Kör på, Israel!
Efter flygoffensiven har Israel nu inlett markoperationer i Gaza, och ett antal världssamveten inklusive utrikesminister Carl Bildt (m) och oppositionsledaren Mona Sahlin (s) har påtalat behovet av omedelbart eld upphör. Israels markoffensiv sägs vara ”en farlig upptrappning” av den väpnade konflikten och så vidare. Man kräver att Israel avbryter den pågående offensiven och att Hamas upphör med raketattackerna mot civila områden i Israel, av vilka den palestinska terrororganisationen utfört flera tusen sedan man tog över makten i Gaza.
Bildt och Sahlin med flera har emellertid fel. Jag kan inte minnas att jag någon gång tidigare hört vare sig utrikesministern eller oppositionsledaren kräva ett slut på Hamas fleråriga raketoffensiv eller beklaga dess offer. Däremot har jag hört Bildt jämföra Hamas med den demokratiske oppositionsledaren i Israel, Likuds Benyamin Netanyahu. Men nu när Israel, efter att länge ha iakktagit en beundransvärd restriktivitet försöker göra någonting åt saken, höjs pekpinnarna mot såväl Israel (förstås) som Hamas, med syftet att söka åstadkomma någon form av artificiell reciprocitet. Man söker göra gällande att en internationell medlingsprocess skall säkra freden i områden. Detta är dock blott fagra förhoppningar. Eller tror någon vettig människa att en organisation som har Israels utplånande på programmet är villig att tala om fred i något mer långsiktigt perspektiv?
Den internationella kommuniteten har alltför länge i stort sett blundat inför den palestinska aggressionen mot Mellanösterns enda demokrati tillika välfärdssamhälle, Israel. När Hamas kom till makten i Gaza framhöll Carl Bildt för alla som ville höra på att valet hade gått oklanderligt demokratiskt till, vilket i och för sig var sant. Därefter tappade tyvärr Bildt intresset för Hamas, fram till nu – och när han nu, som hög representant för Sveriges regering utlåter sig om den pågående väpnade konflikten, är det i första hand Israel som klandras. Det vill säga precis som skedde när Olof Palme och Sten Andersson skötte vår Mellanöstern-politik.
Att en politisk kraft kommer till makten i till det yttre demokratiska val är naturligtvis bra, men på intet sätt någon garanti för att det på detta sätt uppkomna styret blir vare sig demokratiskt eller på annat sätt civiliserat. Det räcker här med att erinra sig vad som hände i Tyskland 1933, då Adolf Hitler kunde stiga till maktens tinnar efter en formellt korrekt valseger. Vi vet alla vad som hände därefter. Omvärlden började i stort reagera först när Tyskland angrep Polen den 1 september 1939 och triggade igång Andra världskriget. Det internationella samfundet tog inte sitt ansvar, vilket ledde till ett förödande världskrig med cirka 50 miljoner dödsoffer och förintelse av sex miljoner judar och ytterligare några miljoner oönskade grupperingar i den nationalsocialistiska dödsapparaten som följd.
Omvärlden har heller inte tagit sitt ansvar när det gäller konflikten i Mellanöstern. Det oreras vitt och brett om att Israel skall häva den så kallade ockupationen av ett antal territorier och att israeliska bosättningar skall försvinna från palestinska områden. Långt färre har däremot påtalat palestiniernas skyldighet att respektera staten Israels befolknings rätt att existera inom säkra och erkända gränser och erkänna det judiska folkets rätt till ett eget land, en rätt som fastslogs av FN 1948. Den gången gick det judiska styret med på FNs delningsplan av det tidigare brittiska mandatet Palestina, under det att palestinaaraberna och omkringliggande arabstater sade nej och inte nog därmed – så fort delningen var ett faktum gick man till angrepp på bred front. Nya krig följde innan arabstaterna slutligen insåg, att man inte skulle kunna få Israel på knä genom traditionella militära metoder. Terrorkriget, som initierades av osalig Yassir Arafat och som övertagits av Hamas, följde.
