Archive for the ‘Marc Abramsson’ category

ND – partiet med en fängelsedömd ledare

25 april, 2010

Det finns en partiledare i Sverige som dömts till fängelse för våldsamt upplopp. Han heter Marc Abramsson och är sedan valet 2006 gruppledare för Nationaldemokraterna (ND) i Södertälje.

Det var i samband med det årligen återkommande homosexjippot Pridefestivalen i Stockholm 2003 som det hettade till ordentligt i samband med evenemangets avslutande parad. Marc Abramsson, född 1978, ledde då en grupp aktivister från NDs ungdomsförbund  i en motdemonstration mot paraden. Vid en sammanstötning mellan nämnda grupp och paraddeltagare blev en av de senare, Facundio Unia, svårt misshandlad.

Vid en rättegång i Stockholms tingsrätt 2004 dömdes Marc Abramsson, som då var ordförande i NDs ungdomsförbund, till fängelse för grov misshandel och våldsamt upplopp. Domen överklagades till hovrätten, där Abramsson frikändes för misshandeln men ådömdes fyra månaders fängelse för våldsamt upplopp.

Tilldragelsen är illustrativ för Nationaldemokraterna, som tvivelsutan är det enda parti i Sverige som skulle kunna tänka sig att ha en fängelsedömd person som partiledare. Inte bara det – i partiets ögon är troligen Abramssons fängelsedom en merit, och det skulle inte förvåna mig ett dugg om han faktiskt ses som något slags ”martyr”.

Nationaldemokraterna bildades efter en avknoppning från Sverigedemokraterna (SD) 2001 och hade till en början stora förhoppningar om framtiden. Ty nu hade ju ”de riktiga nationalisterna” lösgjort sig från mespottorna i SD och drömde om en strålande framtid med riksdagsinträde som självklar punkt på programmet. Som bekant gick det inte riktigt så. Sanningen var helt enkelt den att det inte fanns – eller finns eller kommer någonsin att finnas – en marknad för den typ av rasism och kryptonazism som ND står för.

ND finns i dagsläget representerat i två svenska kommuner: Södertälje (två mandat) och Nykvarn (ett mandat), båda i Stockholms län. Man tvingas uthärda det ovedersägliga faktum att Sverigedemokraterna vuxit ifrån det egna partiet på alla håll, kanter och breddar. Det enda recept man tycks ha  för att bemöta detta är det ständigt upprepade mantrat att SD är ”ett utslätat, högerpopulistiskt missnöjesparti” som förrådit den ”den verkliga nationalismen.”

Detta går icke minst igen i den greuelpropaganda som ND  – med viss uppbackning från sympatiserande rånationalistiska krafter – riktat främst på ”nätet” mot min person och mina åsikter och där lögnen, de försåtliga antydningarna och den tröttsamma upprepningen varit de mest förekommande vapnen. Länge såg  jag med visst roat överseende på detta och kände mig närmast smickrad, om än något förvånad, över att av patenterade rasister ses som ett så pass stort hot.

Sedan en tid tillbaka tycker jag dock det är befogat att vid lämpligt tillfälle gå i svaromål genom att bland annat reflektera tillbaka strålkastarljuset mot angriparna. För vad är det egentligen för ett parti som finner sin främsta livslust i konfrontation och illasinnade/lögnaktiga angrepp? Som tydligen inte klarar av att lyfta fram sin egen politik som främsta medel i politiken? Som sätter en ära i att gå arm i arm med renodlade nationalsocialister i den beryktade Salemsmarschen varje år? Och som har en fängelsedömd person som partiledare?

Några av de personer som ND-medlemmar brukar marschera tillsammans med i Salem i december varje år.

Mitt svar är att det är ett parti som står och stampar på samma fläck eller kanske rentav är på upphällningen. Inte därför att det angrips och beljugs av etablissemanget – vilket dock säkert också förekommer – utan därför att det helt enkelt inte finns något åsikts- eller väljarunderlag för den sorts aggressivt übernationalistiska åsikter man står för.

Ett exempel är partiets envisa fasthållande vid ställningstagandet, att endast personer med ”europeisk” bakgrund hör hemma i Sverige. ND har ett etnocentrerat förhållningssätt vilket, som jag ser det, är en svår belastning för vem eller vilket parti som helst som önskar verka i en samtid när rörligheten över allehanda gränser är en levande realitet. Det finns helt enkelt inga praktiska möjligheter att hejda denna utveckling hur mycket man genom eldfängd retorik och högt tonläge söker övertyga folk om detta. Eller att ”repatriera” personer och familjer av oönskad etnicitet när tiden härför anses mogen.

