Jesus som sverigedemokrat

Att uppbåda Jesus Kristus för sin sak är ett pålitligt och ofta (miss)brukat retoriskt knep. Nästan lika gångbart är att använda Jesus mot något man ogillar. Jag ämnar i detta inlägg uppehålla mig något vid konstellationen Jesus/Sverigedemokraterna (SD).

Jesus – sverigedemokrat?

I samband med senaste kyrkovalet hävdade kyrkoherde Peter Stjerndorff vid Staffans församling i Gävle enligt en artikel i Arbetarbladet 13/9 2009: ”Jesus skulle inte gilla Sverigedemokraterna.” Stjerndorff påstods i artikeln ”se med oro” på det växande stödet för SD. Det var givetvis vare sig  första eller sista gången en kyrkans man kläckt ur sig något liknande.

Det främsta argumentet till stöd för teorin att Jesus skulle ha tagit avstånd från Sverigedemokraterna är väl påståendet, att Jesus inte gjorde skillnad på människor men att det är detta som är SDs hela ”affärsidé”. Det är väl också förmodligen den sistnämnda presumptionen som ligger bakom Aftonbladets imbecilla kampanj ”Vi gillar olika”.

Tråkigt nog för tidningen stämmer inte något av påståendena. Jesus kunde visst göra skillnad på människor. Och SD är inte på något sätt för allt som är homogent. Bara ett enda exempel: jag är själv gruppledare för SD Södertälje, där större delen av fullmäktigegruppen utgörs av irakiska flyktingar. I Nya testamentets Matteusevangeliet 10: 5 – 6 citeras Jesus på följande sätt när han sänder ut sina tolv lärjungar på dessas första missionsresa:

Ställen icke eder färd till hedningarna, och gån icke in i någon samaritisk stad, utan gån hellre till de förlorade fåren av Israels hus.

Samma personer som rutinmässigt brukar avfärda Sverigedemokraterna som ”rasister” skulle här, med användande av samma sorts logik, kunna göra gällande att Jesus var ”rasist”. Det är precis lika tramsigt i båda fallen.  Jesus vände sig, troligen mest av praktiska skäl, i första hand till det av G-d utvalda, judiska folket. Samarierna, som allmänt ansågs vara avfällingar, och hedningarna, som inte hade någon monoteistisk tro, fick komma senare.

Faktum är ju att Jesus i andra sammanhang talar väl om såväl samarier som hedningar. I en minnesvärd liknelse framställer han exempelvis en samarier/samarit som långt mer barmhärtig än rättroende judar. Icke heller hade Jesus något emot att umgås med allmänt föraktade yrkesutövare såsom tullindrivare, alltså sådana som såg till att vissa geografiska gränser upprätthölls.

Vad beträffar Sverigedemokraterna utgår inte heller dessa från något ”rasistiskt” eller obarmhärtigt synsätt utan hävdar endast, att Sverige av praktiska skäl inte kan ta emot all världens invandrare och flyktingar. Därför är det också nödvändigt för ett land att ha ett fungerande gränsskydd.

Sverigedemokraterna är vidare det enda riksdagsparti som vill rusta upp det militära svenska försvaret. Jesus skulle säkerligen inte ha haft några negativa synpunkter på detta. I evangelierna kan vi läsa om hur han gärna umgicks med romerska militärer, vilka under vad som kallades Pax Romana (den romerska freden) ockuperade Israel.

I Matteusevangeliets åttonde kapitel blir Jesus exempelvis approcherad av en härhövitsman (arméofficer) som ber Jesus bota hans avhållne tjänare. Mästaren från Nasaret blir imponerad av officerens tro och citeras (Matteus 8:10):

Sannerligen säger jag eder: I Israel har jag icke hos någon funnit så stor tro.

Jag vågar påstå att om Jesus hade varit rigid pacifist, alternativt militant motståndare mot det romerska väldet, hade han aldrig bevärdigat hövitsmannen med ett besök.

För Sverigedemokraterna är det naturligt att i kyrkliga sammanhang hänvisa till ”Fädernas kyrka” och det trosnit som en gång uppfyllde Svenska kyrkan. Det finns i partiet en starkt kritisk inställning till den vänsterpolitisering kyrkan undergått i vår förvärldsligade tid.

Detta ledde i samband med riksdagsinträdet fram till den spontana protest som yttrade sig så, att ett antal sverigedemokrater på plats i Slottskyrkan lämnade sina platser och tågade ut när biskop Eva Brunne for ut i ett illa dolt hatbudskap mot SD. Drastiskt? Kanske. Men också Jesus kunde vara drastisk när han i hårda ordalag brännmärkte företrädarna för sin tids religiösa etablissemang, vilka han bland annat kallade ”huggormars avföda”, ”glupande ulvar”, ”vitmenade grifter” och liknande.

När han tyckte det gått för långt med kommersialiseringen kring det heliga templet i Jerusalem gick han enligt evangeliet till och med lös på försäljarna – som ändå saluförde ting som var nödvändiga för den pilgrim som ville offra till G-d – med ett gissel och välte deras bord. Jag vågar knappt tänka på hur han skulle ha behandlat vissa av dagens svenska biskopar och präster, vilka ägnar sig åt allehanda politiserande och skörlevnad och dessutom synes hata det folk som Jesus en gång utgick från.

Jesus botar sjuka.

Sverigedemokraterna har vidare ofta en kritisk inställning till den svenska sjukvården. Inte heller Jesus litade på sin tids vård och omsorg (i den mån det nu alls fanns sådant). Således tog han saken i egna händer och gjorde så att lama kunde gå, blinda kunde se och spetälska blev friska. Han månade också om äldre och botade exempelvis Petri svärmoder. Ja, Jesus uppväckte till och med döda såsom Lasarus och en synagogsföreståndares dotter! Skulle han syssla med sådant i dagens Sverige skulle han få Socialstyrelsen och en radda andra myndigheter på sig.

Det förtjänar i detta sammanhang att påpekas, att SD också är det enda riksdagsparti som inte tycker det är självklart att sjukvårdspersonal skall tvingas gå emot sitt samvete och svika sin hippokratiska ed genom att släcka istället för att rädda liv. Jag talar här givetvis om tvånget att medverka vid aborter.

När det gäller en av SDs viktigaste frågor – att söka hejda den pågående islamiseringen av vårt samhälle – skulle Jesus ha tagit en entydig ställning och skarpt fördömt den islamska extremism, som bland annat yttrar sig i lagar som stadgar stenande till döds för äktenskapsbrott. Jesus räddade som bekant en gång en kvinna från att stenas genom att vända sig till den mordlystna hopen och uppmana den som var syndfri att kasta första stenen: ingen kunde förmå sig till att göra detta. Jesus sade att inte heller han dömde kvinnan men uppmanade henne att gå, ”men synda inte mer.”

Jesus stod nämligen, i likhet med SD, för traditionell moral och traditionella familjevärderingar. Otrohet och skilsmässa av annat skäl än just otrohet betraktade han som svåra synder.

Jesus räddade en kvinna från att stenas till döds.

Skälet till att han (om vi får tro evangelierna, vilket vi bör göra) inte tog till orda om homosexualitet – som de judiska skrifterna fördömde i ordalag som inte kan missförstås - var givetvis inte att han skulle ha sett genom fingrarna med detta eller faktiskt själv var homosexuell, vilket vissa vill få  oss att tro i dessa yttersta av dagar. Det var att det inte var något utbrett eller omtalat problem i dåtidens samhälle. Att homosexuella handlingar däremot betraktades som en svårartad synd av Jesus och hans samtid är så självklart att det inte behöver diskuteras.

