SD har helt enkelt rätt

Sveriges radio (SR) har nyligen visat hur den somaliska islamistgruppen al-Shabab har rekryterat ungefär 20 ungdomar för strider i Somalia via en ungdomsgård i Rinkeby i nordvästra Stockholm. Flera av dessa ungdomar har dött i striderna i det laglösa Somalia. Uppgifterna kommer ursprungligen från SÄPO, som också uppger att rekryteringen fortsätter i större svenska städer.

Ungdomarna, som uppenbarligen knappt är torra bakom öronen, lockas med prospektet att komma till paradiset om de offrar sina liv i kampen för islam. Ungdomsgården, som drevs av en moské, har tidigare fått 480 000 kronor i bidrag från det svenska samhället men lades ner 2008.

Läs hela SR-informationen här:

http://www.sr.se/cgi-bin/ekot/artikel.asp?Artikel=3229491

Dessa skrämmande upplysningar har nätt och jämnt noterats i svenska media, vilket kan misstänkas bero på att medieetablissemanget inte är särdeles roat av att offentliggöra uppgifter som visar att Sverigedemokraterna (SD) kan ha rätt i att det senaste decenniets muslimska massinvandring till Sverige inte enbart varit av godo. Som med andra ord visar att mångkulturen inte bara rör sig om spännande maträtter, intressant musik och färgrika klädedräkter, vilket är det kultureliten vill lura i svensken.

Kritiker av SD har, särskilt sedan Aftonbladet publicerade Jimmie Åkessons debattartikel om islamiseringshotet den 19 oktober, påstått att vi sverigedemokrater hetsar mot muslimer ungefär på samma sätt som gjordes mot judar i det nationalsocialistiska Tyskland. Dessa anklagelser är naturligtvis groteska i all sin orimlighet. Läs här vad Jimmie verkligen skrev och notera att Aftonbladet – givetvis helt medvetet – valde att publicera  artikeln under en grovt missvisande rubrik:

http://www.sr.se/cgi-bin/ekot/artikel.asp?Artikel=3229491

Till SD-kritikernas skara har sällat sig en nyliberal skribent som heter Fredrik Runebert och som ingår i redaktionen i tidskriften Contra, som jag är medarbetare i och tidigare varit ansvarig utgivare för. Jag vill betona att jag betraktar Fredrik som en vän och god kollega, men i den här frågan är han ute på djupt vatten. Jag väljer att bemöta det han skriver därför att han i sammanhanget kritiserar såväl SD som min person. Läs gärna Fredriks Metro-blogg ”Skapandets moral” här:

http://metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.12655485

Det jag i första hand vänder mig mot är följande påstående:

”Det är tragiskt att en person som Tommy Hansson som förstår hur syndabockstänkandet på judar har skapat stora katastrofer mu helt plötsligt försvarar Jimmie Åkesson som utmålar muslimer som syndabockar för allt hemskt i Sverige.”

Fredrik låter alltså påskina att mitt försvar för Jimmie Åkesson kommer ungefär som en blixt från en klar himmel, alltså som någonting fullständigt oväntat. Men hallå, Fredrik – jag är ju faktiskt chefredaktör för Sverigedemokraternas officiella partiorgan SD-Kuriren! Det hade väl varit betydligt mer sensationellt om jag inte hade tagit min partiledare i försvar. Nu gör jag inte det av det enda skälet att Jimmie är min partiledare, utan därför att han faktiskt råkar ha rätt i det han skriver.

De här Hamas-figurerna är idoler för vissa invandrade malmöbor.

Och han utmålar inte alls ”muslimer som syndabockar för allt hemskt i Sverige.” Det är inte det som står i artikeln, även om man kanske kan förledas att tro det om man bara läser den av AB påhittade rubriken. Fredrik Runeberts kritik är desto mer egendomlig då han i andra sammanhang och utan omsvep skarpt nagelfarit såväl islamismen som islam i sig (det bör kanske påpekas att Runebert har en mycket kritisk inställning till religion i allmänhet, således även kristendomen).

Jag kan faktiskt inte tro att Fredrik Runebert inte inser farorna med den tilltagande invandringen av muslimer till Sverige och att han inte skulle instämma i dessa varnande ord av Jimmie Åkesson i den vid det här laget närmast legendariska debattartikeln:

”Frågan är hur det ser ut om ytterligare några decennier, när den muslimska befolkningen, om nuvarande takt håller i sig, har flerdubblats i storlek och många av Europas större städer, inklusive Malmö, med största sannolikhet har en muslimsk majoritet.”

Den muslimska koncentrationen i Malmö, en stad som redan går under det inte helt ogrundade epitetet ”Sveriges Gaza”, har fått trista konsekvenser. En av dessa såg vi prov på i våras, då Sveriges Davis Cup-match i Baltiska hallen mot Israel efter beslut av det undfallande kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) fick hållas inför tomma läktare (bortsett från ”de närmast sörjande”, som det brukar heta). Dessutom arrangerade militanta muslimer i lag med vänsterextremistiskt AFA-slödder – och i närvaro av bland andra Lars Ohly och naturligtvis Per Gahrton - en hätsk demonstration utanför hallen med inslag av våld och vandalisering i känd mix.

Med andra ord gör den islamistiska pöbeln allt för att stoppa allting som kan tolkas som stöd för staten Israel inklusive hotar i Malmö bosatta judar, oavsett deras inställning till Israel (det är som bekant inte alla judar som är så våldsamt positiva till allt vad Israels regering gör, men den nyanseringen förmår dessa neanderthalare till extremister inte göra).

Jag undrar om Fredrik Runebert  verkligen tror att denna katastrofala utveckling i Malmö, där man också måste räkna in Rosengårds-problematiken, hade varit möjlig utan ett stort – alltför stort – inflöde av människor med muslimsk bakgrund och utan (o)ansvariga myndigheters flathet och naivitet. Det är definitivt inte fråga om att leta syndabockar här – vad det är fråga om är att lugnt och utan förutfattade meningar åt något håll urskilja vari vårt samhälles problem består. Och det är naturligtvis inte alls så att människor med muslimsk bakgrund bär skuld till alla Sveriges problem. Vilket Fredrik säkerligen egentligen vet att SD inte heller menar.

Fredrik Runebert tillhör de nyliberaler som av idealistiska skäl är för fri invandring överallt, vilket tydligt framgår av hans kritik mot SD:s hållning i invandringsfrågan. Om bara alla fick flytta vart de ville skulle allting ordna sig fint enligt den ”osynliga handens princip”. För att backa upp sina åsikter länkar Fredrik till en minst lika invandringsentusiatisk ungmoderat från Skellefteå vid namn Jacob Lundberg. 

Det står tämligen klart för mig att  Fredrik Runeberts svepande kritik av Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson – och hans påstående att mitt försvar för Jimmie är ”tragiskt” – mest av allt bottnar i en smygande rädsla för att den nyliberala invandringsoptimismen kanske ändå inte är det universalmedel som skall lösa alla problem i såväl I- som U-världen. Att en alltför yvig invandring från länder och kulturer som är alltför väsensskilda jämfört med mottagarländernas seder och bruk faktiskt kan leda till grava problem.

Jag instämmer helt och hållet med dem som hävdar att ett samhälle och/eller ett land stagnerar utan ett visst inflöde av människor utifrån. Utan de vallonska invandrarna på 1600-talet skulle exempelvis det svenska bergsbruket och den svenska järnframställningen ha kapsejsat, vilket i sin tur allvarligt skulle ha skadat våra internationella intressen. Utan arbetskraftsinvandringen efter Andra världskriget skulle det inte ha varit mycket bevänt med svensk industri. Och utan våra många utlandsfödda läkare skulle dagens svenska sjukvård helt säkert gå i putten.

Men det faktum att avgränsade invandringsvågor har varit bra för landet innebär inte att vi har eller, av ren snällhet, tror oss ha rum för hur många ”utsocknes” som helst. Skall det verkligen vara så svårt att förstå?

Slutligen kan jag ganska enkelt dra slutsatsen att Runeberts cirkulära invandring eller arbetskraftsinvandring knappast lett till önskat resultat i den bedrövliga alliansregeringens Sverige. Vi går mot massarbetslöshet – har du inte märkt det, Fredrik?

Sverigedemokraterna har helt enkelt rätt. Om vårt parti sedan anses höra hemma till höger eller vänster är knappast det allra viktigaste, oavsett hur angelägna vissa borgerliga bedömare är att stämpla oss som ”vänster.”

Det judiska Polen (V): Kommunistisk antisemitism

Det femte och sista avsnittet i min serie artiklar på temat ”Det judiska Polen” kommer att handla om den kommunistiska antisemitismen efter Andra världskrigets slut, kulminerande i en kampanj 1967-70 som tvingade merparten av Polens omkring 25 000 judar att lämna landet. Läs i sammanhanget gärna vad Judiska muséet har att anföra:

http://www.judiska-museet.a.se/utstallningar/1968_pl.stm

Åren 1948-53 kom i Sovjetunionen och Östblocket att präglas av stort upplagda antisemitiska och antisionistiska kampanjer, något som givit upphov till beteckningen ”de svarta åren” när det gäller den judiska befolkningen i dessa områden. ”Inom Sovjetunionens gränser förde man efter kriget två kampanjer av ideologisk och politisk natur”, heter det i Judehatets svarta bok av Eriksen, Harket, Lorenz (Albert Bonniers förlag, 2008). Dessa båda kampanjer benämndes den ”antinationalistiska” respektive den ”antikosmopolitiska” kampanjen och riktade sig alltså direkt mot judarna.

Dessa kampanjer hade sitt ursprung i sovjetdiktatorn Josef Stalins grundläggande antisemitism. Det började med våldsamma angrepp på judisk nationalism i slutet av 1947 och fortsatte med mordet på Judiska antifascistiska kommitténs (JAK)  ledare Solomon Mikhoels i januari 1948 och den därpå följande arresteringen av nästan hela JAK-ledningen. Sedan rullade det på i allt vildare fart. I Judehatets svarta bok läser vi:

”Från 1950 och framåt vidtogs hårdare åtgärder mot judarna. De åtalades och avrättades för att vilja förvandla Krim till en judisk republik och ett ‘brohuvud för den amerikanska imperialismen’…Den antisemitiska politiken kulminerade då flera hundra läkare arresterades mellan oktober 1952 och februari 1953, samt med den efterföljande processen mot framstående läkare som ägde rum i Moskva 1953.”

Av 37 åtalade läkare var 17 judar. Åtalspunkterna gällde att man redan mördat två ledande sovjetpolitiker, planerade en sammansvärjning mot staten och ville mörda Stalin samt sålt sig till amerikanerna. En pogromstämning mot Sovjetunionens judar byggdes upp inför vad som, av allt att döma, var planerat att bli en kommunistisk förintelse mindre än ett decennium efter den nazistiska. Till all lycka hann dock Stalin avlida innan någonting sådant kunde iscensättas, och efter Stalins död förklarades den judiska ”sammansvärjningen” ha varit ett fabrikat av myndigheterna. De fängslade läkare som fortfarande var i livet frisläpptes.

De antisemitiska excesserna i Stalins rike spred sig som ringar på vattnet i det sovjetdominerade Östeuropa. Judehatets svarta bok igen:

”Den sovjetiska kampanjen mot kosmopoliter, internationalister och spioner tog upp klichéer liknande dem som tidigare använts mot judarna. Kampanjen fortplantade sig Tjeckoslovakien, Ungern, Bulgarien, Polen och Östtyskland (DDR). Processerna hade tydliga antisemitiska, antisionistiska och antiisraeliska drag. Internationellt mest känd blev rättsprocessen mot den judiske tjeckiske kommunistledaren Rudolf Slánský – en process där antisemitismen förklädd till antisionism blev den bärande beståndsdelen. Förhören och processerna genomfördes under sovjetisk ledning.”

 Rudolf Slánský avrättades 1952.

Slánský arresterades i november 1951 och dömdes året därpå till döden. Han gavs den övergripande skulden för Tjeckoslovakiens ekonomiska förfall och påstods ha lett en ”titoistisk-sionistisk-kosmopolitisk” sammansvärjning. Bland 14 åtalade var elva judar. Åtta dömdes till döden, de övriga till livstids fängelse. Slánskýprocessen följdes av flera liknande skådespel fram till 1954. 233 dödsdomar, varav 178 verkställdes, utfärdades, och drygt 35 000 personer ådömdes långvariga fängelsestraff; 22 000 spärrades in i arbetsläger utan dom. Alla dessa var inte judar, men alla processer hade en rabiat antisemitisk ton.

I Polen användes landets traditionella antisemitism som redskap av det styrande kommunistpartiet vid två tillfällen: 1956 och 1968. Vid båda tillfällena lämnade många judar landet. Antisemitismen i mitten av 1950-talet hade sitt ursprung i att en fraktion inom kommunistpartiet gav ”de stalinistiska judarna” skulden för övergreppen under den polska stalinistepoken, då Boleslaw Bierut haft makten. Eftersom det inte var alldeles enkelt att efter judeförintelsen under Andra världskriget helt oförblommerat angripa ”judarna”, tvingades man sätta in antisemitismen i ett inte helt orimligt politiskt sammanhang. I en rad polska städer skedde, särskilt år 1957, grova antijudiska övergrepp samt skändning av judiska begravningsplatser. Gamla konspirationsteorier återupplivades.

Mellan 1956 och 1959 beräknas så många som 50 000 judar ha lämnat Polen, och två tredjedelar av de polska judar som valde att återvända till hemlandet från Sovjetunionen under senare delen av 1950-talet emigrerade vidare. Strax före ingången av år 1960 fanns cirka 30 000 judar kvar i Polen.

Så kom Sexdagarskriget 1967, då Israel sopade golvet med de arabiska aggressorerna och erövrade bland annat Sinai, östra Jerusalem, den så kallade Västbanken och Golanhöjderna. Resultatet blev en ”antisionistisk” – det vill säga som alltid i realiteten en antisemitisk – våg i Östblocket. Den polske kommunistledaren Wladyslaw Gomulka gav den antisemitiska kampanjen en symbolisk start genom att i ett tal den 19 juni 1967 tala om polska judar som ”femtekolonnare”, det vill säga anhängare av staten Israel vilken bekämpades av Östblockets arabiska allierade.

Gomulka talade om polska judar som ”femtekolonnare”.

Snart nog beskylldes Polens judiska befolkning för allt möjligt ont, särskilt sedan stora studentdemonstrationer 1968 - liksom på andra håll i Europa – krävt yttrandefrihet och demokrati. Judar angavs vara pådrivande i ”den amerikanska imperialismens, den västtyska revanschismens och världssionismens gemensamma antipolska konspiration.” Judarnas patriotiska lojalitet ifrågasattes, judiska medlemmar sparkades ut ur det regerande kommunistpartiet, judar anklagades för förtal mot staten, judar mobbades på arbeten och i skolor. Till slut uppmanades Polens judar att helt enkelt lämna landet, eftersom de ju var ”främlingar”, ”kosmopoliter” och ”sionister.”

De pogromstämningar som skapats under åren 1967-70 ledde till att större delen av landets omkring 25 000 judar emigrerade. Bland dem som hamnade i Sverige kan nämnas publicisterna Dorotea Bromberg, Jackie Jakubowski och Maciej Zaremba.

Gomulka tvingades slutligen, efter en minst sagt växlingsrik karriär, avgå i december 1970 för att ersättas av Edward Gierek som högsta kommunisthönset i Polen. Några av läsarna har kanske hört följande historia om Gomulka och hur fort den politiska vindkantringen kunde gå i kommunismens Polen, men jag drar den ändå:

En ny fängelseintern leds in i en cell i Polen någon gång under det kommunistiska styret. I cellen sitter redan tre modstulna herrar mot en av gallerväggarna. Vår nykomling presenterar sig och frågar sedan mannen närmast honom: ”Nå, min vän, hur har du hamnat här?” Mannen tittar missmodigt ner i golvet innan han svarar: ”Jag skrek ‘Död åt Gomulka!’ vid en demonstration.” Samma fråga till näste man i ordningen som knappast är gladare han. Svaret blir: ”Jag ropade ‘Leve Gomulka!’” Nykomlingen vänder sig sedan till den dystre gamle mannen med kal hjässa som sitter ihopkurad längst bort från honom. ”Och hur är det med dig?” blir frågan. Gamlingen tittar upp med plågad blick och svarar: ”Jag ÄR Gomulka.”

 

Obama bygger socialismen med sina ”tsarer”

Den som hävdar att USAs president Barack Obama är socialist möts ofta med skepsis, detta trots att han har ett talande förflutet som samhällsorganisatör med en uttalat socialistisk agenda och har varit mdlem medlem i socialistiska organisationer. Därtill kommer att han umgåtts på vänskaplig fot med socialister och kommunister såsom William ”Bill” Ayers, en professor som en gång i tiden var ledande medlem i den amerikanska terroristgrupperingen Weatherman.

Det finns heller ingenting som tyder på att Obama skulle ha övergivit sitt vänstervridna förflutna. Om man exempelvis tar sig en titt på de individer Obamas administration utsett till sina inofficiella ”tsarer” (czars), det vill säga ansvariga för viktiga politikområden i en rad frågor, möts man av en rätt skrämmande samling mer eller mindre bisarra vänsteraktivister med stundom parodiskt politiskt korrekta målsättningar. Min slutsats blir att det är med benägen hjälp av dessa män och kvinnor Barack Obama vill bygga socialismen i USA.

Här följer en förteckning med kommentater över Obamas ”tsarer”:

Richard Holbrooke

Afghanistan and Pakistan Czar

Richard Holbrooke.

Vänsterman och förespråkare för hårdare vapenlagar i USA. Holbrooke är abortanhängare och vill legalisera droger. Ambassadör i Tyskland 1993-94, president Bill Clintons sändebud i Kosovo 1995. Var 1999-2001 USAs ambassadör i FN. Hade en ledande post i Hillary Clintons valkampanj 2008.

Ed Montgomery

Auto Recovery Czar

Ed Montgomery.

