Dispatch International: ett salt i samhällsdebatten

Dispatch och dess chefredaktör Ingrid Carlqvist: ett välbehövligt salt i samhällsdebatten.

I egenskap av chefredaktör för SD-Kuriren skrev jag i anslutning  till tidningens senaste nummer ett brev till läsarna, där jag förklarade varför den nya tidningen Dispatch Internationals svenska upplaga distribuerades med det aktuella utskicket. Bland annat förklarade jag att SD-Kuriren och Sverigedemokraterna inte nödvändigtvis stöder allt som står i Dispatch men ändå menade att tidningen är viktig ur ett yttrandefrihetsperspektiv.

Dispatch, utgiven av Tryckfrihetssällskapet med Ingrid Carlqvist och Lars Hedegaard som svensk respektive dansk chefredaktör, har upprört olika aktörer i det ängsligt politiskt korrekta segmentet. Icke minst den beryktade publikationen Expo som alltid när den tar upp ämnet Dispatch skriver att det är en ”rasistisk” tidning. Precis som om just Expo är rätt instans att komma med en sådan kritik.

Tobias Hübinette – rasist och akademiker samt en av Expos grundare.

En av dem som var med och grundade Expo var sålunda Tobias Hübinette, som torde vara en av de absolut värsta rasister som uppträtt i den svenska samhällsdebatten i modern tid och dessutom en brottsdömd person med en dokumenterad benägenhet för både politiskt och annat våld. Hübinette är en adopterad sydkorean vars koreanska namn är Lee Sam-dol. Han tillhörde det vänsterextrema gänget kring trotskisten och gerillaromantikern  Stieg Larsson och var verksam på tidningen 1994-98.

I ett av sina mest uppmärksammade utspel - i tidningen Creol 1996 – skrev Hübinette:

Att känna eller t. o. m. tycka att den vita rasen är underlägsen på alla upptänkliga plan är naturligt med tanke på dess historia och nuvarande handlingar. Låt den vita rasens västerland gå under i blod och lidande. Leve det mångkulturella, rasblandade och klasslösa ekologiska samhället! Leve anarkin!

Jag har skrivit om den ökände rasisten Hübinette tidigare i min blogg, och i Dispatch den 10 januari 2013 presenterar även chefredaktör Ingrid Carlqvist denne under den fullt adekvata rubriceringen ”Expo jagar rasister – men glömmer sina egna”.

Trotskisten Stieg Larsson: numera helgonförklarad Expo-grundare.

Tro nu inte att Tobias Hübinette fått lida nämnvärt för sina häpnadsväckande rasistiska floskler. Han tvingades visserligen lämna en tjänst vid Institutionen för orientaliska språk vid Stockholms universitet för några år sedan till följd av sina våldsamma utfall mot vita män. Det dröjde dock inte länge innan han dök upp som docent i något som kallas ”interkulturell pedagogik” vid Mångkulturellt Centrum i Botkyrka och som lektor vid Södertörns högskola i Flemingsberg.

I Sverige är det nämligen så att man kan vara hur rasistisk som helst om man bara riktar sina fördomar mot etniskt vita personer och/eller grupper. Lagparagrafen om ”hets mot folkgrupp” gäller inte etniska svenskar. Däremot krävs det inte mycket innan man blir bildligt talat rullad i tjära och fjädrar av PK-etablissemanget med det ylande vänsterbladet Expo i täten.

Orsaken till att Dispatch International nu hängs ut så envetet är att tidningen ägnar rätt mycket utrymme åt att belysa skilda aspekter av islamismen samt den muslimska invandringen till Sverige, Danmark och andra västländer. I en artikel hävdade en skribent att en orsak till den så kallade fördumningen av västerlandet (eller ”nord”) var invandringen av lågintelligenta personer från ”syd” och det har naturligtvis Expo tagit fasta på i sin hysteriska häxjakt på ”rasister”.

Jag skulle aldrig ha skrivit så själv och tror dessutom inte det är sant. Fördumningen av västerlandet har i mina ögon helt andra orsaker och får nog helt lastas på infödda PK-lobbyister och skrällande åsiktsmegafoner på företrädesvis vänsterkanten i förening med – när det gäller fallet Sverige – svenskens typiska ovilja att diskutera kontroversiella ämnen.

Islamismen med dess dokumenterade strävan efter världsherravälde tillhör de ämnen som kommer till belysning i Dispatch International.

Dessutom vet jag inte om det är speciellt ointelligent att ta sig från låt oss säga Somalia till något av de nordiska länderna, eftersom man lärt sig från släktingar som gjort resan tidigare att det går utmärkt väl att leva på social- och allehanda andra bidrag samtidigt som man upprätthåller sin livsstil från hemlandet med exempelvis kat-konsumtion och stöd till terrorister. Därmed inte sagt att sådant gäller alla invandrare från Somalia och/eller andra länder, långt därifrån.

Så visst har i alla fall ovan nämnda och utan tvekan mindre välbetänkta yttrande luftats i Dispatch. Däri har Expo rätt. Det innebär dock inte alls att man utan vidare kan avfärda denna publikation som ”rasistisk” i dess helhet. I tidningen tas upp ett brett spektrum av ämnen – från halalslaktat kött på svenska tallrikar till hetsen mot Israel från antisemitiskt håll. I senaste numret fanns även en läsvärd artikel om Sveriges försvar av riksdagsman Stellan Bojerud (SD). Själv är jag nybliven prenumerant och så här långt klart nöjd med tidningen.

Rasistisk? Glöm det. Det är bara amsagor från en obskyr men av obegriplig anledning uppburen tidning som heter Expo, vars affärsidé är att kasta så mycket dynga på Sverigedemokraterna som möjligt och som gör det med en skenhelighet som får de helvetespredikande penningpastorerna i USA att framstå som ärligheten själv. Dessutom är tidningens artiklar ofta slafsigt skrivna och felstavade.

Mikael Jalving ger en kritisk bild av Sverige i sin bok Absolut Sverige.

Jag läser för tillfället den danske historikern, författaren och samhällskommentatorn Mikael Jalvings bok Absolut Sverige (LTD förlag 2012) vilken onekligen ger ett intressant perspektiv på skillnaden mellan Sverige och Danmark. Denna kan sammanfattas med ett citat från ett av bokens försättsblad där författaren återger ett citat från Hans Hauge, filosofie doktor och lektor vid Nordiska Institutet vid Aarhus universitetet:

Danskarna tror de kan tala bort problemen. Svenskarna tror de kan tiga ihjäl problemen. Då välfärdsstaten växte fram efter andra världskriget bestämde sig de vanliga svenskarna för en sak: Att aldrig diskutera politik.

Därav den i mitt och förmodligen också i Jalvings tycke ohälsosamma konsensus, som präglar så mycket i den svenska så kallade debatten, där icke minst etnicitet och invandring är tabubelagda ämnen om man skulle råka ha kritiska synpunkter. Då går drevet och då hojtas det om ”rasism” och ”främlingsfientlighet” i alla tänkbara och otänkbara tonarter.

Jag vill varmt rekommendera Mikael Jalvings bok och jag vill även lägga ett gott ord för Dispatch International som berikar och utgör ett välbehövligt salt i vår samhällsdebatt. Att tidningen därtill tar ut svängarna ordentligt gör den inte mindre tilltalande enligt mitt sätt att se, snarare tvärtom. Allt håller jag som sagt inte med om – men säg den tidning man kan göra det med!