Det ovanstående är delvis skrivet med tongue in cheek , det vill säga med en viss ironisk distans. Svagsinta företrädare för den så kallade kristna vänstern trodde på 1960- och 1970-talet på fullt allvar att Jesus, om han skulle återvända till jorden vid denna tid, skulle stödja det kommunistiska mördarbandet Viet Cong  i Vietnam och psykopatiska diktatorer som Mao Tse-tung i Röda Kina och Fidél Castro på Kuba. Några av dessa förvirrade individer blev omsider biskopar, domprostar och kyrkoherdar, någon till och med ärkebiskop. Jag gör mig däremot inga illusioner om att Jesus, om han kom till Sverige i dag, skulle promenera in på Sverigedemokraternas riksdagskansli och hänga på sig några blåsippsmärken samt hålla en presskonferens där han prisar Jimmie Åkesson.

Orsaken till varför Jesus inte skulle ta öppen partipolitisk ställning är naturligtvis att han inte var/är politiker utan en andlig ledargestalt. Han skulle inte döma eller berömma människor utifrån ideologisk tillhörighet eller parti utan se till deras hjärtas godhet och karaktärshalt. Men han skulle ändå, av ovan nämnda skäl, stå ljusår närmare Sverigedemokraterna än någon mordlysten kommunistledare på 1960-talet!

Ty Jesus var inte heller socialist, vilket är en annan efterhängsen vantolkning från 68-vänsterns mörka tid. Jag kan gå med på att han var revolutionär, men i så fall en andlig sådan och inte en som visade sin omtanke om människorna med hjälp av en AK-47 Kalasjnikov. Beviset för att Jesus inte var socialist hittar vi i Matteusevangeliets tjugonde kapitel, i vilket Mästaren framställer liknelsen om arbetarna i vingården.

Det är en ganska lång berättelse om hur en ”husbonde” gick ut för att leja arbetare till sin ägandes vingård. Han började i arla gryning och anställde de första arbetarna; efter att ha kommit överens om en lön sände han dem till vingården för att sätta igång med arbetsuppgifterna. Så där höll det på hela dagen. Till slut var det afton och det var dags för avlöning. Vingårdens herre uppmanade då sin förvaltare att börja löneutbetalningen med dem som blivit lejda sist och alltså bara hade arbetat kort tid; dessa skulle få samma lön som de först anställda vilka slitit hela dagen för sin penning. När de senare började ”knorra” svarade husbonden på följande sätt (Matteus 20:13-16):

Min vän, jag gör dig ingen orätt. Kom du icke överens med mig om den dagspenningen? Tag vad dig tillkommer och gå. Men åt denne siste vill jag giva dig lika mycket som åt dig. Har jag icke lov att göra såsom jag vill med det som är mitt? Eller skall du med onda ögon se på att jag är så god? – Så skola de sista bliva de första, och de första bliva de sista.

Långfredagen 2011: ekumenisk manifestation i Södertälje kring Jesu lidandes väg. Foto: Tommy Hansson

Slutsatsen av denna liknelse blir, att jordisk millimeterrättvisa av socialistiskt snitt inte var något för G-d eller Jesus. Man kan välja att avvisa det kristna budskapet och i stället välja socialismen. Man kan också avvisa socialismen och välja den kristna och/eller andliga vägen.

Vad man inte kan göra är att välja både – och.

Fotnot: Med tanke på sammanhanget har den allsmäktiges namn ovan enligt judisk praxis inte skrivits ut utan benämnts ”G-d”.

Om en påstådd uppdragsgivare

Jag har i två inlägg på min blogg under denna vecka pläderat för att vi sverigedemokrater gör väl i att ”tänka efter före”. Det vill säga inte bjuda våra belackare på Expo och i andra instanser på rena självmål och klavertramp.

Till den ändan har jag föreslagit att vi inte skall ha något att göra med ”crackpot-nationalister”, det vill säga nationalistiska extremister som gillar att orera om så kallade raser och annat trams. Jag säger nog inte för mycket om jag konstaterar att mina båda inlägg rönt en viss uppmärksamhet.

Reaktionerna har varit både positiva och negativa. Priset när det gäller de sistnämnda tas av en knäppgök  som ordagrant skriver:

”Tommy Hansson är utsänd av djävulen.”

Tror ni mig inte? Läs själva:

http://denosynligajournalisten.blogspot.com/2011/04/hur-star-ni-era-forbannade-krak-ut-med.html

Avslöjad, alltså…

 Min uppdragsgivare?

Allvarligt talat: bloggossfären rymmer de mest häpnadsväckande existenser. Ett problem för SD är, som jag ser det, att det finns SD:are och SD-sympatisörer som inte bara tillgodogör sig denna typ av sinnesförvirrat misch-masch utan också regelbundet länkar till sådana bloggare från sina hemsidor.

Jag ber att få upprepa: håll er borta från crackpot-typerna!

För missförstånds undvikande skall jag avsluta det här inlägget med att säga, att jag välkomnar konstruktiv och/eller sansad kritik. Sådan har jag också fått och tackar för det.

Till den så kallade osynliga journalisten: försök kom ut mer!

Håll er borta från crackpot-nationalisterna!

# En sverigedemokrat refererar till svarta afrikaner som en ”oförmögen svart massa.”

# En folkvald SDare i Katrineholm talar i ett Facebook-inlägg om olämpligheten av att blanda så kallade raser.

# En nämndeman för SD i Värmland länkar till ökända antisemitiska sajter och uttrycker sig allmänt förklenande om judar.

# En sverigedemokrat, tillika präst och frilansjournalist, besöker ett möte där beryktade representanter för crackpot-nationalismen under sajten Motpols paraply lägger ut texten om judarnas ondskefullhet.

# Ytterligare en sverigedemokrat länkar till den notoriskt obalanserade Demokratbloggen – eller Fascistbloggen som jag brukar kalla den – där det bres på om ”våldtäktsbenägna negrer” och annat i samma vämjeliga stil.

Suck.

Skall somliga aldrig lära sig? Eller, om nämnda exempel verkligen är uttryck för de aktuella individernas verkliga åsikter, inse att vederbörande bör söka sig till andra partier?

En scen ur filmen ”The Producers”. Ett stycke crackpot-nazist till höger.

Jag är inte ute efter att hänga ut enskilda individer. Men det måste äntligen vara dags för alla seriösa sverigedemokrater att inse, att det är förkastligt att a) uttrycka sig på ett rasistiskt sätt eller på ett sätt som Expo med flera kan tolka som rasistiskt; och b) länka till certifierade galenpannesidor.

Krönikören Gabriella tog upp just det här problemkonplexet i sin kolumn ”Gabriellas funderingar” i SD-Kuriren nummer 91 2011. Jag ber att få citera ett centralt avsnitt:

”Att få ur sig sin frustration över olika besvikelser i livet genom att spy ur sig hat och kränkande tillmälen om andra människor är inte ett seriöst sätt att bedriva politik. Vi representerar inte bara oss själva, ett parti eller 330 000 ansiktslösa personer.  Vi representerar varandra, alla kamrater med ansikten och namn, med barn och partners och jobb och hem. Och jag vill inte bli representerad av någon som tycker att afrikaner är en svart oförmögen massa.”

Som sagt, jag är inte ute efter att hänga ut, brännmärka eller utesluta. Däremot tycker jag man kan begära litet självdisciplin, självrannsakan och framförallt att man tänker efter före innan man breder ut sig i ett kontroversiellt ämne på Facebook eller sin blogg. Eller för den delen besöker ett visst möte.

Det är min bestämda åsikt att det måste vara högt i tak i ett politiskt parti. Och jag vågar påstå att så verkligen är fallet inom Sverigedemokraterna. Jag bekänner gärna att jag i enstaka fall själv avviker något från den officiella partilinjen.

Någon form av rättning i leden måste det dock vara för att partiet – och för övrigt vilket parti som helst – över huvud skall kunna fungera. När det sedan kommer till ren rasism av den typ som crackpot- eller avgrundsnationalisterna/nationalsocialisterna brukar excellera i måste det vara noll tolerans!

Näst bästa för SD

8,2 procent för SD i senaste YouGov/Metro-mätningen.

I YouGov/Metros senaste opinionsmätning erhåller Sverigedemokraterna nästan rekordhöga 8,2 procent av väljarsympatierna. Det är plus 1,8 procentenheter jämfört med samma mätinstituts februariundersökning och SDs näst bästa resultat någonsin – endast United Minds/Aftonbladets senaste februarimätning var bättre med 8,5 procent för SD.

Enligt en talesperson för YouGov är SD-framgången främst att hänföra till missnöje över regeringens och Miljöpartiets uppgörelse om immigrationspolitiken för några veckor sedan. En analys som inte förefaller helt orimlig.

Det mest anmärkningsvärda i övrigt med nämnda mätning är annars att Kristdemokraterna noteras för katastrofala 2,9 procent, vilket bekräftar partiets svåra identitetsproblem. Däremot ökar Centerpartiet från 3,2 till 4,5 procent i You Gov, något som dock knappast är ägnat att framkalla glädjetjut hos centeristerna.

Göran Hägglund (till vänster) utmanas av under-riksdagsspärr-gorillan.

Det är naturligtvis omöjligt att dra några säkra slutsatser av ett mätresultat knappa sju månader efter riksdagsvalet. Undersökningen bekräftar dock tendensen att SD växt in i riksdagsrollen och blivit en politisk kraft att räkna med. Något som är värt att notera i ett läge då tidningen Expo och andra SD-fientliga krafter inom mediavärlden finkammer landet på jakt efter möjliga SD-skandaler.

Kanske är det rentav så att ju fler så kallade skandaler som avslöjas, desto mindre bryr sig allmänheten om det hela.

Islamistterrorn är och förblir det största hotet

Väpnade islamister bekänner sin tro.

Riksdagen har, på Sverigedemokraternas (SD) initiativ, debatterat samhällsomstörtande extremistterror.

Låt mig redan inledningsvis slå fast att SDs partiledare Jimmie Åkesson gjorde alldeles rätt som valde att koncentrera sig på den islamistiska terrorn, vilken är och förblir det största hotet mot såväl Sverige som den internationella ordningen: Sverige behöver en nationell handlingsplan mot islamistisk terror.

Det innebär inte att terrorism med andra förtecken bör sopas under mattan. Säkerhetspolisen (SÄPO) håller med allt fog även vänsterextremism, främst med anknytning till den anarkistbetonade autonoma rörelsen, samt säkerhetshotande verksamhet från den så kallade Vit makt-miljön under uppsikt.

Trots allt var det mindre än tio år sedan som anarkistslöddret slog betydande delar av Göteborgs centrum sönder och samman under EU-toppmötet 2001, och vad detta illustra klientel kan tänkas hitta på fick icke minst vi sverigedemokrater erfara under senaste valrörelsens slutspurt. För bara två år sedan gick vidare representanter för detta bedrövliga anhang bärsärkagång i Malmö i samband med den Davis Cup-match mellan Sverige och Israel, som efter kommunalrådet Ilmar Reepalus (S) beslut fick spelas bak lyckta dörrar.

Anarkister går till attack mot polisen i Göteborg 2001.

Beträffande Vit makt-terrorn får vi nog trots allt konstatera att denna sett sina bästa dagar. Det var, så vitt jag kan minnas,  senast 1999 som denna typ av säkerhetshotande verksamhet lät tala om sig på allvar genom mordet på fackföreningsmannen Björn Söderberg. Det var visserligen också personer med nynazistisk övertygelse som sköt ihjäl två polismän i östgötska Malexander samma år, men detta avskyvärda nidingsdåd hade mer kriminella än ideologiska bevekelsegrunder.

Ytterligare en aktivitet som måste betecknas som säkerhetshotande och samhällsomstörtande är den terror som militanta djurrättsaktivister fortfar att utsätta exempelvis pälshandlare och minkägare för.

Samtliga nu uppräknande former av extremism och terrorism bevakas lyckligtvis av SÄPO, även om vi med Jimmie Åkesson nog  kan tvivla på att SÄPO har ”full koll” på allt som försiggår på dessa frontavsnitt. Exempelvis lämnade säkerhetsorganets hanterande av självmordssprängningen i Stockholm den 11 december i fjol en hel del övrigt att önska.

En sak står fullständigt klar för denna bloggare: det är från det islamistiska hållet det allt överskuggande hotet mot vår och den övriga civiliserade världens säkerhet kommer. Det är också givetvis dit SÄPO och andra rätts- och säkerhetsvårdande organ måste allokera merparten av sina resurser, detta givetvis utan att glömma bort hoten från andra håll.

Trots att detta borde stå klart för alla och envar har Jimmie Åkesson utsatts för hård kritik från etablissemangshåll inom politik och media. Det har bland annat talats om att Åkesson är ute efter att skuldbelägga alla muslimer och att han skulle bortse från andra former av terrorism, dessutom att han skulle snöa in sig på Sverige utan att se det globala sammanhanget.

Dessa kritiker missförstår, måhända medvetet, SD-ledaren och hans (vårt) parti.

Rolighetsministern själv…

Det är inte fråga om skuldbeläggning när man lugnt konstaterar, att kontingenten av närmare en halv miljon muslimer hela tiden ökas på genom ett aldrig sinande inflöde av trosfränder från oroshärdar såsom Somalia, Afghanistan och Pakistan och att detta ökar riskerna för att terrorbenägna individer och grupper skall få ökat fotfäste i vårt land.

Det är heller inte fråga om skuldbeläggande när man påpekar att moskéer har demonstrerats vara härdar för grav antisemitism och flödande Israel-hat och att de rättsvårdande myndigheterna har låtit detta passera utan att åtgärder vidtagits.

Inte  heller kan det enligt min mening vara fråga om skuldbeläggande när man uppmanar alla de ”fredliga muslimer”, som det talas så ofta om och som enligt uppgift utgör en bred majoritet av härvarande muslimer, att bekänna färg och ta avstånd från våldet.

Det är endast konstaterande av lättillgängliga fakta.

Jimmie Åkesson har rätt i ytterligare en sak, och det är att beskrivna säkerhetshot mot Sverige bara kan bemötas av svenskarna själva – vi kan inte förvänta oss att andra länder och krafter skall ta över ansvaret eftersom det är vi själva som bäst känner vårt land och dess förhållanden.

Däremot finns det säkert anledning att i enskilda fall samarbeta med andra länders säkerhetsorgan såsom skedde då ett antal islamistiska terrorister med terrorplaner på fickan greps i Danmark härförleden.

…och ”tråkmånsen.”

Attackerna mot Åkesson följer det gängse, vid det här laget väl upparbetade mönstret, att från SD-ledaren – eller andra sverigedemokrater – kan inte komma något gott. Jag är tämligen säker på att även om Åkesson inför riksdagens sommaruppehåll skulle uttrycka en önskan om en angenäm sommar, så skulle kritiken komma som ett brev på posten. Det skulle förmodligen då heta att Åkesson och SD inte har monopol på sommaren och att det minsann finns angenäma somrar också i utlandet.

I Expressen den 26/1 får Åkesson exempelvis påskrivet för att han är alltför utslätad i sina försök till ”rumsren makeover”. Slasktidningens ledarhäxa Ann-Charlotte Marteus vidhåller här att Åkesson ”i grunden är en monumental tråkmåns.”

Detta till skillnad från överste rolighetsministern själv, Fredrik Reinfeldt, och hans hejdlöst muntra allianskolleger, får man förmoda…

Vad som får Reinfeldt att gå igång

Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) anses vanligen vara ungefär lika karismatisk som en avslagen julmust. Inte många ämnen förmår honom att låta som något annat än en knastertorr kamrer. Det är uppenbarligen en apparition som går hem i stugorna att döma av statsministerns höga förtroendesiffror  i återkommande mätningar.

Alla som såg SVT-dokumentären ”De första hundra dagarna” den 12 januari insåg dock att det existerar åtminstone ett ämne som får Reinfeldt att gå igång på de flesta cylindrar: Sverigedemokraterna (SD). Närmare bestämt SDs påstådda benägenhet att känna sig förföljda.

Reinfeldt gick ordentligt igång under Publicistklubbens traditionella eftervalsdebatt, där han hade ett meningsutbyte med SDs nyutnämnde riksdagsledamot Mattias Karlsson. Nåja. ”Meningsutbytet” bestod noga taget i att statsminisern högljutt och exalterat ondgjorde sig över hur SD plockar politiska poäng på att ”känna sig förföljda”: detta var, trumpetade Reinfeldt ut, ”deras livsluft.”

 SD får skylla sig själva, tycker Reinfeldt.

Reinfeldt kunde knappast ha valt ett bättre sätt att demonstrera att Sverigedemokraterna faktiskt, i alla fall i viss utsträckning, ÄR förföljda och misshandlade.

Landets statsminister uppträdde nämligen som en första klassens mobbare mot Mattias Karlsson, som knappt fick en syl i vädret – så fort han skulle säga något bröt Reinfeldt in och tog över ordet på det mest burdusa sätt. Vad sysslade egentligen debattens moderator med? Hon borde ha hutat åt Reinfeldt å det bestämdaste! 

Nåväl, tack vare Reinfeldts obehärskade insats vet alla vid det här laget att påståendena om att SD behandlas orättvist i de mest skiftande sammanhang faktiskt stämmer.

Om någon hade tvivlat på det tidigare, vill säga. Om någon fortfarande gör det vill jag råda vederbörande, och kanske framförallt Fredrik Reinfeldt, att ställa sig i ägg- och tomatregnet vid SDs valstuga i Stockholm vid nästa val och avnjuta oväsendet, glåporden och dödshoten från några hundra styrsellösa vänsterextremister.

Om Reinfeldt hade gjort det redan under den gångna valrörelsen hade han kanske tänkt efter innan han bestämt sig för att agera väckelsepredikant vid PKs eftervalsdebatt.

SD enligt två kulturelitister

Det tycks inte vara någon hejd på intresset för Sverigedemokraterna i samband med partiets inval i Sveriges riksdag. Redan har SVT visat en dokumentär om SDs väg till politikens finrum och ikväll visas i samma forum en film om de första hundra dagarna där. Här tänkte jag dock uppehålla mig  vid en bok som utkom strax efter valet.

Annika Hamrud och Elisabet Qvarford heter två lätt fylliga, medelålders damer som någon gång våren 2010  började jobba på en bok med arbetsnamnet SD och jakten på  fyra procent vilken skulle publiceras på damernas eget förlag Normal. Under resans gång gick emellertid förlaget i putten liksom det tentativa namnet – till slut kom boken att kallas Svensk, svenskare… och ges ut på Optimal förlag.

Hamrud och Qvarford ville träffa mig på en plats i Stockholm som helst skulle spegla min egen intresseinriktning. Jag valde då bysten – i boken kallad ”statyn” – av 1700-talstänkaren Emanuel Swedenborg på Mariatorget, inte så långt ifrån min arbetsplats på SDs kansli. Härifrån gick vi i samlad tropp till ett närbeläget café för den intervju som följde.

Under mina nu närmare 40 år som politiskt aktiv och publicist har jag blivit intervjuad ett försvarligt antal gånger och stött på alla tänkbara typer av intervjuare: otrevliga, trevliga, nonchalanta, ointresserade, neutrala,  aggressiva…you name it. Varje sverigedemokrat som undergått medieträning torde vara medveten om att det är de trevliga man skall se upp mest med. Hamrud/Qvarford tillhör just denna typ som med ett tillmötesgående sätt söker  invagga intervjuobjektet i en falsk  säkerhet.

Jag kan inte påstå att detta förhållningssätt betydde särskilt mycket för min intervjuinsats, eftersom jag var väl medveten om taktiken i fråga. Risken vid ett möte med intervjuare tillhörande denna kategori är naturligtvis att man tar trevligheten som en intäkt för sympati gentemot ens egen person eller egna åsikter, något som är ljusår från sanningen. Det visade sig att Hamrud/Qvarford var mest intresserade av att prata homosexualitet, vilket fick sin förklaring då jag kom tillbaka till partikansliet – någon upplyste mig nämligen om att de rundnätta damerna inte bara var hom0- eller bisexuella utan jämväl ett så kallat par.

Det spelade nu ingen roll för mitt sätt att svara på frågorna. Jag anser noga taget 1) att sexuell läggning är något envar får ta ansvar för; 2) att äktenskapet är förbehållet man och kvinna; och c) att homosexlobbyn har en löjligt stor makt över opinionsbildning och samhällsliv i Sverige. Det säger jag till var och en oavsett läggning om frågan kommer upp. ”Ansikte mot ansikte uttrycker han heller inte homofobiska åsikter”, skriver författarna sedan, vilket förstås stämmer – jag uttrycker inte sådana åsikter helt enkelt därför att jag inte är homofob, det vill säga hyser skräck för homosexuella.

Paret Hamrud/Qvarford.

Vad Hamrud/Qvarford är ute efter i sammanhanget – vilket den färdiga boken tydligt visar – är att i den här frågan få fram en bild av SD som ett djupt splittrat parti, där en del medlemmar besöker gayklubbar medan andra tar avstånd från homosexualitet. Det enda man enligt min mening lyckas fastslå är att det finns en viss spännvidd i partiet , och det behöver ju inte vara fel oavsett vilken fråga det gäller.

Jag kan ta avsnittet om mig  i boken (sidorna 106-116) som ett inledande exempel på författarnas sätt att skildra SD och dess företrädare. Enligt Hamrud/Qvarfords koncept är det de själva som är de normala – deras ursprungliga förlag hette ju också Normal – vilka med stora ögon och skarp blick och oftast tappert leende rör sig i de för dem förhatliga SD-kretsarna. Ofta nog påstår de sig bli ”förvånade”, ”häpna” eller ”förbluffade” över någonting. Följande stycke ur intervjun med mig är typiskt för hur de uttrycker sig boken igenom (bakgrunden var att jag talat om mitt medlemskap i Liberala Katolska Kyrkan):

Vi försöker att inte visa hur förbluffade vi är. Liberala katolska kyrkan känner vi väl till från bögkretsar. Och vi har sett dem i många år vandra i Prideparaden.  

Jag är naturligtvis väl medveten om att LKK, till skillnad från mig själv, ser positivt på så kallade vigslar mellan samkönade par och att det bland kyrkans tjänare finns homosexuella. Min förklaring till mitt (passiva) medlemskap, att kyrkan ger församlingsmedlemmen full frihet att tolka Bibelns ord, finns dock inte med i boken, däremot min positiva syn på kyrkans oerhört vackra mässa.

En annan taktik Hamrud och Qvarford tillämpar är en mild men konsekvent genomförd mobbing som syftar till att framställa intervjuoffret som litet mindre vetande, litet löjlig, litet kufisk. Som när man skriver om mig på följande sätt:

Tommy Hansson är en rundlagd man med vita lockar. På äldre bilder ser man att han tidigare bar ett långt skägg som påminner om vad många imamer bär…När han talar börjar han varje svar till oss med ett ”Ja. Just det”. Sedan kommer ett antal mutter innan han svarar. I text använder han ett gammaldags språkbruk…Vi vill prata om att hans andreman har problem med sitt fackföreningsmedlemskap…Men Tommy Hansson verkar inte riktigt vara insatt i vad ett fackföreningsmedlemskap innebär.

Imamskägget är från 2001.

En sakupplysning i sammanhanget är att jag varit konstant fackansluten sedan 1982. Men det är ju Hamrud/Qvarford, sanningssökarna, som vet bäst. Det är de som är de ”normala”.

Deras observationer innefattar också följande ”avslöjande” anmärkningar om nuvarande riksdagsmannen Erik Almqvist, tillika ordförande i Sverigedemokratisk Ungdom (SDU):

Det är en solig vårdag. Erik Almqvist har en röd V-ringad tröja med skjorta som sticker ut baktill, smala kakifärgade byxor och vita sneakers. Huvudet är rakat, man kan se att hårfästet håller på att smyga sig bakåt…Erik Almqvist är känd för sitt intresse för sång. Han var en av de sverigedemokrater som sjöng allsång när SR-radioprogrammet Kaliber gjorde ett undersökande reportage på en konferensresa till Tallinn.

Om Linus Bylund, numera Jimmie Åkessons pressekreterare:

Bylund är ofta drastisk i sitt språkbruk och han använder yviga referenser. Han ser ordentlig ut i sin grå kavaj som spänner över musklerna. Hans blonda, rödlätta hår är kort och välansat och han har ett litet skägg. Vi är inte säkra på hur det skulle vara att tala med honom över ett fikabord eftersom han så ofta far ut i hårda ord via Internet. När vi träffas är han precis som de flesta andra SD:are en trevlig person. Men Linus Bylund verkar ha svårt att förstå att andra inte tänker som han gör.

Men ibland brister det för författarna. Då förmår de inte längre upprätthålla sin tillkämpat ironiska, halvtrevliga jargong utan tar till det grövre artilleriet. Som när man rätt och slätt hävdar att SDs partiledare far med osanning: ”Jimmie ljuger”, detta apropå SVT-programmet ”Debatt” där också debattledaren Belinda Olsson får sig en känga för att hon går på Jimmie Åkessons förmenta lögner. Jag behöver knappast tillägga att bevisföringen är vacklande.

Ibland vill verkligheten inte riktigt passa in i Hamrud/Qvarfords på förhand ihopsnickrade ramar. På ett flertal ställen i boken inskärper man exempelvis att Dansk Folkeparti (DF), som är något av en förebild för Sverigedemokraterna, inte skulle vilja ha något med SD att göra. Pinsamt nog beslutar sig emellertid DFs partiledare Pia Kjaersgaard i slutet av valrörelsen för att delta i ett möte tillsammans med Jimmie Åkesson i skånska Höganäs. När Pia meddelar detta på sin blogg skriver Hamrud/Qvarford, uppenbart osant: ”Vi blir inte särskilt förvånade.”

Pia och Jimmie.

Annika Hamrud och Elisabet Qvarford hade utan tvivel föredragit att SD inte hade kommit in i riksdagen. Då hade deras avmätt ironiska och mobbande stil kommit mer till sin rätt: kufarna och galningarna klarade inte av att komma in i riksdagen. Nu blev det ju inte så. Det hindrar  inte att de lågmälda elakheterna står som spön i backen i det avslutande kapitlet ”Den underbara natten.” Till råga på allt förklaras lokalen för valvakan vara slående lik kansliet i ”Bunkern” på Södermalm.

Bland våra queervänners oförglömliga observationer från valvakan märks att Jimmie Åkesson får en blombukett ”denna gång inslagen i cellofan” (tidigare har de tjatat om att blommor från SD vanligen brukar slås in i papper) och att ”Inte heller denna gång klarar Sverigedemokraterna att klappa i takt.”

Däremot klarade de av att ta sig in i riksdagen och det är nog, trots allt, viktigare.

Vad författarna medvetet hållit inne med i bokens föregående kapitel får mer eller mindre fritt spelrum i det avslutande stycket ”Epilog.” Här slås det fast att ”dessa människor” (det vill säga sverigedemokrater) ”lätt tar till sig konspirationsteorier”, ”har svårt att förstå hur andra människor tänker”, ”inte riktigt kan förstå värdet med pluralism”, ”inser sällan hur det de säger uppfattas utanför ‘kretsen’, ”känner… sig ständigt missförstådda”:

Skillnaden mellan Sverigedemokrater och andra svenskar är att vi andra tror på att Sverige är ett resursrikt land som kan lösa de problem vi ställs inför. Sverigedemokraternas ser inte dynamiken, de ser inte framstegen…Sverigedemokraterna står för en långsiktig politik som innebär att man aktivt söker syndabockar…För Sverigedemokrater är det viktigt att definiera vem som är ‘svenskast.’…Men lösningen är inte att osynliggöra Sverigedemokraterna och deras världsbild. De kan bemötas med argument och kunskap.

Jag har ovan nämnt att Annika Hamrud och Elisabet Qvarford har attityden att det är de som är de normala under det att alla sverigedemokrater man kommer i kontakt med – själv stötte jag under sommaren som föregick valet på dem vid flera tillfällen, Elisabet oföränderligt klädd i samma röd-grön-rutiga skjorta som hon dessutom bär på bokens baksidesfoto -  är okunniga, insnöade, aparta och/eller kufiska i ett eller annat avseende. Det är därför typiskt att de i texten ovan skriver ”vi andra”, precis som om ett lesbiskt/bisexuellt par tillhörande media- och kultureliten skulle vara representativt för folkflertalet.

De ”argument” och den ”kunskap” som SD enligt dem  skulle kunna bemötas med har de i varje fall själva inte lyckats formulera, även om nog deras sarkastiskt-ironiska stil gått hem hos en del recensenter.

Sanningen att säga har Hamrud och Qvarford trots aktningsvärda ansträngningar lyckats med konststycket att rejält missuppfatta och framförallt underskatta  Sverigedemokraterna , vilket kanske främst framgår i epilogen.

Svenskhet man kan stå ut med…

Jag vågar påstå att det inte alls är speciellt viktigt för SD att definiera vem som är ”svenskast” eller mest ”ickesvensk”. Därmed faller också hela idén med boktiteln Svensk, svenskare... Viktigast för partiet är att identifiera vilka samhällsproblem man uppfattar  måste åtgärdas för att Sverige skall bli ett bättre land att leva i, inte att stå för någon artificiellt idealiserad svenskhet eller skylla alla fel och brister på  ”den andre”, för att nu apostrofera en gångbar klyscha inom psykologin/psykaiatrin som kulturelitister gärna använder sig av.

Författarna vill så innerligt gärna att deras bok – och särskilt dess omslag – skall uppfattas riktigt förargelseväckande inom nationalistiska kretsar och avslutar därför boken med en samling citat som anspelar på deras eget designföretag, som utformat omslagsbilden vilken avbildar en docka med utländska anletsdrag iklädd den så kallade Sverigedräkten fast med gul huvudduk. Några av dessa citat är obscent skabrösa medan andra är uppskattande. Det övergår  mitt förstånd hur denna harmlösa bild kunnat väcka sådana reaktioner – troligen har man dammsugit nätet för att få fram dessa.

De flesta bedömare utan skygglappar vet att det finns stora mått av kunskap inom Sverigedemokraterna, vilket givetvis kommer som en chock för Annika Hamrud och Elisabet Qvarford. En sak är klar, och det är att den här boken inte på något sätt kan konkurrera om att vara den bästa och  mest rättvisande som skrivits om Sverigedemokraterna.

Ett sådant pris, om det fanns, skulle enligt min mening gå till SRs Pontus Mattsson för boken Sverigedemokraterna in på bara skinnet (Natur & Kultur 2009).

Sverigedemokraternas konservatism

SD är bland annat ett proisraeliskt parti. På bilden firar fr. v. Krister Maconi, Björn Söder och Ted Ekeroth Israels 60-årsdag.

Etablerade konservativa – det vill säga främst sådana med anknytning till Kristdemokraterna och Moderaterna – brukar med den drucknes envishet hävda att Sverigedemokraterna (SD) är ett populistiskt parti renons på en seriös konservativ agenda. I egenskap av konservativ såväl som aktiv sverigedemokrat tillbakavisar jag naturligtvis med bestämdhet sådana påståenden.

Innan jag går närmare in på frågan om SDs konservatism skall jag något redogöra för min egen variation av denna ideologi. Den sträcker sig tillbaka till den tidpunkt då jag inledde mitt politiska engagemang i den ungdomsbetonade organisationen Demokratisk Allians i maj 1972. Såsom DA-aktivist kom jag snart att uppskatta  de konservativa skribenterna Gunnar Unger och Tage Lindbom, vilkas tankar och formuleringskonst kommit att påverka mitt eget engagemang. Jag har även tagit intryck av skribenter såsom Leif Carlsson, Thede Palm och Christopher Jolin.

Om man vill sätta en etikett på min personliga konservativa övertygelse så kan man lämpligen kalla den ”Reagan-konservatism” efter president Ronald Reagan (1911-2004, USAs president 1981-89). Jag bekänner mig således till en konservatism som med fördel kan uppdelas i tre delar: 1. Stöd för traditionella värden grundade i den religion som främst påverkat den demokratiska västvärlden, alltså kristendomen; 2. Övertygelsen att individuell frihet avseende politik, ekonomi och religion är en omistlig del i ett samhälle som vill kalla sig civiliserat; 3. Medvetandet om att inget land kan existera isolerat från omvärlden utan måste samarbeta med andra länder för att överleva.

Jag är motståndare till den inskränkta konservatism av isolationistiskt/ nationalistiskt slag som överordnar den egna nationen allting annat. Den inställningen bär ett tungt ansvar för de båda världskrig som skakade världen under 1900-talet. Min egen konservatism är den västerländskt frihetliga varianten.

Därmed inte sagt att en sund fosterlandskärlek är av ondo. Alldeles tvärtom; efter vänsterextremismens marxistiska och leninistiska härjningar med början ungefär i medio av 1960-talet menar jag att svenskarnas känsla för och uppskattning av det egna landet måste genomgå en renässans. Marxisterna och leninisterna lärde vad som populärt kommit att kallas 68-generationen att Sverige med dess nattståndet kristna arv var en liten men hungrig imperialistisk/kapitalistisk makt som det skulle spottas och våmeras på. I stället ställdes den socialistiska och kommunistiska klasskampen upp som det högsta goda.

 Den invandrade näringsidkaren Louis De Geer berikade den svenska nationen.

Det är egentligen först i våra dagar, bortåt ett halvsekel efter det att extremvänsterns flåbusar inledde sitt härnadståg mot vett, etikett och sunt förnuft, som en grundläggande omprövning av klasskampsidealet tycks vara på väg. Ett paradigmskifte, då 68-generationens gamla värderingar ter sig mindre sakrosankta än tidigare,  har inträtt. Ett pregnant uttryck härför var Sverigedemokraternas inträde i Sveriges riksdag i höstas.

Sverigedemokraterna gör anspråk på att vara ett så kallat värdekonservativt parti; själv brukar jag nöja mig med att beteckna mig såsom rätt och slätt konservativ, eftersom jag stundom har svårt att skilja det ena slaget av konservatism från det andra. Som en röd tråd genom det sverigedemokratiska budskapet går kravet på en kraftig begränsning av immigrationen till vårt land, detta av både ideologiska och pragmatiska skäl.

Också SD inser att ett tokstopp för invandringen inte skulle vara av godo för vårt land. Som jag påpekade ovan kan inget land förhålla sig avvisande till alla utifrån kommande impulser. Detta gäller givetvis också Sverige, vilket en mycket kort titt i backspegeln bekräftar – utan ett vid skilda tidpunkter förekommande inflöde av exempelvis militärt folk, industrialister och industriarbetare skulle vårt land knappast ens ha överlevt som nation.

Vad vi nu upplever när det gäller invandring går emellertid utanpå allting annat som tidigare förekommit i historien. Vi upplever nu, med start i höjd med Olof Palmes makttillträde 1970, en massinvandring som ursprungligen innebar att praktiskt taget alla personer som kom till Sverige under förebärande av flyktingskäl fick stanna. Av någon anledning utvecklades kring denna massinvandring ett slags politiskt korrekthet som mycket länge förlamade all fri debatt: att ifrågasätta invandringen till Sverige, eller ens delar därav, ansågs vara synonymt med rasism och nazism. Förre socialministern och senare Röda Kors-myglaren Bengt Westerberg gick i bräschen för ett sådant synsätt.

 Massinvandringsvännen Bengt Westerberg (FP).

Det är sant att SD i vissa kretsar alltfort avfärdas som ett rasistbetonat enfrågeparti, och epitetet ”främlingsfientligt” är utan tvekan det som främst brukar avhöras i sammanhanget. Kanske särskilt så från representanter för riksdagspartier som verkar stå farligt nära sin egen utplåning (läs: Kristdemokraterna och Centerpartiet). Ändå är jag övertygad om att de politiskt korrekta flosklernas makt  avseende invandringskritik är på väg att släppa sitt grepp över folkflertalet. Detta kan förklara inte bara SDs riksdagsinträde utan även partiets framgångar efter valet.

Faktum är nämligen att SD, trots märkbara försök från de stora medierna att undanhålla mediekonsumenterna detta faktum, i dag har större framgångar i opionsmätningarna än någonsin tillförne. Snittet beträffande väljarsympatierna utslaget på de större mätningsinstituten ligger således när detta skrivs på 6,3 procent.

Se länken nedan:

http://status.st/

Jag tror detta beror på att väljarna nu blivit i stånd att konstatera att Sverigedemokraterna faktiskt inte är det fradgatuggande extremistparti som det politiska och medierelaterade etablissemanget vill få folk att tro. SDs agerande i riksdagen, där man med hjälp av endera maktblocket faktiskt fått igenom några förslag – jag tänker exempelvis på bantningen av regeringskansliets budget och stoppandet av höjningen av Öresunds-avgifterna – har desslikes visat att partiet faktiskt är tämligen normalt i de flesta avseenden.

Detta räcker dock inte för att den konservatism som menar sig vara litet ”finare”, icke minst med anknytning till sajten Tradition & Fason (T & F) vars ofta kostym- och slipsklädda klientel envisas med att vilja beteckna SD som ett populistiskt enfrågeparti av litet vulgärare slag. Det var därför i mitt tycke uppfriskande att se ett blogginlägg från den välrenommerade och stundom T & F-medarbetande konservative tänkaren Jan Olof Bengtsson nyligen:

http://janolofbengtsson.wordpress.com/

Bengtsson avvisar här tesen om Sverigedemokraterna som ett i uteslutande negativ mening högerpopulistiskt enfrågeparti och för i övrigt ett väl nyanserat resonemang kring partiet som borde mana till efterföljd. Det är dags att erkänna SD som ett seriöst parti på konservativ grund!

 Den konservative debattören Jan Olof Bengtsson.

Som aktiv sverigedemokrat – jag är chefredaktör för partitidningen SD-Kuriren och ledare för SDs fullmäktigegrupp i Södertälje samt ledamot av kommunstyrelsen - talar jag som alla förstår i egen sak men försöker samtidigt, efter bästa förmåga, bibehålla ett så objektivt perspektiv som möjligt. Min samlade bedömning blir då att SDs mångåriga projekt  i syfte att höja nationalkänslan  i högsta grad också är ett vällovligt konservativt arbete.

Ty ingen nation på denna jord torde kunna fungera effektivt eller i ett längre tidsperspektiv ens kunna bestå utan att dess medborgare har en kollektivt positiv uppfattning om landet i fråga, dess särart och traditioner. Jag menar till och med att den som inte inser att detta är en konservativ förstahandsuppgift knappast själv kan göra anspråk på att kallas konservativ!

Jag tänker på detta begänsade utrymme inte gå vidare med att göra någon omfattande analys av Sverigedemokraternas partiprogram men vill avslutningsvis ändå peka på att partiet också i andra avseenden än ovan nämnda gjort ställningstaganden som understryker den konservativa identiteten.  (Nedanstående exempel på frågor som kan anses vara särskilt väsentliga för partiet är inte rangordnade inbördes):

SD sluter exempelvis upp bakom kärnfamiljen och avvisar allt tvång för kyrkor och samfund att ”viga” samkönade par;

SD inser att abort är en negativ företeelse som bör bergänsas så mycket som möjligt och har därför den mest restriktiva policyn av alla riksdagspartier med en gräns vid tolfte graviditetsveckan;

SD inser vidare att ett starkt och funktionsdugligt militärt försvar är en nationell livsnödvändighet som kräver helt andra satsningar än de som för närvarande görs;

SD ser den allt grövre brottsligheten omfattande bland annat maffialiknande verksamhet och brutala överfallsvåldtäkter mot kvinnor som ett hot mot vårt samhälles fortbestånd och vill i sammanhanget se en uppskärpning av straffskalorna och en ökad satsning på rättsvårdande institutioner, företrädesvis polismakten;

SD betraktar den kraftiga invandringen från muslimska länder av typ Afghanistan och Somalia som ett hot mot såväl landets säkerhet  som kristna arv, något som terrorismrelaterade händelser på senaste tid synes bekräfta;

SD anser att det är alldeles otillständigt att våra äldre samhällsmedborgare har bland de absolut sämsta pensionerna i Europa – människor som hjälpt till att bygga upp vårt land och skapa dess välstånd skall inte behöva leva på eller under fattigdomsstrecket;

 Semlan – exempel på svensk kultur värd att bevara.

SD vill skapa en svensk kulturkanon (riksdagsman Mattias Karlsson har väckt en sådan motion) i syfte att fastställa vilka kulturyttringar som kan anses vara särskilt värdefulla och därmed skyddsvärda;

SD erkänner monarkins viktiga roll när det gäller att återknyta till en tusenårig tradition av oskattbart värde och därmed stärka den svenska identiteten.

Den som inte er beredd att erkänna att dessa ställningstaganden är förenliga med en respektabel konservativ ideologisk inriktning deltar enligt min mening inte i en seriös diskussion.

Slaskpressens hyenor

Jag har i ett tidigare inlägg diskuterat huruvida representanter för Sverigedemokraterna bör ställa sig till förfogande för journalister och andra medieaktörer vilka med eftertryck visat, att de inte är intresserade av att ge en rättvisande bild av partiet.

Detta med anledning av att TV4 Stockholm spann vidare på ett blogginlägg av ”Dissidenten Stenkvist” – det vill säga SD-politikern Robert Stenkvist i Botkyrka – och hävdade att det fanns en ”svart lista” över journalister som skulle bojkottas av SD. De som i första rummet omtalades var i sammanhanget TV4s egen Lena Sundström, danskätare och SD-fiende av rang, samt S-stämplade skribenten Anna-Lena Lodenius.

Hyena?

Själv har jag uppfattningen att det måste vara upp till den enskilde sverigedemokraten att avgöra vem man skall låta sig intervjuas av – ”svarta listor” existerar inte och skulle bara verka löjliga. Frågan är dock  vilken som helst mening som ligger i att ställa upp för SD-fiender som man med all säkerhet vet kommer att göra vad de kan för att smutskasta partiet.

Frågan har fått ny aktualitet efter en skandalartikel om SD:s kommunkonferens i Älvsjö den 4 december. Expressens David Baas kokade då soppa på en spik – om ens det – då han i en helsidesartikel 5/12 trumpetade ut att ”SD tystade ned kritiska frågor”.

Om journalisten David Baas finns följande information på Wikipedia:

http://sv.wikipedia.org/wiki/David_Baas

Bakgrunden till Baas artikel var att Fredrik Eriksson från Partille efter Christian Westlings presentation av den nya etableringsreformen avseende nyanlända invandrare efterlyste partiets analys av reformen i fråga. En som jag ser det helt legitim synpunkt. Mötesordföranden Joakim Larsson hänvisade dock till det pressade konferensschemat vilket inte heller det var särskilt märkligt.

Av detta gör David Baas som sagt en skandalstory om nedtystade kritiker – det var för övrigt bara Fredrik Eriksson som med lite fantasi kunde betecknas som ”kritiker” – och ställer insinuanta frågor till Jimmie Åkesson och Björn Söder om varför konferensen inte behandlade några motioner. Det enkla svaret på den senare frågan är naturligtvis att inga motioner inkommit före motionstidens utgång.

David Baas?

Men Baas nöjer sig inte med detta. Han fortsätter med att fråga om det inte är så att det ”utgått ett påbud uppifrån” om att det inte skall formuleras några motioner till kommunkonferensen, SD:s tredje sedan starten i Karlskrona 2006. Jag kan personligen vittna om att det alls icke ”utgått några påbud” – vare sig från kejsar Augustus eller partiledningen – om att skippa  motionerandet.

Enligt Baas var inte partisekreterare Björn Söder intresserad av att låta sig intervjuas av honom och anges ha svarat: ”Den dag du slutar skriva skvallerjournalistik är jag beredd att uttala mig.” Björn har min fulla förståelse för detta svar. David Baas har nu sällat sig till den skara reportrar som det enligt min mening nog är ganska meningslöst att ha någon som helst kontakt med – det vore enbart slöseri med tid och energi.

Expressen (”Excessen” i folkmun) har alltid haft en tendens att gå till överdrift, en tendens som bara accelererat under senare tid och inte minst då i valrörelsen då man tog till nära nog vilka knep som helst för att hindra Sverigedemokraterna från att nå riksdagen. Devisen har varit det gamla beprövade: ”Låt aldrig sanningen stå i vägen för en bra story.”

