Lyssna på Khadaffi!

 

Khadaffi pinar FNs generalförsamling med ett av sina maratontal härförleden.

I ett tal i början av juni manade Libyens diktator, Muammar al-Gaddafi (hädanefter stavat Khadaffi), muslimerna i Europa att lägga denna kontinent under sig.

Uppmaningen skedde när Khadaffi talade inför delegater från the Islamic People´s Leadership på Balkan, Muammar Friendship and Intercommunication Forum samt the Gaddafi Youth Association of Bosnia and Herzegovina. Den libyske diktatorn talade även om Turkiet som en framtida ”trojansk häst” för islam i den Europeiska Unionen (EU). Bland åhörarna fanns exempelvis akademiker, sheiker, ungdomsaktivister samt förkämpar för kvinnors rättigheter.

Muammar Khadaffi inledde med att beskriva den västliga ”imperialismens” inklusive Israels härjningar i den muslimska världen sedan Korstågens tid och hävdade att målet för samma imperialism är att ”utplåna islam.” Dock, menade Khadaffi, finns hopp: dels i form av Turkiet, dels genom de europeiska muslimernas förmåga att föröka sig. Diktatorn citerades bland annat på följande sätt i ett referat av talet offentliggjort av MEMRI (the Middle East Media Research Institute):

”Turkiets anslutning till den Europeiska Unionen…innebär att den europeiska kontinenten inte längre kommer att vara en korstågs- eller kristen kontinent. Islam kommer att bli en kraftfull partner på den europeiska kontinenten avseende territorium, folk och händelser. Vi inväntar den dag Turkiet kommer att gå med i EU, så att det kommer att gå till historien som en trojansk häst.”

Khadaffi, som närmar sig 70-årsåldern – han var bara 27 år då han som ung officer tog makten från kung Idris I i en militärkupp 1969 – anmanade härefter de närvarande trosfränderna att agera:

”Ni måste handla för att förena muslimerna i Europa…från Turkiet till Bosnien-Herzegovina med muslimerna i (det övriga) Europa. Det finns miljoner muslimer i hela Europa – från Storbritannien genom Grekland till östeuropeiska länder som har gått med i den Europeiska Unionen och har en muslimsk majoritet.”

Moammar Khadaffi anser att tiden talar för Europas muslimer:

”Statistiken över antalet muslimer i Europa är felaktig…(det finns fler) muslimer än som indikeras av den officiella statistiken…Dessbättre förökar sig muslimerna, och deras antal växer många gånger snabbare än dem som tillhör andra religioner…Detta kan vara bevis för att Allah slutligen vill att muslimerna skall vara talrikare än de andra.”

Sak samma gäller i Israel och de palestinska territorierna, menade Khadaffi:

”Inte heller i Palestina kan någon hejda detta fenomen. De palestinska muslimerna förökar sig fyra gånger snabbare än judarna. Slutligen kommer de palestinska muslimerna att vara en majoritet också inom det så kallade Israel…Allah skapade landet för alla människor; ingen kan hindra oss från att leva i Europa. Det var Allah, inte européerna, som skapade Europa.”

 Theo van Gogh - ritualmördad i islamiseringens Holland.

Muammar al-Gaddafi (eller Khadaffi alternativt andra stavningsformer) föddes 1942 och växte upp under enkla omständigheter i beduinmiljö. Han gick in i den libyska armén 1963 och avancerade snabbt till kapten. I mitten av 1960-talet bedrev han studier i Storbritannien. Ett par år efter sin återkomst till Libyen i Nordafrika tog han initiativet till en militärkupp som störtade konung Idris Is monarki; kungen gick i exil i Egypten.

Moammar Khadaffi brukar kalla sitt envälde för ”islamisk socialism” med inslag av såväl panislamism som panarabism. Uppenbarligen ser han sig själv – att han lider av svårartat storhetsvansinne finns inga tvivel om – som den arabiska/muslimska världens ledare, något som stundom retar gallfeber på andra muslimska härskare. 

Under hela sin hittillsvarande tid vid makten har han lidit av ett glödgande hat gentemot västvärlden, vilket främst yttrat sig i ett ymnigt stöd för allehanda terroriströrelser av typ IRA i Nordirland, Baader-Meinhof-ligan i Västtyskland, Röda brigaderna i Italien med flera. 1986 uppbringades exempelvis ett fartyg utanför Irlands kust som var fullastat med vapen avsedda för IRA, något som svårt vingklippte denna terrorrörelse.

 Bernt Carlsson – dödad i Lockerbie-katastrofen.

Khadaffis mest spektakulära inblandning i terrorverksamhet riktad mot västvärlden var emellertid sprängningen av ett passagerarplan från PanAm över Lockerbie i Skottland i slutet av 1988. Bland de omkomna märktes den svenske diplomaten Bernt Carlsson, en av Olof Palmes då närmaste medarbetare.

Khadaffi har slutligen inrättat ett pris kallat ”Gaddafipriset för mänskliga rättigheter”. Bland de mer eller mindre bisarra pristagarna finns förre ledaren för ANCs militära gren i Sydafrika, senare presidenten Nelson Mandela (1989), den svarte islamske ledaren Louis Farrakhan i USA (1996), Kubas mångårige diktator Fidél Castro (1998), Venezuelas auktoritäre ledare Hugo Chavez (2004), Malaysias förre premiärminister Mahathir bin Mohamad (2005) samt Nicaraguas nygamle marxistdiktator Daniel Ortega (2009); sådana pristagare har då och då varvats med ”Barnen i Palestina”, ”Barnen i Irak” och så vidare.

Det finns i västvärlden en olycklig tendens att bortse från vad Moammar Khadaffi vid olika tillfällen behagar yttra sig om. Enligt min uppfattning finns emellertid allt skäl att ta Khadaffi på orden – endast därför att karlen är halvgalen behöver det inte betyda att han ljuger eller ens överdriver särskilt mycket. Om världen hade lyssnat på vad den inte mindre galne Adolf Hitler hade att säga före sitt makttillträde och därefter hade det kanske gått att undvika ett världskrig.

Här lägger Khadaffi ut texten om hur alla människor bör bli muslimer:

http://www.youtube.com/watch?v=LNUqLztI4mQ

Khadaffis tirader borde slutligen få oss att inse vidden av det potentiella hot som den tilltagande islamiseringen av Europa innebär. Jag har i och för sig vissa invändningar mot synsättet att muslimsk nativitet med nödvändighet kommer att leda fram till ett muslimskt maktövertagande i väst. Åtskilliga av de barn till troende muslimer som växer upp på våra breddgrader kommer att västerniseras och sekulariseras, kanske till och med vända sig bort från sina fäders tro. Min åsikt är desslikes att majoriteten av de islamska invandrarna är fredliga och hedervärda människor.

