Fatah: ”Israel bakom 9/11″

http://www.youtube.com/watch?v=j-AojmxgC9k

Länken ovan går till ett TV-framträdande signerat Abbas Zaki, ledamot i Centralkommittén för det palestinska partiet Fatah. I inslaget gör Zaki gällande att den förhatliga judiska staten Israel var inblandat i terrorattackerna mot USA den 11 september 2001.

Man tager sig för pannan. Det var alltså en israelisk attack som fick palestinaaraberna att dansa på gatorna av glädje över de 3000 amerikanska dödsoffren i anslutning till tvillingtornen ingående i World Trade Center. Låter ju väldigt sannolikt…

Fatahs Abbas Zaki, till vänster, är en av den palestinske ”presidenten” Mahmut Abbas (till höger) närmaste män.

Det islamistiska Hamas, som kontrollerar det palestinska territoriet Gaza, är den mer extremistiska av de båda palestinska huvudorganisationerna med sin benhårda inställning att den judiska staten skall krossas och judarna slängas i Medelhavet. Det mer sekulära Fatah på Västbanken brukar anses som mer måttfullt.

Vid den senaste så omdiskuterade socialdemokratiska partikongressen kallade till och med partiledaren Stefan Löfven Fatah för ”vårt kära systerparti” och välkomnade varmt Fatahs representant.

Man undrar om Löfven och hans tvivelaktiga partikamrater Carin Jämtin och Veronica Palm står bakom ”analysen” av Israel som ansvarigt för 9/11. Om inte borde man kanske ha ett allvarligt samtal med företrädare för det kära systerpartiet om olämpligheten av att torgföra vildsinta, antisemitiska konspirationsteorier.

Bröderna Tsarnajev: när ”djupt religiösa” bombar och mördar

Bomb mot de ”otrogna” i Boston.

Det påstås att den äldre av de båda Boston-bombarna, den 26-årige Tamerlan Tsarnajev, skulle ha blivit ”djupt religiös” för några år sedan. Han slutade röka, dricka, festa och idrotta (han ägnade sig åt boxning). Kulmen på denna ”religiösa” väckelse – det var islam det var fråga om - blev att han tillsammans med sin 19-årige bror Dzjochar placerade ut bomber bland åskadarleden i Boston Marathon vilket ledde till att tre människor dödades och närmare 200 skadades.

Jag är själv religiöst troende och studsar till varje gång religiös tro förknippas med våld, mord och terrordåd. Kopplingen är i mitt tycke  fullständig  absurd. Ordet ”religion” kommer från det latinska verbet religio vars infinitiva form är religare. Detta betyder ”återförknippa” eller ”återanknyta till”, i detta fall människans gudomliga ursprung. Som kristen tror jag på en kärleksfull, barmhärtig och förlåtande Gud vars kärlek var själva upphovet till världen och universum.

Om man således menar sig vara ”djupt religiös” borde detta i mitt perspektiv medföra, att man avsäger sig varje form av våld och hat. En sant religiös människa skulle givetvis aldrig komma på tanken att skada människor till liv och lem i syfte att föra ut ett religiöst budskap. Den som begår en sådan destruktiv handling skadar inte bara sina medmänniskor utan också sig själv och ytterst religionen och Gud. Jag skulle hellre beskriva den metamorfos som bröderna Tsarnajev genomgick som en radikalisering i fanatisk riktning. Religionen blev bara en täckmantel i detta sammanhang.

Bröderna Tsarnajev fångade av kameran i åskådarleden.

Efter hand som polisutredningen och pressbevakningen avseende terrordådet i Boston fortskrider kommer mer och mer fram kring familjen Tsarnajevs radikalisering. Den började med att den äldre brodern Tamerlan, ett av fyra barn till makarna Anzor och Zubeidat Tsarnajev, råkade in i en svår period av sitt liv. Han anklagades bland annat för hustrumisshandel. Modern rådde honom då att söka sin tillflykt i islam. Tamerlan i sin tur påverkade modern att börja beslöja sig enligt muslimsk sed, något som fadern avskydde: ”Du är tokig som täcker dig”, uppges han ha sagt till hustrun.

