Sverigedemokraternas partiledare, Jimmie Åkesson, ställde i riksdagen i dag den 23 maj statsminister Fredrik Reinfeldt mot väggen i anledning av de förortskravaller inklusive anlagda bränder som den senaste tiden härjat i en rad Stockholms-förorter med början i Husby för att även sprida sig till exempelvis Linköping och Malmö. Läser nu på text-TV att det börjat eldas upp bilar även i min hemkommun, Södertälje, förvisso inte första gången förstås.

- Det här duger inte, Fredrik Reinfeldt, när skall ni erkänna att er ansvarslösa splittringspolitik ligger bakom allt detta? frågade Åkesson bland annat statsministern. När denne svarade betonade han att våldsverkare och marodörer skall ställas till svars men hänföll, föga oväntat, åt det gamla men osanna mantrat att SD skyller allt på invandrarna.

Det är ju oansvariga politiker som Reinfeldt  Åkesson och SD skyller på!

- Det är dessa människor som ni utpekar som är mina hjältar, menade Reinfeldt med tillbörlig darr på stämman. Statsministern trodde sig även veta att SD inte går till storms mot kravallerna och bränderna av kärlek till förorterna och de som där bor. Man undrar hur Reinfeldt kan veta det? Hur kan han mäta SDs kärlek? Naturligtvis hade han inget svar på frågan, när alliansregeringen och dess meningsfränder skall inse att den mångkulturalistiska massinvandringspolitik som splittrar vårt land och vårt folk gått för långt.

Reinfeldt i ett tappert försök att vara blågul. Vi minns dock hans ord från Södertälje-förorten Ronna för några år sedan: ”Ursvenskt är bara barbariet.”

Jimmie Åkesson drog som en särskild retorisk finess – det känns onekligen bra med en historiebevandrad partiledare – en parallell mellan förortsbränderna och den stora brand, som enligt historiska källor förhärjade Rom år 64 före Kristi födelse. Enligt sentida mytbildning skall den galne kejsar Nero ha spelat fiol medan branden, som han antogs själv stå bakom, rasade som värst. Så kan det inte ha varit, anmärkte Jimmie Åkesson riktigt, emedan fiolen inte uppfanns förrän många hundra år senare. Liknelsen är ändå enkel att förstå, menade Åkesson:

- Det duger inte att spela fiol medan förorterna brinner som en följd av er katastrofala splittringspolitik.

Om vi ska titta litet på historiken bakom Roms brand så tyder det mesta på att den verkligen ägde rum, även om alla primärkällor gått förlorade. De uppgifter vi har att tillgå emanerar från historieskrivare som Tacitus, Suetonius och Dio Cassio. Om kejsar Neros roll i det hela finns det motstridiga uppgifter.

Några hävdar att han själv lät anlägga branden genom att sända ut lejda mordbrännare i staden. Han skall enligt vissa uppgifter inför publik  ha framfört sången Iliou persis – Nero sjöng ofta och gärna – och/eller eventuellt spelat lyra, ett instrument som de facto fanns på den tiden. Han skall då ha varit iförd en påkostad scenkostymering.

Så här har en konstnär tänkt sig hur det såg ut när Nero sjöng till eget kompanjemang på lyra under Roms brand.

Enligt andra uppgifter ska Nero dock ha befunnit sig på annan plats då branden bröt ut. Branden rasade enligt Suetonius i sex dagar och sju nätter och ödelade tre av 14 distrikt i Rom. Fyra distrikt härjades svårt medan endast fyra klarade sig helt.

Modern historieforskning lutar åt att det inte var Nero som gav order om branden – vad som talar däremot är bland annat att eldslågorna även förtärde kejsarens eget palats. Klart är under alla omständigheter att han utnämnde Roms kristna till syndabockar. De utsattes för bestialisk förföljelse:  de blev korsfästa, användes som levande facklor, kastades in på arenor med vilja djur etcetera.

Nero (37 – 68).

Nero – eller Nero Claudius Caesar Augustus Germanicus (37 – 68) - var Roms femte kejsare. Han mötte en ond, bråd död fyra år efter Roms brand. De kristnas antal ökade stadigt i numerär, och 392 hade kristendomen slutgiltigt besegrat den romerska uppsättningen gudar, då kejsar Teodosius den store utnämnde den till statsreligion.

Så kan det gå. Förhoppningsvis kommer även Reinfeldts och den nuvarande regeringens splittrings- och massinvandringspolitik en dag vara ett minne blott.

Fotnot: En video av debatten mellan Jimmie Åkessons finns att tillgå på SDs hemsida: http://www.sverigedemokraterna.se.

I går, den 22 maj 2013, var det jämnt 200 år sedan den tyske komponisten, revolutionären och kämpande antisemiten Richard Wagner föddes. Jubiléet har uppmärksammats över hela världen, bland  annat i Aftonbladet som hade ett uppslag på kultursidorna med rubriceringen ”Länge leve Wagner”. Att just  revolutionsglada Aftonbladet, med sin blott alltför välkända aversion mot judar i allmänhet och staten Israel  i synnerhet, skulle publicera denna hyllning överraskar knappast.

Det är med goda skäl det i Israel råder en inofficiell bojkott av Wagners verk. Wagner var trots allt Nazitysklands mest hyllade kompositör. Det skall dock framhållas att inte alla israeler är förtjusta i detta, då man menar att man bör skilja kompositören Wagner från den synnerligen motbjudande människan och ideologen Wagner. Det finns i den judiska staten till och med ett Wagnersällskap som söker kringgå bojkotten. Mer om problematiken Wagner-Israel här:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1012&artikel=5397548

Jag överlåter åt Israel och dess musik- och kulturliv att hantera Wagner och hans musik. Själv känner jag mig oförhindrad att i all stillhet framföra mitt hat mot denna patologiskt olidliga personlighet och icke minst hans musik, som jag finner svåruthärdligt svulstig, bombastisk och onjutbar. Jag har flera gånger slagit mig ner vid TVn i akt och mening att åtminstone försöka lyssna på något wagnerianskt så kallat mästerverk, men det har inte fungerat – jag tycker helt enkelt det låter vämjeligt. Naturligtvis tvingas jag dock acceptera att personer med annan smak har en annan mening.

