Åkesson ställde Reinfeldt mot väggen med historisk parallell

Jimmie Åkesson, här under sitt vårtal i Stockholm den 27 april, ställde statsministern mot väggen för förortsupploppen. Foto: Photo2be

Sverigedemokraternas partiledare, Jimmie Åkesson, ställde i riksdagen i dag den 23 maj statsminister Fredrik Reinfeldt mot väggen i anledning av de förortskravaller inklusive anlagda bränder som den senaste tiden härjat i en rad Stockholms-förorter med början i Husby för att även sprida sig till exempelvis Linköping och Malmö. Läser nu på text-TV att det börjat eldas upp bilar även i min hemkommun, Södertälje, förvisso inte första gången förstås.

- Det här duger inte, Fredrik Reinfeldt, när skall ni erkänna att er ansvarslösa splittringspolitik ligger bakom allt detta? frågade Åkesson bland annat statsministern. När denne svarade betonade han att våldsverkare och marodörer skall ställas till svars men hänföll, föga oväntat, åt det gamla men osanna mantrat att SD skyller allt på invandrarna.

Det är ju oansvariga politiker som Reinfeldt  Åkesson och SD skyller på!

- Det är dessa människor som ni utpekar som är mina hjältar, menade Reinfeldt med tillbörlig darr på stämman. Statsministern trodde sig även veta att SD inte går till storms mot kravallerna och bränderna av kärlek till förorterna och de som där bor. Man undrar hur Reinfeldt kan veta det? Hur kan han mäta SDs kärlek? Naturligtvis hade han inget svar på frågan, när alliansregeringen och dess meningsfränder skall inse att den mångkulturalistiska massinvandringspolitik som splittrar vårt land och vårt folk gått för långt.

Reinfeldt i ett tappert försök att vara blågul. Vi minns dock hans ord från Södertälje-förorten Ronna för några år sedan: ”Ursvenskt är bara barbariet.”

Jimmie Åkesson drog som en särskild retorisk finess – det känns onekligen bra med en historiebevandrad partiledare – en parallell mellan förortsbränderna och den stora brand, som enligt historiska källor förhärjade Rom år 64 före Kristi födelse. Enligt sentida mytbildning skall den galne kejsar Nero ha spelat fiol medan branden, som han antogs själv stå bakom, rasade som värst. Så kan det inte ha varit, anmärkte Jimmie Åkesson riktigt, emedan fiolen inte uppfanns förrän många hundra år senare. Liknelsen är ändå enkel att förstå, menade Åkesson:

- Det duger inte att spela fiol medan förorterna brinner som en följd av er katastrofala splittringspolitik.

Om vi ska titta litet på historiken bakom Roms brand så tyder det mesta på att den verkligen ägde rum, även om alla primärkällor gått förlorade. De uppgifter vi har att tillgå emanerar från historieskrivare som Tacitus, Suetonius och Dio Cassio. Om kejsar Neros roll i det hela finns det motstridiga uppgifter.

Några hävdar att han själv lät anlägga branden genom att sända ut lejda mordbrännare i staden. Han skall enligt vissa uppgifter inför publik  ha framfört sången Iliou persis – Nero sjöng ofta och gärna – och/eller eventuellt spelat lyra, ett instrument som de facto fanns på den tiden. Han skall då ha varit iförd en påkostad scenkostymering.

Så här har en konstnär tänkt sig hur det såg ut när Nero sjöng till eget kompanjemang på lyra under Roms brand.

Enligt andra uppgifter ska Nero dock ha befunnit sig på annan plats då branden bröt ut. Branden rasade enligt Suetonius i sex dagar och sju nätter och ödelade tre av 14 distrikt i Rom. Fyra distrikt härjades svårt medan endast fyra klarade sig helt.

Modern historieforskning lutar åt att det inte var Nero som gav order om branden – vad som talar däremot är bland annat att eldslågorna även förtärde kejsarens eget palats. Klart är under alla omständigheter att han utnämnde Roms kristna till syndabockar. De utsattes för bestialisk förföljelse:  de blev korsfästa, användes som levande facklor, kastades in på arenor med vilja djur etcetera.

Nero (37 – 68).

Nero – eller Nero Claudius Caesar Augustus Germanicus (37 – 68) - var Roms femte kejsare. Han mötte en ond, bråd död fyra år efter Roms brand. De kristnas antal ökade stadigt i numerär, och 392 hade kristendomen slutgiltigt besegrat den romerska uppsättningen gudar, då kejsar Teodosius den store utnämnde den till statsreligion.

Så kan det gå. Förhoppningsvis kommer även Reinfeldts och den nuvarande regeringens splittrings- och massinvandringspolitik en dag vara ett minne blott.

Fotnot: En video av debatten mellan Jimmie Åkessons finns att tillgå på SDs hemsida: http://www.sverigedemokraterna.se.

NATO bryr sig – inte vår sorgliga regering

Rysslands vapenskramlande gudfader: Vladimir Putin.

Svenska Dagbladet har avslöjat att det ryska flygvapnet varit synnerligen aktivt under senare tid. Under påsken övade tunga ryska bombplan mot attackmål i Sverige. Den ryska flygstyrkan kom mitt i natten när Sverige saknade beredskap.

I lördags den 20 april  flög vidare ett ryskt så kallat spionplan – ett signalspaningsplan – in mellan Öland och Gotland, samtidigt som en stor militärövning med deltagande från USA, Finland och de baltiska länderna inleddes. Försvarsmaktens insatschef Anders Silwer hade inga lugnande besked att ge när han i dag frågades ut av riksdagens försvarsutskott. Inga Gripen-plan har lyft för att markera sin närvaro. Den svenska incidentberedskapen är helt enkelt för dålig.

