Nu bombar vi Ghaddafi!
Huka dig, Ghaddafi – snart kommer vi (kanske)!
Långt om länge bestämde sig den civiliserade delen av världen för att tillgripa militära åtgärder mot psykopaten Moammar Ghaddafis Libyen. Ty visst måste Ghaddafi hindras från att massakrera betydande delar av Libyens befolkning.
Frågan är nu om Sverige skall deltaga i den internationella insatsen i Libyen, änskönt vårt land icke formellt är medlem i NATO. Någon formell förfrågan har mig veterligen ännu inte inkommit till den svenska regeringen. Om en sådan dyker upp är min personliga inställning klar: Sverige bör deltaga i en aktion av nämnt slag. Denna inställning förefaller delas av samtliga partier, låt vara att Sverigedemokraterna i nuläget vill inskränka det svenska deltagandet till ”humanitära insatser”:
Det är för övrigt nästan på pricken samma inställning som redovisas av Dala-Demokratens chefredaktör Göran Greider (se nedan). Jag har full förståelse härför men vill ändå contra med, att den största humanitära insats vi kan göra är att befria Libyen från Ghaddafi.
Visserligen finns det knappast någon anledning att hasta i frågan, men kommer det en invit från NATO att deltaga med stridsflygplan menar jag att det vore dumt att inte gripa tillfället i flykten. Det blir ju i så fall ett gyllene tillfälle att testa vårt omskrivna stridsflygplan JAS 39 Gripen i ett skarpt läge.
JAS-planet har nämligen aldrig använts i strid förut, vilket säkerligen är en tungt vägande anledning till att det visat sig minst sagt trögt att sälja planet utomlands. Brasilien har nyligen tackat nej till att köpa in det svenska planet, och även i övrigt ser det tomt ut på sidorna i kundboken. Det är helt naturligt att presumtiva kunder tittar på om den vara man vill köpa in har använts i strid. Tidningen Metro citerar 22/3 Mark Bromley, som anges vara Europa-expert vid det svenska fredsforskningsinstitutet SIPRIs (Stockholm International Peace Research Institute) vapenhandelsprogram:
-När stater ska köpa vapensystem tittar de efter tre saker. Har någon köpt dem tidigare, använder den säljande staten dem själva och har de använts i en verklig konflikt. Att vapnen är ”combat proven” är definitivt en faktor som vägs in.
Senast svenskt stridsflyg medverkade i en internationell konflikt var i Kongo 1961-63, då sammanlagt elva så kallade flygande tunnor (J 29) utförde spanings- och attackuppdrag. Resultatet skall ha varit mycket gott, även om jag själv inte anser att Sverige – eller för den delen FN – över huvud taget skulle ha blandat sig i den kongolesiska och katangesiska konflikten.
Den internationellt godkända insatsen i Libyen är nu något helt annat. Här är målsättningen att skydda den libyska civilbefolkningen mot Ghaddafis utrotningskrig, vilket rimligen inte kan bedömas som något särskilt kontroversiellt. Personligen menar jag att den internationella insatsen även borde gå ut på att eliminera diktatorn Moammar Ghaddafi, något som skulle göra världen till en något säkrare plats än eljest vore fallet.
Sammanfattningsvis finns det alltså åtminstone tre skäl för Sverige att ställa stridsflyg till förfogande om vårt land skulle inbjudas härtill:
1. Det blir ett perfekt tillfälle att testa JAS 39 Gripen i ett skarpt läge.
2. Ett framgångsrikt deltagande skulle öka möjligheterna att sälja JAS-planet utomlands, vilket gynnar svensk vapenindustri och därmed svensk ekonomi i stort. (Skulle det skita sig blir naturligtvis motsatsen fallet, men tar man inga risker kan det heller inte bli några framgångar).
3. En svensk insats i Libyen vore oklanderlig ur demokratisk och frihetlig synpunkt, eftersom den går ut på att skydda oskyldiga civila mot en galen diktator och dessutom har godkännande från alla instanser som räknas.
Göran Greider är överens med SD i Libyen-frågan. Men det är ingen blåsippa han studerar ovan…
Ja ja, jag tillhör kanske den ryktbara ”bombhögern.” Det behöver man dock ingalunda göra för att vara för ett svenskt deltagande i Libyen, något som till och med notoriske vänstertyckaren Göran Greider slår fast i sin kolumn i Metro:
http://www.metro.se/kolumner/stod-attacken-men-jubla-inte/EVHkcu!oSThAkaj61OQ/
Med andra ord:
Nu bombar vi Ghaddafi!