Wagner i en satirtecknares respektlösa version. Wagner var Tredje rikets favoritkompositör.

Ett av Wagners mest kända verk är ”Valkyrieritten” ur tredje akten i operan Valkyrian. Stycket spelades i vietnamfilmen Apocalypse Now (1979) i regi av Francis Ford Coppola med dess beryktade citat ”I love the smell of napalm in the morning”:

http://www.youtube.com/watch?v=CGBDWER-wUI

I rättvisans namn kan jag gärna erkänna att jagt till nöds står ut med att lyssna på ”Valkyrieritten”, även om stycket blivit banaliserat genom medverkan i filmer som Apocalypse Now och en mängd andra sammanhang. Ett annat i mitt tycke delvis njutbart  Wagner-stycke är ouvertyren ur operan Rienzi, som faktiskt inleds finstämt och även innehåller ett känt melodiskt parti men naturligtvis inte saknar inslag i den sedvanligt bombastiska stilen:

http://www.youtube.com/watch?v=_dq8PVVF0bo

Denna opera har som motiv den romerske folktribunen Cola di Rienzo (1313-54), vars målsättning var att genom att upprätta en ”folkets diktatur” skapa reda i de då kaotiska förhållandena i världsmetropolen Rom. Han mördades dock bara några månader efter dess tillkomst.

Cola di Rienzo som staty i Rom. Hjälte i Wagner opera  Rienzi.

Wilhelm Richard Wagner (1813-1883) föddes i Leipzig den 22 maj 1813 och avled i Venedig den 13 februari 1883. Han var därmed samtida med en annan landsflyktig tysk revolutionär, Karl Marx, som såg dagens ljus i Trier fem år efter Wagners födelse och dog i London  den 14 mars 1883, en månad efter den senares frånfälle.

Wagners fader var polistjänsteman och avled ett halvår efter det nionde barnets, det vill säga Richards, födelse. Modern  gifte senare om sig med skådespelaren, diktaren och målaren Ludwig Geyer, som möjligen också var far till minstingen som till en början gick under namnet Richard Geyer.

Wagner bestämde sig vid 16 års ålder för att bli operakompositör trots att han då nätt och jämnt kunde spela piano. Efter studier vid Leipzigs universitet, då han drogs mer till litteraturen än till musiken, blev han 1833 orkesterrepetitör vid teatern i Würzburg. 1834 blev han kapellmästare i först Magdeburg och sedan Riga i Lettland. Det var i Riga han komponerade sin första ”heroiska” opera, ovan nämnda Rienzi, vilken ett sekel senare skulle göra ett outplånligt intryck på Wagner-dyrkaren Adolf Hitler (1889-1945). Hitler uppges ha sett Rienzi 140 gånger.

Jag tänker här inte fördjupa mig i Richard Wagners rikhaltiga produktion, vars höjdpunkt är den med fornhedniska motiv belamrade Nibelungenring (Ringen) omfattande operaverken Rheingold, Die Walküre, Siegfried samt Götterdämmerung. Det finns gott om människor som älskar det sammelsurium av asagudar och diverse andra mytologiska skapelser och hjältar vilka befolkar dessa verk. Jag tillhör emellertid inte dessa.

Den musikaliske Nietzsche – här vid pianot – avskydde Wagners musik.

Kort sagt: jag hatar Wagner. Jag avskyr hans revolutionära retorik, hans antisemitism, hans hednaromantik och hans musik. Jag avskyr hans självupptagna och hänsynslösa gestalt.Wagner kan på mycket goda grunder anses vara en cancer i Europas politiska och kulturella liv. Jag vill i sammanhanget erinra om vad filosofen Friedrich Nietzsche (1844-1900), för övrigt en annan av Hitlers  och Nazitysklands husgudar, i ett plötsligt anfall av klarsyn uttryckte: ”Jag skulle gärna byta ut hela Wagners produktion mot en akt av /Bizets opera/ Carmen.”

Här ett avsnitt ur Carmen, där Don José i Placido Domingos gestalt betygar Carmen sin kärlek i form av ”Blomsterarian”:

http://www.youtube.com/watch?v=tVY3vKQKSv4

Personligen skulle jag slänga Wagners samlade verk i soptunnan till förmån för denna enda aria!

1849 blev Richard Wagner involverad i den vänsterrevolutionära rörelsen i Dresden och var tvungen att fly undan polisen, först till Weimar och därefter till först Paris och sedan Zürich där han var bosatt till 1858. 1864 blev han kallad till det bayerska hovet i München av den bisarre och småningom sinnessjuke konungen Ludwig II, som lät uppföra en rad av den beundrade tonsättarens verk.

Bayerns galne kung Ludwig II upplät sin famn åt Wagner.

1872 slog sig Wagner tillsammans med andra hustrun, Cosima, ner i Bayreuth och invigde där en så kallad festspelsteater vilken invigdes med Ringen 1876. Cosima var dotter till pianisten och tonsättaren Franz Liszt och var en rabiat antisemit, något som stundom var besvärande för Wagner. Året före sin död, 1882, komponerade Richard Wagner det sista av sina storverk, Parsifal. Hans samlade skrifter gavs ut i tio band under åren 1871-83, medan hans brev gavs ut posthumt i två serier 1912-13.

Richard Wagner hade en minst sagt storvulen målsättning. För alltid präglad av Februarirevolutionen 1848, där också Marx spelade en aktiv roll, ville han genom sin musik och dramatik åvägabringa en ”allkonst” som skulle förändra den mänskliga tillvaron i sina grundvalar. Wagner ville en total mänsklig revolution och krossa den småborgerliga och kommersiella tidsandan och icke minst judenheten. Han ville inte underhålla utan revolutionera. I likhet med Nietzsche såg han ner på kristendomen.

