Islamismen vinner terräng i svensk politik

Omar Mustafa: antisemitismens ansikte i S partistyrelse.

När medlemmar i Sverigedemokraterna uttrycker sig antisemitiskt blir de, med all rätt, uteslutna ur partiet. Såvida de inte har den goda smaken att själva avgå dessförinnan. I Socialdemokraterna blir antisemitierna tvärtom invalda i partistyrelsen.

Nyligen invaldes Omar Mustafa, 27, i den socialdemokratiska partistyrelsen. Han är sedan 2010 ordförande i Islamska förbundet i Sverige där han efterträdde Abdirisak Waberi, som blev riksdagsledamot för Moderaterna. Den senare har gjort sig känd för att förespråka sharialagar och för att vilja förbjuda kvinnor att dansa och lyssna till musik. Waberi menar också att det är OK för en man att ha fyra fruar.

Omar Mustafa har som ordförande i Islamska förbundet vid ett flertal tillfällen bjudit in fradgatuggande antisemiter och Israel-hatare. Ett par av dessa är Yvonne Ridley, som uttalat att ”sionister har sina tentakler överallt” och att judar styr media, samt Azzam Tamimi, vilken sagt att ”Israel är en cancer” och som 2004 glorifierade en palestinsk självmordsbombare.

Mustafa har vidare på Facebook ”gillat” den islamistiske ideologen Yusuf al-Qaradawi från Muslimska brödraskapet i Egypten, som bland annat menat att den nazistiska judeutrotningen var ett ”gudomligt straff”. Enligt Mustafa i ett uttalande för Sveriges radio 2010 är samme Qaradawi ofta ”väldigt balanserad i sin retorik”.

Den islamistiske hatpredikanten Yusuf al-Qaradawi. ”Ofta balanserad i sin retorik” enligt Omar Mustafa.

Omar Mustafas bakgrund som antisemit och Israel-hatare är snarast en merit i socialdemokratiska sammanhang. Det var långt ifrån någon tillfällighet att partiledaren och trolige blivande statsministern Stefan Löfven vid partikongressen nyligen beskrev den palestinska terroristorganisationen Fatah som ”vår kära systerorganisation” i sina hälsningsord till gästen Husam Zomlot från Fatah.

Fatah är den lyckligtvis avsomnade terroristledaren Yassir Arafats gamla parti, som i alla år betraktat våldet som ett legitimt medel i politiken. Fatah kontrollerar i dag det område som brukar kallas Västbanken. Sossarna gick under partikongressen dessutom ut med kravet att Sverige skall inrätta en ambassad på palestinskt territorium fastän ”Palestina” inte är erkänt som statsbildning.

Det kan nämnas att Fatah den 29 mars 2013 hyllade en palestinsk självmordsmördarbombare som dödat tre och skadat 28 personer. Hyllningen här:

Fatahhyllning till självmordsmördare.

I den socialdemokratiska partitoppen vimlar det i själva verket av palestinasympatisörer och Israel-hatare. Carin Jämtin, i dag partisekreterare men förstanamn som påtänkt partiledare innan Löfven fick jobbet, är en av dessa. Hon väckte uppseende då hon den 17 augusti 2009 på Facebook ”gillade” den antisemitiske journalisten Donald Boströms skröna i Aftonbladet om att Israels armé stjäl organ från dödade palestinier och säljer dessa till högstbjudande. Jämtin kommenterade uppmuntrande:

Du har verkligen gjort ett viktigt arbete med detta.

En bloggares i sammanhanget mycket upplysande möte med Jämtin skildras här:

http://utkast.livejournal.com/16995.html

Även sossehöjdarna Veronica Palm och Urban Ahlin har givit uttryck för den rutinmässiga propalestinismen/antiisraelismen som varit tradition inom sosseriet sedan Olof Palmes och Sten Anderssons dagar, låt vara att Göran Persson stod för en viss tillnyktring under sin decennielånga statsministertid 1996-20006; Perssons utrikesminister Anna Lindh var dock en palestinavän av traditionellt snitt. Sedan palestinatjejen Mona Sahlin tagit över efter Persson återgick allt till det gamla.

Veronica Palm (S) vill se Jerusalem som ”Palestinas” huvudstad.