Prenumerera kan man göra här:

subscribe@d-intl.com

Den olyckliga kärlekens paradox

Jag har tidigare i min blogg behandlat den romantiska kärleken. Jag gör nu ett försök att ta mig an den olyckliga kärleken, vilken naturligtvis också har ett starkt inslag av romantik. Alla som upplevt någon form av olycklig kärlek vet vilka djupa själsliga plågor detta tillstånd medför. Det kan tyckas paradoxalt att den likväl givit upphov till några av de finaste och mest fullödiga konstnärliga uttrycken vår civilisation känner.

En lämplig utgångspunkt är brevromanen Den unge Werthers lidanden (Die leiden des jungen Werthers) som blev Johann Wolfgang von Goethes (1749-1832) genombrottsverk.

Goethe tolkade den unge Werthers lidanden.

Romanen, som Goethe skrev 25 år gammal 1774, handlar om den kärlek unge Werther känner för unga Charlotte (Lotte) vilken emellertid redan är förlovad med Albert. Berättelsen är avfattad som brev vilka Werther skriver till sin vän Wilhelm. Den ofruktbara kärlekshistorien slutar med att Werther begår självmord genom att skjuta sig.

Den verkliga förebilden till Werther skall ha varit en ung tysk student som hette Carl Wilhelm Jerusalem (1747-72) vilken sköt sig i ett anfall av svårmod till följd av sin obesvarade kärlek till Elisabeth Herd.

Den unge Werthers lidanden blev oerhört inflytelserik och ett ledande verk i den så kallade Sturm und Drang-perioden i tysk litteratur, vilken kom efter upplysningstidens litterära alster.  Romanen, som skildrar kärleken mellan man och kvinna som en obetvinglig naturkraft, ansågs kontroversiell för sin tid då den utmanade borgerlig anständighet och hävdvunna normer. Den fick även nedslag i svensk litteratur.

Den så kallade Werther-effekten skall ha lett till att talrika unga män tog livet av sig på grund av olycklig kärlek vid denna tid, något som dock inte med säkerhet kunnat verifieras.

En scen ur Werther av Massenet.

Den franske komponisten Jules Massenet (1842-1912), eljest mest känd för Manon, komponerade 1892 operan Werther byggd på Gotehes opus.

Musiken överflödar för övrigt av verk och sånger med den olyckliga kärleken som motiv. En närmast smärtsamt vacker dikt på detta tema är ”On Raglan Road” med text av den irländske poeten Patrick Kavanagh (1904-67). Den publicerades första gången i tidningen Irish Times 1946 med titeln ”Dark Haired Miriam Ran Away”. Raglan Road är en oansenlig gatstump i utkanten av centrala Dublin.

Den mörkhåriga flicka sången handlar om har som förebild Kavanaghs flickvän Hilda Moriarty, som senare både fick en doktorstitel och äktade en irländsk regeringsminister. Moriarty har sagt att förhållandet sprack på grund av den stora åldersskillnaden – han var 40, hon 22.

Patrick Kavanagh skrev ett av de vackraste poemen om olycklig kärlek.

Kavanaghs poem blev till en sång då diktaren och sångaren Luke Kelly (1940-84) i The Dubliners möttes på en pub i Dublin. Kellys tolkning torde vara den definitiva bland alla de versioner som olika sångare, bland dessa Van Morrison, svarat för:

http://www.youtube.com/watch?v=EuafmLvoJow

Kavanagh tog inte livet av sig men gifte sig aldrig.

Bland svenska diktare finns två kända författarinnor vilka begått självmord till följd av olycklig kärlek. Den äldsta av dessa, Hedvig Charlotta Nordenflycht (1718-63), förälskade sig i mogen ålder i den betydligt yngre Johan Fischerström men kärleken förblev obesvarad. Hon dränkte sig i en bäck. Dikten ”Öfver en Hyacint” 1762 är en elegie över kärleken till Fischerström.

Nordenflycht diktade om en hyacint.

Victoria Benedictsson, född Bruzelius, (1850-88) räknas som en av våra främsta så kallade 1880-talsrealister vars mest kända verk heter kort och gott Pengar. Hon giftes tidigt bort med godsägaren Christian Benedictsson men blev sedermera förälskad i den danske kritikern och författaren Goerg Brandes. Den olyckliga kärleken till Brandes var en utlösande faktor till självmordet, som ägde rum i Köpenhamn.

Olyckligt eller åtminstone obesvarat måste man väl även kalla författaren/poeten Birger Sjöbergs (1885-1929) svärmeri för den unga dam som avporträtteras i Fridas bok innehållande några av våra mest älskade visor. Sjöberg tog dock inte livet av sig utan avled i dubbelsidig lunginflammation i Växjö. Hans verkliga storverk blev den voluminösa romanen Kvartetten som sprängdes.

Mikael Samuelsson tolkar här ”Frida i vårstädningen”:

http://www.youtube.com/watch?v=HZ6Xcjtc-Ts

Ett monument över Frida och hennes tillbedjare Birger Sjöberg.

En särskild form av olycklig kärlek är den då de älskande tu visserligen är djupt förälskade i varandra men där kärleken, av olika skäl, icke anses ha framtiden för sig.

Som i fallet med greve löjtnant Sixten Sparre och hans Elvira Madigan (Hedvig Jensen), vilka rymde till Danmark 1889 och begick gemensamt självmord sedan pengarna tagit slut (det vill säga Sparre sköt först Madigan och därefter sig själv). John Saxon diktade ett berömt skillingtryck i ämnet med inledningsorden ”Sorgeliga saker hända…”.

Ett liknande drama utspelades på jaktslottet Mayerling utanför Wien den 30 januari 1889, då Österrikes kronprins Rudolf och hans 17-åriga älskarinna Marie Vetsera dog på motsvarande sätt. Det har även förekommit teorier om att de båda älskande blev mördade. Såväl affären Sparre-Madigan som Mayerlingdramat har blivit filmer.

Kärleken gjorde Sixten Sparre till mördare och självmördare.

Den olyckliga kärleken kan, som vi sett, leda till plågsamma kval vilka stundom resulterar i självmord. Så är naturligtvis långt ifrån alltid fallet. Vi har nog alla varit olyckligt kära någon gång, och i bästa fall leder själskvalen till en andlig reningsprocess och erfarenheter vi kan ha nytta av i resten av livet.

Så har i alla fall varit fallet för denna bloggare.

.

Ge inte ”Palestina” vind i seglen!

 Israeliska och palestinska flaggan på en bild. Men dessa båda entiteter är inte på något sätt jämförbara. Demokrati är exempelvis ett okänt begrepp i ”Palestina” som styrs av terrorister.

FN väntas i dag rösta ja till ”Palestina” som en ”stat” med observatörsstatus motsvarande den ställning som Vatikanstaten har i dag. Sverige förväntas liksom övriga nordiska länder rösta ja till palestinaarabernas förslag om observatörsstatus.

”Palestina” och dess så kallade president Mahmut Abbas gjorde i fjol ett försök att bli officiellt medlemsland i FN, men det sprack till följd av att försöket inte hade stöd i FNs säkerhetsråd. För att någon skall tillerkännas observatörsstatus räcker det emellertid med majoritet bland de 193 länder som är medlemmar i FNs generalförsamling.

Man kanske kan tycka att det inte är hela världen om ”Palestina” – som inte på något sätt kan betraktas som en statsbildning och som till betydande del styrs av terrorister – får så kallad observatörsstatus. En sådan uppgradering skulle dock vara ett första steg på vägen mot ökade palestinska förmåner i FNs angelägenheter.

Exempelvis kommer man att kunna delta i den Internationella Kriminaldomstolens arbete i Haag och i det sammanhanget utnyttja sin plats för propagandajippon riktade mot staten Israel.

