Archive for the ‘Jan Helin’ category

Sveriges tunnaste böcker

7 februari, 2010

2010 är som bekant valår. Jag har genom speciella kontakter inom förläggarbranschen lyckats få fram  information om vilka böcker några av våra vanligaste politiker, opinionsbildare och aktuella mediapersonligheter  avser ge ut under året. En del aktörer är som synes mycket flitiga. Fast de behöver ju inte anstränga sig särskilt mycket, eftersom samtliga böcker är extremt tunna…

Jan Helin (redaktör), Journalistförbundet och Publicistklubben: Så skall vi ge Sverigedemokraterna en rättvis behandling i media.

EU-minister Birgitta Ohlsson Klamberg: Sammanhängande politiska tankar.

Maud Olofsson: Konsten att besegra Jimmie Åkesson i en TV-debatt.

Bloggaren Per-Inge Flücht (redaktör), Mona Sahlin, Carin Jämtin och Carl Bildt: Därför är inte Hamas Guds gåva till Mellanöstern.

 Ny bok om Hamas av Flücht, Sahlin, Jämtin och Bildt.

Per Gahrton: Nyktra dagar.

Daniel Poohl, redaktör för Expo: Allt vi inte gillar hos extremvänstern.

Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, Jan Björklund, Göran Hägglund: Detta har vi gjort för Sveriges pensionärer.

Försvarsminister Sten Tolgfors: Så stärkte jag Sveriges försvar.

Socialdemokraternas partikansli: Varför skattehöjningar och ökade offentliga utgifter inte löser alla problem.

Lars Ohly: Alla kommunistiska diktaturer jag inte gillat.

Maria Wetterstrand: Hjälp – jag vill inte längre vara svärmorsdröm!

Handelsminister Ewa Björling: Mänskliga rättigheter i muslimska länder är viktigare än handel.

Regeringens Ewa i det omanska paradiset. (Foto: UD)

FNs klimatpanel IPCC : Vetenskapliga bevis för farorna med den globala uppvärmningen (översättning från engelska).

Fredrik Reinfeldt: Ett genomtänkt ideologiskt program för nya Moderaterna.

Mona Sahlin: Tankar.

Marc Abramsson, partiledare för Nationaldemokraterna: Övertygande bevis för att ND inte är nazistiskt.

Kolumnisten Lena Sundström: Älskade Danmark!

 Lena Sundström.

Advokat Leif Silbersky: Oskyldiga jag försvarat.

Advokat Peter Althin, ordförande i Republikanska föreningen: Tungt vägande argument mot monarkin.

Förre länspolismästare Göran Lindberg: Nej, jag är inte sexpsykopat.

Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt: Vår älskade svenska kultur.

Migrationsminister Tobias Billström: Skäl för att islamiseringen måste stoppas.

Stieg Larsson (posthumt utgiven): Mitt sunda politiska omdöme – en detaljstudie.

Ärkebiskop Anders Wejryd: Äktenskapet mellan man och kvinna – ett försvarstal.

Ärkebiskop Wejryd: Glad politiskt korrekt överprelat.

Eva Landahl (redaktör), Sveriges television: Till yttrandefrihetens försvar.

Mona Sahlin, Lars Ohly och Peter Eriksson: Alla argument för att vänsterkoalitionen bör ta över regeringsmakten.

Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, Jan Björklund och Göran Hägglund: Därför bör vi få fortsatt regeringsförtroende.

Jan Guillou: Jag var inte spion: alla bevisen.

Jonas Gardell: Min otroligt roliga stå upp-komik.

Gudrun Schyman: Konsten att synas i media utan att spela pajas.

Mohamed Omar och Ahmed Rami: Vi är inte antisemiter. Ett trovärdigt försvar.

Göran Hägglund: Så räddade jag KD genom mitt kraftfulla ledarskap.

 Christina Lindberg.

Före detta sexmodellen Christina Lindberg, vargkramare: Varför människor är viktigare än vargar.