Tage Lindbom har i sin bok Fallet Tyskland (1988) skrivit så om den wagnerianska särarten:

Den revolution Wagner talar om är en inre revolution. Det är ett upphävande inte blott av etiska begrepp  utan framförallt av alla gränser mellan det andliga och det sinnliga, mellan det själsliga och det kroppsliga. Melodiskt, harmoniskt, rytmiskt fullbordar Wagner den romantiska musiken: den är liksom en framvällande flod, ett oavbrutet raffinerat spel på nervsträngarna, ett flöde, som berör allt inom människan. 

Nej, Wagner får vara för min del. Självfallet respekterar jag dock att andra på olika grunder kan göra en annan bedömning än jag. Även en sådan i jämförelse med Hitler så diametralt annan personlighet som den franske diktaren Charles Baudelaire (1821-67) fascinerades av det wagnerianska. Jag har även goda vänner och släktingar som, i likhet med min brittiske deckarfavorit kommissarie Morse, uppskattar Wagner. Var och en må bli salig på sin fason.

Känd wagnerian: kommissarie Morse.

Du kom till mig som ett yrväder
med pepparkornsögon
och brunt hårburr.

En osannolik uppenbarelse
som lyste upp min tillvaro
och satte mig på omöjliga prov.

Du bar vittne om kärleken
med ditt stora, varma hjärta
som klappade för alla små.

Som klappade för Italien,
för djuren, för de tandlösa gummorna
och för vinet.

Ja, du VAR kärleken,
inte alltid så lätt att tygla,
inte alltid så lätt att begripa.

Vi välsignades med
 barn, familj och mening
men också med prövningar.

Att vi klarade allt till slut
kan jag bara förstå som
ett Guds mirakel.

Men du hade bråttom
bort från oss,
en dag slutade ditt hjärta slå.

Min lilla Mika,
varför hade du så bråttom,
varför kunde vi inte få bli gamla tillsammans?

Du lämnade oss
med saknaden och tomheten
ekande här hemma.

Du trodde du skulle bli en liten fågel,
och om jag hade trott på reinkarnation
hade jag kanske trott att det är den pippin
som drillar så vackert
utanför balkongen just nu.

Jag tror ändå du har det bra
på andra sidan den hinna
som skiljer oss från det oändliga.

Din himmel
måste vara ljus och varm,
utan plats för det som tynger.

En dag ses vi igen,
och jag hoppas du då förlåter mig för
allt tokigt som hänt sedan du gick din väg.

För att jag inte riktigt kunnat ta vara på mig
utan irrat omkring i avsaknad
av din varma famn.

Jag har dock ingen brådska,
det finns ännu mycket att göra här
i den jordbundna sfären.

Du passade nog inte för denna värld,
där det finns så mycket annat än kärlek
som gör andar som du bedrövade.

Oändligt glad är jag dock
för den tid vi fick,
för  allt du gav och lärde mig.

Att vara liberal är att vara kluven. Det framgår med all tydlighet av den debatt som stundtals förs om begreppet ”tolerans”. Ofta nog är det liberalerna ibland oss – med eller utan anknytning till Folkpartiet – som ordar högst, mest frekvent och med mest darr på stämman om behovet av tolerans. Ofta nog är det också samma liberaler som uppvisar störst intolerans.

En fullfjädrad liberal kan knappast entydigt ta ställning i någon sakfråga. Så fort vederbörande givit uttryck för stöd eller fördömande till något påbörjar han/hon en harang som brukar inledas med de oförglömliga orden ”men å andra sidan får vi inte glömma…”. Det kunde vi se talrika prov på under det Kalla kriget.

När liberalen i fråga uttalat sitt starka avståndstagande från kommunismen, givetvis helt rätt och riktigt, följde sedan en uppräkning över hur hemskt det var i andra diktaturer, vilka dock objektivt sett aldrig var fullt lika avskyvärda som de kommunistiska varianterna:

Förtrycket i Francos Spanien kan inte jämföras med det som rådde i kommunistdiktaturerna.

- Förtrycket i juntans Grekland, Salazars Portugal eller Francos Spanien kan på intet sätt jämföras med det som rådde  i Sovjetinionen och Röda Kina.

- Kommunistdiktaturen i det aggressiva Nordvietnam var etter värre och mer hänsynslös än vad det relativt demokratiska, om än korrupta, Sydvietnam någonsin var.

- Park Chung Hees knappast perfekta miltärstyre i Sydkorea var ett demokratiskt lyckorike jämfört med Kim Il-sungs mardrömslika, krigstokiga stalinistdiktatur i Nordkorea, vilken upprätthålls än i denna dag av Kims sonson samtidigt som Sydkorea har genomgått en demokratisk revolution.

- Castros Kuba med dess fängslanden, tortyr och avrättningar av oliktänkande var mycket värre än den auktoritära diktaturen i Pinochets Chile, som i tidernas fullbordan gjorde något som aldrig setts skymten av i ett kommunistland: man anordnade en folkomröstning för eller emot militärjuntan, och när denna gick emot den avgick juntan!

Vänsterns hjälte Fidél Castro: många gånger värre än Chiles Pinochet.

Det fanns med andra ord i verkligheten inga relevanta jämföresepunkter mellan vänster- och högerdiktaturer under det Kalla kriget. Kommunistdiktaturerna var alltid oreserverat värre än de auktoritära, i värsta fall fascistliknande regimerna. Fast det ville våra kluvna liberaler aldrig låtsas om. De körde på med sitt tröttsamma ”å ena sidan, å andra sidan”.

Denna tradition har fortsatt av bara farten. Ett eklatant exempel härpå gavs under den så kallade Kippavandring, som anordnades av den hårt ansatta Judiska församlingen i Malmö den 18 maj. Några hundra deltagare tågade i god ordning och stämning från Synagogan till Stortorget, där ett antal tal hölls. En av talarna var Folkpartiets europaparlamentariker Olle Schmidt. Denne utlät sig bland annat på följande sätt:

Vårt budskap är entydigt, vi tror på alla människors lika värde och manifesterar emot antisemitism, men också mot islamofobi och andra former av främlingsfientlighet.

