Carin Jämtin: gillar butlers och Hamas.

Valet av fackbossen (IF Metall) Stefan Löfven till socialdemokratisk partiledare kommer i ny belysning sedan Svenska Dagbladet avslöjat, att Löfven var sossarnas tredjeval sedan Carin Jämtin och Anders Sundström tackat nej.

En fackförbundsledare blev alltså ny partiordförande sedan en dubiös partisekreterare och en företags-VD avsagt sig sina kandidaturer.

Carin Jämtin, född 1964, har visserligen en gedigen partibakgrund bakom sig och har bland annat varit biståndsminister 2003-2006, oppositionsborgarråd i Stockholm 2006-2011 samt riksdagledamot i två månader i slutet på 2006.

Hon har emellertid gjort sig beryktad för idiotförslaget om butlers i tunnelbanan samt  slutit upp bakom den mordglada palestinska terroristmobben Hamas. Jämtin, i dag som bekant partisekreterare, blir ändå förstahandsval till posten som partiledare!

Anders Sundström: vill inte byta ner sig.

Anders Sundström, född 1952, var kommunalråd i Piteå 1980-94 och därpå arbetsmarknads-, närings- och socialminister samt har även suttit i riksdagen. Sedan 2004 är han koncernchef och VD för försäkringsbolaget Folksam. Att Sundström tackade nej innebär att han kan behålla en lön som är väsentligt högre än den en partiledare och/eller statsminister tjänar.

En typisk ”Palme-tjej” med notoriskt dåligt omdöme och ett före detta statsråd som varit borta från politiken i nästan ett decennium. Det var vad vi gick miste om.

Det ger ytterligare en dimension åt den redan etablerade bilden av sosseriets fattigdomsbevis. Jag tror av någon anledning inte att den socialdemokratiska krisen är över.

Säga vad  man vill om Håkan Juholt – och det har man förvisso gjort – men särskilt tråkig var han inte under sitt knappa år som Socialdemokraternas ledare.

När nu Stefan Löfven tar över får svensk storpolitik ännu en färglös och litet träig partiledare. Eller för att citera Folkpartiets Carl B. Hamiltons omdöme om Löfven: ”En kompetent tråkmåns”. Den andre som kan karaktäriseras på detta sätt är givetvis statsminister Fredrik Reinfeldt.

Löfven (namnet uttalas med tonvikt på andra stavelsen men stavas uppenbarligen utan accenttecken) föddes i den södra stockholmsförorten Hägersten 1957 men har växt upp i fosterhem i Ångermanland (Ådalen). Därav den kärva dialekt som säkert blir en tillgång i den politiska skönhetstävling som nu väntar Löfven i egenskap av ordförande i det parti, som numera endast är Sveriges näst största.

Det mest anmärkningsvärda med Stefan Löfven som sosseledare är att han saknar politiska erfarenheter av någon dignitet. I stället har han ägnat större delen av sitt vuxna liv åt fackföreningsrörelsen. Det började med att han 1981 utsågs till så kallat kontaktombud på arbetsplatsen Hägglund & Söner i Örnsköldsvik, där han jobbade som svetsare.

Stefan Löfven gick tvåårig ekonomisk linje på gymnasiet i Sollefteå och avverkade därefter en 48 veckor lång svetsarkurs i Kramfors. Därefter inledde vår man studier vid Socialhögskolan i Umeå men hoppade av efter halvtannat år. Därmed ansluter han sig till den långa raden av svenska toppolitker med avbrutna universitets- och högskolestudier bakom sig.

1995 blev Stefan Löfven centralt anställd ombudsman i Svenska Metallarbetareförbundet (Metall) och har ”bland annat arbetat med avtals- och internationella frågor”, som Wikpedia vet berätta. 1998 blev Löfven internationell sekreterare och 1999-2002 chef för organisationsenheten.

Har ni inte fallit i sömn ännu kan jag fortsätta berätta, att Löfven 2001 valdes till biträdande förbundsordförande i Metall och den 1 januari 2006 till historisk förste förbundsordförande i den nya sammanslagningen Svenska Metallarbetareförbundet/Industrifacket, som därefter kallas IF (Industrifacket) Metall.

…och utmanar nu statsminister Reinfeldt, knappast någon rolighetsminister han heller.

Det tycks inte råda några tvivel om att Stefan Löfven varit en framgångsrik och respekterad fackförbundsordförande. Men är det därför alldeles givet att han blir en bra rikspolitiker och oppositionsledare, tvivelsutan med siktet inställt på statsministerposten? Den politiska erfarenheten lyser med sin frånvaro – Löfven har varken varit minister eller riksdagsman men valdes dock in i Socialdemokraternas verkställande utskott (VU) 2006.