Fotnot: Den libyske diktatorns efternamn kan sannsynligtvis stavas ungefär hur som helst, men jag har alltså stannat för ”Ghaddafi.”
Utforska inlägg i samma kategori: LibyenEtiketter bombhögern, Brasilien, Dala-Demokraten, FN, Göran Greider, J 29, JAS 39 Gripen, Kongo, Mark Bromley, Metro, Moammar Ghaddafi, NATO, SIPRI, Sverigedemokraterna
You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.
22 mars, 2011 den 6:20
Tyvärr är det inte mycket till combat kvar, eftersom man kommer för sent. Det blir som att skjuta på övningsfältet. Här är enda risken att en förlupen kula kan skada flygplanet. Du tog upp Kongo, jag minns en helikopter som ”sköts ned” av en pil. Den träffade en hydraulledning, så de enkla vapnen kan vara farliga också. Apropå Kongo, det blev aldrig riktig ordning efter FN-insatsen. Risken är densamma i Libyen, tyvärr.
22 mars, 2011 den 10:23
Du vet inte hur mycket ”combat” det är kvar. Och visst, det kan gå snett på olika sätt. Krig har liksom sina risker…
Likheterna mellan Kongo och Libyen har åtminstone jag svårt att se. I fallet Kongo bestämde sig Hamnmarskjöld och FN, påverkade av Sovjetunionen, för att starta krig mot den demokratiska utbrytarstaten Katanga, vilket milt talat var ett stort misstag.
I Libyen har det korrekta beslutet att motarbeta en galen diktator fattats. Skillnad som natt och dag, med andra ord.
23 mars, 2011 den 11:22
Jag gläder mig särskilt åt nedanstående reaktion på inlägget från den numera totalt insnöade Jonas De Geer, som gör ett krampaktigt försök att vara ”sarkastisk”, givetvis till applådåskor från mer eller mindre läskunniga och okritiska supportrar från hjärnsläppsnationalisterna:
http://jdg.motpol.nu/?p=1596
24 mars, 2011 den 2:39
Tack för tipset om De Geers artikel! Den var verkligen urbra!
24 mars, 2011 den 4:20
Den var bra…jag uppskattar verkligen din sarkasm.
23 mars, 2011 den 10:26
Häller med dig Tommy. Inte minst av den anledningen att våra stridspiloter behöver stridsträning och när det ligger inom FNs ramar borde väl inte partiet ha motsatt ställning för utan det är som du skriver möjligheter till tolkningar.
Förhoppningsvis skiljer nog de flesta på Greider och hans anhang av så kallade fredsvänner och SDs ståndpunkt angående försvaret.
Blir man kallad bombhögern för att man vill försvara oskyldiga människor så tar jag också gärna det på mig. Bra att du vågar ta upp detta.
24 mars, 2011 den 8:48
Nu har väl ändå de sista resterna av mänsklig intelligens lämnat din kropp?
Tror du verkligen på tramset du skriver?
24 mars, 2011 den 4:21
Hur så?
24 mars, 2011 den 11:16
Mycket bra att man sluter upp och gör processen kort med galenpanan Ghadaffi. Som vanligt i sådana sammanhang borde det gjorts långt tidigare (karlm har ju förtryckt sitt folk i 40 år), men bättre sent än aldrig. Det händer onekligen intressanta saker i arabvärlden just nu, men frågan är ju förståss, vad kommer efter! När nu det ena arablandet efter det andra tycks falla som dominobrickor väntar man bara på revolution i de värsta islamdiktaturerna Iran, och sist men inte minst Saudi-Arabien (med tanke på att det redan kokar rejält i grannlandet Jemen). Ser även fram mot den dag revolutionen är ett faktum i Nordkorea, men det lär nog dröja. Självklart att Sverige bör deltaga i sådana här operationer, om inte annat så av solidariska skäl med demokrati och rättvisa. Vi är ju trots allt en del av västvärlden!
24 mars, 2011 den 4:23
Huvudet på spiken, Jacob.
Vi kan inte med säkerhet veta vad som kommer efter Ghaddafi och de andra potentaterna. Att eliminera Ghaddafi borde dock vara en demokratisk renhållningsuppgift av första rang.