Shnuer Kesselman, hårt ansatt rabbin vid Synagogan i Malmö.

Kippavandringarna är ett sätt för Malmös förföljda judar att manifestera sin rätt att uttrycka sin religiösa tillhörighet genom att bära symboler, som exempelvis den traditionella huvudbonaden kippa samt Davidsstjärnan. Även icke-judar som sympatiserar med detta budskap är välkomna att deltaga. Olle Schmidt och hans meningsfränder bland toleransmånglarna är dock inte helt nöjda med detta upplägg.

De kan därför inte låta bli att lägga in brasklappar om så kallad islamofobi och andra typer av vad som svepande kallas ”främlingsfientlighet”. Alla vet att det är Sverigedemokraterna som är det stora spöket härvidlag.

”Islamofobi” betyder ordagrant skräck för islam och islamska trosbekännare. Man kan diskutera om denna skräck är särskilt utbredd eller ej, men om den är det kan jag bara säga en sak: den är i så fall fullt berättigad.

Olle Schmidt: den evige folkpartisten.

Sedan massinvandringen av icke minst personer tillhöriga den islamska religionen och kulturen inleddes på initiativ av folkpartiledaren och dåvarande socialministern Bengt Westerberg för 20 år sedan, har företeelser såsom hedersmord/hedersrelaterat våld, diskriminering av kvinnor, barnmisshandel, stöd för terrorism, ungdomskravaller, massvåldtäkter, heltäckande kläder för kvinnor, tolerans för månggifte och absolut icke minst antisemtism samt i dess kölvatten rabiat Israel-hat frodats i vårt land.

Tack för allt du gav oss, Bengt!

Inflödet av muslimer till Malmö har gjort denna en gång rätt idylliska stad till ett avskräckande exempel i den civiliserade delen av världen, en stad varifrån den judiska befolkningen flyr och det judiska församlingslivet tynar bort. Där den chazzidiskt klädde rabbinen Shnuer Kesselman utsätts för både verbala och fysiska angrepp så fort han sätter foten utanför dörren. Det är inte svenskfödda malmöiter som står för detta blatanta judehat. Kort sagt: Malmö är en skam för Sverige.

Så det finns en rädsla för sådana yttringar i Sverige? Det är i så fall bara naturligt.

Ovan nämnde Bengt Westerberg har blivit något av en toleransguru, åtminstone i sina egna och anhängarnas ögon. Att den voluminösa invandringen ens avlägset skulle kunna innebära några som helst problem för Sverige är med ”Vet Bästerbergs” synsätt inte att tänka på. Alla antydningar i den vägen avfärdas såsom varande svårartat rasistiska och främlingsfientliga, i värsta fall rentav sverigedemokratiska. All invandring är berikande, vet vi inte det?

I höstas utkom Westerberg på statligt uppdrag med betänkandet Främlingsfienden inom oss (SOU 2012:74) där han framlägger ett antal hurtiga förslag om hur ”främlingsfientligheten” – där ”islamofobin” utmålas som det mest drakoniska hot – bäst skall stoppas. Det åligger nu landets arma kommuner att ta ställning till hur enmansutredare Westerbergs kostnadsslukande förslag bör implementeras, det vill säga om det alls finns ekonomiska förutsättningar för detta.

Men vad, i Westerbergs ögon, kan vara viktigare än att bekämpa det som vagt kallas främlingsfientlighet – sådana petitesser som sjuk- och åldringsvård, skola och försvar får givetvis stryka på foten om ett val måste göras.

Toleransmånglarna och deras epigoner bör betänka en sak: tolerans och öppenhet, det senare ett ord som frekvent används i nära anslutning till det förra, är inga absoluta värden. Ty hur skulle de kunna vara det? Man kan vara tolerant gentemot folkmord och öppen för totalitär diktatur.

Toleransgurun Bengt Westerberg: mannen som gjorde massinvandringen möjlig.

Det var precis detta merparten av dem som tillhörde – eller i förekommande fall fortfarande tillhör – 68-vänstern var/är. Man tolererar gladeligen Maos slaktande eller svältande av 60 miljoner kineser samt  var/är öppna för att det behövs diktatur i en del länder i vilka medborgarna tyvärr inte begriper sitt eget bästa.

I fortsättningen tycker jag därför gott att vi av toleransapostlarna kan avkräva klara besked om exakt vad det är vi bör vara toleranta och öppna gentemot, respektive vad vi inte bör tolerera och/eller vara öppna för. Vi bör dock inte bli särskilt förvånade om vi blir kallade ”rasister” eller ”främlingsfientliga” när vi kräver dessa besked. Är det något toleransmånglarna är bra på så  är det nämligen att klistra etiketter på sådana som inte ställer upp på varje bokstav i det egna budskapet.

Toleransmånglarna/toleransapostlarna/toleranspoliserna (välj önskvärd beteckning) är med andra ord inte sällan värst av de intoleranta. Bengt Westerberg intar för sin del en viss särställning.

Fatah brukar framställas som den mer måttfulla av de båda konkurrerande palestinska organisationerna. Det är troligt att så verkligen är fallet: islamistiska Hamas måste betecknas som den mest hårdföra med dess återkommande krigshandlingar mot Israel och nära förbindelser med värstingstaten Iran.

Fatahs Jibril Rajoub, Iran-vän och kärnvapenförespråkare.

Denna nyansering innebär inte att Fatah, som kontrollerar Västbanken, är freden inkarnerad. Nyligen framträdde Jibril Rajoub, vice sekreterare i Fatahs centralkommitté och ordförande i den Palestinska myndighetens olympiska kommitté, i palestinsk television och gjorde då följande uttalande:

Jag svär att om vi hade haft en atombomb så hade vi använt den denna morgon.

Delar av intervjun med Rajoub återges via länken överst.

Se där den inställning som ådagalagts av en hög representant för den myndighet med vilken Israels regering hoppas kunna förhandla om en framtida tvåstatslösning. Han är långt ifrån ensam om en sådan omedgörligt militant hållning inom den Palestinska myndigheten.

