Politiskt övertramp i gamla fina Kvällsstunden

En anrik tidning som börjar bli alltmer politiskt korrekt?

Nyligen anmälde jag mig som prenumerant till tidningen Kvällsstunden, som grundades 1938 och alltså firar 75-årsjubileum innevarande år. Detta efter en prenumerationsdrive med utskick i brevlådorna. Jag skickade efter provnummer och blev så nöjd med tidningen att jag beställde en årsprenumeration. Tidningen innehåller normalt en skön blandning av samtidsreportage, essäer med kulturellt och historiskt innehåll samt en mängd intressant kuriosa. Dessutom ett uppslag med läsarbrev samt kontaktspalter, skämtteckningar och korsord med gammeldags stuk.

Jag har med andra ord varit helnöjd med den Västerås-baserade Kvällsstunden. Fram till nu. I nummer 19/2013 finns nämligen olyckligtvis längst ner på sistasidan en kolumn av den rutinerade journalisten Christina Falkengård. Jag citerar följande avslutande passus:

För övrigt har Sverigedemokraterna kommit med ett program där dom vill skapa jobb med en satsning på glesbygden, vägar, järnvägar och Inlandsbanan. Dom har väl tittat sej omkring och hittat något som dom tycker andra slarvar med. Låt inte lura er – i den förpackningen finns mycket annat som riktiga människor inte alls ska befatta sig med.

Jag studsar vid detta ordval, som skulle gjort en Himmler eller en Goebbels avundsjuk. Man kommer även att tänka på de rashygienistiskt orienterade makarna Myrdal som kallade människor ”toppvärdiga” och ”icke toppvärdiga”; de senare ansågs inte riktigt lämpliga som föräldrar. Så alla Sverigedemokraternas 10 000 medlemmar, 400 000 väljare och kanske dubbelt så många som inte är främmande för att rösta på detta parti är inte ”riktiga människor”.

SD brukar, naturligtvis helt felaktigt, beskyllas för att ha en förkastlig människosyn. Här har vi emellertid en kolumnist – hon tillhör dessutom de svåruthärdliga skribenter som skriver ”dom” i stället för de och ”dej” och ”sej” i stället för dig och mig - som hyser en människosyn som gjorde företeelser som Förintelsen möjlig.

Christina Falkengård anser att en del människor är ”riktigare” än andra.

Hon delar in människor i ”riktiga”  och sådana untermenschen som inte anses vara det. Nu väntar jag på förslag från Falkengårds sida om vad man bör göra med alla de ”oriktiga” eller olämpliga människor som är medlemmar i, sympatiserar med eller kan tänka sig rösta på Sverigedemokraterna. Skall de fråntas rösträtten? Kanske skickas på statligt subventionerad omskolningskurs hos Expo? Göras tvål eller lampskärmar av?

Jag vet inte vad Christina Falkengård hade tänkt sig. Vad jag vet är att jag är djupt besviken på Kvällsstundens redaktion som släpper fram en sådan harang från en av sina medarbetare. Därtill är jag övertygad om att många fler läsare än denna bloggare blev upprörda över Falkengårds obalanserade ställningstagande. Kanske anser hon sig med sin bakgrund – hon fick bland annat Stora journalistpriset 1984 – kunna skriva vilken rappakalja som helst.

Bland tidningens läsare och prenumeranter torde finnas ett betydande antal SD-medlemmar eller -sympatisörer som känner sig hemma med Kvällsstundens mix av nytt och gammalt, som kan föra tankarna till ett Sverige som inte längre är. Då Sverige ännu inte hade ”berikats” med den ström av illegala immigranter och bidragsturister som gör att bland annat våra skolor, vårdinrättningar, boststadsbestånd och försörjningsmöjligheter allvarligt naggats i kanterna. Då svenska seder och bruk ännu av ledande politiker inte hade förklarats vara ”töntiga” eller uttryck för ”rent barbari”. Då Sverige fortfarande kunde försvara sig mot främmande angrepp och våra skolor gav nöjaktig undervisning icke minst i historia.

Kvällsstunden påstår sig i sin redaktionsruta vara ”politiskt och religiöst obunden” och har en svensk flagga i loggan på förstasidan. Den menar sig även vara ”veckotidningen för hela Sverige”. Är det bara ett olycksfall i arbetet att man släpper fram en skribent som inte vill tillåta ett Sverige-vänligt parti som hon själv ogillar att ta ställning för den svenska glesbygden? Som med grötmyndiga formuleringar talar om för läsekretsen vad man inte får befatta sig med om man vill räknas som en ”riktig människa”.

Jag hoppas det. Misstag kan vem som helst göra. Jag kommer dock fortsättningsvis att studera Kvällsstundens innehåll ännu mer noggrant än tidigare (och jag brukar läsa det allra mesta). Skulle det visa sig att även denna anrika publikation för gott valt att ansluta sig till den programmatiskt politiska korrekthet som har förstört våra medier och vårt samhälle i stort, kommer jag dock betacka mig för fler nummer hem i brevlådan. Dessa kommer jag med varm hand att överlåta till alla dem som, uppenbarligen i motsats till mig själv, anses vara”riktiga” människor.

Dessutom förväntar jag mig en ursäkt från redaktionsledningen och/eller skribenten själv över det orimliga ordvalet: att utnämna vissa människor till ”riktiga” människor och därmed utesluta andra från denna kategori på politiska eller andra grunder är både stötande och häpnadsväckande korkat.

Islamonazistisk propaganda mot judar: jihadisterna laddar upp

Budskap av det här slaget är vanligt förekommande på islamska demonstrationer runt om i världen.

http://www.apg29.nu/index.php?artid=6700

Länken ovan går till en video,  som på ett instruktivt sätt belyser det som så lätt hamnar i skymundan hos de toleransens apostlar som inte vill se några fel hos islam: det hat mot judar och allt judiskt som finns som en mörk underström inom islam. Det är en utmaning för moderna och moderata muslimer att göra upp med detta fenomen.

Man kan spåra islams negativa inställning till judar tillbaka till profeten Muhammeds liv och verksamhet på 600-talet. Fenomenet får en belysning i Kader Abdolahs på historiska fakta baserade roman om Muhammed med titeln Sändebudet (2007, svensk upplaga Norstedts 2010, sidorna 220-221):

Mohammad hade börjat tycka illa om judarna på grund av deras sammansvärjning med Mekkas armé; han förstod att så länge judarna var i staden skulle han inte kunna vinna krigen. Han väntade på rätt tillfälle att definitivt lösa problemet med judarna…Mohammads tålamod började tryta och han fattade ett beslut som han längde hade velat ta. Han gav judarna en dag på sig att lämna staden. Varje familj fick ta med sig så mycket ägodelar som en kamel kunde bära och måste lämna kvar guld och pengar.

Medinas judar vägrade fräckt nog dock att hörsamma Muhammeds order. Då lät profeten bränna ner deras dadelpalmer och förstörde på så sätt deras odlingar. Muhammed uppmanade nu på nytt judarna att ge sig av, annars skulle han också bränna deras bostäder. Nu skulle de inte heller få ta med sig någonting, något Muhammed påstod Allah själv hade befallt. Judarna gav sig slutligen av men de brände själva sina bostäder och ägodelar så att inte Muhammed skulle kunna lägga beslag på dem för egen del.

Toleransens apostlar brukar betona att såväl kristna som judar i Koranen betecknas som ”bokens folk” och att judendom, kristendom och islam är så kallade abrahamitiska religioner efter den gemensamme stamfadern Abraham. Detta stämmer till en del. Men det stämmer också att judar i Koranen (exempelvis i surorna 2:61, 5:60 och 7:166) omnämns såsom bland annat apor och grisar. Visserligen står det inte att judar generellt är apor och grisar men däremot vissa judar som enligt Muhammed har brutit sabbaten.

Se här hur en imam försöker förklara saken:

http://fragaimamen.se/varfor-kallas-judar-for-grisar-i-koranen/

Faktum kvarstår dock. Muhammed skrev i Koranen att vissa judar kan jämföras med grisar/svin och apor. Just dessa tillmälen har sedan använts av otaliga muslimska hatpredikanter i syfte att brännmärka hela judenheten och Israel. Bland annat av Egyptens president Muhammad Mursi med hemvist i islamistiska Muslimska Brödraskapet i ett TV- framträdande innan han blev president:

Egyptens president Muhammad Mursi om judar innan han tillträdde sitt ämbete.

Mursi brännmärker i sin framställning även Israel och judarna – även om han föredrar att tala om ”sionister”, också om judar i historisk tid långt innan den sionistiska ideologin fanns – bland annat som ”blodsugare” och ”krigshetsare” samt förkastar en tvåstatslösning för israeler och palestinier i Mellanöstern; han tänker sig att araberna skall lägga beslag på hela det område som nu utgör staten Israel. En video från Mursis framträdande finns på bloggen Sapere Aude här:

http://www.sapereaude.se/blog/?p=9570

Det finns, som framgår av videon överst i det här inlägget, klara likheter mellan islamistisk och nationalsocialistisk propaganda avseende det judiska folket. Det är ingen tillfällighet att publikationer av typ Sions vises protokoll och Hitlers Mein Kampf är oföränderliga storsäljare i arabvärlden inklusive de palestinska områdena, där redan förskolebarn får lära sig hata judar och det eftersträvansvärda i att bli självmordsbombare.  För militanta muslimer tenderar Adolf Hitler att vara en stor hjälte vars enda misstag var att han inte lyckades utrota alla judar. Den inställningen mötte jag själv under ett besök på Västbanken 2005. Antisemitismen är i själva verket en integrerad del av vardagslivet i arabvärlden.

En av historiens mest beryktade muslimska antisemiter var Jerusalems stormufti Haj Amin al-Husseini (1895/97-1974) som hetsade araber mot judar vilket ledde till massakrer i Jerusalem före Andra världskrigets utbrott. Stormuftin mottogs 1941 i audiens av Tysklands då till synes obetvinglige diktator Adolf Hitler (1889-1945). Al-Husseini uppmanade Hitler att massutrota judarna och fick muslimska förband i Waffen-SS uppkallade efter sig.

Det tillhör rutinen att islamistiska demonstrationer världen över, exempelvis i Malmö, bär på nazi- och hitlervänliga plakat och skanderar slagord i samma riktning, ofta på arabiska.

Haj Amin al-Husseini inspekterar tyska vapen under Andra världskriget.

Det finns naturligtvis hyggliga och moderata muslimer som inte bekänner sig till hatbudskapet mot judarna och som tar avstånd från jihadistisk terrorism. Troligen hyser flertalet muslimer en sådan uppfattning. Det stora problemet är att det fortfarande är islamisterna som hörs mest med sitt hatbudskap och att de inte tvekar använda våld inte bara mot judar och kristna utan också mot muslimer som inte rättar in sig i de militanta leden. Ju större muslimsk invandring vi får till Sverige, desto fler hatpredikanter och jihadister får vi också in med påföljd att alltfler unga och lättledda muslimer beger sig utomlands för att genomgå terroristträning..

Vår tolerans och allmänna snällhet riskerar leda till att vi inte uppmärksammar det hot mot den västerländska civilisationen som det islamistiska hatbudskapet i så hög grad utgör. Lägg därtill att professionella så kallade antirasister i och utanför Expo är snara att brännmärka alla som uppfattar den islamistiska faran som ”rasister” och ”nazister”. Jag tänker icke minst på den utmärkta tidningen Dispatch International som är utomordentligt informativ när det gäller att belysa islamistiska krafter. Den kallas regelmässigt ”rasisttidning” i Expos spalter.

Hizbollahsoldater hyllar Hitler genom att göra romersk hälsning/nazihälsning.

Dispatch hade nu senast i sitt nummer den 28 februari en artikel av Jill Bellamy Van Aalst som visar hur terroristorganisationen Hizbollah har planer på att sätta upp en armé om 50 000 man och ta kontollen över vapenlagren i Syrien om Assad-regimen skulle falla, något som alltmer framstår som en tidsfråga. Om dessa planer realiserades skulle Hizbollah, som stöds av Iran och har sin bas i Libanon, få tillgång till biologiska stridmedel vilka kan sättas in mot mål i Europa.

Hizbollah ligger bakom flera av den senare tidens väpnade konflikter i Mellanöstern med sina återkommande raketbeskjutningar mot civila mål i Israel. Dessa raketbeskjutningar, vars precision hitintills varit rätt dålig, skulle framstå som rena söndagsskolan om man skulle få tillgång till biologiska, kemiska och kanske även nukleära vapen.

Dispatch International: ett salt i samhällsdebatten

Dispatch och dess chefredaktör Ingrid Carlqvist: ett välbehövligt salt i samhällsdebatten.

I egenskap av chefredaktör för SD-Kuriren skrev jag i anslutning  till tidningens senaste nummer ett brev till läsarna, där jag förklarade varför den nya tidningen Dispatch Internationals svenska upplaga distribuerades med det aktuella utskicket. Bland annat förklarade jag att SD-Kuriren och Sverigedemokraterna inte nödvändigtvis stöder allt som står i Dispatch men ändå menade att tidningen är viktig ur ett yttrandefrihetsperspektiv.

Dispatch, utgiven av Tryckfrihetssällskapet med Ingrid Carlqvist och Lars Hedegaard som svensk respektive dansk chefredaktör, har upprört olika aktörer i det ängsligt politiskt korrekta segmentet. Icke minst den beryktade publikationen Expo som alltid när den tar upp ämnet Dispatch skriver att det är en ”rasistisk” tidning. Precis som om just Expo är rätt instans att komma med en sådan kritik.

Tobias Hübinette – rasist och akademiker samt en av Expos grundare.

En av dem som var med och grundade Expo var sålunda Tobias Hübinette, som torde vara en av de absolut värsta rasister som uppträtt i den svenska samhällsdebatten i modern tid och dessutom en brottsdömd person med en dokumenterad benägenhet för både politiskt och annat våld. Hübinette är en adopterad sydkorean vars koreanska namn är Lee Sam-dol. Han tillhörde det vänsterextrema gänget kring trotskisten och gerillaromantikern  Stieg Larsson och var verksam på tidningen 1994-98.

I ett av sina mest uppmärksammade utspel - i tidningen Creol 1996 – skrev Hübinette:

Att känna eller t. o. m. tycka att den vita rasen är underlägsen på alla upptänkliga plan är naturligt med tanke på dess historia och nuvarande handlingar. Låt den vita rasens västerland gå under i blod och lidande. Leve det mångkulturella, rasblandade och klasslösa ekologiska samhället! Leve anarkin!

Jag har skrivit om den ökände rasisten Hübinette tidigare i min blogg, och i Dispatch den 10 januari 2013 presenterar även chefredaktör Ingrid Carlqvist denne under den fullt adekvata rubriceringen ”Expo jagar rasister – men glömmer sina egna”.

Trotskisten Stieg Larsson: numera helgonförklarad Expo-grundare.

Tro nu inte att Tobias Hübinette fått lida nämnvärt för sina häpnadsväckande rasistiska floskler. Han tvingades visserligen lämna en tjänst vid Institutionen för orientaliska språk vid Stockholms universitet för några år sedan till följd av sina våldsamma utfall mot vita män. Det dröjde dock inte länge innan han dök upp som docent i något som kallas ”interkulturell pedagogik” vid Mångkulturellt Centrum i Botkyrka och som lektor vid Södertörns högskola i Flemingsberg.

I Sverige är det nämligen så att man kan vara hur rasistisk som helst om man bara riktar sina fördomar mot etniskt vita personer och/eller grupper. Lagparagrafen om ”hets mot folkgrupp” gäller inte etniska svenskar. Däremot krävs det inte mycket innan man blir bildligt talat rullad i tjära och fjädrar av PK-etablissemanget med det ylande vänsterbladet Expo i täten.

Orsaken till att Dispatch International nu hängs ut så envetet är att tidningen ägnar rätt mycket utrymme åt att belysa skilda aspekter av islamismen samt den muslimska invandringen till Sverige, Danmark och andra västländer. I en artikel hävdade en skribent att en orsak till den så kallade fördumningen av västerlandet (eller ”nord”) var invandringen av lågintelligenta personer från ”syd” och det har naturligtvis Expo tagit fasta på i sin hysteriska häxjakt på ”rasister”.

Jag skulle aldrig ha skrivit så själv och tror dessutom inte det är sant. Fördumningen av västerlandet har i mina ögon helt andra orsaker och får nog helt lastas på infödda PK-lobbyister och skrällande åsiktsmegafoner på företrädesvis vänsterkanten i förening med – när det gäller fallet Sverige – svenskens typiska ovilja att diskutera kontroversiella ämnen.

Islamismen med dess dokumenterade strävan efter världsherravälde tillhör de ämnen som kommer till belysning i Dispatch International.

Dessutom vet jag inte om det är speciellt ointelligent att ta sig från låt oss säga Somalia till något av de nordiska länderna, eftersom man lärt sig från släktingar som gjort resan tidigare att det går utmärkt väl att leva på social- och allehanda andra bidrag samtidigt som man upprätthåller sin livsstil från hemlandet med exempelvis kat-konsumtion och stöd till terrorister. Därmed inte sagt att sådant gäller alla invandrare från Somalia och/eller andra länder, långt därifrån.

Så visst har i alla fall ovan nämnda och utan tvekan mindre välbetänkta yttrande luftats i Dispatch. Däri har Expo rätt. Det innebär dock inte alls att man utan vidare kan avfärda denna publikation som ”rasistisk” i dess helhet. I tidningen tas upp ett brett spektrum av ämnen – från halalslaktat kött på svenska tallrikar till hetsen mot Israel från antisemitiskt håll. I senaste numret fanns även en läsvärd artikel om Sveriges försvar av riksdagsman Stellan Bojerud (SD). Själv är jag nybliven prenumerant och så här långt klart nöjd med tidningen.

Rasistisk? Glöm det. Det är bara amsagor från en obskyr men av obegriplig anledning uppburen tidning som heter Expo, vars affärsidé är att kasta så mycket dynga på Sverigedemokraterna som möjligt och som gör det med en skenhelighet som får de helvetespredikande penningpastorerna i USA att framstå som ärligheten själv. Dessutom är tidningens artiklar ofta slafsigt skrivna och felstavade.

Mikael Jalving ger en kritisk bild av Sverige i sin bok Absolut Sverige.

Jag läser för tillfället den danske historikern, författaren och samhällskommentatorn Mikael Jalvings bok Absolut Sverige (LTD förlag 2012) vilken onekligen ger ett intressant perspektiv på skillnaden mellan Sverige och Danmark. Denna kan sammanfattas med ett citat från ett av bokens försättsblad där författaren återger ett citat från Hans Hauge, filosofie doktor och lektor vid Nordiska Institutet vid Aarhus universitetet:

Danskarna tror de kan tala bort problemen. Svenskarna tror de kan tiga ihjäl problemen. Då välfärdsstaten växte fram efter andra världskriget bestämde sig de vanliga svenskarna för en sak: Att aldrig diskutera politik.

Därav den i mitt och förmodligen också i Jalvings tycke ohälsosamma konsensus, som präglar så mycket i den svenska så kallade debatten, där icke minst etnicitet och invandring är tabubelagda ämnen om man skulle råka ha kritiska synpunkter. Då går drevet och då hojtas det om ”rasism” och ”främlingsfientlighet” i alla tänkbara och otänkbara tonarter.

Jag vill varmt rekommendera Mikael Jalvings bok och jag vill även lägga ett gott ord för Dispatch International som berikar och utgör ett välbehövligt salt i vår samhällsdebatt. Att tidningen därtill tar ut svängarna ordentligt gör den inte mindre tilltalande enligt mitt sätt att se, snarare tvärtom. Allt håller jag som sagt inte med om – men säg den tidning man kan göra det med!

Prenumerera kan man göra här:

subscribe@d-intl.com

SD ångar på i opinionen: 8,7 hos Sentio

Sentio har publicerat sin mätning för juli 2012 baserat på 1022 intervjuer. 286 av de tillfrågade föredrog att ej ange partipreferenser.

Mätningen är angenäm läsning för Sverigedemokraterna och dess anhängare. 8,7 procent innebär en ökning med 0,8 procentenheter jämfört med förra mättillfället. Sentios undersökning cementerar intrycket att SD är på god väg att definitivt bli Sveriges tredje största parti efter S respektive M vad avser partisympatier.

Sentio bekräftar vänsterblockets solida övertag gentemot allianspartierna. Största parti är Socialdemokraterna med 34,1 procent, en ökning med 1,6 procentenheter. Löfveneffekten ser alltså ut att hålla i sig. Moderaternas 28,1 är en marginell minskning. V får 7,1 och MP 8,3 procent, stabilt för båda således.

På allianssidan noteras FP för all time low med 4,2 procent, samma som C får. Hyfsat för C, katastrofalt för FP. För KD är läget i stort alltid katastrofalt, nu med normala 3, 1 procent. Hägglundssyndromet håller i sig. KD betalar dyrt för att man inte hade kurage nog att avsätta den klart utdaterade KD-ledaren vid senaste partistämman.

 Poliskampanj i Norrtälje: SDs riksdagsmän Kent Ekeroth och Björn Söder flankerar SD Norrtäljes gruppledare Bernt Grönblad.

Som vanligt må man konstatera att det är långt kvar till valet, nästan två år. Och som vanligt må man lägga märke till att siffrorna kan skilja stort mellan olika mätningar och opinionsmätningsinstitut. Sentios siffror tycks dock ligga väl i fas med den övergripande partipolitiska utvecklingen i landet. Vänsterblocket får totalt 49,5 procent, alliansen blott 40,3.

Beträffande Sverigedemokraterna torde det höga mätresultatet bekräfta vad man redan haft på känn: att valmanskåren tar mycket liten om ens någon notis om skandalskriverier från Expo och därmed jämförbart håll. SD är dessutom på mycket god väg att etablera sig som det främsta partialternativet för alla dem som vill stärka rättsväsendets resurser i vårt land.

 Den rikstäckande kampanjen för ökade polisresurser ser ut att ha givit effekt!

Kaldéerna och SD: Tro inte på Expo!

http://expoidag.blogspot.se/2012/06/sa-gar-det-till-nar-sd-praktiserar-den.html

Den ökända vänsterblaskan Expo innehöll för någon vecka sedan en snyfthistoria (länken ovan) om hur SD ”praktiserar den öppna svenskheten” genom att diskriminera irakiska/kaldeiska medlemmar i Södertälje. Uppenbarligen har man med hull och hår svalt de lögner som serverats av nämnda medlemmars talesperson Nader Helawi.

Kaldéer med anknytning till Södertälje samt en kvinnlig SD:are från Lidingö. Nader Helawi är nummer tre från vänster.

De irakiska numera före detta SDarna har alls icke utsatts för någon diskriminering. Tvärtom vågar jag påstå att de – eller i praktiken Helawi, ty det är honom hela historien gäller – behandlats med synnerligen stor välvilja. Etniskt svenska medlemmar som hade sysslat med samma typ av partidestruktiv verksamhet som denne man hade, och med all rätt,sannolikt kastats ut ur partiet med huvudet före långt tidigare.

Det började med att Helawi – eller ”Hillawi”, som han först valde att stava namnet – krävde att SD i Södertälje skulle anställa en kaldeisk journalist som driver en arabiskspråkig nätsajt. Styrelsen sökte förgäves övertyga Helawi om att så går det inte till i Sverige. Man kan inte köpa journalister med det underförstådda villkoret att de skall prisa ett politskt parti.

Efter detta började Nader Helawi komma med kränkande och bisarra påståenden riktade framförallt mot SD Södertäljes ordförande, Christofer Johnsson, som gick ut på att denne var en hemsk rasist som dessutom ägnade sig åt djävulsdyrkan. Helawi började i samma veva ägna sig åt ränksmideri i syfte att få bort Johnsson från ordförandeposten samt denne bloggare från tjänsten som politisk gruppledare i fullmäktige. Han krävde också att ett extra årsmöte skulle hållas.

