Landet med den fria världens sämsta journalistik

Janne Josefsson: mediaetablissemangets senaste hatobjekt.

SVTs Uppdrag granskning (UG) med Janne Josefsson och Magnus Wennerholm skrapade litet på mediaytan med programmet ”Den goda viljan” för ett par dagar sedan. Här framgick med önskvärd tydlighet att Sverige är landet med den fria världens troligen sämsta journalistik.

På en timmes tid hinns naturligtvis inte med att göra en uttömmande redovisning av hur illa det egentligen är ställt med mainstreammedias taffliga försök att bedriva seriös journalistik. Ändå är UG värt beröm för sin ansats att titta litet närmare på ett fåtal av de mediala skandaler som skämt ut vårt land under senare år.

Jag berördes mest av fallet Amun Abdullahi, radioreportern med somalisk bakgrund som 2010 tilldelades Publicistklubbens yttrande- och tryckfrihetspris till Anna Politkovskajas minne. Abdullahi, som arbetat på Sveriges Radio (SR) International, hade svarat för flera berömvärda avslöjanden vilka även sänts i Ekot.

När Abdullahi, som verkligen brann för sitt uppdrag som journalist i sitt nya hemland, fick fatt på ett världsscoop – en ungdomsledare i Rinkeby hade rekryterat somaliska unga män till terrorrörelsen al-Shabaabs så kallade heliga krig i Somalia – blev det dock för mycket för vissa andra inom SR. I programmet Konflikt ifrågasattes uppgifterna genom försåtliga antydningar byggda på otillräckligt förarbete och, låt oss vara ärliga, ren illvilja. Uppgifter från SÄPO har sedan bekräftat uppgifterna. Konflikt-representantens valhänta försök att urskulda sig i UG var bara patetiska i sin karaktäristiska svamlighet.

Amun Abdullahi – drabbad av SR-kollegernas illvilja.

Amun Abdullahi tog mycket illa vid sig och beslutade sig för att lämna journalistiken bakom sig och i stället arbeta med barnhemsbarn i födelselandet Somalia. Så kan det gå när det politiskt korrekta drevet går mot obekväma journalistkolleger. Det kan också nämnas att Amun å det starkaste avråddes från att intervjua SD-ledaren Jimmie Åkesson.

Ett okänt antal journalister verkar ha mementot ”Skriv eller prata inte så att det kan gynna SD” fastnålade på sina anslagstavlor. Att en av dessa är Aftonbladets kulturskribent Martin Aagård framgick med närmast skrattretande pregnans i Magnus Wennerholms reportage.

Aagård, som inte vill låta sig intervjuas öga mot öga utan endast via telefon, avslöjades ha trixat med siffror om somaliska analfabeter i syfte att ”sätta dit” förre kollegan Per Brinkemo som rasist, Avpixlare och SD-anhängare. Han påkoms helt enkelt med brallorna nere och gjorde pinsamt dåliga försök att få på sig dem igen i telefonintervjun.

PK-media har översvämmats av indignerade kommentarer som går till rätta med främst Janne Josefsson. Några har kallat honom ”fascist”(vad annat var att vänta?), andra undrar vad som ”hänt med honom”. Därom tror jag mig veta besked: vad som hänt är att Josefsson upptäckt att några eller rätt många av hans kolleger inte är förutsättningslöst undersökande journalister utan åsiktsmegafoner för vänstern och/eller den politiska korrektheten.

Inom denna snävt avgränsade parameter är det strängeligen förbjudet att problematisera allting som har med invandringsrelaterade frågor att göra, eftersom detta skulle kunna gynna Sverigedemokraterna och ge uppkäftiga sajter som Avpixlat vatten på sin kvarn. Att sedan precis denna sinnessvaga inställning faktiskt gynnar SD/Avpixlat lär de ljusskygga mediesnubbarna omsider bli varse.

Den enda etablerade skribent som vad jag vet skrivit några erkännsamma ord om Uppdrag  gransknings senaste bedrift är Expressen-kolumnisten Britta Svensson (16/5), som lyfter fram exemplet Amun Abdullahi. Frågan är hur länge den följsamma Expressen-redaktionen låter henne vara kvar.

Reklamblad för Jolins banbrytande bok.

Slutligen passar det i sammanhanget bra att påminna om att redaktören och författaren Christopher Jolin (1925-99) svarade för en hjältemodig insats – enligt SvD-kommentatorn Gunnar Unger (Sagittarius) var Jolin förtjänt av ”hela nationens tacksamhet” – när han redan 1972 gav ut boken Vänstervridningen: hot mot demokratin i Sverige på Mamö-förlaget VOX/Bernces.

Den följdes två år senare upp med Sverige nästa?, där Jolin varnar för Sovjetunionens planer för Sverige. Jolin förvillade sig senare ut i nationalextremismens träskmarker, men dit hade han ännu inte kommit då han skrev nämnda böcker. En bidragande orsak till Jolins trista utveckling var att han behandlades mycket illa av det politiska och mediala etablissemanget och framställdes som en farlig extremist.

I verkligheten var han vid denna tid västerländsk liberal, USA- och Israel-vän. Allt skit han fick blev till en självuppfyllande profetia. En av dem som beljög och smutskastade Jolin den gången var Carl Bildt, då handsekreterare åt M-ledaren Gösta Bohman. Jolin utsattes helt enkelt för ett regelrätt karaktärsmord.

För mig är Christopher Jolin – nota bene i sin liberala, mediagranskande skepnad - fortfarande förtjänt av hela nationens tacksamhet. Äras den som äras bör.

SKMA går i taket efter israelisk video

http://antisemitism.org.il/article/78664/muslim-socialist-leader-wants-swedish-defense-forces-%E2%80%9Cbomb-israel-and-exterminate-jews

Länken ovan går till en video offentliggjord av den israeliska organisationen the Coordination Forum for Countering Antisemitism (CFCA). I videon och i en vidhängande text nagelfars den från den socialdemokratiska partistyrelsen nyligen avgångne islamisten Omar Mustafa, ordförande i Islamiska förbundet, och Socialdemokraternas sätt att hantera denne och i ett vidare perspektiv frågor som rör islamismen och den judiska staten Israel.

Omar Mustafa ville se JAS-plan mot Israel.

Personligen tycker jag det är välgörande med det strålkastarljus CFCAs video riktar mot såväl Omar Mustafa som socialdemokratin, vilken ända sedan Olof Palmes och Sten Anderssons dagar har en mörk tradition av stöd för palestinskarabisk terrorism (läs: PLO/Fatah) och avståndstagande från den demokratiska staten Israel, en ö av demokrati och civilisation i en barbarisk omgivning.