Svart radikal som gjort sig känd för sitt motstånd mot näringslivet. Är för positiv särbehandling av afroamerikaner. Har ett förflutet som dean i University of Maryland Business School, där han lärde ut att amerikanska företag har orsakat världens fattigdom. Medlem i styrelsen i den kontroversiella organisationen ACORN (Association of Community Organizations for Reform Now). ACORN, som driver sociala rättvisefrågor, har gjort sig känt för en rad interna oegentligheter av typ förskingring, fusk med väljarregistrering samt smutsiga inbördes maktstrider. Montgomery har ett förflutet som medlem i den kommunistiska DuBois Club.

Jeffrey Crowley

AIDS Czar

Jeffrey Crowley.

Homosexuell och gayaktivist. Förespråkar ”äktenskap” för homosexuella och vill att gruppen bögar och lesbiska skall tilldelas särskild status med rätt till fri sjukvård.

Alan Bersin

Border Czar

Alan Bersin.

Tidigare misslyckad skolinspektör i San Diego. Bersin är en vänsterradikal vän till Hillary Clinton. Han tjänade tidigare som Border Czar under Clintons justitieminister Janet Reno och bidrog starkt till att illegala invandrare kunde ta sig in i USA.

David J. Hayes

California Water Czar

David J. Hayes.

Senior Fellow vid den radikala miljögruppen Progress Policy. Hayes har ingen tidigare erfarenhet av handhavande av vattentillgångar.

Ron Bloom

Car Czar

Ron Bloom.

Har ett förflutet som anställd vid det tyska bilföretaget Auto Union. Har en fientlig inställning till såväl näringslivet som kärnkraften. Bloom sägs ha kämpat hårt för att få amerikanska biltillverkare att komma till korta i den internationella konkurrensen. Är styrelsemedlem i Chrysler, som nu ägs av Auto Union. En berättigad fråga är på vad sätt Bloom var inblandad i detta ägarbyte.

Dennis Ross

Central Region Czar

Dennis Ross.

Har övertygelsen att det är den amerikanska utrikespolitiken som förorsakat krigen i Mellanöstern. Har blivit känd som en Obama-apologet inför världen. Ross är emot vapen och för aborter.

Lynn Rosenthal

Domestic Violence Czar

Lynn Rosenthal.

Har en bakgrund som director för the National Network to End Domestic Violence (NNEDV). Rosenthal har bland annat gjort sig känd för att förespråka manlig kastrering.

Gil Kerlikowske

Drug Czar

Gil Kerlikowske.

Kerlikowske är en ivrig lobbyist för varje typ av restriktiv vapenlag i USA. Han har varit polischef i liberala Seattle och anser att ingen amerikan skulle ha rätt att äga ett eldvapen. Stödjer legalisering av droger.

Carol Brower

Energy and Environmental Czar

Carol Brower.

Är en politiskt radikal före detta chef för EPA (Environmental Protection Agency) som blivit bekant för näringslivsfientlig aktivism. Socialist med bakgrund i Commission for a Sustainable World Society (CSWS), som pläderar för ”global governance”. Bower menar att rika länder måste dra ner på sina ekonomier i syfte att komma till rätta med den globala uppvärmningen.

Joshua DuBois

Faith – Based Czar

Joshua DuBois.

Radikal aktivist för negerrättigheter. DuBois har en akademisk grad i ämnet Black Nationalism och har fört fram tanken på en separat svart nation inom Förenta staterna. Har lobbat för lagar mot vapenägarskap.

Cameron Davis

Great Lakes Czar

Cameron Davis.

Radikal från Obamas hemstad Chicago och näringslivsfientlig miljöaktivist. Klandrar förre presidenten George W. Bush för att ha ”förgiftat vattnet som minoriteter måste dricka”. Davis har ingen tidigare erfarenhet av handhavande av vattentillgångar. Har varit medlem i ACORN.

Van Jones

Green Jobs Czar

Van Jones.

Jones tvingades dessbättre avgå sedan hans utnämning lett till stark kritik. Han är en radikal svart aktivist som varit medlem i the American Communist Party (ACP) samt San Francisco Communist Party (SFCP). Van Jones har väckt uppseende med att skylla terroristattackerna mot USA den 11 september 2001 på president George W. Bush och krävt att Bush ställs inför rätta vid den internationella domstolen för krigsförbrytelser i Haag. Den bisarre Jones har även beskyllt vita för att förgifta svarta. Han vill se en socialistisk omvandling av Förenta staterna.

Daniel Fried

Guantanamo Closure Czar

Daniel Fried.

Mannen som fått det högsta ansvaret för att avveckla fånglägret vid den amerikanska Guantanamo-basen på Kuba är en rättighetsaktivist av den gamla skolan, som bland annat förespråkar rättigheter för terrorister. Han anser att det är USA som bär ansvaret för Kriget mot terrorn.

Nancy-Ann De Parle

Healt Czar

Nancy-Ann De Parle.

 Var under den andra Clinton-administrationen, i egenskap av director för HCFA (Health Care Financing Administration), chef för de federala sjukvårdsprogrammen Medicare och Medicaid. Hon är en övertygad anhängare av hälsovårdsransonering. Gift med Jason De Parle, som är reporter på tidningen The New York Times. De Parle har kinesiskt påbrå.

Vivek Kundra

Information Czar

Vivek Kundra.

Kundra, som är född i Indiens huvudstad New Delhi men växte upp i Tanzania, har makt att kontrollera all information inklusive varumärken, nyhetspublicering och Internet-trafik. Innan han anställdes i Obamas administration var han verksam som Chief Technology Officer (CTO) för District of Colmbia; han utnämndes 2007 av borgmästare Adrian Fenty till denna post.

Todd Stern

International Climate Czar

Todd Stern.

Obamas huvudansvarige för klimatförändring var assisterande stabscef i Vita huset 1993-98 och är en stark anhängare av klimatavtalet i Kyoto. Går in hårt för att driva igenom ”cap and trade”, det vill säga ett administrativt styrmedel i syfte att kontrollera miljöutsläpp genom att förse industrier med ekonomiska incentiv för att begränsa utsläpp.

Dennis Blair

Intelligence Czar

Dennis Blair.

Pensionerad amiral som stoppade de amerikanska planerna på missilförsvar med motiveringen, att de var alltför ”provokativa”. Ordförande i den starkt vänsterinriktade organisationen Council of Foreign Relations, vilken klandrar amerikanska organisationer för att förorsaka regionala krig. Under sin tid som överbefälhavare för USAs Stilla havs-kommando anklagades han för att under konflikten i Östtimor ha vägrat lyda order från civila tjänstemän i Clinton-administrationen.

George Mitchell

Middeleast Peace Czar

George Mitchell.

Mitchell är en före detta senator från Maine och övertygad vänsterradikal. Han har bland annat fört fram åsikten att Israel borde splittras upp i ”två eller tre mindre, mer hanterbara bitar”. Mitchell är vidare motståndare till kärnvapen, anhängare av antivapen-lobbyn samt för homosexuellas rättigheter.

Kenneth Feinberg

Pay Czar

Kenneth Feinberg.

Var tidigare stabschef för framlidne senatorn, den starkt vänsterinriktade Ted Kennedy. Feinberg är en advokat som anses ha berikat sig genom skadeståndsprocesserna till förmån för offren för terrorattacken den 11 september 2001.

Cass Sunstein

Regulatory Czar

Cass Sunstein.

Vänsteraktivistisk domare som anser att det fria ordet bör vara begränsat för ”det allmännas bästa”. Har upprepade gånger fällt domar som går emot den personliga friheten, som till exempel rätten att äga vapen. Sunstein har hävdat att djur borde ha rätt att stämma människor inför rätta. I en bok har han kallat familjen en ”anakronism”.

John Holdren

Science Czar

John Holdren.

Frågan är om inte John Holdren, med sin deklarerade åsikt att träd borde få stämma människor inför rätta, är den bisarraste av alla Obamas ”tsarer”. Han anses faktiskt av en del vara spritt, språngande galen. Hårdför och ideologiskt motiverad miljöaktivist. Som medlem i miljöorganisationen Sierra Club är Holdren övertygad motståndare till det amerikanska näringslivet; han hävdar att näringslivet i samverkan med CIA har förorsakat världsfattigdomen.

Earl Devaney

Stimulus Accountability Czar

Earl Devaney.

Har en karriär bakom sig som gått ut på att ta vapnen ifrån de amerikanska medborgarna. Devaney tror också på öppna gränser mot Mexiko. Författare till ett uttalande som skyllde på knarkkriget i Mexiko på amerikanska vapenbutiker.

J. Scott Gration

Sudan Czar

J. Scott Gration.

Pensionerade generalen Gration har som son till ett kristet missionärspar sitt ursprung i den kommunistiska Demokratiska Republiken Kongo. Anser att USA gör alltför litet i syfte att hjälpa Tredje världens länder. Gration är i likhet med Dennis Blair ledamot i den vänstervridna Council of Foreign Relations och kräver högre skatter för att USA skall kunna ge större bidrag till FN.

Herb Allison

TARP Czar

Herb Allison.