Den demokratiska västvärlden, med undantag för USA, har skändligen misslyckats med att inse att Israel kämpar för sitt liv mot våldstörstande grannar där Iran är det största hotet. Västvärlden har ännu mindre lyckats inse att Israel även utkämpar dess egen kamp, och att om man låter arabvärlden och islam krossa Israel så står man själv på tur härnäst. I det perspektivet hoppas jag Israel fullföljer sin offensiv i Gaza och inte ger sig förrän Hamas åtminstone har förlorat sina möjligheter att bekriga den israeliska befolkningen, varav cirka sex miljoner är judar och drygt en miljon palestinaaraber. Helst bör Hamas krossas för gott. När skall förresten omvärlden sluta godkänna palestiniernas strävan att göra sina territorier ”judenrein”, samtidigt som den arabiska befolkningen i Israel växer?
Kör på, Israel!
Explore posts in the same categories: Israel, Mellanöstern
7 januari, 2009 den 8:14
Önskar jag kunde uttrycka mig lika klarsynt och stringent som dig. Israel har rätten på sin sida. Visst är det förfärligt att vi har en borgerlig regering som för samma politik som S gjort under flera årtionden.
Hoppas du lagt märke till notiserna på sdk hemsida där vi allt mer försiktigt uppmärksammar och indirekt tar ställning för Israel.
8 januari, 2009 den 3:10
Du har helt rätt. Enligt folkrätten har Israel rätt att försvara sig mot Hamas raketattacker, som innebär en svår påfrestning för de israeliska områden som drabbas. Alliansregeringens Mellanöstern-politik är faktiskt sämre än vad regeringen Perssons var, vilket inte förvånar med tanke på Carl Bildts mångåriga Israel-skepsis. Jag uppskattar SD/SDK:s hållning i Israel-frågan.
13 januari, 2009 den 10:34
men Israel använder ju våld och: ”Vad våldet må skapa är vanskligt och kort, det dör som en stormvind i öknen bort”.
14 januari, 2009 den 3:01
Just det. Till slut sker så. Men ibland måste de goda grabbarna svara med samma mynt. Som man tidigare gjort i exempelvis de båda världskrigen och i Korea.
13 januari, 2009 den 10:34
Ovanstående citat är ju ditt motto i din underbara bok ondskans imperier.
14 januari, 2009 den 3:06
Tack för att du påminde mig om det. Och tack för berömmet om boken. Men det är Esaias Tegnér som skall äras för mottot!
14 januari, 2009 den 10:53
En kommentar till Carl Bildt´s krav på eldupphör mellan Hamas och Israel.
Att kräva ett eldupphör gynnar en part: Hamas. Varför gör hr. Bildt detta
misstag, är han inte kunnig nog? Jag tror inte så är fallet.
Carl Bildt må vara moderat men hans meritlista visar på en helt annan sida än den
offentliga nämligen ett engagemang i en frontorganisation av klassiskt KGB-snitt,
C o m m i s s i o n o n G l o b a l i s a t i o n. Bildt deltog 2003 som co-chair tillsammans med bland andra siste sovjetledaren M i c h a e l G o r b a c h e v!
Kommissionen Bildt tillhör vill stärka ”global Governance”. En vokabulär som brukar indikera mål näraliggande de forna sovjetiska.
Jag ska citera Josef Rothblath som i många år ledde den sovjetiska frontorgani-sationen Pugwash, som finansierades med sovjetiska medel.
Rothblath skriver: ”Globalt styre skall inte förstås som en världsregering utan som en koorporativ aktivitet av stater och Non Govermental Organisations (NGO:s) med syfte att attackera frågor som global säkerhet, utveckling och miljö”.
Ett av problemen med dessa Rothblats ideér är att NGO:s med vänsterideér får oproportioneligt politiskt inflytande på den globalautvecklingen. NGO:s har bla. föreslagit en global skatt på företag och att USA inte längre skall vara en permanent medlem av FN:S säkerhetsråd. Ett exempel, på vänster närvaro; The Commission of Global Governance tillkom med sovjetagenten Willy Brandt som ordförande år 1992 med 28 medlemmar från olika nationer.