Videon har fått den svenska organisationen Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) att gå i taket. Bland annat heter det på organisationens hemsida:

Videon på CFCAs hemsida för tankarna till liknande klipp på antimuslimska forum som Avpixlat, den SD-vänliga sajt som videon lyfter fram som ett av de ”fria” medier som påstås ha avslöjat Omar Mustafa.

CFCA gör enligt min uppfattning alldeles rätt som lyfter fram det orädda Avpixlat, som är ett välbehövligt salt i den svenska samhällsdebatten och tar tag i saker som andra inte vågar röra. Detta behagar dock inte ultraliberalerna i SKMA som nu mullrar om ”genomgripande motåtgärder”:

SKMA kommer också att tillskriva CFCA och samtliga dess samarbetspartners för att protestera mot denna form av ”antirasism” och kräva omedelbara och genomgripande motåtgärder.

Darra månde alltså CFCA och den israeliska regeringen, som nämnda organisation uppges stå nära, för SKMAs vrede…

Vad är det då som är så farligt med videon i fråga? Till att börja med får man väl konstatera att rubriceringen att Omar Mustafa vill ”utrota judar” är en långtgående tolkning av Mustafas göranden och låtanden så här långt. Vad som hänt är att han bevisligen twittrat om att Sverige borde sända JAS-plan mot Israel och på Facebook ”gillat” den islamistiske ideologen Yusuf al-Qaradawi, vilken i sin tur hävdat att nazisternas judeutrotning var ett ”gudomligt straff”. Islamiska förbundets hemsida har även svämmat över av antisemitiska stereotyper, vilka man nu av opportunistiska skäl börjat rensa bort.

Olof Palme hälsar varmt på terrorledaren Yassir Arafat från PLO.

Jag tror man kan känna sig ganska säker på att Mustafa inte avsett att de svenska planen skulle genomföra något slags flyguppvisning över Israel eller ens utföra icke-stridande uppdrag såsom skedde i Libyen. När han valde att uttrycka sin sympati för al-Qaradawi var han vidare säkerligen väl medveten om att denne prisat judeutrotningen.

Visst, man kan hävda att CFCAs rubricering var väl långtgående. Däremot kan jag inte se att den helt saknar fog.

En annan sak SKMA stött sig på är att videon utpekar den socialdemokratiska aktivisten och kurdiskan Nalin Pegkul som ”utbildad självmordsbombare”. Detta är dock alldeles sant: när Pegkul växte upp i Batman i Turkiet genomgick hon de facto en sådan utbildning och har i en intervju med Aftonbladet sagt att hon som ung var beredd att spränga sig själv och andra i luften i terrordåd riktade mot den turkiska centralmakten.

Pegkul har tagit avstånd från sin tid som presumtiv terrorist, något som givetvis länder henne till heder, men så vitt jag vet kvarstår hon fortfarande som medlem i den terrorstämplade kurdiska socialiströrelsen PKK. Att hävda att hon är ”utbildad självmordsbombare” är under alla omständigheter helt korrekt – det är ju faktiskt sant.

Intervjun i Aftonbladet här:

http://img372.imageshack.us/img372/8564/nalinaftonbladetfz4.jpg

Nalin Pegkul har berättat öppet att hon fostrades till självmordsbombare.

Noga taget synes SKMAs reaktion mot CFCAs video bottna i två ting: påståendet att Omar Mustafa önskar ”utrota judar” samt utpekandet av Nalin Pegkul som ”tränad självmordsbombare”. Det förstnämnda är visserligen ett diskutabelt påstående som bygger på en långtgående tolkning av Mustafas ställningstaganden men inte nödvändigtvis helt falskt; det senare om Pegkuls terroristbakgrund är emellertid alldeles och odelat sant.

Vad som verkligen irriterar liberalerna i Svenska kommittén mot antisemtism är nog i verkligheten det faktum att den kritiserade videon berömmer Avpixlat, som ju står det avskydda partiet Sverigedemokraterna tämligen nära. Och berömmer man en sådan i etablissemangsögon förskräcklig aktör blir man varg i veum, guilt by association i sin prydno.

Nu hoppas jag slutligen att CFCA står upp mot SKMAs anklagelser och fortsätter belysa den oroande antisemitismen i Sverige lika berömvärt inträngande som tidigare. Det är väl för övrigt också en sådan belysning som utgör SKMAs själva existensberättigande? Att gulla med muslimska extremister som vill utplåna Israel är det i alla fall definitivt inte.

Jag har en i grunden positiv uppfattning om Svenska kommittén mot antisemitism, som jag tycker i det stora hela uträttar ett berömvärt arbete. Jag deltog också i en mycket givande och informativ resa till Polen 2009 i arrangemang av organisationen efter att ha bidragit till en insamling till förmån för restaureringen av en judisk begravningsplats i den lilla staden Bodzentyn. Det påstods då – onekligen  en aning tragikomiskt - på nazianstuckna sajter att jag mottagit ”ett fint pris från mäktiga judar” i anledning av resan.

Sanningen var att jag, precis som alla andra bidragsgivare, fått ett enkelt men förvisso fint diplom för att ha medverkat till upprustningen av gravplatsen. Det hänger på hedersplats här hemma. Var ”de mäktiga judarna” kom ifrån vet jag fortfarande inte, det är väl knappast något man kan kalla SKMA i alla fall.

Ingången till den judiska begravningsplatsen i Bodzentyn.

När SKMA går i taket och börjar kalla  israeliska videor som informerar om antisemitismen i Sverige för ”rasistiska” bör man dock enligt min uppfattning fråga sig själva vad man egentligen sysslar med.

Islamismen vinner terräng i svensk politik

Omar Mustafa: antisemitismens ansikte i S partistyrelse.

När medlemmar i Sverigedemokraterna uttrycker sig antisemitiskt blir de, med all rätt, uteslutna ur partiet. Såvida de inte har den goda smaken att själva avgå dessförinnan. I Socialdemokraterna blir antisemitierna tvärtom invalda i partistyrelsen.

Nyligen invaldes Omar Mustafa, 27, i den socialdemokratiska partistyrelsen. Han är sedan 2010 ordförande i Islamska förbundet i Sverige där han efterträdde Abdirisak Waberi, som blev riksdagsledamot för Moderaterna. Den senare har gjort sig känd för att förespråka sharialagar och för att vilja förbjuda kvinnor att dansa och lyssna till musik. Waberi menar också att det är OK för en man att ha fyra fruar.