Jag instämmer i kraven  att massinvandringen skall hejdas och att diskrimineringen mot svenskar måste stoppas, liksom att grovt kriminella invandrare skall kunna utvisas. Islamiseringen av Sverige och det övriga Europa måste dessutom hejdas innan det blir för sent.

Varje samhälle måste emellertid, efter noggrann prövning i varje enskilt fall, kunna acceptera ett begränsat kvantum invandrare, särskilt sådana som flyr från omänskliga förhållanden i exempelvis muslimska diktaturländer. Sverige är dessutom säkerligen i behov av utifrån kommande specialister inom vissa samhällsfält.

Det som gjort ND särskilt upprört är det faktum att Sverigedemokraternas fullmäktigelista i Södertälje – vilken toppas av mig – till betydande del utgörs av kristna flyktingar från Irak. Det rör sig här om individer vilka flytt svår förföljelse från antingen den gamla Saddam Hussein-regimen eller de extremistiskt  islamistiska grupperingar som härjar i dagens osäkra Irak. Det rör sig vidare om personer vilka håller värden som familj och äktenskap i helgd och som är helt inställda på att bli goda svenska medborgare och arbeta i sitt anletes svett för att försörja sig och de sina.

Personligen välkomnar jag och många andra Sverige-vänner med mig sådana personer, vilka till allt annat också har kurage nog att inte bara anmäla sig som medlemmar i det politiskt inkorrekta partiet Sverigedemokraterna utan också stå med sina namn på SDs fullmäktigelista.

Det är bra att skiljelinjen mellan ND och SD på detta sätt blir tydlig för envar att se. Å ena sidan ett inflexibelt, extremnationalistiskt parti (ND) som hänger fast vid etnocentrismen och skepsisen mot exempelvis judar och Mellanösterns enda demokrati, Israel, å andra sidan ett modernt parti (SD) med värdekonservatism och mittenorientering som några av de främsta kännemärkena men som ändå bekänner sig till en sansad form av nationalism.

SD skulle naturligtvis  heller aldrig någonsin acceptera en person som dömts till fängelse för våldsamt upplopp som partiledare.

Jag förutser nu nya hatvideor mot mig där helt säkert valda citat ur denna artikel kommer att interfolieras med sorgsen pianomusik liksom med den nio år gamla bilden på mig i långt skägg och hatt. Enjoy! En och annan torde också ifrågasätta visheten i att ge ett i medlemstal och opinionssiffror försumbart parti som ND och en fanatiker av typ Marc Abramsson denna typ av uppmärksamhet.

Det är jag emellertid beredd att ta. Jag tänker inte stillatigande acceptera vilka dumheter som helst ens från ett diminutivt extremparti som leds av en före detta fängelsekund.

Sveriges tunnaste böcker

7 februari, 2010

2010 är som bekant valår. Jag har genom speciella kontakter inom förläggarbranschen lyckats få fram  information om vilka böcker några av våra vanligaste politiker, opinionsbildare och aktuella mediapersonligheter  avser ge ut under året. En del aktörer är som synes mycket flitiga. Fast de behöver ju inte anstränga sig särskilt mycket, eftersom samtliga böcker är extremt tunna…

Jan Helin (redaktör), Journalistförbundet och Publicistklubben: Så skall vi ge Sverigedemokraterna en rättvis behandling i media.

EU-minister Birgitta Ohlsson Klamberg: Sammanhängande politiska tankar.

Maud Olofsson: Konsten att besegra Jimmie Åkesson i en TV-debatt.

Bloggaren Per-Inge Flücht (redaktör), Mona Sahlin, Carin Jämtin och Carl Bildt: Därför är inte Hamas Guds gåva till Mellanöstern.

 Ny bok om Hamas av Flücht, Sahlin, Jämtin och Bildt.

Per Gahrton: Nyktra dagar.

Daniel Poohl, redaktör för Expo: Allt vi inte gillar hos extremvänstern.

Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, Jan Björklund, Göran Hägglund: Detta har vi gjort för Sveriges pensionärer.

Försvarsminister Sten Tolgfors: Så stärkte jag Sveriges försvar.

Socialdemokraternas partikansli: Varför skattehöjningar och ökade offentliga utgifter inte löser alla problem.