I det övriga Europa finns det en propalestinsk samling länder som fylkats kring Frankrike, ett land med traditionellt starka antijudiska stämningar. Tyskland, Tjeckien och ytterligare några länder går dock emot den palestinska uppgraderingen. Även Israel, USA och Kanada väntas rösta nej liksom de små men i sammanhanget naggande goda önationerna Palau, Mikronesien, Nauru och Marshallöarna.

 Protester mot Hamas terrorvälde i Gaza,

Var gamle Palestina-kämpen Carl Bildt och hans lealösa moderatparti står vet vi. Men att det traditionellt Israel-vänliga Folkpartiet skulle byta fot i frågan har väl varit mer överraskande och nedslående. Bytt fot sedan fjolårets omröstning har även Venstre och Konservative i Danmark gjort.

Israeliska företrädare har hävdat att en observatörsstatus i FN inte för palestinierna närmare ett officiellt nationsskap, och det kanske stämmer. Ändå kommer en sådan status, som nu även stöds av islamistiska terrorgrupperingen Hamas som tidigare varit kallsinnigt gentemot FN, med all sannolikhet att ge det terroriststyrda ”Palestina” en hel del vind i seglen.

Det enda nordiska parti som valt att, förutom SD förstås, ta klar och rakryggad ställning för Israel och mot de palestinska kraven är så vitt jag känner till Dansk Folkeparti. Vad detta parti anser framgår av citat på följande länk från den alltid läsvärda bloggen Jihad i Malmö:

https://mail.google.com/mail/u/0/?shva=1#inbox/13b4beaa5fb0c631

Den dag palestinaaraberna väljer att i ord och handling klart ta avstånd från alla form av våldshandlingar riktade mot Israel, erkänner Israel samt i stort beter sig som anständigt folk kommer även jag att stödja en palestinsk uppgradering. Vi är nu emellertid mycket långt från en sådan from förhoppning.

Zlatan i Sven Rydells fotspår

Zlatan cykelsparkar in 4-2 på England. En prestation i yppersta världsklass.

När jag här om kvällen bänkade mig framför TVn för att beskåda Sveriges träningslandskamp mot England på den nya imposanta Friends Arena var det utan större förhoppningar jag gjorde detta. Föga anade jag att matchen skulle utveckla sig till att bli en stor idrottsupplevelse. Orsaken härtill kan uttryckas i sex bokstäver: ZLATAN.

Efter att ha svarat för sitt tredje mål och givit Sverige ledningen med 3-2 via en kraftfull frispark från 30 meter trodde man knappast det kunde bli så mycket bättre. Man bedrog sig. Ty några minuter senare, sedan Englands målvakt Joe Hart nickat bort bollen utanför straffområdet, fick Zlatan tag på lädret och skickade detsamma via en akrobatisk cykelspark i en mäktig lyra in i motståndarmålet och gjorde därmed sitt fjärde mål i matchen. Han kom då upp i 39 landslagsmål på sina hittills 85 matcher i den blågula tröjan och ligger numera på andra plats i skytteligan efter Sven Rydell..

Jag kommer i nuläget på ett enda svenskt landslagsmål som kan mäta sig med Zlatans häpnadsväckande bicycleta när det gäller finess, elegans och konstfärdighet. Det är Kurre Hamrins slalomlöpning genom Västtysklands försvar på högerkanten i VM-semifinalen på Nya Ullevi 1958, en soloprestation som resulterade i svenskt 3-1 och en plats i finalen mot Brasilien.

Det har diskuterats om Zlatan Ibrahimovic redan nu kan bedömas vara Sveriges bäste fotbollsspelare genom alla tider. Låt oss först titta litet på de lirare som kan anses göra honom äran stridig innan vi tar ställning till den frågan.

Sven Rydell höll världsklass på sin tid.

Den spelare som alltjämt innehar målrekordet i landslaget med 49 mål – på bara 43 landskamper – är Sven Rydell (1905-75) med smeknamnet ”Trollgubben” till följd av sin enastående tekniska färdighet.

Han spelade i det spelsystem praktiskt taget alla lag använde vid denna tid – 2-3-5 - inner i en femmannakedja. Sven Rydell spelade under merparten av sin aktiva karriär i en av landets anrikaste klubbar, Örgryte IS i Göteborg. Han svarade för 156 mål i allsvenskan.

Rydell var Sveriges dominerande spelare 1921-32 men tvingades lägga dobbskorna på hyllan redan vid 29 års ålder på grund av en efterhängsen knäskada. Hans mest minnesvärda insats kom vid en landskamp mot gamle trätobrodern Danmark 1931 som Sverige vann med 3-2 tack vare Rydells tre fullträffar. Denna avgörande insats renderade Rydell Svenska Dagbladets bragdguldmedalj.

Största internationella meriten var eljest OS-bronset i Paris 1924, där Sverige i första matchen besegrade regerande OS-mästarna Belgien med hela 8-1 i en av Sveriges mest legendariska matcher någonsin. I matchen om bronset besegrade blågult Nederländerna med 3-1. Rydell var för övrigt även svensk mästare i handboll representerande Redbergslids IK, en klubb han även en kort tid spelade fotboll för.

Efter den aktiva karrären blev Sven Rydell en uppskattad sportjournalist och skrev bland annat krönikor under signaturen ”Dribbler” i Göteborgstidningen (GT). Dottern Ewa Rydell blev elitgymnast och representerade Sverige i olympiska spel. Sven dog vid 70 års ålder 1975.

GreNoLi – från vänster Gunnar Gren, Gunnar Nordahl och Nils Liedholm.

Om vi botaniserar vidare bland svenska bolltrillare med stjärnglans finner vi i Gunnar Nordahl, Gunnar Gren och Nils Liedholm – vilka i italienska AC Milan bildade en innertrio med beteckningen GreNoLi – andra kandidater till titeln bästa svensk genom tiderna. Alla tre blev OS-guldmedaljörer i London 1948 och enrollerades strax därefter som proffs i Italien.

Därmed betraktades de som icke önskvärda personer i hemlandet enligt dåtidens inskränkta synsätt. De togs inte till nåder förrän vid fotbolls-VM i Sverige 1958, eller rättare sagt Gren och Liedholm. Dessa båda svarade för helt avgörande insatser när det gällde att föra Sverige till ett VM-silver.

Nordahl stannade i Italien för att vid hemkomsten 1960 bli spelande tränare i Karlstads BK. Han fortsatte som tränare och även fotbollskommentator efter sin aktiva karriär. Bland annat skrev han fotbollskrönikor i Idrottsbladet i början på 1980-.talet, där det var min uppgift att ringa upp honom och skriva ner krönikorna. Gunnar var alltid trevlig att ha att göra med.

Gunnar Nordahl krutar på i Norrköpings-tröjan på 1940-talet.

Åt suveräna Brasilien, där det då 17-åriga fenomenet Edson Arantes do Nascimento – han uppträdde under artistnamnet Pelé och anses av många vara världens bäste genom tiderna – gjorde sin internationella debut, fanns ingenting att göra. Det blev stryk med 5-2 i finalen på Råsunda sedan dock blågult tagit ledningen med 1-0 genom Liedholm.

Att avgöra vem som var bäst av trion GreNoLi är nära nog omöjligt. Gren var den borne teknikern men även en framstående målgörare. Han gjorde 32 mål på 57 landskamper och är därmed femte bäste landslagsskytt. Nordahl var den typiske ”centertanken” och en notorisk målspruta med 43 landslagsmål på 33 nationskamper. Liedholm var en lysande strateg på planen, och förre förbundskaptenen Rudolf ”Putte” Kock menade i ett känt yttrande att det bästa fotbollslag man kunde tänka sig var ett som bestod av elva Nils Liedholm. ”Lidas” blev efter spelarbanans slut en mycket framgångsrik tränare samt vingårdsägare.