Uttalandet var ämnat som en förklaring till varför palestinierna kunde tänkas förhandla med Israel förutsatt att de får gehör för sina mer eller mindre orealistiska  krav på Jerusalem (som kallas Al-Quds, ”Den heliga”, på arabiska), den israeliska säkerhetsbarriären, bosättningar och fångar.

Jibril Rajoub har, informerar Palestinian Media Watch om, ett långt förflutet som terroristiskt verksam. Bland annat greps han på 1980-talet för att ha kastat handgranater mot israeliska försvarsstyrkor. Han släpptes 1985 i utbyte mot tre israeliska fångar. Därefter greps han ytterligare två gånger innan han den tredje gången utvisades till Libanon. 1993 tilläts han återvända till Israel efter Osloavtalet samma år.

Fatah är ”vårt kära systerparti” enligt Löfven.

Efter hand har Rajoub alltså stigit i graderna inom den Palestinska myndighetens hierarki. Han uppges vara en av få Fatah-ledare som förespråkar närmare förbindelser mellan Fatah och Iran. Rajoub skall nyligen ha träffat Irans ambassadör i Libanon. Kanske skall det krigiska uttalandet om kärnvapenbruk mot Israel tolkas som ett uttryck för närmandet till Iran.

Det är således samma Fatah som S-ledaren Stefan Löfven i samband med senaste sossekongressen utnämnde till ”vårt kära systerparti”. Han borde se denna korta video om 90 år av palestinskarabisk terror:

https://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=NHl7mF8IrHA

SVTs Uppdrag granskning (UG) med Janne Josefsson och Magnus Wennerholm skrapade litet på mediaytan med programmet ”Den goda viljan” för ett par dagar sedan. Här framgick med önskvärd tydlighet att Sverige är landet med den fria världens troligen sämsta journalistik.

På en timmes tid hinns naturligtvis inte med att göra en uttömmande redovisning av hur illa det egentligen är ställt med mainstreammedias taffliga försök att bedriva seriös journalistik. Ändå är UG värt beröm för sin ansats att titta litet närmare på ett fåtal av de mediala skandaler som skämt ut vårt land under senare år.

Jag berördes mest av fallet Amun Abdullahi, radioreportern med somalisk bakgrund som 2010 tilldelades Publicistklubbens yttrande- och tryckfrihetspris till Anna Politkovskajas minne. Abdullahi, som arbetat på Sveriges Radio (SR) International, hade svarat för flera berömvärda avslöjanden vilka även sänts i Ekot.

När Abdullahi, som verkligen brann för sitt uppdrag som journalist i sitt nya hemland, fick fatt på ett världsscoop – en ungdomsledare i Rinkeby hade rekryterat somaliska unga män till terrorrörelsen al-Shabaabs så kallade heliga krig i Somalia – blev det dock för mycket för vissa andra inom SR. I programmet Konflikt ifrågasattes uppgifterna genom försåtliga antydningar byggda på otillräckligt förarbete och, låt oss vara ärliga, ren illvilja. Uppgifter från SÄPO har sedan bekräftat uppgifterna. Konflikt-representantens valhänta försök att urskulda sig i UG var bara patetiska i sin karaktäristiska svamlighet.

Amun Abdullahi – drabbad av SR-kollegernas illvilja.

Amun Abdullahi tog mycket illa vid sig och beslutade sig för att lämna journalistiken bakom sig och i stället arbeta med barnhemsbarn i födelselandet Somalia. Så kan det gå när det politiskt korrekta drevet går mot obekväma journalistkolleger. Det kan också nämnas att Amun å det starkaste avråddes från att intervjua SD-ledaren Jimmie Åkesson.

Ett okänt antal journalister verkar ha mementot ”Skriv eller prata inte så att det kan gynna SD” fastnålade på sina anslagstavlor. Att en av dessa är Aftonbladets kulturskribent Martin Aagård framgick med närmast skrattretande pregnans i Magnus Wennerholms reportage.

Aagård, som inte vill låta sig intervjuas öga mot öga utan endast via telefon, avslöjades ha trixat med siffror om somaliska analfabeter i syfte att ”sätta dit” förre kollegan Per Brinkemo som rasist, Avpixlare och SD-anhängare. Han påkoms helt enkelt med brallorna nere och gjorde pinsamt dåliga försök att få på sig dem igen i telefonintervjun.

PK-media har översvämmats av indignerade kommentarer som går till rätta med främst Janne Josefsson. Några har kallat honom ”fascist”(vad annat var att vänta?), andra undrar vad som ”hänt med honom”. Därom tror jag mig veta besked: vad som hänt är att Josefsson upptäckt att några eller rätt många av hans kolleger inte är förutsättningslöst undersökande journalister utan åsiktsmegafoner för vänstern och/eller den politiska korrektheten.

Inom denna snävt avgränsade parameter är det strängeligen förbjudet att problematisera allting som har med invandringsrelaterade frågor att göra, eftersom detta skulle kunna gynna Sverigedemokraterna och ge uppkäftiga sajter som Avpixlat vatten på sin kvarn. Att sedan precis denna sinnessvaga inställning faktiskt gynnar SD/Avpixlat lär de ljusskygga mediesnubbarna omsider bli varse.

Den enda etablerade skribent som vad jag vet skrivit några erkännsamma ord om Uppdrag  gransknings senaste bedrift är Expressen-kolumnisten Britta Svensson (16/5), som lyfter fram exemplet Amun Abdullahi. Frågan är hur länge den följsamma Expressen-redaktionen låter henne vara kvar.

Reklamblad för Jolins banbrytande bok.

Slutligen passar det i sammanhanget bra att påminna om att redaktören och författaren Christopher Jolin (1925-99) svarade för en hjältemodig insats – enligt SvD-kommentatorn Gunnar Unger (Sagittarius) var Jolin förtjänt av ”hela nationens tacksamhet” – när han redan 1972 gav ut boken Vänstervridningen: hot mot demokratin i Sverige på Mamö-förlaget VOX/Bernces.