TARP (Troubled Asset Relief Program) är ett regeringsprogram med uppgift att köpa upp tillgångar och stamaktier av finansinstitutioner med syftet att stärka den amerikanska finanssektorn. Noterbart är att Allison, i sin egenskap av Chief Executive Officer (CEO) vid konkursdrabbade Fannie May, var en av de ansvariga för den amerikanska recessionen genom att använda egendomslån för att stötta den amerikanska aktiemarknaden. Detta ledde till att miljontals amerikaner förlorade sina livs besparingar.

John Brennan

Terrorism Czar

John Brennan.

Den högste ansvarige för terroristbekämpning har, trots sin bakgrund i CIA, gjort sig känd som en medveten anti-CIA-aktivist. Brennan saknar utbildning i diplomati och utrikes relationer. Han tror på öppna gränser till Mexiko och på att förhandla med terrorister samt har uppmanat president Obama att upplösa den amerikanska militären.

Aneesh Chopra

Technology Czar

Aneesh Chopra.

Saknar teknologisk träning eller utbildning. Arbetade tidigare för the Advisory Board Company, en tankesmedja med inriktning på hälsovård och sjukhus. Känd som en läkarfientlig aktivist. Ivrig anhängare av Obamas plan för en ransonerad sjukvård. Chopra menar att avlönade läkare skall arbeta uteslutande för regeringens sjukvårdsplan, vilken av allt att döma kommer att i grunden förstöra den amerikanska ekonomin.

Adolfo Carrion, Jr.

Urban Affairs Czar

Adolfo Carrion, Jr.

Carrion har puertoricansk bakgrund och är en rutinerad antiamerikansk aktivist och medlem av vänstergrupper i Latinamerika. Är numera en förmögen ”slum lord” som blivit förmögen på fastighetsaffärer i Bronx, New York. Han är ägare till ett antal lyxiga bostäder och andelslägenheter, vilka emanerar ur ”sweetheart deals” med fackföreningar. Carrion vill ha högre skatter för att regeringen skall ha råd att betala för bostadsprojekt för minoriteter och hälsovård.

Ashton Carter

Weapons Czar

Ashton Carter.

En vänstersympatisör som vill att alla privatägda vapen skall förstöras. Carter är en varm anhängare av FNs förslag att förbjuda privat ägande av vapen i USA.

Gary Samore

WMD Czar

Gary Samore.

En tidigare kommunist som vill att Förenta staterna ensidigt skall förstöra alla sina WMD (Weapons of Mass-destruction, massförstörelsevapen) som en good-will-gest gentemot den övriga världen.

Kevin Jennings

Safe Schools Czar

Kevin Jennings.

Ännu en av Obamas ”höjdartsarer”. När han som lärare av en 15-årig elev fick höra att eleven umgicks sexuellt med en äldre man, frågade Jennings: ”Hur går det?” Jennings föreslog inte att eleven skulle anmäla den äldre sexbrottslingen, utan menade att man borde använda kondom. Jennings var redan som 18-åring involverad i  homosexfrågor och är författare till företalet till boken Queery Elementary Education. Han har grundat och varit VD för Gay, Lesbian, and Straight Education Network (GLSEN). Kevin Jennings har flera gånger prisat, och sagt sig vara inspirerad av, Harry Hay; Hay var en tidig anhängare av NAMBLA (North American  Man Boy Love Association).

Jag skulle vilja uppmana alla som fnyser åt anklagelser om att Obama är socialist att studera denna lista. Maken till samling av politiskt korrekta samhällsdestruktörer och vänstervridna flummartyper, av vilka några uppenbarligen är helt perverterade, torde man få leta länge efter!

 

 

 

 

 

Rev. Moon i Nordkoreas gulag

Som framgår av min bloggartikel ”Nordkoreas lägersystem i nytt ljus” den 13 oktober finns i den stalinistiska kommunistdiktaturen Nordkorea ett vittförgrenat nät av slavarbetsläger, där flera hundra tusen människor tvingas uthärda omänskliga förhållanden vilka ofta leder till döden. Denna nordkoreanska gulagarkipelag går tillbaka mer än 60 år i tiden.

En vy över Hungnam med dess slavarbetsläger.

En av de dem som hamnade i det nordkoreanska lägersystemet vid knappt 30 års ålder var Reverend Sun Myung Moon, grundare av den religiösa rörelsen Unification Church (ursprungligen The Holy Spirit Association for the Unification of World Christianity). Moon fördes den 20 maj 1948 till ett slavarbetsläger nära byn Dong-ri i utkanten av den nordkoreanska industristaden Hungnam belägen vid landets östkust. Detta läger var i praktiken ett dödsläger eftersom fångarna inte förväntades leva någon längre tid, på sin höjd ett halvår.

Enligt den brittiske journalistveteranen Mike Breen i boken Sun Myung Moon – the Early Years, 1920-53 beslutade sig Sun Myung Moon på ett tidigt stadium att försöka överleva genom att bortse från tankarna på mat, som var det ämne som upptog sinnena hos alla fångar. Födoransonen var så snålt tilltagen att maten bokstavligen togs ur munnen på döda eller döende fångar. Breen skriver:

”He decided to give away half of his three hundred gram grain ration to one of the men beside him, reducing his ration to equal that of the men in the sick bay. He did that at every meal for two weeks.”

Rev., Dr. Sun Myung Moon med sin maka, Dr. Hak Ja Han Moon, vid en välsignelseceremoni den 14 oktober 2009.

För Moon betydde relationen till Gud skillnaden mellan en säker död och överlevnad. Han såg på umbärandena i lägret som en andlig kamp mellan Gud och Satan. Breen citerar Moon på följande sätt:

”I realized very clearly how God loved me and knew how much I was suffering. Since he knew it, I would not ask him to relieve or remove the suffering.”

Mer ur Breens bok finns på den här länken:

http://jho2.tripod.com/Chap07.htm

I stället ägnade Moon mycket av sin tid åt att hjälpa sina medfångar, av vilka några kom att bli religiösa lärjungar till denne säregne unge man med det brinnande trosnitet.

Mot alla odds var Sun Myung Moon (eller Moon Sun-myung som det heter på koreanska) fortfarande vid liv hösten 1950, då Koreakriget pågick för fullt. Efter inledande framgångar för de nordkoreanska stridskrafterna lyckades de USA-dominerade FN-trupperna under ledning av general Douglas MacArthur den 25 september 1950 i hamnstaden Inchon slå in en kil i de kommunistiska underhållslinjerna, vilket innebar att Nordkoreas offensiv avbröts och FN-styrkorna kunde avancera norrut. I början av oktober bombades den strategiskt viktiga staden Hungnam inklusive lägerfaciliteterna. Det ledde till att de överlevande fångarna kunde fly.

När fängelseledningen insåg att FN-trupperna närmade sig började man avliva lägerfångarna, och det befriande FN-bombardemanget kom på morgonen samma dag som Moon skulle dödas. Han flydde med en kamrat och tog sig till den nordkoreanska huvudstaden Pyongyang, där han försökte samla ihop sina gamla anhängare; Pyongyang var före kommunisternas maktövertagande i norra Korea känt som ”Österns Jerusalem” på grund av den omfattande kristna verksamheten i staden.

 Sun Myung Moon bär en skadad medfånge på ryggen.

Så gott som alla forna anhängare hade dock skingrats, varför Moon och en medfånge i stället gav sig av på väg mot Sydkorea genom det krigshärjade Korea. Moon forslade under färden söderut en medfånge som skadat ett ben ömsom på sin rygg, ömsom på en cykel. Den 1 maj 1954 grundade Moon och hans då fåtaliga anhängare Unification Church i Pusan på den koreanska sydostkusten.

Reverend Sun Myung Moon är i dag 89 år (90 enligt orientaliskt sätt att räkna från konceptionsögonblicket) och författare till en i år utkommen memoarbok som på engelska heter As a Peace-Loving Global Citizen, som utkom samtidigt på koreanska och engelska den 8 mars 2009 på det ansedda sydkoreanska förlaget Gimm-Young Publishers. Boken gick snabbt in på den koreanska bestseller-listan. För närvarande håller boken på att översättas till 43 språk, och dessutom förbereds en reviderad engelsk upplaga.

På sajten God and Gulags finns följande citat ur boken, som anspelar på det faktum att talrika missionärer i den uttalat antikommunistiska och religiösa rörelsen Unification Church dog i kommunistisk fångenskap under det Kalla kriget:

”Each time I heard that one of our members had died in jail, my entire body froze. I could not speak or eat. I couldn´t even pray. I just sat motionless for awhile, unable to do anything. It was as if my body had turned to stone…I saw Marie Zivna (missionär som dött i ett tjeckiskt fängelse) before me in the form of a yellow butterfly that had escaped Czechoslovakia´s prison (and) fluttered its wings as if to tell me to be strong and stand up.”

Det hör till saken att Unification Church i hemlighet drev en särskild mission bakom järnridån med kodnamnet Mission Butterfly. Om detta berättas i boken Mission Butterfly. Pioneers Behind the Iron Curtain (Family Federation for World Peace and Unification International 2006, 276 sidor) under redaktion av Christa Segato Stadler och Barbara Grabner.