Gren vann i början på 1980-talet en omröstning om vem som var vår bästa lirare genom tiderna och står mycket välförtjänt staty vid Gamla Ullevi i Göteborg. Han representerade under sin tid i Sverige bland annat göteborgsklubbarna Gårda BK, IFK Göteborg, Örgryte IS och GAIS. Han hoppade in som spelare så sent som vid 56 (!) års ålder vid en match med IK Oddevold, som Gren tränade, i division IV.

En klacksparkande Gunnar Gren som staty vid Gamla Ullevi.

När vi snackar VM 1958 kommer vi inte ifrån vänsteryttern Lennart ”Nacka” Skoglund som slog igenom i VM i Brasilien 1950, där Sverige lyckades erövra ett sensationellt brons. Han gjorde sig då känd som ”Den vajande majskolven” genom sitt blonda hårsvall och försvann liksom många andra i bronslaget till proffslivet i Italien. ”Nacka” levde högt på sin glimrande teknik och gjorde stor lycka i Sverige-VM.

Efter hemkomsten från Italien 1964 enrollerades ”Nacka” i sin gamla klubb Hammarby IF och svarade i debuten mot Karlstads BK i näst högsta serien division II för konststycket att skruva en hörna direkt i mål. Samma år togs han ut i landslaget i en match mot Polen. Det märktes dock att konditionen var för dålig för spel i högsta eliten. ”Nacka” avled tragiskt och svårt alkoholiserad i sitt hem på Södermalm i Stockholm 1975, bara 45 år gammal.

”Nacka” Skoglund hälsar på konung Gustaf VI Adolf före en match i VM 1958. Tittar på gör  i mitten lagkaptenen Nils Liedholm.

I så kallad modern tid framstår Henrik ”Henke”Larsson som en av de allra främsta. ”Henke” var andre bäste målgörare i landslaget med sina 37 mål före Zlatans urladdning mot England på Friends Arena. Genombrottet kom i VM i USA 1994, där ”Henke” ingick i det bejublade bronslaget. Under sin tid i skotska Celtic nådde Larsson sin höjdpunkt som spelare men hade även korta sejourer i Manchester United och Barcelona. Han röstades relativt nyligen fram som den bäste svenske fotbollsspelaren  genom tiderna.

Henrik Larsson i Celtic-tröjan. 37 mål i landslaget.

Vem är då den bäste svenske liraren någonsin? Talar vi i absoluta termer kan det nog inte råda någon tvekan. Zlatan ”Ibra” Ibrahimovic, 195 centimeter över havet och 100 kilo tung, är bättre tränad och har följaktligen mer tempo och styrka i kroppen än någon av föregångarna någonsin hade. Zlatan skulle få de andra att framstå som pojklagsspelare om de skulle mötas på planen i dag.

Så kan man naturligtvis dock inte räkna. Varje spelare måste bedömas enligt sin tids förutsättningar. Dessutom finns det all anledning förmoda, att Rydell med flera slocknade stjärnor skulle ha gjort Zlatan äran stridig om de varit aktiva i dag. Frågan  vem som är Sveriges bäste fotbollsspelare genom alla tider får därför lämnas öppen. Sven Rydell var aktiv under en tid då det internationella utbytet inte hade kommit igång på allvar men har ändå beskrivits som vår förste spelare med internationell lyskraft.

En sak är säker. Om Rydell hade levt i dag och som sportjournalist hade haft möjlighet att bedöma Zlatans insatser hade han varit full av lovord inför den nu 31-årige svensken med bosnisk-kroatisk bakgrund. Enligt min idrottsintresserade son kan Zlatan liknas vid ett ädelt vin som bara blir bättre med åren.

Ett ädelt vin som bara blir bättre med åren – det är karaktäristik så god som någon vad gäller Zlatan Ibrahimovic!

Svenska artister (V): Alice Babs

 Alice Babs Sjöblom i mogen ålder. I bakgrunden en byst av henne.

Det är svårt att i dag, då artister som tycks inspirerade av underjordens krafter ofta nog intar världens scener, förstå att Alice Babs en gång kunde anses framföra sånger och stå för värderingar som var höjden av dekadens och omoral. Så var det i alla fall då Alice ”Babs” Nilson, som hon då var känd som, 1940 slog igenom med dunder och brak i filmen ”Swing it, magistern!” i regi av Schamyl Bauman.

Videolänk nedan med titelmelodin:

http://www.youtube.com/watch?v=m7_94j2qYbk

Filmen och då endast 16-åriga Alice gjorde stor succé i Sverige, Danmark och Norge. I Finland var det en annan sak: här var dans vid denna tid förbjuden och radion spelade huvudsakligen psalmer och marscher under de bistra krigsåren. När den unga artisten en gång uppträdde inför finska krigsinvalider gjorde hon dock stor lycka.

Trots succén bland biobesökare och allmänhet var det åtskilliga i de äldre generationerna som rynkade på näsan åt swingmusiken – som introducerade jazzen i Sverige – och unga Alice ”Babs” Nilson. Talrika präster avfärdade all populärmusik som synd och ansåg att Alice var ”ungdomens förförare” eller rentav en ”slyna” som framförde ”negermusik”. En kyrkoherde Grände kallade Alice och swingen ”en andlig mul- och klövsjuka”. Hon uppges ha tagit illa vid sig av denna kritik och såg det som en sorts revansch, när hon många år senare uppträdde i kyrkor med Duke Ellingtons orkester.

Så här skrev exempelvis signaturen Scatterbrain i en recension av en av Alices skivor:

Denna skiva borde inte få spelas annat än i en obebodd trakt i mörkaste Afrika.

Som sagt, svårt att förstå i dag att denna äppelkindade helylletjej från Småland kunde få ett sådant renommé…

Hildur Alice Nilson föddes i Kalmar den 26 januari 1924 som dotter till biografpianisten Jean Edvin Nilson och en moder som sjöng. Familjen flyttade till Västervik och senare till Stockholm i syfte att utveckla dotterns sångkarriär. Redan 1938 syntes unga Alice i filmen ”Blixt och dunder” i regi av Anders Henrikson och med Hasse Ekman som manusförfattare. Första skivinspelningen inträffade 1939 med ”Joddlarflickan” med text och musik av fadern. Samma år såg hon den blivande samarbetspartnern Duke Ellington och dennes orkester vid ett framträdande i Stockholm.

 Så här såg ”ungdomens förförare” ut på 1940-talet…

1940 kom så det formidabla genombrottet med ”Swing it, magistern!” Filmen hade premiär på biografen Royal i Stockholm den 21 december 1940 och väckte genast stort uppseende. Alice ”Babs” Nilson, som snart skulle bli känd som enbart Alice Babs, spelar här skolflickan Inga Danell som vid ett offentligt framträdande använder artistnamnet Linda Loy. Hennes musiklärare, lektor Bergman, spelas av Adolf Jahr. Filmen fick 1941 en uppföljare som hette ”Magistrarna på sommarlov” som dock inte gjorde stort väsen av sig.

Alice Babs var nu ett etablerat fenomen inom svensk underhållningsindustri. Ett axplock ur hennes fortsatta filmkarriär ger titlar som ”En trallande jänta” (1942), ”Vårat gäng” (1942), ”Örnungar” (1944), ”Sången om Stockholm” (1947), ”I dur och skur” (1953), ”Swing it, fröken” (1956) och ”Det svänger på slottet” (1959). I den sistnämnda filmen spelar Babs mot dåvarande manlige flickfavoriten Lasse Lönndahl.

Titelsången ur ”Vårat gäng”:

http://www.youtube.com/watch?v=liN-eqdhXIw

”Örnungar” i regi av Ivar Johansson handlar om segelflygning och spelades in på platåberget Ålleberg i Västergötland med dess 330 meter över havet. Alice Babs spelade in alla flygscener hon medverkade i själv – hon hade nyligen tagit segelflygcertifikat. Filmen är väl eljest mest känd för slagdängan ”Gå upp och pröva dina vingar” av och med Lasse Dahlquist. Insatsen här skulle i tidernas fullbordan rendera Alice det första hedersmedlemskapet i Segelflygets veteranförening (2001).

1954 är ett märkesår i Alice Babs karriär då hennes platta  ”Käre John” (med amerikansk förlaga som 1951 sjungits in av Hank Williams) resulterade i Sveriges första guldskiva. På piano Charlie Norman och gitarr Jörgen Ingmann. 1958 var Alice Sveriges första representant i Eurovision Song Contest i Holland med låten ”Lilla stjärna”, vilken belade en hedersam fjärdeplats. Segrade gjorde Frankrikes André Claveau med ”Dors, mon amour”.

”Käre John”:

http://www.youtube.com/watch?v=nPDbQ3RRTEQ

”Lilla stjärna” (video):

http://www.youtube.com/watch?v=GJ32dJz8O7I

1958 gick Babs karriär in i ett nytt skede då hon tillsammans med danskarna Svend Asmussen (född 1916) och Ulrik Neumann (1918-94) bildade trion Swe-Danes. Det var en högt kvalificerad ensemble: Alice Babs rykte som helgjuten sångerska var grundmurat, Neumann var en rutinerad revyartist, musiker och kompositör och Asmussen ansågs vara världens främste jazzviolinist.

Videolänken nedan från ett framträdande på Berns i Stockholm:

http://www.youtube.com/watch?v=csRUYiZvB70

Trion, som den minnesgode och lite äldre läsaren tvivelsutan erinrar sig från talrika framträdanden i svensk television, nådde världsrykte då den 1959-60 turnérade i USA och bland annat medverkade i Ed Sullivans show i New York samt konserterade på Coconut Grove i Los Angeles. Olympia i Paris var en annan världsscen på vilken svensk-danskarna uppträdde. Gruppen splittrades redan 1963 då den stod på toppen av sin karriär.

 Oförglömliga Swe-Danes.

Det var 1963 som Alice Babs inledde sitt fruktbärande samarbete med den världsberömde amerikanske orkesterledaren och jazzpianisten Duke (eller Edward Kennedy som han egentligen hette) Ellington (1899-1974). Den svenska sångerskan kom att bli oumbärlig för Ellington tack vare sitt röstomfång, vilket skall ha omfattat tre och en halv oktav. Ellington skrev de andra och tredje av sina ”Sacred Concerts” för Babs röst. Han sa själv att om han inte kunde använda svenskan så var han tvungen att anlita tre sångerskor för de aktuella sångpartierna.

 Edward Kennedy Ellington – ”Duke”.

Särskilt lyckad blev konserten i New Yorks största katedral, St. John the Divine, den 19 januari 1968 inför 8000 åhörare. New York Times musikkritiker skrev följande:

Miss Babs, sopran från Sverige, som framträtt med Ellingtons band vid flera tillfällen i Europa, intog i går kväll sin plats bland Ellingtons främsta – musiker och sångare som givit Ellington-ensemblen en särställning. Hennes röst visade sig vara ett magnifikt Ellington-instrument, rent fullödigt och med både värme och styrka i båda ändar av ett brett register.

1972 gav Alice Babs ut skivan ”Alice in Israel” och tilldelades samma år Masadamedaljen av den judiska hjälporganisationen Keren Kajemet. Hon fick medaljen och ett diplom ur dåvarande israeliske ambassadören Max Varons hand tillsammans med några andra förtjänta svenskar. Samma år utnämndes hon till hovsångerska – en hederstitel som dittills endast gått till operaverksamma sångare/sångerskor.

 Alice Babs tilldelades Masadamedaljen av Keren Kajemet.

På Alice Babs övriga meritlista kan nämnas att hon 1969 belönades med Karl Gerhards hederspris och att hon 1974 invaldes i Kungliga musikaliska akademien. Hon samarbetade genom åren med musikprofiler som exempelvis Charlie Norman, Povel Ramel och Bengt Hallberg. Hon har fortsatt sjunga offentligt högt upp i åren, ofta tillsammans med dottern Titti Sjöblom, men drabbades i våras tyvärr av en stroke.

Alice Babs familjeliv har såvitt jag känner till inte varit särdeles dramatiskt. Hon gifte sig 1943 med dåvarande fänriken, sedermera direktören Nils Ivar Sjöblom med vilken hon fick barnen Lilleba Lagerbäck (född 1945), Lars-Ivar (Lasse) Sjöblom (född 1948) samt Titti Sjöblom (född 1949).

Alice och Titti gör reklam för klassiska Toy tuggummi.

Den mest kända sång mor och dotter spelat in tillsammans torde slutligen vara ”Droppen Dripp och Droppen Drapp”:

http://www.youtube.com/watch?v=_5R3P6lR2lo

Tafflighet och likriktning i svenska media

 Morten Uhrskov Jensen sågar svenska journalister.

Den danske författaren och historikern Morten Uhrskov Jensen sågar i en krönika i Jyllandsposten den 20 juli 2012 svenska media, enkannerligen tidningarna, jäms med fotknölarna. Om dessa skriver han bland annat:

De är fullständigt likriktade. För att förstå Sveriges väg mot katastrofen är svenska tidningar värdelösa, helt och alldeles. Svenska journalister är statsavlönade propagandamakare.

Som ett skräckexempel på svenska tidningsskriverier nämner Uhrskov Jensen hur vänsterextremisten/antisemiten och forne KGB-agenten Jan Guillou tillåts breda ut sig i Aftonbladet. Inte heller konkurrentavisan Expressen är mycket bättre, anser den danske författaren. Denne talar i sin krönika ”Set fra höjre” i Danmarks största och mest uppmärksammade tidning om banalitet, självcensur och hysterisk politisk korrekthet.

 Förre KGB-agenten och vänsterextremisten Jan Guillou tillåts breda ut sig i svensk press.

Svenska journalister är, menar Uhrskov Jensen, troligen de sämsta i hela västvärlden. Han jämför med situationen i Storbritannien, där det visserligen också förekommer en myckenhet av politisk korrekthet men där det ändå finns utrymme för en fri och allsidig belysning av olika ämnen.

Ungefär samtidigt som jag fick information om Morten Uhrskov Jensens bredsida mot svenska media och svenska journalister hade jag det tvivelaktiga nöjet att ta del av Expressens senaste rön beträffande mordet på Olof Palme 1986. Således utropades i braskande rubriker från förstasidan den 3 augusti: ”Uppgifter om Palme-mordet hittade i dator hos Eva Rausing”.

Vad var det då för nya, sensationella uppgifter om det traumatiska mordet på Sveriges statsminister som Expressens Mats Larsson hade luskat fram?

 Knarkarparet som Expressen menar kan lösa Palme-mordet.