Det allra mest upprörande i sammanhanget är enligt min uppfattning, att varken statsminister Fredrik Reinfeldt eller utrikesminister Carl Bildt – och naturligtvis inte heller försvarsminister Karin Enström – så vitt jag vet sagt ett knyst till ryssarna för att protestera mot kränkningarna. Däremot har Polens utrikesminister Radek Sikorsky enligt Svenska Dagbladet kritiserat Ryssland för att ha kränkt ett neutralt land samt att orsaka ”onödig alarmism i Europa”.

Svenska soldater långt hemifrån.

Vi har alltså en moderatledd regering som inte tycks bry sig om att Ryssland helt ogenerat beter sig hur det vill mot svenskt territorium. I stället överlåter man åt Polen att ta bladet från munnen! Det anses inte militärt eller politiskt korrekt att orda om det uppenbara ryska hotet mot Sveriges gränser. Det är att återgå till stämningar från det Kalla kriget, vars slut innebar att det svenska försvaret inledde en nedmontering som saknar motstycke i vår historia.

Som den danske journalisten Mikael Jalving framhåller i sin bok Absolut Sverige – och han bygger här sina utsagor på samtal med den ansedde freds- och säkerhetsforskaren Wilhelm Agrell i Lund – kom initiativet till nedmonteringen från de ledande militärerna själva och inte från politikerna. Nu när det Kalla kriget var slut behövdes i princip  inte längre något försvar. Försvaret sågs som ”något irrelevant, förlegat och närmast pinsamt, ett tecken på bristande verklighetsuppfattning”.

I stället för att försvara våra kuster och vårt lands territorium skulle svensk trupp sättas in i avlägsna delar av världen såsom Afghanistan och Afrika.

Därför står det så kallade svenska försvaret nu med skägget i brevlådan samtidigt som Ryssland, som styrs av en samling skurkar ledda av  gudfadern Vladimir Putin, rustar upp sin krigsmakt och uppenbarligen har för sig att det kan hantera i praktiken försvarslösa grannar helt enligt gottfinnande. Som tur är har vi NATO, som tycks bry sig mer om vårt lands säkerhet än vad vår egen sorgliga regering gör.

Fler scener jag skulle vilja se…

Det är inte bara inom filmens och televisionens värld det skulle vara uppfriskande om det klyschiga mönstret bröts. Sak samma beträffande politiken. Här några exempel på scener jag definitivt skulle vilja se:

Ullenhag ger Åkesson helt rätt.

SCEN I

Integrationsminister Erik Ullenhag (FP) i debatt med Jimmie Åkesson (SD).

Åkesson: – Den förda svenska invandringspolitiken har lett till utbredd ghettoisering, ökad kriminalitet, minskade resurser till skola och äldrevård, ökad arbetslöshet och obefogade anklagelser om rasism. När skall sjuklöverpartierna äntligen inse att den politiken varit katastrofal?

Ullenhag: – Jimmie Åkesson har helt rätt. Jag och alliansregeringen har nu insett detta – Sverigedemokraterna har haft rätt hela tiden. Jag kan redan nu avslöja att SD inom kort kommer att få en inbjudan att ingå i regeringen och ta över ansvaret för invandringspolitiken. Trots allt visar undersökning efter undersökning att en majoritet av Sveriges folk tycker att SD har den bästa immigrationspolitiken.

Åkesson tappar nästan hakan: – Är detta ditt allvar, Erik? Det låter litet för bra för att kunna vara sant.

Ullenhag: – Skriv upp det, kompis. Jag kommer att skicka in min medlemsansökan till SD i morgon dag!

Netanyahu inbjuds av Löfven.

SCEN II

Soccialdemokraternas partiledare Stefan Löfven håller presskonferens.

Fråga från en av de församlade journalisterna: – Hur kan ett parti som säger sig företräda demokratiska värderingar välja in en islamist och antisemit som Omar Mustafa i partystyrelsen?

Löfven: – Den frågan har jag själv ställt mig många gånger under senare tid. Jag kan nu berätta att Veronica Palm och Carin Jämtin, båda Hamas-anhängare och Israel-hatare, i dag ombetts lämna Socialdemokraterna med omedelbar verkan. Vi kan inte ha kvar sådana personer som företrädare för vårt parti.

Ny fråga: – Innebär detta att ni också kommer att ändra er Israel-politik?

Löfven:- Självklart. Vi har alltför länge varit bundna av det destruktiva arvet från Palme och Schori och helt orättmätigt sett Israel som hemvist för ondskan på jorden. Nu blir det ändring – när jag blir statsminister kommer vi att bjuda in Israels premiärminister Benjamin Netanyahu till Sverige och samtidigt be Israel och det judiska folket om ursäkt för vår beklämmande politik de senaste 45 åren.

Ännu en fråga: – Hur kommer ni i fortsättningen att se på Palestina?

Löfven: – Jag utgår ifrån att du menar ”det så kallade” Palestina. Någon sådan statsbildning finns ju inte i nuläget. Den dag Hamas och Fatah börjar respektera den judiska staten, upphöra med terrordåden och erkänna Israels rätt att existera inom säkra och erkända gränser kommer saken i ett annat läge. Innan så sker kommer jag och mitt parti att verka för att dessa organisationer inte får ett rött öre av de svenska skattebetalarnas pengar!

Reinfeldt avgår tillsammans med Anders Borg.

SCEN III

Statsminister och partiledare (M) Fredrik Reinfeldt på rundresa bland landets M-distrikt.

Kritisk fråga: – Var har det gamla konservativa arvet efter Jarl Hjalmarson och Gösta Bohman tagit vägen? Du och dina meningsfränder som Per Schlingmann och Anders Borg har förstört vårt gamla fina parti och ni har förstört vårt militära försvar - numera skäms jag över att behöva kalla mig moderat!

Reinfeldt: – Du har helt rätt. Vi offrade partiarvet på röstmaximeringens altare så till den grad att vi förlorade vår själ. De skyldiga till denna illgärning måste ta konsekvenserna och avgå – därför har Anders Borg och jag i dag lämnat in våra avskedsansökningar som gäller med omedelbar verkan. Ny partiledare blir veteranen Anders Björck. Borg och jag ber oförbehållsamt om ursäkt för vår fadäs.

Rungande applåder utbryter bland de församlade partimedlemmarna.

Ny energikälla för MP.

SCEN IV

Miljöpartiets språkrör Åsa Romson och Gustav Fridolin har utlyst en presskonferens om partiets framtid.

Romson: – Vi har haft fel i nästan allting. All satsning på vindkraft, solkraft och andra så kallade alternativa energikällor har inte lett till någonting. Dessa energikällor kommer aldrig att ge oss mer än några få procent av landets energibehov. I stället skall vi hädanefter helhjärtat backa upp kärnkraften – vår effektivaste och miljövänligaste energikälla.

Häpen tystnad bland journalisterna, som själva till mycket stor del röstar på MP.

Till slut en försynt fråga: – Men…detta innebär ju att ni överger allt vad ni tidigare stått för!

Fridolin: – Exakt. Och det är det som är meningen. Vi är inte sämre än att vi erkänner att vi haft radikalt fel. Och det här klimatevangeliet vi predikat, att jorden blivit varmare på grund av mänskliga aktiviteter…fel det också. Modern forskning har visat att jorden inte upphettats någonting på 15 år. De klimat- och tenperatursvängningar som skett sedan hedenhös har ju alla haft naturliga orsaker. Hädanefter kommer vår politik att bli helt och hållet realistisk.

De församlade journalisrerna skruvar oroligt på sig. Vilket parti skall de nu rösta på?

Mer realistisk politik för Sjöstedt.

SCEN V

Vänsterpartiledaren Jonas Sjöstedt intervjuas i en av TV-kanalerna.

Fråga: – Under lång tid stödde ditt parti den totalitära kommunistdiktaturen Sovjetunionen. Det gullades med diktatorer som Stalin, Brezjnev, Honecker, Castro, dos Santos med flera. Partiet har visserligen förändrats sedan dess. Men med det arvet, Jonas Sjöstedt: är det inte dags att upplösa partiet och bilda ett nytt?

Sjöstedt: – Visst är det så. Kommunismen av i dag är bara en museal företeelse som vi inte vill ha någonting med att göra. Så vi kommer, som du föreslår, att upplösa partiet eftersom det sedan länge spelat ut sin roll. Jo, vi är inte längre lika extrema som vi en gång var. Ändå kvarstår att det gamla kommunistpartiet av i dag är en angelägenhet för avundsjuka, klasshat och kultursnobberi. Vi står för en ekonomisk överbudspolitik utan verklighetsförankring. Våra kritiker har helt rätt och vi har helt fel.

Fråga: – Det var som fan…blir det ett nytt parti och vad kommer det i så fall att heta?

Sjöstedt: – Det blir det. Arbetsnanmnet är Demokratiska partiet realisterna.

Schyman tar sitt förnuft till fånga.

SCEN VI

Gudrun Schyman, talesperson för Feministiskt initiativ och kommunalpolitker i Simrishamn, har kommit på andra tankar. I en debatt om feminismen på Puclicistklubben gör hon följande utspel.

Schyman: – Det här duger inte längre, vi kan inte hålla på och fortsätta hata halva människosläktet. Alltså männen.

Fråga från moderatorn Stina Dabrowski:

- Det låter nästan som om Feministiskt initiativ skulle sluta vara ett feministiskt parti…

Schyman: – Det kan du hoppa upp och sätta dig på. Feminismen är en återvändsgränd som bara leder till onödig konflikt och missämja mellan könen. Bort med allt vad kvoteringar heter. Låt var och en använda sin egen skapande förmåga och framåtanda oavsett kön. Det är enda sättet att få ett fungerande samhälle. Vidare måste vi alla bidra till att stärka kärnfamiljen som den bärande pelaren i samhället, inte minst för de födda och ofödda barnens skull.

Dabrowski. – Det låter nästan som om du blivit frälst, Gudrun!

Schyman: – Kalla det vad du vill, Stina. Jag tog mig en rejäl fylla i går och ringde upp Alf Svensson. Jag  insåg då ett och annat som undgått mig tidigare. Nu är jag nykter igen men står fast vid insikterna jag vann.

Hur realistiskt är det då att vi får se dessa scener i verkligheten? Ungefär lika stora som att det ligger snödrivor kvar i juli, skulle jag tippa.

SD ångar på: bästa någonsin hos YouGov

SD – bästa någonsin i YouGovs marsmätning.

När YouGov i samarbete med Metro presenterade sin marsmätning noterade SD 12,6 procent. En ökning med 1,1 procentenheter jämfört med förra mättillfället och bäst någonsin hos detta mätinstitut. Därmed är partiet efter vanligheten riksdagens tredje största parti och vågmästare.

Den fråga som ställdes i YouGov-mätningen var: ”Hur skulle du rösta om det vore riksdagsval i dag?”