Tamerlan Tsarnajevs omvändelse ledde till en splittring i familjen, och för cirka två år sedan tog äktenskapet slut. De befinner sig nu båda åter i Dagestan, varifrån de inflyttade till Förenta staterna för omkring tio år sedan. Båda uppges hysa åsikten att de båda sönerna ”satts dit” för bombattentatet i Boston. Andra släktingar har emfatiskt tagit avstånd från deras nidingsdåd.

Här en länk till en informativ text i Wall Street Journal om dramat i familjen Tsarnajev:

http://online.wsj.com/article/SB10001424127887324235304578437131250259170.html?mod=wsj_share_tweet

Den mest normala personen i familjen förefaller ha varit fadern Anzor, vilken i likhet med äldste sonen höll på med boxning i sin ungdom. Han skall ha blivit mycket upprörd när Tamerlan, som var en lovande pugilist, slutade med sporten och blev fanatisk islamist. Anzors föräldrar deporterades på 1940-talet från ursprungslandet Tjetjenien till Kirgizistan inom ramen för Stalins deportationer, då hela folkslag omflyttades inom sovjetväldet på grund av påstådda nazistsympatier och regeringsfientlighet. Familjen hamnade omsider i Dagestan och i tidernas fullbordan alltså i USA.

Karl Marx tillåter vänsteranhängarna att hata och att stödja hat.

Media rapporterar i dag, den 22 april 2013, att den svårt skadade Dzjochar Tsarnajev vaknat ur sin medvetslöshet och börjat svara på frågor med hjälp av papper och penna. Han skall vara svårt skadad i tungan och försedd med andningsapparatur men kan se och höra. Så småningom kommer tvivelsutan den fullständiga bilden av bakgrunden till terrordådet att framtona. Det har bland annat rapporterats att det var Dzjochar som dödade sin bror genom att under polisjakten köra över honom med den stulna bil brödraparet färdades i. Om detta var en olyckshändelse eller en medveten gärning vet jag i skrivande stund inte.

En sak tycks stå klar: båda bröderna blev helgalna när de hemföll åt en radikal variant av islam. Kanske stödde de sig på Koranens uppmaning (sura 3:151) om att ”injaga skräck i de otrogna”, kanske på något annat koranord. Kanske var de så förblindade av hat och frustration att de gjorde vad de gjorde utan att bry sig om vad Koranen eller Profeten uppmanade dem till. Det får de fortsatta efterforskningarna utvisa.

I varje fall hade deras mordiska verksamhet ingenting med sann religion att göra. Hade de varit kristna skulle det ha varit helt omöjligt för bröderna Tsarnajev att stödja sig på något bibelord. Jesus Kristus uppmanar ju sina efterföljare både att ”älska sina fiender” och att ”vända andra kinden till” samt att göra mot andra vad vi vill att de skall göra mot oss, för övrigt en gammal judisk princip.

Jesus uppmuntrar till kärlek, inte hat.

Svenska media har  legat lågt med att belysa bombarbrödernas islamistiska överygelse; sådant skulle ju bevars kunde leda till ökad ”islamofobi” och ”främlingsfientlighet”.  Slutligen kan det spekuleras i vad som ligger bakom vänsterns kutym att ta parti för muslimer men aldrig för kristna. Min personliga gissning är att vänsterideologin, som ytterst bygger på  Karl Marx teser om klasshat, inte har några problem att godkänna politiskt och ideologiskt hat. Det kristna kärleksbudskapet anses däremot i ett strikt vänsterperspektiv vara uttryck för en ”slavmoral” som spelar borgar- och kapitalistklassen i händerna.