Jo, det ”oväntade fyndet i datorn” hos framlidna miljardärskan Eva Rausing visade sig bestå i uppgifter om mordet som fru Rausing fått från sin make för flera decennier sedan. Eva Rausings mor, Nancy Kemeny, citeras enligt följande i Larssons text:

Det var uppgifter hon fått från sin make Hans Kristian, saker som han hört någon säga på 1980-talet…Jag tycker den svenska polisen gjorde rätt som inte brydde sig om detta…Detta handlade alltså om saker som en knarkpåverkad tonåring hörde som tonåring och som han sedan berättade för Eva. Saker som hände för 25 år sedan.

Så var det alltså med Expressens senaste stora avslöjande om Palme-mordet. I syfte att sälja lösnummer blåser alltså Sveriges näst mest lästa tidning upp svammel härrörande från ett degenererat och drogmissbrukande rikemanspar som knappast vet hur man får på sig byxorna på morgonen bortom alla rimliga proportioner, dels på förstasidan, dels i ett uppslag inne i tidningen.

Förutom att vara vämjeligt politiskt korrekta, självcensurerande, likriktade och banala utmärks etablerade svenska media även av sin allmänna tafflighet, inkompetens och sensationslystnad. Detta är ingenting annat än fullständigt bedrövligt.

Intet under då att Uhrskov Jensen numera aldrig läser svenska tidningar då han besöker Skåne.

Fallet Simrishamn och de libyska ”krigshjältarna”

Idylliska Simrishamn dög inte åt de libyska krigsheroerna. Simrishamnsborna sörjer nog inte ihjäl sig…

Sedan i slutet på förra året har ett antal krigsskadade libyer flugits in i Sverige och Danmark för att få vård. Det är den libyska övergångsregeringen som köpt vården av det danska vårdföretaget Transmedica som ett tack för de insatser de sårade gjort i kampen för att störta den tidigare Khadaffi-regimen.

Men precis som kunde ha förutsetts har importen av krigsskadade libyer ställt till allehanda problem. I Danmark förekom en räcka så kallade inkörningsproblem i form av krav på särbehandling från libyernas sida, sexuella trakasserier, våld och hot.

Inte heller Skåne har förskonats från problem av detta slag, något som lett till att vårdpersonal tvingats genomgå utbildning i personskydd. Ett problem av särskilt slag uppstod, då nyanlända krigsskadade uttryckte sitt ljudliga missnöje med den goda staden Simrishamn, en ort som på sistone av personliga skäl blivit allt viktigare för denna bloggare.

Hamn- och trädgårdsstaden Simrishamn på Österlen uppfattades nämligen av de nyanlända libyska ”krigshjältarna” såsom alltför liten och alltför tråkig. I stället krävde de att få överföras till ”swinging Malmö”. Driftsdirektör Per Nyman på Transmedica har kommenterat inställningen på följande sätt:

Men det här sista gänget är friskare än vad vi väntat oss och är väldigt missnöjda med orten. De tycker att det är en för liten ort för unga människor som är så pass friska. De här patienterna kommer från Misrata och de gjorde den största insatsen och det största offret i kriget. Därför vill övergångsregeringen att de ska vara nöjda.

Enligt sajten Avpixlat har de lindrigt skadade män det är fråga om i realiteten skickats på semester till Väst som tack för sina insatser i kampen mot Khadaffi-regimen. Dessa individer är inte intresserade av en trist vårdtillvaro i lilla Simrishamn utan vill bo på hotell och festa loss ordentligt.

 En vy från centrala Simrishamn.

Därför har vårdföretaget tvingats avbryta sina insatser i Simrishamn och omgruppera till Malmö, som ju inte precis saknar problem sedan tidigare. De libyska ”krigshjältarna” borde kanske betänka, att de genom sitt uppträdande inte bidrager till någon positiv publicitet för sitt hemland.

Och även att utan Västs – inklusive Sveriges –  stöd så hade de libyska motståndskämparna inte haft större möjligheter att störta den förhatliga regimen än motståndsmännen i Syrien torde ha i dag.

Skillnaden mellan Libyen och Syrien är att medan i princip hela västvärlden ställde upp för de oppositionellas sak mot en omänsklig diktator i förstnämnda land, så struntar omvärlden i princip i de modiga män och kvinnor som deltar i kampen mot galningen Assads blodiga styre i Syrien.

Libyerna i Skåne har ställt till problem även på annat sätt. Det var således en krigsskadad och knivbeväpnad libyer, influgen av Region Skåne, som polisen nyligen tvingades skjuta i benet i Åhus.

Sverigedemokraterna är, icke oväntat, det enda parti som motsatt sig importen av libyer. Även om själva vårdkostnaderna bestrids av de nya libyska myndigheterna så tar de sårade libyerna andra resurser i anspråk.

Palme-Andersson-linjen övergiven: Bildt uppges ”olycklig”

http://www.youtube.com/watch?v=yUyt3oTNI90&feature=related

Även om den svenska regeringens beslut att rösta emot ”Palestinas” inträde i FNs kulturorgan UNESCO vid omröstningen i Paris den 31 oktober kanske inte var någon världssensation,så räckte det för att rädda min dag.

Varför inte fira genom att lyssna till Army of Lovers hitlåt ”Israelism” från 1993 (länk överst)?

Sverige var en av endast 14 nationer som nu gick emot den internationella klokskapen genom att rösta mot ett palestinskt UNESCO-inträde. 107 röstade för medan övriga lade ner sin röst. Följaktligen blev det så kallade Palestina för första gången med i ett FN-organ som land betraktat; man är redan medlem i FNs ekonomiska och sociala kommission för Västra Asien, UN-ESCWA.

UNESCO får en ny medlemsstat som inte är någon stat.

Det måste betonas att Palestinas medlemskap är helt och uteslutande en politisk gest utan reellt innehåll. Det finns nämligen ingen palestinsk stat och inte heller någon palestinsk regering som har kontroll över den. Såväl UNESCO-medlemskapet som ansökan att upptas som fullvärdig medlem i FN är helt och hållet ett resultat av Fatah-ledaren – och ”presidenten” – Mahmoud Abbas egensinniga politiserande.

Den palestinska motparten, det ännu mer extremistiska (och islamistiska) Hamas i Gaza, struntar i Abbas apspel, eftersom det enda man bryr sig om är att utplåna både judarna och deras land. Att vara en stat bredvid ett judiskt Israel som man inte erkänner fnyser Hamas föraktfullt åt.

Det verkligt intressanta med den svenska nejrösten är att den markerar ett övergivande av Palme-Andersson-linjen från 1980-talet, då det statsbärande sossepartiet valde att solidarisera sig med palestinaraberna och PLO, som då leddes av terrorns furste Yassir Arafat. Israel spottade både den adlige antisemiten Olof Palme och hans lakej, utrikesminister Sten Andersson, på.

Inte heller har någon borgerlig regering gjort något som ens liknar en ansats att göra upp med den skamliga palme-anderssonismen i Mellanöstern-politiken. Förrän nu. Enligt folkpartiledaren Jan Björklund snackade de fyra alliansledarna sig samman om att rösta nej och gick därmed emot UD:s avsikt att lägga ner Sveriges röst. Enligt uppgift skall utrikesminister Carl Bildt, med liknande typ av överklassbakgrund som Palme, vara ”olycklig” över hur det blev. Det förvånar mig inte – men gläder mig desto mera.

Jan Björklund bröt med palme-anderssonismen.

Det har enligt SVT framskymtat, att UD och Bildt känner sig överkörda och att ”felet” framförallt skulle vara Björklunds i dennes egenskap av utbildningsminister med självpåtagen rätt att bestämma över UNESCO-frågor. Det luktar väl mycket konspirationsteorier för att det skall vara riktigt trovärdigt, men osvuret är kanske bäst.