Men den fortsatta inströmningen av muslimer innebär att ändå på sikt ett hot mot den demokrati och den yttrandefrihet som så länge fått prägla vårt europeiska sätt att leva, icke minst därför att bland alla fredliga immigranter finns också fundamentalistiska fanatiker vars allt överskuggande målsättning är att störta den ”dekadenta” västernismen i grus och aska. Vi har också sett vad islamiseringen av länder som Holland, Tyskland, Frankrike och Storbritannien lett till i form av terrormord, attentat och planerande av spektakulära våldsdåd.

Det finns redan gott om våldsbenägna jihadister och islamister i vårt eget land, vilket icke minst attackerna mot konstnären Lars Vilks vittnar om. Låt oss se till att denna utveckling inte kantrar totalt. Och låt oss se till att Turkiet hålls utanför EU!

Man blir ju förbannad…

Visst går man och retar upp sig på en massa saker…höga som låga, konstruktiva som totalt meningslösa. Ibland känns det bra att få ur sig vad man retar upp sig på/blir förbannad över, förutsatt att man inte går till handgripligheter mot sina medmänniskor. Därför följer nu en lista över saker jag gått och blivit förbannad på under senare tid. Dock vill jag inte vara ensidigt negativ – därför avser jag vad det lider återkomma med en lista över tillvarons glädjeämnen; de är minst lika många!

Man blir ju förbannad…

…när våra vanligaste politiker, proffstyckare och kommersiella intressen låtsas som ingenting och fortsätter att orera om behovet av långtgående och kostsamma åtgärder för att minska koldioxidutsläppen, trots alla forskarrön som visar att det inte finns ett spår av samband mellan så kallad global uppvärmning och mänskliga koldioxidutsläpp, och trots att FNs klimatpanel (IPCC) avslöjats som lurendrejare och pajasar och trots att vi just upplevt den kallaste vintern på flera decennier.

…när islamister tror att de har rätt att påtvinga alla andra sin snedvridna tolkning av islam och Koranen och dessutom ha ihjäl personer – såsom Lars Vilks och Kurt Westergaard – vilka påstås vara svårartade hädare och kättare.

…när professionella blödande hjärtan som Jan Hjärpe anstränger sig så de blir blåa för att finna ursäkter i islamisternas beteende och vältra över skulden på det demokratiska samhället.

…när en dömd spion, betald KGB-agent, marxist-leninist, revolutionsromantiker och judehatare som den över alla bräddar pompöst uppblåste Jan Guillou tillåts fortsätta skriva krönikor i etablerad press av typ Aftonbladet.

Steroidstinne  sovjetspionen Guillou i aktion i början på 70-talet.

…när televisionens påannonserare (”hallåor” hette det i min ungdom) hemfaller åt ovanan att säga ”mmm” efter varje inslag som sänts.

…när representanter för statstelevisionen med krystade argument gör allt för att hålla Sverigedemokraterna (SD) borta från partiledardebatterna.

…när precis ALLA homosexuella i TV-serier av olika slag framställs som genomgoda, kloka, snälla och humoristiska medan precis ALLA som inte riktigt inser tjusningen i bögeriet porträtteras som hatfulla, bigotta och allmänt korkade.

…när så kallade vänner inte har folkvett nog att svara på vänliga inbjudningar eller andra meddelanden; det är sådana personer  jag numera vill kalla före detta vänner.

…när SD jämt och ständigt förses med epitetet ”främlingsfientligt”, trots att det i partiet vimlar av efternamn såsom Klaric, Hillawi, Yurkovskaya, Baum, Kinnunen, Assai, Pedersen, Dawd, Odeish, Trivunovic och Mäkinen, för att nu bara ta några direkt ur minnet.

…när individer som Mona Sahlin, Birger Schlaug, Ursula Berge med flera tycker det är betydligt viktigare att kritisera Israel för allt mellan himmel och jord än att värna om Malmös förföljda judar.

…när samma individer vägrar erkänna att det är medlemmar ur Malmös muslimska kommunitet som förföljer judarna och i stället skyller på svenskar, ja rentav Sverigedemokaterna (exempelvis Thomas Idergard) trots att SD sannolikt är landets mest jude- och israelvänliga parti.

…när etablissemanget i liberala judiska församlingar fortsätter att baktala SD i politiskt korrekt nit trots att det är i detta parti de har sitt största stöd.

…när en välrenommerad militärhistorisk bokklubb som SMB dödskallemärker sverigedemokaten Stellan Bojeruds böcker – av det enda skälet att han är sverigedemokrat – på samma sida som man gör reklam för dem och dessutom visar att man har noll koll på SDs historia.

…när man i media påstår att det heter ”ett media”, detta trots att media är plural; faktum är att det heter ett medium, flera media.

…när expediten i Pressbyrån frågar om man vill ha en plastpåse till de nyss inköpta varorna, och när man nekat helt omotiverat kläcker ur sig ”ja, då sparar du miljön”.

…när vargkramare sätter vargar före människor eller åtminstone hävdar att båda arter är ”lika mycket värda”; detta visar att någonting allvarligt är fel i samhället och dess så kallade värdegrund.

…när vi rökare motas ut överallt, ibland med de mest idiotiska argument – rökning är och förblir en integrerad del av mänsklig civilisation och kultur.

…när den nykteristiska och föga representativa eliten i Sveriges riksdag vill hindra svenska folket från att köpa alkoholhaltiga drycker i vanliga butiker.

…när SD-hatare tar till metoder som att förfalska Facebook-profiler eller skriva lögnaktiga drapor på webben – ja, ni kan ta åt er, nationaldemokrater och andra Hitler-drängar, bitterpatetiska funeboar och tvångströjemässiga fascistbloggare!

 Visst är det härligt med vintern!

…när stadsbor som knappt sett landbygden ens på film bedyrar hur ”härligt det är med vintern” utan att ägna minsta tanke åt alla landsbygdsbor vars värmepannor och pumpar fryser sönder, fordon strejkar, vägar snöar igen, tak rasar in och elektricitet fallerar.

…när de blödande hjärtana (se ovan) tycker SÅ synd om alla palestinier, vilka inte lagt två strån i kors för att skapa fred med Israel, ta avstånd från terrorister och/eller ens erkänner att det finns ett Israel.

…när ledarskribenter tillika debattredaktörer vägrar ta in tillrättaläggaden med motivering att de förolämpande tokigheter man uttryckt bara var ”retorik” (känn dig träffad, Tomas Karlsson på LT!).

…när vissa norska OS-deltagare (bland annat du, Petter Northug!) är så fixerade vid oss svenskar att de skiter i hur det går i tävlingarna, bara de spöar oss. Och nu blir jag så förbannad över detta norska mindrevärdeskomplex som uttrycks så aggressivt att jag låter Magnus Uggla sjunga ut om vad han tycker om norrmän:

http://www.youtube.com/watch?v=lyhVK0bQLs8

(Uggla är bra, men kom ihåg att det förnämliga originalet gjordes av Helmer Bryds Eminent Five Quartet featuring sångaren Bobbo Slacke, alias Moltas Eriksson).