Omar Mustafa har som ordförande i Islamska förbundet vid ett flertal tillfällen bjudit in fradgatuggande antisemiter och Israel-hatare. Ett par av dessa är Yvonne Ridley, som uttalat att ”sionister har sina tentakler överallt” och att judar styr media, samt Azzam Tamimi, vilken sagt att ”Israel är en cancer” och som 2004 glorifierade en palestinsk självmordsbombare.

Mustafa har vidare på Facebook ”gillat” den islamistiske ideologen Yusuf al-Qaradawi från Muslimska brödraskapet i Egypten, som bland annat menat att den nazistiska judeutrotningen var ett ”gudomligt straff”. Enligt Mustafa i ett uttalande för Sveriges radio 2010 är samme Qaradawi ofta ”väldigt balanserad i sin retorik”.

Den islamistiske hatpredikanten Yusuf al-Qaradawi. ”Ofta balanserad i sin retorik” enligt Omar Mustafa.

Omar Mustafas bakgrund som antisemit och Israel-hatare är snarast en merit i socialdemokratiska sammanhang. Det var långt ifrån någon tillfällighet att partiledaren och trolige blivande statsministern Stefan Löfven vid partikongressen nyligen beskrev den palestinska terroristorganisationen Fatah som ”vår kära systerorganisation” i sina hälsningsord till gästen Husam Zomlot från Fatah.

Fatah är den lyckligtvis avsomnade terroristledaren Yassir Arafats gamla parti, som i alla år betraktat våldet som ett legitimt medel i politiken. Fatah kontrollerar i dag det område som brukar kallas Västbanken. Sossarna gick under partikongressen dessutom ut med kravet att Sverige skall inrätta en ambassad på palestinskt territorium fastän ”Palestina” inte är erkänt som statsbildning.

Det kan nämnas att Fatah den 29 mars 2013 hyllade en palestinsk självmordsmördarbombare som dödat tre och skadat 28 personer. Hyllningen här:

Fatahhyllning till självmordsmördare.

I den socialdemokratiska partitoppen vimlar det i själva verket av palestinasympatisörer och Israel-hatare. Carin Jämtin, i dag partisekreterare men förstanamn som påtänkt partiledare innan Löfven fick jobbet, är en av dessa. Hon väckte uppseende då hon den 17 augusti 2009 på Facebook ”gillade” den antisemitiske journalisten Donald Boströms skröna i Aftonbladet om att Israels armé stjäl organ från dödade palestinier och säljer dessa till högstbjudande. Jämtin kommenterade uppmuntrande:

Du har verkligen gjort ett viktigt arbete med detta.

En bloggares i sammanhanget mycket upplysande möte med Jämtin skildras här:

http://utkast.livejournal.com/16995.html

Även sossehöjdarna Veronica Palm och Urban Ahlin har givit uttryck för den rutinmässiga propalestinismen/antiisraelismen som varit tradition inom sosseriet sedan Olof Palmes och Sten Anderssons dagar, låt vara att Göran Persson stod för en viss tillnyktring under sin decennielånga statsministertid 1996-20006; Perssons utrikesminister Anna Lindh var dock en palestinavän av traditionellt snitt. Sedan palestinatjejen Mona Sahlin tagit över efter Persson återgick allt till det gamla.

Veronica Palm (S) vill se Jerusalem som ”Palestinas” huvudstad.

Palm och Ahlin krävde i ett debattinlägg i Aftonbladet den 27 november 2012 att produkter från de av Israel så kallade ockuperade områdena – de erövrades fair and square i samband med Sexdagarskriget 1967 och är vitala för den israeliska säkerheten - skulle ursprungsmärkas. Palm har därtill välkomnat ”Palestina” som FNs ”194e medlemsstat” – med Jerusalem som huvudstad (Jerusalem är i dag som bekant Israels huvudstad).

Tilläggas kan att Socialdemokraternas tidigare kristna organisation Broderskapsrörelsen för något år sedan bytte namn till Socialdemokrater för tro och solidaritet och numera mest är att betrakta som en muslimsk stödorganisation.  Organisationen tillhör de mest högljudda uppbackarna av det återkommande Israel-fientliga propagandajippot Ship to Gaza.

Av ovanstående torde mer än väl ha framgått att en antisemitisk inställning ingalunda är någon nackdel för den som vill göra karriär i sossepartiet. Snarare då en tillgång. Det blir tydligt när man tänker på hur Ilmar Reepalu fått hållas under så många år som Malmös starke man trots otaliga antisemitiska klavertramp.

Men inte alla merd anknytning till socialdemokratin är lyckliga över detta. Den muslimska feministen Bahareh Andersson skrev under rubriceringen ”Utnämningen av Omar Mustafa ett svek mot Sveriges kvinnor” följande på Newsmill den 9 april 2013:

Jag antar att varken moderaterna eller sossarna vill se eller inse vad det betyder att båda dessa herrar, Waberi och Omar, har goda relationer med Muslimska Brödraskapet som inte bara sprider medeltida kvinnosyn men också har fostrat terrorister.

Även Mona Sahlin har, lo and behold, kritiserat Omar Mustafa som ny styrelseledamot (S):

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16574835.ab

Den muslimska invandringen till Sverige fortsätter med oförminskad styrka. Det innebär rent matematiskt att kvantiteten islamistiskt sinnade antisemiter hela tiden fylls på, även om jag vill understryka att långt ifrån alla muslimska immigranter är islamister. Det innebär också att islamismen i svensk politik vinner terräng. Figurer som Abdirisak Waberi, Omar Mustafa och Mehmet Kaplan i Miljöpartiet är bara början.

Chadi Freigeh – skandinavisk talesman för Hizb-ut-Tahrir.

2018 eller 2022 kan vi  mycket väl ha islamismen representerad i Sveriges riksdag i form av shariapartiet Hizb-ut-Tahrir. I Belgiens huvudstad Bryssel finns partiet Islam redan representerat med två mandat sedan kommunalvalet i oktober 2012.

Åsa Linderborg: Hatdrottning och storkränkare

Storkränkaren Åsa Linderborg.

Det talas i dessa dagar mycket om så kallat näthat. Därmed avses vanligen mindre elegant formulerade nätkommentarer ofta innehållande invandringskritik och angrepp på invandringens försvarare. Visst, det förekommer hatfyllt aggressiva inlägg av detta slag som definitivt inte är roliga att läsa och som inte hör hemma i civiliserade sammanhang.

Jag skulle dock vilja påstå att det mer eller mindre politiskt korrekta hatet från vänster är minst lika frekvent. Jag råkar själv med jämna mellanrum ut för det, icke minst i form av kommentarer till denna blogg. Häromdagen var det exempelvis en galning som skrev följande: ”Varför inte skjuta dej själv, så har du gjort en god gärning mot högerextremismen.” Vederbörande hade dock inte kuraget att själv stå för sin uppmaning utan hade hackat in sig på en känd SD-riksdagsmans e-mejladress för att skicka meddelandet. Självklart raderade jag budskapet så snart jag blev varse dess existens.