Räknar man samman mars månads hittills tre genomförda opinionsmätningar parkerar Sverigedemokraterna på 10,3 procent efter 11,0 hos Expressen/Demoskop (rekord) och 7,3 hos Skop. All time high för SD inföll i Sentios januarimätning, då partiet med 14,0 procent blev större än samtliga tre mindre borgerliga partier tillsammans.

Eljest kan från YouGov-mätningen noteras att KD noteras för katastrofala 2,6 procent. Det är en minskning  med 0,9 procentenheter. Mycket bättre gick det inte för C som med 3,4 procent ¨- en obetydlig ökning om 0.1 procentenheter – fortsätter att placera sig utanför riksdagen. Det enda som torde kunna rädda C men framförallt KD från att åka ur riksdagen är stödröster från M. FP ökade nu med 0,7 procentenheter och gick fram till 6,5 procent.

I analyserna har det bland annat talats om att KD nu knappast har råd att driva någon mer utpräglat egen politik, eftersom detta skulle kunna göra stödväljare från M mindre benägna att vilja rädda partiet kvar.  Personligen tror jag att en stor del av förklaringen till KDs kräftgång ligger i ett utslitet partiledarfejs. Är det inte dags för Göran Hägglund att äntligen ta konsekvenserna av partiets fiasko och avgå?

Möjligen skulle detsamma kunna sägas om Centerns Annie Lööf som framstår som alldeles för lättviktig. Om partiet hade begripit sitt eget bästa hade man valt Eskil Erlandsson efter Maud Olofsson. Han pratar och ser ut som en riktig centerpartiledare skall göra.Stefan Löfven får Ingvar Carlsson och Fredrik Reinfeldt att framstå som hejdlösa spexmakare. 

Jag undrar om inte Fredrik Reinfeldt redan nu kan börja studera de internationella platsannonserna för att vara väl förberedd inför den av allt att döma oundvikliga valförlusten i september 2014. Det verkar föga troligt att båda krisande allianspartier skulle klara riksdagsspärren, och därmed säckar alla förhoppningar om fortsatt regeringsinnehav för alliansen ihop som en gummimadrass som förre M-riksdagsmannen Rolf K. Nilsson (eller för den delen denna icke helt fjäderlätta bloggare) legat på.

I stället kommer vi sannolikt att begåvas med tidernas tråkigaste statsminister i Stefan Löfven, som närmast får Ingvar Carlsson och Fredrik Reinfeldt att framstå som obotliga spexmakare. Detta är dock att föredra framför en opålitlig clown som Håkan Julholt. S får hos YouGov 30,5 procent och blir därmed största parti före M på 28,7. De rödgröna stödpartierna MP (9,2) och V (6,7) visar i nuläget inga tecken på att bryta samman.

Två Expressen-medarbetare  kunde nyligen fröjda sig åt den journalistiska utmärkelsen Guldspaden till följd av sina så kallade avslöjanden i samband med ”järnrörsskandalen” för närmare tre år sedan. Jag unnar dem gärna att suga litet extra på den karamellen, ty journalisterna i gemen kan inte ha det för roligt i tider när inga skandaler, uteslutningar eller oenighet inom SD  tydligen biter på väljaropinionen.

Inget annat parti befinner sig i närheten av att vara i den avundsvärda sitsen.

SDs viktigaste valargument som Photo2be ser på saken…

Det offentliga språkets förfall enligt Bengt Göransson

Bengt Göransson oroas med rätta  över det språkliga förfallet.

Den 6 mars lyssnade jag på ett intressant föredrag om det offentliga språkets förfall som hölls av gamla socialdemokratiska statsrådet Bengt Göransson. Föredraget hölls inför en fullsatt sal i ABF-huset i Södertälje och hade som paroll att man inte bör säga ”Tyck till”, ett uttryck som högeligen ogillas av Göransson.

Bengt Göransson var ledamot av Sveriges riksdag 1985-91, kultur- och skolminister 1982-89 samt utbildningsminister 1989-91. 2010 innehade han gästprofessuren till Torgny Segerstedts minne vid Göteborgs universitet och kom samma år ut med boken Tankar om politik. Göransson, född 1932, har ett gediget och långt förflutet inom socialdemokratin och har en särskild förkärlek för kultur och folkbildning. Han är även ansluten till nykterhetsrörelsen IOGT-NTO.

Det var alltså en riktig sosseräv som bjöd ABF-auditoriet på väl genomtänkta och hörvärda åsikter om det offentliga språket. Orsaken till att han avskyr uttrycket ”tyck till” förklarade han ungefär så här:

Om man ”tycker till” behöver man inte ta ansvar. De som lyssnar tar åsikterna mer på allvar om de är väl genomtänkta och inte bara uttryck för tyckande.

Enligt Göransson har såväl politiken som språket förtunnats och förflackats. Talaren citerade partibrodern Göran Persson, som vid något tillfälle undsluppit sig att politikens uppgift är att rätta till misstag. Så är det inte alls, menade Göransson:

Politiken är till för att utforma samhället, inte bara att rätta till det som blivit fel. Kommunerna har förvandlats till något slags serviceverksamhet snarare än att vara politiska organisationer.

Högt upp på Bengt Göranssons prioritetslista står att ”återerövra språket”. Han menar att det finns en rad termer som är mer tillkomna för att dölja än att förklara, vilket man bör vara observant på. Såsom ordet ”läkarintyg” som han förklarade ej längre finns – i stället heter det numera ”medicinsk utvärdering”. Göransson uppmanade vidare auditoriet att använda ordet ”medborgare” och ej ”skattebetalare”.

Fredrik Reinfeldt manipulerar språket.