På goda grunder kan den revolutionära jidhadismen/islamismen anses ha betydliga likheter med marxism och marxistiska terrorrörelser. Islams förkämpar ägnar sig åt samma typ av verksamhet som exempelvis västtyska Baader-Meinhof-ligan (Rote Armee Fraktion), italienska Röda brigaderna och japanska Röda armén sysslade med på 1960- och 1970-talen. Det vill säga att skapa rädsla, osäkerhet och oordning i de västdemokratiska samhällena i syfte att bereda vägen för den saliggörande revolutionen.

Troligen är det också detta hatbejakande synsätt som ligger bakom den utveckling socialdemokratin genomgått i riktning mot växande sympatier för muslimsk fundamentalism och en antagonistisk inställning gentemot den judiska staten Israel. Det forna kristna sosseförbundet Broderskapsrörelsen har exempelvis under namnet Socialdemokrater för tro och solidaritet förvandlats till en renodlad stödorganisation för terroriströrelsen Hamas i Gaza.

Peter Weiderud – vänsterideolog och proislamist i kyrkliga kretsar.

Ordförande i Socialdemokrater för tro och solidaritet är journalisten Peter Weiderud, född 1957, som är ett stående inslag i det Israel-fientliga propagandajippot Ship to Gaza. Weideruds tentakler förgrenar sig djupt inom inte bara svensk socialdemokrati – förutom att leda Svenska kyrkans internationella arbete är han även utrikespolitisk chef hos den notoriskt vänstervridna, protestantiska organisationen Kyrkornas världsråd i Geneve. Svenska kyrkan i stort framstår allt mer som ett världsligt rättfärdighetsinstut och allt mindre som ett redskap för själarnas frälsning.

En centerpartistisk Israel-hatare

lEn doldis bland Israel-hatare: Pär Granstedt (C).

Det har under den senaste tiden diskuterats mycket kring fallet Omar Mustafa, islamisten och antisemiten som nyligen tvingades avgå från Socialdemokraternas partistyrelse mindre en vecka efter det han invaldes.

Att vara antisemit och hata Israel har dock aldrig varit någon nackdel för den som vill göra karriär inom sosseriet – snarare tvärtom. Mustafas fall blev slutligen de kvinno- och HBTQ-fientliga skrivningarna i anslutning till Islamiska förbundets program. Mustafa tvingas således bort, men hans meningsfränder när det gäller Mellanöstern-frågan av typ Carin Jämtin och Veronica Palm sitter kvar i orubbat bo. Liksom givetvis Stefan Löfven, som bjöd in en representant för det ”kära systerpartiet” Fatah, svårt besudlat av terror genom åren, till den senaste partikongressen.

Men antisemitismen och antiisraelismen är definitivt icke begränsad till S-partiet i svensk politik. I Centerpartiet finns exempelvis en man som heter Pär Granstedt, född 1945 och 1973-94 riksdagsledamot samt bland annat ledamot i utrikesutskottet och utrikesnämnden. Denne var efter riksdagskarriären sakkunnig i regeringskansliet  1995-99 i säkerhets- och utrikespolitiska frågor. Därefter har han varit sysselsatt som omvärldsanalytiker och var 2006-2209 generalsekreterare i Association of European Parliamentarians for Africa (AWEPA).

Pär Granstedt har ytterligare en syssla. Han är utrikeskrönikör  för centerpressen. Ett av favoritämnena är Israel och situationen i Mellanöstern. Granstedt har genom åren gjort sig beryktad  som en rabiat Israel-hatare och en lika rabiat ”Palestina”-vän. Såvitt jag kan erinra mig har han aldrig någonsin haft ett enda positivt ord att säga om den judiska staten Israel. Att Israel skulle ha någon rätt att existera inom säkra och erkända gränser tycks inte finnas på utrikesexperten Pär Granstedts världskarta: allting är Israels fel.

Det israeliska parlamentet Knesset i huvudstaden Jerusalem - centrum för en vibrerande demokrati.