På twitter har jag sett notoriska vänstertwittrare angripa kritiker av massinvandringen i och utanför Sverigedemokraterna med hjälp av de grövsta tillmälen, där väl ”pissmyror” tillhör de lindrigare epiteten.

Mindre rumsrent formulerade nätåsikter är som sagt inte speciellt trevliga att ta del av oavsett om de kan anses komma från vänster, höger eller mittemellan. En försvarlig del av det vänsterintelligentsian kallar ”näthat” består dock av förståeliga reaktioner mot icke mindre hatfyllda mediaaktörer. Bland de senare torde Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg stå i en viss särklass. Den högerinriktade men ej nationalistiska nätsajten Veckans Contra gör i sammanhanget följande reflexion:

Den stora saken är att hatarna i de stora tidningarnas mediaredaktioner har fruktansvärt fel när de vill förmena de som inte har den eleganta formuleringskonstens gåva att över huvudtaget uttrycka sin åsikt.

Sovjetterrorns skapare, V. I. Lenin. En av Åsa Linderborgs ikoner.

Åsa Natasja Linderborg fick högsta ansvaret för Aftonbladets kultursidor 2009. Född i Västerås 1968 hade hon en mamma som var landstingsråd och riksdagsledamot för Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) och en pappa som var metallarbetare och därtill alkoholist. Linderborg gick med i VPKs ungdomsförbund Kommunistisk ungdom (KU) 1981 och utsågs 1987 till ombudsman för sagda förbund med Mälardalen som ansvarsområde. Hon har även innehaft förtroendeposter för Vänsterpartiet i Uppsala.

2001 doktorerade Åsa Linderborg på en avhandling om socialdemokratin och dess historieskrivning. 2007 utkom hon med den kritikerrosade boken Mig äger ingen, innehållande scener från ett hem där fadern är alkoholiserad,  som blev nominerad till Augustpriset. Det gjordes även en teaterpjäs med boken som förlaga och nu uppges det  finnas filmplaner. Linderborg har tilldelats flera litterära priser och utmärkelser.

Som var och en förstår är denna Linderborgs bakgrund högeligen meriterande för anställning och/eller medverkan på Aftonbladets kultursidor. Hon skrev den 16 juni 2006 en hyllningsartikel till den psykopatiske massmördaren Mao Tse-tung. 2008 blev hon biträdande kulturchef och 2009 högsta hönset på tidningens kulturredaktion. Sommaren 2012 hade hon en artikelserie som hyllade sovjetterrorns skapare, Vladimir Illitsj Lenin.

Det är minst av allt konstigt att Åsa Lindeborg fått sin beskärda del av det så kallade näthatet. Särskilt inte mot bakgrund av att en betydande del av hennes egen verksamhet på Aftonbladet består i att provocera och kränka.

Lars Vilks menar att Linderborg är en ”auktoriserad storkränkare”.

Bland hennes mest beryktade insatser märks det envetna försvaret av antisemiten Donald Boströms på Aftonbladet offentliggjorda falsarier om påhittade israeliska organstölder från palestinska terrorister. Hon har även utan att blinka buntat ihop den intellektuellt betonade immigrationskritiska sajten Avpixlat med rena nazistsajter.  Sedan blir Linderborg uppretad över att hon får veta att hon lever!

Den inte helt okände konstnären Lars Vilks, som själv drabbats av Linderborgs onyanserade rappakalja, har sammanfattat Åsa Linderborgs verksamhet på följande sätt:

Hennes styrka är att hon flera gånger i veckan presenterar provokationer och kränkningar som just i det avseendet erbjuder stort läsvärde. Hon är på så sätt auktoriserad storkränkare.

Nej Victoria, det här var inte så lyckat…

Rikspajasen och kronprinsessan.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16188645.ab

Det har sagts att kronprinsessan Victoria gjorde stor succé när hon delade ut priset till ”Årets HomoBiTrans”-person vid den så kallade XQ Gaygalan nyligen. Icke oväntat dunkas hon nu kraftigt i ryggen av statsminister Fredrik Reinfeldt och hyllas rent allmänt i Sverige och utlandet för sitt ”engagemang”.

Men inte alla var så överförjusta. Ida Maria Gunnarsson menar att Victoria och kungahuset löper minimal risk att nagelfaras för sitt HBTQ-fjäskande nu när det är höjden av politisk korrekthet att ägna sig åt dylikt, vilket det knappast var för låt oss säga tio år sedan. Enligt Gunnarsson hade kronsessan inte på gaygalan att göra:

http://www.newsmill.se/artikel/2013/02/06/kronprinsessan-hade-inget-p-gaygalan-att-g-ra

Det ligger enligt min mening en hel del i Gunnarssons resonemang. Det är väl känt att kungahuset av princip inte gör något som kan uppfattas som kontroversiellt. Att visa sig på gaygalan och kramas med rikspajasen Gardell och därmed inhösta stående ovationer från såväl publik som statsminister måste vara ett av de nöjsammaste uppdrag vår tronföljerska någonsin haft: det krävs inget mod och ingen ryggrad.

Upplösningsminister Reinfeldt.

Inte för att jag förmenar vår duktiga och representativa Victoria, som jag i hög grad uppskattar och högaktar, att få sola sig i popularitetens glans en stund. Det är hon väl värd. Jag anser dock att hon borde ha valt ett lämpligare tillfälle. Reinfeldt talade nyligen om vårt nationella försvar som ett ”särintresse” när det i själva verket är en angelägenhet för alla svenskar.

Ett särintresse av högsta potens är däremot HBTQ-kommuniteten och den därmed nära förknippade homosexlobbyn, vilka omfattar kanske tre procent av svenska folket. Det är väl ingen som på allvar längre tror på Kinsey-rapportens skröna om tio procent, framtagen som den var efter intervjuer med en stor del av USAs manliga fängelsepopulation med dennas välkända sexuella böjelser. Kronprinsessan borde inte ta ställning så här kraftfullt för ett sådant särintresse vars samhällsnytta jämväl måste anses vara ytterst diskutabel. Hon borde kanske omge sig med bättre rådgivare.

Genom sitt fraterniserande med Gardell et consortes tar Victoria mycket klar ställning mot det traditionella familjeidealet man-kvinna-barn och alla barns rätt att få växa upp med en mamma och en pappa. Nu stödjer hon klokskapen att det går lika bra med föräldrar av samma kön inklusive det-kön. Jag tycker inte riktigt att detta är saker en blivande svensk statschef borde ägna sig åt.