Palm och Ahlin krävde i ett debattinlägg i Aftonbladet den 27 november 2012 att produkter från de av Israel så kallade ockuperade områdena – de erövrades fair and square i samband med Sexdagarskriget 1967 och är vitala för den israeliska säkerheten - skulle ursprungsmärkas. Palm har därtill välkomnat ”Palestina” som FNs ”194e medlemsstat” – med Jerusalem som huvudstad (Jerusalem är i dag som bekant Israels huvudstad).

Tilläggas kan att Socialdemokraternas tidigare kristna organisation Broderskapsrörelsen för något år sedan bytte namn till Socialdemokrater för tro och solidaritet och numera mest är att betrakta som en muslimsk stödorganisation.  Organisationen tillhör de mest högljudda uppbackarna av det återkommande Israel-fientliga propagandajippot Ship to Gaza.

Av ovanstående torde mer än väl ha framgått att en antisemitisk inställning ingalunda är någon nackdel för den som vill göra karriär i sossepartiet. Snarare då en tillgång. Det blir tydligt när man tänker på hur Ilmar Reepalu fått hållas under så många år som Malmös starke man trots otaliga antisemitiska klavertramp.

Men inte alla merd anknytning till socialdemokratin är lyckliga över detta. Den muslimska feministen Bahareh Andersson skrev under rubriceringen ”Utnämningen av Omar Mustafa ett svek mot Sveriges kvinnor” följande på Newsmill den 9 april 2013:

Jag antar att varken moderaterna eller sossarna vill se eller inse vad det betyder att båda dessa herrar, Waberi och Omar, har goda relationer med Muslimska Brödraskapet som inte bara sprider medeltida kvinnosyn men också har fostrat terrorister.

Även Mona Sahlin har, lo and behold, kritiserat Omar Mustafa som ny styrelseledamot (S):

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16574835.ab

Den muslimska invandringen till Sverige fortsätter med oförminskad styrka. Det innebär rent matematiskt att kvantiteten islamistiskt sinnade antisemiter hela tiden fylls på, även om jag vill understryka att långt ifrån alla muslimska immigranter är islamister. Det innebär också att islamismen i svensk politik vinner terräng. Figurer som Abdirisak Waberi, Omar Mustafa och Mehmet Kaplan i Miljöpartiet är bara början.

Chadi Freigeh – skandinavisk talesman för Hizb-ut-Tahrir.

2018 eller 2022 kan vi  mycket väl ha islamismen representerad i Sveriges riksdag i form av shariapartiet Hizb-ut-Tahrir. I Belgiens huvudstad Bryssel finns partiet Islam redan representerat med två mandat sedan kommunalvalet i oktober 2012.

Svenska artister (IV): Johnny Bode

 Det svenska nöjeslivets enfant terrible Johnny Bode (1912-83).

Fjärde artikeln i min bloggserie om svenska artister som intresserar mig handlar om Johnny Bode. Alltså Sveriges mest skandalomsusade artist genom alla tider.

Det har satts allehanda etiketter på Johnny Bode (1912-83): plattcharmör, bedragare, mytoman, kompositör, nazist, posör, provokatör, galning, totalt amoralisk samt porrsångare är några av de vanligare. Och alla stämmer. Johnny Bode VAR allt detta och litet till. Bode var förmodligen helt hopplös att ha att göra med privat, totalt oförutsägbar och opålitlig som han var.

Ändå var han,  så vitt jag kan bedöma, innerst inne en seriös och begåvad artist. Han hade bevisligen en bra röst och var en framstående kompositör. Hans minst sagt yviga personlighet gjorde tyvärr att han hamnade på otaliga av- och irrvägar. Det är intressant att han åtskilliga år efter sin död har blivit föremål för ett seriöst intresse och begåvats med så kallad kultstatus med ett eget sällskap och en egen stiftelse uppkallade efter sig. På så sätt lever hans minne vidare.

Johnny Bode föddes i västgötska Falköping den 6 januari 1912. Pappan Alvar var chef för en fabrik i staden som tillverkade stråhattar. Mamman Judit hette Kilander som flicka. Bodes håg stod tidigt till vin, kvinnor och sång. På hundraårsdagen – den 6 januari 2012 – efter Bodes födelse invigdes en plakett, uppsatt på fasaden till hans födelsehus, till hans minne. Kulturnämndens ordförande i Falköpings kommun invigde plaketten.