Det är viktigt att fundera över det manipulativa språket, ansåg Göransson. Som exempel anförde han Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring 2011. Göransson konstaterade att Reinfeldt här kommit med en språklig innovation: i stället för ”utegångsförbud” för stökig förortsungdom talas det om ”helgavskiljning”. Ord som ”mattelyft” och ”fikabordet” vann inte heller förra statsrådets gillande – de är inte värdiga en regeringsförklaring som skall ha en mer högtidlig språkdräkt.

Göransson:

Förmodligen ville Reinfeldt ”göra sig gemen”, som min farmor brukade säga. Men det är allvarligt när orden inte får betyda något, när orden skall dölja.

Jag skulle vilja bidraga med ett exempel beträffande statsministern som Bengt Göransson avstod från att ta upp. Det gäller det ständigt återkommande mantrat ”invandring berikar”. Detta om något är ägnat att dölja alla de problem som svensk immigrationspolitik för med sig oavsett om den exekveras av borgare eller sossar.

Bengt Göransson uppmanade åhörarna att särskilt lyssna på metaforer, språkliga bilder, och gav några ganska dråpliga exempel – till exempel ”oro som äter sig in” och ”öppenhet som omfamnar”. Alltså rena floskler som saknar innehåll om man begrundar uttryckens (brist på)  innebörd. Ord och uttryck av detta slag var ingenting annat än ”sjölsjukeprosa”, enligt Göransson.

I slutet av föredraget citerade Göransson det strävsamma komikerparet Hasse & Tages lustmord på den svenska sjömansvisan med titeln ”Salta biten”. Detta som exempel på tomt och innehållslöst språkbruk, kan man tänka.Hasse & Tage lustmördade den svenska sjömansvisan.

http://www.youtube.com/watch?v=14l5pdArzyc

Länken ovan går till Sigge Fürsts obetalbara tolkning av Hasse & Tages visa.

Jag uppskattar i hög grad Bengt Göranssons traditionella syn på språk, utbildning och kultur, även om jag kanske inte håller med honom i varje stycke. Den kan i mina ögon betecknas som ett fint exempel på konservativt tänkande när det är som bäst!

Nej Victoria, det här var inte så lyckat…

Rikspajasen och kronprinsessan.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16188645.ab

Det har sagts att kronprinsessan Victoria gjorde stor succé när hon delade ut priset till ”Årets HomoBiTrans”-person vid den så kallade XQ Gaygalan nyligen. Icke oväntat dunkas hon nu kraftigt i ryggen av statsminister Fredrik Reinfeldt och hyllas rent allmänt i Sverige och utlandet för sitt ”engagemang”.

Men inte alla var så överförjusta. Ida Maria Gunnarsson menar att Victoria och kungahuset löper minimal risk att nagelfaras för sitt HBTQ-fjäskande nu när det är höjden av politisk korrekthet att ägna sig åt dylikt, vilket det knappast var för låt oss säga tio år sedan. Enligt Gunnarsson hade kronsessan inte på gaygalan att göra:

http://www.newsmill.se/artikel/2013/02/06/kronprinsessan-hade-inget-p-gaygalan-att-g-ra

Det ligger enligt min mening en hel del i Gunnarssons resonemang. Det är väl känt att kungahuset av princip inte gör något som kan uppfattas som kontroversiellt. Att visa sig på gaygalan och kramas med rikspajasen Gardell och därmed inhösta stående ovationer från såväl publik som statsminister måste vara ett av de nöjsammaste uppdrag vår tronföljerska någonsin haft: det krävs inget mod och ingen ryggrad.

Upplösningsminister Reinfeldt.

Inte för att jag förmenar vår duktiga och representativa Victoria, som jag i hög grad uppskattar och högaktar, att få sola sig i popularitetens glans en stund. Det är hon väl värd. Jag anser dock att hon borde ha valt ett lämpligare tillfälle. Reinfeldt talade nyligen om vårt nationella försvar som ett ”särintresse” när det i själva verket är en angelägenhet för alla svenskar.

Ett särintresse av högsta potens är däremot HBTQ-kommuniteten och den därmed nära förknippade homosexlobbyn, vilka omfattar kanske tre procent av svenska folket. Det är väl ingen som på allvar längre tror på Kinsey-rapportens skröna om tio procent, framtagen som den var efter intervjuer med en stor del av USAs manliga fängelsepopulation med dennas välkända sexuella böjelser. Kronprinsessan borde inte ta ställning så här kraftfullt för ett sådant särintresse vars samhällsnytta jämväl måste anses vara ytterst diskutabel. Hon borde kanske omge sig med bättre rådgivare.

Genom sitt fraterniserande med Gardell et consortes tar Victoria mycket klar ställning mot det traditionella familjeidealet man-kvinna-barn och alla barns rätt att få växa upp med en mamma och en pappa. Nu stödjer hon klokskapen att det går lika bra med föräldrar av samma kön inklusive det-kön. Jag tycker inte riktigt att detta är saker en blivande svensk statschef borde ägna sig åt.

Vad Reinfeldt står för vet vi redan. Det vill säga allt som gör honom själv och hans nya Moderater populära och som ligger på millimetern rätt i tiden. Längre än så sträcker sig inte vår upplösningsministers, förlåt statsministers ideologiska övertygelse.

Sista ordet går till Eddie Meduza med ”Sug mig mina drängar”:

http://www.youtube.com/watch?v=9V4VXb_ZYMM

Försvaret är en angelägenhet för oss alla!

Reinfeldt uppträder gärna som svensk patriot i idrottssammanhang. I försvarsfrågan tangerar hans inställning det landsförrädiska.

När jag anslöt mig till Sverigedemokraterna för ganska precis fem år sedan skedde det främst på grund av försvarsfrågan.