Kanske skall man inte stirra sig blind på Löfvens bristfälliga politiska bakgrund. Trots allt har fackföreningsrörelsen och socialdemokratin i långliga tider – det är först under senare år det skett någon form av uppluckring av de förr så intima förbindelserna – varit synnerligen såta vänner. Vidare torde av högt uppsatta fackrepresentanter krävas ett betydande mått av politisk fingerfärdighet.

På visst sätt kan nu sossarna göra gällande, att partiet återgått till sina forna rötter när man nu återigen placerar facket i förgrunden samt gör en klassmedveten, aningen machobetonad gråsosse från Norrland till partiledare.

Jag kan ändå inte komma ifrån det bestämda intrycket att det är ett fattigdomsbevis för Socialdemokraterna, det parti som en gång gick fram som en stenkross i svensk politik och förvandlade alla andra partier till statister, att inte kunna skaka fram någon erfaren politiker som bedöms kunna leda partiet.

Eftersom Löfven inte har stämma och säte i Sveriges riksdag lär det bli (S)-gruppledaren där, Sven-Erik Österberg, som får mäta sig med Reinfeldt i de tunga debatterna. Österberg bedöms allmänt vara om möjligt ännu tråkigare och mer färglös än Löfven. Några uppvisningar i politisk kvickhet lär vi därför inte kunna vänta oss i den svenska politikens finrum framöver.

Omdömena om Löfven har så här långt varit solitt positiva. Den nye ledaren anses på de flesta håll vara rätte mannen att ena det sargade, forna regerings- och statsbärande partiet. Enda dissonansen i hyllningskören jag förnummit så här långt kommer från velourradikalen Göran Greider, vilken klagat på att Löfvden skall vara  positiv till kärnkraften och desslikes i Greiders ögon en tvivelaktig miljövän.

Löfven kanske inte är så dum i alla fall…

Om jag talade både människors och änglars tungomål, men icke hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm eller en klingande cymbal:
   Och om jag hade profetians gåva och visste alla hemligheter och ägde all kunskap, och om jag hade all tro, så att jag kunde förflytta berg, men icke hade kärlek, så vore jag intet. 
   Och om jag gåve bort allt vad jag ägde till bröd åt de fattiga, ja, om jag offrade min kropp till att brännas upp, men icke hade kärlek, så vore detta mig till intet gagn.
   Kärleken är tålig och mild. Kärleken avundas icke, kärleken förhäver sig icke, den uppblåses icke. Den skickar sig icke ohöviskt, den söker icke sitt, den förtörnas icke, den hyser icke agg för en oförrätts skull.
   Den gläder sig icke över orättfärdigheten, men har sin glädje i sanningen. Den fördrager allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting.
   Kärleken förgår aldrig…Så bliva de då beståndande, tron, hoppet, kärleken, dessa tre; men störst bland dem är kärleken.

Så lyder det mest kända, och sannolikt det allra vackraste, som skrivits om kärleken. Författare är aposteln Paulus i sitt första brev till den kristna församlingen i Korint (13:1-13). Pauli oförglömliga ord får bli inledningen till denna lilla betraktelse över kärleken.

Impulsen att behandla just detta onekligen vidsträckta och inte helt okomplicerade ämne kommer av att jag själv haft den oskattbara förmånen att nyligen, efter att ha varit änkling i nästan två år, få möta kärleken i form av en underbar kvinna.

Skapelsens storslagenhet.

Men jag tänker nu inte här snöa in på min egen lyckoupplevelse, hur frestande detta än vore, utan väljer att beröra kärleken i ett vidare perspektiv.

Det absolut viktigaste är att kärleken kommer från Gud, den personliga, allomfattande kraft som styr universum. I begynnelsen var Ordet, det vill säga Guds skaparkraft.

Varför skapade då Gud kosmos eller universum inklusive människan? Det är min absoluta övertygelse att så skedde för att Gud kände sig ensam i sin spledid isolation utan att ha någon att dela tillvaron med. Det var därför Han satte igång den process vilken i tidernas fullbordan skulle leda fram till människans skapelse.

Gud skapade människan till sin avbild. Som Gud är, så blev människan. Så här står det i Boken, en version av Levande Bibeln, som kom ut första gången 1977 (1 Mosebok 1:27-28):

Alltså skapade Gud människan lik hennes Skapare, lik sig själv skapade Gud människan till man och kvinna. Gud välsignade dem och sa: ”Föröka er och uppfyll jorden och lägg den under er. Ni ska härska över fiskarna, fåglarna och alla djuren.

Människan, i form av man och kvinna, blev således en manifestation av den levande Gudens maskulina respektive feminina egenskaper. Mannens och kvinnans förening i form av äktenskapet blev samtidigt en symbol för skapelseordningen.

Jesus som kärlekens kung.

Hur skall man älska? Frågan kan kanske tyckas enfaldig men är vid närmare eftertanke helt avgörande för hur man skall se på kärleken. Kärleken är, med apostelns ord, osjälvisk, ”den söker icke sitt”.

I sann kärlek kommer det egna i bakgrunden till förmån för det älskade objektet – detta må sedan utgöras av en person, ett land, en syssla, ett intresse. Den största formen av kärlek är dock att älska Gud. Härom ger Jesus klart besked i Matteus evangelium 22:35-40:

…och en av dem, som var lagklok, ville snärja honom och frågade: ”Mästare, vilket är det yppersta budet i lagen?” Då svarade han honom: ”‘Du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av allt ditt förstånd.’ Detta är det yppersta och förnämsta budet. Därnäst kommer ett som är detta likt: ‘Du skall älska din nästa såsom dig själv.´På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna.”

Älska alltså först Gud och därefter människor, säger Mästaren från Nasaret. Jag skulle här vilja lyfta fram att Jesus faktiskt säger att man först skall älska sig själv: först då kan man på rätt sätt älska sina medmänniskor inklusive sina fiender. Man skall således inte nedvärdera sig själv, det är emot Guds och Jesu vilja.

Att älska Gud är naturligtvis inte det lättaste, särskilt inte i vår tid då begreppet ”Gud” för många är en abstraktion och i värsta fall något man alls inte behöver bry sig om. Och enligt ateisterna finns det ingen Gud, utan människan förklaras vara alltings mått. Jag erkänner gärna att jag ofta brottas med frågan hur jag skall älska den Gud, som jag ändå tror på och har trott på under större delen av min levnad.

Snöflingan ger uttryck för skapelsen.

Min utväg för att älska Gud är att blicka upp mot himlen en stjärnklar natt och så bli varse Guds skapelses majestät och att därefter begrunda, att samma mönster går igen i det allra minsta: i myrstacken, i grässtråna, i fåglalåten, in i minsta beståndsdel av skapelsen. I varje snöflingas helt unika mönster, i spindelns intrikata nät, i djurens parningslekar.

Gud har gjort allt detta för två syftemål: dels för att glädja oss människor, dels för att vi genom att studera skapelsen skall kunna utröna Skaparens (Guds) natur.

När jag tänker på och överväger allt detta kan jag känna kärlek till och medkänsla med Gud. Han har skapat allting för vår skull, men ändå beter vi oss värre än de lägst stående djuren, ja vi förnekar till och med Hans existens. Det borde stämma oss alla till eftertanke. Det borde få oss att, efter fattig förmåga,  vilja göra en insats för Gud!

Herr och fru Walther Sommerlath syns bakom kungaparet under prinsessan Victorias dop.

Efter slaskjournalisternas och kloakförfattarnas – ingen nämnd, ingen glömd -havererade försök att svärta ner konung Carl XVI Gustafs goda namn och rykte begås nu nya övergrepp mot vårt kungahus.

Jag syftar på framförallt TV4s och Aftonbladets ansträngningar att indirekt angripa drottning Silvia genom att stämpla hennes far, Walther Sommerlath (1901-90), som nazistisk krigsförbrytare.

Det är ju inte första gången frågan om drottningens far kommer upp. När dottern Silvia ingick äktenskap med Sveriges konung 1976 förnekade Walther Sommerlath att han varit med i det tyska, nationalsocialistiska partiet NSDAP.

Detta stämde ju inte. Det har senare visats att han var en av miljontals tyskar som gått med i det statsbärande partiet av opportunistiska skäl utan att nödvändigtvis ha haft några varmare sympatier för den nazistiska ideologin.

Därpå kom det fram att Sommerlath genom en affärstransaktion övertagit den judiske afärsmannen Efim Wechslers företag. Den sistnämnde kunde genom nämnda affärstransaktion fly undan judeförföljelserna och sätta sig i säkerhet i Brasilien. Denna slutsats har, å hovets vägnar, lagts fram av filosofie doktorn och förre riksarkivarien Erik Norberg.

Drottning Silvia – representativ drottning och landsmoder.

Nu har emellertid TV4 i programmet ”Kalla fakta” ifrågasatt Norbergs forskningsrön om Walther Sommerlaths göranden och låtanden i Tredje riket. Följden blir ett nytt stormangrepp mot hovet i skandal- och slaskmedia

Dessa känner säkerligen ett stort behov att rehabilitera sig, eftersom ”det rykande vapen” som skulle ha sänkt kungen och därmed monarkin i Sverige – påstådda foton som sades ertappa konungen i porrmiljö med byxorna bildligt talat nere – visade sig vara icke-existerande.

Det rörde sig noga taget om ett foto som fejkats av en ökänd skurkfigur med utländsk bakgrund i Stockholms undre värld. Jag är förvisso ingen jurist, men varför denne skurkfigur – och de medier som valt att publicera hans falsifikat – ännu icke dragits inför rätta för förtal och ärekränkning av vår statschef övergår mitt förstånd.

Har hovets jurister ingen stake, eller vad är eljest problemet?

När det gäller drottning Silvia lider jag i egenskap av övertygad rojalist givetvis med henne till följd av angreppen på hennes far. Ärligt talat bryr jag mig dock i detta speciella perspektiv i mycket ringa utsträckning om vad Walther Sommerlath sysslade med under åren i anslutning till kriget.

Oavsett vad Herr Sommerlath hade för sig är detta ingenting som vår drottning skall behöva klä skott för eller ens behöva försvara. Om han så hade varit kommendant i Auschwitz – vilket han bevisligen icke var – hade detta inte varit vår ytterst kompetenta och representativa drottnings fel.

Sluta förfölja vårt kungahus!

Den rysk-judiska journalisten Anna Politkovskaja, född i New York 1958 och mördad i Putins Ryssland 2006 på grund av sina avslöjanden om Rysslands övergrepp i Tjetjenien.

Memorial heter en internationell människorättsorganisation med historisk inriktning. Den grundades officiellt på en konferens den 19 april 1992 men var organiserad redan under den slutande sovjeterans Glasnost-period under andra hälften av 1980-talet.

Efter Sovjetunionens upplösning 1991 blev Memorial en internationell organisation med verksamhet i Ryssland, Ukraina, Kazakstan, Lettland och Georgien. Organisationen tilldelades 2004, jämte tre andra pristagare, Right Livelihood Award för sitt arbete med att dokumentera övergrepp mot de mänskliga rättigheterna i Ryssland med flera före detta sovjetstater.

Nu finns Memorial även i Sverige. Företrädare för organisationen uppger, att man kommer att arbeta för demokrati och mänskliga rättigheter i Putins och Medvedevs Ryssland och har kontakter med Memorial i Sankt Petersburg och kommer att ha det så småningom även i Moskva.

Memorial i Sverige genom sin representant Ann Mari Lahti skriver till denna bloggare att man arbetar i Anna Politkovskajas anda, ”den journalist som blev mördad i Moskva för flera år sedan då hon sagt sanningen om Kremls krig i Tjetjenien.” Svenska Memorial kommer även att följa utvecklingen i Estland och övriga baltstater.

En stående aktivitet för organisationen kommer att bli att hålla demonstrationer utanför Rysslands ambassad vid Gjörwellsgatan 31 i Stockholm en lördag varje månad. Första demonstrationen kommer att hållas lördagen den 21 januari klockan 14.00 – 16.00. Ledande massmedia är inbjudna.

Svenska Memorial kan nås på memorial@kommunismensbrott.se och har en sajt på www.memorial.bloggo.nu. Här kan man bland annat se ett filminslag med Anna Politkovskaja. På Facebook finns sidan Memorial för Östereuropas frihet.

Benedictus XVI ger uttryck för en grundläggande kristen sanning när han försvarar det traditionella äktenskapet.

”Påven till attack mot samkönade äktenskap.”

Så lyder rubriken till en text i Expos nätupplaga den 11/1. En betydligt lämpligare rubrik vore, enligt mitt förmenande, ”Påven säger sanningen”.

Påven Benedictus XVI anges ha sagt att samkönade så kallade äktenskap ”hotar mänsklighetens framtid”. ”Utspelet” gjordes i ett nyårstal inför diplomater från 180 länder. Påvens åsikt var att äktenskapet mellan man och kvinna måste försvaras.

En sådan åsikt uppfattas numera, efter böglobbyns osannolika opinionsframgångar och den politiska korrekthetens segertåg i världen, i tongivande kretsar som klart förgriplig. Påven anges vidare ha framfört:

Detta är inte bara en social konstruktion utan ett fundamentalt element i alla samhällen. Politik som underminerar familjen hotar därmed den mänskliga värdigheten och mänsklighetens framtid.

Ett påtagligt uttryck för de påvliga värderingarna är Benedicti beslut att utnämna Timothy Dolan, ärkebiskop i New York, till kardinal. Dolan har bland annat gjort sig känd för att bekämpa samkönade ”äktenskap” i New York och för att i ett brev ha kritiserat president Barack Obama för dennes ovilja att godkänna ett landsomfattande förbud mot samkönade vigslar.

Ärkebiskop Timothy Dolan blir kardinal.