Far blev han vid 16 års ålder till en son som fick namnet Sigurd Bode (1928-2003), vilken i tidernas fullbordan kom att driva en restaurangrörelse i Dalarna och fuska som trubadur. Modern var en ungdomskärlek från Mariestad. Ett antal år senare utsattes Bode för statligt sanktionerad sterilisering. Skivdebuterade gjorde han vid 17 års ålder. Han kom genom åren att spela in hundratals låtar på 78-varviga ”stenkakor”. Ett par av de mest minnesvärda var ”Två solröda segel” samt den egna kompositionen ”En herre i frack” vilka kan avnjutas här:

http://www.youtube.com/watch?v=UOlHEg4mWz0

”En herre i frack” skrev Bode tillsammans med Hasse Ekman (1915-2004) som var son till den legendomspunne skådespelaren och artisten Gösta Ekman (1890-1938). Den senare sjöng in låten 1935. ”En herre i frack” har långt senare framförts av bland andra Jan Malmsjö (född 1932). Bode anges ha gått som ”barn i huset” i det ekmanska hemmet i Stockholm, något som fick ett abrupt slut då han påkoms med att försöka pantsätta Ekmans dyrbara silverservis. Johnny Bodes syndaregister är omfattande. Andra aktiviteter han ägnade sig åt från och till var att stjäla dyrbara mattor samt checkbedrägerier.

 Gösta Ekman (1890-1938: en herre i frack.

Det absoluta lågvattensmärket i Bodes skiftande karriär var hans nazism under krigsåren. Det föll sig naturligt för den barnslige Johnny Bode att dras till de tyska nationalsocialisternas eleganta uniformer, bombastiska marscher och allmänt svulstiga ”kultur”. Sedan Bode omyndigförklarats i början på 1940-talet och blivit dömd till vård på ett mentalsjukhus – han vistades mest på Sankt Sigfrids hospital i Växjö –  rymde han och sökte värvning i Finlands armé. Där gjorde han sig, föga oväntat, snabbt omöjlig och skickades hem med en furirsgrad.

Hemma i Sverige poserade han som uniformerad nazist och bevistade den hundrade föreställningen av Karl Gerhards antinazistiska revy ”Tingel-Tangel” 1942, givetvis skrudad i sin finska furirsuniform med svastikan väl synlig. Iförd den munderingen tyckte han även om att visa upp sig ute i Stockholms nöjesliv. Då tog även hans få kvarvarande vänner avstånd från honom. Johnny Bode var nu – och detta av högst förklarliga skäl – persona non grata i Sverige och hans plattor bannlystes från radion.

Vad gör Johnny Bode då? Jo, han reser till Oslo och snackar in sig hos den nazistiska Quisling-regimen och får på så sätt sätta upp en revy till förmån för denna. Bland annat skrev han den Sverige-kritiska sången ”Har du hört vad svensken sier?” Bode deltog själv med kuplettsång och Churchill-imitationer i revyn. Det var emellertid av uppenbara skäl svårt att rekrytera artister till revyn vilken lades ner efter ett tjugotal föreställningar på grund av vikande publikintresse.

Den extremt flamboyante Bode gjorde sig jämväl snart omöjlig i det tyskockuperade Norge där han, sin vana trogen, fortsatte skoja upp människor och visa bristande respekt för den nazistiska överheten. Detta medförde att han greps av Gestapo och spärrades in fem veckor i det beryktade norska koncentrationslägret Grini i  egenskap av ”suspekt person”. Sedan han slutligen utvisats till Sverige hävdade han att han smugglat hemliga dokument till hemlandet, något ingen trodde på.

 Bode satt inspärrad fem veckor i det norska koncentrationslägret Grini. På bilden fångar i början av 1940-talet.

Så där var det med Johnny Bode. Han byggde upp en framgångsrik karriär, saboterade själv denna genom sitt ostyriga leverne men lyckades sedan – som genom ett trollslag – komma tillbaka i smöret. Så blev det, via diverse mankelimang, även den här gången.