Det där var bara ett plock ur högen. Kom gärna med egna förslag. Eller reta upp er till kokpunkten på mina högst personliga synpunkter; dödshot mottages dock endast under kontorstid.

Mandéerna – offer för islam i Iran och Irak

Ni vet hur det brukar vara när man åker taxi – för att inte en pinsam tystnad skall uppstå kallpratar man med chauffören om exempelvis vädret eller chaufförens ursprungsland (de svenskfödda taxiförare man råkar på är som bekant lätträknade). Mestadels blir väl konversationen inget under av spiritualitet.

En gång var det emellertid annorlunda. Den förare hustrun och jag anlitade för den cirka tio minuter långa resan från Södertälje centrum till bostaden stammade från Irak, ingenting ovanligt med det, men han bekände sig till en rätt så anmärkningsvärd religion – den mandeiska. Han berättade att mandéerna haft och har det utomordentligt svårt i Irak, både under Saddams slaktarregim och i nuläget. De troende erkänns inte såsom tillhörande en abrahamitisk relion, vilket bland annat leder till att de ej har rätt till egna skolor och att deras äktenskap inte erkänns; det senare medför att barnen betraktas som födda utom äktenskapet.

Det var på 1990-talet som ett större antal mandeiska flyktingar började anlända till Sverige och etablera sig i städer såsom Stockholm, Göteborg, Malmö, Södertälje, Sandviken och Eskilstuna. Gruppen i Stockholm ger ut tidskriften Alsada. I dag räknar man med att det finns omkring 5000 från Mellanöstern härstammande mandéer i Sverige. 2003 anlände en grupp om 200 mandéer till Sandviken efter ett avtal med Södertälje kommun, och något år därefter kunde den första mandeiska kyrkan i Europa invigas på Klangberget i Sandviken. En tvist pågår dock inom församlingen om vem som har rätt att företräda kyrkan.

Läs mer om tvisten här:

http://gd.se/nyheter/sandviken/1.1327358-vem-har-ratt-till-mandeernas-kyrka-

Internationellt finns det cirka 100 000 mandéer. Traditionellt har merparten levt i Irak och Iran, men efter etablerandet av Khomeini-diktaturen i Iran och Saddams styre i Irak i slutet av 1970-talet har många tvingats fly. Cirka 12 000 lever i Jordanien och Syrien och troligen ännu fler i USA. Mandeismen kan sägas vara en synkretistisk religion eftersom den är sammansatt av element från judendom, kristendom och gnosticism. Där finns också influenser från babylonisk och fornpersisk religion inklusive zoroastrism. Denna religions frälsargestalt heter Manda d´Haije vilken, enligt Wikipedia, ”sändes till jorden för att erbjuda människorna den insikt eller gnosis som kan befria själen från fångenskapen i materien och återföra den till sitt ursprung i den himmelska ljusvärlden.” Heliga böcker är Ginza samt Adamsboken vilka skrivits på östarameiska på 600-talet.

En skulptur av Johannes döparen i Skellefteå landskyrka.

Det som för en utomstående oftast är mest bekant är att mandéerna vördar Johannes döparen som en centralgestalt och även en instiftare av sin religion. Ni vet, den Johannes som var son till den judiske prästen Sakarias och dennes hustru Elisabet och som döpte sin nära släkting Jesus i Jordanflodens vatten som ett slags avstamp inför den senares publika mission. Och som slutligen fängslades och halshöggs på tillskyndan av konung Herodes sedan han lagt sig i dennes giftermålsplaner.

Dopet intar också en helt central plats i den mandeiska religionen. Den troende förväntas rena sig genom att nedsänka sig i rinnande vatten under rituella former och detta inte en, utan ett antal gånger under sin livstid. Under begynnelsetiden i det heliga landet var det floden Jordan som gällde, och i Babylonien var det floden Tigris som kallades ”Jordan.” I Sverige duger det gott med exempelvis Mälaren eller Höjeån.

Läs om hur ett dop kan gå till här:

http://sydsvenskan.se/lund/article240359/quotDet-verkar-kul-men-jag-ar-valdigt-nervosquot.html

Mandéerna tvingades, i likhet med övriga judiska grupperingar, fly det heliga landet i samband med den romerske kejsaren Hadrianus utrotningskampanj i Bar Kochba-upprorets kölvatten år 132-135 och slog sig ner i tvåflodslandet, det vill säga Babylonien (senare Irak). Man skulle då ha fört med sig Johannes döparens hemliga lära. Det var för övrigt Hadrianus som lät benämna det judiska ursprungslandet ”Palestina” efter folkgruppen filistéerna.

Publius Aelius Hadrianus, pederast och folkförstörare.

Mandeismen är en dualistisk religion, vilket innebär att motsatspar såsom ljus-mörker, gott-ont, ande-materia etcetera har en avgörande betydelse. En rättrogen mandé får inte häda, döda, begå självmord, stjäla, ljuga, göra sig skyldig till våldsdåd, begå äktenskapsbrott eller skilja sig. Äktenskap sker i princip uteslutande inom gruppen av troende. Mandeéerna, som genom historien av muslimer ibland kallats sabéer efter en i Koranen omnämnd religiös gruppering, kallar sig i Sverige al-mandaer.

Mer om den mandeiska religionen här:

http://images.google.se/imgres?imgurl=http://3.bp.blogspot.com/_1BOy1Go_56g/R_K92GLWG-I/AAAAAAAAAB4/S9VsfNE5q9Y/s320/29%255B1%255D.jpg&imgrefurl=http://mandean.blogspot.com/&usg=__MG5dNljnTjg9s6-3Y6tCJCOgR24=&h=240&w=320&sz=16&hl=sv&start=79&itbs=1&tbnid=2OzU8rA0GMyl5M:&tbnh=89&tbnw=118&prev=/images%3Fq%3Dmand%25C3%25A9erna%26start%3D72%26hl%3Dsv%26sa%3DN%26gbv%3D2%26ndsp%3D18%26tbs%3Disch:1

De troende mandéerna anses generellt vara välutbildade och ha det tämligen gott förspänt i materiellt hänseende. Guldsmedsyrket är en vanlig och traditionell syssla bland männen.

Muslimsk ledare talar ur skägget

 Muhammed Tahir-ul-Qadri. En förnuftets röst bland islamska ledare.

Heroes of hellfire.

Helveteseldens hjältar. Så valde dr. Muhammed Tahir-ul-Qadri, en islamsk lärd född i Pakistan 1951 och grundare av den världsomspännande organisationen Minhaj-ul-Quran, i London den 2 mars att karaktärisera islamistiska självmordsmördarbombare.