Den följdes två år senare upp med Sverige nästa?, där Jolin varnar för Sovjetunionens planer för Sverige. Jolin förvillade sig senare ut i nationalextremismens träskmarker, men dit hade han ännu inte kommit då han skrev nämnda böcker. En bidragande orsak till Jolins trista utveckling var att han behandlades mycket illa av det politiska och mediala etablissemanget och framställdes som en farlig extremist.

I verkligheten var han vid denna tid västerländsk liberal, USA- och Israel-vän. Allt skit han fick blev till en självuppfyllande profetia. En av dem som beljög och smutskastade Jolin den gången var Carl Bildt, då handsekreterare åt M-ledaren Gösta Bohman. Jolin utsattes helt enkelt för ett regelrätt karaktärsmord.

För mig är Christopher Jolin – nota bene i sin liberala, mediagranskande skepnad - fortfarande förtjänt av hela nationens tacksamhet. Äras den som äras bör.

I år har palestinaaraberna den 15 maj högtidlighållit den 65e så kallade Nakbadagen. Nakba betyder ”katastrof”, och den katastrof som avses är proklamerandet av den judiska staten Israel. Det finns en utbredd mytbildning om händelserna i samband med Israels bildande, varför det kan finnas anledning att här kortfattat återge händelseförloppet och historiken bakom.

Först måste konstateras att Palestina aldrig har varit en statsbildning och naturligtvis i än mindre grad det paradis för palestinaaraber det tenderar att utmålas som i debatten om israeliska versus palestinska intressen. Det var en dammig och outvecklad avkrok i utkanten av det Ottomanska riket, befolkat av såväl judar som araber, innan det efter Första världskriget blev ett brittiskt mandatområde. Således är det  lika korrekt att tala om judar som ”palestinier” som om araber.

Utvecklingen i riktning mot upprättandet av en judisk statsbildning kan sägas ha inletts med den moderna sionismens tillkomst i slutet av 1800-talet. Den österrikisk-judiske journalisten Thedor Herzl (1860-1904) utkom 1896 med sin banbrytande bok Der Judenstaat (Judestaten), som pläderade för en judisk stat i Palestina. Vid den första judiska världskongressen, som Herzl sammankallat till schweiziska Basel 1897, slogs denna strävan fast. Vid denna kongress bildades också World Zionist Organization (WZO).

Thedor Herzl, den moderna sionismens grundare.

WZO inledde en intensiv lobbyverksamhet med målsättningen att förverkliga sina planer på ett judiskt nationalhem i Palestina. 1909 grundades staden Tel Aviv av sionistiska pionjärer från den historiska hamnstaden Jaffa vid Medelhavskusten; Jaffa är i dag inkorporerat i Tel Aviv. 1910 inrättades den första kibbutzen. 1917 kom ett stort genombrott i de sionistiska ansträngningarna, då Herzl efterträdare Chaim Weissman (1874-1952) lyckades få Storbritanniens regering att genom den så kallade Balfourdeklarationen acceptera sionismen.

Åren 1922-48 var Palestina ett brittiskt mandatområde sedan det Ottomanska riket kollapsat i Första världskrigets kölvatten. Britterna sökte förhindra en alltför ymnig judisk immigration till Palestina utan att lyckas särskilt bra, och slutligen tvingades man inse att det bästa var att dra sig tillbaka. En judisk terrorkampanj, där den mest militanta grupperingen var den så kallade Sternligan – uppkallad efter den polske juden Avraham Stern (1907-42) – påskyndade britternas beslut att dra sig tillbaka. Sternligan, eller Lehi, var en utbrytning ur Irgun.

Avraham Stern, grundaren av Lehi.

Sternligan mördade under pågående världskrig 1944 den högste brittiske representanten i Mellanöstern, Lord Moyne, i Kairo och i september 1948 föll den svenske FN-medlaren, greve Folke Bernadotte, offer för mördarkulor avlossade av Lehi-aktivister i Jerusalem. Det mest spektakulära av alla judiska terrordåd var dock Irguns sprängning av King David Hotel i Jerusalem den 22 juli 1946, då 91 människor av olika nationaliteter omkom och 46 skadades.

Den 2 oktober 1947 accepterar Jewish Agency formellt FNs rekommendation om att Palestina skall delas i en judisk och en arabisk stat och uppmanar till fredlig samexistens. Palestinaaraberna uppmanas av omkringliggande arabstater att vägra acceptera FNs delningsplan och i stället gripa till vapen. Ett palestinskt inbördeskrig tar sin början. I Palestina bildas Det heliga krigets armé under ledning av Abd al-Qadir al-Husayni (1908-48) och Hasan Salama. Detta rövarband har beskrivits som klanen Husseins privatarmé.

Det Heliga krigets armé redo för attacker mot judiska mål.

Den 14 maj 1948 utropas staten Israel av den i dåvarande tsarryska staden Plonsk födde David Ben-Gurion (1886-1973), som blir Israels förste premiärminister, på Tel Avivs stadsmuseum. Jerusalem är vid denna tid omringat av arabiska arméer. Historisk förste president blir Chaim Weissman, en kemist med rötter i Vitryssland. Israel erkänns på ett tidigt stadium av både USA och Sovjetunionen.

Den 15 maj  svarar de arabiska staterna Egypten, Irak, Libanon, Transjordanien och Syrien med att attackera det nybildade Israel. Araberna förlorar emellertid detta liksom alla efterföljande krig mot den för sin existens kämpande judiska staten. Strax före angreppet uppmanar angriparna palestinaaraberna att fly – de skulle ju, enligt de segervissa arabstaterna, ändå snart få återvända i triumf.

Israel vägrade efter sin seger 1949 låta arabflyktingarna återvända, då fienden inte erkände den egna statens existens. Det palestinska flyktingproblemet har alltså skapats av arabstaternas omedgörlighet, inte som en medveten judisk plan att utvisa araberna ur Israel.