Der Stürmer i folkhemmet

31 augusti, 2009

När en obskyr journalist som heter Donald Boström den 17 augusti lyckades få in en artikel på Aftonbladets kultursidor med rubriken ”Våra söner plundras på sina organ” var det många som hajade till. Inte i första hand därför att en vänsterskribent skriver dumheter i Aftonbladet, det inträffar som bekant så gott som dagligen. Orsaken var i stället att Boströms insinuanta men av fakta obekymrade framställning kunde tolkas som en modern variant på det uråldriga temat ”judar mördar kristna barn för att använda deras blod”.

En gammal antisemitisk inlaga om hur judar tappar ett kristet barn på blod.

Donald Boströms tema var att den israeliska armén sprättade upp kroppar på palestinier för att komma åt deras organ för vidare försäljning. Det var inte första gången Boström skrev om detta ämne. Redan för drygt tio år sedan erbjöd han Dagens Nyheter en artikel om de påstådda organstölderna, men tidningen hade vett att tacka nej. Boström publicerade i stället sitt material i boken Inshallah utan att det ledde till nämnvärda reaktioner.

Den stora frågan är varför Donald Boström hankar sig kvar vid denna fråga med tanke på att det inte finns, och aldrig har funnits, något faktaunderlag som stöder påståendet om israeliska organstölder. Det närmaste han kommer en bekräftelse är en påstådd utsaga från en palestinsk kvinna om att ”våra söner plundras på sina organ”, men när andra söker gå till botten med saken nekar hon rakt av. Till och med en övertygad palestinavän som Per Gahrton ser med stor skepsis på Boströms uppgifter. Han citeras på följande sätt i en artikel av Expressens David Baas och Christian Holmén den 23 augusti:

”Men ska palestinierna fortsätta sprida rykten om att israelerna plockar organ får de faktiskt visa upp en kropp som saknar organ.”

Men det kan alltså varken Boström eller någon annan. Inte heller den israeliske människorättsaktivisten Bassem Eid, som driver organisationen Palestinian Human Rights Monitoring Group (PHRMG), har lyckats finna några fakta som talar för Boströms försåtliga insinuationer. Han säger till Expressen:

”Jag har aldrig sett en sån här artikel i nån arabisk tidning. Ingen har rapporterat om det här ämnet – för det är bara rykten.”

Mot bakgrund av ovanstående är det inte överdrivet märkligt att Aftonbladet utsatts för mycket stark kritik från olika håll. Judiska centralrådets ordförande, Lena Posner-Körösi, har exempelvis i ett öppet brev till tidningens chefredaktör Jan Helin – som inte ens tycks ha läst igenom artikeln ordentligt före publicering – påpekat att Boströms artikel är en modern variant av det klassiskt antisemitiska påståendet att judarna brukar röva bort barn, mörda dem och tappa dem på blod i rituella syften.

När Expressens skribenter talar med kulturchefen Åsa Linderborg om anklagelserna om antisemitism blir hon enligt uppgift ”upprörd”: ”Hon säger sig inte ens ha varit medveten om att tidningens story liknar den gamla antisemitiska stereotypen om judar som mördar kristna barn för att komma åt deras blod. – Jag hade ingen aning om att det fanns en sån.”

 ”Hade jag ingen AAANING om…”

”Det hade jag ingen AAANING om…”, för att hänvisa till Hasse & Tages klassiska sketch. Vilket naturligtvis tyder på en skrämmande historielöshet och eklatant brist på allmänbildning hos Aftonbladets kulturchef. Vad redaktör Linderborg per omgående borde göra är att läsa Judehatets svarta bok – antisemitismens historia från antiken till i dag av Trond Berg Eriksen, Håkon Harket och Einhart Lorenz (Albert Bonniers förlag 2008, 696 sidor) där hon kan läsa om nämnda antisemitiska myt och andra myter och skrönor som genom seklerna och millennierna använts för att misstänkliggöra det judiska folket.