Jag hade 2006 röstat på ett alliansparti därför att jag ville ge den borgerliga konstellationen chansen att föra en bättre politik än den tidigare sosseregeringen förmått, inte minst då inom försvarspolitiken. Försvaret har alltid varit en av de absolut viktigaste inrikespolitiska frågorna för mig.

Sveriges försvar har länge befunnit sig i strykklass. Nedrustningen har i realiteten pågått ända sedan Olof Palme tillträdde som statsminister för drygt 40 år sedan, då Sveriges ekonomi började försvagas och samhällsekonomiska prioriteringar måste göras. Försvaret kom då att tjäna som en budgetregulator. När det behövde sparas så sparades det undantagslöst på försvaret.

Svenskt försvar – alltid i strykklass.

Till Palmes och sosseriets försvar måste ändå sägas att man såg till att hålla landets försvarsindustri och med denna intimt förknippade företag som Bofors, SAAB och Hägglunds i gång. Palme själv hade desslikes i egenskap av reservofficer viss inblick i försvarets realiteter.

När sedan Berlinmuren föll i slutet av 1989 och Sovjetunionen imploderade två år senare fick de som ville dra ned på försvarsutgifterna ytterligare råg i ryggen. Kalla kriget var slut och därmed troddes de militära hoten mot Sverige vara över. En majoritet politiker och även försvarsfolk i de högre rangerna syntes bergfast övertygade om detta.

Något invasionsförsvar behövdes inte längre – i stället skulle de bristfälliga resurser som återstod satsas på det så kallade cyberkriget, terrorism- och katastrofbekämpning och/eller utlandsinsatser. Försvarsmakten blev med tiden även ett slags catwalk, där politiskt korrekta soldatkategorier såsom invandrare, kvinnor och homosexuella visades upp.

Värnpliktsförsvaret befanns onödigt. Någon fara på taket var det dock absolut icke – o nej då, landets försvar var i stället vassare och effektivare än förut! Samtidigt skrotades regemente efter regemente och det militära kulturarvet lades i spillror.

På senare tid har såväl ÖB som försvarsminister konstaterat vad de flesta redan i princip visste, nämligen att det svenska försvarets resurser i dag endast räcker till för att försvara en del av landet i ungefär en vecka. Frågan är om den nuvarande kapaciteten förslår ens så långt. Detta i en tid då arvfienden Ryssland under den nye tsaren Vladimir Putin satsar hårt på militär upprustning och modernisering.

Ryska soldater på marsch som viktiga spelpjäser i Putins imperieambitioner.

I detta läge påstår statsminister Fredrik Reinfeldt att ”försvaret är ett särintresse” som snällt måste ställa sig med mössan i handen i den mån man befinner sig vara i behov av ytterligare medel. Det är ett helt otroligt uttalande, särskilt som det kommer från en man som fullgjorde sin värnplikt som fjälljägare. Jag skulle till och med vilja påstå att det tangerar det landsförrädiska.

Vårt militära försvar är ju så långt ifrån ett ”särintresse” man kan komma. Försvaret är vår nationella livförsäkring med uppgift att försvara vårt land, vårt folk och våra nationella värden inklusive demokrati och yttrandefrihet. Försvaret är en angelägenhet för oss alla. Det brukar med all rätt hävdas att varje land har en armé – sin egen eller någon annans. 

Om krig utbryter och Sverige ockuperas av främmande styrkor från andra sidan Östersjön har den sorgliga skepnad som i dag skall föreställa svensk regeringschef all anledning att se om sitt hus och förbereda sitt eget försvar. Risken är nämligen stor att han i en framtid kommer att ställas till rättsligt ansvar för sin och alliansregeringens möjligen brottsliga försummelse av Sveriges försvarsmakt.

Försvarsvännen Rolf K. Nilsson: snart före detta M?

Nya Moderaterna framstår tveklöst i dag som det mest försvarsnegativa partiet i regeringen, kanske i riksdagen. Från partitoppen utgår en värdenihilistisk röta som sprider sig neråt i partikadrerna. För Reinfeldt och hans vapendragare finns inte längre några ideologiska eller politiska sanningar, endast pragmatism, följsamhet och röstmaximering.

Försvaret är ett särintresse…

Kanske, kanske har dock Reinfeldt skjutit sig i foten den här gången med dessa fyra ord. Det är inte en dag för tidigt att det mullrar i de djupa moderatleden. Det förvånar inte alls att min gamle redaktionschef från min tid som utrikespolitisk medarbetare i Morgonposten i Göteborg, Rolf K. Nilsson, tidigare moderat riksdagsman och ledamot i försvarsutskottet, nu tar heder och ära av sin partiledare.

Rolf hör naturligtvis inte längre hemma i M utan snarare i det enda parti i riksdagen som faktiskt vill rusta upp vårt försvar – Sverigedemokraterna. Jag törs garantera att du är välkommen när du vill, Rolf!

SD fortfarande tredje störst och vågmästare

Sverigedemokraterna får 11,6 procent i Sentios decembermätning. Det innebär att SD är landets tredje största parti samt vågmästare i riksdagen.

I går (17 december) stoltserade Aftonbladets löpsedel med rubriker i krigsformat om Sverigedemokraternas och Jimmie Åksessons ”ras” i järnrörsincidentens kölvatten. Vad nu då, tänkte jag i mitt stilla sinne och blev ett tag riktigt orolig, är vi nere runt fyraprocents-strecket nu?