Artistnamnet Johnny Bode var svårt komprometterat varför Bode började arbeta med olika pseudonymer: Johnny Delgada, Juan Delgada, Richard Ritzi, Rob Robertson, Kiddie Niles med flera, låt vara att han ofta blev avslöjad. Han började även tonsätta dikter av Nils Ferlin. Till Bodes bedrifter under denna period hörde att han skrev filmmusiken till den första Åsa-Nisse-filmen samt komponerade religiösa sånger till den kända sångerskan och officeren i Frälsningsarmén Anna-Lisa ”Lapp-Lisa” Öst.

1945 träffade Johnny Bode hemma hos sin övervakare, godsägare Ernst Svensson i Tenhult, sin blivande hustru Kerstin Hansson. De båda ingick äktenskap året därpå. Hustrun blev ett stort stöd för den orolige och problemfyllde Bode under de närmaste åren. Bland annat ondgjorde sig Bode över att Zarah Leander blev förlåten för sina nazikontakter medan han själv inte blev det. 1950 publicerade Bode ockupationsromanen Dö i tid med sensationalistiskt innehåll.

Nästa mindre väl genomtänkta steg i karriären för Johnny Bode blev att 1951 bege sig till det kommunistiska Östtyskland. Han förklarade offentligt att han stödde det östtyska statsskicket. Bodes planer var att förmedla östtyska biograffilmer till Sverige. Han utvisades dock innan verksamheten kommit igång på allvar. Hemma i Sverige igen hann Bode med att både gå i personlig konkurs samt att syssla med häleriverksamhet. När myndigheterna kom honom på spåren tog han sin tillflykt till Bryssel, varifrån svenska UD sökte få honom utlämnad.

  Johnny Bode på litet äldre dagar.

Bode valde nu att flytta till Österrike, vilket visade sig vara ett verkligt lyckokast rent karriärmässigt. Wienoperan var i stort behov av nya musikaliska krafter och Johhny Bode kom att (som Juan Delgada) göra succé med de egenhändigt komponerade operetterna ”Nette Leute, Liebe in Tirol” (1959), ”Die Kluge Wienerin” (1961) samt ”Keine Zeit für Liebe”. Dessa verk blev snabbt populära och uppfördes på en rad scener världen över. Pengar och berömmelse kom nu åter Bode till del. Som vanligt saknade han förmåga att hantera dem.

Efter skilsmässa från sin svenska hustru gifte Bode 1957 om sig med den 22-åriga österrikiskan Inge Pelz. Han började nu kalla sig ”Kammersänger” (den österrikiska motsvarigheten till den svenska hederstiteln hovsångare), något han dock aldrig utnämnts till. Om han pressades på ursprunget till titeln drog Bode till med att han förärats den av den nazityske propagandaministern Joseph Goebbels under en ceremoni i Oslo, där den norske ministerpresidenten Vidkun Quisling varit närvarande. Han påstod sig även under pseudonym ha komponerat det berömda verket ”An der schönen, blauen Donau” (som i verkligheten skrivits av Johann Strauss den yngre 1867!).

Bodes nya äktenskap upplöstes snart och han lär då ha inlett en vårdnadstvist involverande parets tax…Bode vann processen och fick tillåtelse umgås med taxen på söndagar.

Vi börjar nu närma oss slutfasen av Johnny Bodes offentliga bana. Väl hemma i Sverige efter det österrikiska äventyret var han snart nere i sörjan igen. Han fortsatte givetvis sina skumraskaffärer och förelades nya åtal. 1962 drabbades han av en psykos, vilket ledde till att han blev föremål för vård samt förklarad vara en icke tillräknelig så kallad fem-femma.

Vi har nu kommit fram till sista fasen i Johnny Bodes mångskiftande karriär: den som porrsångare. Litet finare uttryckt kan man kanske säga att han blev en del av den svenska underground-kulturen. 1968 gav han således under pseudonym ut LP-skivan ”Bordellmammas visor”, en verklig kultklassiker. Skivan sålde bra via postorder och pengar började åter strömma in på Bodes konto. Succéskivan följdes upp med andra i samma stil och Bode fick även en internationell lyssnarskara. Kring mitten av 1960-talet gav Bode även ut ett par romaner med erotiska motiv.