Yttrandet fälldes vid en välbesökt presskonferens vid vilken dr. Qadri presenterade en av honom utfärdad fatwa – ett religiöst påbud – omfattande 600 sidor, vilken inom några veckor kommer att översättas till engelska. Om dr. Qadri fortfarande är vid liv när så sker återstår att se, han har många fiender och belackare bland fanatiker och våldsdyrkare…

En CNN-representant fanns på plats och skrev följande:

http://edition.cnn.com/2010/WORLD/europe/03/03/fatwa.against.terror/

Qadri fördömde islamistiska terrorister såsom islams fiender och klargjorde att deras handlingar inte kan rättfärdigas på något sätt.  Vid presskonferensen, som besöktes av bland andra parlamentsledamöter samt representanter för Londons Metropolitan Police, välgörenhetsorganisationer och tankesmedjor, sade Muhammed Tahir-ul-Qadri bland annat följande:

They can´t claim that their suicide bombings are martyrdom operations and that they become the heroes of the Muslim Umma, no, they become heroes of hellfire, and they are leading towards hellfire…There is no place for any martyrdom and their act is never, ever to be considered Jihad.

(Umma är en arabisk term som betecknar den vidare muslimska kommuniteten i världen).

Dr. Qadri, som vid presskonferensen gjorde längre kommentarer på såväl arabiska som engelska, klargjorde att hans fatwa skulle förstås som ”ett absolut fördömande av terrorism utan några ursäkter eller svepskäl.” Han underströk vidare:

Good intentions cannot convert a wrong into good, they cannot convert an evil into good. Terrorism is terrorism, violence is violence and it has no place in Islamic teaching and no justification can be provided for it, or any kind of excuses or ifs or buts.

 Muhammed Tahir-ul-Qadri hävdar att  islam är en religion som främjar skönhet, förbättring och godhet och att den ”negerar varje form av missämja och split.”

Dr. Qadris  fatwa har av initierade bedömare betecknats som den hittills troligen mest omfattande teologiska kritiken av islamskt betingad terrorism. Muhammed Tahir-ul-Qadri, som förutom att ha grundat den Lahore-baserade organisationen Minhaj-ul-Quran även är ordförande för och grundare av det politiska partiet Pakistan Awami Tehreek (PAT), tillhör den sunnitiska inriktningen och verkar för en modernisering av islam.

Onekligen en förnuftets röst bland alla islamistiska hatpredikanter.

Länken nedan går till en kort video om dr. Qadri som har lagts ut på Youtube av en av hans anhängare:

http://www.youtube.com/watch?v=ZZjHPpQgPfM&feature=related

Svar på angrepp modell furioso

Enligt bloggportalen.se startades den så kallade Demokratbloggen den 9 november 2009 och anges på denna korta tid ha blivit en mycket länkad blogg. Det är också en blogg som håller ett mycket högt uppskruvat tonläge. För kort tid sedan rekommenderade personen bakom bloggen exempelvis att Sverigedemokraterna bör stämpla allianspartierna som ”landsförrädare” och dessutom yrka dödsstraff för brottet i fråga.

Man kan förvisso anklaga regeringspartierna för en hel del, men att på fullt allvar tala om ”landsförräderi” och dessutom kräva dödsstraff – som i Sverige avskaffades 1921 när det gäller fredstid och 1973 avseende krigstid – är bara för mycket.

Det är emellertid inte på grund härav, eller på grund av den drös med tidigare synnerligen obalanserade inlägg som Demokratbloggen gjort sig skyldig till, som jag väljer att ta till orda här. Jag gör detta därför att bloggaren i fråga i sitt senaste alster gått till angrepp på mig på ett totalt vett- och grundlöst sätt. En taktik jag övervägt är att ignorera detta angrepp modell furioso, men efter moget övervägande har jag ändå bestämt mig för att gå i svaromål.

Den så kallade demokratbloggaren påstår således att jag är en infiltratör inom Sverigedemokraterna som haft fräckheten att överösa honom med spam varje dag och för att vilja ”dominera” honom. Han hävdar även, bland mycket annat, att jag skulle motsätta mig kritik av Barack Obama därför att denne är en ”fin socialist” och att jag av en eller annan anledning ogillar angrepp islam.

Fakta i målet är följande:

När Demokratbloggen just hade startat upp bestämde jag mig i ett måhända svagt ögonblick för att prenumerera på den. Efter en kort tid insåg jag dock att den var alldeles för obalanserad och hätsk för min smak, varför jag klickade i en ruta i anslutning till bloggen där man angavs kunna avbryta premumerationen. Bloggaren upplyste mig då om att detta tyvärr icke var möjligt men att jag ju allltid kunde radera den varje gång den anlände i min mejlbox.

Det är precis detta jag gjort – för det mesta. Nyfiken till naturen och med en vilja att hålla mig ajour med vad som skrivs på olika håll kunde jag emellertid inte avhålla mig från att då och då studera och även kommentera det som skrevs – det blev för det mesta kritik, men någon gång faktiskt beröm: även en blind höna har ju ibland en tendens att hitta ett korn…

Jag har bland annat talat om för personen bakom Demokratbloggen att det inte är någon bra idé att plädera för ett förbud av islam eller att uppmana folk att hata, ett par saker som bloggaren föreslagit såsom goda idéer.

Vilda sabelhugg plockar sällan några politiska poänger…

När den här mannen – jag utgår från att det är en man, men jag kan förstås ha fel – dessutom påstått sig sympatisera med Sverigedemokraterna har jag känt mig manad att ta i på skarpen och säga åt honom att vilda sabelhugg utan någon som helst form av vett eller etikett faktiskt skadar det parti han säger sig stödja. Det plockar också sällan några politiska poänger. Sedan har jag ingen aning om huruvida han eller möjligen hon är partimedlem eller ej.

Nu går demokratbloggaren alltså med sedvanlig finess ut och påstår att jag är en ”infiltratör”, ett ”as”, en ”pappskalle”, ”skitstövel” och ”idiot”…som dessutom ”spammar” honom varje dag och vill ”dominera” honom. Han får naturligtvis tycka vad han vill om mig, och rättsprocesser mot patenterade blådårar är inte riktigt min melodi. Dock vill jag här kraftfullt dementera att jag skulle tillskriva honom varje dag med diverse tillvitelser – jag har sannerligen annat och bättre för mig!

Kan någon som känner mig och mina politiska åsikter ens för ett ögonblick tro att jag skulle fördöma någon för att vederbörande kritiserar Obama eller islam? Det är bara att läsa något av mina många kritiska blogginlägg mot just dessa företeelser för att få detta dementerat. Dock understryker jag gärna att kritik - och den må sedan gälla Obama, islam, alliansregeringen, den röd-gröna oppositionen, klimatalarmister, rovdjurskramare eller något annat – enligt min mening bör innehålla ett minimum av sans och balans. Annars motverkar den bara sitt syfte.

Jag har vid några tillfällen haft förmånen att få ge goda råd till sverigedemokrater när det gäller konsten att skriva insändare och debattinlägg. Ett av de mest väsentliga råden jag utifrån min drygt 40-åriga erfarenhet som journalist och debattör kunnat ge, är att undvika fatta pennan när man är arg – det kan leda till att man skriver ogenomtänkta  dumheter som man sedan kan få anledning att ångra. Ett annat synnerligen gott råd är att skriva hyfsat nyanserat. Det får betydligt större effekt än vildsint sluggande inlägg som troligen ändå inte ens tas in.