Vad Reinfeldt står för vet vi redan. Det vill säga allt som gör honom själv och hans nya Moderater populära och som ligger på millimetern rätt i tiden. Längre än så sträcker sig inte vår upplösningsministers, förlåt statsministers ideologiska övertygelse.

Sista ordet går till Eddie Meduza med ”Sug mig mina drängar”:

http://www.youtube.com/watch?v=9V4VXb_ZYMM

När ledarsidan blir en hatsajt: förföljelsen av rökarna

Rökning som symbol för fred i indiansk kultur.

Det talas i dessa de yttersta av dagar mycket om så kallade hatsajter. Vanligen avses därmed politiskt inkorrekta sajter där väl Avpixlat är det typiska exemplet. Nätfora som främst tar upp massinvandringens avigsidor. Sådana finns ju inte enligt den politiska klokskapen, ty invandringen har endast och allena fördelar, halleluja och amen.

Visst kan det förekomma uttryck för rent och skärt hat på en del nätsajter, främst då i kommentatorsfälten. Sådant är alltid otrevligt. Hatet florerar dock även i papperstidningarna och till och med på ledarplats. Ett ganska skakande exempel på detta förekom i Länstidningen, Södertälje den 4 februari. Ledarskribenten Mathias Grimpe gav sig då i kast med rökningen utifrån en motion – lyckligtvis vann den ej fullt gehör i kommunstyrelsen- av Folkpartiets gruppledare i Södertälje, Mats Siljebrand. Denne hade motionerat om att alla rökpauser bland kommunanställda, bortsett från lunchrasten, skulle förbjudas. Hälsofascism i sin prydno.

Dock måste jag tillstå att Siljebrands motion säkerligen hade formulerats utifrån en ärlig omtanke om södertäljebornas hälsa och inte andades hat i någon form. Intolerans och hälsofascism, ja – men inte hat. Siljebrand är för övrigt en trevlig kille som jag inte tror om att kunna hata. Det kan man dessvärre inte säga om Mathias Grimpes ledartext. Jag citerar:

Rökarna, dessa ohälsans apostlar, sprider sjukdomar omkring sig och orsakar död och bedrövelse för andra oskyldiga icke-rökare. Rökning dödar, såväl aktivt som passivt.

Mats Siljebrand (FP): inget hat men väl hälsofascism.

Är det fler än jag som kan skönja intoleransens isande röst i redaktör Grimpes ord, så totalt renons på varje form av nyansering? Frågan är om Grimpe anser att människor som röker har samma människovärde som andra. Om hans tirader hade riktats mot andra än just rökarna, som kan behandlas i stort sett hur som helst, hade anmälningarna om hets mot folkgrupp stått som spön i backen. Med undantag då för etniska svenskar, som det är fritt fram att trakassera efter behag. Det hade talats om att ”göra skillnad på människor”, ”omänsklig människosyn” och det ena med det tredje.

Vi kan vara överens om att aktiv rökning inte är nyttigt. Trots allt drar du ner en massa ämnen som definitivt inte kan anses vara hälsosamma i lungorna och dessa sprider sig i hela din kropp via blodomloppet. Däremot råder inte lika stor samstämmighet om den passiva rökningens skadeverkningar. Den mig veterligt mest omfattande studien som gjorts i ämnet emanerar från den så kallade världshälsoorganisationen, WHO, och hävdar att 600 000 människor varje år avlider i följderna av passiv rökning.

Studien är dock inte oomstridd vilket framgår av ett kritiskt blogginlägg författat av Waldemar Ingdahl här:

http://waldemaringdahl.blogspot.se/2012/08/dor-600000-arligen-av-passiv-rokning.html

Dödsorsakerna  för dessa 600 000 skulle kunna förklaras genom en mängd andra faktorer varav hög ålder är en av de mest slående. Trots allt är just hög ålder den vanligaste dödsorsaken eftersom kroppen inte är någon evighetsmaskin. Om det bland alla som dör finns rökare alternativt passiva sådana - och det gör det ju – är många forskare benägna att isolera just rökningen som boven i dramat.

Dessutom florerar så många andra ohälsosamma ämnen i vår tillvaro, kanske främst från biltrafiken, som säkerligen är väl så hälsovådliga som så kallad passiv och även aktiv rökning. I en artikel i Aftonbladet (se nedan) den 18 august 2012 visades till yttermera visso att en forskarrapport kommit fram till att ägg kunde vara lika hälsovådliga som rökning under vissa omständigheter. Att konsumera ett ägg om dagen kunde jämställas med att röka ett paket cigarretter under samma tid.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15275293.ab

Det är med andra ord farligt att leva. På restauranger och i snabbköpen finns mycket gott om så kallad skräpmat som kan leda till fetma, hjärt- och kärlsjukdomar, förhöjt blodtryck och andra otrevligheter. Det finns därför, föga oväntat, klåfingriga politiker som talat om att införa en ”fettskatt”. Sätter du i dig en påse chips om dagen eller lever på hamburgare från MacDonald´s är intensivvården inte särskilt långt borta. Och innan du tas in där bör du betänka att man helst bör vara kärnfrisk för att klara någon längre tid på vilket som helst av våra sjukhus. Märk väl att jag nu inte ens har nämnt alkoholen, som kanske inte heller alltid leder till superhälsa, som hälsobov.

Bengt Öste tar sig ett bloss.

Men det är alltså just rökarna som skall isoleras och beskyllas för allt möjligt. De är ju apostlar för ohälsa, sjukdom och död. Litet märkligt, kanske, att Länstidningens ledarskribent inte vill göra det straffbart att röka över huvud taget eller koncentrera rökarna i särskilda läger, ja vad är det nu sådana brukar kallas…Men detta blir kanske nästa steg i den aktiva förföljelsen av rökarna.

För några år sedan fanns en organisation som hette Smokepeace. Den bildades 1989 och hade som kända affischnamn TV-profilerna Lars Orup (1918-2007) och Bengt Öste (1927-2004) samt förre statsministern Thorbjörn Fälldin, den senare känd för sin eviga pipa. Av dessa är Fälldin alltjämt med oss i en ålder av 87. Orup blev 88 och Öste 77.

Ingen av de uppräknade dog alltså i förtid till följd av just rökning. Smokepeace motarbetade den förbudsmentalitet som är så påtaglig när det gäller synen på rökare och försökte, till skillnad från Grimpe och hans fascistoida meningsfränder, hålla en anständig och nyanserad ton i debatten. Frågan är om en sådan alls längre är möjlig. Kanske skulle det behövas en rökarnas gerillaarmé.