Här följer ett par låtar från denna tid – ”Runka mig med vita handskar på” och ”Atombomben”:

http://www.youtube.com/watch?v=ci-DfTFHlI4

http://www.youtube.com/watch?v=1ZMHB0FbZ_k

 ”Bordelmammas visor” blev en skabrös succé tack vare postorder.

På skivan framträdde även sångerskan/aktrisen Lillemor Dahlqvist (född 1938) vilken utlovats anonymitet av Bode. Att lita på ett sådant löfte från Bode var givetvis inte någon god idé, och Dahlqvists namn blev snart – liksom Bodes eget – (ö)känt i sammanhanget. Trots mindre god behandling från Bodes sida förblev Dahlqvists dennes vän och var också den som fann honom död, liggande i sin lägenhet i Malmö, den 25 juli 1983. Lillemor Dahlqvist är alltjämt sekreterare i Johnny Bodes stiftelse, som delar ut stipendier till förtjänta skånska artister.

Johnny Bode blev efter sin död vid 71 års ålder – som måste anses vara anmärkningsvärt hög med tanke på Bodes utsvävande livsstil – föremål för något av ett återupptäckande och en renässans. Lars-Göran Frisk hette den man som bröt Bode-censuren i etermedia genom att spela några av hans låtar i programmet ”Skivor från Vetlanda”. Folmusik- och proggbandet Grus i dojjan hade redan 1974 gjort en version av Bodes gamla plattsuccé ”Timmerflottar-Sixten”:

http://www.youtube.com/watch?v=NruOuw_PM-s

1987 gavs LPn ”Laterna magica” med Bodes Ferlin-tolkningar ut; dessa framfördes av Lillemor Dahlqvist och John Ulf Anderson. Under senare år har även ett par CD-skivor med Bodes musik kommit ut. Moderna artister som tolkat Bodes musik/sånger är exempelvis Wilmer X, Latin Kings, Bröderna Trück och Mattias Enn.

 Bodetolkarna Bröderna Trück.

Den som vill fördjupa sig ytterligare i fenomenet Johnny Bode kan lämpligen göra det via Johnny Bode-sällskapets hemsida:

http://johnnybode.com/

Om Johnny Bode skulle man kunna säga/skriva hur mycket som helst. Alldeles oavsett hur man väljer att se på honom så kommer man inte ifrån det faktum att han var en färgstark provokatör i folkhemmet!

Ingen religionsfrihet i Japan

Japan har misslyckats med att skydda sina medborgare mot bortföranden och inlåsningar syftande till religiös tvångskonversion. 

Protest mot bristande/obefintlig religionsfrihet i Japan.

Detta är slutsatsen i en 62-sidig rapport som nyligen offentliggjorts av Human Rights Without Frontiers International (HRWF), en oberoende, icke regeringsansluten organisation(non-governmental organization, NGO) med säte i Bryssel.

Rapporten fastslår bland annat:

One cannot state that there is freedom of religion in Japan.

Vidare citeras i rapporten organisationens director Willy Fautré på följande sätt:

The failure to provide the victims of such kidnappings with equal protection under the law, and the impunity of those responsible, constitute a serious violation of the Japanese people´s constitutionally guaranteed rights and the international human rights standards to which Japan is legally bound.

Fautré och Aaron Rhodes, båda internationellt kända människorättsförespråkare vilka varit med om att sammanställa rapporten, intervjuade ett stort antal offer av vilka de flesta tillhörde Unification Church eller Jehovas vittnen.

Människorättsadvokaten Willy Fautré, HRWF.

Fautré och Rhodes har också intervjuat för frågeställningen relevanta experter, jurister och journalister samt sammanträffat med tio medlemmar av det japanska parlamentet – Diet – för att diskutera ämnet.

Kidnappningar, samt nog så ofta våldsamt präglad och påtvingad fångenskap, har varit rutinmässiga redskap när det gällt att få japaner vilka anslutit sig till oönskade religiösa rörelser att lämna desamma. Kidnappningarna och fängslandena har huvudsakligen utförts av offrens familjer i samarbete med professionella ”avprogrammerare”, med en engelsk term benämnda exit counsellors.

Denna praxis har pågått i årtionden utan att polis och andra rättsvårdande myndigheter ingripit, detta trots att otvetydiga bevis för brottslig verksamhet förelegat.