Lars Ohly: Alla kommunistiska diktaturer jag inte gillat.

Maria Wetterstrand: Hjälp – jag vill inte längre vara svärmorsdröm!

Handelsminister Ewa Björling: Mänskliga rättigheter i muslimska länder är viktigare än handel.

Regeringens Ewa i det omanska paradiset. (Foto: UD)

FNs klimatpanel IPCC : Vetenskapliga bevis för farorna med den globala uppvärmningen (översättning från engelska).

Fredrik Reinfeldt: Ett genomtänkt ideologiskt program för nya Moderaterna.

Mona Sahlin: Tankar.

Marc Abramsson, partiledare för Nationaldemokraterna: Övertygande bevis för att ND inte är nazistiskt.

Kolumnisten Lena Sundström: Älskade Danmark!

 Lena Sundström.

Advokat Leif Silbersky: Oskyldiga jag försvarat.

Advokat Peter Althin, ordförande i Republikanska föreningen: Tungt vägande argument mot monarkin.

Förre länspolismästare Göran Lindberg: Nej, jag är inte sexpsykopat.

Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt: Vår älskade svenska kultur.

Migrationsminister Tobias Billström: Skäl för att islamiseringen måste stoppas.

Stieg Larsson (posthumt utgiven): Mitt sunda politiska omdöme – en detaljstudie.

Ärkebiskop Anders Wejryd: Äktenskapet mellan man och kvinna – ett försvarstal.

Ärkebiskop Wejryd: Glad politiskt korrekt överprelat.

Eva Landahl (redaktör), Sveriges television: Till yttrandefrihetens försvar.

Mona Sahlin, Lars Ohly och Peter Eriksson: Alla argument för att vänsterkoalitionen bör ta över regeringsmakten.

Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, Jan Björklund och Göran Hägglund: Därför bör vi få fortsatt regeringsförtroende.

Jan Guillou: Jag var inte spion: alla bevisen.

Jonas Gardell: Min otroligt roliga stå upp-komik.

Gudrun Schyman: Konsten att synas i media utan att spela pajas.

Mohamed Omar och Ahmed Rami: Vi är inte antisemiter. Ett trovärdigt försvar.

Göran Hägglund: Så räddade jag KD genom mitt kraftfulla ledarskap.

 Christina Lindberg.

Före detta sexmodellen Christina Lindberg, vargkramare: Varför människor är viktigare än vargar.

Baksis stöd till extremvänstern

11 augusti, 2009

Den professionelle ”antirasisten” Kurdo Baksi går på Expressens debattsida i dag (11 augusti) ut och kräver att Nationaldemokraternas tidning Nationell Idag inte skall få det presstöd tidningen i och med planerad veckoutgivning är berättigad till. Den dramatiska rubriken till artikeln lyder ”Stoppa stödet till rasisternas tidning”.

”Nationell Idag skulle därmed bli den första högerextrema tidningen som erhåller presstöd i Sverige”, skriver Baksi och fyller på med: ”Frågan är om vi ska acceptera det.” Svaret är för Baksis del redan givet, ty slutklämmen på aktstycket blir: ”Politiker som värnar om det demokratiska samhället bör nu verka för att lagstiftningen kring presstöd ändras. Samtidigt bör ledamöterna i presstödsnämnden neka nationaldemokraternas tidning presstöd. Att stödja våldsamma gruppers publikationer gynnar knappast den efterlängtade integrationen i vårt land.”

 NDs partiledare Marc Abramsson (i mitten) trivs bland representanter för British National Party (BNP).

Kurdo Baksi har naturligtvis all rätt att tycka illa om Nationaldemokraterna och deras publicistiska verksamhet. Han gör det emellertid på ett selektivistiskt och hycklande sätt. Så här argumenterar Baksi exempelvis: ”Nationell Idag är en fördomsfull, partisk propagandamegafon som ägnar sig åt personförföljelse och som bedriver hets mot alla som inte är blonda, heterosexuella och män.”

Låt gå för första delen av sistnämnda citat. Men sedan kan väl inte ens Baksi själv tro på vad han skriver. Eller menar karl´n verkligen att Nationell idag och ND ”hetsar” mot alla som har svart, cendréfärgat eller grått hår (hur blir det förresten med dem som inte har något hår alls)? Eller mot alla kvinnor och barn? Då kan jag upplysa Kurdi Baksi om att Nationaldemokraterna har två representanter i fullmäktige här i Södertälje, och en av dem är kvinna. I Nykvarn är ND dessutom företrätt av en sydeuropé från tjurfäktningens förlovade land, nämligen Daniel Spansk.