Till de anklagelser som riktades mot oss hörde att vi, till skillnad från den allvetande Nader Helawi, ”inte förstod kommunismen” och ”inte förstod kristendomen”. Till detta skall läggas att Helawi påkoms med att försöka lura åt sig mer pengar än han var berättigad till genom falska reseräkningar.

Därtill var Helawi märkbart irriterad över att vi inte ägnade tillräckligt stort intresse åt hans allt överskuggande hjärtefråga: att beslutet om att bygga en parkeringsplats invid en planerad, ny kaldeisk kyrka i stadsdelen Hovsjö måste rivas upp därför att den enligt Helawi skulle vara underdimensionerad. Att kommunens arkitektoniska expertis sade annorlunda bet givetvis inte på Helawi som därtill – till ingen nytta – sökte uppbåda stöd från katolska kyrkan i Sverige.

Allt för att en parkeringsplats, som ännu inte sett dagens ljus, enligt Helawis amatörmässiga analys inte innehöll tillräckligt många bilplatser. Givetvis var alla som inte behagade lyssna på det örat svårartade rasister och desslikes okunniga stackare.

Det var dock ännu ingen som i detta skede ville utesluta eller diskriminera Nader Helawi eller någon annan kaldeisk SD-medlem (övriga kaldéer föreföll närmast pinsamt berörda över den senares bråkande och tjafsande). Trots allt hade Helawi i samband med valet 2010 utfört viktiga insatser till SDs fromma, bland annat genom att ta fajten med det lokala bussfacket som ville utesluta honom på grund av hans SD-medlemskap. Saken väckte nationell uppmärksamhet. Han fick dessutom rätt i högsta förbundsledningen. Även i övrigt visade Nader Helawi i detta skede prov på god initiativförmåga i partiarbetet.

Allt detta försvann på grund av att han, som av allt att döma har drag av vad man kallar narcissistisk personlighet, inte kunde acceptera att beslut i SDs södertäljestyrelse gick honom emot. Måttet rågades för partiets del då Helawi ertappades in flagrante under en herdestund å partikansliet i Södertälje med en sexpartner. Detta, i förening med besvärande uppgifter om Helawis behandling av medlemmar i sin egen familj, gjorde att han erbjöds att frivilligt lämna alla sina uppdrag i partiet utan några andra följdverkningar.

 Medlemmar från SDU i en skola i Södertälje inför valet 2010. 

Helawi gick till en början med på detta och avsade sig sina uppdrag i fullmäktige, kommunstyrelse, nämnder och tingsrätt. Allt var nu frid och fröjd, trodde vi i styrelsen. Icke så. Efter en tid ångrade sig Helawi och återtog sina uppdrag samt trappade upp det interna tjafset till nya nivåer. Efter en tid förmåddes han ånyo avsäga sig sina kommunala förtroendeuppdrag under föregivande av ”familjeskäl”. Men det blev samma visa igen: mer tjafs och mer irrationellt och oföutsägbart handlande.

Bland annat riktade Helawi i massmejl till ett stort antal partimedlemmar inklusive partiledning, riksombudsmän, riksdagsledamöter och andra förtroendevalda en mängd mer eller mindre bisarra anklagelser om rasism och annat ej endast mot SD Södertälje utan även mot exempelvis partiledning och riksombudsmän. Det som omöjliggjorde hans fortsatta tillvaro i SD var kravet att partiet skulle slänga ut alla homosexuella medlemmar. Ett så kallat personärende (i realiteten ett uteslutningsärende) öppnades därför mot honom på riksnivå.

Genom att Nader Helawi nu lämnar partiet och dessutom gått ut i media med lögnaktiga och tillrättalagda påståenden om naturen av konflikten mellan honom och SD – några andra medlemmar har över huvud taget aldrig varit aktuella i sammanhanget – försvinner behovet av att utesluta honom, vilket kan vara gott så.

Att beklaga är alla övriga kaldeiska medlemmar med vilka SD aldrig haft något otalt men som blivit Nader Helawis gisslan och därför, så vitt jag förstår, känt en stark press att av lojalitetsskäl göra gemensam sak med sin uppenbarligen inflytelserike landsman. Min gissning är att det är  fråga om ett slags klan- och/eller stamtänkande med orientalisk proveniens.

Frågan är givetvis om Nader Helawi någonsin passade i Sverigedemokraterna över huvud taget. Åtskilligt av hans agerande tyder på att så aldrig varit fallet. I media har han exempelvis beklagat sig över att SD ”inte förstår kristendomen” som han själv menar sig göra. Det är möjligt att det inte finns tillräckliga kristendomskunskaper i SD. Men nu är det en gång så att ett politiskt parti i Sverige inte har till uppgift att föra fram en viss religion i konfessionell mening. Uppenbarligen tror Helawi det och det är naturligtvis så fel det kan bli: han har aldrig begripit hur svenskt samhällsliv och svensk politik fungerar.

Sedan kan man fråga sig vad en äktenskapsbrytare som Nader Helawi – och det finns ögonvittnen till att han är en sådan – egentligen vet om kristna värden. Han är dessutom helt ohämmad när det gäller att anklaga andra men hittar inte minsta fel hos sig själv. Han har tydligtvis inte förstått innebörden i Jesu anmaning att först ta bort bjälken i sitt eget öga innan man upplyser sin medmänniska om att denna har ett grand i sitt eget.

Sessionerna mellan Helawi och hans biktfader – om han har en sådan – måste vara riktigt intressanta!

Avslutningsvis kan upplysas om hur Nader Helawi i vittnens närvaro skrutit om hur han – tydligen med stor förtjusning – deltagit i Saddam Husseins krig mot de amerikanska invasionsstyrkorna. Demokratiskt sinnelag och respekt för västerländsk demokrati är knappast något som står högt i kurs hos Nader Helawi. Huruvida dessa historier har verklighetsbakgrund eller utgör vad Jan Myrdal skulle ha kallat ”krigarljug” undandrar sig mitt bedömande.

Tre namn på SDs fullmäktigelista hade irakiskt ursprung. Ytterligare ett finskt.

Hela resonemanget om att SD-medlemmar, vilka ej är etniska svenskar, skulle behandlas sämre faller i exemplet Södertälje på att merparten av SDs fullmäktigelista hade övervägande icke-svenska namn. Hade vi varit det minsta rasistiska hade vi givetvis inte tagit med dessa till att börja med. Vi hade kunnat lyssna på de varnande röster som gjorde gällande att det här inte var en fråga om religion utan om kultur. Att irakierna med sin österländska kultur svårligen skulle kunna anpassa sig till svenska politiska och andra förhållanden hur mycket de än delade den religion som är tongivande i vårt lasnd, kristendomen.

Vi valde att inte lyssna på det örat. För oss var det självklart att alla som delar Sverigedemokraternas grundläggande värderingar, oavsett etnisk härkomst, också kunde göra en viktig insats för partiet. Det tror vi fortfarande stenhårt på. Men i just fallet Nader Helawi fungerade det alldeles uppenbart inte.

Rent kommunalpolitiskt kommer de irakiska avhoppen inte att betyda någonting alls. Mandatfördelningen i fullmäktige omöjliggör ändå något konkret, röstbaserat inflytande för SD. Och vad nämndplatserna beträffar finns det gott om folk som är villiga att göra en insats. Lyckligtvis kan vi ändå utöva ett förmodligen betydande inflytande i kommunen genom vår tidning Telgekuriren och genom aktivt nämndarbete.

Dessutom blir det skönt att slippa allt internt bråkande för att i stället kunna ägna oss åt det vi är valda att göra – föra fram SD:s politik i Södertälje kommun!

Goda nyheter för Sverigedemokraterna!

Sverigedemokraterna når för första gången tvåsiffrigt resultat i Sentios majmätning 2012.

Den här bloggtexten handlar om två goda nyheter för Sverigedemokraterna (SD). Dels rakar partiet i höjden i en nyligen offentliggjord opinionsmätning. Dels har vårt älskade parti blivit av med lite dödkött. Låt mig börja med Sentios majmätning (25/5).

När jag slog upp lokalavisan LT här om dagen visade stapeldiagrammet, hämtat från Novus majmätning, att SD fått blygsamma 4,6 procent. Något jag snabbt bläddrade förbi. Samma dag  hade emellertid Sentio publicerat sin majundersökning vilken gav SD 10,0 procent - all time high, hallelujah! Dock inte någon sensation för den här bloggaren, som redan inför valet skrev att 10 – 12 procent borde ligga väl inom räckhåll.

Jag tänker inte göra alltför mycket av Sentios resultat, eftersom det är det opinionsinstitut som brukar ge SD högst noteringar. De tre senaste mätningarna har exempelvis alla givit oss över 8 procent. Ändå kan man som aktiv sverigedemokrat inte låta bli att slå klackarna i taket en smula.

Champagnen får stå på lut till valet i september 2014. Men en stor grogg på vodka (gärna på rekommendeabla Finlandia) och apelsinjuice unnar jag mig – således en så kallad screwdriver.

Screwdriver – vodka och apelsinjuice.

Ni visste väl att screwdriver var president Ronald Reagans favoritdrink?

Sentio-resultatet bekräftar en tendens som blivit relativt vanlig i opinionsmätningarna under senare tid: Sverigedemokraterna är numera Sveriges tredje största parti närmast före Miljöpartiet (MP), som noteras för 8,6 procent. Anmärkningsvärt är vidare att såväl C (2,6) som KD (3,5) hamnar utanför riksdagen.

Några av de ”effekter” knutna till partiledarna som då och då påtalats tycks definitivt ha klingat av. Sorry Romson, Lööf och Sjöstedt. Både hos Sentio och Novus bekräftas trenden med framåtgående socialdemokrater och sackande moderater.

Så till den andra goda nyheten. Den notoriska vänsterblaskan Expo vet berätta att SD-politikern Solveig Renhammar-Metus på sin Facebook-sida aviserat, att hon avser lämna partiet bland annat på grund av vad hon betecknar som ”judisk infiltration” och ökat ”sionistiskt” inflytande inom SD. Hon menar dessutom att judarna strävar efter att ”ta över” Europa.

För er som vill läsa mer bifogas en länk till Expo-texten här:

http://expo.se/2012/sd-politiker-judar-styr-partiet_5049.html

Ja herregud. Så här spontant skulle jag vilja råda Renhammar-Metus att investera i en hjärnröntgen. Samma råd skulle jag vilja ge samtliga som fortfarande, 67 år efter krigsslutet, yrar om ”judiska konspirationer”. Maken till mental och politisk efterblivenhet är onekligen svår att uppbåda.

Porträttfoto från Renhammar-Metus FB-sida.

63-åriga Solveig Renhammar-Metus valdes redan 1991 in i Dals-Eds kommunfullmäktige. För närvarande sitter hon på en ersättarplats i Strömstads fullmäktige. Hon uppges nu fundera över att gå över till Nationaldemokraterna (ND), ett parti som uppstod i början av 2000-talet som en avknoppning av några av SD:s extremnationalistiska medlemmar.

Jag är övertygad om att Renhammar skulle passa utmärkt väl i ND, ett tynande parti som bland annat gjort sig känt för en fanatiskt negativ inställning till såväl judar som Mellanösterns enda demokrati Israel.  ND kan på ytterst goda grunder betecknas som pronazistiskt.

Likasinnade uppmans följa Renhammar-Metus exempel. Eller åtminstone ha vett att avstå från att släppa sina hjärnspöken fria.

SD konsoliderar sig

Jimmie Åkesson och SD har konsoliderat sig i politikens finrum.

Det har nu gått några dagar sedan den stora partiledardebatten i SVT, där samtliga riksdagspartiers ledare deltog. Inga konstigheter beträffande Sverigedemokraternas deltagande den här gången.