Klart är att Folkpartiet är Sveriges mest Israel-vänliga parti för tillfället. Förmodligen har Folkpartiets utrikespolitiske talesman sedan ett år tillbaka, Fredrik Malm, dragit sitt icke obetydliga strå till stacken för att få över sin partiboss på den rätta sidan.

Bland övriga länder som gick emot majoriteten i Paris märks USA, Kanada och Tyskland. Bland dem som stödde den palestinska ansökan finns Kina, Indien, Ryssland, Brasilien, Finland, Frankrike och Norge. Att de både sistnämnda skulle rösta emot israeliska intressen var naturligtvis väntat – antisemitiska strömningar skämmer för tillfället såväl Frankrike som Norge. Storbritannien och Danmark fanns bland dem som föredrog att lägga ner sina röster.

SVT uppger att en del palestinska politiker ”med bestörtning” reagerat inför Sveriges röstinsats samt att sossarnas utrikespolitiske talesman Urban Ahlin sagt att allt ”förtroende” Sverige byggt upp i ”Mellanöstern” nu är ”nedmonterat”.
Jaså. Vem orkar bry sig?

Israel har svarat som man kunde ha anat genom att speeda upp bosättningsbyggandet på Västbanken och kring Jerusalem och stoppa penningtransfereringar till den palestinska myndigheten.

Quislings vålnad går igen i Norge

Quislings skugga vilar alltjämt tungt över Norge.

Att Norge genom sin utrikesminister Jonas Gahr Störe häromdagen deklarerade, att landet var berett att i FN att stödja den palestinske ledaren Mahmud Abbas propå om en palestinsk statsbildning var ingen tillfällighet. Norge har nämligen under en följd av år utmärkt sig för sin notoriska Israel-fientlighet.

Frågan är om inte Norge är Europas mest antiisraeliska land. Det hävdar i alla fall den israeliske statsvetaren Manfred Gerstenfeld:

Norge har varit en föregångare i motståndet mot Israel med klara tecken på antisemitism…Det är ingen tillfällighet att Norges enda bidrag till internationell statsvetenskap är namnet Quisling.

Läs mer här:

http://hanavihehadash.blogspot.com/2011/07/chockerande-rapport-om-norges.html

Gerstenfeld, som bland annat skrivit boken Antisemitism i Norge: Bakom den humanitära masken, är nog en aning orättvis i omdömet om Quisling. Norrmannen Trygve Lie var exempelvis FNs förste generalsekreterare, och det var under hans ledarskap som såväl Israel som Republiken Korea bildades genom världsorganisationens assistans. Norges anti-israelism låter sig dock knappast förnekas.

Israelerna är naturligtvis väl medvetna om den norska inställningen. När Norge 2009 gav sig till att inom ramen för ett storstilat projekt hylla den nobelprisade författaren Knut Hamsun (1859-1952) i anledning av 150-årsminnet av dennes födelsedag fick man utstå hård kritik av Israels utrikesminister Avigdor Lieberman. Den norske nationalskalden Hamsun var som bekant beryktad för sina nazistsympatier och för att 1943 ha skänkt sitt nobelpris till Tredje rikets propagandaminister Joseph Goebbels. Hamsun skrev också en svassande minnesruna över Hitler vid dennes död 1945.

Här kan man läsa mer om det norska Hamsun-projektet:

http://www.nb.no/hamsun2009/om-hamsun-2009

Den norska antisemitismen går emellertid betydligt längre tillbaka än tiden för Knut Hamsuns levnad. I likhet med vad som var fallet i andra kristna europeiska länder, icke minst Sverige, är i Norge den fientliga inställningen till judarna ett beryktat fenomen. Men medan judar fick rätt att invandra i Sverige utan att behöva konvertera till kristendomen redan i början på 1770-talet, skedde samma sak i Norge först 1842. Redan dessförinnan hade dock ett antal till kristendomen omvända judar, inte sällan med stor framgång, etablerat sig i Norge: Ludvig Mariboe, Edvard Isach Hambro och Heinrich Glogau var några sådana.

Henrik Wergeland slog ett slag för judarna i Norge.

Den som framförallt påverkade Stortinget att införa immigrationsrätt för judiska trosbekännare var skriftställaren och språkförnyaren Henrik Wergeland (1808-45), bland annat författare till boken Jödesagen i det norske Storting. Immigrationslagen liberaliserades ytterligare 1859 varvid många fruktade en störtflod av judiska invandrare. Dessa farhågor visade sig vara betydligt överdrivna, och år 1910 fanns endast omkring 1000 judar i Norge; många av dessa hade anlänt från Ryssland som en följd av tsarregimens pogrompolitik.

Den schabloniserade norska nidbilden av judar skilde sig inte nämnvärt från den som varit gängse över stora delar av Europa – judar utmålades som snikna penningutlånare och drivna affärsmän med anlag för svårartad sadism. De kunde också vid behov avkonterfejas såsom undergrävande bolsjevikagenter och fuskande bidragstagare.

Efter Första världskriget införde Norge en strikt immigrationspolitik som särskilt vände sig mot judarna. Som ett argument mot den judiska folkgruppen användes icke minst den traditionella slaktmetoden skäktning, vilken förbjöds i sin ursprungliga form 1929. Förbudet äger fortfarande bestånd. Liksom i det övriga Europa trängde nationalsocialistiska idéer även in i Norge på 1930-talet.

1933 bildade Vidkun Quisling (1887-1945) partiet Nasjonal Samling, som i början mest var kristet-konservativt men med tiden blev alltmer naziorienterat och i stort sett endast en norsk avläggare till det tyska nazistpartiet NSDAP under Hitlers ledning. Quisling var inte vem som helst. Han var en officer som med tiden blev både militärattaché med stationering i Moskva – Quisling krävde tidigt att Norge skulle erkänna Sovjetunionen – och försvarsminister. Han hade också idkat ett nära samarbete med den berömde polarforskaren Fridtjof Nansen när det gällde internationellt humanitärt hjälparbete.

1938 drog Halldis Neegaard Östbye upp riktlinjerna för den kommande norska judepolitiken genom sin bok Jödeproblemet og dets lösning, och när Tyskland invaderade Norge i april 194o var marken för judeförföljelserna redan beredd. Vidkun Quisling blev tyskarnas staffagefigur, och hans efternamn skulle snart bli synonymt med ”förrädare”. När den nazityska ockupationen inleddes 1940 fanns i Norge åtminstone 2173 judar. Minst 775 av dessa deporterades till nazistiska dödsläger varav bara en liten spillra överlevde.

230 hela hushåll utplånades genom den av tyskarna exekverade och Quisling stödda förintelsepolitiken. Av de norska judar som lyckades fly undan Förintelsen hamnade de flesta i Sverige och i någon mån Storbritannien. Quisling arkebuserades till slut på Akershus fästning i Oslo den 24 oktober 1945.

Fritz Clausen, nazistledare i Danmark.

Som en jämförelse kan nämnas att i det andra nordiska land Tyskland ockuperade den 9 april 1940, Danmark, var extremnationalismen i allmänhet och antisemitismen i synnerhet betydligt mindre utbredda. Det fanns visserligen ett nazistparti, men tyskarna ansåg att det och dess ledare Fritz Clausen var så inkompetenta att de i stället valde att samarbeta med den existerande danska regeringen.

Danskarna ville till skillnad från norrmännen inte veta av några judeförföljelser utan såg till att det stora flertalet danska judar – omkring 7000 – via Öresund undkom till Sverige i en mäktig räddningsaktion. Till följd härav undgick nästan alla danska judar Förintelsen.