Riktigt så illa var det nu inte. När man slog upp tidningen fick man reda på att det så kallade raset bestod i att SD ”bara” noterats för 9,7 procent hos Aftonbladet/United minds samt 11,6 procent i Sentios decembermätning. SD är alltjämt tredje största parti och vågmästare i båda mätningarna. Exempelvis är SD ungefär dubbelt så stort som FP och tre gånger så stort som KD om vi skall gå efter de senaste opinionssiffrorna.

Men visst – båda nämnda mätningar bjöd på marginella nedgångar. När United Minds opinionschef Carl Melin av Aftonbladet ombeds kommentera SDs så kallade ras citeras han:

Järnrören sänker SD.

Det står naturligtvis var och en fritt att tolka orsaken till att SD minskat med 1,5 procentenheter sedan novembermätningen. Om nedgången skulle bero på SD-trions filmade eskapader i centrala Stockholm för två och ett halvt år sedan måste det dock betecknas som märkligt att nedgången kom först nu och ej i samma mätinstituts novemberundersökning.

Partisekreterare Björn Söder väljer enligt tidningen att kommentera tillbakagången så:

Det var väntat med en mindre tillbakagång.

Söder menar också att det är alldeles för tidigt att dra några säkra slutsatser i vad mån järnrörsfilmen kan ha bidragit till de senaste resultaten. Björn har givetvis helt rätt. Det vore förvisso också konstigt om tiden fram till valet om knappt två år skulle bjuda på oavbrutna opinionsframgångar. Det är det nog ingen som väntar sig.

Söder: ”Väntat med tillbakagång.”

Nedgången hos Sentio är betydligt mindre, o,7 procentenheter från förra månadens all time high om 12,3 procent.

I båda mätningarna har den rödgröna oppositionen en stabil ledning i opinionen där Socialdemokraterna noteras för ungefär 32 procent, att jämföra med regeringsbärande Moderaterna som parkerar på 28 – 29 procent. Skillnaden mellan blocken är att sosse-Löfven har med sig stödpartierna MP och V klart över fyraprocents-spärren under det att moderat-Reinfeldt alltfort har problem med C och KD.

Bara ett smärre under torde kunna rädda kvar KD i riksdagen 2014, låt vara att detta parti faktiskt får sin bästa notering på mycket länge hos Sentio med 4,5 procent (en ökning med hela 1,5 procentenheter).

Vad SD beträffar är det ett faktum att partiet ökat med ungefär det dubbla i varje val från starten 1988. Inte mycket tyder på att nästa val blir något undantag från den regeln. Erkännas bör dock att det finns problem i partiet.

Nyligen bestämde sig exempelvis påläggskalven Stefan Lundkvist, en före detta centerpartist som anslöt sig till SD  före valet 2010, att lämna partiet. Lundkvist utmärkte sig vid senaste SDU-kongressen genom att tala om partiledningens ”slemmiga fingrar” och har sedan dess haft uteslutningshotet hängande över sig. Det uppges att Lundkvist ämnar fortsätta som politisk så kallad vilde i Uppsala kommunfullmäktige.

Mer om avhoppet här:

http://www.expressen.se/nyheter/sdu-topp-slutar—avfardar-sd-som-osund-sekt/

En tungt vägande förklaring till den relativa turbulensen inom Sverigedemokraterna är att partiet växer så det knakar. De senaste veckorna uppges partiets medlemsantal ha ökat med icke mindre än 1500 personer. Om en eller annan hoppar av är det, trots allt, mot den bakgrunden ingen större katastrof. Ingen är oersättlig. Det finns gott om duktigt folk redo att rycka in.

Inga drev här inte…

http://www.expressen.se/nyheter/fridolins-fylla-visas-pa-natet/

Länken ovan går till en artikel i Expressen den 20/2 2004 som berättar om den då purunge MP-politikern Gustav Fridolins eskapader på fyllan i Hultfredsfestivalen 2003, dit nuvarande språkröret enligt uppgift hade kommit för att prata om EU.

Gustav Fridolin med språkrörskollegan Åsa Romsson demonstrerar för gayrättigheter. Foto: Photo2be

Fridolin är att döma av de bilder som publicerades märkbart berusad av alkoholhaltiga drycker eller möjligen påverkad av droger av  annat slag. På en av bilderna är hans byxor uppfläkta och en hand som ej tillhör Fridolin trevar i skrevet. Enligt MP-politikern själv var det en ”definitionsfråga” om han skulle betraktas som full eller ej. Han ursäktade sig även med att det är så här man beter sig om man är i Hultsfred.

Jag kan bara uppmana mina läsare att studera bilderna och avgöra själva om Fridolin skall anses som påverkad/full/berusad eller ej.

I anslutning till Expressen-artikeln uttalar sig ett antal politiker om huruvida det är rätt att publicera material om politiker som skämmer ut sig. Samtliga är överens om att detta är fel. Dåvarande partisekreterare (S), Lars Stjernqvist, citeras exempelvis på följande sätt:

Ett angrepp på en politiker är ett angrepp på demokratin.

Det är helt uppenbart att någonting har hänt under de nästan tio år som gått sedan Gustav Fridolin ertappades med byxorna nere. Numera är det fritt fram att ge sig på politiker på det mest flagranta sätt, nota bene om politikerna representerar Sverigedemokraterna. Då finns inte utrymme för högstämt tal om ”angrepp på demokratin”.

Per Asklund (M) – dömd sexköpare som inte fick resning.

Visserligen hängdes Fridolin ut på ett par nätsajter och som synes vid ett tillfälle i den största skvallerblaskan, men något så kallat drev var det knappast frågan om. Expressen följde inte upp genom att i flera veckor ha sida upp och sida ner om hur vämjelig Fridolin och hans parti var. Den stora moralpaniken som i fallet SD infann sig aldrig.

