Fyra skäggiga ryssar (IV): Alexander Solzjenitsyn

Efter att i den här artikelserien tidigare ha behandlat författarna/filosoferna Fjodor Dostojevskij, Vladimir Solovjov och Nikolaj Berdjajev går jag nu över till den fjärde ”skäggige ryssen”, nämligen författaren Alexander Solzjenitsyn (1918-2008).

Alexander Solzjenitsyn var mer än en författare – han var också en profet och en naturkraft.

Det måste genast sägas att Solzjenitsyn var mer än en författare: genom sitt moraliska och konstnärliga mod blev han en symbol för den fria världens kamp mot den kommunistiska sovjetdiktaturen; somliga ville till och med – enligt min uppfattning med full rätt - kalla honom profet. Han var en av de gestalter som mer än några andra bidrog till att kommunismen, ögonskenligen mot alla odds, slutligen kunde besegras.

Solzjenitsyns första publicerade verk blev En dag i Ivan Denisovitjs liv, den första i raden av böcker som inventerar mängden av de människoöden som stöpts i det kommunistiska systemets obarmhärtiga brännugn. Till skillnad från sin store ryske föregångare Fjodor Dostojevskij, vars litterära brottslingar förbröt sig mot Gud och andra människor, skriver Solzjenitsyn om ”brottslingar” som hamnat i läger, fängelser eller kliniker trots att de inget ont gjort. Ivan Denisovitj är just en sådan person.

En dag i Ivan Denisovitjs liv godkändes för publicering av dåvarande partichefen Nikita Chrusjtjov och blev ett trumfkort i sovjetregimens så kallade avstalinisering, som inleddes med avslöjandet av vissa av Stalins grymheter vid partikongressen 1956 men som redan vid tidpunkten för publicerandet av Solzjenitsyns debutverk var i avtagande. Reaktionen på boken blev översvallande, vilket visade att många människor ännu med plågsam tydlighet mindes Stalins-tidens omänskliga excesser.

Alexander Isajevitj Solzjenitsyn föddes den 11 december 1918 i kurorten Kislovodsk i Stavropol kraj i södra Ryssland. Hans far, som var officer i tsararmén, omkom i en jaktrelaterad olycka ett halvår före sonens födelse varpå modern tvingades uppfostra sonen under små omständigheter. Alexander kom att studera fysik och matematik vid universitetet i Rostov men blev tidigt litterärt intresserad. 1939-41 deltog han en i korrespondenskurs som administrerades av Moskvas institut för historia, filosofi och litteratur. Det var emellertid under sin fångenskap några år senare som Solzjenitsyn på allvar kom till insikt om tillvarons djupare aspekter. Detta ledde till att han totalt och oåterkalleligt kom att genomskåda det kommunistiska systembygget.

I boken Solzjenitsyns religion (Stockholm 1977) framhåller Niels Jensen, Jr.:

Hans pånyttfödelse började samma dag som han arresterades. Fängslandet är det betydelsefullaste som hänt honom i hela hans liv. Berövad den yttre friheten lärde han känna sanningen genom lidandet.

När Solzjenitsyn greps i februari 1945 var han verksam i artilleriet i den av Lev Trotskij skapade Röda armén och truppbefälhavare med kaptens rang vid fronten i Andra världskriget. Han var troende marxist-leninist men hade i ett privat brev varit oförsiktig nog att rikta kritik mot Stalin, vilket blev hans fall – eller snarare räddning. Ty om han inte arresterats hade han aldrig blivit den banbrytande författare han sedan skulle metamorfoseras till att bli.

Solzjenitsyn hade, ännu ett år efter sitt fängslande, sympatier för den kommunistiska ideologin. Men under den åtta år långa tid han kom att genomgå fångenskapens hårda prövningar skulle hans världsbild förändras radikalt. Han lärde känna sig själv och sin egen position i kosmos och etablerade i sitt inre ett ointagligt andligt skydd mot det externa våldet. Han blev också förvissad om att den enda absoluta verkligheten är den kraft och den personlighet vi benämner Gud.

Nielsen lägger i sitt biografiska verk om Solzjenitsyns religiösa synsätt till en särpräglad detalj avseende Solzjenitsyns författarskap, framförallt som det exekveras i det mäktiga arbetet Gulagarkipelagen. Detta är nämligen inte endast en rapport eller en historisk krönika utan även en bekännelse. Nielsen finner likheter mellan den ryske författaren och den västerländske kyrkofadern Augustinus, vilken likt Solzjenitsyn blickar in i sig själv och ingående prövar sina bevekelsegrunder. Beskrivna händelser av till synes trivial karaktär blir nycklar till insikter av allmängiltig natur.

När Solzjenitsyn biktar sig biktar han även Rysslands överträdelser. För att få förlåtelse, menar Solzjenitsyn, måste Ryssland göra bot och bättring och djupt ångra begångna synder och misstag. I denna uppfattning är det lätt att skönja påverkan från Fjodor Dostojevskij, som Solzjenitsyn betraktade som sin store läromästare. Synderna och misstagen står inte att finna i yttre och materiella faktorer, lika litet som det onda utgörs av ekonomiska och sociala omständigheter som marxisterna tror. Ondskan beror i Solzjenitsyns perspektiv på att männskan missbrukat den frihet som givits av Skaparen.

Det torde av ovanstående mer än väl ha framgått, att Alexander Solzjenitsyn var djupt förankrad i rysk litterär, filosofisk och religiös tradition. När han av de sovjetiska myndigheterna utvisades till Väst den 13 februari 1974 var detta därför ett hårt slag mot hans identitets grundvalar, samtidigt som det naturligtvis också blev en enorm lättnad för honom att få leva och arbeta i ett fritt samhälle. Han slog sig först ner i schweiziska Zürich men kände sig i Europa så påpassad av den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB, att han snart valde Förenta staterna som nytt hemland. I den amerikanska delstaten Vermont, vars klimat och natur påminde Solzjenitsyn om hans älskade Ryssland, slog han sig ner på egendomen Cavendish vilken kom att fungera som ett väl befäst fort.

I Vermont levde Solzjenitsyn tillsammans med sin familj ett asketiskt författarliv med det enda syftet att fullborda det han betraktade som sitt livsverk: ett gigantiskt arbete om den ryska revolutionen i många band betitlat Det röda hjulet. Detta verk har gått till litteraturhistorien som det kanske mest ambitiösa litterära projekt som någonsin förverkligats.

I andligt hänseende hör Solzjenitsyn hemma inom den ryska ortodoxin. Trots att han föredrog den västerländska demokratin, vilken till skillnad från kommunismen tillät honom att verka fritt, fann han sig aldrig riktigt till rätta i västvärlden med dess många gånger ansvarslösa och nyckfulla individuella frihet, vilken dessutom krigskars av den politiska korrektheten. Han kunde sedan barndomen sägas ha haft en gammalrysk syn på tillvaron i vilken den religiösa auktoriteten har en given plats.

I Solzjenitsyns författarskap har ondskan en central ställning, ondskan som en påtagligt levande och verksam kraft som outtröttligt arbetar på att krossa människans goda intentioner. I Solzjenitsyns plågsamt realistiska och naturalistiska skildringar från gulaglivets elände och förnedring konfronteras läsaren med ondskans nakenhet. Och ondskan har blivit en ständigt närvarande följeslagare inte på grund av Guds frånvaro eller misslyckande, utan på grund av att människan fritt valt det onda.

Trots författarens många gånger outhärdliga realism finns i hans produktion ändå en bakomliggande förtröstan på och ett hopp om att det onda slutligen kommer att besegras. Det gäller att inte resignera inför den djävulska dimensionen i tillvaron utan sätta sin lit till såväl det egna jagets inneboende krafter som den högre gudomliga verkligheten. Trots sin svartsyn förlorade Solzjenitsyn aldrig hoppet om mänsklighetens – och moder Rysslands – slutliga återlösning. Det faktum att den Rysk-ortodoxa kyrkan under många år och decennier i stort fungerade som kommuniststatens förlängda arm och redskap fick honom aldrig att tvivla på religionens sanning.

Det är, med andra ord, människor och deras institutioner som är ofullkomliga – inte Gud.

Alexander Solzjenitsyns gripande och efterföljande fängslande och inre exil är ett eklatant exempel på hur det kunde gå till under Stalin-diktaturen. Minsta antydan till kritik av systemet och dess huvudexekutör, sann eller falsk, kunde få ödesmättade konsekvenser. I Solzjenitsyns fall blev dessa att han dömdes till åtta års straff som avtjänades i olika slavarbetsläger. I ett sådant läger ådrog han sig cancer, en sjukdom han dock genom järnhård beslutsamhet lyckades besegra – han hade helt enkelt inte tid att bli obotligt sjuk eller dö innan han fick avsluta sitt livsverk! Efter sin lägervistelse tilläts Solzjenitsyn att i södra Kazakstan undervisa i fysik och matematik. Samtidigt började han skriva – med diminutiv stil på små papperslappar som kunde gömmas undan myndigheternas vakande ögon.

Den 18 april 1956 rehabiliterades Alexander Solzjenitsyn i samband med det av Chrusjtjov initierade ”tövädret”. Han kunde därmed fortsätta att undervisa och skriva med det sovjetiska lägerlivet som stående tema och 1962 kom, som nämnts ovan, En dag i Ivan Denisovitjs liv  ut med partiledningens välsignelse. Men avstaliniseringen/tövädret upphörde definitivt med Brezjnev-trojkans statskupp 1964, och då uteslöts Solzjenitsyn ur det sovjetiska författarförbundet. Detta kunde emellertid inte avhålla honom från att skriva. Hans följande verk – bland andra Cancerkliniken, Den första kretsen, Augusti fjorton och Gulagarkipelagen – smugglades alla ut ur Sovjet och rönte världsvid uppmärksamhet. Den svenske utrikeskorrespondenten Stig Fredrikson var för övrigt nära vän med Solzjenitsyn och uträttade under flera år ett ovärderligt arbete genom att smuggla ut författarens skriverier ur Sovjet.

SVTs Stig Fredrikson gjorde en uppmärksammad intervju med sin vän Solzjenitsyn mot slutet av dennes liv. Foto: SVT

I Sovjetunionen kunde Solzjenitsyns verk endast spridas genom maskinskrivna kopior inom ramen för den underjordiska stencilpressen, den så kallade Zamisdat. Inom loppet av några få år blev Solzjenitsyn jämte den framstående vetenskapsmannen Andrej Sacharov – som varit en ledande forskare när det gällt att utveckla den sovjetiska vätebomben – en symbol för oppositionen mot kommunistväldet. När Solzjenitsyn tillerkändes Nobelpriset i litteratur (Sacharov fick Fredpriset 1975) tilläts han inte mottaga priset på plats i Stockholm, något som väckte stor och berättigad upprördhet icke minst i Sverige.

Den svenska regeringen Palme lade å sin sida inte två strån i kors för att Solzjenitsyn skulle få utresetillstånd eller ens offentligt ta emot priset på den svenska ambassaden i Moskva. Ambassadör Gunnar Jarring arbetade tvärtom synnerligen aktivt för att så inte skulle ske, ty man fick ju inte stöta sig med Storebror i öster. Den svenske författaren Vilhelm Moberg läste i ett berömt TV-inslag lusen av statsminister Olof Palme för dennes och regeringens ställningstagande mot Solzjenitsyn. Efter sin deportation kunde Solzjenitsyn 1974 äntligen komma till Stockholm och ta emot priset samt avleverera sitt berömda nobeltal.

Solzjenitsyn kan liknas vid en naturkraft. Hans obändiga kampinställning framgår i ett yttrande till den norske konstnären Victor Sparre, som under en period sökte få författaren att slå sig ned i Norge. Följande är citerat ur Sparres bok Lågan i mörkret (Uppsala 1983):

Jag sitter inte och väntar på att fienden skall träffa mig…Jag slår först. Jag räknar ut fiendens nästa drag. Jag låter honom inte bestämma slagfält. Jag angriper, när han minst väntar det och där jag är starkast. KGB ska inte tro att de har gripit initiativet genom att deportera mig. Jaghar någonting redo för dem vilken dag som helst.

Många var de bedömare som efter deporteringen på förhand räknade ut Solzjenitsyn. Man trodde att han skulle tappa i slagkraft och inflytande efter att ha ryckts upp ur den ryska myllan och omplanterats i Väst. Dit hörde, föga sensationellt, den formellt liberale men i praktiken kommunistiske medlöparen Olof Lagercrantz på Dagens Nyheter. Denna förutsägelse slog dock slint och det med besked. Solzjenitstyn förblev en samlande gestalt i motståndet mot kommunismen i det Kalla krigets senare fas.

Faktiskt blev det så att det var när Solzjenitsyn flyttade tillbaka till Ryssland efter Sovjetunionens implosion som han började tappa i inflytande. Han fortsatte visserligen att skriva böcker, bland annat en ambitiös historik om förhållandet mellan Ryssland och det judiska folket, och fick en egen TV-show. Det han sade och skrev uppfattades dock ofta som obsolet och gammalmodigt och han dog sannolikt som en rätt besviken man – han hade nog större förväntningar på Ryssland sedan kommunismen kapsejsat.

Exemplet Alexander Solzjenitstyn visar vad en ensam människa som med en järnhård vilja satsar allt hon förmår kan åstadkomma. Också i kampen mot ett skräckinjagande och till synes orubbligt politiskt system. Solzjenitstyn är unik i så måtto att han inte bara till fullo blev klar över kommunismens ondska – det hade  många andra blivit före honom - utan desslikes hade förmågan att i konstärligt fullödig form föra ut denna insikt till en hel värld.

Under vänsterns guldålder i västvärlden på 1960- och 1970-talen blev det i politiskt korrekta kretsar på modet att kritisera ”stalinismen” och ”sovjetmakten”; att rikta en grundläggande kritik mot kommunismen var dock tabu. Detta är för övrigt en inställning som hänger sig kvar ända  in i våra dagar. När Forum för levande historia invigde  en utställning om grymheterna i världens kommunistdiktaturer hävdade man, att dessa grymheter endast skett i ”kommunismens namn.” I en liknande exposé om nationalsocialismens omänskliga handlingar svävades det dock inte på målet – här rådde det, med rätta, ingen tvekan om att det var själva ideologin som var skyldig.

Denna räddhåga att kritisera en ideologi som bär ansvaret för kanske 200 miljoner människors död gav Solzjenitsyn ingenting för. I den av honom och Igor Sjafarevitj redigerade antologin Röster ur ruinerna (Köping 1978) framhåller Solzjenitsyn:

Sedan 1956 har det i Sovjetunionen inte varit något särskilt djärvt, nytt eller originellt att tala om ”stalinismen” som något dåligt. Uppfattningen är inte officiellt accepterbar, men den har spritt sig i stor utsträckning bland allmänheten och framförs ofta i samtal. Att under trettio- och fyrtiotalen ha skrivit in ”stalinismen” i en sådan förteckning skulle ha varit ett hjältedåd och en vis mans dåd, för då förkroppsligades ”stalinismen” i ett kraftfullt verkande system, som på ett övertygande sätt hade visat vad det var kapabelt till både hemma och i Östeuropa. Men att dra fram ”stalinism” år 1968 är bedräglighet, kamouflage, ett sätt att komma undan problemen.

Den som vill veta mer om den vånda Solzjenitsyn tvingades uppleva som underjordisk författare bör läsa hans gripande bok En kalv med eken stångades (1975). Solzjenitsyn är i detta perspektiv kalven, sovjetkommunismen eken. Bokens avslutningsord får bilda slutvinjett även för denna artikel:

Med hänsyn till de senare generationernas erfarenhet förefaller det mig bevisat, att det verkliga försvaret för den personliga friheten, för hela världens och mänsklighetens fred endast och allenast är oryggligheten hos den människoande, som möter det anstormande våldet med fast beslutsamhet och som är beredd på offer och död och förklarar: ”inte ett steg till.”

Fyra skäggiga ryssar (III): Nikolaj Berdjajev

Nikolaj Berdjajev föddes i ukrainska Kiev 1874 och dog som landsflyktig i Paris 1948, där den svenske författaren Sven Stolpe träffade honom vilket resulterade i den intresseväckande boken Nikolaj Berdjajev 1946 (nytryck Norma förlag 1983). Till skillnad från de båda tidigare ”skäggiga ryssar” som presenterats i min artikelserie – Fjodor Dostojevskij och Vladimir Solovjov – fick Berdjajev det tvivelaktiga nöjet att själv uppleva kommunismen som statsbärande ideologi.

 Nikolaj Berdjajev (1874-1948)

Liksom så många andra som tillhörde den ryska intelligentian kring sekelskiftet 1900 blev Berdjajev starkt påverkad av marxismen. Och liksom så många andra ur den nämnda kategorin kom Berdjajev från välbeställd och adlig miljö. Han såg klart behovet av en nydaning av det förstelnade ryska samhället och drogs därför till radikalismen. Detta ledde till att han 1898 blev arresterad och kastades ut från universitetet. För Berdjajev var det emellertid omöjligt att helt och hållet ge sig marxismen i våld.

I likhet med föregångaren Solovjov kom Berdjajev att för en tid påverkas av tysk filosofi och främst dess exponenter Immanuel Kant och G. W. F. Hegel men gled alltmer över till influenser från religionsfilosoferna (och författarna) Dostojevskij och Solovjov. 1899 författade Berdjajev Subjektivism och individualism i social filosofi, något som resulterade i att han lystes i bann av de tsarryska myndigheterna samt deporterades till norra Ryssland där han framsläpade sina dagar 1900-1903.

Berdjajevs ideologiska position var komplicerad. Hans tänkande innehåller såväl kristna som socialistiska tankar, men han hyste betänkligheter mot både socialismen och kristendomen som dessa synsätt hade kommit att praktiseras. Berdjajev blir därför betraktad som kättare i båda lägren. För denne ryske tänkare spelar individens samvete en överordnad roll och han vägrar inordna sig i något auktoritärt tankesystem. Han var vidare, framhåller Stolpe, kritisk till äktenskapet som institution och kände äckel inför sexualitet och barnafödande.

Mest har Nikolaj Berdjajev mottagit influenser från Vladimir Solovjov. Han blev omsider medlem av Vjechi-rörelsen, ett informellt nätverk (även om denna term inte hade uppfunnits då) för socialistanhängare. Man menade att samhället kunde förändras endast om människans hjärta förändrades på ett avgörande sätt. Men det blev den materialistiska varianten av socialism som alltmer tog över inflytandet i det vacklande tsardömet medan Vjechi-rörelsen skälldes för att vara ”reaktionär.”

När revolutionen bröt ut kunde Berdjajev inte ansluta sig till dess våldsmetoder. Han kom tvärtom att se kommunismen som en form av demonisk ondska. Detta till trots utsågs Berdjajev till professor vid Moskva-universitetet, kanske ett försök av de bolsjevistiska makthavarna att tysta honom. Men Berdjajev lät sig inte tystas. 1921 var han med om att grunda Den fria filosofins akademi vilket förde honom på kollisionskurs med de nya makthavarna med V. I. Lenin i spetsen. Nikolaj Berdjajev utvisades därför från Ryssland 1922, alltså under det ryska inbördeskrigets slutfas.

Revolutions- och terrorstrategen V. I. Lenin talar i Moskva 1920.

Ett av Berdjajevs märkligaste arbeten är Sanning och lögn i kommunismen, som publicerades för första gången i den exilryska tidskriften Put (Vägen) i Paris 1931. 1953 utkom denna essä på ett tyskt förlag, och 1977 publicerades den, åter i tysk språkdräkt, av det österrikiska förlaget Neue Mitte i Wien under titeln Wahrheit und Lüge des Kommunismus; den senare utgåvan innehöll även en analys av författaren och hans arbeten.

Liksom Solovjov anser Berdjajev att man måste acceptera den sanning som finns i kommunismen för att på ett grundläggande sätt kunna tillbakavisa dess lögn. Berdjajev erkänner således att den kommunistiska ideologin innehåller viss berättigad kritik av det kapitalistiskt-borgerliga samhällets orättvisor och kristendomens oförmåga att lösa överhängande problem. Och i motsats till fascismen och nationalsocialismen, två andra ideologier Berdjajev kom i kontakt med som flykting i 1920- och 1930-talens Europa, står kommunismen för en sammanhängande och genomtänkt ideologi.

Kommunismen innehåller dock en lögn och, menar Berdjajev, denna lögn är så monstruöst överväldigande att den överskuggar allting annat i dess väsen: den förnekar  det sannaste och mest grundläggande hos människan, nämligen den andliga jaget vilket är det som sätter henne i förbindelse med det gudomliga. Den kommunistiska människan reduceras till en animalisk varelse, ett stycke materia i rörelse utan något som helst egenvärde. Berdjajev kommer att betrakta kommunismen som pseudoreligiös messianism, och häri ligger också dess attraktionskraft för så många människor i den moderna historien.

Följande är sannolikt det viktigaste Nikolaj Berdjajev har att säga om kommunismen i Sanning och lögn i kommunismen (min översättning från tyska):

”Om kommunisterna skulle lyckas helt och hållet med att utrota den religiösa känslan från den mänskliga själen genom sin anti-religiösa agitation, att fullständigt  utrota tro och vilja till offer i trons namn, då skulle de göra det omöjligt att tro på själva kommunismen; de skulle underminera sin egen existens och ingen skulle vilja offra någonting för tron på kommunismens ideal.”

Av detta kan man sluta sig till att kommunismen egentligen redan från början är dömd till undergång, ty även om den vinner så förlorar den!

När jag skrev om Berdjajev och hans filosofi i en kulturartikel i Smålandsposten den 16/10 1978 (är det någon av läsarna som minns denna tidnings fine kulturredaktör Albert Aronsson?) förutspådde jag följande:

”Att kommunismen, som i mycket uppenbart strider mot den ryska anden, skulle vara Rysslands slutgiltiga öde, det förefaller på något sätt otroligt.”

Vilket, om jag får vara framfusig nog att säga det själv, jag hade alldeles rätt i. Men, kan man fråga sig, hur kunde kommunismen ändå segra i Ryssland och behålla makten i 74 år, från bolsjevikernas statskupp 1917 till Sovjetunionens sönderfall 1991?

Jag skulle vilja framhålla tre tungt vägande oraker:

1. En djup splittring uppkom mellan den kejserliga staten och den ortodoxa kyrkan. Staten förödmjukade kyrkan och beslagtog alla dess jordegendomar redan under 1700-talet. Det ledde till att prästerskapet isolerades och utarmades samt framstod som svagt och utan inflytande på samhällsutvecklingen.

2. Revolutionära rörelser av skilda slag tog överhanden och skapade kaos i samhället och fruktan hos den statsbärande överklassen. Slutligen föll den man som skulle ha kunnat leda Ryssland in på en modern och civiliserad väg, premiärminister Pjotr Stolypin, offer för en anarkist som även arbetade för tsarens hemliga polis. Ryssland var vid denna tid på god väg att sälla sig till den västliga världens ledande industrimakter.

 Pjotr Stolypin (1862-1911)

3. En rå och brutal antisemitism existerade sedan länge i det gamla Ryssland och fick med jämna mellanrum eruptioner i form av blodiga pogromer. Denna antisemitism fanns både i de breda folklagren och hos den styrande eliten. Otaliga judar föredrog i ett sådant klimat att lämna Ryssland, vilket gjorde att landet tömdes på dugligt och välutbildat folk. De judar som inte emigrerade dödades, marginaliserades eller drevs i armarna på kommunisterna.

När kommunismen slutligen föll i Ryssland kunde detta ske mycket tack vare en andlig efterföljare till de tre ”silverålderns” filosofer som här porträtterats. Jag talar naturligtvis om Alexander Solzjenitsyn. Denne var skönlitterär författare  och ingen filosof i egentlig mening, men han hade påverkats starkt av framförallt Dostojevskij och stod på en solid rysk-ortodox grund.

Jag återkommer till Solzjenitsyn när det blir dags att presentera den fjärde av mina ”skäggiga ryssar.”

Fyra skäggiga ryssar (II): Vladimir Solovjov

Mellan Vladimir Solovjov(1853-1900) och Fjodor Dostojevskij – se första avsnittet i artikelserien ”Fyra skäggiga ryssar” – existerade ett speciellt förhållande. De båda tänkarna hade träffats under tre dagar i klostret Optina Pustyn 1878, då Dostojevskij just förlorat sin minderårige son. Mötet med den yngre mannen stärkte Dostojevskij i dennes kristna tro. Solovjov  lät vid den uppburne författarens död publicera Tre tal till minne av Dostojevskij, där huvudtemat var hur Kyrkans ideal skulle kunna förverkligas och vad som krävdes för att en ”universell förbrödring” skall kunna uppstå.

Vladimir Solovjov: tänkare och känslomänniska.

Dessa tal var likaledes ett uttryck för Solovjovs egna tankar om framtiden. Han hävdar ”konstnärens roll som teurg” (teurg=religiös uttolkare). Solovjov ville arbeta för att förena det sanna, det goda och det sköna i en fungerande treenighet. Han vill att dessa begrepp skall bibringas gudomliga och eviga värden. Han skriver:

”Konstnärer och poeter måste ånyo bli präster och profeter, men nu i en annan, ännu viktigare och upphöjd bemärkelse: de skall inte behärskas av den religiösa idén utan själva behärska den och medvetet styra dess jordiska inkarnationer.”

Det är uppenbart att den djupt tänkande Solovjov betraktade den döde nationalskalden som just en sådan profetisk konstnär, ty när Dostojevskij hade avlidit sade Solovjov: ”Ryssland har inte bara förlorat en diktare utan sin andlige ledare.”

Vladimir Solovjov drömde om ett mänskligt idealsamhälle på jorden, men han gjorde tidigt klart att ett sådant samhälle icke kan formas på materialistisk grund och fördömde därför – precis som Fjodor Dostojevskij – den nihilistiska och anarkistiska terrorn, enkannerligen efter mordet på tsar Alexander II 1881.

De båda filosofernas ord klingade, som vi vet, förgäves: anarkisterna och nihilisterna lade med sin terrorism grunden för sovjetriket – som var en kollektiv Antikrist enligt senare tänkare – och tänkarna/teurgerna blev martyrer. Däremot kan man säga att de stora ryska religionsfilosoferna, liksom den Rysk-ortodoxa kyrkan, andligen överlevde den sovjetkommunistiska parentesen, låt vara att kyrkan nog så ofta kompromissade med makten.

Vladimir Solovjov var nog den mest fascinerande och motsägelsefulla personligheten av de ”skäggiga ryssar” jag valt att här behandla. Den stora biografin om honom har författats av K. Motjulskij: Vladimir Solovjov – Liv och lära, utgiven första gången i Paris 1936. Motjulskij framhåller i sitt förord:

”Vladimir Solovjov undervisade om helheten i människans natur: människan är en levande andlig varelse, en förkroppsligad ande och ett förandligat kött. Man kan förstå meningen med hennes öde endast om man utgår ur hennes väsens centrum, och på samma sätt är det med hennes livshistoria och värdet av det hon skapar.”

Den syntes mellan andligt och kroppsligt som Solovjov förespråkade kom dock aldrig att tillämpas, och mycket annat av det som denne tänkare utlät sig om tycktes motsägelsefullt och spretande åt alla håll. Jag tror ändå att man måste se Solovjovs grundläggande filosofi som ett storartat tankebygge och han själv som en Johannes döparen-gestalt för den väntade Messias. Någon stor författare var han aldrig.

Det har sagts om Vladimir Solovjov att han var en ”tillstängd människa”. Trots att han omgavs av vänner, beundrare och lärjungar ”levde han ett gränslöst ensamt liv”, som Motjulskij skriver. Denne gåtfulle siargestalt hade ända sedan barndomen haft syner och drömmar av visionär karaktär. Han  såg världens ”gudomliga grundval” ansikte mot ansikte, och han ställdes inför ett slags kvinnligt urväsen som han kallade ”Den eviga väninnan.”

Den eviga väninnan – här i form av en idealiserad framställning av Maria, Jesu moder.

Ursprungligen var denna vision erotiskt färgad men renodlades andligen mot slutet av filosofens liv. I Solovjovs väsen fanns hela tiden denna ”brottning” mellan det heliga och det sjäviska, det sinnliga och det sakralt upphöjda.

Motjulskij skriver:

”En ursprunglig intuition om alltets enhet ligger till grund för Solovjovs inspirerade lära om Sofia, Guds Vishet. Han var den förste som visade vägen till uppbyggnad av en ortodox kosmologi och antropologi och den ryska teologiska och filosofiska tanken började gå på den av honom upptrampade vägen.”

Höjdpunkten i Vladimir Solovjovs verk var den geniala lära som kommer till uttryck i hans verk Gudamänskligheten om människans gudomlighet och Guds mänsklighet, ”om världshistoriens mening såsom varande en gudamänsklig process.” Solovjov drar upp en konkret kyrklig strategi för en allmännelig kristlig, ekumenisk ansats för en förening av de kristna lärorna i öst och väst.

Han blir dock besviken och börjar tänka i eskatologiska termer (eskatologi=läran om de yttersta tingen): före Kristi andra tillkommelse kommer det att finnas ett Antikrists rike, och endast ett fåtal kristna förblir Kristus trogna. I slutet av sitt korta liv framställer Solovjov Berättelsen om Antikrist.

Motjulskij igen:

”Solovjov hade en stark känsla av denna världs orättfärdighet, en önskan att bygge upp en ideell värld där rättfärdighet levde, en erosteori, ett försök att reorganisera världen och när detta föll sönder en tanke på att reformera samhället.”

De tankar Solovjov uttryckte kom att påverka en rad teologer, tänkare, författare, poeter och andra i sanhället verksamma personer. Solovjov skall också ha ägt en personlig, hemlighetsfull dragningskraft som uttrycks på följande sätt av biografen Motjulskij: ”Han var en fana omkring vilken man förenade sig och för vilken man kämpade.”

Solovjovs farfar var präst och hans far historiker. I likhet med Dostojevskij hade han i sin ungdom haft en vänsterperiod och var även påverkad av tysk filosofi innan han återvände till den ryska ortodoxins famn. På mödernet härstammade han från den polska ätten Brczinskij; han hyste också sympatier för Polen och för den romerska katolicismen.

Från modern skall han ha ärvt sitt sydländska temperament, sin poetiska fantasi och sin fallenhet för romantiska drömmerier. En första olycklig kärlek i barndomen leder fram till Solovjovs kult av det ”evigt kvinnliga” samt allehanda känslostormar. Motjulskij menar att i Solovjovs inre döljer sig ett mörkt kaos, något som leder till logiska schemata och förnuftsmässig systematik i syfte att besvärja detta kaos.

På 1890-talet kom Vladimir Solovjov att alltmer betvivla såväl den katolska som den ortodoxa kyrkans sanningsanspråk. Han betraktade i detta stadium av sitt teologiska tänkande en total underkastelse under den kyrkliga makten som en direkt heresi.

Motjulskij:

”Han var den ende medlemmen i den kommande kyrkan, medlem i den ‘lilla flocken’ vars öde var att besegra Antikrist.”

Solovjov såg ortodoxin och katolicismen som ”historiska etapper” snarare än som eviga sanningsbärare men ställde sig själv slutligen utanför alla trosbekännelser. När han dog, blott 47 år gammal, gjorde han det dock som rysk-ortodox. Hans sista ord lär ha varit: ”Vi måste bedja för judarna.”

http://www.geteducated.se/images/content/historia_pogrom.jpg

Vid denna tid förekom nämligen i Ryssland våldsamt blodiga pogromer, uttryck för den traditionella och primitiva antisemitism som härjade i Ryssland och Östeuropa.

Fyra skäggiga ryssar (I): Fjodor Dostojevskij

Med den här artikeln om den ryske författaren och filosofen Fjodor Dostojevskij inleder jag en artikelserie om fyra delar med temat ”Fyra skäggiga ryssar.” Dessa fyra är Dostojevskij, Vladimir Solovjov, Nikolaj Berdjajev samt Alexander Solzjenitsyn. De tre förstnämnda är alla födda på 1800-talet och tillhör den gruppering som brukar kallas ”silverålderns filosofer”. De tar alla upp frågor om religion, filosofi och ideologi som är av avgörande betydelse för människan i dessa yttersta av tider. Solzjenitsyn faller tidsmässigt utanför denna gruppering men knyter på flera sätt an till de viktiga frågor den belyser. Artikelserien skildrar även Rysslands på en gång fascinerande och tragiska öde och kan slutligen också påstås spegla mitt eget hat-kärlek-förhållande till Ryssland. Håll till godo!

Fjodor Dostojevskij (1821-81).

I likhet med många idealister både före och efter honom drogs den unge Fjodor Dostojevskij (1821-81) först till vänsterradikalismen. Dock blev han aldrig vad man kan kalla en uttalad socialist. Dostojevskij var läkarson från Moskva och slog igenom som författare med romanen Arma människor 1846. Han blev snabbt ett känt namn i det intellektuella och radikala Rysslands huvudstad Sankt Petersburg. Dostojevskij var som radikal för böndernas frigörelse och livegenskapens avskaffande.

1849 arresterades Dostojevskij under tsar Nikolaj Is tid och placerades i fängsligt förvar i Peter-Pauls-fästningen nära Vinterpalatset i Sankt Petersburg. Här hade tidigare radikaler och anarkister såsom Tjernysjevskij, Netjajev och Kropotkin försmäktat. Här lät också tsar Peter den store tortera ihjäl sin son Alexej. Dostojevskij blev dömd till fyra års tvångsarbete och därefter till tjänst som mening soldat. Innan Dostojevskij och hans medfångar fick reda på sina verkliga straff skulle de dock betraktas som dödsdömda och tvingades genomgå en skenavrättning; därefter blev de ”benådade” av tsaren och bortförda till olika platser.

Några av dem som utsattes för skenavrättningen hämtade sig aldrig från denna traumatiska upplevelse utan blev obotligt sinnessjuka. Dostojevskij genomgick för sin del en religiös väckelse och var i stånd att avtjäna sitt straff med bibehållet mod. Han lämnade Petersburg i släde iförd fotbojor och återkom inte förrän efter tio år. I samband med sin väckelse övergav Dostojevskij radikalismen och närmade sig den Rysk-ortodoxa kyrkan. Under hans fångenskap blev den liberale Alexander II tsar och upphävde livegenskapen 1861. Det skall tilläggas att det ställdes betydande ekonomiska krav på de tidigare livegna om de ville köpa loss den mark de tidigare brukat i egenskap av trälar. Många klarade inte av detta utan fortsatte ungefär som tidigare.

I slutet av år 1858 hade Fjodor Dostojevskij lyckats ordna så att den politiska och litterära veckotidningen Tiden kunde börja publiceras. Den tog upp utrikespolitik, filosofi, sociala frågor, litteratur med mera. Dostojevskij publicerade här flera av sina romaner och en mängd artiklar och uppsatser i olika ämnen. Han framstod nu, omkring 40 år gammal, som en av Rysslands absolut främsta författare. Flera författarkolleger gled åt vänster, men Dostojevskij blev alltmer bekymrad över den vitt spridda, ibland våldsbenägna, vänsterradikalismen.

Michail Bakunin: en av Rysslands revolutionära ”onda andar.”

Dostojevskij hade ett brett perspektiv och reste ofta utomlands. En av de tänkare han träffade utanför Rysslands hank och stör var den socialistiske litteratören Alexander Herzen, som var en oförsonlig kritiker av tsarväldet. Här bör det skjutas in att den tidigare liberale tsaren Alexander II hade utvecklats i en alltmer reaktionär riktning för att slutligen mördas i ett anarkistiskt bombdåd i Petersburg 1881. Dostojevskij hade även det tvivelaktiga nöjet att i utlandet stöta ihop med den anarkistiske revolutionären Michail Bakunin, vilken lyckats fly från fångenskap i Sibirien och nu var i full färd med att planera för den europeiska revolutionen.

Dostojevskij kan sägas ha haft en ambivalent inställning. Dels kände han fascination inför revolutionära samhällsomstörtare som Bakunin, dels fruktade han att sådana gestalter skulle kunna fördärva Ryssland. Dostojevskij började omsider betrakta den växande skaran nihilistiska samhällsomstörtare som det största hotet mot moder Rysslands fortbestånd som kristen nation och civilisation. Dostojevskij författade vid denna tid – 1860-talet – böckerna Spelaren (ett självbiografiskt verk, Dostojevskij var spelberoende), Brott och straff samt Idioten, samtliga klassiker inom värlslitteraturen.

Jag har här emellertid inte i första hand tänkt analysera Dostojevskijs författarskap. När det gäller detta nöjer jag mig med att belysa hans, som jag ser det, märkligaste verk: Onda andar, som författaren ursprungligen hade tänkt betitla ”Ateisterna.” Denna roman ger en skakande bild av den nihilistiska (nihil=ingenting på latin) rörelsen i det samtida Ryssland. Under arbetet med Onda andar lär Dostojevskij ha sagt: ”Låt bara nihilisterna och europeisterna gasta om att jag är reaktionär! Fan ta dem, nu skall jag grundligt säga ifrån om allt – till sista ordet.”

Onda andar handlar om ett gäng revolutionära nihilister/anarkister i 1860-talets Ryssland och blir samtidigt en skrämmande profetia om Rysslands revolutioära framtid. (Man kan lämpligen jämföra detta tidsskede med dagens situation, då många med allt fog fruktar att infiltration av revolutionära islamister/jihadister, benägna för terror- och sprängdåd, skall förvandla Europa till ett euroislamiskt kalifat med ingredienser som sharialagar och religiös fanatism.)

Den ledande revolutionären i Onda andar är Peter Verkhovenskij, en litterär figur som modellerats efter anarkisten Sergej Netjajev. Den senare är mest känd för att tillsammans med Bakunin ha skrivit Den revolutionära katekesen. Netjajev hade låtit mörda en student vid Lantbrukshögskolan i Moskva, därför att denne – som hette Ivanov – hade avvikit från Netjajevs hårda krav på revolutionär disciplin. Dostojevskij hade läst om händelsen i rysk press och fick på så sätt impulsen till att skriva Onda andar (som också beskriver ett snarlikt mord).

Onda andar har också en djupare dimension bakom bokens skurkfigurer Verkhovenskij och Nikolaj Stavrogin samt de andra revolotionärerna den skildrar. Det har framhållits att författaren hämtade förlagan till Verkhovenskij och Stavrogin från Uppenbarelsebokens vilddjur i Nya testamentet. Dostojevskijs verk slutar i våld och kaos genom en mordbrand som anlagts av nihilisterna. Det profeterar om att den revolutionära verksamheten kunde leda till Rysslands undergång som kristen nation – mordbranden framstår i det perspektivet som en symbol för detta.

Dostojevskijs profetia besannades genom bolsjevikernas statskupp under ledning av Lenin och Trotskij 1917. Grunden till de kommunistiska bolsjevikernas maktövertagande hade etablerats av otaliga terrordåd genomförda av olika revolutionära grupperingar. Bland andra som mördats på detta sätt fanns premiärminister Pjotr Stolypin, en samhällsomdanare som Solzjenitsyn menar kunde ha vänt utvecklingen i Ryssland och förhindrat revolutionen.

Jesus drev ut demonerna ur den besatte mannen.

Dostojevskij profeterade nu inte bara om kommunismens uppgång utan också om dess fall, låt vara på ett tämligen dunkelt sätt. Mottot för Onda andar var, enligt Dostojevskij, Lukas evangelium 8:26-39 som skildrar hur onda andar/demoner förs från en besatt man in i en svinhjord, vilken därpå störtar ned i en sjö och drunknar. Dostojevskij menar i sitt perspektiv att mannen som blev befriad från de onda andarna representerar Ryssland, medan de onda andrana står för nihilisterna. Mannen, som efter att ha renats placerat sig vid Jesu fötter, symboliserar det återuppståndna Ryssland.

Dostojevskijs vision av det återuppståndna Ryssland har ännu icke förverkligats. Den sataniska kommunismen och dess skapelse, Sovjetunionen, har visserligen fallit, men Ryssland är mänskligt att döma långt ifrån återupprättat och ”vid sina sinnen.” Dostojevskij förutsåg även att Herrens andra ankomst skulle äga rum i Ryssland. Det postkommunistiska Ryssland har gått från ett slags ”rövarkapitalism” till en ny form av imperiepolitik med ambitionen att, under Putin och Medvedev, söka återta något av det gamla Sovjets positioner.

Bakom sådana strävanden ligger den omkring tio år gamla Karaganov-doktrinen. Också förföljelse av oliktänkande, mediacensur och politiska mord har kommit tillbaka på dagordningen. I dagens Ryssland har varje form av opposition värd namnet bannlysts. Först när Ryssland kommer i balans – blir ”vid sina sinnen” – kan Dostojevskijs profetia om det återupprättade Ryssland gå i uppfyllelse.

För Fjodor Dostojevskij var totalitär socialism i första hand ateism och gudsförnekelse, något som ofelbart leder till demoniskt mörker vid praktiserande fullt ut. Dostojevskijs grundläggande tema var offret som den renande och allt förlåtande mänskliga handlingen. I sitt privatliv fick författaren desslikes betala mycket gottgörelse i form av förföljelse och sjukdom. I Onda andar är det den till kristendomen omvände Ivan Sjatov som offrar sig när han mördas av nihilisterna.

I sin sista – och troligen bästa – bok, Bröderna Karamazov, vidareutvecklar Dostojevskij offertemat på ett häpnadsväckande mångfasetterat sätt. Han hade då hunnit bli påverkad av den yngre tänkaren Vladimir Solovjov, särskilt dennes föreläsningar på temat ”Gudsmänniskan” 1878.

Inför fri vargjakt i Sverige!

Härlig, härlig, men farlig, farlig…

I det här inlägget tänkte jag slänga in en  brandfackla: inför fri vargjakt i Sverige. Att personer numera har rätt att freda sig och sina djur mot varg, och att vargjakt tillåtits för första gången på 40 år, är steg i rätt riktning. Nu är det emellertid dags att ta steget fullt ut och införa fri vargjakt!

Sveriges vargbestånd har vuxit från en varg 1974 till något över 200 inbegripet den nyligen avslutade vargjakten då runt 25 djur fälldes. Karl-Johan Karlsson skriver i en intressant artikel i Expressen den 10/1:

”Orsaken var att vargarna skjutits av fram till mitten av 60-talet. Då betalade staten ut skottpengar på varg. När man fridlyste vargen 1966 fanns det ett tiotal kvar. Men jakten fortsatte, i form av tjuvskytte, och åtta år senare fanns det alltså bara en enda varg kvar. Den svenska vargen räddades av invandrade djur från Norge, och de runt 210 vargar som finns i Sverige i dag, främst i Värmland, Dalarna, Västra Götaland, Örebro och Gävleborg, härstammar alla från tre vargar.”

Vargens (canis lupus) ursprung går tillbaka omkring 60 miljoner år i tiden, då det rovdjur som skulle komma att bli ursprunget till ett flertal rovdjur först framträdde. Hunddjur – vargen är det största i dag vilt levande hunddjuret – anses ha utvecklats på den nordamerikanska kontinenten för omkring 30 miljoner år sedan och därifrån spridit sig runt världen. I Sverige var varg allmänt förekommande över hela landet ända upp i 1800-talet, då man började ta krafttag för att bemöta det hot mot folk och fä som vargen utgjorde. Under detta sekel förekom flera fall av varg som angrep och dödade människor.

De drygt 200 vargar som finns i Sverige i dag är inte många vid en internationell jämförelse. I Kanada beräknas det finnas omkring 50 000 exemplar och i Ryssland 45 000. I USA uppgår vargtalet till dryga 10 000 och i Västeuropa till cirka 6000. Många EU-länder är avsevärt vargtätare än Sverige. Detta är dock inte, som jag ser det, något hållbart argument mot vargjakt. Varje land och folk måste själv göra en bedöming av hur många exemplar av detta extrema rovdjur det kan vara lämpligt att tolerera.

I Sverige är det ett faktum att många i de vargtätaste regionerna upplever det som synnerligen obehagligt att ha vargar strykande inpå knutarna och i skog och mark där människor uppehåller sig. Det var visserligen, så vitt jag känner till, mer än hundra år sedan en varg dödade en människa. Däremot finns det gott om exempel på hur vargen, ofta helt besinningslöst, angripit främst får och jakthundar.

I seriernas värld kan människa och varg gå bra ihop. Som här med Fantomen med sin Devil som liten valp. I verkligheten är det någonting helt annat.

Här några spridda exempel som hämtats ur Värmlands Folkblads nätupplaga:

5/5: Varg rev ett 20-tal får utanför Nyköping.

5/6: Elva tackor och lamm ihjälbitna av varg i en hage väster om Storfors.

5/9: Varghane dödade 23 får och lamm vid Toarps säter utanför Gällstad.

Hösten 2008 sköts en varg som rivit 22 får i trakten av Norrtälje.

I mina egna hemtrakter, det vill säga Södertälje, siktades en varg av en pensionerad amatörfotograf i Hölö i juni förra året.

I ”Upprop: för fri vargjakt i Sverige”, som jag anslutit mig till, hävdas bland annat:

”Ett ja till varg är detsamma som ett nej till övrigt vilt…” ”Först om vi tillåts jaga vargen fritt och själva lösa de problem den ställer till med kommer den att respekteras.” ”Någon utrotningshotad varg finns inte.”

Jag instämmer. Vargstammen anses vara livskraftig internationellt, och även om våra jägare – själv har jag inte hållit i ett skjutvapen sedan jag lämnade in min framlidne fars hagelbössa till polisen för tio år sedan och aldrig jagat över huvud taget – mot förmodan skulle skjuta av hela den inhemska vargstammen skulle det säkert vandra in nya djur från omkringligande länder såsom Ryssland, Finland och Norge.

Ett argument som hörts beträffande den senaste regeringssanktionerade vargjakten är att det är nödvändigt att decimera stammen på grund av dess inavel. Det måste dock anses vara tvivelaktigt om detta skulle göra vargbeståndet friskare. Argumentet om inavel är däremot helt logiskt för den som förespråkar fri vargjakt – ju fler inavlade djur som elimineras, dess bättre borde det rimligen vara!

I de privata diskussioner om vargens vara eller icke vara jag deltagit i har ”vargkramarna” – som till absolut största delen återfinns i storstadsområdena där man slipper oroa sig för vargen när man lämnar hemmet och på sin höjd sett en varg på Skansen – ofta hänvisat till det faktum att vargens existens kan härledas åtskilligt längre tillbaka än människans närvaro. Vargen skulle alltså ha större ”rätt” att få finnas än människan i kraft av sin ålder som art.

Jag har mycket svårt att se giltigheten i ett sådant argument. Hur och varför människan nått sin särställning på den här planeten behöver vi inte gå in på här. Det är dock ett faktum att människan är den varelse som bäst och effektivast placerat sig i toppen av alla näringskedjor och inte tillåtit någon annan art att få överhanden. Vi har kämpat oss till vår särställning på samma sätt som alla andra djurarter – människan är trots allt i biologisk bemärkelse ett djur – kämpat för sin existens.

Jag kan inte se någon som helst anledning till att vi med berått mod skulle överge den särställningen. Det är tvärtom naturligt att vi försvarar denna särställning - mot vargar och andra animaliska och övriga faromoment. Det måste emellertid framhållas att människan i egenskap av herre över skapelsen har ett förvaltaransvar som redan Bibeln, kristendomens grunddokument, inskärper. Det ansvaret omfattar såväl djur som övrig natur inklusive luften vi andas.

Det finns enligt min uppfattning inget skäl att betvivla att de svenska jägarna är medvetna om sitt ansvar. Tvärtom torde den svenska jägarutbildningen hålla världsklass; jag har själv tillgodogjort mig i jägarutbildningen ingående läromedel och vet vilka krav som ställs på jägarna här i landet.

Vargdebatten i Sverige är märkligt infekterad. Jag såg någonstans på nätet följande invektiv riktat mot  upprörda fårfarmare som fått sina kreatur massakrerade av vargar: ”Hört talas om elstängsel, inavlade bonnjävlar!” Vad kan det finnas för anledning att rikta sådana argument mot människor som arbetar för sitt levebröd och vill skydda sin egendom mot sådant som hotar den, inklusive vargen? Det övergår mitt förstånd.

Det finns heller ingen anledning att hata vare sig vargar eller vargkramare. Vargar är inte onda, de är som de är av födsel och ohejdad vana. Och just därför måste vi människor ta mått och steg för att skydda oss. Skall det vara så svårt att förstå för alla vargälskare, som nästan alltid fått sin bild av vargen på ett teoretiskt sätt? Älska gärna vargen – men inse att människor i vargtäta bygder vid behov måste kunna försvara sig mot den!

Slutligen en länk till ”Upprop: för fri vargjakt i Sverige”, som tillkommit med stöd från det så kallade Vargupproret:

http://upprop.nu/UGOX

Alliansens förräderi mot Sverige

Den borgerliga regeringsalliansen avslog den 23 oktober oppositionens förslag om att stoppa den planerade rysk-tyska gasledningen i Östersjön, som avses dras strax öster om det så gott som oförsvarade Gotland. Det är ett beslut som djupt beklagas av Sverigedemokraterna. Partiledare Jimmie Åkesson sade i ett uttalande bland annat:

”Planerna på en rysk gasledning genom Östersjön står i allvarlig strid med Sveriges försvars- och säkerhetspolitiska intressen. Vi är också kritiska till gasledningen av miljöpolitiska skäl.”

Den planerade ryska gasledningen sträcker sig från Viborg i Finska viken till Greifswald vid den tyska Östersjö-kusten. (Kustbevakningen)

Det finns fler än Sverigedemokraterna som har en kritisk inställning till det rysk-tyska konsortiet Nord Streams planer på en 120 mil lång gasledning i form av en jättelik pipeline från Viborg till Greifswald. Således skrev den välkände bloggaren Dick Erixon i sin blogg ”I hjärtat rebell” den 26 januari under rubriceringen ”Rysk gasledning i Östersjön är en Trojansk häst” följande:

”Det ryska gasprojektet är en Trojansk häst för att komma in på Östersjöns farvatten igen. Det ger rysk militär legitima skäl att åter patrullera och kontrollera Östersjön.”

Se hela texten här:

http://erixon.com/blogg/2009/01/rysk-gasledning-i-ostersjon-ar-en-trojansk-hast/

Förvisso är det så. Nord Streams och Putins gasledning bör förstås som ett allvarligt ryskt försök att förverkliga den gamla visionen om Östersjön som ett ryskt innanhav. Om projektet förverkligas – och få tvivlar väl på att så blir fallet – kommer den europeiska stormakten Tyskland och även EU som helhet att hamna i ett långvarigt beroendeförhållande till det alltmer aggressiva, nationalistiska Ryssland.

Regeringen Reinfeldt har uppenbarligen bestämt sig för att med hull och hår bejaka den ryska dominansen av Östersjön. Har man ens insett att gasledningen, om den förverkligas, kommer att ställa höga krav på kustbevakningen och därmed tarva en militär upprustning på detta område? Troligen inte.

Jag tvekar därför inte att beteckna beslutet om att avslå den röd-gröna oppositionens förslag om att stoppa gasledningen som ett svek mot svenska säkerhetsintressen, ja ännu värre: alliansens handlande är ett förräderi mot Sverige!

Jag uppmanar alliansens regeringsledamöter och riksdagsmän att läsa på om den nya ryska imperialismen i riksdagsman Mats Johanssons lättlästa och välinformerade skrift Det nya kalla kriget (Timbro Debatt 2008, 83 sidor).

Det länder slutligen oppositionen till heder att man haft vett att vilja stoppa den trojanska häst som den planerade gasledningen innebär.

Det judiska Polen (II): Massakern i Józefów

Dags för andra bloggartikeln där jag redovisar erfarenheter från min studieresa om Förintelsen i Polen med Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) 24-31 augusti. Jag utlovade i första artikeln, om Bodzentyn och Kielce, att det skulle bli sammanlagt tre artiklar. Jag har nu reviderat den planen till att omfatta fyra artiklar. Ämnet denna gång är det som hände i det lilla polska samhället Jósefów i sydöstra Polen, cirka 45 kilometer från gränsen till Ukraina, 1942.

Det beräknas att i mitten av mars 1942, två månader efter den beryktade Wannsee-konferensen i Berlin om den så kallade slutgiltiga lösningen på judefrågan,var fortfarande 75 till 80 procent av Förintelsens offer i livet; mellan 20 och 25 procent hade dödats vid den tidpunkten. Knappt ett år senare, i februari 1943, var statistiken den omvända. Lejonparten av det nazityska massmordet på judarna skedde i Polen i vad som närmast kan liknas vid ett ”blixtkrig” med förfärande intensitet. Denna operation krävde en massiv offensiv med insättande av stora insatsgrupper. Samtidigt som detta skedde hade den tyska offensiven i Ryssland gått in i ett alltmer osäkert skede.

På morgonen den 13 juli 1942 gick den tyska 101. Polizei-Bataillon der Reserve  (Reservpolisbataljon 101) under ledning av major Trapp in i det lilla polska samhället Józefów, som ligger i Lublin-regionen i sydöstra Polen. Uppgiften var på papperet okomplicerad – man skulle skjuta byns judiska befolkning. Denna  hade redan tidigare drabbats av den nazityska folkmordspolitiken, då omkring 130 judar hade skjutits till döds på öppen gata den 11 maj av medlemmar i antingen Gestapo (Geheime Staatspolizei) eller Schupo (Schutzpolizei). Och den 13 juli, samma dag som den omtalade massakern ägde rum, mördades 300 unga judiska män från orten ombord på ett tåg som skulle föra dem till tvångsarbete i Lublin.

 Ett minnesmärke över hjältar från Józefów 1863 respektive 1939-44.

Józefów hade grundats 1725 på den plats där den lilla floden Niepryszka springer fram. Vid Polens första delning kom den lilla staden 1772 att tillhöra Österrike. 1809 blev den en del av Herzogtums Warschau (hertigdömet Warszawa) då detta bildades. 1870 förlorade Józefów sina stadsrättigheter, vilka man inte återfick förrän 1988. I dag bor omkring 2500 personer på orten.

Massakern i Józefów har blivit internationellt känd främst tack vare den amerikanske historikern Christopher R. Brownings bok Ordinary Men (på svenska Helt vanliga män, Norstedts 2006, 282 sidor). Boken är en av de mest uppmärksammade som skrivits om Förintelsen under senare år och bygger på författarens minutiösa efterforskningar kring den tyska Reservpolisbataljon 101 från Hamburg i norra Tyskland. Brownings huvudtes är att de medelålders män som tjänstgjorde i denna militära enhet – de ansågs för gamla för att tjänstgöra i Wehrmacht eller SS - inte alls var några monstra i människoskepnad utan tvärtom helt vanliga män, vilka under speciella förhållanden blev kapabla till omänskliga gärningar.

Det var således inte enbart grymma insatskommandon som massakrerade judar inom ramen för den tyska offensiven i östra Europa. För att den slutgiltiga lösningen skulle kunna genomföras fick också vanliga ordningspoliser rycka in, och här var Reservpolisbataljon 101 ingalunda ensam. Browning ger en rad exempel på utrotningsaktioner av detta slag, men det är alltså det som skedde i Józefów jag valt att behandla här – främst för att jag besökt platsen.

Jag citerar Browning:

”Det var troligen den 11 juli som Globocnik (Odilo Globocnik, SS- och polischef, chef för judeutrotningen i det polska så kallade Generalguvernementet) eller någon i hans stab kontaktade major Trapp och informerade honom om att reservpolisbataljon 101 hade fått uppdraget att samla ihop de 1800 judarna i byn Józefów ett trettiotal kilometer sydost om Bilgoraj. Denna gång skulle flertalet judar dock inte förflyttas. Endast manliga judar i arbetsför ålder skulle skickas till ett av Globocniks läger i Lublin. Kvinnor, barn och åldringar skulle helt enkelt skjutas.”

Major Trapp var omvittnat upprörd över att ha tvingats mottaga denna order och lär ha gråtit som ett barn. Han uppges ha sagt till sin chaufför: ”Om den här judehistorien någonsin vedergälls i detta jordiska, så Gud nåde oss tyskar.” Medan bataljonens befälhavare for runt och grät och beklagade sig högljutt över den givna ordern började dock mannarna i enheten förbereda sig för uppgiften. Browning igen:

”Underbefälen delade in en del av manskapet i patruller om två, tre eller fyra och skickade in dem i de judiska delarna av Józefów. Andra utsågs till livvakter och posterades längs gatorna mot torget eller på själva torget. När judarna drevs ut ur sina hus och de som inte kunde förflytta sig sköts, fylldes luften av skrik och gevärsskott.”

Helt vanliga tyska män som blev Hitlers villiga bödlar.

Större delen av mördandet skedde i en skog på två sidor om en väg ett par kilometer från Jósefów. Dit fördes judarna i grupper om 40-50 personer, och båda exekutionsplutonerna fick förflytta sig i skytteltrafik mellan avlastningsplatsen vid vägen och skogen under hela dagen den 13 juli. Det hör till saken att major Trapp på morgonen hade erbjudit de äldre i bataljonen att stiga åt sidan om de inte trodde att de skulle orka med uppdraget. Bara tolv man av nära 500 hade gjort så utan att behöva riskera några efterräkningar.

Vid den rättegång som följde många år efter kriget – de åtalade fick försumbara straff eller frikändes – sökte de flesta ursäkta sig med att de inte hade annat val än att lyda order, men riktigt så enkelt var det ju inte. Soldaterna hade i början av operationen erbjudits att lämna in sina gevär och avstå från mördandet, men bara en handfull hade gjort detta. I stället gjorde man gällande att vid den tidpunkt då Trapp kom med sitt erbjudande hade man inte uppfattat vad han sade just då. Senare blev det för sent. En polisman erkände att han dödat ett 20-tal judar innan han fick nog.

En av bataljonens medlemmar, en 35-årig metallarbetare, gav följande bisarra och samtidigt oerhört skrämmande vittnesmål:

”Jag ansträngde mig att skjuta enbart barn, och det gick. Det var så att mödrarna höll barnen i handen. Min kamrat bredvid sköt då modern och jag sköt hennes barn, eftersom jag resonerade som så att barnet trots allt inte kunde leva vidare utan sin mor. Det skulle så att säga döva mitt samvete att jag befriade barn som var oförmögna att leva vidare utan sina mödrar.”

Medlemmarna i 101. Polizei-Bataillon der Reserve var alltså knappast ondskefullare än folk i gemen men blev ändå Hitlers villiga bödlar genom de speciella omständigheter som var för handen. Under följande 16 månader deltog samma enhet i mördandet av 38 000 judar och skickade iväg ytterligare 45 000 till koncentrationslägret Treblinka.

Transport till förintelselägret Treblinka.

Utanför Józefów finns ett enkelt minnesmärke i sten från 1974 i ena skogskanten vid den väg som skär igenom skogen där judarna sköts och sedan kastades  i massgravar. Eftersom minnesmärket restes under kommunisttiden anges att de mördade var offer för ”hitlerismen”; kommunisterna var inte villiga att erkänna att nazismen faktiskt var en socialistisk rörelse, vilket ju termen ”nationalsocialism” ger vid handen.

En allians som hotar världen

Irans president Mahmout Ahmadinejad och Venezuelas starke man Hugo Chávez bekräftade vid den sistnämndes åttonde besök i Teheran nyligen att de båda länderna – vilka båda kallar sig ”revolutionära” – är fast beslutna att kämpa mot ”imperialismen.”

Ahmadinejad gjorde följande uttalande i begynnelsen av Chavéz två dagar långa statsbesök:

”Iran and Venezuela share the important mission of helping oppressed, revolutionary nations and of extending the anti-imperialist front across the planet. The time when arrogant powers could influence revolutionary nations is over.”

Chavéz å sin sida beskrev Iran som en strategisk allierad och försvarade dess rätt att utveckla ett ”fredligt kärnkraftsprogram”: ”There is no proof whatsoever that Iran is building a (nuclear) bomb. Soon they´ll accuse us of also building a bomb.”

Störda men sluga…

Under besöket skulle, enligt diplomatiska källor, de båda länderna implementera 200 samarbetsavtal inom sektorer såsom olja, bostadsbyggande, industri, hälsovård och teknologiöverföringar. Till exempel är det meningen att i Venezuela  skall uppföras iranska etanolfrabriker, bostadshus samt fordons- och traktorfabriker. Det planeras även gemensamma militära projekt samt samverkan på det medicinska området.

Därtill kommer att Ahmadinejad och Chávez enades om att utforska internationella frågor av typ USAs politik i Latinamerika och Mellanöstern. Chávez har skarpt kritiserat USAs inflytande i Latinamerika samt nagelfarit Israels behandling av palestinierna. Särskilt har Chávez brännmärkt USAs avtal med Colombia om att skaffa sig militärbaser i landet – det är ett ”hot mot regionen”, hävdar Chávez. Från colombianskt håll menar man dock att baserna är nödvändiga för att bekämpa droghandeln.

Det finns goda skäl för den civiliserade delen av världen att se med djup oro på alliansen mellan Iran och Venezuela, två internationella paria som slagit sina påsar ihop i syfte att nå gemensamma fördelar. När Ahmadinejad medelst uppenbart valfusk vann Irans presidentval i somras hävdade Chávez, på fullt allvar får man förmoda, att det var ”a win for all free nations.” Uttalandet gjordes samtidigt som hundratusentals iranier gav sig ut på gatorna i Teheran och andra städer och protesterade mot det riggade valet.

Robert Morgenthau gjorde  i en artikel i The Wall Street Journal den 8 september en inträngande analys av förhållandet mellan Iran och Venezuela, en allians som på goda grunder kan sägas hota världen. Morgenthau konstaterar att förhållandet mellan de båda länderna varit svalt ända tills Ahmadinejad blev president i Iran 2005. Chávez, som styrt Venezuela med auktoritära metoder sedan 1998, kom då till slutsatsen att ett nära förhållande till mullornas Iran i hög grad skulle gynna hans egen revolutionära sak.

I april 2008, konstaterar Morgenthau, enades de båda länderna om ett Memorandum of Understanding som drog upp riktlinjerna för fullt militärt samarbete. Nyhetsbyrån United Press International (UPI) rapporterade i augusti att iranska militära rådgivare arbetade intimt samman med venezuelanska trupper. Enligt en rapport från fredsorganisationen Carnegie Endowment for International Peace i december 2008 förfogar vidare Venezuela över cirka 50 000 ton obrutet uran; det påpekas i rapporten att Venezuela mycket väl skulle kunna bryta uran åt Iran.

Morgenthau redovisar i sin analys att en studie från U. S. Government Accountability Office (GAO) visade att det finns en hög nivå av korruption inom venezuelanska regeringsorgan. Militären har således genomdrivit en lag som tillåter Venezuela att upprätta en transportled för att föra kokain ut ur Colombia. En viktig länk i sammanhanget är anhängare av terroriströrelsen Hizbollah i Saudiarabien, som är djupt involverade i narkotikahandeln. Viktigt är också Venezuelas stöd till den vänsterextremistiska FARC-gerillan i Colombia, som finansierar sin verksamhet genom narkotikasmuggling.

Boforstillverkade Carl Gustaf.

Också Sverige är med på ett hörn i detta föga hedrande sammanhang. I en räd som colombiansk militär i juli genomförde mot ett FARC-näste beslagtogs svensktillverkade pansarbrytande granatgevär av märket Carl Gustaf. Granatgevären hade uppenbarligen sålts vidare av Venezuela till FARC utan Sveriges vetskap, ett brott mot det svensk-venezuelanska samarbetsavtalet från 1986.

När det gäller Iran så har landets radikala shiitregering, enligt Robert Morgenthau, kommit på ett effektivt system att med bedrägliga metoder flytta pengar över hela världen med minimal risk för upptäckt. Morgenthau skriver:

”The regime has done that, I believe, to pay for materials necessary to develop nuclear weapons, long-range missiles, and road-side bombs. Venezuela has an established financial system that Iran, with the help of Mr. Chavez´s government, can exploit to avoid sanctions.”

Morgenthaus skrämmande konklusion lyder:

”In fact, with the groundwork laid years ago, we are entering a period where the fruits of the Iran-Venezuela bond will begin to ripen. That means two of the world´s most dangerous regimes, the self-described ‘axis of unity’, will be acting together in our backyard on the development of  nuclear and missile technology. And it seems that the terrorist groups have found the perfect operating ground for training and planning, and financing their activities through narco-trafficking. The Iranian nuclear and long-range missile threats, and creeping Iranian influence in the Western Hemisphere, cannot be overlooked.”

Läs Morgenthaus hela artikel här:

http://online.wsj.com/article/SB10001424052970203440104574400792835972018.html

Den skrämmande pakten Iran-Venezuela blir definitivt inte mindre skrämmande genom det faktum att det Putin-styrda Ryssland och det kommunistiska Kina har goda förbindelser med båda länder. Eller att såväl Chavéz som Ahmadinejad båda är klart störda och oansvariga individer, samtidigt som de bakom pajasliknande masker är djävulskt sluga och manipulerande. Ta Ahmadinejads förnekande av Förintelsen nyligen. Eftersom Förintelsen inte har ägt rum, hävdade Ahmadinejad, finns det heller ingen grund för att staten Israel skall få finnas.

Jag tror inte för ett ögonblick att Irans president är en fullt så stor idiot att han på allvar tror att Hitlers Tyskland inte utrotade omkring sex miljoner judar. Däremot kan ett sådant till synes sinnesrubbat uttalande, samtidigt som det förstärker Irans paria-status i Västvärlden, attrahera sympatier och bygga vänskapsbroar i en betydande del av den så kallade Tredje världen som likt Iran och Venezuela drömmer om att frigöra sig från den ”amerikanskt-sionistiska imperialismen.”

Vår värld tycks gå en oviss framtid till mötes. Tyvärr tror jag inte att den amerikanska Obama-administrationen eller den europeiska gemenskapen inser riktigt hur allvarligt läget är.

Nordkoreas propagandatriumf

Nordkorea ligger i den internationella botten inom nästa alla områden. Men inom två fält har man nått ett otvistligt mästerskap: när det gäller att berika militärapparaten på folkets bekostnad, och när det kommer till att genom terrorrelaterad diplomati utverka fördelar från det internationella samfundet, enkannerligen USA.

När jubelropen kring repatrieringen av de amerikanska journalisterna Laura Ling och Euna Lee tystnat, och Bill Clinton och Al Gore beretts möjlighet att sola sig i strålkastarljuset, kvarstår faktum att händelseförloppet är en av Nordkoreas och dess diktator Kim Jong-ils största diplomatiska triumfer under senare år. Nordkorea har satt i system att först företa sig något provocerande för att därefter använda sig av den internationella oron i syfte att vinna fördelar.

 John Bolton har genomskådat Nordkoreas taktik att få ont belönat med gott.

En som insett detta mer än de flesta är John R. Bolton, före detta amerikansk FN-ambassadör under den senaste Bush-administrationen, som i The Washington Post den 4 augusti under rubriken ”Clinton´s Unwise Trip to North Korea” skrev följande apropå kopplingen mellan journalisternas frisläppande och Nordkoreas kärnvapenprogram:

”Former president Clinton was met at Pyongyang´s airport by notables led by Kim Kye-gwan, the North´s long-time chief nuclear negotiator, an unmistakable symbol of linkage. In Pyongyang´s view, the two reporters are pawns in the larger gane of enhancing the regime´s legitimacy and gaining direct access to important U. S. figures. The reporters´arrest, show trial and and subsequent imprisonment (twelve years hard labor) was hostage taking, essentially an act of state terrorism. So the Clinton trip is a significant propaganda victory for North Korea, whether or not he carried an official message from President Obama. Despite decades of bipartisan U. S. rhetoric about not negotiating with terrorists for the release of hostage, it seems that the Obama administration not only chose to negotiate, but to send a former president to do so.”

John Bolton anser att Clintons handlande, som nästan säkert har Obamas tysta stöd och uppmuntran, framgent ökar riskerna för andra amerikaner som vistas utomlands. Han fortsätter i sin artikel:

”Iran and other autocracies are presumably closely watching the scenario in North Korea. With three American hikers freshly in Tehran´s captivity, will Clinton be packing his bags for another act of obeisance? And, looking ahead, what American hostages will not be sufficiently important to merit the presidential treatment?!

Ambassadör Bolton påpekar, att Clintons Pyongyang-visit starkt påminner om den olycksaliga resa förre president Jimmy Carter gjorde till Nordkorea 1994 – för övrigt med dåvarande président Clintons starka ogillande – varigenom nordkoreanerna, med dåvarande diktatorn Kim Il-sung vid makten, fick både legitimitet och ekonomiska fördelar. Det avtal, det så kallade the Agreed Framework, som Carter lyckades utverka, försåg i Boltons ögon Nordkorea och andra skurkstater med ”a roadmap for maximizing the benefits of illicit nuclear programs.”

Nordkorea bröt mot avtalet mellan Carter och Kim Il-sung praktiskt taget innan bläcket på papperet hunnit torka men kunde icke desto mindre så småningom locka den andra Bush-administrationen till samtal inom ramen för de så kallade Sexpartsförhandlingarna mellan Sydkorea, Nordkorea, USA, Ryssland, Kina och Japan. Därigenom fick Pyongyang ånyo chansen att förhandla om att avveckla sitt kärnvapenprogram i hopp om att få ännu större legitimitet och fördelar av olika slag.

 

Jimmy Carter myser i kapp med Kim Il-sung 1994.

”This history”, framhåller John Bolton, ”is of the United States rewarding dangerous and unacceptable behavior, a lesson well learned by other would-be nuclear proliferators.” Följden av Clintons resa till Nordkorea blir antagligen att Obama-administrationen om inte alltför lång tid återupptar förhandlingarna med Nordkorea. Bolton:

”The point to be made on the Clinton visit is that the knee-jerk  impulse for negotiations above all inevitably brings more costs than its advocates foresee. Negotiating from a position of strength, where the benefits to American interests will exceed the costs, is one thing. Negotiating  merely for the sake of it, in the face of palpable recent failures, is something else indeed.”

En länk till Boltons hela artikel finns här:

http://www.aei.org/article/100843

I dag, den 7 augusti, skriver vänsterpartiledaren Lars Ohly på Expressens debattsida att Clintons resa till Pyongyang bör inspirera Sverige till liknande handlande vad avser den i Eritrea fängslade eritreansk-svenske journalisten Dawit Isaak: ”För att få Dawit Isaak fri efter nära åtta års fångenskap i Eritrea bör även Sverige skicka en hög representant.”

Ohly vet som vanligt inte vad han talar om. För det första kan naturligtvis ”en hög representant” från Sverige, av naturliga skäl, aldrig ses som en lika stor fjäder i hatten för något land som en amerikansk dignitär. För det andra har Eritrea såvitt känt inte alls samma uträkning med sina tillfångatanden som Nordkorea har. Pyongyang har ju under en lång följd av år kört med samma taktik: först gör man något för världssamfundet oerhört provocerande – som att provspränga kärnvapen eller kidnappa utländska journalister – och därefter går man in i förhandlingar för att framstå som tillmötesgående och civiliserade och för att få allehanda fördelar.

 Ohly pratar i nattmössan – som vanligt.

Att tro att Lars Ohly skulle begripa sig på denna distinktion är naturligtvis att hoppas på för mycket. Men för all del – Ohly kan ju själv försöka få med kung Carl XVI Gustaf på en tripp till Eritrea för att få Isaak frigiven!

När allt detta är sagt vill jag framhålla att jag, liksom alla andra, gläder mig över att Laura Ling och Euna Lee är fria!

Obamas gangsterregering

Orden i rubriken ovan är inte mina utan yttrades av den amerikanska kongressledamoten Michele Bachmann, republikan från Minnesota, nyligen:

”We now have a total gangster government.”

Se länk här:

http://www.youtube.com/watch?v=thR-lVuztIY&feature=related

Vad Bachmann menar är att Obama-administrationen skapat en ”imperial government”, där regeringen – med den pågående ekonomiska krisen som ursäkt – eftersträvar att lägga sig i och styra allting i samhället efter eget gottfinnande.

Michele Bachmann vann 2008 ett uppmärksammat val till representanthuset mot en demokratisk medtävlare i Minnesotas sjätte valdistrikt, sedan hon i ett tal framhållit behovet av en undersökning av vissa kongressledamöters anti-amerikanska inställning.

 Kongressledamot Michele Bachmann.

Bachmann tar i sitt inlägg tillskapandet av en rad ”czars” (tsarer) med olika ansvarsområden i samhället som exempel på vad hon menar. Dessa interagerar på ett maktfullkomligt vis med representanter för det privata näringslivet på ett sätt som gör, att det i realiteten blir omöjligt att se vad som är offentligt och vad som är privat.

Många amerikaner oroar sig för att utvecklingen kan leda till att USA får ett halvsocialistiskt system som liknar det som råder i Skandinavien. Frågan är dock om inte Obama och hans hejdukar vill ha ett ännu mer socialiserat samhälle, och att man därför utnyttjar krisen till absoluta bristningsgränsen. Barack Obama har agerat utifrån en socialistisk agenda som sträcker sig mer än 20 år tillbaka i tiden, och att han därför nu gör sitt bästa att omsätta denna i praktiken är helt logiskt.

Läget i USA är oroväckande, inte bara för det amerikanska folket utan för hela världen. Detta sker samtidigt som Putins Ryssland och Kommunistkina flyttar fram sina positioner (ryska ubåtar har nyligen för första gången sedan Kalla kriget dagar setts i farvatten nära USAs kust) och gör Amerika äran stridig som supermakt.

Dessbättre, vilket Bachmanns utspel visar, börjar amerikanska politiker ta bladet från munnen om vad som pågår. Det börjar bli hög tid att agera – snart kan det vara för sent!