Monarkin och säkerheten

I början av oktober det år som nyss förlidit haver satt jag vid en uteservering tillhörande en restaurang och pub längs Rosenlundsgatan på Södermalm i Stockholm och tärde en enkel måltid. Jag såg då ett sällskap om fem-sex personer passera mitt bord och tyckte mig på något sätt känna igen den relativt unge, lätt solbrände man med moderiktiga glasögon och bakåtslickat hår som gick närmast min utsiktsplats. Jag vände därpå huvudet snett bakåt under det att jag försökte lista ut vem mannen var. Det började så smått gå upp en talgdank då en man som kommit inifrån puben för att ta ett bloss brister ut: ”Var inte det där Victoria?”

Jag får på detta sätt mina aningar bekräftade. Den mansperson vilken jag nästan känt igen var Daniel Westling, och Victoria, det var förstås HKH kronprinsessan Victoria. De övriga, svartklädda personerna i sällskapet måste ha varit biffiga SÄPO-vakter med uppgift att skydda kronprisessparet med liv och lem om så skulle krävas. Jag minns att mannen, alltså Daniel Westling, tittade snett ner på mitt bord med tallrik och bestick, kanske med viss oro noterande att bestickets kniv var synnerligen vass. Nu fanns det naturligtvis ingetnting att frukta från en övertygad rojalist som undertecknad. Gångstråket i området som Victoria och Daniel valt är dock känt för att stundom frekventeras av olika sorters missbrukare, varför SÄPO-upvaktningen var klart befogad.

Annat var det med säkerheten i flydda da´r, jag tänker här främst på 1950- och 1960-talen. Då kunde den gamle kungen, det vill säga Gustaf VI Adolf, spatsera omkring på Stockholms gator utan en livvakt i sikte, vänligt lyftande på hatten inför dem han mötte. Visserligen var kung Gustaf Adolf, en vänlig och stillsam intellektuell med arkeologi och blommor som passioner, mäkta uppskattad i folkdjupen. Men vad hade det hjälpt om en snedtänd knarkare eller en psyksjuk person med våldstendenser hade dykt upp? Eller politiska terrorister eller kidnappare?

Så risken fanns även på gamle kungens tid, men den var avsevärt mycket mindre än den är i dag – det räcker med att erinra sig morden på Olof Palme och Anna Lindh för att inse, att personer i ledande befattningar inom stat och regering måste skyddas på ett sorgfälligt sätt. Dessvärre är 50-talsidyllen ett minne blott.

About these ads
Explore posts in the same categories: Monarkin

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 29 andra följare

%d bloggare gillar detta: