Hög Fatah-man: ”Vi skulle använda kärnvapen mot Israel”

https://webmail2.sdnet.se/?_task=mail&_action=show&_uid=2751&_mbox=INBOX&_caps=pdf%3D1%2Cflash%3D1%2Ctif%3D1

Fatah brukar framställas som den mer måttfulla av de båda konkurrerande palestinska organisationerna. Det är troligt att så verkligen är fallet: islamistiska Hamas måste betecknas som den mest hårdföra med dess återkommande krigshandlingar mot Israel och nära förbindelser med värstingstaten Iran.

Fatahs Jibril Rajoub, Iran-vän och kärnvapenförespråkare.

Denna nyansering innebär inte att Fatah, som kontrollerar Västbanken, är freden inkarnerad. Nyligen framträdde Jibril Rajoub, vice sekreterare i Fatahs centralkommitté och ordförande i den Palestinska myndighetens olympiska kommitté, i palestinsk television och gjorde då följande uttalande:

Jag svär att om vi hade haft en atombomb så hade vi använt den denna morgon.

Delar av intervjun med Rajoub återges via länken överst.

Se där den inställning som ådagalagts av en hög representant för den myndighet med vilken Israels regering hoppas kunna förhandla om en framtida tvåstatslösning. Han är långt ifrån ensam om en sådan omedgörligt militant hållning inom den Palestinska myndigheten.

Uttalandet var ämnat som en förklaring till varför palestinierna kunde tänkas förhandla med Israel förutsatt att de får gehör för sina mer eller mindre orealistiska  krav på Jerusalem (som kallas Al-Quds, ”Den heliga”, på arabiska), den israeliska säkerhetsbarriären, bosättningar och fångar.

Jibril Rajoub har, informerar Palestinian Media Watch om, ett långt förflutet som terroristiskt verksam. Bland annat greps han på 1980-talet för att ha kastat handgranater mot israeliska försvarsstyrkor. Han släpptes 1985 i utbyte mot tre israeliska fångar. Därefter greps han ytterligare två gånger innan han den tredje gången utvisades till Libanon. 1993 tilläts han återvända till Israel efter Osloavtalet samma år.

Fatah är ”vårt kära systerparti” enligt Löfven.

Efter hand har Rajoub alltså stigit i graderna inom den Palestinska myndighetens hierarki. Han uppges vara en av få Fatah-ledare som förespråkar närmare förbindelser mellan Fatah och Iran. Rajoub skall nyligen ha träffat Irans ambassadör i Libanon. Kanske skall det krigiska uttalandet om kärnvapenbruk mot Israel tolkas som ett uttryck för närmandet till Iran.

Det är således samma Fatah som S-ledaren Stefan Löfven i samband med senaste sossekongressen utnämnde till ”vårt kära systerparti”. Han borde se denna korta video om 90 år av palestinskarabisk terror:

https://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=NHl7mF8IrHA

Palestinsk historik: Sanningen om Nakbadagen

Staten Israel utropas av David Ben-Gurion i Tel Avivs stadsmuseum den 14 maj 1948.

I år har palestinaaraberna den 15 maj högtidlighållit den 65e så kallade Nakbadagen. Nakba betyder ”katastrof”, och den katastrof som avses är proklamerandet av den judiska staten Israel. Det finns en utbredd mytbildning om händelserna i samband med Israels bildande, varför det kan finnas anledning att här kortfattat återge händelseförloppet och historiken bakom.

Först måste konstateras att Palestina aldrig har varit en statsbildning och naturligtvis i än mindre grad det paradis för palestinaaraber det tenderar att utmålas som i debatten om israeliska versus palestinska intressen. Det var en dammig och outvecklad avkrok i utkanten av det Ottomanska riket, befolkat av såväl judar som araber, innan det efter Första världskriget blev ett brittiskt mandatområde. Således är det  lika korrekt att tala om judar som ”palestinier” som om araber.

Utvecklingen i riktning mot upprättandet av en judisk statsbildning kan sägas ha inletts med den moderna sionismens tillkomst i slutet av 1800-talet. Den österrikisk-judiske journalisten Thedor Herzl (1860-1904) utkom 1896 med sin banbrytande bok Der Judenstaat (Judestaten), som pläderade för en judisk stat i Palestina. Vid den första judiska världskongressen, som Herzl sammankallat till schweiziska Basel 1897, slogs denna strävan fast. Vid denna kongress bildades också World Zionist Organization (WZO).

Thedor Herzl, den moderna sionismens grundare.

WZO inledde en intensiv lobbyverksamhet med målsättningen att förverkliga sina planer på ett judiskt nationalhem i Palestina. 1909 grundades staden Tel Aviv av sionistiska pionjärer från den historiska hamnstaden Jaffa vid Medelhavskusten; Jaffa är i dag inkorporerat i Tel Aviv. 1910 inrättades den första kibbutzen. 1917 kom ett stort genombrott i de sionistiska ansträngningarna, då Herzl efterträdare Chaim Weissman (1874-1952) lyckades få Storbritanniens regering att genom den så kallade Balfourdeklarationen acceptera sionismen.

Åren 1922-48 var Palestina ett brittiskt mandatområde sedan det Ottomanska riket kollapsat i Första världskrigets kölvatten. Britterna sökte förhindra en alltför ymnig judisk immigration till Palestina utan att lyckas särskilt bra, och slutligen tvingades man inse att det bästa var att dra sig tillbaka. En judisk terrorkampanj, där den mest militanta grupperingen var den så kallade Sternligan – uppkallad efter den polske juden Avraham Stern (1907-42) – påskyndade britternas beslut att dra sig tillbaka. Sternligan, eller Lehi, var en utbrytning ur Irgun.

Avraham Stern, grundaren av Lehi.

Sternligan mördade under pågående världskrig 1944 den högste brittiske representanten i Mellanöstern, Lord Moyne, i Kairo och i september 1948 föll den svenske FN-medlaren, greve Folke Bernadotte, offer för mördarkulor avlossade av Lehi-aktivister i Jerusalem. Det mest spektakulära av alla judiska terrordåd var dock Irguns sprängning av King David Hotel i Jerusalem den 22 juli 1946, då 91 människor av olika nationaliteter omkom och 46 skadades.

Den 2 oktober 1947 accepterar Jewish Agency formellt FNs rekommendation om att Palestina skall delas i en judisk och en arabisk stat och uppmanar till fredlig samexistens. Palestinaaraberna uppmanas av omkringliggande arabstater att vägra acceptera FNs delningsplan och i stället gripa till vapen. Ett palestinskt inbördeskrig tar sin början. I Palestina bildas Det heliga krigets armé under ledning av Abd al-Qadir al-Husayni (1908-48) och Hasan Salama. Detta rövarband har beskrivits som klanen Husseins privatarmé.

Det Heliga krigets armé redo för attacker mot judiska mål.

Den 14 maj 1948 utropas staten Israel av den i dåvarande tsarryska staden Plonsk födde David Ben-Gurion (1886-1973), som blir Israels förste premiärminister, på Tel Avivs stadsmuseum. Jerusalem är vid denna tid omringat av arabiska arméer. Historisk förste president blir Chaim Weissman, en kemist med rötter i Vitryssland. Israel erkänns på ett tidigt stadium av både USA och Sovjetunionen.

Den 15 maj  svarar de arabiska staterna Egypten, Irak, Libanon, Transjordanien och Syrien med att attackera det nybildade Israel. Araberna förlorar emellertid detta liksom alla efterföljande krig mot den för sin existens kämpande judiska staten. Strax före angreppet uppmanar angriparna palestinaaraberna att fly – de skulle ju, enligt de segervissa arabstaterna, ändå snart få återvända i triumf.

Israel vägrade efter sin seger 1949 låta arabflyktingarna återvända, då fienden inte erkände den egna statens existens. Det palestinska flyktingproblemet har alltså skapats av arabstaternas omedgörlighet, inte som en medveten judisk plan att utvisa araberna ur Israel.

De palestinaaraber som valde att stanna i Israel har absorberats i det israeliska samhället och fick en betydligt bättre tillvaro än de som rättade sig efter ordern att fly. Undersökningar har visat att 80 procent av de omkring en miljon israeliska araberna föredrar israeliskt framför arabiskt medborgarskap.

Ben-Gurion, till vänster, tillsammans med den israeliske nationalhjälten Abba Kovner under det första arabisk-israeliska kriget.

I dag använder de palestinska grupperingarna Hamas och Fatah, liksom omkringliggande arabstater,  palestinaflyktingarna som en cynisk politisk hävstång i opinionsbildningen mot Israel. Således har arabstaterna motsatt sig en assimilering av palestinierna i sina samhällen och nekar dem till och med grundläggande mänskliga rättigheter. FN-organet UNWRA, som ensamt ansvarar för de palestinska flyktingarna, har vidmakthållit flyktingstatus även för de palestinaaraber som blivit medborgare i omkringliggande arabstater.

I samband med krigsutbrottet den 15 maj 1948 utvisades uppemot en miljon judar ur arabländerna de var bosatta i. Dessa judar lyckades under svåra umbäranden etablera en ny tillvaro och har inte givit upphov till någon flyktingkatastrof. Israel är i dag en blomstrande demokrati – det kan nämnas att arabiska representanter invaldes redan i det första israeliska parlamentet 1949 – medan omgivande, muslimskt styrda  arabstater grovt räknat befinner sig i olika grader av förfall med florerande förtryck, extremism, inbördeskrig och kaos.

Den utbrända jeepen efter attacken under shavuot.

Föga oväntat förekom israelfientliga terrorhandlingar på Nakbadagen. Raketer avlossades och attacker genomfördes mot israeliska mål. I byn Hursa nära Hebron, den största staden på Västbanken, skadades fyra israeliska soldater då en brandbomb kastades mot och träffade deras jeep. Två av soldaterna fick brännskador av andra graden. Angriparna fortsatte att kasta sten på soldaterna när de försökte ta sig ur fordonet.

Attacken skedde under den judiska högtiden shavuot, som firas till minne av mottagandet av torah på berget Sinani.

Abortläkare skyldig till mord: kliniken som var ett slakthus

Kermit Gosnell förs bort efter att ha dömts skyldig till tre fall av mord och ett fall av vållande till annans död.

http://en.wikipedia.org/wiki/Kermit_Gosnell

Kermit Gosnell, en 73-årig chef för en abortklinik i Philadelphia i den amerikanska delstaten Pennsylvania, har befunnits skyldig till tre mord och ett fall av vållande till annans död. Tisdagen den 21 maj skall åklagarsidan och försvaret inför en jury disktutera vilket straff Gosnell skall dömas till. I Pennsylvania finns bara två alternativ för den som befinns skyldig till mord: livstids fängelse eller dödsstraff.

Tidningen Philadelphia Inquirer hade en träffande rubrik i sin nätupplaga philly.com: ”Nu måste Gosnell rädda ett liv – sitt eget”. Mer om Gosnell via länken överst.

Av den fasansfulla beskrivningen av Gosnells abortklinik framgår med full tydlighet att den så kallade Hippokrates ed, den edliga försäkran som läkare och tandläkare traditionellt svär med början på 500-talet före Kristi födelse, var någonting okänt på hans praktik som mest av allt liknade ett slakthus. Här följer ett avsnitt av den hippokratiska eden, där läkaren bland annat lovar att aldrig medvetet skada sina patienter:

Efter förmåga och omdöme skall jag följa den behandling jag anser gagnerikast för mina patienter och det som kan skada eller irritera dem skall jag undvika. Jag skall icke ge något gift, även om jag blir ombedd, eller heller ordinera något sådant; ej heller skall jag ge någon kvinna fosterfördrivande medel.

Eden i sin helhet här:

http://www.sls.se/Etik/Etiska-koder/Den-Hippokratiska-Eden/

Kermit Barron Gosnell föddes 1941 och inledde sin bana som abortläkare 1972. En anledning till att han kunde bedriva sitt blodiga hantverk så länge var sannolikt att han allmänt sågs som en respektabel medlem av samhället. Sanningen om förhållandena på kliniken började nystas upp i samband med ett FBI-tillslag mot kliniken den 18 februari 2010 efter misstankar om försäljning av narkotikaklassade läkemedel.

Amerikansk demonstration till förmån för livet.

Den syn som mötte de federala agenterna var i sanning fruktansvärd. Förhållandena har beskrivits som extremt ohygieniska med bland annat blodfläckar på golven och en stank av djuraffär; Gosnell höll flera av sina husdjur på kliniken. Aborterade foster och fosterdelar fanns vårdslöst spridda i lokalerna, ibland förpackade i tomma kattmatsburkar.

Kermit Gosell yttrade sig inte under rättegången och inte heller fanns någon som vittnade till hans fördel. Däremot kunde anställda vittna om att barn som överlevt aborter rutinmässigt dödades genom att ryggmärgen klipptes av. Av åklagarens framställan blev det tydligt att det rådde skräckfilmsliknande förhållanden vid Gosnells klinik.

”Doktor” Gosnell stod åtalad för åtta mord varav sju på överlevande aborterade foster samt ett på en kvinna – Karnamaya Mongar – som avlidit efter en abort. Efter nio dagars överläggning fann juryn Gosnell skyldig till tre fall av överlagt mord och ett fall av vållande till annans död (Mongar). Sammanlagt dömdes Gosnell skyldig till 21 av 24 åtalspunkter, i övrigt bland annat illegal förskrivning av narkotiska preparat, sammansvärjning relaterad till korruption, illegala aborter samt medicinsk misskötsel.

De illegala aborterna hade utförts efter 24-veckorsgränsen; dessutom omfattade åtalet över 200 fall där aborter genomförts utan att lagstadgad väntetid om 24 timmar iakttagits.

Guvernör Tom ridge (R) satte stopp för inspektion av abortkliniker i Pennsylvania.

Fallet Gosnell har även medfört andra efterverkningar. Nio (outbildade) anställda vid kliniken har åtalats. Vidare har fyra delstatsjurister och två ansvariga tjänstemän vid Pennsylvanias hälsodepartement avskedats, därför att de underlåtit att under många år granska förhållandena vid kliniken. Det yttersta ansvaret för inställda inspektioner av delstatens abortkliniker åvilar den republikanske guvernören Tom Ridge (1995-2001), som är abortförespråkare. Däremot förekom inspektioner under företrädaren, demokraten Bob Casey, som var ”för livet” (pro life).  Mer om detta här:

http://cnsnews.com/news/article/grand-jury-under-pro-abort-gop-governor-pennsylvania-stopped-annual-inspections

Abortfrågan är som bekant känslig. Alla form av kritik mot genomförandet av aborter – det talas ofta om ”den fria aborträtten” – brukar enligt gällande politisk korrekthet avfärdas som uttryck för reaktionära åsikter av människor som påstås vara motståndare till kvinnans rättigheter. USA har världens mest liberala abortlagstiftning, där rättsfallet Roe vs. Wade från 1973 ännu är normgivande trots konservativt motstånd. I otaliga amerikanska filmer och TV-serier har vi sett abortförespråkare framställas som hjältar och abortmotståndare som vildsinta skurkar.

Abortkritiker har i sammanhanget påpekat att president Barack Obama under sin tid som delstatssenator i Illinois upprepade gånger röstade emot lagförslag som syftade till medicinsk eftervård av foster som överlevt aborter. Obama är en principiell abortförespråkare som uppges stå nära den abortvänliga organisationen Planned Parenthood.

Det har påpekats att Obama under sin tid som delstatspolitiker motsatte sig lagar som syftade till att skydda barn som överlevt aborter.

Det är helt stilenligt att fallet Gosnell i Sverige hittills mest uppmärksammats av kristna tidningar som Världen i dag och Dagen medan tystnaden i mainstreammedia varit i det närmaste kompakt. Det är kanske för mycket begärt att de ideologiska tillskyndarna av det legaliserade barnamord som abort, särskilt i långt framskriden grosess, de facto innebär skall dra någon lärdom av det groteska Gosnell-fallet.

Möjligheten finns dock att inte fullt så doktrinära människor tänker igenom vad en abort verkligen innebär och i bästa fall modererar sitt synsätt. En sak är dessbättre fullständigt klar: Kermit Gosnell kommer inte längre att kunna fortsätta sitt skräckregemente.

Fallet Assad: hur en tystlåten läkare kan bli diktator och massmördare

Bashar al-Assad ser med rätta bekymrad ut.

Det var inte tänkt att Bashar al-Assad, född 1965, skulle bli Syriens president. Han var i yngre dagar tystlåten, studieinriktad och så vitt känt ointresserad av politik. Efter medicinutbildning i Syrien begav han sig till Storbritannien för att förkovra sig vid Western Eye Hospital 1992. När den äldre brodern Basil dog i en bilolycka 1994 kallades unge Bashar hem till Syrien för att bli faderns, president Hafez al-Assad, efterträdare.

Hafez al-Assad (1930-2000) hade tagit makten i en oblodig statskupp 1970. Han upprättade en sekulär regim som i viss mån tolererade andra trosinriktningar än hans egen variant av islam – al-Assad tillhörde den alawitiska minoriteten – men styrde i övrigt landet med hård hand. De oroligheter som förekom innefattande både ett kuppförsök från brodern Riifat al-Assad och resningsförsök från Muslimska brödraskapet och andra islamistiska grupperingar.

Utrikespolitiskt bekämpade al-Assad-regimen Israel som man bekrigade i Oktoberkriget 1973 samt fick stöd från Sovjetunionen. 1976 intervenerade Syrien i Libanon som man mer eller mindre styrt efter behag sedan dess. I kriget i Persiska viken (Gulfkriget) 1991 deltog Syrien med en symbolisk styrka mot Saddam Hussein-regimen i Irak.

I februari 1982 beordrade president Hafez al-Assad ett flygangrepp mot den egna staden Hamah, där enligt en del uppgifter så många som 40 000 människor dödades.

Hafez al-Assad styrde Syrien med järnhand i 30 år.

När Bashar al-Assad efter faderns död 2000 övertog den äldre al-Assads roll dels som ledare för Bathpartiet, dels som Syriens president, var han egentligen för ung för den senare rollen. Det syriska parlamentet, Majlis Al Sha´ab, beordrades därför rösta igenom en sänkning av lägsta åldern för att bli president från 40 till 34 år. Bashar al-Assad råkade händelsevis vara just 34 år.

Den yngre al-Assad tillträdde som Syriens president den 17 juli 2000 efter att ha valts med 97,2 procent av rösterna. Några andra kandidater fanns händelsvis inte. 2007 återvaldes han för ännu en sjuårsperiod, nu med 97,6 procent. Nästa presidentval skall hållas 2014.

När Bashar blev president fanns, både i hemlandet och utomlands, vissa förhoppningar om att denne ögonskenligen blide, välutbildade och språkkunnige ögonläkare skulle genomföra demokratiska reformer. Dessa förhoppningar har eftertryckligt kommit på skam. Således har Assad-regimen av internationella människorättsorganisationer såsom Human Rights Watch och Amnesty International anklagats för ägna sig åt systematisk tortyr, fängslanden och mord på oliktänkande.

Sedan 2006 råder i Syrien utreseförbud för oppositionella och en mängd andra inskränkningar i de mänskliga fri- och rättigheterna. Demokrati och frihet står inte på agdendan trots upprepade men vaga löften från Assads sida. Utrikespolitiskt har Bashar al-Assad fullföljt traditionen från faderns sida genom att vara motståndare till Israel, västvärlden och USA och även genom att styra och ställa efter gottfinnande i Libanon, icke minst genom sin bundsförvant Hizbollah som vägrar erkänna Israel och ägnar sig åt regelmässig terror mot det södra grannlandet..

Goda vännerna al-Assad och Putin träffades i Moskva i december 2012.

2005 dödades den libanesiske premiärministern Rafik Hariri i ett mordanslag som bar den syriska regimens alla insignier. Bashar al-Assad har i en intervju med The Wall Street Journal uttryckligen sagt sig vara ”anti-Israel” och ”anti-väst”. I motsats härtill har han, liksom fadern, odlat vänskapsförbindelserna med Ryssland som bland annat satt stopp för planerade NATO-bombningar mot regeringsstyrkorna. Med mullornas Iran upprätthålls intima förbindelser. En trogen vän och uppbackare var vidare framlidne diktatorskollegan Hugo Chávez i Venezuela.

Det var i slutet på januari 2011 som den så kallade arabiska våren drabbade även Syrien. Oppositionen började nu kräva exotiska företeelser såsom politiska reformer, hävande av undantagstillståndet med anor från 1963 samt medborgerliga fri- och rättigheter. Assadregimen drabbades av panik och svarade med våld och krigshandlingar mot den egna befolkningen.

I augusti 2011 attackerade regimen landets främste politiske karikatyrtecknare, den internationellt inflytelserike Ali Farzat, som blev svårt skadad i ett rått överfall. Assads råskinn bröt sönder händerna på Fazsat för att han inte skulle kunna fortsätta driva med förtryckarregimen i Damaskus. Händelsen väckte bestörtning i omvärlden.

Ali Farzat vårdas på sjukhuset efter överfallet.

Krigstillståndet mellan regimen i Damaskus och den brokiga syriska oppositionen har därefter trappats upp och visar inga tendenser till att mattas av. Snarare tvärtom. Alla internationella medlingsförsök har misslyckats. Samtidigt fortsätter civilbefolkningens lidanden alltmedan flyktingströmmen tilltar.

Även om oppositionsstyrkorna, bland dem en hård kärna kompromisslösa jihadister med internationella inslag, inte är Guds bästa barn utan får uppbära sin del av ansvaret för den uppkomna situationen är det Baath-regimen under Bashar al-Assad som måste axla huvudansvaret. Detta genom sin förkärlek för excessivt våld, bland annat omfattande kemiska stridsmedel och bombningar av byar och städer och genom sin obefintliga flexibilitet.

Bashar al-Saddam är fången i det förtryckarsystem som skapades av fadern Hafez al-Assad. Den yngre Assad saknar uppenbarligen all förmåga att frångå sin roll som traditionell arabisk diktator, för vilken det egna folket endast är till nytta om det gagnar de egna maktambitionerna. Detta är den föga uppbyggliga  förklaringen till att en ursprungligen tystlåten ögonläkare utan politiska ambitioner blott alltför lätt kunde smälta in i rollen som diktator och massmördare.

lEn tecknares kommentar till Assad-regimens överfall på Ali Farzat…

Den bäste president USA aldrig fick

Alan Keyes, USAs kanske främste konservative debattör.

Alan Lee Keyes föddes på Long Island i New York 1950 men växte, till följd av faderns yrke som militär och lärare, upp på olika militärbaser runtom i USA. Han kom in i politiken via det amerikanska utrikedepartementet i slutet av 1970-talet som skyddsling till Jean Kirkpatrick (1926-2006), den framstående utrikesideologen som 1981-1985 tjänstgjorde som USAs FN-ambassadör.

Alan Keyes doktorerade i samhällsvetenskap vid Harvarduniversitetet 1979. Samma år utsågs han till en diplomatisk tjänst vid USAs konsulat i indiska Bombay för att därefter skickas till den amerikanska ambassaden i Zimbabwe. Han utsågs av president Ronald Reagan till FN-ambassadör i ekonomiska och sociala frågor 1983-85 och var 1985-87 biträdande utrikesminister med ansvar för internationella organisationer.

Efter några fruktlösa försök att komma in i den amerikanska senaten utsågs han av det republikanska partiet i Illinois till partiets senatskandidat 2004, detta sedan den ordinarie kandidaten Jack Ryan tvingats hoppa av på grund av en sexskandal. I valet till senaten ställdes Alan Keyes mot den blivande presidenten Barack Obama, vilken visade sig bli en alltför hård nöt att knäcka för den erkänt debattskicklige Keyes – den senare fick endast 27 procent av rösterna.

Utrikesideologen och FN-ambassadören Jean Kirkpatrick.

Den romersk-katolske Allan Keyes är en vältalig värdekonservativ vilken bland annat gjort sig känd som abortkritiker och en förespråkare för det traditionella äktenskapet mellan man och kvinna. Här en länk till ett avsnitt ur en TV-sänd debatt med Obama i den senare frågan:

http://www.youtube.com/watch?v=BMYBl2uzXEw

Keyes argumenterar här för att äktenskapet i princip är till för att föda och uppfostra barn så att mänskligheten därigenom kan föröka sig. Därmed faller alla argument för så kallade enkönade äktenskap.

Allan Keyes kandiderade till presidentämbetet 1996, 2000 och 2008, i det senare valet som kandidat för Independence Party. Han kan nog enligt min uppfattning sägas vara den bäste president USA aldrig fick.

Slaktarna som påskyndade självständigheten

Sir John Maxwells hårdhänta hantering av Påskupproret i Dublin ledde till ökat stöd för upprorsmännen och småningom till Irlands självständighet.

Under och efter Första världskriget tog sjävständighetssträvandena inom det ännu existerande brittiska imperiet fart på allvar. Två tydliga exempel härpå är Irland och Indien. I båda dessa länder spelade höga brittiska militärbefälhavare avgörande roller för att påskynda självständighetssträvandena. Detta kunde ske genom excessiv grymhet från två generalers sida.

Sedan Påskupproret utbrutit i Dublin annandagen den 24 april 1916 tilldelades Sir John Grenfell Maxwell (1859-1929) ansvaret att som militärguvernör slå ner resningen och döma de ansvariga. Det gjorde han med eftertryck: Maxwell förklarade krigstillstånd i staden och grevskapet Dublin, beordrade tung artillerield mot upprorsmännens högkvarter i Huvudpostkontoret i centrala Dublin, arresterade 3400 personer, åtalade 183 civila och avkunnade 90 dödsdomar.

Vid de rättegångar som hölls mot upprorsledarna dödsdömdes och arkebuserades i rask takt mellan den 2 och 12 maj 15 personer. Först att arkebuseras var Patrick Perase. Regeringen Asquith blev förfärad över hemlighetsmakeriet i samband med rättsprocesserna, vilka general Maxwell styrde och ställde efter gottfinnande. Först på 1990-talet frisläppte den brittiska regeringen handlingarna från rättsprocesserna, vilka lämnade mycket övrigt att önska.

Patrick Pearse avrättades först av de irländska upprorsledarna.

Man dröjde emellertid med att stoppa avrättningarna tills fackföreningsledaren James Connolly hade arkebuserats i Kilmainham Gaol den 12 maj. Connolly hämtades på bår och fördes i ambulans från sjukhuset, där han vårdades för svåra skador som han ådragit sig under stridigheterna, för att kunna arkebuseras fastspänd i en stol.

Maxwell erkände i en rapport till premiärminister Asquith att de forcerade avrättningarna lett till ett drastiskt ökat stöd för upproret bland allmänheten. Upproret fortsatte över hela Irland tills ett avtal mellan irländarna och britterna ingåtts 1921. Ett år senare upprättades som en följd av avtalet Irländska fristaten i 26 av de 32 grevskapen. De sex grevskapen i norra Irland förblev under brittisk kontroll. Efter ett uppslitande irländskt inbördeskrig mellan anhängare och motståndare till avtalet proklamerades Irländska Republiken 1937, men först 1949 kapades de sista banden med Storbritannien då Irland (Eire) utträdde ur det brittiska samväldet.

Allt detta skulle av allt att döma inte ha kunnat inträffa om inte Sir John Grenfell Maxwell hade använt sig av övervåld i syfte att slå ner upproret. Maxwell återvände 1919 till England, där han fick en mer vilsam postering i York. Han avled 1929.

Tre år efter Påskupproret på Irland skakades ”juvelen” i den brittiska imperiekronan, Indien, av svåra oroligheter i Punjab. När brigadgeneral Reginald Edward Harry Dyer (1864-1927) arresterade ett stort antal förmodade upprorsledare tilltog oroligheterna. Händelserna ställdes på sin spets den 9 april 1919 då den engelska lärarinnan Marcella Sherwood misshandlades svårt av en uppretad mobb.

Reginald Dyer: ”slaktaren från Amritsar”.

Dyer posterade ut 90 man på torget Jalliannwalla Bagh i sikhernas heliga stad Amritsar och beordrade dessa att skjuta rätt in i en folkmassa som samlats för att fira en högtid. Ordern var att skjuta tills ammunitionen tog slut. Dyers mannar gav eld i tio minuter och när krutröken skingrats hade 1650 skott avlossats. Enligt britternas officiella rapport hade 379 människor dödats och över 1000 sårats, men de verkliga antalen var sannolikt avsevärt högre än så. När några av soldaterna sköt över folkmassans huvud i syfte att rädda liv beordrades de av Dyer att sikta lägre.

Den brittiska utredning som följde visade att brigadgeneral Dyer, hädanefter stundom kallad ”slaktaren från Amritsar”, handlat felaktigt, men några allvarligare efterräkningar hade han inte att vänta. När han flyttade till England – Dyer var född i Indien – hyllades han som en hjälte av anhängare till imperiet men kritiserades hårt av mer liberala krafter. En insamling till Dyers förmån resulterade i den för sin tid enorma summan 26 000 pund.

General Dyer fortsatte under återstoden av sitt liv att försvara det brittiska imperiet och vek inte en tum från uppfattningen, att han hade handlat helt korrekt. Detta trots att han hade misslyckats så kapitalt i sin föresats att med massakern i Amritsar avskräcka från vidare uppror mot den brittiska kronan.

En konstnärs syn på den brittiska massakern i Amritsar.

I filmen Gandhi i regi av Richard Attenborough (1982) gestaltas Dyer av Edward Fox.