Ett betydligt färskare exempel på politiker som figurerar i dubiösa sammanhang är en historia som först publicerades i nättidningen Realisten och som handlar om hur ingen mindre än statsminister Fredrik Reinfeldt förekommer i en prostituerads kundregister.

Reinfeldts namn upptäcktes i en anteckningsbok med kundnamn som beslagtogs i en kopplerihärva 2011, vilken ledde till att (M)-politikern Per Asklund i Laholm dömdes till dagsböter för köp av sexuella tjänster. Asklund betalade 1200 kronor till en prostituerad, låt vara att tjänsten aldrig kunde utföras då politikern inte skall ha fått erektion.

I den aktuella kundförteckningen finns enligt Realisten anteckningen ”Fredrik Reinfeldt Minister 1600:-”. Nättidningen publicerar i dag denna text inklusive den utskrivna domen om härvan:

http://www.realisten.se/2012/12/04/las-domen-i-fredrik-reinfeldt-malet/

Vi får väl se om det blir något drev i Reinfeldt-härvan eller icke. Eller om sådana är reserverade för SD-politiker.

 Fredrik Reinfeldt – i prostituerads kundregister.

 

SD tredje störst – då skickar M fram Bildt

Demoskop/Expressen ger SD 9,0 procent och rangen som tredje största parti.

Enligt Demoskop/Expressen har Sverigedemokraterna nu stöd av 9,0 procent av väljarkåren. Undersökningen gjordes 30/10 – 7/11 och omfattade 1003 intervjupersoner. Det uppges att  att ökningen för SD – 1,9 procentenheter jämfört med förra undersökningen – är statistiskt säkerställd. SD är nu tredje största parti närmast före MP som noteras för 8,0 procent.

Totalt har den rödgröna oppositionen en knapp ledning: 45,7 mot 44,3 procent för alliansregeringen. I realiteten är ledningen större än så eftersom KD återigen misslyckas med att nå upp till det magiska fyraprocentsstrecket och alltså skulle hamna utanför riksdagen om det vore val i dag.

I mitt närmast föregående blogginlägg noterade jag att statsminister Fredrik Reinfeldt har ett särskilt emotionellt förhållande till Sverigedemokraterna och detta av såväl politiska som personliga skäl. Han förmår helt enkelt inte hålla huvudet kallt när SD kommer på tal och börjar mer eller mindre tala i tungor när så sker.

Naturligtvis måste detta problem vara välkänt inom moderatpartiet, så det överraskar ingalunda att man den här gången skickar fram utrikesministern och förre partiledaren Carl Bildt att angripa SD. Bildt har sannolikt inte samma känslomässiga låsning visavi SD som Reinfeldt, men inte heller den förre gör särskilt väl ifrån sig. Så här citeras han i Expressen (som ägnar tre sidor åt SD-uppgången):

Jag tror att detta kommer att korrigera sig framöver, när man ser helhetsbilden. De har inga andra lösningar än att isolera Sverige från omvärlden. De står för en renodlad isoleringspolitik som skulle skada Sverige rätt kraftfullt.

Bättre än så lyckas alltså inte utrikesministern när han försöker sig på att förklara vad SD ”egentligen” står för: isoleringspolitik. Bildt menar förmodligen att SD är isolationistiskt därför att vårt parti är djupt EU-kritiskt och vill att Sverige skall lämna en union som alltmer utvecklats till att bli en mäkta tungrodd superstat där ekonomisk katastrofpolitik, korruption och maktfullkomlighet är utmärkande drag.

 Bildt stirrar  med förfäran på SD:s nya opinionssiffror men misslyckas, precis som Reinfeldt, med att amalysera fenomenet SD.

Att vilja lämna EU är naturligtvis inte sak samma som att vilja ”isolera Sverige från omvärlden”. Om Carl Bildt hade brytt sig om att sätta sig någorlunda in i sverigedemokratisk politik mellan alla sina resor till jordens alla hörn hade han funnit att SD i princip vill gå samma väg som Norge: stå utanför EU men i övrigt ägna sig åt livligast tänkbara samverkan internationellt på bilateral basis.

Jag tror inte, och jag tror inte Carl Bildt tror det heller, att Norge är ett särdeles isolerat eller särdeles ekonomiskt efterblivet land.

De så kallade nya Moderaterna, som både Bildt och Reinfeldt bidragit till att framskapa, borde i ren självbevarelsedrift vinnlägga sig om att få en bättre och mer realistisk förståelse för Sverigedemokraterna och dess politik. Som så många andra moderathöjdare både nu och tidigare lider de emellertid av besvärliga handikapp som stavas arrogans och självtillräcklighet.

Jag bedömer därför inte oddsen som särskilt stora för att de, eller några andra inom moderatleden, inom överskådlig tid skall komma fram till en vettig analys av fenomenet SD. Det torde innebära att strömhoppen från M till SD kommer att fortsätta. Tilläggas kan att Socialdemokraternas bedömning av SD troligen inte är ett dugg bättre än Moderaternas, och även S tappar som bekant till SD.

Men det är för M som förhållandet till det blåsippsprydda uppstickarpartiet är särskilt känsligt. Sedan ”det nya arbetarpartiet” M lämpat allt konservativt idégods överbord och exempelvis kör precis samma militära nedrustningspolitik, samma familjefientliga politik och samma massinvandringspolitik som vänsterblocket har de ju lämnat spelplanen öppen för SD.

Det är väl det herrarna Reinfeldt och Bildt sent omsider börjar inse. Men de har än så länge inte en susning om hur de skall bära sig åt för att tackla problemet.