Finns det då några fördelar med att röka? Inte om du ser till hälsan och kostnaderna. Vi som röker upplever dock den njutning och den avkoppling som vi erfar när vi tar ett bloss som så pass angenäma, att vi med berått mod väljer att bortse från de negativa konsekvenserna. Idiotiskt, kan tyckas, och självklart med viss rätt. Men det är vårt val och vi blir inte människor av sekunda klass för det hur mycket fanatiker av Grimpes kaliber än må sprida sitt hatbudskap.

En elegant dam tänder en cigarrett – det fulländade njutningsmedlet.

SD fortfarande tredje störst och vågmästare

Sverigedemokraterna får 11,6 procent i Sentios decembermätning. Det innebär att SD är landets tredje största parti samt vågmästare i riksdagen.

I går (17 december) stoltserade Aftonbladets löpsedel med rubriker i krigsformat om Sverigedemokraternas och Jimmie Åksessons ”ras” i järnrörsincidentens kölvatten. Vad nu då, tänkte jag i mitt stilla sinne och blev ett tag riktigt orolig, är vi nere runt fyraprocents-strecket nu?

Riktigt så illa var det nu inte. När man slog upp tidningen fick man reda på att det så kallade raset bestod i att SD ”bara” noterats för 9,7 procent hos Aftonbladet/United minds samt 11,6 procent i Sentios decembermätning. SD är alltjämt tredje största parti och vågmästare i båda mätningarna. Exempelvis är SD ungefär dubbelt så stort som FP och tre gånger så stort som KD om vi skall gå efter de senaste opinionssiffrorna.

Men visst – båda nämnda mätningar bjöd på marginella nedgångar. När United Minds opinionschef Carl Melin av Aftonbladet ombeds kommentera SDs så kallade ras citeras han:

Järnrören sänker SD.

Det står naturligtvis var och en fritt att tolka orsaken till att SD minskat med 1,5 procentenheter sedan novembermätningen. Om nedgången skulle bero på SD-trions filmade eskapader i centrala Stockholm för två och ett halvt år sedan måste det dock betecknas som märkligt att nedgången kom först nu och ej i samma mätinstituts novemberundersökning.

Partisekreterare Björn Söder väljer enligt tidningen att kommentera tillbakagången så:

Det var väntat med en mindre tillbakagång.

Söder menar också att det är alldeles för tidigt att dra några säkra slutsatser i vad mån järnrörsfilmen kan ha bidragit till de senaste resultaten. Björn har givetvis helt rätt. Det vore förvisso också konstigt om tiden fram till valet om knappt två år skulle bjuda på oavbrutna opinionsframgångar. Det är det nog ingen som väntar sig.

Söder: ”Väntat med tillbakagång.”

Nedgången hos Sentio är betydligt mindre, o,7 procentenheter från förra månadens all time high om 12,3 procent.

I båda mätningarna har den rödgröna oppositionen en stabil ledning i opinionen där Socialdemokraterna noteras för ungefär 32 procent, att jämföra med regeringsbärande Moderaterna som parkerar på 28 – 29 procent. Skillnaden mellan blocken är att sosse-Löfven har med sig stödpartierna MP och V klart över fyraprocents-spärren under det att moderat-Reinfeldt alltfort har problem med C och KD.

Bara ett smärre under torde kunna rädda kvar KD i riksdagen 2014, låt vara att detta parti faktiskt får sin bästa notering på mycket länge hos Sentio med 4,5 procent (en ökning med hela 1,5 procentenheter).

Vad SD beträffar är det ett faktum att partiet ökat med ungefär det dubbla i varje val från starten 1988. Inte mycket tyder på att nästa val blir något undantag från den regeln. Erkännas bör dock att det finns problem i partiet.

Nyligen bestämde sig exempelvis påläggskalven Stefan Lundkvist, en före detta centerpartist som anslöt sig till SD  före valet 2010, att lämna partiet. Lundkvist utmärkte sig vid senaste SDU-kongressen genom att tala om partiledningens ”slemmiga fingrar” och har sedan dess haft uteslutningshotet hängande över sig. Det uppges att Lundkvist ämnar fortsätta som politisk så kallad vilde i Uppsala kommunfullmäktige.

Mer om avhoppet här:

http://www.expressen.se/nyheter/sdu-topp-slutar—avfardar-sd-som-osund-sekt/

En tungt vägande förklaring till den relativa turbulensen inom Sverigedemokraterna är att partiet växer så det knakar. De senaste veckorna uppges partiets medlemsantal ha ökat med icke mindre än 1500 personer. Om en eller annan hoppar av är det, trots allt, mot den bakgrunden ingen större katastrof. Ingen är oersättlig. Det finns gott om duktigt folk redo att rycka in.

Idioti och humorbefrielse på Aftonbladet

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15924215.ab

Jimmie Åkessons pressekreterare Linus Bylund twittrade i dessa yttersta av dagar på följande sätt:

Stryker andra skjortan för denna morgon. Känns konstruktivt när de bylsas på utanpå vinteroverall. (Yngsta ska på nån KKK-pryl på dagis).

Det föranledde Aftonbladets Lisa Röstlund att skriva en artikel med rubriceringen ”SD-topp jämför Lucia på dagis med KKK” (länken överst).

Ingen är väl direkt förvånad över att en av skandaltidningarna ger sig på sverigedemokratiska företrädare – i Aftonbladets fall kan det kanske bero på dåligt samvete över att tidningen höll en relativt låg profil under Expressens järnrörsskriverier – men att man gör det på detta idiotiska och totalt humorbefriade sätt kan möjligen överraska.

Det enda Lisa Röstlund avslöjar är sin egen dumhet.

Röstlund hänvisar i texten till spektaklet kring Lars Isovaaras riksdagsutträde och extremisten Curt Linussons fullmäktigeinträde på ett SD-mandat och frågar därefter Bylund om det är lämpligt att en framträdande SDare hänvisar till den rasistiska grupperingen Ku Klux Klan (KKK) i USA.

Varpå Bylund förklarar att det var ett skämt. Lucia och hennes tärnor brukar som bekant skruda sig i vita, fotsida klädnader inte helt olika den utstyrsel som KKK-medlemmar spökar ut sig i. Bortsett då från huvan som täcker huvudet i det senare fallet.

Röstunds intention är naturligtvis inte att ta fel på. Hon vill assosociera SD med Ku Klux Klan. Litet besvärande för henne blir det då Bylund förklarar att skämtet är gammalt och att det möjligen har sitt ursprung hos komikern Lasse Lindroth (1972-99) alias Ali Hussein. Ingen normal människa som läser det bylundska twittret kan vidare få för sig att det skulle vara ens embryot till något rasistiskt.

