Den irrationella rädslan för religion

David Lindén vill se Löfven ”förklara krig mot religion”.

I Länstidningen (Södertälje) den 8 maj 2013 finns en debattartikel av en ”gästtyckare” som heter David Lindén, doktorand i historia vid King´s College i London, som uppmanar S-ledaren Stefan Löfven att ”förklara krig mot religion”. Därmed skulle, menar debattören, Löfven kunna gå till historien som ”en av de stora socialdemokratiska statsmännen”.

Löfven skulle på så sätt, anser Lindén, gå i USA-presidenten Lyndon B. Johnsons fotspår, Johnson som på sin tid förklarade ”krig mot fattigdomen”. Jag vet inte vilken historiebok Lindén har läst, men att Lyndon Johnson skulle räknas till de stora statsmännen – annat än möjligen av den sociala ingenjörskonstens båldaste tillskyndare – har undgått mig. Johnson är och förblir mest känd som mannen som lade grunden för USAs nederlag i Vietnamkriget.

Den irrationella rädsla för aktiv religionsutövning som Lindén ådagalägger är ett återkommande tema i dagens åsiktsbildning. Det faktum att det finns galningar som påstår sig vara religiösa – jag kommer av naturliga skäl främst att tänka på våldsbejakande jihadister/islamister – tas av somliga till intäkt för att all religion är av ondo. Det är en inte särskilt begåvad utgångspunkt.

Om vi tittar på 1900-talets stora konflikter så hade ingen av dessa med religion att göra. Första världskriget med cirka 10 miljoner döda var ett utflöde av vapenskramlande nationalism av det obotligt chauvinistiska slaget, medan Andra världskriget med dess omkring 50 miljoner dödsoffer startades av Adolf Hitlers nationalsocialister. Inte heller någon av de mindre konflikterna, exempelvis Koreakriget eller Vietnamkriget, hade med religion att göra.

Några av dem som möjliggjorde den kommunistiska ideologins massmördande: från vänster Josef Stalin, Friedrich Engels, Pol Pot, Karl Marx och Mao Tse-tung. Samtliga var doktrinära ateister.

Det gångna seklets militära kraftmätningar med det omätliga lidande dessa medförde för civilbefolkningen var ett resultat av politik och ideologi. Märkligt nog hörs utomordentligt få röster som vill förbjuda politik eller ideologi. Bara den garanterat ateistiska ideologin kommunismen bär ansvaret för mellan 100 och 200 miljoner människors död, beroende på hur man räknar. Var finns ropen på förbud mot kommunismen?

Vidare existerar en betydande förvirring om sekularismen i samhället. David Lindén skriver:

På papperet är Sverige en sekulär stat, men samtidigt tycker många opinionsbildare och journalister att religion och främst religiositet är något som förtjänar både respekt och vördnad.

Lindén tycker sig uppenbarligen se en motsättning där ingen sådan finns. Det är riktigt att Sverige är en sekulär stat. Kyrkan är sedan ett antal år tillbaka skild från staten och ingen torde kunna anklaga eller, om man så vill, berömma vare sig regering eller opposition för att vara överdrivet religiösa. Däremot är Sverige inte ett sekulärt samhälle.

Religionsfrihet finns inskriven i grundlagen och alla som i övrigt följer våra lagar är tillförsäkrade frihet att utöva sin religion, hur förkastligt andra än må tycka att detta är. Det är sådant som kallas tolerans, vilket torde vara ett av de mest missbrukade orden i den samtida diskursen. Den intolerans som uppvisas av dem som jämt och ständigt predikar tolerans är stundom monumental.

Ett sekulärt samhälle skulle däremot med nödvändighet innebära en utbyggd kontrollapparat i syfte att övervaka att ingen ägnar sig åt gudstillbedjan eller annan form av religiositet. Ett sådant samhälle skulle vara outhärdligt intolerant och ogästvänligt att leva i, kanske då med undantag för våra mest insnöade ateister.

Albaniens kommunistiske diktator Enwer Hoxha försökte utrota religionen. Han lyckades inte särskilt bra.

Mig veterligt är den totalitära kommunistdiktaturen Albanien på 1960-talet, under ledning av den sinnesrubbade diktatorn Enwer Hoxha, den enda stat i världen som utropat sig som en ateistisk stat och ett ateistiskt samhälle. Dessa anspråk var inte med sanningen överensstämmande. Den som hyser en äkta religiös tro låter sig inte hindras av en förtryckande stat utan finner alltid, ibland med livet som insats, nya vägar att utöva sin religion och tillbe sin Gud. Så var fallet också i Albanien.