Jag gissar att det är exakt detta personen bakom demokratbloggen råkat ut för och därför startat sin egen blogg…

Slutligen en vädjan. Om någon av mina läsare känner personen bakom Demokratbloggen: försök på ett mer finkänsligt sätt än det jag kan åstadkomma få vederbörande att lugna ner sig litet. Eljest är det risk för total urspårning och i värsta fall behandling av någon form. Jag menar allvar – det här är inte ett helt friskt beteende.

Jag skulle därtill vilja uppmana er SD-positiva bloggare därute att tänka till ordentligt innan ni länkar till Demokratbloggen nästa gång. Fanatiker som inte kan kontrollera sig själva är partiet inte på något sätt betjänt av, vare sig de nu är medlemmar eller ”bara” sympatisörer!

Islamismen i Aceh

http://gatesofvienna.blogspot.com/2010/01/sharia-police-of-banda-aceh.html

Den autonoma regionen Acehs flagga.

När frågan kommer upp huruvida islam kan kombineras med frihet och demokrati brukar exemplet Indonesien komma upp. Indonesien, som har världens största muslimska befolkning. Här, menar de som anser att frågan kan besvaras jakande, tillämpas islam på ett mindre strikt och intolerant sätt än i länder såsom Iran och Saudiarabien.

Det är alldeles riktigt att Indonesien utvecklats i demokratisk riktning sedan diktatorn Suhartos fall 1998 och att den form av islam som tillämpas i större delen av detta av öar bestående land – 17 508 närmare bestämt – inte tillhör den allra strängaste varianten. Av Republiken Indonesiens cirka 239 miljoner invånare är omkring 88 procent muslimer, de flesta av dem tillhörande sunnivarianten. Den kristna minoriteten utgör 8 procent medan 2 procent är hinduer, vilka företrädesvis bor på ön Bali. Någon enstaka procent utgörs av buddhister. Återstoden bekänner sig till en eller annan traditionell inhemsk religion.

Jag skulle mot denna bakgrund vilja påstå att, ja, islam går att kombinera med demokrati. När väl detta är sagt måste det tilläggas att Indonesien har stora problem med islamism och den terrorism som utgår från denna typ av extremism. I början av 2000-talet skakades Indonesien av ett par spektakulära terrorattacker med al-Qaida-anknytning, varav den blodigaste ägde rum i turistparadiset Bali med dess hinduiska status. Dessutom skall det också sägas att den demokratiska utvecklingen inte varit problemfri – korruption, ofta med anknytning till Suhartos gamla styrande parti Golkar, är alltjämt ett betydande problem.

Piskning exekveras enligt sharialagen.

Den indonesiska centralregeringens största och mest växande bekymmer synes för till fället dock utgöras av den tilltagande islamiseringen i den autonoma regionen Aceh, belägen i Sumatras nordvästra hörn. Om detta handlar innehållet i länken högst upp i detta inlägg – den går till den utmärkta sajten Gates of Vienna, där man kan titta på en video med ett norskt TV-reportage som handlar om den i Aceh allestädes närvarande shariapolisen.

SVTs Agenda visade den 21/2 ett annat inslag i samma ämne, som dessutom visade hur en man och en kvinna som vänslats med varandra utan att vara gifta utsattes för bestraffning i form av piskning. Här får vi också bland annat se hur den till synes tämligen godmodiga shariapolisen ingriper mot en kvinnlig frisör som håller på att klippa en man samt ett ungt par där kontrahenterna sitter alltför nära varandra vid en havsstrand.

Aktuellt Agenda-program visas här (jag rekommenderar den intresserade att klicka sig fram till Aceh-inslaget):

http://svtplay.se/t/103430/agenda

Tack till Thomas K. som sände mig länken till Agenda!

Aceh är en av två autonoma muslimska regioner i Republiken Indonesien. Den andra heter Yogyakarta och är belägen på centrala Java och räknas sedan 1700-talet som ett sultanat. Yogyakarta har emellertid inte givit moderlandet tillnärmelsevis lika mycket problem som Aceh har. Islam har här funnits sedan 1200-talet, och under 1500- och 1600-talet härskade sultanen av Aceh över ett av de mäktigaste rikena i Sydostasien. Den nederländska kolonialmakten ansåg visserligen att det motstånd som förekommit i Aceh var nedkämpat 1904, men det fortsatte i lokala fickor för att åter blossa upp efter utropandet av Indonesiens självständighet efter krigsslutet 1945; Indonesien var under Andra världskriget ockuperat av Japan.

Aceh fick autom status 1959, men gerillagrupperingen Rörelsen för ett fritt Aceh (GAM) tog 1976 upp en väpnad kamp för självstyre oberoende av Indonesien. Den 26 december 2004 skakades Aceh av den jordbävning i Indiska oceanens havsbotten som gav upphov till tsunamikatastrofen, och det beräknas att i Aceh minst 230 000 människor dog och 400 000 blev hemlösa i en befolkning om drygt fyra miljoner. Utan tvivel bidrog katastrofen starkt till att ett kompromissbetonat fredsfördrag ingicks 2005.

Tsunamins följdverkningar innebar dock inte på något sätt att GAM var villigt att göra avkall på sin islamism. Sharialagar hade införts redan 2002, och deras efterlevnad övervakas av en särskild shariapolis med manliga och kvinnliga avdelningar. Sharialagarna, som har sitt ursprung i Koranen, är komplexa och kan inte rakt av avfärdas som extrema. De extrema delarna är emellertid desto mer avskyvärda: här stadgas egempelvis om stenande för äktenskapsbrott och stympande av händer och fötter för tjuvnad. Piskning kan utdömas för ett stort antal förseelser.

En 48-årig man som dömts för äktenskapsbrott har stenats till döds i Somalia.

Det uppseendeväckande med utvecklingen i Aceh är att det regionala parlamentet beslutat om att införa dödsstraff – det vill säga stenande – för äktenskapsbrott. För att detta groteska straff skall implementeras krävs dock guvernörens godkännande. De flesta bedömare tror inte att guvernören, som representerar den indonesiska centralregeringen, skall gå med på detta.

Men vem vet vilka beslut en pressad makthavare i en ogästvänlig omgivning kan besluta om?

Slutligen måste tilläggas att shariapolisen i Aceh är involverad i en jätteskandal, då tre manliga poliser åtalats för gruppväldtäkt mot en ung kvinna som gripits för att ha haft en förbindelse med en man utanför äktenskapet.

Om att spotta på judar så att de svimmar

http://www.memritv.org/clip/en/0/0/0/0/0/0/2239.htm

Ovan kan du se en ung, radikal imam i aktion i Sverige (Malmö) i ett avsnitt hämtat från en arabisk TV-kanal.