Läs mer om Rev. Moon som ”The Gulag Messiah” här:

http://godandgulags.blogspot.com/2009/10/gulag-messiah.html

Unification Church är i grunden en andlig och religiös rörelse som redan från början haft målsättningen att befria mänskligheten från kommunismen. Sun Myung Moon förklarade under det Kalla kriget sin inställning så, vilket också tjänar som motto för boken Mission Butterfly:

”I am certain that the day will come when Communism will be completely eliminated from the face of the earth; then we will celebrate God´s sovereignty of goodness and, under that, the peoples´  liberation.”

Sakupplysning: denna bloggare är medlem i Unification Church sedan 1974.

Alliansens förräderi mot Sverige

Den borgerliga regeringsalliansen avslog den 23 oktober oppositionens förslag om att stoppa den planerade rysk-tyska gasledningen i Östersjön, som avses dras strax öster om det så gott som oförsvarade Gotland. Det är ett beslut som djupt beklagas av Sverigedemokraterna. Partiledare Jimmie Åkesson sade i ett uttalande bland annat:

”Planerna på en rysk gasledning genom Östersjön står i allvarlig strid med Sveriges försvars- och säkerhetspolitiska intressen. Vi är också kritiska till gasledningen av miljöpolitiska skäl.”

Den planerade ryska gasledningen sträcker sig från Viborg i Finska viken till Greifswald vid den tyska Östersjö-kusten. (Kustbevakningen)

Det finns fler än Sverigedemokraterna som har en kritisk inställning till det rysk-tyska konsortiet Nord Streams planer på en 120 mil lång gasledning i form av en jättelik pipeline från Viborg till Greifswald. Således skrev den välkände bloggaren Dick Erixon i sin blogg ”I hjärtat rebell” den 26 januari under rubriceringen ”Rysk gasledning i Östersjön är en Trojansk häst” följande:

”Det ryska gasprojektet är en Trojansk häst för att komma in på Östersjöns farvatten igen. Det ger rysk militär legitima skäl att åter patrullera och kontrollera Östersjön.”

Se hela texten här:

http://erixon.com/blogg/2009/01/rysk-gasledning-i-ostersjon-ar-en-trojansk-hast/

Förvisso är det så. Nord Streams och Putins gasledning bör förstås som ett allvarligt ryskt försök att förverkliga den gamla visionen om Östersjön som ett ryskt innanhav. Om projektet förverkligas – och få tvivlar väl på att så blir fallet – kommer den europeiska stormakten Tyskland och även EU som helhet att hamna i ett långvarigt beroendeförhållande till det alltmer aggressiva, nationalistiska Ryssland.

Regeringen Reinfeldt har uppenbarligen bestämt sig för att med hull och hår bejaka den ryska dominansen av Östersjön. Har man ens insett att gasledningen, om den förverkligas, kommer att ställa höga krav på kustbevakningen och därmed tarva en militär upprustning på detta område? Troligen inte.

Jag tvekar därför inte att beteckna beslutet om att avslå den röd-gröna oppositionens förslag om att stoppa gasledningen som ett svek mot svenska säkerhetsintressen, ja ännu värre: alliansens handlande är ett förräderi mot Sverige!

Jag uppmanar alliansens regeringsledamöter och riksdagsmän att läsa på om den nya ryska imperialismen i riksdagsman Mats Johanssons lättlästa och välinformerade skrift Det nya kalla kriget (Timbro Debatt 2008, 83 sidor).

Det länder slutligen oppositionen till heder att man haft vett att vilja stoppa den trojanska häst som den planerade gasledningen innebär.

Det judiska Polen (IV): I dödslägrens värld

I fjärde avsnittet med motiv från min polska studieresa om Förintelsen i regi av Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) i slutet av augusti tänkte jag redogöra för förintelse- eller dödslägrens skrämmande värld. De läger som resedeltagarna besökte var Belzec och Majdanek, men jag inleder med att berätta om det mest kända lägerkomplexet, Auschwitz-Birkenau, som jag besökte under en studieresa på temat ”Kampen mot nazismen” 2004.

Auschwitz-Birkenau

Auschwitz-Birkenau befrias av Röda armén den 27 januari 1945.

Auschwitz-Birkenau är beläget utanför den polska staden Oswiecim i södra Polen, ungefär 60 kilometer från Kraków. När detta lägerkomplex var som störst bestod det av tre delar: Auschwitz I, Auschwitz II-Birkenau och Auschwitz III-Monowitz. Dessutom fanns drygt 40 så kallade grannläger i samma del av Polen. Initialt mördades endast judar och polacker i Auschwitz, men efterhand tillkom sovjetiska krigsfångar, zigenare samt minoriteter av olika slag.

Den besökare som i dag tar sig till Auschwitz möts, liksom lägerinternerna en gång gjorde, av en gjutjärnsskylt med texten ”Arbeit macht frei” (Arbete frigör) vilken lär vara tillverkad i Sverige. Alla byggnader i dagens Auschwitz – som består av Auschwitz I samt Auschwitz II – Birkenau – är inte autentiska utan har uppförts inom ramen för det statliga polska museiprojekt, som började planeras i april 1946. Detta faktum har naturligtvis förintelseförnekare använt i sin idiotpropaganda.

Påven Benedictus XVI besöker Auschwitz.

Auschwitz kom att utgöra en av hörnstenarna i den nazityska judeutrotning som beslutades om vid Wannsee-konferensen i Berlin den 20 januari 1942, då riktlinjerna för den så kallade slutgiltiga lösningen drogs upp. Från 1942 och framåt kom ett av de största och mest motbjudande massmorden i mänsklighetens historia att genomföras i Auschwitz-komplexet. Rudolf Höss, som var kommendant i Auschwitz 1940-43, hävdade vid Nürnberg-rättegången mot nazityska krigsförbrytare 1946 att 2,5 miljoner människor dött i Auschwitz-Birkenau-Monowitz.

I slutet av Andra världskriget började tyskarna montera ner gaskamrar, krematorier och andra komprometterande byggnader samt förstöra bevisdokument, samtidigt som man skickade ut många av fångarna på dödsmarscher längs vägarna till Tyskland. De som bedömdes vara så svaga att de inte skulle orka med sådana strapatser fanns kvar när Röda armén befriade Auschwitz den 27 januari 1945.

Majdanek 

Ett vakttorn i Majdanek-lägret.

Majdanek är beläget strax utanför staden Lublin och började byggas 1941 som krigsfångeläger huvudsakligen av ryska krigsfångar, som själva gick under i lägret. Från april 1942 till befrielsen av sovjetiska trupper i juli 1944 fungerade Majdanek som kombinerat arbets-, koncentrations-, krigsfånge- och förintelseläger. Under lägrets existens skrevs totalt 150 000 fångar in och som mest fanns 50 000 på plats vid samma tillfälle. Länge förmodades att cirka 235 000 personer dött i Majdanek, men dessa siffror har nu justerats ner till omkring 80 000. De som inte avled i svält eller tyfus gasades med kolmonoxid eller arkebuserades.

Att vandra omkring i dagens museiområde i Majdanek med dess autentiska träbyggnader (av samma typ  som i Auschwitz-Birkenau) är ett rätt vidlyftigt företag, men så var lägret också ett av de största inom det nazityska imperiet. Den första fånggruppen utgjordes av ryska krigsfångar, men vid årsskiftet 1941-42 började tyskarna samla ihop judar i anslutning till Lublin i det polska Generalguvernementet och satte dem i slavarbete i Majdanek Tatarski, som området kallades. Så småningom anlände judar med massdeportationer från hela det tyskockuperade Europa. Slavarbetet utfördes huvudsakligen utanför lägret kring Lublin – i fabriker, vid väg- och broarbeten, i samband med byggnadsprojekt, renhållning och många andra uppgifter.

Lägerfångar i Majdanek.

Besökaren kan gå in i ett antal olika lägerbaracker och bese de olika utställningarna samt även gå in i de byggnader som inrymde gaskammare och krematorium.

En särskild händelse som är förknippad med Majdanek-lägret ägde rum i början av november 1943. Tyskarna samlade då ihop de judar som ännu fanns kvar i Lublin-området och förde dessa till Majdanek. De tillfångatagna judarna beordrades klä av sig och lägga sig raklånga i tre olika diken. SS-män som posterats vid kanten av dessa diken sköt därpå med maskingevär ner i dikena, och när den första omgången judar dödats fick en ny grupp lägga sig ovanpå de nyss skjutna för att avverkas på samma sätt.

Aktionen – av tyskarna benämnd Skördefesten – pågick från arla morgon till klockan fem på eftermiddagen. I syfte att dölja vad som pågick hade två bilar försedda med högtalare, varur musik spelades, körts fram. Drygt 18 000 judar mördades på detta makabra sätt i Majdanek, men motsvarande aktiviteter pågick även på andra platser i Generalguvernementet; totalt beräknas 43 000 ha mördats.

Inom lägerområdet finns slutligen en skulptur som tyskarna lät polska interner förfärdiga och resa. Den består av en rund pelare med fågelmotiv överst. Vad representanterna för det tyska ”herrefolket” inte insåg var, att fågelmotivet i själva verket symboliserade den polska nationalsymbolen, örnen. Skulpturen blev på så sätt en diskret protest mot den nationalsocialistiska omänskligheten.

Belzec

Det forna dödslägret Belzec är i dag ett mäktigt monument över 1900-talets ideologiska vansinne.