Fatah: ”Israel bakom 9/11″

http://www.youtube.com/watch?v=j-AojmxgC9k

Länken ovan går till ett TV-framträdande signerat Abbas Zaki, ledamot i Centralkommittén för det palestinska partiet Fatah. I inslaget gör Zaki gällande att den förhatliga judiska staten Israel var inblandat i terrorattackerna mot USA den 11 september 2001.

Man tager sig för pannan. Det var alltså en israelisk attack som fick palestinaaraberna att dansa på gatorna av glädje över de 3000 amerikanska dödsoffren i anslutning till tvillingtornen ingående i World Trade Center. Låter ju väldigt sannolikt…

Fatahs Abbas Zaki, till vänster, är en av den palestinske ”presidenten” Mahmut Abbas (till höger) närmaste män.

Det islamistiska Hamas, som kontrollerar det palestinska territoriet Gaza, är den mer extremistiska av de båda palestinska huvudorganisationerna med sin benhårda inställning att den judiska staten skall krossas och judarna slängas i Medelhavet. Det mer sekulära Fatah på Västbanken brukar anses som mer måttfullt.

Vid den senaste så omdiskuterade socialdemokratiska partikongressen kallade till och med partiledaren Stefan Löfven Fatah för ”vårt kära systerparti” och välkomnade varmt Fatahs representant.

Man undrar om Löfven och hans tvivelaktiga partikamrater Carin Jämtin och Veronica Palm står bakom ”analysen” av Israel som ansvarigt för 9/11. Om inte borde man kanske ha ett allvarligt samtal med företrädare för det kära systerpartiet om olämpligheten av att torgföra vildsinta, antisemitiska konspirationsteorier.

NATO bryr sig – inte vår sorgliga regering

Rysslands vapenskramlande gudfader: Vladimir Putin.

Svenska Dagbladet har avslöjat att det ryska flygvapnet varit synnerligen aktivt under senare tid. Under påsken övade tunga ryska bombplan mot attackmål i Sverige. Den ryska flygstyrkan kom mitt i natten när Sverige saknade beredskap.

I lördags den 20 april  flög vidare ett ryskt så kallat spionplan – ett signalspaningsplan – in mellan Öland och Gotland, samtidigt som en stor militärövning med deltagande från USA, Finland och de baltiska länderna inleddes. Försvarsmaktens insatschef Anders Silwer hade inga lugnande besked att ge när han i dag frågades ut av riksdagens försvarsutskott. Inga Gripen-plan har lyft för att markera sin närvaro. Den svenska incidentberedskapen är helt enkelt för dålig.

Det allra mest upprörande i sammanhanget är enligt min uppfattning, att varken statsminister Fredrik Reinfeldt eller utrikesminister Carl Bildt – och naturligtvis inte heller försvarsminister Karin Enström – så vitt jag vet sagt ett knyst till ryssarna för att protestera mot kränkningarna. Däremot har Polens utrikesminister Radek Sikorsky enligt Svenska Dagbladet kritiserat Ryssland för att ha kränkt ett neutralt land samt att orsaka ”onödig alarmism i Europa”.

Svenska soldater långt hemifrån.

Vi har alltså en moderatledd regering som inte tycks bry sig om att Ryssland helt ogenerat beter sig hur det vill mot svenskt territorium. I stället överlåter man åt Polen att ta bladet från munnen! Det anses inte militärt eller politiskt korrekt att orda om det uppenbara ryska hotet mot Sveriges gränser. Det är att återgå till stämningar från det Kalla kriget, vars slut innebar att det svenska försvaret inledde en nedmontering som saknar motstycke i vår historia.

Som den danske journalisten Mikael Jalving framhåller i sin bok Absolut Sverige – och han bygger här sina utsagor på samtal med den ansedde freds- och säkerhetsforskaren Wilhelm Agrell i Lund – kom initiativet till nedmonteringen från de ledande militärerna själva och inte från politikerna. Nu när det Kalla kriget var slut behövdes i princip  inte längre något försvar. Försvaret sågs som ”något irrelevant, förlegat och närmast pinsamt, ett tecken på bristande verklighetsuppfattning”.

I stället för att försvara våra kuster och vårt lands territorium skulle svensk trupp sättas in i avlägsna delar av världen såsom Afghanistan och Afrika.

Därför står det så kallade svenska försvaret nu med skägget i brevlådan samtidigt som Ryssland, som styrs av en samling skurkar ledda av  gudfadern Vladimir Putin, rustar upp sin krigsmakt och uppenbarligen har för sig att det kan hantera i praktiken försvarslösa grannar helt enligt gottfinnande. Som tur är har vi NATO, som tycks bry sig mer om vårt lands säkerhet än vad vår egen sorgliga regering gör.

Påskupproret 97 år: Joseph Mary Plunkett

Joseph Mary Plunkett svårt märkt av sjukdomen.

http://tommyhansson.wordpress.com/2011/04/23/95-arsjubileum-for-paskupproret/

För två år sedan skrev jag på detta utrymme en sammanfattning av händelserna i samband med det irländska Påskupproret 1916. Klicka på länken ovan.

Jag tänkte den här gången titta närmare på en av de ledande upprorsmännen: Joseph Mary Plunkett (irländsk namnform Seosamh Máire Plouincéd)).

Plunkett föddes den 21 november 1887 och delar därmed födelsedag med denna bloggare. Han arkebuserades på fängelsegården i anslutning till Kilmainham Gaol i utkanten av Dublin den 4 maj 1916 vid 28 års ålder. Sju timmar före avrättningen hade han sammanvigts i fängelsekapellet med sin käresta Grace Gifford (1888-1955), som till yrket var skämttecknerska. Grace gifte aldrig om sig.

Det legendomspunna kärleksparet Grace Gifford Plunkett och Joe Plunkett.

Följande irländska ballad - Grace - framförd av Dubliners och Jim McCann skildrar kärlekssagan mellan Joseph (Joe) Plunkett och Grace Gifford:

http://www.youtube.com/watch?v=4Skg36SrAG4

Joseph, eller Joe som han mest kallades, kom från en förnäm familj som bodde i ett av Dublins finare områden. Hans barndom och uppväxt blev dock besvärliga på grund av att han ådrog sig tuberkulos i unga år, en sjukdom han måste kämpa mot under hela sitt korta liv. Stundtals vistades han i Medelhavets och norra Afrikas varmare klimat för att rehablitera sig.