Imamen, som ser ut att vara i 25-30-årsåldern och talar god svenska, tillgriper ett retoriskt grepp som jag aldrig tagit del av tidigare. Han säger bland annat:

- Det finns ungefär 15 miljoner judar i världen och tusen miljoner muslimer. Om vi ställde upp alla judar på en rad och spottade på dem skulle de svimma!

Det rör sig om det vanliga konfrontationssnacket och om att de stackars muslimerna låter en minoritet driftiga och hänsynslösa judar terrorisera dem. Det är förvisso bättre att prata om att spotta på judar än om att spränga dem i luften, det medges, men man bör inte låta lura sig av att just den här imamen inte är fullt ut lika illvillig och svavelosande som vissa andra hatpredikanter. Det gäller ju dessutom att anpassa sig efter auditoriet och mentaliteten i Sverige.

Radikal islam – mer marxistisk än muslimsk.

Det kokar ändå ned till att det är dags för den muslimska världen att resa sig och ta sin rätt och att göra det med de medel som står till buds. Jag tror till och med att förhållandevis nyanserade islamistiska demagoger, som mannen på filmen, kan vara farligare än de uppenbart hatfyllda motsvarigheterna.

Det budskap vi tar del av på den här aktuella filmen har ingenting med verklig religion och/eller islam att göra. Det är marxistisk/materialistisk klasskamp, nödtorftigt maskerad i pseudoreligiösa termer med en nypa fascism därtill.

Med andra ord är Karl Marx en mer relevant filosof för den radikala varianten av islam än Muhammed.

Stöd Westergaard och Vilks!

 Kurt Westergaard och Lars Vilks.

Under senare tid har världen med all önskvärd tydlighet blivit uppmärksammad på hotet från den internationella islamistiska terrorismen. I december dödade en somalier, som varit bosatt i Danmark, minst 22 människor inklusive tre ministrar i ett självmordsmördardåd i Somalias huvudstad Mogadishu.

I slutet av samma månad greps den unge nigerianen Umar Farouk Abdulmutallab med sprängmedel i kalsongerna på ett plan i Detroit efter en uppseendeväckande blunder från den amerikanska säkerhetstjänstens sida.

Till dessa händelser skall läggas, att i november greps en somalier som försökte gå ombord på ett plan på väg till Dubai i Somalias huvudstad Mogadishu utrustad med sprängmedel, vätska och en injektionsnål. Sprängmedlet skall ha starkt påmint om det som kalsongbombaren Abdulmutallab använde sig av. Denna incident rönte emellertid föga internationell uppmärksamhet.

På våra nordiska breddgrader har den danske karikatyrtecknaren Kurt Westergaard, mannen som stod för den mest slagkraftiga av de Muhammed-teckningar som publicerades i Jyllands-Posten i oktober 2005, i sin bostad blivit utsatt för ett mordförsök av den 28-årig dansk-somaliern Muhideen Jelle, anställd vid Röda Korset, som växt upp i Aalborg. Jelle är enligt uppgift välkänd i exilsomaliska kretsar, är knuten till den jihadistiska al-Shabab-milisen och vän till självmordsmördaren Abdurrahman Hajji från Mogadishu, med vilken den förstnämnde skall ha samlat in pengar i Göteborg till al-Shabab.

Dansk-somaliern trängde in i Westergaards bostad och löpte amok med en yxa, samtidigt som Westergaard satte sig i säkerhet i ett skyddsutrymme i sitt badrum. Tecknarens femåriga barnbarn, som fanns i bostaden, undkom händelsen oskadd. Polis, som snabbt kom till Westergaards hem, tvingades i samband med gripandet skjuta den sjövilde terroristen i ett arm och ett ben.

Al-Shabab i Somalia har hyllat 28-åringens mordförsök på Kurt Westergaard och dessutom uppmanat alla etniska somalier bosatta i Danmark att mörda den ryktbare Muhammed-tecknaren.

Mordförsöket har behandlats på nyhetsplats i media på normalt sätt, men från etablerat politiskt håll har det varit närmast öronbedövande tyst. Sannolikt vill man från sistnämnda håll på sedvanligt ängsligt sätt inte riskera anklagelser för att ”hetsa mot invandrare” eller ”förknippas med Sverigedemokraterna.” Ynkligt var ordet!

Det är emellertid viktigt att alla som värnar om yttrandefrihet och demokrati nu gör sitt till för att backa upp den modige Kurt Westergaard. Ett enkelt sätt att göra detta på är att publicera hans tänkvärda Muhammed-teckning på ens blogg, om man har tillgång till en sådan. Sagt och gjort:

En annan variant på liknande tema:

En annan orädd konstutövare är svenske Lars Vilks, som gjort sig omtalad i olika sammanhang – bland annat för att ha gjort konstverk av drivved. Vilks blev omskriven för några år sedan då han gjorde en skiss av en rondellhund med profeten Muhammed som motiv.

Tre dagar efter mordförsöket på Kurt Westergaard blev Vilks mordhotad på telefon två gånger. Vid den första påringningen frågade en man på bruten svenska Vilks om han kände till vad som hänt den danske tecknaren. ”Naturligtvis”, svarade Vilks. Mannen förklarade då för Vilks att han kunde räkna med påhälsning. ”Välkomna”, blev svaret. Senare samma dag ringde mannen igen och förmedlade då budskapet: ”Vi kommer! Vi kommer! Vi kommer!”

När Lars Vilks kontrollerade varifrån samtalen kommit visade det sig att det var från Somalia.

Lars Vilks har ännu inte blivit utsatt för något påtagligt mordförsök men står uppenbarligen högt på islamisternas hitlista. Samma sak gäller för Vilks som för Westergaard, nämligen att han är värd stöd från alla som gillar yttrandefrihet och demokrati och som tar avstånd från våld i politiken. Här följer alltså Vilks rondellhundsteckning:

Om islamismen kan det sägas att det är en politisk ideologi som uppvisar stora likheter med extrema ideologier på vänsterkanten som heller inte tvekar att tillgripa våld för att främja sina politiska och ideologiska mål. Mycket tyder på att islamismen hämtar minst lika stor inspiration från marxism, anarkism och fascism som från religionen islam. För närvarande tränar ett antal yngre svensk-somalier med al-Shabab i Somalia.

Vare därmed sagt att jag inte tillhör de bedömare som nödvändigtvis sätter likhetstecken mellan islamism/jihadism och islam. Islam kan visserligen i vissa avseenden betecknas som en relativt primitiv religion men som ändå, enligt mitt förmenande, kan komma att genomgå en utbredd reformering. Vi är emellertid inte där ännu, och allt tryder på att vi långt ifrån sett det sista när det gäller islamistiska/jihadistiska våldsdåd. Sverige väntar ännu på ett omfattande terrordåd i denna kategori. 

Vad som är av nöden i dag är att civiliserade anhängare till islam dels säger sin mening och klart tar avstånd från våldsanvändning, dels öppnar dörrarna för kritik av islam. Jag känner personligen flera måttfulla och hyggliga muslimer och respekterar deras tro, även om jag inte delar den.