Günter Wallraff: upphovsmannen till termen ”wallraffande”.

Detta lyckades inte, men nu synes tidningen vara lika fast besluten att ordna så att partiets riksdagsnärvaro endast blir fyraårig. Expressen är så här långt ett snäpp vassare som dyngspridare än konkurrenten Aftonbladet, som inte hade någonting alls från kommunkonferensen i pappersupplagan.

Jag törs garantera att varken Expressen eller Aftonbladet  kommer att lyckas.

I mina ögon framstår David Baas som det senaste tillskottet i den sorgliga flocken av slaskpressons hyenor, som dels skapar svulstiga rubriker av ingenting, dels tror att det är deras uppgift att på nyhetsplats driva politiska kampanjer mot politiska meningsmotståndare.

Jag reserverar mig för att det i fråga om kommunkonferensen möjligen kan vara Baas uppdragsgivare på Expressen-redaktionen som beordrat honom att komma tillbaka med en saftig skandalartikel om han ville se sitt namn i tidningen.

Det troligaste är nog  ändå att Baas själv är den drivande i jakten på SD. Den minnesgode erinrar sig att han inför valet 2006 gjorde sig beryktad genom att gå med i samtliga partiers ungdomsförbund i syfte att få fram så mycket skit som möjligt, en säregen variant av ”wallraffande” som  renderade Baas utmärkelsen ”Guldkrattan” för berömvärd undersökande journalistik.

David Baas är nu uppenbarligen ute efter nya utmärkelser genom att söka skandalisera SD det värsta han förmår. Det senaste är en hetskampanj mot Patrik Ehn, gruppledare för SD i Göteborgs kommunfullmäktige. Jag tycker inte vi skall hjälpa honom med det.

Om SD-fientliga journalister

En smärre kontrovers har utbrutit i anledning av diskussioner förda av Robert Stenkvist, vice ordförande i SD Stockholms län, ordförande i SD Västra Södertörn samt gruppledare för Sverigedemokraterna  i Botkyrka kommunfullmäktige, på dennes blogg ”Dissidenten Stenkvist” samt SD Botkyrkas hemsida.

Stenkvist diskuterar frågan om vissa extremt SD-fientliga journalister bör bojkottas eller ej, och de namn han i första rummet nämner som tänkbara kandidater är Lena Sundström och Anna-Lena Lodenius. Nu har TV4 hakat på detta och presenterat det hela som att ”Sverigedemokraterna har en svart lista över misshagliga journalister.” Läs Stenkvists synpunkter på detta här:

http://stenkvist.wordpress.com/2010/11/19/angaende-svart-lista/

Och så här utlåter sig nämnda Sundström på TV4-nyheterna:

http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/nyheterna_stockholm?title=tv4%3As_lena_sundstrom_kommenterar_sverigedemokraterna&videoid=1136800

Sundström.

Det existerar naturligtvis ingen ”svart lista” över SD-fientliga journalister som försetts med partiets hallstämpel. Vad som skett är helt enkelt att Robert Stenkvist med flera diskuterat den icke oväsentliga frågan, om det är någon mening med att ställa upp på intervjuer och andra aktiviteter med journalister som klart och tydligt har visat att de inte har någon som helst avsikt att skildra Sverigedemokraterna på ett balanserat sätt.

Stenkvist ger två exempel på hur Lena Sundström – som nog får utnämnas till journalistkårens ”värsting” när det gäller att smutskasta SD – grovt missbrukat sin yrkesroll. Det ena gäller Christian Westling från SD Stockholm, som Sundström följde när han skulle organisera upp en partiavdelning på Gotland. Det andra rör Sundströms anmärkningsvärt fientliga och oprofessionella inställning till Jimmie Åkesson. I fallet Westling speglades dennes seriösa partiarbete på ett insinuant och fientligt sätt, när det gällde Åkesson deklarerade Sundström i en TV-debatt att ”Dig pratar jag inte ens med.”

Det är väl bara att konstatera att Lena Sundström, som skrivit en nidbok om Danmark endast därför att SDs systerparti Dansk Folkeparti har ett starkt inflytande där,  har missuppfattat sin roll som journalist på ett eftertryckligt sätt. Hon tror uppenbarligen att det med medias hjälp är hennes livsuppgift att krossa ett visst politiskt parti, i det här fallet Sverigedemokraterna, och det knappast märkliga men väl upprörande är att etablerade media låter henne hållas.

Jag håller inte för otroligt att en av anledningarna till detta är hennes bakgrund som koreanskt adoptivbarn, vilket av somliga nog uppfattas som ett carte blanche för henne att excellera i vilka propagandaöverdrifter som helst om dessa är riktade mot föregivna ”rasister”. Detsamma kan sägas om förre Expo-medarbetaren och dömde brottslingen Tobias Hübinette, också med koreansk adoptivbakgrund.

Jag är förstås inte dummare än att jag mycket väl kan förstå att en  bakgrund av nämnt slag  i värsta fall kan leda till personlig bitterhet och en vilja att slå tillbaka mot vad som kan uppfattas som plågoandar. Ansvarsfulla etablissemangsmedia – om det nu finns några sådana kvar – har dock ett ansvar att inte släppa igenom vilka dumheter som helst!

Anna-Lena Lodenius för sin del är en uttalad vänsterskribent som dock inte har en lika hysterisk framtoning som Lena Sundström. Hon har publicerat ett antal böcker som gör anspråk på att ”avslöja” vad hon kallar ”högerextremismen” ungefär enligt samma utgångspunkter som stiftelsen/tidskriften Expo. Personligen tycker jag nog att Lodenius, trots hennes kraftiga partiskhet mot SD, är några snäpp mer seriös än vad Sundström är.

Jag har själv haft ett förhållandvis givande meningsutbyte med Lodenius via kommentatorsfunktionen på hennes blogg för något år sedan, då hon gjorde en stor sak av att några bittra SD-avhoppare funderade på att bilda ett nytt parti som skulle heta Demokratisk Allians som för övrigt senare uppgick i extremnationalistiska Nationaldemokraterna. (Jag var rätt upprörd över att stofiler som Johan Rinderheim och någon som kallade sig Stoneblaster hade stulit namnet på en hedervärd organisation jag var aktiv  i på 1970-talet.)

Frågan är alltså om det lönt för sverigedemokrater som kontaktas av medieaktörer som Sundström, Lodenius, Expo-gänget och kanske några till (exempelvis Sydsvenskans Niklas Orrenius) – som man vet i första hand är ute efter att kasta skit på partiet – att stå till förfogande. Som jag ser det är det en fråga som måste avgöras av varje enskild SDare, och att gå ut med centrala partiförbud – vilket ju heller inte har gjorts – utifrån ”svarta listor” och dylikt skulle bara vara löjligt.

Stenkvist.

Dock är det bra att ha någorlunda koll på vilka journalister som kan förväntas ägna sig åt renodlad propaganda och inte ens anstränga sig för att återge ens intervjusvar korrekt, alternativt sätta in dessa i ett ofördelaktigt sammanhang. Här tycker jag Robert Stenkvist och andra som diskuterat frågan är ute i ett angeläget ärende.

Alltså: nej till svarta listor – ja till bra koll.

Personligen har jag slutligen uppfattningen, att det är bra att SD uppmärksammas och att det faktiskt ligger en hel del i synsättet ”all publicitet är bra publicitet.” Men jag skulle ta mig en ordentlig funderare innan jag ställde upp för hysterikan Lena Sundström. Eller för den delen Orrenius, som skrivit en massa skit om medlemmar i SD Södertälje.