Det känns välgörande att kristenhetens högste representant på detta sätt placerar ”kyrkan mitt i byn” och säger som det verkligen förhåller sig: att så kallade äktenskap mellan personer av samma kön är en styggelse i Guds ögon samt uttryck för en moralupplösning av elefantiasiska proportioner.

Den som tvivlar behöver bara slå upp Bibeln, kristendomens viktigaste grunddokument, och ta reda på vad den har att säga i frågan.

Protest mot bristande/obefintlig religionsfrihet i Japan.

Detta är slutsatsen i en 62-sidig rapport som nyligen offentliggjorts av Human Rights Without Frontiers International (HRWF), en oberoende, icke regeringsansluten organisation(non-governmental organization, NGO) med säte i Bryssel.

Rapporten fastslår bland annat:

One cannot state that there is freedom of religion in Japan.

Vidare citeras i rapporten organisationens director Willy Fautré på följande sätt:

The failure to provide the victims of such kidnappings with equal protection under the law, and the impunity of those responsible, constitute a serious violation of the Japanese people´s constitutionally guaranteed rights and the international human rights standards to which Japan is legally bound.

Fautré och Aaron Rhodes, båda internationellt kända människorättsförespråkare vilka varit med om att sammanställa rapporten, intervjuade ett stort antal offer av vilka de flesta tillhörde Unification Church eller Jehovas vittnen.

Människorättsadvokaten Willy Fautré, HRWF.

Fautré och Rhodes har också intervjuat för frågeställningen relevanta experter, jurister och journalister samt sammanträffat med tio medlemmar av det japanska parlamentet – Diet – för att diskutera ämnet.

Kidnappningar, samt nog så ofta våldsamt präglad och påtvingad fångenskap, har varit rutinmässiga redskap när det gällt att få japaner vilka anslutit sig till oönskade religiösa rörelser att lämna desamma. Kidnappningarna och fängslandena har huvudsakligen utförts av offrens familjer i samarbete med professionella ”avprogrammerare”, med en engelsk term benämnda exit counsellors.

Denna praxis har pågått i årtionden utan att polis och andra rättsvårdande myndigheter ingripit, detta trots att otvetydiga bevis för brottslig verksamhet förelegat.

Aaron Rhodes igen:

It is completely unacceptable that all known complaints against parents and exit counselors have been declared ineligible. In the face of such official neglicence and impunity, one cannot state that there is freedom of religion in Japan.

Den intresserade kan studera/ladda ner hela rapporten här:

http://www.hrwf.net/Joom/images/reports/2011/1231%20report%20final.pdf

Yttrandefriheten står i centrum när SD pläderar för att ställa ut Lars Vilks rondellhundar i Sveriges riksdag.

Sverigedemokraterna gör inte detta för konstens skull. De är ute efter att få uppmärksamhet för sin egen politik. Min konst ska hänga i gallerierna, inte i riksdagen. Politiker är amatörer.

Så citeras Lars Vilks i anledning av att Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder sagt sig vilja verka för att konstnärens rondellhund, föreställande profeten Muhammed, skall ställas ut i riksdagen.

Vilks har alltså gjort den förbluffande upptäckten, att politiska partier vill arbeta för att göra sin egen politik känd. Själv vill han, likt alla andra konstnärer, göra sig egen konst känd. Det borde rimligen vara en bra deal för båda parter att rondellhundarna ställs ut i hjärtat av den svenska demokratin.

Men det tycker inte Lars Vilks. SD gör ju inte vad de gör för ”konstens skull”. Det är alldeles riktigt. En intressant fråga i sammanhanget är då hur Vilks ”konst” skall bedömas. Jag har hemma ett grafiskt blad med en teckning av Vilks Muhammed-hundar. Det är förmodligen att betrakta som ”konst”.

Med mitt förbehåll att om något av mina barn gjort en liknande teckning under sin tid i skolan skulle den sannolikt fått underkänt. Lars Vilks är nämligen inte direkt någon Rembrandt. Jag har sett betydligt bättre konst som förfärdigats av glada amatörer och inte konstprofessorer och världsberömdheter som Lars Vilks.

Konst? Ja…men Lars Vilks är inte någon Rembrandt.

Sanningen är naturligtvis att SD i första hand gör detta för yttrandefriheten. Ty även om Vilks inte är någon Rembrandt eller ens Ernst Josephson, för att ta ett svenskt exempel, så är hans verksamhet central ur ett yttrandefrihetsperspektiv. Inga politiskt-religiösa extremister skall komma och tala om för oss vilken konst eller annan skapande verksamhet som skall vara tillåten eller ej.