Aaron Rhodes igen:

It is completely unacceptable that all known complaints against parents and exit counselors have been declared ineligible. In the face of such official neglicence and impunity, one cannot state that there is freedom of religion in Japan.

Den intresserade kan studera/ladda ner hela rapporten här:

http://www.hrwf.net/Joom/images/reports/2011/1231%20report%20final.pdf

Förintelsens plats i vår tids Europa

Professor Klas-Göran Karlsson höll ett intressant föredrag i Judiskt Center. Foto: Tommy Hansson

Den 6 oktober hade Samfundet Sverige-Israels Stockholms-avdelning bjudit in Klas-Göran Karlsson, professor i historia vid Lunds universitet, att tala över ämnet ”Förintelsens plats i vår tids historia”. Litet synd var det att sammankomsten, som ägde rum i Judiska Centret i Stockholm, inte hade lockat mer än ett tiotal personer. Jag vill genom denna bloggartikel söka bidraga till att Karlssons utmärkta föredrag får ytterligare spridning.

Sedan Stockholms-samfundets ordförande Ulf Öfverberg hälsat de närvarande välkomna inledde professor Karlsson med att förklara, att han anser att frågor som har med offer och lidande att göra är särskilt intressanta. Han har skrivit böcker som bland annat har med den nationalsocialistiska judeförintelsen men också med den kommunistiska terrorn att göra.

- Det finns tre perspektiv i fråga om folkmordet, fastslog Karlsson. För det första det historiska perspektivet: när det började. För det andra det jämförande perspektivet – man kan jämföra olika folkmord, från det unika till det generella. För det tredje det genealogiska perspektivet: vad händer efteråt? Sådant tycker min forskargrupp i Lund är särskilt intressant.

Professor Karlsson och hans forskargrupp i Lund har under en följd av år arbetat med ett projekt som heter ”Förintelsen och den europeiska historiekulturen” som tar upp frågan om hur man hanterat Förintelsen fram till i dag. Karlsson menar att årtalet 1990 är viktigt i sammanhanget: vad hände under åren kring 1990? 1991 kommer journalisten Maria-Pia Boëthius ut med boken Heder och samvete, vilken behandlar den svenska undfallenheten gentemot Nazityskland under Andra världskriget.

- Det var inga nyheter som behandlades i boken, framhåller Klas-Göran Karlsson, men inom några år hade historieintresset i Sverige ökat kraftigt. Det fanns ett nytt historiemedvetande som hjälper oss att orientera oss. 1997 sade statsminister Göran Persson i riksdagen, just före sommaruppehållet, att nu ska vi inte ägna oss åt futiliteter som budgetarbetet utan åt Förintelsen. Han hade då äntligen insett att historia var viktigt, särskilt historien om Förintelsen.

Vad är det då som ligger bakom det uppflammande intresset för Förintelse-historien? Professor Karlsson menade att det finns en enkel förklaring: 1990-talet blev det moraliska medvetandets år. Saker som det judiska guldet – som stulits från judarna – och tvångssteriliseringar diskuterades ymnigt. Plötsligt var Sverige del av ett historiskt orsakssammanhang. Inte minst Socialdemokratins hållning kom i fokus och S tvingades in i en försvarsposition.

1997 igångsattes efter Göran Perssons initiativ i riksdagen projektet ”Levande historia”, vilket bland annat ledde fram till den uppmärksammade Förintelsekonferensen i Stockholm i januari 2000 vilken för mig framstår som Persson-administrationens absoluta höjdpunkt:

http://wwwc.aftonbladet.se/nyheter/0001/23/konf11.html

- 2003 fick vi ämbetsverket Forum för levande historia, fortsätter Klas-Göran Karlsson. Kanske hade det att göra med ”inträdet i Europa”. Den viktiga fråga som dök upp under 1990-talet var: har Europa en gemensam historia? Också i det övriga Europa hamnade Förintelsen i centrum. Persson vände sig exempelvis till de baltiska nationerna och uppmanade dem att göra upp med sitt förflutna.

Kvinnliga fångar som nyss anlänt till Auschwitz.

- Förintelsen är grundvalen i ett europeiskt historiemedvetande, anser Karlsson. Det integrerade Europa uppstod i ruinerna av det krigshärjade Europa, särskilt efter Auschwitz. Man ville säkerställa, att detta aldrig skulle hända igen. I Bryssel håller man till exempel på och bygger ett förintelsemuseum. Man hade insett vad extrem nationalism och chauvinism kunde ställa till med.