Förintelselägret Belzec (uttalas ”Belzets”) i södra Polen inrättades som arbetsläger i april 1940 men började byggas om till förintelseläger i november 1941. Att besöka dagens lägermuseum är en mäktig och skakande  upplevelse – en stor del av lägerområdet har övergjutits med sten och slagg, och i mitten av detta område leder en rak gång in mot en del där det finns ett minnesmonument.

På ömse sidor om gången tornar slagg- och stenmassorna upp sig, och det kusliga är att i denna massa finns resterna av de människor som en gång bragtes om livet. Från det utrymme där minnesvården finns går en trappa upp till områdets högsta punkt, varifrån man kan vandra runt hela området. Längs denna vandring finns namnen på de platser varifrån fångtransporterna utgick gjutna i metall.

Förintelselägrets kommendant var den ökände Christian Wirth, vilken hade erfarenhet från det tyska eutanasiprogrammet, Aktion T4, vari förståndshandikappade avlivades för att inte ligga det tyska folket till last. Den hårdhudade Auschwitz-kommendanten Rudolf Höss beskriver i de memoarer han skrev innan han hängdes i Polen 1947 Wirth som en osedvanligt rå och sadistisk sälle…Wirth sköts ihjäl under en eldstrid med jugoslaviska partisaner i juli 1944.

SS-bödeln Christian Wirth, kommendant i Belzec.

Belzec var ett av tre förintelseläger som ingick i Operation Reinhard (uppkallad efter ”Hitlers kronprins” Reinhard Heydrich, som mördades i Prag av tjeckiska frihetskämpar i maj 1942) inom vars ram alla Europas judar skulle dödas. Mördandet i Belzec pågick från mars 1942 till slutet av december samma år, och i början av 1943 sökte man radera ut spåren efter massdödandet i något som kallades Operation 1005. Man grävde upp liken och brände dessa på gigantiska bål.

På muren till höger om ingången till museiområdet finns följande engelska text:

”This is the site of the murder of about 500 000 victims of the Belzec death camp established for the purpose of killing the Jews of Europe, whose lives were brutally taken between February and December 1942 by Nazi Germany.”

Under texten finns följande citat ur Jobs bok 16:18 i den judiska bibeln:

”Earth, do not cover my blood; let there be no resting place for my outcry.” (På svenska: ”Du jord, överskyl inte mitt blod, och låt för mitt rop ingen viloplats finnas.”)

Förutom en halv miljon judar dödades i Belzec även cirka 15 000 zigenare. Bara två fångar lyckades rymma från Belzec-lägret – Rudolf Reder och Chaim Herszman. Den sistnämnde sköts ihjäl av antisemiter den 19 mars 1946, det vill säga nästan ett år efter kriget.

Slutligen måste jag protestera mot att termen ”avrättning” inbland används när det gäller människor som dödades under Förintelsen. Denna term förutsätter nämligen att dödandet föregåtts av någon form av ordnad rättslig process. Så var inte fallet i detta sammanhang – det är här fråga om mord och ingenting annat!

Nordkoreas lägersystem i nytt ljus

Minutiöst välregisserad propaganda i ett sjukt samhälle: en vy från Nordkoreas huvudstad Pyongyang.

Det är sedan länge känt att det kommunistiska Nordkorea, världens i dag troligen mest omänskliga diktatur, har ett vittomfattande system av slavarbetsläger i den beprövade sovjetiska gulagstilen som skildrats så vältaligt av Alexander Solzjenitsyn.

David Hawk har skrivit rapporten The Hidden Gulag. Exposing North Korea´s Prison Camps (U. S. Committee for Human Rights in North Korea, 125 sidor) där han kommer till slutsatsen, att det finns minst 36 läger utspridda över Nordkorea där 150 000 till 200 000 människor sitter inspärrade under omänskliga förhållanden. Lägren spelar en viktig roll i den nordkoreanska ekonomin på så sätt att internerna tvingas bryta kol, järn och guld.

Det nordkoreanska lägersystemet hamnar delvis i ett nytt ljus genom en ny rapport som publicerats av det amerikanska East-West Center. Författarna Marcus Noland och Stephen Haggard framhåller bland annat:

”…the system of prison camps in North Korea also being utilized to exact penance (and capital) from those brave, enterprising and starving souls who have dared to try to survive amidst the squalor of a bankrupt, inhuman system.”

Noland och Haggard fortsätter:

”The portrait that emerges is of a Soviet-style gulag characterized by an arbitrary judicial system, an expansive conception of crime, and horrific abuses.”

Rapporten, Repression and Punishment in North Korea: Survey Evidence of Prison Camp Experiences, bygger på två unika studier av flyktingar från Nordkorea. 2004 och 2005 intervjuades 1350 flyktingar på elva platser i Kina samt 2008 300 flyktingar i Sydkorea. Vittnesmålen tyder på att det nordkoreanska lägersystemet numera tjänar som förebild för hela rättsväsendet – om man nu kan tala om ett sådant – i Nordkorea. Utmärkande drag är godtycke, svält, avsaknad av sjukvård och brutalt våld. Detta gäller också internerade i vanliga fängelser samt smärre brott. Det har med tiden utvecklats ett omfattande mutsystem, där tjänstemän inom den straffrättsliga sektorn girigt och utan betänkligheter accepterar mutor från medborgare som vill undvika att ha med den nordkoreanska ”rättvisan” att göra.

Noland drar följande slutsats i en artikel i Washington Post den 5 oktober:

”It really looks like the work of a gang, a kind of ‘Soprano’ state. But it succeeds in keeping people repressed.”

Många har hamnat i Kim Jong-ils gulagsystem endast därför att de försökt överleva. Eftersom den nordkoreanska regimen misslyckats med att förse sin befolkning med mat genom den socialistiska distributionsapparaten tvingas människor i hushåll, industrier, kooperativ, lokala regeringsorgan och till och med i den eljest priviligierade krigsmakten ägna sig åt privat företagsamhet för att över huvud taget kunna upprätthålla livhanken. Och eftersom detta naturligtvis är förbjudet i Nordkoreas järnhårt stalinistiska diktatur hamnar de mest företagsamma i fängelser och läger.

Det har genom tidigare vittnesmål framkommit att det förekommer framtvingade aborter och mord på spädbarn i det nordkoreanska gulagsystemet. Fem procent av de intervjuade flyktingarna i den nya rapporten hade bevittnat övergrepp av detta slag. 55 procent trodde vidare att det förekommer medicinska experiment på fångar, även om ingen med egna ögon hade varit åsyna vittne till något sådant.

Mer om Nolands och Haggards rapport finns på den utmärkta sajten God and Gulags här:

http://godandgulags.blogspot.com/

Det märkliga är att inga främmande statsmän som besöker Nordkorea tycks ägna en tanke åt den bistra verklighet som här skisserats och ännu mindre ta upp frågan med härskarklicken i Pyongyang. Om bara världens politiker ägnade bråkdelen av den kritik man tvångsmässigt utsätter det demokratiska Israel för åt Nordkorea, skulle de nordkoreanska härskarna kanske tvingas börja lyssna.

Det judiska Polen (III): Warszawaghettot

I det tredje avsnittet av min artikelserie om Förintelsen utifrån min studieresa till Polen i augusti har turen kommit till ghettot i Warszawa och det uppror som delar av den judiska befolkningen där genomförde 1943. Samtidigt har jag insett att jag måste utsträcka nämnda artikelserie till fem avsnitt, där den avslutande artikeln kommer att ägnas åt kommunisternas judeförföljelser under efterkrigstiden.

Tyska trupper röjer i Warszawaghettot 1943.

Åren 1918-39 fanns i Polens huvudstad Warszawa den största koncentrationen av judar i Europa. Bara i New York fanns fler judar. När Andra världskriget inleddes fanns i Warszawa således 380 000 judar, nästan 30 procent av den totala befolkningen.

I slutet av 1940, när Tyskland hade lagt en stor del av Europa under sig, avskärmade tyskarna ghettot – som omfattade 300 hektar - från resten av Warszawa med en tre meter hög mur, samtidigt som fler judar från den omkringliggande delen av Polen flyttades till den polska huvudstaden. Ghettot var indelat i två delar – stora och lilla ghettot. Efter hand förstördes ghettot, först det lilla ghettot och efter upproren i maj och juli 1943 hela ghettoområdet.

Jan Olof Olsson (Jolo) redogör i sitt utomordentligt intressanta bokverk i sex band, 20e århundradet (del 5), på följande sätt för de grymma förutsättningarna:

”I Warszawa upprättade tyskarna i november 1940 ett ghetto som i princip aldrig var annat än ett koncentrationsläger, en genomgångsstation för judar på deras väg till gaskamrarna. 600 000 judar fördes samman i Warszawaghettot. Av dem har 500 överlevt.”

Marek Edelman var det siste överlevande ledaren från upproret i ghettot.

Faktum är att det nyligen meddelades att den siste av upprorets överlevande ledare, Marek Edelman, avlidit i en ålder av 85 år. (Födelseåret är osäkert, men jag håller mig till det som anges i boken The Warsaw Ghetto 1940-1945, Warszawa 2006, det vill säga 1924). Edelman tilldelades 1998 Polens finaste utmärkelse, Vita Örnens orden. Han deltog även i upproret i Warszawa 1944, då såväl judiska som icke-judiska polacker på Stalins order lämnades i sticket av Röda armén.