Friedrich Ebert Stiftung som är ett organ för Tyska Socialdemokraterna SPD sponsrade en tre dagars konferens i Beirut med representanter från Hizbolla och Hamas! I Siftelsens styrelse sitter en medlem, dr.Michael Lüders, som studerat i Damaskus. Två andra namn i Stiftelsen Ursulla Müller och Lothar Witte’s fanns
bägge med på namne på Stazi-listan.Huruvida det var dessa individer framgår inte, men det kan inte uteslutas.
När internationella domstolen Haag fördömde Israels försvars-stängsel/mur så
var det ingen opartisk grupp domare: En var f d tjeckoslovakisk partikommunits, en född under Stalintiden i Sovjet och en tredje från Egypten.
Gemensamt med alla ovan fall är att de inte uppmärksammas av pressen eller av
personer som Carl Bildt, av vilken man kunde förvänta sig att han engagera sig mot
dessa aktiviteter eller liknande. Istälet har Bildt enligt egen utsago kontakt med Henry Kissinger, som indikerats som sovjetisk informatör av ryska dokument och som sovjetisk agent av avhopparen överste Golenievsky.
När Bildt var statsminister förslog han en sovjetisk agent som chef för Säkerhets-polisen: Dag Klackenberg. (Klackenberg var dock dubbelagent åt chefen för ryssroteln Tore Forsberg vilket inte ändrar sakfrågan) Via Tage G. Petterson fick nämligen säkerhetspolisen stoppa utnämningen av Klackenberg. När en person föreslår en
sovjetisk agent till ett toppjobb är det stor risk att den som föreslår också står
under KGB:s inflytnde, endera genom att själv vara agent eller ta råd från en sådan i
politiska frågor och statliga utnämningar.
Carl Bildt har förra året antytt bistånd till Hamas, och Bildt har sagt att :”vi verkar för att isoleringen av Gaza hävs…vi måste tilllåta rörelsefrihet mellan de palestinska områdena”. Just en sådan kommentar ger Hamas möjlighet till rörelse mellan olika israeliska städer och byar. På samma sätt är Bildts krav på eldupphör upprörande då det gynnar Isaels fiender, Även kontinentala politiker har föreslagit eldupphör, men
Carl Bildt skiljer sig då han på område efter område intagit för vänster gynnande synpunkter.
Som statsminister fick den ofarliga Gunn Helsvik jobber som justitieminister medan
den om KGB:s arbetssätt kunnige f.d åklagaren och medlemmen av rikspolissyrelsen Jerry Martinger inte fick en plats i regeringen. På detta vis gynnas KGB, och att tillsätta nollar i en regering är förövrigt ett av KGB:s arbetssätt.
Som ung student skrev Bildt en artikel i Svensk Linje där han förslog att Sverige erkände DDR så fort Västtyskland gjort det samma, Bildts artikel hade titeln ”DDR i våra hjärtan”.
Att skriva så var otypiskt för en ung moderat och Bildts agerande idag är otypiskt för
en kunnig moderat. Under Palme eran gjorde Bildt karriär på sin kritik mot ryska ubåtar i vår skärgård, men som statsminister gjordes föga för att visa på annat än
m i n k a r!
Via en sovjetisk avhoppare fick Sverige på 80-talet veta att bla. kärnvapen-minor
fanns i svenska vatten, dessa minors batterier byttes av de sovjetiska miniubåtarna.
Om detta låter oss CarlBildt vara ovetande. Varför och vems ärenden går Bildt när han ställer sig på Israels fienders sida i dagens konflikt?
Patriot
14 januari, 2009 den 9:37
Ja, det kan man förvisso fråga sig. Svaret på frågan är förmodligen att han går Carl Bildts ärenden. I övrigt tackar jag dig för intressant och för mig tidigare okänd information.
15 januari, 2009 den 12:20
OK, Jo jag förstår hur du tänker och det ligger såklart en del i det.
Men jag vill minnas att du är kristen och säger inte Jesus att man ska vända andra kinden till? Det är ju inte precic efter den principen Israel handlar.
15 januari, 2009 den 2:51
Jovisst gör han det, Men han säger också att ”den som tar till svärd skall med svärd förgås”, exempelvis. Ibland finns det saker man inte kan låta passera opåtalat.