Plunkett genomgick utbildning vid katolska läroanstalter samt även viss militär utbildning. Han blev tidigt intresserad av Irlands kulturarv och historia. Dessutom lärde han sig esperanto och blev en av landets ledande förespråkare för detta konstgjorda språk. Joe Plunkett och nära vännen Thomas MacDonagh (1878-1916), som avrättades två dagar före Plunkett i Kilmainham Gaol, gick med i den paramilitära styrkan Irish Volunteers; MacDonagh och Plunkett var båda verksamma som poeter och teatermän.

Thomas MacDonagh avrättades den 2 maj 1916.

Här mer om Thomas MacDonagh i en svidande vacker ballad:

http://thoughtactioneire.blogspot.se/2010/10/thomas-macdonagh-1916.html

MacDonagh var för övrigt gift med Grace Giffords syster Muriel.

Den irländska nationalismen fick stort genomslag i Plunketts familj, då såväl fadern som de yngre bröderna George Oliver och John (Jack) stödde upproret mot engelsmännen. George och Jack överlevde resningen och blev senare viktiga befattningshavare i Irlish Republican Army (IRA). Fadern, George Noble Plunkett, var högt uppsatt i den katolska kyrkan. Han upplät sin egendom i Kimmage i södra Dublin för att irländska unga män, som ville undgå att inkallas i den brittiska krigsmakten, skulle kunna bedriva militärträning där för att i framtiden slåss för Irland.

1915 anslöt sig Joe Plunkett till den nationalistiska grupperingen Irish Republican Brotherhood (IRB) och sändes för dess räkning till Tyskland, där han skulle träffa den irländske nationalisten Roger Casement (1864-1916), tillika brittisk diplomat. Plunkett förhandlade med den tyska krigsmakten om vapensändningar till de irländska upprorsmännen, under det att Casement ägnade mesta tiden åt att söka rekrytera irländare i tyska krigsfångeläger till den irländska motståndskampen. Plunkett lyckades utverka löften om vapensändningar.

Roger Casement hängdes i London i augusti 1916.

Plunkett var en av de ursprungliga medlemmarna IRB och ingick i den militärkommission som planerade Påskupproret. Det var huvudsakligen hans plan som följdes vid dess genomförande. Kort före upprorets startskott med utropandet av Irländska Republiken på annandag påsk den 24 april 1916 försämrades Plunketts hälsa och han intogs på sjukhus för en halsoperation.

Han skrev dock ut sig själv och fattade posto i Dublins huvudpostkontor tillsammans med bland andra Patrick Pearse och Thomas Clarke, ledare för den nybildade Irländska Republikens provisoriska regering. Adjutant till Plunkett var den senare legendariske motståndsmannen Michael Collins (1890-1922), som blev en av motståndsarmén IRAs grundare.

Det irländska Påskupproret var en heroisk ansträngning genomförd av ett begränsat antal irländska fantaster. Det hade aldrig minsta chans att lyckas, vilket upprorsmännen var väl medvetna om. De ville emellertid slå ett slag för den irländska friheten och självständigheten och var beredda att offra sina liv för den sakens skull. Under själva upporet var stödet från Dublins befolkning och så kallade vanliga irländare minimalt, men sedan engelsmännen överreagerat och avrättat 20 av rebellerna svängde opinionen till nackdel för britterna.

Den Irländska Republiken proklameras den 24 april 1916. Översta namn är  provisoriske regeringschefen Thomas J. Clarke.

Resten är, som det brukar heta, historia. Roger Casement avrättades genom hängning i London den 3 augusti 1916. Den som besöker Dublin i dag skall finna att det finns en mångfald platser, gator och institutioner som uppkallats efter de marterade frihetshjältarna. Utan deras uppoffrande insatser skulle Irland aldrig ha blivit ett självständigt land.

Fotnot: För undvikande av missförstånd vill jag lägga till följande. Irish Republican Army (IRA) spelade en betydelsefull roll i den irländska självständighetskampen i ett historiskt perspektiv. Det IRA, och olika falanger av detta, som från och med slutet av 1960-talet med utländskt stöd från Libyen, Östtyskland med flera ägnat sig åt terror riktad mot civila har jag däremot inget alls till övers för utan är att jämställa med exempelvis islamistiska terrorrörelser.

Bröderna Tsarnajev: när ”djupt religiösa” bombar och mördar

Bomb mot de ”otrogna” i Boston.

Det påstås att den äldre av de båda Boston-bombarna, den 26-årige Tamerlan Tsarnajev, skulle ha blivit ”djupt religiös” för några år sedan. Han slutade röka, dricka, festa och idrotta (han ägnade sig åt boxning). Kulmen på denna ”religiösa” väckelse – det var islam det var fråga om - blev att han tillsammans med sin 19-årige bror Dzjochar placerade ut bomber bland åskadarleden i Boston Marathon vilket ledde till att tre människor dödades och närmare 200 skadades.

Jag är själv religiöst troende och studsar till varje gång religiös tro förknippas med våld, mord och terrordåd. Kopplingen är i mitt tycke  fullständig  absurd. Ordet ”religion” kommer från det latinska verbet religio vars infinitiva form är religare. Detta betyder ”återförknippa” eller ”återanknyta till”, i detta fall människans gudomliga ursprung. Som kristen tror jag på en kärleksfull, barmhärtig och förlåtande Gud vars kärlek var själva upphovet till världen och universum.

Om man således menar sig vara ”djupt religiös” borde detta i mitt perspektiv medföra, att man avsäger sig varje form av våld och hat. En sant religiös människa skulle givetvis aldrig komma på tanken att skada människor till liv och lem i syfte att föra ut ett religiöst budskap. Den som begår en sådan destruktiv handling skadar inte bara sina medmänniskor utan också sig själv och ytterst religionen och Gud. Jag skulle hellre beskriva den metamorfos som bröderna Tsarnajev genomgick som en radikalisering i fanatisk riktning. Religionen blev bara en täckmantel i detta sammanhang.