Till följd av de omänskliga förhållandena i Warszawas ghetto dog en mycket stor andel av judarna. Från oktober 1939 till i mitten av 1942 beräknas omkring 100 000 judar ha dött i Warszawa, huvudsakligen som ett resultat av svält och epidemiska sjukdomar. Såväl den långsamma svältdöden som avlivningarna i förintelselägrens gaskammare var produkter av den nationalsocialistiska judepolitiken. Därtill kom de som dukade under för plundring, tvångsarbete samt den gradvisa elimineringen av judar från det socio-ekonomiska livet i av nazisterna behärskade området.

Den första utrotningskampanjen i Warszawa genomfördes mellan 22 juli och 21 september 1942, då cirka 300 000 judar fördes till den så kallade omlastningsplatsen (Umschlagplatz) på Stawkigatan för att transporteras vidare till förintelselägret Treblinka. Dessa transporter fortsatte in på 1943. I anslutning till denna plats finns fortfarande två av byggnaderna från denna mörka tid kvar, det tidigare judiska sjukhuset samt SS-högkvarteret.

Rappaports monument över offren för upproret i Warszawaghettot.

Andra kvarvarande minnesmärken är rester av ghettomuren på Zlotagatan och Siennagatan. På Clodnagatan finns det hus i vilket ordföranden i Judiska välfärdsrådet, Adam Czerniakow, bodde – han begick självmord i juli 1942 då deportationerna till Treblinka tilltog i omfattning; Czerniakows dagböcker finns bevarade i Historiska institutets arkiv. I en park i anslutning till Zamenhoffagatan finns ett mäktigt monument till minne av ghettoupproret, skapat av Natan Rappaport 1948 då femårsminnet av upproret högtidlighölls. Monumentets svarta sten, som ursprungligen beställts av Hitler för ett nazityskt segermonument, kommer från Sverige. Dåvarande Västtysklands förbundskansler Willy Brandt besökte monumentet 1970 för att med en krans hedra ghettoupprorets offer.  En gravkulle i en park vid Milagatan markerar vidare den plats där den judiska motståndsrörelsen hade sitt högkvarter i en bunker. Mordechaj Anielewicz och andra motståndsledare begick självmord när bunkern omringades av nationalsocialisterna i slutfasen av upprorets första del.

Ghettot i Warszawa tilläts av ockupationsmakten att leva ett eget liv, och ingen jude fick komma utanför murarna. Judar från Polen men också från Tyskland pressades samman i en fullständigt olidlig trångboddhet. Handel tilläts, det vill säga de som hade råd kunde köpa upp förnödenheter som andra tvingades sälja för att ha någon möjlighet att klara livsuppehället. Jag lämnar åter över ordet till Jan Olof Olsson:

”I väntan på den oundvikliga döden – som de först efter tre år i ghettot insåg var slutstationen – tvangs sålunda judarna in i ett förödmjukande liv; förutom hungersnöden och sjukdomarna som skövlade familjerna, lämnades barn föräldralösa på gatorna eller i våningarna allt medan tyska soldater på permission gick omkring och fotograferade i stan, klev över döda eller svältande och skrattade åt de arma judarnas kommers med lösöre eller de plagg de kommit över och försökte sälja för att kunna skaffa barnen mat.”

Den judiska befolkningen gjorde vad den kunde för att överleva och bildade ett stort antal hjälporganisationer av olika slag, men till slut insåg man att väpnat motstånd var den sista utväg som stod till buds även om hoppet om att klara livhanken inte kan ha varit stort. Nyheter om den massiva utrotningskampanj som startats av tyskarna i samband med invasionen av Sovjetunionen nådde Warszawaghettot hösten 1941, och från den stunden började den aktiva motståndskampen förberedas.

Inspiration tillfördes av underrättelser om att litauska judar i och kring Wilna (Vilnius) inlett en gerillakamp mot tyskarna. En central roll i upproret hade organizationen ZOB (Judiska kamporganisationen), som leddes av den tidigare omtalade Mordechaj Anielewicz (1919-43), som alltså begick självmord tillsammans med andra upprorsledare. Överlevde gjorde, förutom nämnde Edelman, Icchak Cukierman (1915-81) och Cywia Lubetkin (1919-78).

Motståndsledaren Mordechaj Anielewicz (1919-43).

Trots att tyskarna gynnades av en massiv numerär och militär överlägsenhet togs de på sängen av resningen i april 1943 och led förluster under de första dagarna. Sedan tyskarna samlat sig kunde de emellertid få kontroll över situationen, vilket tvingade upprorsledarna att ta skydd i bunkrar vilka kom att fungera som motståndscentra. De tyska styrkorna, som kommenderades av general Jürgen Stroop,  förstörde emellertid på ett systematiskt sätt dessa bunkrar, och den 8 maj hade turen kommit till ZOBs ledningsbunker på Milagatan 18 som oskadliggjordes med en gasbomb. Den 16 maj gav general Stroop order om att Warszawas synagoga skulle förstöras som en markering av segern över den judiska motståndsarmén. Motståndet fortsatte dock – om än i blygsammare skala – fram till hösten 1943.

Trots att ghettotupproret slutligen nedkämpades av tyskarna hade motståndskämparna nått två grundläggande mål: de hade dels etablerat ett judiskt deltagande i kampen mot Tredje riket som ett fait accompli; dels hade de väckt omvärldens moraliska samvete inför det folkmord nationalsocialisterna var på väg att genomföra.

I Polen uppgick den judiska befolkningen i svunna tider till uppemot hälften av hela befolkningen. Efter den nazityska judeutrotningen och de antisemitiska kampanjer som drevs av den kommunistiska regimen efter kriget finns i dag troligen färre judar i Polen än i Sverige. 3000 av dem bor i Warszawa. Det hindrar inte att det finns en relativt livaktig judisk verksamhet i dagens Warszawa inklusive Teatr Zydowski (Judiska teatern) vid Grzybowskitorget, Nozyksynagogan på Twardagatan och Judiska historiska institutet på Tlomackiegatan

Inte bara i Europa

Det talas ibland om framtidens Europa som ”Eurabia”, en kontinent som, till följd av accelererande  invandring och nativitet från den muslimska delen av världen, i tidernas fullbordan så gott som tagits över av islam. Ett tyvärr icke helt osannolikt scenario – se exempelvis Richard Jomshofs insiktsfulla partiblogg i SD-Kurirens nätupplaga här:

http://www.sdkuriren.se/blog/index.php/jomshof/2009/09/28/hotet_fran_islam_20_procent_av_europas_b_2050

Frågan är dock om inte denna skrämmande framtidsbild också gäller USA, hitintills med rätta ansett som frihetens stamort på jorden. Nyligen gick exempelvis det prestigefyllda akademiska bokförlaget Yale University Press i  New Hampshire, efter en lång förberedelseprocess med inkomna kommentarer från bland andra prominenta muslimska trosbekännare, med på att publicera en bok med titeln The Cartoons That Shook the World av Jytte Klausen, professor vid Brandeis University. Boken handlar om de danska karikatyrteckningarna av profeten Muhammed som skakade världen 2006.

En seger för yttrandefriheten, kan man tycka. Om det inte vore för en sak – förlagsrepresentanter och höga administratörer vid Yale-universitetet klargjorde före publiceringen att de ryktbara karikatyrerna, själva orsaken till att boken gavs ut, inte kunde tas med. Inte ens Gustave Dorés berömda illustration till Dantes Inferno, som visar hur profeten Muhammed slits i stycken i helvetet, fick vara med i Klausens bok.

 Dorés ”Muhammed”.

Som skäl för sitt censurbeslut anförde Yale att man konsulterat en panel bestående av två dussin experter, vilka samfällt påstods ha rekommenderat att Muhammed-teckningarna från den danska tidningen Jyllandsposten inte skulle tas med i boken. En av experterna har dock offentligt uttalat att hon eftertryckligt hade motsatt sig censuren. Det finns allt skäl att fråga sig hur långt denna typ av eftergivenhet inför islam och dess sharialag – som sägs förbjuda avbildningar av profeten - kommer att gå.

Den välkände antiislamistiske debattören Mark Steyn från Kanada – ett land som befinner sig helt i den proislamska eftergiftspolitikens järngrepp – skriver i sin krönika ”Happy Warrior” i den konservativa amerikanska tidskriften National Review (7 september 2009) bland annat följande:

”När man spolar Gustave Doré har de, i praktiken, sagt att hela det västerländska arvet är i farozonen. Inte allting, inte omedelbart. Ljuset (lux) kommer att mattas i växande takt, och, efter en tid, kommer det som en gång skulle ha ’skakat världen’ upphöra att ens rapporteras, man kommer inte ens att märka det. Den officiella förklaringen var hotet om våld. Inte något faktiskt våld, och, som det visar sig, inte ens faktiska hot.”