Ty vad är det som säger att inte Boström eller någon annan hatets och illviljans kolportör framöver söker kränga en drapa om hur israelerna eller företrädare för den internationella judenheten förgiftar brunnar – se där en annan antijudisk schablon – för att sprida svininfluensan? Om Linderborg är bättre påläst behöver hon inte riskera att ta in aktstycket i fråga.

Som det nu blivit framstår Aftonbladet som något av en Der Stürmer i det svenska folkhemmet – om inte Åsa Linderborg känner till denna ökända tyska naziblaska så kan jag berätta att den utgavs av den rabiate och vulgäre judehetsaren och nationalsocialisten Julius Streciher och hade sin storhetstid på 1930-talet. I tidningen publicerades alla de äckliga karikatyrer porträtterande ondskefulla judar som sprids världen över än i dag, främst i den muslimska världen. Lars Hillersberg hette en svensk tecknare som, nära samarbetande med den marockanske antisemiten Ahmed Rami, gått vidare i samma spår.

Streicher satt på de anklagades bänk under den stora Nürnbergrättegången och dömdes till döden som krigsförbrytare samt hängdes jämte andra höga nazikoryféer 1946.

Riktig fart på uppståndelsen kring Donald Boström blev det, som alla vet, först då den israeliska regeringen genom utrikesminister Avigdor Lieberman påtalade det upprörande antisemitiska i artikeln och i samband därmed avkrävde den svenska regeringen ett ordentligt avståndstagande från den. Ambassadör Benny Dagan upprepade den israeliska regeringens krav. Den israeliska reaktionen fick Aftonbladet och många andra mediaaktörer att skrika i högan sky.

Min personliga uppfattning är att det var föga välbetänkt av Israels regering att ge en tredje klassens propagandaskribent denna form av otillbörlig uppmärksamhet. Denne kan därför, sannolikt inte utan visst välbehag, paradera som martyr för en yttrandefrihet som den förment otäcka israeliska regeringen är ute efter att snöpa. Å andra sidan har jag full förståelse för om israelerna blir upprörda över att gamla antisemitiska myter fräschas upp och sprids vidare i tiden.

Statsminister Fredrik Reinfeldt och utrikesminister Carl Bildt har vägrat kommentera den israeliska regeringens krav med motiveringen, att det vore ett brott mot Sveriges grundlag att fördöma en artikel i en svensk tidning. Detta är nu inte sant. Det finns absolut ingenting, grundlagsrelaterat eller ej, som förhindrar att en svensk regeringsminister säger sin mening om en artikel i en tidning. Detta har på ett förtjänstfullt sätt utretts av juristen Mårten Schultz på nätsajten Newsmill.

Reinfeldt skulle exempelvis kunna säga något i stil med att ”Vi kan visserligen inte stoppa idiotiska artiklar från att publiceras, men däremot kan vi säga att artikeln i fråga var undermålig, förvirrad och fördomsfull och att den hotar vårt lands goda relationer med främmande makt.” Att Carl Bildt, vilken alltid haft en sval inställning till Israel och som i egenskap av studentpolitiker i början på 1970-talet intog en propalestinsk attityd och även skrev motioner utifrån denna i Fria moderata studentförbundet, skulle komma sig för med något sådant tror jag inte riktigt på. Men Reinfeldt borde kunna ta mod till sig.

 Elisabet Borsiin Bonnier visade kurage.

Regeringen kan här ta lärdom av Sveriges ambassadör i Tel Aviv, Elisabet Borsiin Bonnier,  som i ett pressmeddelande hade kuraget att markera avstånd från Donald Boströms vidriga och totalt ogrundade spekulationer som Aftonbladet hade den avskyvärt dåliga smaken att publicera. Boström borde ha fått hålla sig till sina vanliga kommunistblad.

När detta skrivs har det  just meddelats att den israeliske advokaten Guy Ophir, verksam i New York, stämt Aftonbladet på ett belopp motsvarande omkring 53 miljoner kronor för att tidningen, enligt Ophirs förmenande, haft uppsåt att förtala judar och israeler inklusive honom själv.

Jag säger bara: lycka till!


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.