Lars Vilks uttalande om att han inte är intresserad av att synas med sina verk i riksdagen är mest av allt pinsamt. Om Lars Vilks hade behagat besöka Sveriges riksdag någon gång hade han utan tvivel sett, att det finns ett stort antal tavlor och skulpturer från mer eller mindre bemärkta artister där.

Om man som konstnär säger att man inte vill vara representerad i Sveriges riksdag är man bara dum i huvudet.

Till sist tesen om att politiker är ”amatörer”. I konstnärligt avseende är detta naturligtvis ett korrekt påpekande. Vem kan begära något annat? Ändå  är vårt lands yrkesverksamma konstnärer beroende av (oss) politiker för att deras alster skall inköpas för att smycka exempelvis kommunala byggnader och andra offentliga rum i vårt avlånga land.

Själv har jag för övrigt två akademiska betyg i konstvetenskap ingående i min filosofie kandidat-examen.

Lars Vilks är enligt mitt förmenande på många sätt en utmärkt person. Men ibland skulle han vinna på att helt enkelt hålla käften.

”Nyateismens sammanbrott”. Så löd rubriceringen till Svenska Evangeliska Alliansens (SEA) nyhetsbrev den 9 december. Nyhetsbrevets text gjorde gällande att den så kallade nyateismen nått vägs ände. Det är ett ämne som väl kan vara lämpligt för en betraktelse så här på juldagen 2011.

Tankeströmningar som förhöll sig skeptiska gentemot religionen började göra sig gällande redan under 1600-talet. Uttryck härför hade också säkert dykt upp redan långt dessförinnan. Den franske tänkaren René Descartes (1596-1650), som avled i lunginflammation på Stockholms slott, satte tvivlet i system. En av de få saker han inte tvivlade på var människans tankeförmåga, därav uttrycket: Cogito, ergo sum (Jag tänker, alltså är jag till).

Descartes gick i bräschen för en vetenskaplig hållning och har därför kommit att spela en roll för senare tiders ateister, men det är fel att betrakta Descartes själv som gudsförnekare: tvärtom höll han det för filosofiskt självklart att det fanns en fullkomlig Gud.

Tvivlet tog fart under upplysningstiden, vars flammande politiska uttryck blev Franska revolutionen 1789 vilken var influerad av filosofer såsom Rousseau, Voltaire och Diderot. Inte ens de franska revolutionärerna förmådde dock helt och fullt bryta med religionen. Den uppgiften påtog sig däremot Karl Marx (1818-83) och dennes nära förbundne Friedrich Engels (1820-95) med desto större entusiasm.

Marx (till höger) och Engels lade grunden för den moderna ateismen.

För Marx, som var född i en judisk familj vilken konverterat till kristendomen, var all religion ett ”opium för folket” och en ”suck från en varelse i trångmål” som skulle bekämpas med alla medel. Bara genom beslutsam revolutionär handling kunde samhällets missförhållanden – vilka i Marx/Engels perspektiv den organiserade religionen endast förlängde – rättas till. Vid vägens slutmål låg det hägrande klasslösa, kommunistiska samhället.

Den moderna ateismen häftar främst i tacksamhetsskuld till Marx, Engels och den ryske revolutionären V. I Lenin. Den senare kunde genom sin idé om en liten skolad elittrupp som revolutionens vägröjare genom den bolsjevikiska statskuppen i Ryssland 1917 för första gången grunda ett samhälle byggt på marxismens idéer.

Berlinmurens fall 1989 och Sovjetunionens sammanbrott 1991 bevisade att marxismen-leninismen var byggd på lösan sand och endast ledde till diktatur och förtryck. Samtidigt var det i de förkättrade ”kapitalistiska” staterna som den så kallade arbetarklassen nådde en levnadsnivå som aldrig tillförne, helt överlägsen de påvra förhållanden samma klass var hänvisad till i Sovjet och dess satellitstater.

Diktatur och förtryck blev följderna av ateismen satt i system. Bilden från ett sovjetiskt slavarbetsläger.

Vän av ordning tycker kanske att kommunismens undergång som hot mot den globala freden och friheten – efter dess fall har som känt andra hot dykt upp –  borde ha stämt ateisterna till eftertanke. Särskilt som inga av kommunismens försök att utrota religionen nått framgång.

I stället framträdde det som SEAs nyhetsbrev kallar nyateismen, vilken i Sverige haft/har synnerligen verbala företrädare som Christer Sturmark, Lena Andersson och Torbjörn Tännsjö.

Flera författare har påpekat att det nyateistiska fälttåget – i Sverige som utomlands – trots ibland bullrande uppmärksamhet rönt föga framgång. Boken God´s Century. Resurgent Religion and Global Politics av de amerikanska samhällsvetarna Monica Duffy Toft, Daniel Philpott och Timothy Samuel Shah påpekar, att religionen tvärtom fått ökad betydelse inom global politik.