Förlåt mig om jag raljerar litet, men att en figur som likt Kurdo Baksi utan några som helst försök till nyanseringar kör på med sina hopplösa klyschor kan man knappast ta på allvar.

Kurdo Baksi hävdar således att NDs tidning är en ”fördomsfull, partisk propagandamegafon.”  Det är säkert en alldeles korrekt beskrivning av Nationell idag. Detta borde emellertid icke vara något skäl till att stoppa presstödet till ND-blaskan, eftersom precis de orden stämmer alldeles ovanligt väl in på tre publikationer som redan (enligt statistik som gäller 2006) uppbär vardera 2 035 000 kronor i skattefinansierat presstöd: Internationalen, Proletären och Norrskensflamman.

Samtliga dessa tidningar är klart vänsterextremistiska, enkannerligen det gammelkommunistiska organet Proletären som väl i närmare ett halvsekel nu pläderat för den väpnade revolutionen. Så vitt jag känner till är denna tidning, som ges ut av Kommunistiska partiet, den enda i landet som har stalinistdiktaturen Nordkorea som favoritland och ideologisk förebild. Jag hyser emellertid inte de bittersta illusioner om att Kurdo Baksi skall börja brännmärka vänsterorgan, eftersom han själv fungerar enligt principen ”allt vänster är bra.”

 

Jag är själv definitivt ingen anhängare av vare sig Nationaldemokraterna eller Nationell idag. Det här gänget kör nämligen, till skillnad från exempelvis Sverigedemokraterna, med en invandringspolitik som är mer rasrelaterad än rationell. Från begynnelsen 2001 har ND vidare kritiserat USA och Israel för att vara ”terrorstater” och intar generellt sett tveklöst en gammelnationellt skeptisk (för att säga det minsta) inställning till judar. Partiet tar dessutom regelmässigt hjälp av tvättäkta nazister när det gäller att hålla ordning vid möten eller sprida material.

Som grädde på moset publicerade Nationell idag nyligen desslikes en låååång intervjuartikel med den icke helt okände islamisten, judehetsaren och konspirationsteoretikern Mohamed Omar.

Kurdo Baksi har också troligen fel i att Nationaldemokraterna skulle vara ”högerextremistiskt”. Det finns nämligen så många likheter mellan NDs och kommunistgruppernas politik att man lika gärna skulle kunna säga att ND är ”vänsterextremistiskt”, men den ärebeteckningen vill Baksi förmodligen reservera för hedersknyfflarna i AFA oc h Revolutionära fronten. Personligen föredrar jag termen ”extremnationalistisk” när det gäller ND.

När allt detta är sagt måste jag ändå erkänna att jag tycker Nationell Idag är en rätt bra tidning när man ser till layout, struktur och uppläggning. Innehållmässigt är den kass, men det är en helt annan sak. När tidningen nu också tycks uppfylla de formella kriterierna för att erhålla presstöd så kan jag inte se att det skulle finnas några giltiga skäl att neka den presstöd med de regler som nu finns.

Alternativet vore att ändra reglerna så att endast demokratiska tidningar skulle komma i åtnjutande av stödet, men då är man, med tanke på gränsdragningsproblematiken, inne på farliga vägar. Det är en lösning som säkerligen heller inte tilltalar Kurdo Baksi. Det är nämligen oomtvistligt att ingen av de tre vänsterpublikationer som nu får stöd uppfyller det kriteriet.

Jag hoppas därför nu att de som beslutar i saken inte skall ta intryck av oseriösa demagoger som Kurdi Baksi, som säkert går och hoppas på att hans anknytning till sakrosankta Expo och hans vänskap med den framlidne deckarförfattaren (och trotskisten) Stieg Larsson skall vara nog för att beslutet i presstödsnämnden skall gå hans väg.

Läs här vad en av mina favoritpolitiker, folkpartistiske riksdagsmannen Fredrik Malm, har att anföra i frågan om presstöd till Nationell idag:

http://fredrikmalm.blogspot.com/2007/07/p-andra-sidan-hjrnridn-nd-vill-ha.html

För tillfället är Baksi enligt presentationen i Expressen sysselsatt med att skriva en bok med titeln Min vän Stieg Larsson för att därmed få in några välbehövliga kulor till sin egen verksamhet som partisk propagandamegafon.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 31 andra följare