Med ovan beskrivna historiska bakgrund tycker man kanske att Norge skulle ha lärt ett och annat av Quisling-tiden och den brutala tyska ockupationen. När man studerar dagens norska hållning gentemot judarna och Israel finns det emellertid anledning betvivla, att så är fallet. Den traditionella norska antisemitismen  finns kvar i nationalmedvetandets skrymslen som en ruttnande och  illaluktande varböld som aldrig läkt. Den bevaras av ett samhälleligt elitskikt dominerat av vänsterinriktade politiker, journalister, akademiker, präster och frivilligorganisationer vilka ser det som sin plikt att angripa den judiska staten Israel och hålla blodbesudlade, arabiska terrororganisationer av typ Hamas under armarna.

Det finns så många exempel på denna hållning att jag här inskränker mig till att redogöra för ett fåtal. Låt mig först säga, att det stora undantaget i norsk politik är det Israel-vänliga Fremskrittspartiet vars ledare Siv Jensen enligt uppgift skall ha en israelisk flagga och en byst av Ronald Reagan på sitt tjänsterum.

Oslo universitet nekade utan motivering Alan Dershowitz att föreläsa om konflikten Israel-Palestina.

Det mest spektakulära exemplet gäller den ryktbare judisk-amerikanske juristen, författaren och debattören Alan Dershowitz – som är professor vid Harvard och står till vänster politiskt – vilken i början av 2011 erbjöd sig att hålla gratis föreläsningar vid norska universitet över den internationella juridikens tillämpning på konflikten mellan Israel och Palestina.

Trondheim avböjde med motiveringen att ämnet var alltför kontroversiellt, medan Oslo tackade nej utan motivering. Bara Bergen-universitetet var villigt ta emot Dershowitz, men förutsättningen var då att han inte sade ett ljud om Israel utan i stället berörde sina erfarenheter som den mordåtalade O. J. Simpsons försvarare. I den norska akademiska världen är en pro-israelisk hållning något otänkbart – inte ens neutralt hållna föreläsningar om den israelisk-palestinska konflikten går för sig.

Den luttrade Dershowitz berättar om sina nedslående erfarenheter av Norge här:

http://online.wsj.com/article/SB10001424052748704474804576222561887244764.html

Expo refererade vidare den 17 juni 2011 till en undersökning som visade, att en tredjedel av Norges judiska skolungdomar har upplevt sig bli hetsade på grund av sin judiskhet. Det föranledde skolminister Kristin Halvorsen att lova anslå sex miljoner kronor att gå till utbildning av lärare med syftet att motverka rasism och antisemitism.

Mot den här anförda bakgrunden var det knappast ägnat att förvåna, att när Irans  president Mahmoud Ahmadinejad i april 2009 i FN höll ett rabiat tal – där han bland annat anklagade Israel för att vara en ”en grym rasiststat” och ifrågasatte Förintelsen – så avstod de norska delegaterna från  att resa sig och gå ut i protest. Därmed var norrmännen så gott som ensamma av de västliga delegaterna att stanna kvar.

Till och med den alls inte proisraeliske svenske utrikesministern Carl Bildt talade på sin blogg om att Ahmadinejad gjort sig skyldig till ”oacceptabla förlöpningar mot Israel som stat”. Samme Bildt har även varnat för att stödja Mahmud Abbas begäran om godkännandet av en palestinsk stat, då detta kan leda till katastrofala konsekvenser för en förhandlingsfred mellan Israel och palestinierna.

Norges antiisraeliske utrikesminister.

Detta bekommer inte Norges utrikesminister Jonas Gahr Störe ett spår. Han och hans socialdemokratiska regering framhärdar i en politik som nästan får Olof Palmes och Sten Anderssons Arafat-vänliga politik från 1980-talet att verka nyanserad. Det verkar som om Quislings vålnad går igen.

Journalistik modell Expressen: inte en siffra rätt

Expressen kallas i folkmun inte för inte för ”Excessen” (excess=våldsam överdrift). Att detta är ett fullt adekvat öknamn blir uppenbart, då man tar del av reportern Niklas Svenssons artikel inför det förestående danska valet om Dansk Folkeparti och dess ledare Pia Kjaersgaard 6/9. Indirekt handlar artikeln även om Sverigedemokraterna.

Artikelns tendens är att Dansk Folkeparti, SDs danska systerparti, är på väg utför med raketfart sedan övriga partier givit DF kalla handen och partiet till råga på allt tappat i opinionsmätningarna. Samtidigt uppmålas en spricka mellan DF och SD – bland annat hävdar Svensson att inga sverigedemokrater skulle vara välkomna att hjälpa DF i valrörelsen.

DF och Pia Kjaersgaard tog ställning för Muhammed-teckningarna i senaste danska valrörelsen.

Svenssons text illustreras av ett foto som visar hur en hårt prövad Kjaersgaard vänder ryggen åt Svensson under ett besök på det danska radiohusets café – Svensson å sin sida står och flinar medlidsamt.

Föga oväntat är sanningen en helt annan än den Expressen med flinka fingrar målar upp.

För det första är det inte riktigt sant  att DF backar ordentligt i alla opinionsmätningar. Enligt mätinstitutet MEGAFON får partiet således 13,4 procent av de tillfrågades sympatier, vilket skulle ge 24 platser i Folketinget. Det är visserligen en tillbakagång jämfört med valet 2007 som gav 13,9 procent, men att det inte rör sig om katastrofsiffror kan ju var och en se. Antalet mandat skulle desslikes bli samma om det vore val i dag.

Inte heller stämmer det att det är en fnurra på tråden mellan DF ch SD. DF är och förblir en förebild för SD. Detta framgår icke minst genom det organiserade samarbete mellan de båda partierna som förekommer i Öresundsregionen (se exempelvis artikel i SD-Kuriren # 93 2011, sidan 3).

Och det är inte alls sant att det inte skulle finnas sverigedemokrater på plats i Danmark för att ge systerpartiet en hjälpande hand. Det finns det. I samband med det danska valet kommer det dessutom att finnas prominent SD-folk på plats i Köpenhamn för att vaka in valresultatet. SD-Kuriren har planerat in ett stort reportage i ämnet.

Pia och Villy tycks ha funnit varandra.

Enligt Expressens ”analys” går DF och fru Kjaersgaard nu mot obönhörlig  isolering och marginalisering i dansk politik. Alla andra partier uppges markera avstånd och vill inte ta i DF med tång. Knappt hade detta satts på pränt förrän Jyllandsposten berättade, att Villy Sövndal, ledare för Vänsterpartiets danska systerparti, Socialistisk Folkeparti, sträckt ut en hand till Dansk Folkeparti om invandringspolitiken. Det gör svenske vänsterledaren Lars Ohly topp tunnor rasande.

I ett pressmeddelande citeras Ohly bland annat så: ”När jag läste detta i Jyllandsposten reagerade jag med bestörtning…När den socialistiska vänstern förirrar sig i taktiska valfunderingar har rasisterna redan vunnit poäng.” Tala om spricka mellan två eljest likasinnade partier!

Hur det kommer att gå i det danska valet om en vecka må vara osagt. Klart är dock att Expressen tycks ha sålt skinnet innan björnen är skjuten, något som naturligtvis förstärker tidningens redan väl inmutade ställning som den svenska dagspressens skandalblaska nummer 1.

Knappt en siffra var ju rätt i Niklas Svenssons artikel. Kanske rev han ihop texten i besvikelse över att inte ha fått fika med Pia Kjaersgaard, vad vet jag?