För den som vill läsa mer om de senaste islamistiska terrordåden och mordförsöken rekommenderar jag Hans C. Petterssons blogg Jihad i Malmö/ jihadimalmo.blogspot.com.

SD har helt enkelt rätt

Sveriges radio (SR) har nyligen visat hur den somaliska islamistgruppen al-Shabab har rekryterat ungefär 20 ungdomar för strider i Somalia via en ungdomsgård i Rinkeby i nordvästra Stockholm. Flera av dessa ungdomar har dött i striderna i det laglösa Somalia. Uppgifterna kommer ursprungligen från SÄPO, som också uppger att rekryteringen fortsätter i större svenska städer.

Ungdomarna, som uppenbarligen knappt är torra bakom öronen, lockas med prospektet att komma till paradiset om de offrar sina liv i kampen för islam. Ungdomsgården, som drevs av en moské, har tidigare fått 480 000 kronor i bidrag från det svenska samhället men lades ner 2008.

Läs hela SR-informationen här:

http://www.sr.se/cgi-bin/ekot/artikel.asp?Artikel=3229491

Dessa skrämmande upplysningar har nätt och jämnt noterats i svenska media, vilket kan misstänkas bero på att medieetablissemanget inte är särdeles roat av att offentliggöra uppgifter som visar att Sverigedemokraterna (SD) kan ha rätt i att det senaste decenniets muslimska massinvandring till Sverige inte enbart varit av godo. Som med andra ord visar att mångkulturen inte bara rör sig om spännande maträtter, intressant musik och färgrika klädedräkter, vilket är det kultureliten vill lura i svensken.

Kritiker av SD har, särskilt sedan Aftonbladet publicerade Jimmie Åkessons debattartikel om islamiseringshotet den 19 oktober, påstått att vi sverigedemokrater hetsar mot muslimer ungefär på samma sätt som gjordes mot judar i det nationalsocialistiska Tyskland. Dessa anklagelser är naturligtvis groteska i all sin orimlighet. Läs här vad Jimmie verkligen skrev och notera att Aftonbladet – givetvis helt medvetet – valde att publicera  artikeln under en grovt missvisande rubrik:

http://www.sr.se/cgi-bin/ekot/artikel.asp?Artikel=3229491

Till SD-kritikernas skara har sällat sig en nyliberal skribent som heter Fredrik Runebert och som ingår i redaktionen i tidskriften Contra, som jag är medarbetare i och tidigare varit ansvarig utgivare för. Jag vill betona att jag betraktar Fredrik som en vän och god kollega, men i den här frågan är han ute på djupt vatten. Jag väljer att bemöta det han skriver därför att han i sammanhanget kritiserar såväl SD som min person. Läs gärna Fredriks Metro-blogg ”Skapandets moral” här:

http://metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.12655485

Det jag i första hand vänder mig mot är följande påstående:

”Det är tragiskt att en person som Tommy Hansson som förstår hur syndabockstänkandet på judar har skapat stora katastrofer mu helt plötsligt försvarar Jimmie Åkesson som utmålar muslimer som syndabockar för allt hemskt i Sverige.”

Fredrik låter alltså påskina att mitt försvar för Jimmie Åkesson kommer ungefär som en blixt från en klar himmel, alltså som någonting fullständigt oväntat. Men hallå, Fredrik – jag är ju faktiskt chefredaktör för Sverigedemokraternas officiella partiorgan SD-Kuriren! Det hade väl varit betydligt mer sensationellt om jag inte hade tagit min partiledare i försvar. Nu gör jag inte det av det enda skälet att Jimmie är min partiledare, utan därför att han faktiskt råkar ha rätt i det han skriver.

De här Hamas-figurerna är idoler för vissa invandrade malmöbor.

Och han utmålar inte alls ”muslimer som syndabockar för allt hemskt i Sverige.” Det är inte det som står i artikeln, även om man kanske kan förledas att tro det om man bara läser den av AB påhittade rubriken. Fredrik Runeberts kritik är desto mer egendomlig då han i andra sammanhang och utan omsvep skarpt nagelfarit såväl islamismen som islam i sig (det bör kanske påpekas att Runebert har en mycket kritisk inställning till religion i allmänhet, således även kristendomen).

Jag kan faktiskt inte tro att Fredrik Runebert inte inser farorna med den tilltagande invandringen av muslimer till Sverige och att han inte skulle instämma i dessa varnande ord av Jimmie Åkesson i den vid det här laget närmast legendariska debattartikeln:

”Frågan är hur det ser ut om ytterligare några decennier, när den muslimska befolkningen, om nuvarande takt håller i sig, har flerdubblats i storlek och många av Europas större städer, inklusive Malmö, med största sannolikhet har en muslimsk majoritet.”

Den muslimska koncentrationen i Malmö, en stad som redan går under det inte helt ogrundade epitetet ”Sveriges Gaza”, har fått trista konsekvenser. En av dessa såg vi prov på i våras, då Sveriges Davis Cup-match i Baltiska hallen mot Israel efter beslut av det undfallande kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) fick hållas inför tomma läktare (bortsett från ”de närmast sörjande”, som det brukar heta). Dessutom arrangerade militanta muslimer i lag med vänsterextremistiskt AFA-slödder – och i närvaro av bland andra Lars Ohly och naturligtvis Per Gahrton - en hätsk demonstration utanför hallen med inslag av våld och vandalisering i känd mix.

Med andra ord gör den islamistiska pöbeln allt för att stoppa allting som kan tolkas som stöd för staten Israel inklusive hotar i Malmö bosatta judar, oavsett deras inställning till Israel (det är som bekant inte alla judar som är så våldsamt positiva till allt vad Israels regering gör, men den nyanseringen förmår dessa neanderthalare till extremister inte göra).

Jag undrar om Fredrik Runebert  verkligen tror att denna katastrofala utveckling i Malmö, där man också måste räkna in Rosengårds-problematiken, hade varit möjlig utan ett stort – alltför stort – inflöde av människor med muslimsk bakgrund och utan (o)ansvariga myndigheters flathet och naivitet. Det är definitivt inte fråga om att leta syndabockar här – vad det är fråga om är att lugnt och utan förutfattade meningar åt något håll urskilja vari vårt samhälles problem består. Och det är naturligtvis inte alls så att människor med muslimsk bakgrund bär skuld till alla Sveriges problem. Vilket Fredrik säkerligen egentligen vet att SD inte heller menar.

Fredrik Runebert tillhör de nyliberaler som av idealistiska skäl är för fri invandring överallt, vilket tydligt framgår av hans kritik mot SD:s hållning i invandringsfrågan. Om bara alla fick flytta vart de ville skulle allting ordna sig fint enligt den ”osynliga handens princip”. För att backa upp sina åsikter länkar Fredrik till en minst lika invandringsentusiastisk ungmoderat från Skellefteå vid namn Jacob Lundberg. 