Jag tror de flesta är överens om att sossefärskingen Stefan Löfven mätte sig väl med statsminister Fredrik Reinfeldt (M). Personligen uppfattade jag denna kraftmätning som en knapp men klar poängseger för Löfven. Framförallt vann han på att förhålla sig lugn och saklig, medan Reinfeldt förlorade på att låta den arrogans han gjort sig känd för lysa igenom ett par gånger.

Löfven och Reinfeldt åtnjuter enligt senaste undersökningen lika stort förtroende.

SDs Jimmie Åkesson svarade som vanligt för en stabil insats. Förhandsintresset var fokuserat på duellen Reinfeldt-Löfven, varför det redan på förhand stod klart att Åkesson skulle få svårt att ta särskilt stor plats. Nu var han en partiledare bland andra, vilket nog kändes ganska bra för alla oss som tröttnat på den stundom häpnadsväckande diskriminering SD fått vidkännas.

Nej, SDs paradfråga – massinvandringens avigsidor – fick inte stor plats den här gången. Det gav dock Jimmie Åkesson tillfälle att bland annat klargöra att det räcker med höjningar på bensinpriset nu samt att SD på intet sätt önskar tvinga på kommunerna oseriösa vårdföretag för våra äldre, något som nye vänsterledaren Jonas Sjöstedt av oklar anledning fått för sig.

Jonas Sjöstedt – ännu en folkilsken vänsterledare.

Eljest var det väl ingen partiledare som direkt gjorde bort sig. Ett litet plus i kanten vill jag nog ge Kristdemokraternas Göran Hägglund som stretar vidare med sitt parti, vilket nu ligger fast förankrat under fyra procent i opinionsmätningarna.

Men det hjälper inte – Hägglunds ansikte är förbrukat vid det här laget och endast ett mirakel torde kunna rädda KD kvar i riksdagen. Och ännu så länge har vare sig Häggis eller någon annan presumtiv partiledarkandidat visat upp tecken på att kunna gå på vatten.

Ett minus utdelar jag till V-Sjöstedt, som nu genom sin notoriska argsinthet sällar sig till tidigare V-ledare kända för att skälla värre än folkilskna bandhundar. Där fick alla vi som till äventyrs trodde, att Sjöstedt var i alla fall hyfsat balanserad/nyanserad. I vanlig ordning lovade desslikes V-ledaren guld och gröna skogar till flertalet utan att ha tillstymmelsen ekonomisk täckning härför.

Göran Hägglunds ansikte är förbrukat.

Sjöstedt hade dagen till ära visserligen tagit på sig en illröd slips – manliga V-ledare kör som bekant vanligen slipslöst – men jag tror inte han lurade många genom denna klädinnovation. Några nya anhängarskaror lär han i vart fall inte ha vunnit, snarare förlorade han genom sitt framträdande en eller annan potentiell väljare.

Någon mätning som gjorts där hänsyn tagits till partiledardebatten har inte gjorts när detta skrivs. Tidigare mätningar visar dock att Stefan Löfven i stort tycks ha levt upp till sin entydiga roll som Socialdemokraternas frälsare. I senaste Sentio fick sossarna således hela 37,9 procent, en uppgång med 5,2 procentenheter sedan föregående mätning hos samma institut. Moderaterna minskade till 28,5 procent.

För Sverigedemokraterna noterades i Sentio-mätningen mycket goda 8,2 procent, men då skall man komma ihåg att Sentio är det institut som regelmässigt brukar ha höga siffror för färskaste riksdagspartiet. Jämför man med resultat i andra mätningar står det klart att SD har konsoliderat sin ställning utan alltför många vare sig botten- eller toppnoteringar. I Sentio blir SD tredje största parti närmast före Miljöpartiet.

Fagert ansikte eller tandrikt leende räcker inte för en partiledare.

April månads sammanfattande mätningar gav således SD 6,1 procent, vilket är o,4 procentenheter högre än valresultatet 2010. Väljer man ett negativt synsätt – såsom exempelvis SD-hatande Expos Daniel Poohl – kan man hävda att SD ”står och stampar”. Vill man vara mer positiv blir kontentan som nämnts att SD konsoliderat sig, till och med ökat något jämfört med senaste riksdagsvalet.

Största problemen har alltfort KD och C. Någon sensation är detta långt ifrån vad gäller KD, men nog överraskar det något att bildsköna svärmorsdrömmen Annie Lööf verkar attrahera väljarna ännu sämre än föregångerskan Maud Olofsson. Lite överraskande är det väl slutligen också att V:s Sjöstedt-effekt blev så kortvarig.

Exemplen Lööf och Sjöstedt visar måhända att väljarkåren inte är fullt ut lika ytlig som en del partistrateger har för sig. Det räcker inte med ett fagert ansikte eller tandrikt leende för att lyckas. Det krävs litet substans också. Substans av den typ Stefan Löfven nog får anses representera.

Helt olika resultat i mätningarna: men hos Expo går ränderna aldrig ur

Sverigedemokraterna tredje största parti.

Ibland blir man inte så litet förvånad över vilka resultat de många olika opinionsmätningsinstituten kommer fram till. Nyligen redovisade Sentio Research respektive Skop sina senaste siffror och det är till del helt olika trender som kommer fram.

I Sentios mätning, genomförd 23/2 – 1/3 2012, erhåller Sverigedemokraterna (SD) rekordhöga 8,6 procent och blir därmed det tredje största partiet. Större är bara starkt framåtgående S (31,8) samt backande M med 29,7 procent.

SD går hos Sentio förbi MP, som noterar den lägsta siffran på länge med 8,1 procent. Även V går bakåt och får nu 7,4 procent. Eftersom även regeringsalliansen går back över hela linjen ( med undantag för KD som når 4,6) och nu bara noteras för 42,8 procent leder de röd-gröna med totalt 47,3 procent. SD vågmästare med god marginal.

Skop har helt andra resultat. Här går M fram 0,5 procentenheter till 33,4 procent, medan alla övriga alliansmedlemmarna – utom KD som bara når 3,3 procent – ökar. Hos oppositionen får S goda 30,8 procent medan dock såväl MP som V backar.