Jag tror faktiskt Kim Il-jongs in skräckrike kan rasa ihop fortare än man kanske kan tro.
24 mars, 2011 den 4:24
Rättelse: Kim Jong-il skall det förstås vara.
24 mars, 2011 den 4:50
Tommy,
Jag var inte sarkastisk när jag skrev att Jonas De Geers artikel var bra. Suveränt träffande satir!
Jag satte mig och klickade runt lite mer på De Geers blogg. Genomgående riktigt bra, faktiskt. Jag kommer att följa den bloggen i fortsättningen.
24 mars, 2011 den 8:50
Ha ha ha…det blir bättre och bättre!
24 mars, 2011 den 10:26
Jag förstår nog inte riktigt vad du menar.
När kommer nästa nummer av SD-Kuriren, förresten? Det var ett tag sedan. Och när kommer hemsidan upp igen?
25 mars, 2011 den 12:36
SD-K # 91 kommer i april. Hemsidan är inte mitt bord.
25 mars, 2011 den 1:31
Jag kommer inte ens ihåg när SD-Kuriren senast ramlade ned i brevlådan. Jag tror den brukade komma oftare förr.
Kan du inte se till att tidningen kommer ut en gång i veckan istället? Då skulle SD få presstöd. Det är litet pinsamt att en pyttelitet parti som ND klarar av att få ut en tidning en gång i veckan medan SD inte gör det. Så svårt kan det inte vara.
Hur kan hemsidan inte vara ditt bord? Som chefredaktör måste du rimligtvis ansvara för tidningen i dess helhet? Vems bord är det?
25 mars, 2011 den 3:49
Den kom för omkring en månad sedan och har hållit ungefär samma utgivningstakt – fem-sex gånger om året – sedan jag tillträdde för nästan två år sedan.
Min uppgift är att vara chefredaktör för SD-K papper, inget annat. Johnny Skalin höll i den gamla webbupplagan men han hinner inte längre. Och ingen annan heller, uppenbarligen.
Hur tidningen skall se ut framdeles bestämmer vidare inte jag utan partiledningen, men en omorganisation av hela mediebiten kommer förr eller senare inklusive tätare utgivning av SD-K. Tills vidare knallar det på som förut.
25 mars, 2011 den 5:41
Men det jag undrar är varför du inte ser till att SD-Kuriren kommer ut en gång i veckan? Nationell Idag kommer ju ut en gång i veckan. Varför gör inte SD-Kuriren det?
25 mars, 2011 den 10:28
Jag kan inte ”se till det” ensam. Som jag försökte förklara i föregående svar så är det partiledningen som bestämmer det.
Du får ha litet tålamod så blir det säkert veckoutgivning så småningom – det förutsätter emellertid fler redaktionella krafter som har som sin huvudsakliga sysselsättning att jobba med SD-K.
Men det ligger i ”pipe-linen”…
25 mars, 2011 den 11:10
Jag måste få kommentera denna debatt.
Combat proven är bra , dock avgör även priset per individ och total livscykel.
Ang strid som är kvar återstår snarare det värsta, att slå ut medel och kortdistans luftvärnet.
Gripen är ej lämplig för detta:
1 Flygförarna saknar flygtid
2. Gripen har ytterst få användbara markmåls vapen
3 Gripen saknar Spaningsförmåga och störningsförmåga.
4 Avsaknad av krypterad datalänk.
F.ö har Brasilien inte alls sagt NEJ till Gripen, tvärtom ligger Gripen mycket bra till.
// Förste Sergeanten
25 mars, 2011 den 4:18
Ponera att du har rätt, Schassen. Då får vi hoppas att brassarna inte läser ditt inlägg här…
25 mars, 2011 den 4:20
Det är ej planet som brister utan att man inom Försvaret valde bort en hel del när man anskaffade de 204 +2 Planen. Vi Sverigedemokrater är självfallet för en vidarutveckling av systemet och fleranskaffning av planen.
//Förste Sergeanten
25 mars, 2011 den 10:44
Tack för information. Ja, jag håller med.
13 april, 2011 den 1:33
Det bästa vore om Khadaffi störtades och att monarkin återinförs. Det skulle ge en viktig stabilitet. Khadaffis regim etablerades 1969 efter en militärkupp som var helt illegal och inte legitim.
13 april, 2011 den 1:44
Det skulle vara en mycket tilltalande lösning.