Det står tämligen klart för mig att  Fredrik Runeberts svepande kritik av Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson – och hans påstående att mitt försvar för Jimmie är ”tragiskt” – mest av allt bottnar i en smygande rädsla för att den nyliberala invandringsoptimismen kanske ändå inte är det universalmedel som skall lösa alla problem i såväl I- som U-världen. Att en alltför yvig invandring från länder och kulturer som är alltför väsensskilda jämfört med mottagarländernas seder och bruk faktiskt kan leda till grava problem.

Jag instämmer helt och hållet med dem som hävdar att ett samhälle och/eller ett land stagnerar utan ett visst inflöde av människor utifrån. Utan de vallonska invandrarna på 1600-talet skulle exempelvis det svenska bergsbruket och den svenska järnframställningen ha kapsejsat, vilket i sin tur allvarligt skulle ha skadat våra internationella intressen. Utan arbetskraftsinvandringen efter Andra världskriget skulle det inte ha varit mycket bevänt med svensk industri. Och utan våra många utlandsfödda läkare skulle dagens svenska sjukvård helt säkert gå i putten.

Men det faktum att avgränsade invandringsvågor har varit bra för landet innebär inte att vi har eller, av ren snällhet, tror oss ha rum för hur många ”utsocknes” som helst. Skall det verkligen vara så svårt att förstå?

Slutligen kan jag ganska enkelt dra slutsatsen att Runeberts cirkulära invandring eller arbetskraftsinvandring knappast lett till önskat resultat i den bedrövliga alliansregeringens Sverige. Vi går mot massarbetslöshet – har du inte märkt det, Fredrik?

Sverigedemokraterna har helt enkelt rätt. Om vårt parti sedan anses höra hemma till höger eller vänster är knappast det allra viktigaste, oavsett hur angelägna vissa borgerliga bedömare är att stämpla oss som ”vänster.”

En kvinna stenas i Iran

Den 26 juni hade filmen ”The Stoning of Soraya M.” premiär i USA. Filmen handlar om den sjaskiga ”rättsprocess” som ledde fram till att den gifta kvinnan Soraya M. stenades till döds i enlighet med islamsk sharialagstiftning i ayatollah Khomeinis Iran 1986. Se länken till trailer nedan:

http://www.thestoning.com/

Filmen, som regisserats av Cyrus Nowrasteh, bygger på boken ”The Stoning of Soraya M.” (Arcade Publishing 1994) som skrivits av Freidoune Sahebjam. Denne, en fransk journalist och krigskorrespondent, är son till en tidigare iransk ambassadör och uppges vara den förste som rapporterade om den iranska revolutionsregeringens övergrepp mot den religiösa rörelsen Bahá’ i. Eftersom boken är mycket kritisk gentemot det legala systemet i Irans islamska republik är den förbjuden i Iran.

Boken – och filmen – förmedlar alltså den sanna historien om hur en iransk kvinna, Soraya M., stenas till döds i en avlägsen iransk by. Händelsen hade aldrig blivit allmänt känd om inte Freidoune Sahebjams bil hade kapsejsat i byn i fråga. Sahebjam, spelad av James Caviezel – känd för rollen som Jesus i Mel Gibsons film ”The Passion of the Christ” –  kommer i samspråk med en kvinna vid namn Zarha, som spelas av Oscars-nominerade Shoreh Aghdashloo. Zarha berättar för journalisten om det grymma öde som drabbat hennes niece, Soraya, i filmen gestaltad av Mozhan Mamò.

Soraya levde i ett arrangerat äktenskap med hustyrannen Ghorban-Ali, en motbjudande översittartyp som vill bli fri från sitt äktenskap och därför anklagar hustrun för otrohet. Bakgrunden till denna anklagelse är att Soraya hjälpt änklingen till en väninna med matlagningen. Mer än så behövs inte för att byns inflytelserika mullor skall koka ihop ett åtal mot Soraya, vilket leder fram till en dödsdom. Straffet verkställs genom att Soraya grävs ner i marken till axlar och hals och därefter stenas till döds.

Det sägs att islam respekterar Jesus som en viktig profetgestalt, men uppenbarligen tar man lätt på Jesu ord om äktenskapsbryterskan, som det berättas om i Johannesevangeliets åttonde kapitel. Jesus sitter och undervisar vid templet i Jerusalem när de skriftlärde och fariséerna – uppenbarligen i syfte att snärja Jesus – kommer till honom med en kvinna som ertappats med äktenskapsbrott. De säger till Jesus: ”Mästare, den här kvinnan togs på bar gärning när hon begick äktenskapsbrott. I lagen föreskriver Mose att sådana kvinnor skall stenas. Vad säger du?”

I bibeltexten står det att Jesus ”böjde sig ner och ritade på marken med fingret.” Vidare: ”När de envisades med sin fråga, såg han upp och sade: ‘Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne.’ Och han böjde sig ner igen och ritade på marken. När de hörde hans svar gick de därifrån en efter en, de äldste först, och han blev ensam kvar med kvinnan framför sig. Jesus såg upp och sade till henne: ‘Kvinna, vart tog de vägen? Var det ingen som dömde dig?’ Hon svarade: ‘Nej, herre.’ Jesus sade: ‘Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.’” (Bibelkommissionens övesättning 1981).

Enligt min uppfattning är det här en av de mest lärorika och vackra berättelserna i Nya testamentet. Den visar att Jesus tog initiativet till en reformering av de otidsenliga judiska lagarna redan för 2000 år sedan. Den visar även att Jesus inte godkände kvinnans beteende, utan anmanade henne att inte synda mer. Samtidigt kan vi konstatera, att islam i allmänhet och sharialagen i synnerhet ännu inte genomgått någon sådan reformering, även om det uppges från Iran att vissa reformsinnade ayatollor nu börjar överväga att upphöra med stening av kvinnor. Detta dock inte på grund av någon hastigt påkommen humanitär övertygelse, utan därför att straffet i fråga innebär dålig PR för Iran!

För övrigt rapporteras i dagarna att en mördare stenats till döds i Somalia.

Åter till den avlägsna byn i Iran anno 1986. Zahra uppmanar Freidoune Sahebjam att berätta historien om Soraya M.s stenande för världen. I filmen säger Zahra i svensk översättning: ”Kvinnors ord betyder ingenting här. Jag vill att du skall ta min röst med dig – världen måste få veta.” Vilket Sahebjam  alltså gjorde.

Mobbjustis i Iran.

Filmen ”The Stoning of Soraya M.” går nu på biograferna i USA. Frågan är om den kommer att visas i Sverige, eller om filmetablissemanget av rädsla för de fanatiska muslimer (inklusive dem på Irans ambassad) som finns i landet, och som kan förväntas leva rövare, backar ur.

För övrigt minns nog många att stening av kvinnor försvarats av Cherin Awad, en av programledarna i ”Halal-TV” på SVT (och av samma SVT utnämnd till ”mångfaldskonsult”), detta i anledning av ett fall i Nigeria med en kvinna som fött barn utom äktenskap.