De palestinaaraber som valde att stanna i Israel har absorberats i det israeliska samhället och fick en betydligt bättre tillvaro än de som rättade sig efter ordern att fly. Undersökningar har visat att 80 procent av de omkring en miljon israeliska araberna föredrar israeliskt framför arabiskt medborgarskap.

Ben-Gurion, till vänster, tillsammans med den israeliske nationalhjälten Abba Kovner under det första arabisk-israeliska kriget.

I dag använder de palestinska grupperingarna Hamas och Fatah, liksom omkringliggande arabstater,  palestinaflyktingarna som en cynisk politisk hävstång i opinionsbildningen mot Israel. Således har arabstaterna motsatt sig en assimilering av palestinierna i sina samhällen och nekar dem till och med grundläggande mänskliga rättigheter. FN-organet UNWRA, som ensamt ansvarar för de palestinska flyktingarna, har vidmakthållit flyktingstatus även för de palestinaaraber som blivit medborgare i omkringliggande arabstater.

I samband med krigsutbrottet den 15 maj 1948 utvisades uppemot en miljon judar ur arabländerna de var bosatta i. Dessa judar lyckades under svåra umbäranden etablera en ny tillvaro och har inte givit upphov till någon flyktingkatastrof. Israel är i dag en blomstrande demokrati – det kan nämnas att arabiska representanter invaldes redan i det första israeliska parlamentet 1949 – medan omgivande, muslimskt styrda  arabstater grovt räknat befinner sig i olika grader av förfall med florerande förtryck, extremism, inbördeskrig och kaos.

Den utbrända jeepen efter attacken under shavuot.

Föga oväntat förekom israelfientliga terrorhandlingar på Nakbadagen. Raketer avlossades och attacker genomfördes mot israeliska mål. I byn Hursa nära Hebron, den största staden på Västbanken, skadades fyra israeliska soldater då en brandbomb kastades mot och träffade deras jeep. Två av soldaterna fick brännskador av andra graden. Angriparna fortsatte att kasta sten på soldaterna när de försökte ta sig ur fordonet.

Attacken skedde under den judiska högtiden shavuot, som firas till minne av mottagandet av torah på berget Sinani.

Stillsamt uppbygglig,
rofylld och godmodig.

Utan all denna desperation
som sätter i brand,
gör förnuftet omintet
och skapar kaos i känslornas rike.

Varför skall jag behöva förtäras
av uppslukande passion
och vanvettig längtan,
såra den jag håller kärast?

Hemsökas av oresonlig svartsjuka
och förryckande kaos?

Kanske var det bara stormen före lugnet,
en urladdning som ger plats
för den frid som övergår allt förstånd
i tidernas fullbordan.

Jag hyser trots allt hopp,
vad annat finns att ty sig till
när allt är sagt
och alla möjligheter uttömda?

Hoppet som lyser som en varm låga
här i min ensliga boning.

Hoppet om en ny morgondag
då kärlek och vänskap förenas
i fruktbärande symbios,
då två blir ett.

Vänskap och kärlek.
Du och jag.

Sentio maj 2013: SD 13,6 procent och tredje största parti samt vågmästare.

Det var inga braskande sensationsrubriker på löpsedlarna då Sentio Research offentliggjorde sin majmätning den 14 maj. Inget märkligt alls: det brukar det sällan eller aldrig bli då Sverigedemokraterna (SD) noteras för rekordsiffror eller närapå, utan endast då partiet påstås ”sjunka som en sten” eller liknande.

SD får nu 13,6 procent av sympatierna hos de 1006 personer som på nätet tillfrågats om sina partipolitiska preferenser under perioden 2 – 9 maj. Det innebär näst högsta notering någonsin för partiet

Också i denna mätning har det så kallade rödgröna oppositionblocket ett solitt övertag med 46,1 procent, att jämföra med 35,8 för de regeringsbärande allianspartierna. Socialdemokraterna är största parti med 31,6 procent mot 27,2 för Moderaterna. Det rödgröna övertaget är egentligen större, då Centerpartiet når katastrofala 2,4 procent och hamnar utanför riksdagen. Något bättre för KD med 4,3 procent.

Den som letar efter en Sjöstedt-effekt får leta förgäves.

Sverigedemokraterna är i denna mätning med god marginal tredje största parti och vågmästare - Miljöpartiet noteras för 8,4 procent och V för måttliga 6,1 procent. De som letar efter en Sjöstedt-effekt får alltså fortsätta leta. I övrigt kan noteras 14,1 procent osäkra väljare samt att resultatet för ”övriga” blir 2,2 procent.

Värrt att notera är att Centerpartiet, där såväl moderpartiet som det haschdoftande och månggiftessugna ungdomsförbundet CUF tycks ha kidnappats av Stureplans-typerna, är på god väg att utplåna sig självt under Annie Lööfs ledarskap.

Läget är verkligt prekärt för det forna landsbygdspartiet, och det enda som enligt min tro skulle kunna rädda C  under galgen är om man slänger in landsbygdsminister Eskil Erlandsson som stark man eller åtminstone ”medledare”  jämte vackert leende Lööf.

Kan Eskil Erlandsson rädda C från utplåning?

Kanske är dock C inte moget för två smålänningar i toppen…risken är att det blir litet för mycket Karl-Oskar och Kristina över det hela.

I alla händelser tvingas de som räknat ut SD efter några mätningar med relativ tillbakagång bita i gräset den här gången.  Också i Metro/YouGovs (10,9) och Expressen/Demoskops (9,9) majmätningar gick det hyggligt bra för SD.

En viktig del av förklaringen till att det åter blåser förlig vind för Jimmie Åkessons skuta är att partiet synts mer i media under senare tid än i början av året. Jimmie har exempelvis debatterat med integrationsminister Erik Ullenhag, deltagit i en TV-sänd partiledardebatt samt hållit ett vårtal i Stockholm.

http://en.wikipedia.org/wiki/Kermit_Gosnell

Kermit Gosnell, en 73-årig chef för en abortklinik i Philadelphia i den amerikanska delstaten Pennsylvania, har befunnits skyldig till tre mord och ett fall av vållande till annans död. Tisdagen den 21 maj skall åklagarsidan och försvaret inför en jury disktutera vilket straff Gosnell skall dömas till. I Pennsylvania finns bara två alternativ för den som befinns skyldig till mord: livstids fängelse eller dödsstraff.