Efterkrigstiden markerar eljest  slutet på något och början på något nytt. Man hänger sig åt en progressiv historiesyn, särskilt i Sverige – man ville se framåt och inte bakåt. I det perspektivet fick Förintelsen inte plats. Många länder var vidare så upptagna av att ”tycka synd om sig själva” att de inte såg till judarna, som inte hade någon egen nation. I kommunistdiktaturerna sades ingenting om Förintelsen. I stora delar av Sovjetryssland och Östeuropa rådde därtill en antisemitism som inte går ihop med uppmärksammandet av Förintelsen.

- 1953 tillkommer förintelsemuseet Yad Vashem i Israel, säger professor Karlsson. Men också i Israel var man först tveksam till att använda sig av Förintelsen, där ”judarna gick passiva till ugnarna” enligt en vanlig föreställning. Då var intresset för Warszawa-upproret, där judarna gjort väpnat motstånd, större. Dock ökade intresset för Förintelsen i Israel genom krigen 1967 och 1973.

Vy från Eichmann-rättegången i Jerusalem. Den tilltalade i en glasbur i bildens övre, vänstra del.

- Det första som placerar Förintelsen på Europas historiskt-kulturella karta, framhåller Karlsson, är rättegången mot Adolf Eichmann i Israel i början på 1960-talet. Israel har inte dödsstraff men gjorde ett undantag för nazibödeln Eichmann, som avrättas 1962. Fler uppmärksammade rättegångar följer, exempelvis mot Klaus Barbie, ”slaktaren från Lyon” (Barbie dömdes till livstids fängelse 1987 och avled 1991).

En annan händelse som starkt bidrog till att sätta fokus på Förintelsen var västtyske förbundskanslern Willy Brandts knäfall vid förintelsemonumentet i Warszawa i januari 1970, liksom det faktum att gamle naziofficeren (och FNs förre generalsekretetare) Kurt Waldheim blir Österrikes president 1986.

- I mitten av 1980-talet kom den stora tyska Historiker-Streit, framhåller Karlsson vidare. Hur kunde Hitler och Förintelsen bli möjliga i den gamla kulturnationen Tyskland? Den debatten blev oerhört viktig. 1989 kom Zygmunt Baumans bok Auschwitz och det moderna samhället. Bauman hävdar här att Förintelsen var ett modernt projekt: de som var olika blev stigmatiserade i en byråkratisk apparat.

En annan viktig bok, framhåller professor Karlsson, var Christopher R. Brownings Ordinary Men (Helt vanliga män), utkommen 1992, vilken behandlar den tyska Reservbataljon 101 och dess roll i genomförandet av ”den slutliga lösningen” i Polen. Man får heller inte glömma alla filmer och TV-serier med Förintelsen som tema, där begynnelsen sker med TV-serien Holocaust 1978-79.
Det paradoxala är att, parallellt med att Förintelse-intresset tilltar i styrka, förintelseförnekarna och historierevisionisterna får luft under vingarna.

- Ibland är intresset för Förintelsen inte helt igenom positivt, menar Klas-Göran Karlsson. En ”amerikanisering” kan leda till trivialisering och banalisering av ämnet. Det är många som vill ta förintelsehistoriken i anspråk för politiska ändamål, som att angripa staten Israel: ”palestinierna behandlas av israelerna som judarna av tyskarna”. Detta är uttryck för en fullständig missuppfattning av historien. Även de i samband med Första världskriget massmördade armenierna har fått uppsving för sin sak.

Sovjetfångar på marsch i den kommunistiska Gulag-arkipelagen.

Allra sist i sitt föredrag valde professor Karlsson att ta upp frågan om nationalsocialismen contra kommunismen. Man jämför till exempel Auschwitz med Gulag men glömmer då lätt bort ”intentionalismen”: Hitlers projekt var inte en nobel idé som spårade ur, utan det var ända från första början Hitlers och nazisternas mening att utplåna judarna.