Nå, men terroristerna med anknytning till islam, då? Dessa mordiska våldsverkare är väl ett tecken på att religion kan vara destruktiv? Så är naturligtvis fallet. Jag hävdar emellertid att islamisterna/jihadisterna, vilka tycker det är fullt rimligt att döda såväl oskyldiga människor som sig själva i Allahs namn, har mer med vänsterextremistiska terrorrörelser av typ Baader-Meinhof-ligan i Tyskland och Röda brigaderna i Italien än med sann religion att göra. De har samma målsättning – att skapa kaos och osäkerhet i det västerländska samhället – och använder samma metoder.

Sann religion tar fram det bästa i människan. Alla högtstående religioner predikar kärlek, barmhärtighet, nåd och ödmjukhet. Sann religion förädlar människan. Sann religion lär att det finns en högre verklighet och en högre sanning än de förödande och av människor skapade ideologier och ismer som kastat mänskligheten in i två (tre om vi räknar in Kalla kriget) världskrig.

Ateistmaffian borde lära något av vår moderna historia, men det är troligen alldeles för mycket begärt. Det förvånar mig därför inte ett spår att David Lindén avslutningsvis i sin gästtyckarspalt i Länstidningen gillande citerar Karl Marx yttrande om att ”religion är ett opium för folket”. Marx som är den ideologiske fadern till den ideologi som mördat fler människor än någon annan ism. Icke alls underligt, då den marxistiska ideologin bygger på föreställningen om att det finns oönskade och skadliga människor och ”klasser” som måste bekämpas med våld och revolution.

Vad som behövs i dagens samhälle är snarast mer, inte mindre religion. Om alla jordens folk tillämpade Tio Guds bud och/eller de ideal som framställs i Jesu Bergspredikan skulle vi ha en helt igenom god värld.

Den parasitära kulturvänstern och Kamprads nazism

I Expressen 25/8 hävdar Karin Olsson (kulturavdelningen, var annars?) under rubriken ”När brunt målas vitt” att Ingvar Kamprads nazistiska förflutna slätas över. Det är hon förmodligen ensam – det vill säga utanför den inavlade kulturkamarillan – om att tycka, särskilt efter de senaste ”avslöjandena” om att företagsmogulen i ungdomsåren var aktiv i Svensk Socialistisk Samling som leddes av förre överfuriren Sven-Olov Lindholm (1903-98).

Det framgår av Olssons text att hon, utifrån sitt säkerligen starka antikapitalistiska engagemang, har kraftiga invändningar mot att Kamprad ”är förmodligen den enda svenska miljardär som kan ägna sig åt utstuderad skatteplanering och förbli folkets gunstling.” Aja baja, Kamprad. IKEA-grundaren hade också varit oförsynt nog att kalla gamle vännen Per Engdahl, grundare av den fascistiska Nysvenska rörelsen, ”en stor man” i en intervju 2010.

Per Engdahl var vän till bland andra Tage Erlander.

Bör vi då vara upprörda över att den 85-årige Ingvar Kamprad var nationalsocialist och fascist i ungdomsåren (cirka 15 – 25 år) för 60 år sedan? Jag måste erkänna att jag känner mig måttligt upprörd. Dels var det, som sagt, länge sedan. Dels informerade Kamprad själv, då frågan kom på tal på 1990-talet, om det mesta i sin politiska bakgrund. Han tog då emfatiskt avstånd från denna och betecknade den som ”ungdomsförsyndelser” (och ja, man är fortfarande ungdom vid 25 års ålder, man kan fortfarande bli medlem i vilket partipolitiskt ungdomsförbund man vill, till exempel).

När det gäller Aftonbladet, som också uppmärksammat Kamprads förflutna, förtjänar det påpekas att tidningen under Torsten Kreugers ledning (Kreuger var bror till tändstickskungen Ivar Kreuger) under hela Andra världskriget ivrigt stödde Hitler och Nazityskland. Detta är i och för sig gamla nyheter. Liksom att Kamprads bakgrund i hög grad är det.

Om Per Engdahl (1909-94), till följd av sin blindhet  under senare år  kallad ”den blinde siaren”, kan det sägas att han faktiskt och det utan någon som helst konkurrens var den mest intellektuellt högststående av svenska fascist- och nazistledare. Uppsala-akdemikern Engdahl kände på sin tid stora delar av den svenska politiska eliten inklusive Tage Erlander (1901-85) och hade säkerligen nått toppen i vilket parti som helst, om han inte i ungdomsåren förälskat sig i den italienske diktatorn Benito Mussolini (1883-1945) och blivit frälst för den korporativistiska ideologin, som fascismen hade gemensam med den anarko-syndikalistiska rörelsen.