Tidningen Philadelphia Inquirer hade en träffande rubrik i sin nätupplaga philly.com: ”Nu måste Gosnell rädda ett liv – sitt eget”. Mer om Gosnell via länken överst.

Av den fasansfulla beskrivningen av Gosnells abortklinik framgår med full tydlighet att den så kallade Hippokrates ed, den edliga försäkran som läkare och tandläkare traditionellt svär med början på 500-talet före Kristi födelse, var någonting okänt på hans praktik som mest av allt liknade ett slakthus. Här följer ett avsnitt av den hippokratiska eden, där läkaren bland annat lovar att aldrig medvetet skada sina patienter:

Efter förmåga och omdöme skall jag följa den behandling jag anser gagnerikast för mina patienter och det som kan skada eller irritera dem skall jag undvika. Jag skall icke ge något gift, även om jag blir ombedd, eller heller ordinera något sådant; ej heller skall jag ge någon kvinna fosterfördrivande medel.

Eden i sin helhet här:

http://www.sls.se/Etik/Etiska-koder/Den-Hippokratiska-Eden/

Kermit Barron Gosnell föddes 1941 och inledde sin bana som abortläkare 1972. En anledning till att han kunde bedriva sitt blodiga hantverk så länge var sannolikt att han allmänt sågs som en respektabel medlem av samhället. Sanningen om förhållandena på kliniken började nystas upp i samband med ett FBI-tillslag mot kliniken den 18 februari 2010 efter misstankar om försäljning av narkotikaklassade läkemedel.

Amerikansk demonstration till förmån för livet.

Den syn som mötte de federala agenterna var i sanning fruktansvärd. Förhållandena har beskrivits som extremt ohygieniska med bland annat blodfläckar på golven och en stank av djuraffär; Gosnell höll flera av sina husdjur på kliniken. Aborterade foster och fosterdelar fanns vårdslöst spridda i lokalerna, ibland förpackade i tomma kattmatsburkar.

Kermit Gosell yttrade sig inte under rättegången och inte heller fanns någon som vittnade till hans fördel. Däremot kunde anställda vittna om att barn som överlevt aborter rutinmässigt dödades genom att ryggmärgen klipptes av. Av åklagarens framställan blev det tydligt att det rådde skräckfilmsliknande förhållanden vid Gosnells klinik.

”Doktor” Gosnell stod åtalad för åtta mord varav sju på överlevande aborterade foster samt ett på en kvinna – Karnamaya Mongar – som avlidit efter en abort. Efter nio dagars överläggning fann juryn Gosnell skyldig till tre fall av överlagt mord och ett fall av vållande till annans död (Mongar). Sammanlagt dömdes Gosnell skyldig till 21 av 24 åtalspunkter, i övrigt bland annat illegal förskrivning av narkotiska preparat, sammansvärjning relaterad till korruption, illegala aborter samt medicinsk misskötsel.

De illegala aborterna hade utförts efter 24-veckorsgränsen; dessutom omfattade åtalet över 200 fall där aborter genomförts utan att lagstadgad väntetid om 24 timmar iakttagits.

Guvernör Tom ridge (R) satte stopp för inspektion av abortkliniker i Pennsylvania.

Fallet Gosnell har även medfört andra efterverkningar. Nio (outbildade) anställda vid kliniken har åtalats. Vidare har fyra delstatsjurister och två ansvariga tjänstemän vid Pennsylvanias hälsodepartement avskedats, därför att de underlåtit att under många år granska förhållandena vid kliniken. Det yttersta ansvaret för inställda inspektioner av delstatens abortkliniker åvilar den republikanske guvernören Tom Ridge (1995-2001), som är abortförespråkare. Däremot förekom inspektioner under företrädaren, demokraten Bob Casey, som var ”för livet” (pro life).  Mer om detta här:

http://cnsnews.com/news/article/grand-jury-under-pro-abort-gop-governor-pennsylvania-stopped-annual-inspections

Abortfrågan är som bekant känslig. Alla form av kritik mot genomförandet av aborter – det talas ofta om ”den fria aborträtten” – brukar enligt gällande politisk korrekthet avfärdas som uttryck för reaktionära åsikter av människor som påstås vara motståndare till kvinnans rättigheter. USA har världens mest liberala abortlagstiftning, där rättsfallet Roe vs. Wade från 1973 ännu är normgivande trots konservativt motstånd. I otaliga amerikanska filmer och TV-serier har vi sett abortförespråkare framställas som hjältar och abortmotståndare som vildsinta skurkar.

Abortkritiker har i sammanhanget påpekat att president Barack Obama under sin tid som delstatssenator i Illinois upprepade gånger röstade emot lagförslag som syftade till medicinsk eftervård av foster som överlevt aborter. Obama är en principiell abortförespråkare som uppges stå nära den abortvänliga organisationen Planned Parenthood.

Det har påpekats att Obama under sin tid som delstatspolitiker motsatte sig lagar som syftade till att skydda barn som överlevt aborter.

Det är helt stilenligt att fallet Gosnell i Sverige hittills mest uppmärksammats av kristna tidningar som Världen i dag och Dagen medan tystnaden i mainstreammedia varit i det närmaste kompakt. Det är kanske för mycket begärt att de ideologiska tillskyndarna av det legaliserade barnamord som abort, särskilt i långt framskriden grosess, de facto innebär skall dra någon lärdom av det groteska Gosnell-fallet.

Möjligheten finns dock att inte fullt så doktrinära människor tänker igenom vad en abort verkligen innebär och i bästa fall modererar sitt synsätt. En sak är dessbättre fullständigt klar: Kermit Gosnell kommer inte längre att kunna fortsätta sitt skräckregemente.