Bröderna Tsarnajev fångade av kameran i åskådarleden.

Efter hand som polisutredningen och pressbevakningen avseende terrordådet i Boston fortskrider kommer mer och mer fram kring familjen Tsarnajevs radikalisering. Den började med att den äldre brodern Tamerlan, ett av fyra barn till makarna Anzor och Zubeidat Tsarnajev, råkade in i en svår period av sitt liv. Han anklagades bland annat för hustrumisshandel. Modern rådde honom då att söka sin tillflykt i islam. Tamerlan i sin tur påverkade modern att börja beslöja sig enligt muslimsk sed, något som fadern avskydde: ”Du är tokig som täcker dig”, uppges han ha sagt till hustrun.

Tamerlan Tsarnajevs omvändelse ledde till en splittring i familjen, och för cirka två år sedan tog äktenskapet slut. De befinner sig nu båda åter i Dagestan, varifrån de inflyttade till Förenta staterna för omkring tio år sedan. Båda uppges hysa åsikten att de båda sönerna ”satts dit” för bombattentatet i Boston. Andra släktingar har emfatiskt tagit avstånd från deras nidingsdåd.

Här en länk till en informativ text i Wall Street Journal om dramat i familjen Tsarnajev:

http://online.wsj.com/article/SB10001424127887324235304578437131250259170.html?mod=wsj_share_tweet

Den mest normala personen i familjen förefaller ha varit fadern Anzor, vilken i likhet med äldste sonen höll på med boxning i sin ungdom. Han skall ha blivit mycket upprörd när Tamerlan, som var en lovande pugilist, slutade med sporten och blev fanatisk islamist. Anzors föräldrar deporterades på 1940-talet från ursprungslandet Tjetjenien till Kirgizistan inom ramen för Stalins deportationer, då hela folkslag omflyttades inom sovjetväldet på grund av påstådda nazistsympatier och regeringsfientlighet. Familjen hamnade omsider i Dagestan och i tidernas fullbordan alltså i USA.

Karl Marx tillåter vänsteranhängarna att hata och att stödja hat.

Media rapporterar i dag, den 22 april 2013, att den svårt skadade Dzjochar Tsarnajev vaknat ur sin medvetslöshet och börjat svara på frågor med hjälp av papper och penna. Han skall vara svårt skadad i tungan och försedd med andningsapparatur men kan se och höra. Så småningom kommer tvivelsutan den fullständiga bilden av bakgrunden till terrordådet att framtona. Det har bland annat rapporterats att det var Dzjochar som dödade sin bror genom att under polisjakten köra över honom med den stulna bil brödraparet färdades i. Om detta var en olyckshändelse eller en medveten gärning vet jag i skrivande stund inte.

En sak tycks stå klar: båda bröderna blev helgalna när de hemföll åt en radikal variant av islam. Kanske stödde de sig på Koranens uppmaning (sura 3:151) om att ”injaga skräck i de otrogna”, kanske på något annat koranord. Kanske var de så förblindade av hat och frustration att de gjorde vad de gjorde utan att bry sig om vad Koranen eller Profeten uppmanade dem till. Det får de fortsatta efterforskningarna utvisa.

I varje fall hade deras mordiska verksamhet ingenting med sann religion att göra. Hade de varit kristna skulle det ha varit helt omöjligt för bröderna Tsarnajev att stödja sig på något bibelord. Jesus Kristus uppmanar ju sina efterföljare både att ”älska sina fiender” och att ”vända andra kinden till” samt att göra mot andra vad vi vill att de skall göra mot oss, för övrigt en gammal judisk princip.

Jesus uppmuntrar till kärlek, inte hat.

Svenska media har  legat lågt med att belysa bombarbrödernas islamistiska överygelse; sådant skulle ju bevars kunde leda till ökad ”islamofobi” och ”främlingsfientlighet”.  Slutligen kan det spekuleras i vad som ligger bakom vänsterns kutym att ta parti för muslimer men aldrig för kristna. Min personliga gissning är att vänsterideologin, som ytterst bygger på  Karl Marx teser om klasshat, inte har några problem att godkänna politiskt och ideologiskt hat. Det kristna kärleksbudskapet anses däremot i ett strikt vänsterperspektiv vara uttryck för en ”slavmoral” som spelar borgar- och kapitalistklassen i händerna.

På goda grunder kan den revolutionära jidhadismen/islamismen anses ha betydliga likheter med marxism och marxistiska terrorrörelser. Islams förkämpar ägnar sig åt samma typ av verksamhet som exempelvis västtyska Baader-Meinhof-ligan (Rote Armee Fraktion), italienska Röda brigaderna och japanska Röda armén sysslade med på 1960- och 1970-talen. Det vill säga att skapa rädsla, osäkerhet och oordning i de västdemokratiska samhällena i syfte att bereda vägen för den saliggörande revolutionen.

Troligen är det också detta hatbejakande synsätt som ligger bakom den utveckling socialdemokratin genomgått i riktning mot växande sympatier för muslimsk fundamentalism och en antagonistisk inställning gentemot den judiska staten Israel. Det forna kristna sosseförbundet Broderskapsrörelsen har exempelvis under namnet Socialdemokrater för tro och solidaritet förvandlats till en renodlad stödorganisation för terroriströrelsen Hamas i Gaza.

Peter Weiderud – vänsterideolog och proislamist i kyrkliga kretsar.

Ordförande i Socialdemokrater för tro och solidaritet är journalisten Peter Weiderud, född 1957, som är ett stående inslag i det Israel-fientliga propagandajippot Ship to Gaza. Weideruds tentakler förgrenar sig djupt inom inte bara svensk socialdemokrati – förutom att leda Svenska kyrkans internationella arbete är han även utrikespolitisk chef hos den notoriskt vänstervridna, protestantiska organisationen Kyrkornas världsråd i Geneve. Svenska kyrkan i stort framstår allt mer som ett världsligt rättfärdighetsinstut och allt mindre som ett redskap för själarnas frälsning.