Jag har själv träffat gamla socialdemokrater som har vittnat om att Per Engdahl, sina motbjudande åsikter till trots, ändå hade en icke obetydlig personlig och intellektuell resning. Därför tillåter jag mig faktiskt att hysa en viss förståelse för Kamprads ord om att Engdahl var ”en stor man”.

Aftonbladet var under Torsten Kreugers ledning pronazistisk och protysk.

De nya ”avslöjanden” som journalissan Elisabeth Åsbrink kommit med går ut på att Kamprad ej endast haft samröre med den mera fascistiska än nazistiska Nysvenska rörelsen utan även med Svensk Socialistisk Samling, de så kallade lindholmarna efter ovan nämnde Sven-Olov Lindholm. Vilken på äldre dar för övrigt  blev vänsterpartist och ivrig kärnkraftsmotståndare. Det är inte särskilt mycket att komma med.

Varför anses det då så mycket värre att ha haft en  flört med nazism och fascism för mer än ett halvsekel sedan än att vara kommunist i dag? Frågan kom osökt för mig sedan jag i senaste numret av tidningen Dagens Samhälle blivit varse att ”rockartisten” Jerry Williams, alias Erik Fernström, fortfarande kallar sig kommunist. Williams/Fernström har tydligen av någon outgrundlig anledning intervjuats i Dagens Industri och då menat att ”Det gör inget om revolutionen startar i Täby”.

Att en person hyllar en folkmördarideologi, vars offer kvantitativt vida överstiger de som nazismen bär det rättmätiga ansvaret för, och gör sinnessvaga uttalanden i ledande svensk press anses tydligen inte vara lika illa som att en svensk företagsgigant, medan unge Fernström (född 1942) fortfarande tultade omkring i tygblöjor (?), anno dazumal hade en synnerligen underordnad ställning i svensk extremnationalism.

Erik ”Jerry Williams” Fernström: ger benet för röd folkmördarideologi.

Och vad anser kultureliten om att ett svenskt riksdagsparti fortfarande leds av en person som tills för några få år sedan fortfarande kallade sig kommunist? Lars Ohly uppgav relativt nyligen att han grät då ”dödens mur”, Berlinmuren, föll 1989. Eller att gestalter såsom Jan Myrdal, Jan Guillou, Göran Rosenberg, Henning Mankell, Anders Ehnmark, Per Olov Enquist med flera i skrivande stund åtnjuter ansenlig aktning trots att de är/har varit ideologiskt medvetna kommunister?

Frågeställningen är retorisk. Jag vet nämligen precis vad det parasitära vänsterkollektiv som jag här valt att kalla ”kulturkamarillan” eller ”kultureliten” anser om dessa och jämförbara individer, vilka stött eller alltjämt stöder några av de värsta mardrömssamhällena som setts under solen: Sovjetunionen, Kommunistkina, Kampuchea, Nordkorea, Nordvietnam, Kuba, Albanien med flera. Som inte missar ett tillfälle att kasta sig över Mellanösterns enda kämpande demokrati, Israel, och backa upp dess blodtörstiga fiender Hamas eller PLO. De anser att det här kommunistgänget är hyvens killar som det inte finns anledning att rikta den bittersta kritik mot.

Alltjämt uppburna kulturpersonligheter som Jan Myrdal anser att Pol Pots/Röda khmerernas folkmord i Kampuchea var nödvändigt.

Bland annat därför bekommer det mig högst marginellt att Ingvar Kamprad viftade med brun- eller svartmelerade flaggor någon gång innan jag var född. Jag har i och för sig, det skall medges, svårt för IKEA. De få gånger jag besökt ett IKEA-varuhus har jag varit nära nervsammanbrott på grund av svårartad trängsel och högt uppdriven stress. De produkter jag och min familj inhandlat där har dessutom haft högst begränsad livslängd sedan jag efter mycket svärande äntligen lyckats skruva ihop dem.

Ändå är Ingvar Kamprad för mig en av vår tids svenska hjältar. Utan individer som honom stannar Sverige. Därför blir jag förbannad när den fullkomligt värdelösa kulturvänstern, som man strängt taget hellre borde göra IKEA-lampskärmar (*) av än att ta på något som helst allvar, försöker sätta dit honom genom avslöjanden som inte är några avslöjanden.

(*) Observera: ironiskt, ej bokstavligt, menat.