Här hemma utkom docent Peder Thalén, universitetslektor vid Högskolan i Gävle, 2007 med boken Ateismens fall (Artos förlag). Författaren gör gällande att den ”nya ateismen” – som  med 68-vänstern som förmedlare snarast är en rätt kraftlös efterklang av Marx och Engels ateistiska teoretiserande – har förlorat kontakten med samtida kultur och dess mångfald:

De har inte märkt att tiderna förändrats utan har stelnat i ett förhållningssätt som majoriteten känner sig främmande inför.

Christer Sturmark, ett av nyateismens ansikten.

Nyateisterna ser, precis som lärofäderna Marx, Engels och Lenin, all religion som kvintessensen av vidskepelse, dårskap och stollighet. Bara religionen försvinner så kommer allt att bli bra – människan kan räta på ryggen som en fri varelse och, i stället för att anamma de religiösa villfarelserna, låta vetenskap och förnuft styra stegen in i en ny mänsklig guldålder.

Att organiserad religion av olika schatteringar ställt till med betydande elände i världen vore meningslöst att förneka. Muhammeds islamska erövringskrig, Korstågen, Trettioåriga kriget, inkvisitionen och nu det islamistiska terrorkriget mot västvärlden är några sådana exempel.

Lika litet går det emellertid att neka till att de icke-religiösa konflikterna, såsom Första och Andra världkriget, Koreakriget, Vietnamkriget med flera, skördat mångfaldigt fler offer. För att inte tala om offren för kommunismens terrorvälde i en lång rad länder.

Det är med mina ögon därför ganska korkat att rikta allt strålkastarljus på religionen och försöka göra denna värre än alla andra mänskliga aktiviteter. Ett sådant synsätt tyder på en fixering vid det religiösa som negativ kraft – en fixering som i sig kan anses vara uttryck för en (pseudo)religiös inställning.

På samma sätt som övertygade kommunister eller nationalsocialister ådagalägger ett trosnit som mycket väl kan kallas religiöst till sin funktion.

Jag har kommit fram till den uppfattningen, att ateismen – denna må sedan kallas ny, gammal eller tidlös – är en anomali. Det är onaturligt för människan att inte tro på en kraft eller krafter högre än henne själv. Det är  precis därför kommunismen och andra sekulära ideologier med totalitära anspråk, liksom givetvis ateismen, är dömda redan på förhand: de tar inte hänsyn till människans sanna natur.

Detaljstudie av Carl Larssons ”Midvinterblot”.

Själv har jag, utan några som helst anspråk på att vara renlärig, en i grunden kristen övertygelse. Jag anser dock att all religion, förutsatt att den är fredlig och tolererar andra religionsläror än den egna, är godartad. Detta eftersom den både ger den enskilda människan ett stöd i hennes besvärliga tillvaro och erbjuder de troende en meningsfull världsförklaring.

För mig som kristen är det således naturligt att fira julen till minne av vår frälsares, Jesus Kristus, födelse. Dock har jag inga problem med att andra må se samma högtid främst som ett fortsättande av forna tiders midvinterblot; dessa senare byggde ju faktiskt också på vissa religiösa föreställningar vilka säkert var/är sina anhängare till stor hjälp och vederkvickelse.

Reverend Hyung-jin Moon, ledare för Unification Church (fyra från vänster), med hustru, medarbetare samt nordkoreanska värdar på ett besök i Nordkorea strax före Kim Jong-ils död.

Den verkligt relevanta frågan efter Nordkoreas diktator Kim Jong-ils död är: hur länge dröjer det innan Nordkorea, världens sista stalinistiska diktatur, kollapsar?

Nicholas Eberstadt framhåller i en artikel i magasinet Foreign Affairs (20 december) att Nordkorea är en unik politisk entitet: en marxist-leninistisk stat som tillämpar en dynastisk successionsordning. Det började med Kim Il-sung (1912-94) för sex decennier sedan, fortsatte med Kim Jong-il (1942-2011) och går av allt att döma vidare med Kim Jong-un (född 1983 eller 1984).

Hur länge dynastin Kim – och i ett vidare perspektiv det kommunistiska Nordkorea – kommer att gå vidare är emellertid i högsta grad öppet för spekulation. Eberstadt framhåller (min översättning från engelskan):

Kim Jong Il kan vara sin generations Marie Antoinette. Med den ”après nous le deluge”-anda som utmärker en sann självhärskare uppsköt han utnämnandet av en efterträdare tills han var dödligt sjuk. Hans bristande medvetenhet om vad som krävdes för att förlänga regimen endast ökar oddsen för katastrof i kölvattnet efter hans död. (Après nous le deluge = Efter oss syndafloden).