Lasse ”Ali Hussein” Lindroth (1972-99).

Men SD-hatarna i skandalpressen är nu en gång  inte särskilt normala. I just det här fallet tror uppenbarligen Röstlund att det räcker med att nämna ”SD” och ”KKK” i samma text för att folk skall få klart för sig vilket hemskt rasistparti SD är som dessutom blandar in den fina Lucia-traditionen i det hela. Det tyder på en rent pinsamt grov underskattning av de egna läsarna.

Det enda Röstlund avslöjar i det här fallet är väl sin egen dumhet.

Nu väntar vi på att Aftonblodet och Häxpressen skall komma med de verkligt tunga avslöjandena om den fruktansvärda rasism som lurar i vårt samhälle. Som att barnen överallt gör VITA snögubbar. Eller att Bing Crosbys gamla slagdänga ”I´m Dreaming of a WHITE Christmas” fortfarande är populär.

Stora journalistpriset nästa, Lisa Röstlund?

Megaskandal eller storm i vattenglas?

 Erik Almqvist under gladare dagar.

Avslöjandena om SDarna Erik Almqvists, Kent Ekeroths och Christian Westlings bravader i centrala Stockholm en sommarnatt för två och ett halvt år sedan kom i allra högsta grad som ett brev på posten. Ekeroths film från händelsen, innehållande tvivelaktiga kommentarer från Almqvists sida, offentliggjordes av patenterade slaskblaskan Expressen bara några dagar efter det att Sverigedemokraterna noterats för 11,2 procent i Aftonbladet/United Minds novembermätning.

Jag vill med en gång klart deklarera att jag tycker att Almqvists kommentarer om ”blattelover”, ”hora” etcetera är helt oacceptabla. Så uttrycker man sig inte i några som helst sammanhang. Att Almqvist var uppenbart onykter utgör ingen förmildrande omständighet. Det tyder desslikes enligt min mening på bristfälligt omdöme att över huvud taget vistas ute i centrala Stockholm fram på småtimmarna då det mesta kan hända.

Följaktligen har partiledningen med Jimmie Åkesson i spetsen mitt fulla stöd för beslutet att avlägsna Erik Almqvist från dennes toppuppdrag i partiet. Något annat hade nog varit i praktiken otänkbart. Jag anser också att Kent Ekeroth gör helt rätt som tar en så kallad time-out i den uppkomna situationen. För övrigt är det nog fler än jag som undrar hur en film som togs med Ekeroths mobiltelefon nådde Expressens redaktion. Finns det en mullvad i SDs riksdagskansli, eller vad är det frågan om?

Urban Ahlin (S) har blivit anklagad för sextrakasserier.

När detta är sagt finns det ändå en rad faktorer som kan förklara och problematisera - om än inte ursäkta - de tre SDarnas tvivelaktiga beteende den där olycksaliga sommarnatten.

1. Sällskapet blev uppenbart trakasserat och provocerat av några likaledes lindrigt nyktra, SD-fientliga personer. Man skall ha klart för sig att vid denna tid, då SD ännu inte blivit invalt i Sveriges riksdag, var stämningen mot partiet genomgående mycket mera hätsk än den är i skrivande stund då partiet är en del av det politiska etablissemanget. En rad partiföreträdare utsattes för grovt våld och/eller trakasserier.

Erik Almqvist hade tidigare blivit jagad med kniv av en vänsterextremist och även fått sin bostad demolerad. Att SD-trion därför upplevde situationen som hotfull behöver vi inte betvivla. Det beklagliga är givetvis att man överreagerade.

2. Incidenten inträffade alltså för två och ett halvt år sedan. När löpsedelsrubrikerna därför skriar om att ”SD-riksdagsman skriker rasistiska och sexistiska tillmälen” och liknande så är detta noga taget inte sant. Erik Almqvist var bevisligen inte, lika litet som Kent Ekeroth, riksdagsledamot då händelsen ägde rum.

3. Partiledningen vill, genom att sparka Almqvist från hans uppdrag och även be honom tänka över sin parlamentariska ställning, markera att det inte finns ”dubbla måttstockar” i partiet. Det vill säga en standard för partitoppen och en annan för ”fotfolket”. Jag tycker detta är bra. Ändå kan man ingalunda inrangera Erik Almqvist och Kent Ekeroth blande de rättshaverister, extremister och personer med en privat agenda som Åkesson i ett uppmärksammat medlemsutskick uppmanade lämna partiet om de inte ville bli uteslutna.

De är hårt arbetande, seriösa och i breda SD-lager uppskattade riksdagsledamöter som i ungdomligt oförstånd gjorde sig skyldiga till en visserligen icke obetydlig förlöpning men som i övrigt skött sig med den äran.

Att skandalen avslöjas nu efter SDs exempellösa opinionsframgångar är således minst av allt en tillfällighet. Expressen, Aftonbladet med flera representanter för mediaetablissemanget har gått samman i den för detta sakrosankta uppgiften att om möjligt krossa det enda parti som inte blundar för livsviktiga frågor som massinvandringen och den eskalerande kriminaliteten.

Per Svedberg (S): med byxorna nere.

Det är ju heller inte precis så att övriga partier bland sina riksdagsledamöter hyser idel oförvitliga personer och dygdemönster.

När S-ledaren Stefan Löfven tar munnen full med tillmälen om SDarnas hemska beteende kan man  gärna komma ihåg att socialdemokratiske tungviktaren Urban Ahlin relativt nyligen anklagades för sextrakasserier. Riksdagsledamoten sedan 2006 Per Svedberg (S) ertappades vidare för något år sedan i fyllan och villan bokstavligt talat med byxorna nere i färd med att högljutt kräva sexuella tjänster av en kvinnlig kollega.

Moderaterna å sin sida har en riksdagledamot som heter Abdirizak Waberi som inte bara är en islamistiskt betonad muslim utan jämväl förespråkar sharialag och av en del kritiker anklagats för att ”tänka som en taliban”, icke minst då det gäller hans syn på kvinnan.

Övriga partier borde nog därför rensa upp framför sina egna dörrar innan de hoppar på Sverigedemokraterna. Det skall också understrykas att ovanstående personer gjort vad de gjort respektive sagt vad de sagt som riksdagsledamöter – inte innan de blev sådana.

Abdirizak Waberi (M): ”Tänker som en taliban”.

Frågan är avslutningsvis hur man skall karaktärisera den där incidenten i Stockholm för dryga två år sedan. Var det en megaskandal eller en storm i ett vattenglas? Jag skulle vilja svara att det var ingetdera. Ingen megaskandal men heller inte något så obetydligt som en storm i ett vattenglas. Att Almqvist nu får lämna sina uppdrag och att Ekeroth tar time-out är väl rätt ofrånkomligt.