Här menar jag att Klas-Göran Karlsson är inne på tveksamma vägar. När han kallar den kommunistiska ursprungsteorin ”god”, tenderar han att glömma bort att den endast kan förverkligas genom att oönskade klasser och personer elimineras under utövandet av det så kallade proletariatets diktatur. Det finns minst lika mycket intentionell våldsideologi bakom drömmen om det klasslösa, kommunistiska samhället som idealet om det germanska lyckorike – det tusenåra Tredje riket – som vägledde Hitler och hans hejdukar.

Det är hög tid att myten om den egentligen goda kommunismen som missbrukats avlivas – kommunismen är ond till själva sin innersta kärna, då den faktiskt förutsätter massmord inom ramen för proletariatets diktatur.

Ändå är det en riktig iakttagelse att Förintelsen – massmordet på omkring sex miljoner judar i Europa under 1930- och 1940-talen – är en unik företeelse i världshistorien. Om Hitler hade vunnit kriget kan man vara säker på att alla de tolv miljoner judar som fanns på olika håll i världen vid denna tidpunkt hade mördats. Att detta var målsättningen framgår också av protokollen från Wannsee-konferensen i januari 1942.

Varför bara lägga ner fem ambassader?

Alliansregeringen i allmänhet och utrikesminister Carl Bildt i synnerhet gråter krokodiltårar över besparingen på regeringskansliet med 300 miljoner kronor som röstades igenom i riksdagen av den rödgröna oppositionen och Sverigedemokraterna.

Under mycket stånkande och stönande har Bildt och Utrikesdepartementet (UD) låtit meddela, att ambassaderna i Luanda (Angola), Buenos Aires (Argentina), Kuala Lumpur (Malaysia), Hanoi (Vietnam) och Bryssel (Belgien) måste slås igen till följd av riksdagsbeslutet.

Så lyder i alla fall den officiella storyn. Verkligheten är högst troligt den att ambassaderna hade legat i farozonen i vilket fall som helst – nu ser man en möjlighet att ”rädda ansiktet” genom att skylla på den oheliga alliansen i riksdagen. Regeringen borde därför faktiskt tacka partierna som drev igenom besparingsbeslutet.

Personligen tänker jag inte slösa några tårar på ambassadnedläggningarna. Tvärtom. Nu får Sverige chansen att skära bort ytterligare diplomatiskt dödkött och besparar dessutom diplomaterna obehaget att låta sig stationeras i kommunistdiktaturerna Angola och Hanoi, det vacklande och tämligen torrlagda Malaysia, det krisande Argentina och det diplomatiskt överetablerade Bryssel där den kvarvarande och knappast underbemannade EU-ambassaden säkert klarar av att handskas med de rent belgiska spörsmålen.

Interiör från svenska ambassaden i Pyongyang. Nästa nedläggningsobjekt?

Frågan är varför regeringen och UD nöjer sig med att skrota fem ambassader. Det borde finnas betydligt fler att övervägas i sammanhanget, särskilt som Bildt tidigare förklarat att det kunde bli ett tiotal svenska representationer som måste stängas ner på grund av riksdagens ”oansvariga” beslut.

Ingen, förutom landets kvarvarande kommunistkramare och revolutionsromantiker, torde bli särskilt uppbragt om våra beskickningar i exempelvis Pyongyang i Nordkorea (ingen höjdare på diplomaternas önskelista) och Havanna på Kuba skulle tvingas skatta åt förgängelsen. Lars Ohly skulle förstås fälla en tår beträffande det sistnämnda, men det överlever vi nog.

Och i Maputo (Mocambique) kan väl vår världsberömdhet Henning Mankell, redan på plats, ta hand om representationen? Åtminstone när han inte befinner sig ombord på något terroristskepp med destination Gaza  tillsammans med andra Israel-hatare.

Henning Mankell utanför Teatro Avenida, Sveriges nästa ambassad i Maputo?

Här finns som synes mycket besparingar att göra. Som grädde på moset borde lösöret efter nedläggningarna kunna kursas med bra förtjänst på auktioner enligt samma modell som skedde i våras. Läs mer om detta här:

http://www.dagensps.se/artiklar/2010/05/24/22865430/index.xml

Nu väntar vi på nästa nedläggningsmeddelande. Och kom igen, Bildt – det är inte precis som om Sverige vore en internationell stormakt med behov av närvaro i vartenda hörn av planeten.