6,1 procent för det forna kommunistpartiet visar att Sjöstedt-effekten är på väg att klinga av. Sammanlagt en knapp ledning för alliansen. Om man räknar bort KD befinner sig dock de röd-gröna i knapp ledning. SD fortsatt vågmästarparti.

Så där kan det alltså svänga. Det behöver inte framhållas att media regelmässigt lyfter fram Skop-mätningen, medan Sentio lika självklart mörkas.Vilken mätning av de båda som redovisas här skall anses mest tillförlitlig har jag inte en aning om.

Vad jag däremot vet är att vänsterextrema Expo fortsätter att angripa SD på ett ibland synnerligen smaklöst sätt. Det tillhör dagsrutinerna att man tillåter kommentarer som innehåller blatanta dödshot mot sverigedemokrater. Nyligen tillät Expo på sin facebook-sida följande teckning:

Det förefaller klart att det gamla talesättet ”ränderna går aldrig ur” stämmer ovanligt väl in på Expo. Trots aktningsvärda försök att framstå som etablerat och salongsfähigt under senare år sticker bockfoten från stiftelsens/tidskriftens första tid fram.

Det var då kommunister och dömda våldsverkare såsom Stieg Larsson och Tobias Hübinette gjorde Expo till en kamporganisation mot allt man på ibland ytterst lösan grund betecknade som ”högerextremistiskt”.

Sagde Larsson, den framlidne deckarförfattaren och trotskistiske revolutionären, har upphöjts till helgon och hyllas ständigt och okritiskt i de flesta Expo-sammanhang.

Ändå fortsätter Expo på sina håll att betraktas som ett oförvitligt sanningsvittne. Det är obegripligt.

Påven säger sanningen

Benedictus XVI ger uttryck för en grundläggande kristen sanning när han försvarar det traditionella äktenskapet.

”Påven till attack mot samkönade äktenskap.”

Så lyder rubriken till en text i Expos nätupplaga den 11/1. En betydligt lämpligare rubrik vore, enligt mitt förmenande, ”Påven säger sanningen”.

Påven Benedictus XVI anges ha sagt att samkönade så kallade äktenskap ”hotar mänsklighetens framtid”. ”Utspelet” gjordes i ett nyårstal inför diplomater från 180 länder. Påvens åsikt var att äktenskapet mellan man och kvinna måste försvaras.

En sådan åsikt uppfattas numera, efter böglobbyns osannolika opinionsframgångar och den politiska korrekthetens segertåg i världen, i tongivande kretsar som klart förgriplig. Påven anges vidare ha framfört:

Detta är inte bara en social konstruktion utan ett fundamentalt element i alla samhällen. Politik som underminerar familjen hotar därmed den mänskliga värdigheten och mänsklighetens framtid.

Ett påtagligt uttryck för de påvliga värderingarna är Benedicti beslut att utnämna Timothy Dolan, ärkebiskop i New York, till kardinal. Dolan har bland annat gjort sig känd för att bekämpa samkönade ”äktenskap” i New York och för att i ett brev ha kritiserat president Barack Obama för dennes ovilja att godkänna ett landsomfattande förbud mot samkönade vigslar.

Ärkebiskop Timothy Dolan blir kardinal.

Det känns välgörande att kristenhetens högste representant på detta sätt placerar ”kyrkan mitt i byn” och säger som det verkligen förhåller sig: att så kallade äktenskap mellan personer av samma kön är en styggelse i Guds ögon samt uttryck för en moralupplösning av elefantiasiska proportioner.

Den som tvivlar behöver bara slå upp Bibeln, kristendomens viktigaste grunddokument, och ta reda på vad den har att säga i frågan.

SD ökar starkt – sossarna mot katastrof

Jens Leandersson, SDs regionråd i Skåne, som ”Superjens”. SD går under Jens förfarna ledning starkt framåt i Skåne-politiken. Teckning: Rickard Håkansson

Sverigedemokraternas 8,4 procent i Metro/YouGovs senaste opinionsmätning innebär redkordsympatier för vårt färskaste riksdagsparti. Dessa siffror bör jämföras med de 13 respektive 13,1 procent SD noterar vad beträffar partisympatierna i Skåne för region och rike:

http://www.sydsvenskan.se/sverige/article1573688/SD-och-MP-vinnare-nar-S-rasar-i-opinionen-43-8-6.html

De som förutspådde att SD skulle gå mot utplåning efter terrordåden i Norge den 22 juli har alltså kommit ordentligt på skam. I stället har partiet gnetat på med vardagspolitiken i riksdag, landsting och kommuner, ett oförtröttligt arbete som nu har burit rik frukt.

Ändå har SD skakats av missbrukande vindflöjeln William Petzälls beramade avhopp och en rad mer eller mindre uppmärksammade så kallade skandaler på olika håll i landet. Expo och andra sensationalistiska medier har inte legat på latsidan i syfte att klämma åt SD.

Det är nog inte fel att tolka de senaste succésiffrorna – som närmast föregicks av starka 6,7 procent hos SIFO – som ett tecken på att att den breda allmänheten inte ger mycket för gammelmedias vanliga hets mot SD.

I övrigt kan man konstatera att Socialdemokraterna befinner sig i stormiga farvatten på väg mot katastrof med Håkan Juholt som föga förtroendeingivande skeppare på S-skutan. Det blev 24,7 procent i Metro/YouGov-mätningen, ett fall på 5,4 procentenheter sedan förra mätningen. Vinnare på den röd-gröna sidan blir nu Vänsterpartiet med 7,1 och Miljöpartiet med 1o,7 procent – två regelrätta extremistpartier!

Frågan är inte längre om Juholt skall avgå utan när han kommer att göra det.

Personligen är jag övertygad om att Sverigedemokraterna nu är på väg mot sina ”rätta” opinionssiffror, där Skåne-noteringarna får bli ett riktmärke på väg mot vad partiet kan åstadkomma i riksdagsvalet 2014. Alltfler inser att den vitt spridda djävulsbilden av SD som höggradigt rasistiskt och extremistiskt är falsk och att belackare med vänsterextrema Expo i spetsen är ute i ogjort väder.

Räkna med ännu en uppgång i samband med Landsdagarna i Göteborg 25-27 november!