Nordkoreansk propagandamålning föreställande Kim Il-sung (till vänster) och sonen/efterträdaren Kim Jong-il.

Kim Jong-ils oaktsamhet kontrasterar skarpt mot det sätt på vilket hans fader Kim Il-sung, som 17 år efter sin bortgång fortfarande officiellt är landets president, metodiskt hjälpte fram sonen till maktens tinnar. Om Kim Il-sung, som var norra Koreas härskare ända sedan Sovjetunionen utsåg honom till sin marionett 1945, skriver Eberstadt så:

Vad som än i övrigt kan sägas om Kim Il Sung – och han var ansvarig för miljoner oskyldiga mäns, kvinnors och barns  död genom bland annat det Koreakrig han startade – var han en erfaren militär och politisk kämpe och en förfaren operatör besluten att etablera sin familjs eviga styre över det koreanska folket.

I syfte att säkra dynastin Kims maktposition uppfann den äldre Kim ett slags sekulär religion, byggd på marxism-leninismen som kallades Juche, och så gott som omedelbart efter Koreakrigets (1950-53) slut började han förbereda släktingar på att föra vidare Kim-dynastins makt över det nordkoreanska samhället.

Den förste officielle efterträdaren var Kim Il-sungs yngre broder, Kim Yong-ju. Han fick dock rykte om sig att vara en grym och farlig person och försvann från scenen efter 1960-talets slut; han blev åter synlig i offentligheten först efter broderns död.

Kim Yong-ju – försvann från scenen.

Demokratiska Folkrepubliken Korea, som norra delen av Koreahalvön officiellt kallas, är känt för att vara ett hermetiskt tillslutet samhälle. Men inte ens en sådan typ av diktatur kan hindra oönskad information att, på olika vägar, sippra ut till omvärlden.

Således är det sedan länge känt att det i Nordkorea existerar en ”gulag-arkipelag” av koncentrationsläger där minst 200 000 människor sägs försmäkta i den djupaste förnedring och misär. Mer om detta här:

http://www.expressen.se/nyheter/1.2424290/rattor-och-dod-livet-i-kims-gulag

Det är också bekant för omvärlden att det nordkoreanska samhället sannolikt är det mest hierarkiska som existerar på denna jord. De svenska kulturarbetarna Magnus Bärtås och Fredrik Ekman berör detta ämne i sin bok Alla monster måste dö, ett reportage från en gruppresa till Nordkorea (Albert Bonniers förlag 2011):

I Nordkorea är befolkningen indelad i kategorier, som i ett modernt kastsystem byggt på människors släkthistoria. Människors plats i kastsystemet är helt avgörande, den bestämmer förutom matransoner även bostadsort, yrkeskarriär, förmåner och allmän levnadsstandard.

Den högsta klassen består av medlemmar i KWP, det kommunistiska Koreanska Arbetarpartiet. Därnäst kommer ”den opålitliga klassen”, det vill säga arbetare, bönder, tekniker, lärare och soldater, befattningshavare som är oundgängliga för att det bisarra systemet skall kunna upprätthållas men som ändå inte går att lita på och därför är föremål för minutiös övervakning.

Längst ner i kasthierarkin kommer den underklass som består av släktingar till bland annat tidigare kollaboratörer med den japanska ockupationsmakten, antikommunister, oliktänkande, intellektuella, shamaner, spåmän med flera grupperingar som intensivt ogillas av makthavarna. Denna underklass indelas i ej färre än 51 undergrupper.

Far och son Kim – Jong-il (till vänster) och Jong-un. Den senare troligen mest en marionett för den nordkoreanska militären.

Utrikesminister Carl Bildt har med rätta varnat för att Nordkorea efter Kim Jong-ils frånfälle går in i en osäker och potentiellt farlig period. Nordkoreas folk lever under olidliga förhållanden där inte ens samhällets överskikt har kunnat undgå att drabbas av svält, missväxt, naturkatastrofer men framförallt regimens enorma inkompetens. En folkresning ter sig i det perspektivet fullt möjlig.

Kim Jong-uns nya regim – där Kim själv med största säkerhet blott är en marionett för den inflytelserika militären – skulle mycket väl, i ett desperat försök att avleda uppmärksamheten, kunna få för sig att provocera fram ett krig med grannen Sydkorea.

Vad en sådan konflikt skulle kunna leda till kan man bara spekulera i, men ett möjligt – för att inte säga troligt – scenario är att kommunistregimen i Pyongyang faller och att det sedan 1945 delade Korea enas. Om och när så sker är det dock troligt att Koreahalvön drabbats av stor förödelse. Ett enande skulle också bli oerhört kostsamt för det demokratiska Sydkorea.