Steyn har framförallt gjort sig känd för boken America Alone (Regnery, 2006), där han förutspår att Europa inom en inte alltför avlägsen framtid kommer att islamiseras och Amerika således lämnas ensamt. Den intresserade kan läsa en recension av boken här:

http://sv.danielpipes.org/4161/europa-ar-forlorat-forutspar-mark-steyn

Man kan dock som sagt med visst fog fråga sig om inte USA riskerar att gå samma öde till mötes, åtminstone när det gäller tendensen att falla undan för den ideologiska islamismen. Steyns hemland Kanada har redan dukat under för denna typ av självcensur.

 Mark Steyn.

Yaleuniversitetets höjdare valde, med andra ord, att genomföra karikatyrcensuren på grund av rädsla för ett eventuellt kommande våld. Så långt har alltså den paniska rädslan för Muhammeds sentida efterföljare gått i USA. Vi känner naturligtvis väl igen detta syndrom i Sverige och Europa, där tidning efter tidning tillämpade självcensur (i Sverige släcktes SD-Kurirens nätupplaga ned på order av utrikesminister Freivalds) sedan en Muhammed-karikatyr publicerats.

Man hade dock måhända förväntat sig något rakare ryggar vid ett prestigefyllt universitet i det land som skall föreställa frihetens banérförare i världen framför andra.

Anna Anka till Sverigedemokraterna?

Okay då, ovanstående rubrik är kanske inte helt seriös. Jag tycker dock den kan duga som en litet provokativ ”banderoll” för det här inlägget om det stora mediafenomenet för dagen. Återkommer till saken i slutet på inlägget.

Jag försökte länge stå emot lockelsen att engagera mig i diskussionen om Anna Anka, som begynte med att hon medverkade i TV3s serie ”Svenska Hollywoodfruar.” Dels har jag en allmän avsersion mot det plastiga Hollywood, dels är jag skeptisk mot utpräglade mediaskapelser av vad slag det vara må. Ta till exempel de så kallade dokusåpor, som regelmässigt frambringar en djungel av meningslösa kändisar vilkas enda mål i livet förefaller vara att bli just – kändisar. Resultatet blir en ytterligare förflackning av ett redan ytligt och materialistiskt samhälle. Anna Anka måste väl vara ännu en länk i denna deprimerande hopplösa kedja, resonerade jag.

Anna och Paul Anka.

Men så slog jag mig ner i den bekväma TV-fåtöljen en sen kväll och zappade på måfå mellan kanalerna. TV8 och programmet ”Aschberg” kom upp, och vem hade han som gäst om icke just den omdebatterade fru Anka. Så jag tyckte jag kunde slötitta litet. Jag behövde inte titta många sekunder för att förstå den här kvinnans dragningskraft. Här fanns nämligen en karismatisk kvinna med en bred livserfarenhet som har den osedvanligt osvenska förmågan att säga precis vad hon tycker i kontroversiella frågor, i detta speciella fall särskilt kvinnans roll i äktenskapet. 

Att hon säger detta på ett självklart och charmigt sätt gör ju inte saken sämre. Att hon sedan retar gallfeber på den uppblåst politiskt korrekta kommuniteten här i landet gör det ännu mer tilltalande i mina ögon. Som ni förstår tillhör jag numera dem som fallit pladask för fru Anka…

Detta innebär inte att jag instämmer i allt hon säger. I Aschbergs program framförde hon exempelvis några tämligen dimmiga synpunkter på amerikanska uteliggare. Av dessa klär sig, om jag förstått fru Anka rätt, en hel del i stinkande lumpor, ställer sig vid allfarvägarna,  ser ömkansvärda ut med resultatet att de får in ansenliga penningsummor dagligen, samt tar därefter den undangömda Mercan från platsen med alla pengarna. Sådant kan kanske förekomma i enstaka fall men är nog inget utbrett fenomen.

Det Anna Ankas vedersakare främst retat upp sig på är emellertid främst hennes  inställning, att kvinnans grundläggande roll i ett förhållande är att behaga mannen. Om mannen till exempel vill att hon ställer upp på sexuella aktiviteter varje morgon så är det också hennes plikt att göra det, menade hon således i Aschbergs program.

De våldsamma reaktionerna – snarare överreaktionerna – på de värderingar Anna uttryckt säger emellertid, som jag ser det, mer om hur illa ställt det är i vårt samhälle än om de uttryckta värderingarna. Lägg här också märke till att det Anna sagt inte alls är allmänt accepterat i USA, som hon själv gärna vill låta påskina – USA är när det gäller hallstämplade jämlikhetsideal minst lika politiskt korrekt som någonsin Sverige. Fru Anka påstod hos Aschberg att det i USA är självklart att en man öppnar dörren för en kvinna – jag tillåter mig tvivla. Snarare tror jag det finns rätt stor risk att en man som gör detta i USA riskerar att få skiten stämd ur sig, i alla fall om han försöker öppna dörren för en av de vidriga feminazister som förpestar tillvaron för alla och en var där borta (och även här hemma)!

I grunden har nämligen Anna Anka rätt. I ett förhållande mellan en man och en kvinna är det faktiskt kvinnans förnämsta skyldighet att betjäna man och, i förekommande fall, barn. På motsvarande sätt är det mannens plikt att betjäna kvinnan och likaså sin avkomma. Jag hade önskat att Anna hade framhållit också detta, men så har väl inte varit fallet efter vad jag förstår, och det är förmodligen därför Nalin Pekgul skällt fru Anka för att företräda ”islamistiska ideal.”

Det här politiska gänget tillhör nog inte Anna Ankas trägnaste supportrar…

Anna Anka har en minst sagt intressant bakgrund. Hon föddes i Polen den 28 april 1971 men övergavs av föräldrarna och hamnade på ett barnhem. Vid tre och ett halvt års ålder adopterades hon av en familj Åberg i skånska Bjuv. 1993 ställde hon upp i skönhetstävlingen Miss Hawaiian Tropic och har varit kvar i Förenta staterna sedan dess. Under årens lopp har hon även ägnat sig åt modellyrket samt medverkat i mindre roller i filmer som ”Dum, dummare”, ”Specialisten” med Sylvester Stallone och ”Drop Zone” med Wesley Snipes. Statistroller i TV-serien ”Baywatch” ingår också i meritlistan. Anna har också arbetat som lärare på ett gym och skrivit en träningsbok för gravida.

Det stora karriärsteget kom naturligtvis när hon träffade den legendariske låtskrivaren och sångaren Paul Anka, med vilken hon 2006 fick sonen Ethan. Gifte sig gjorde dock paret först 2008, så traditionell moral är tydligen inte det viktigaste för Anna Anka. Tiläggas kan att Anna 2002 var gift i två (!) månader med en man som heter Yeager i efternamn och med honom fick numera sjuåriga dottern Ellie.

Här måste några ord sägas om Annas man Paul Anka, som är född i Kanadas huvudstad Ottawa 1941 och enligt Wikipedia är en av musikhistoriens mest framgångsrika låtskrivare. Den stora hitten heter förstås ”Diana”, som med 16-årige Paul som sångare gick till topps på hitlistorna världen över 1957. Paul har också skrivit ”My Way” åt Frank Sinatra och ”She´s a Lady” åt Tom Jones samt texter åt Nirvana. Detta CV förklarar mer än väl den lyx Anna tvingas framsläpa sina dagar i! Klicka på den här länken och lyssna till ”Diana”:

http://www.youtube.com/watch?v=fuTbB-d12A0

Alltnog. Anna Anka är enligt min mening inte bara en frisk fläkt utan snarare en befriande stormvind i ett Sverige, där det brukar slås ned med hökklor på allt som inte är tillräckligt i fas med vad som är tillbörligt att tycka. Hon har naturligtvis inte rätt i allting, men hon har förbanne mig rätt att uttrycka sin mening även om det inte passar en Nalin Pekgul eller en Mona Sahlin som hand i handske. Kristdemokratiske politikern Lennart Sjögren blev så till sig i trasorna att han välkomnade Anna in i sitt parti men backade efter bassning från KD-kvinnorna.

Det för mig osökt in på Anna Ankas eventuella framtid i mitt eget parti, Sverigedemokraterna. Varför inte (om hon själv vill, förstås)? Hon verkar ha ett överflöd av det civilkurage som onekligen krävs för att engagera sig aktivt i SD. Hon har heller ingenting att förlora – karriären och familjen återfinns i Förenta staterna, där man inte bryr sig ett vitten om svensk politik. Som jag ser det har hon den karisma och den verbala förmåga som krävs för att göra Sverigedemokraterna till Sveriges tredje största parti. Det må vara att hälften av Sveriges befolkning avskyr henne, men det är ändå inte bland denna hälft som SD-sympatisörerna står att finna.

Det finns dock ett stort ”men” när det gäller scenariot med Anna Anka i Sverigedemokraterna, eller i vilket politiskt parti som helst för den delen. En person med den här damens integritet och självsvåldighet låter sig svårligen inpassas i den disciplin som varje parti i ren självbevarelsedrift måste upprätthålla. Sedan gäller det också att finna en lämplig roll åt henne, vilket nog inte blir det allra lättaste.

Som sagt, förslaget om Anna Anka i SD är kanske inte helt seriöst från min sida. Men inte helt oseriöst heller. Låt mig kalla det ett spontant hugskott. Och det viktigaste är ju trots allt vad Anna Anka själv tycker.