Däremot kan jag inte se att det finns någon som helst anledning för någondera av herrarna att avgå från sina riksdagsuppdrag. De är valda av folket och har därtill skött sig med den äran i debatter, motioner och på annat sätt. En bortom alla proportioner uppblåst incident som inträffade för ett par år sedan kan inte få spoliera två lovande politikerkarriärer.

Hur affären Almqvist slutligen kommer att påverka synen på SD är svårt att sia om. Sannolikt kommer siffrorna att gå ner i närmast följande opinionsmätningar. Till valet är det dock nästan två år kvar och mycket vatten hinner flyta under broarna fram till dess. Räkna dock med att media kommer att vända på varje sten och varje tuva för att om möjligt gräva fram fler skandaler.

Sverigedemokraterna mot nya höjder

 Jimmie Åkesson invigningstalar vid SD:s kommun- och landstingskonferens i Västerås 27-28 oktober. Jimmie själv betyder mycket för SD.s senaste framgångar. Foto: Robert Stenkvist

Det är inte lätt att hänga med i svängarna när mitt kära parti ständigt går mot nya höjder i opinionsmätningarna. Nu senast noterades Sverigedemokraterna för all time high med 11,2 procent i Aftonbladet/United Minds novembermätning 2012. SD cementerar därmed rangen som landets tredje största parti.

I övrigt behåller den rödgröna oppositionen sitt övertag gentemot alliansregeringen och får totalt 44,8 procent, att jämföra med regeringens 43,1. I den sistnämnda siffran har också KD, som än en gång hamnar utanför riksdagen med 3,9 procent, medräknats. Närmast efter SD kommer MP med 8,0 procent.

Läs mer här:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15758991.ab

Jimmie Åkesson konstaterar lågmält:

Vi har gått framåt i alla opinionsmätningar hos alla institut de senaste två månaderna. Det är en trevlig utveckling för oss. Det hänger ihop med samhällsutvecklingen där invandrarfrågan tar mer och mer plats.

Det visar sig att SD nu även ökar bland kvinnliga väljare och i storstäderna, vilket är synnerligen välkomna besked för partiets valstrateger. Dessa har tidigare lagt pannorna i djupa veck inför den dåliga feminina tillslutningen samt det bristande stödet i framförallt Stockholm, där SD i valet 2010 varken kom in i landstings- eller stadsfullmäktige.

Media har den senaste tiden närmast överflödat av mer eller mindre desperata analyser av de sverigedemokratiska framgångarna. Ett genomgående tema har varit att övriga partier ”överlåtit invandringsdebatten till SD” och att det måste bli en ändring på det. Ett ganska typiskt exempel på hur det kan låta var Expressens ledarartikel den 10 november.

”Fortfarande extremister”, utropar Expressens ledarrubrik därför att ”kärnidén” för SD  av tidningen alltjämt uppges vara ”att bevara Sverige svenskt”. I övrigt tänker jag förbigå Excessens bedrövliga aktstycke med barmhärtig tystnad men vill ändå säga följande. Längre än så har alltså inte en av de största och därtill mest sensationalistiska drakarna kommit när det gäller att analysera SD. Centrala delar av ledaren kunde lika gärna ha varit skrivna 1988, då SD bildades.

Så länge etablissemanget fortsätter att hävda att Sverigedemokraterna är ett extremparti kommer man ofrånkomligen att tappa mark. Denna analys är nämligen hårresande felaktig vilket så kallat vanligt folk inte har några problem att inse. Jag, som anslöt mig till SD 2008 i vredesmod över alliansregeringens nedrustningspolitik på försvarsområdet, kan gå med på att SD före utbrytningen 2001 av de element som senare blev Nationaldemokraterna – i dag ett diminutivt crackpot-parti som hänger på den så kallade gärsgårn – hade vissa extrema drag.

Men att år 2012 kalla Sverigedemokraterna för ”extremister” demonstrerar med önskvärd tydlighet att man inte längre deltar i en seriös debatt utan ägnar sig åt mer eller mindre vildsint pajkastning.

Utan att göra alltför mycket av de senaste mätningssiffrorna – valet äger som bekant rum om nästan två år och lägre siffror kommer ofelbart att dyka upp framdeles - vill jag ge följande förklaringar till våra framgångar:

 En överdimensionerad invandring upplevs av allt fler väljare som ett stort problem.

1. Samhällsutvecklingen talar för SD. Partiets hjärtefrågor – framförallt problemen med massinvandringen och den tilltagande brottsligheten men även den bristfälliga äldrevården – upplevs av allt fler svenskar som synnerligen angelägna.

2. SD har genom en stark och uttalad vilja att bli av med de enstaka extremister som trots allt funnits, och i sällsynta fall alltjämt gömmer sig i partileden, demonstrerat att man vill vara ett seriöst parti som är berett att ta sitt ansvar och tala med en gemensam röst. Till den ändan har partiledare Jimmie Åkesson sänt ut ett uppmärksammat medlemsbrev med uppmaningar till knäppskallarna att lämna partiet. En ny kommunikationsplan betitlad Vem talar vi till? har även framtagits.

3. Genom bland annat de ansträngningar som redovisas under punkt 2, och genom ett uppoffrande ideellt arbete i riksdag, kommuner, regioner och landsting, har SD cementerat sin ställning som ett seriöst och ansvarstagande parti med reell förmåga att påverka det som sker i samhället och människors vardag.

Det gör att allmänheten inte längre köper de djävulsbilder som företrädare för etablissemanget och den politiska korrektheten med flink hand målar upp. Folk skiter uppriktigt sagt i att Bengt ”Vet Bästerberg” Westerberg kallar SD för ”rasistiskt” därför att de numera vet att han har fel.

4. SD har i Jimmie Åkesson en skicklig och professionell partiledare som kan  mäta sig med vem som helst i partiledardebatter och andra sammanhang. Jimmies personliga betydelse för de för tillfället positiva mätningsresultaten – och bilden av SD som ett seriöst/ansvarstagande parti – kan inte nog uppskattas. Han har därtill till sitt förfogande ett antal duktiga och beprövade nära medarbetare.

Jag vill trots allt understryka att mätningssiffror skall tas för vad de är. De är just mätningssiffror vilka kan variera kraftigt från institut till institut beroende på mätmetoder och annat. Det som till syvende og sidst gäller är valresultatet i september 2014.

Ändå måste jag tillägga att de senaste SD-framgångarna i mina ögon ter sig helt logiska. Partiet har i princip fördubblats i varje riksdagsval sedan starten, och just nu finns det ingenting som tyder på att detta skulle förändras!