Det senaste exemplet på Granstedts antiisraeliska tirader kom i dag (15 april 2013) där hans alster i Länstidningen i Södertälje rubricerats ”Israels ödesdigra vägval”. Texten har tidigare bland annat publicerats i Hallands Nyheter. Som vanligt avlevererar han en bredsida mot staten Israels regering samt även den amerikanska Obama-administrationen, vilken verkligen inte kan berömma sig av att vara särdeles proisraelisk även om den officiellt nödgas stå bakom USAs traditionella stöd för Mellanösterns enda demokrati.

Bland Granstedts hårresande anklagelser mot Israel märks: ”Israel har bedrivit en kolonial erövringspolitik i Palestina i ett halvsekel” samt att ”ett Israel från Medelhavet till Jordanfloden ska förverkligas”. Vidare ordar Pär Granstedt bland annat om ”demokratiseringen” i ett land som Egypten. Alltså ett land där det islamistiska Muslimska brödraskapet kommit till makten och vars nuvarande president för något år sedan i ett tal hänvisade till judar (även om han använde termen ”sionister”) som apor och grisar.

Demokratisering, Pär Granstedt?

Hela texten här:

http://hn.se/asikter/kronikor/1.2080610-israels-odesdigra-vagval

Personer som Pär Granstedt, vilka snöat in på schablonbilden av Israel som stora stygga vargen i Mellanöstern, kan för sitt liv inte förstå att detta land med sitt för sin överlevnad kämpande folk, inte har råd att lita på de mer eller mindre extremistiska palestinaarabiska grupperingar som brukar varva fagert tal om fred med terror, självmordsbombningar och raketbeskjutningar mot civila mål i Israel. Och där en av grupperingarna, Hamas, inte gör någon hemlighet av att man önskar utplåna Israel från kartan och slänga judarna i havet.

När får vi höra Granstedt och hans meningsfränder bekymrat tala om det faktum, att inom de arabiskkontrollerade territorierna Västbanken och Gaza barnen från tidigaste år får lära sig att hata judar och hur ärorikt det är att spänna fast ett bälte med sprämgmedel runt livet och beröva ett antal människor livet samtidigt som de själva går samma väg?

Hamas-flicka med självmordsmördarbälte.

Sannolikt aldrig. Granstedt et consortes har redan bestämt sig för att allt elände i denna plågade del av världen emanerar ur den judiska staten Israel, en ö av demokrati, civilisation, välstånd och teknologiskt kunnande förutan vilken omgivande länder inte skulle klara sig särskilt länge. Ett land som slåss för våra frihetliga och demokratiska värden. Det är ingenting annat än skrämmande att det är personer som Pär Granstedt som har format Sveriges Mellanöstern-policy genom åren.

Pär Granstedt är en yngre bror till docenten i ekologiskt lantbruk Artur Granstedt och liksom denne född i Mölnbo i Södertälje kommun.

Hamas trappar upp våldet under Obamas besök

Obama möter Netanyahu.

Lagom till USAs president Barack Obamas besök i Israel ger sig de styrande Hamas-terroristerna i Gaza till att bombardera Sderot i södra Israel med raketer. Två missiler träffade i morse mål i den utsatta staden i västra Negevöknen och skadade bland annat ett hus.

Raketbeskjutningen skedde två dagar efter det att de israeliska försvarsstyrkorna (IDF) hade fraktat 6591 ton förnödenheter av olika slag till Gaza på 24o lastbilar. Israelerna levererade även 1040 ton byggnadsmateriel. Det är Hamas traditionella sätt att tacka Israel för hjälpen

Hamas terroraktioner är naturligtvis noggrant planerade, även om raketernas träffsäkerhet ännu så länge är låg. Tanken är att en upptrappning av våldet i området under presidentens besök skall skada relationerna mellan Israel och USA. Hamas räknar även kallt med att Israel skall svara med samma mynt och i bästa fall kanske döda något barn i ett flygangrepp, så att Hamas kan få världsopinionen på sin sida.

När detta skrivs har Israels flygvapen gått till motangrepp och eliminerat en hög befälhavare inom Hamas militära gren. Hamas hävdar givetvis att även barn dödats. Jag håller inte alls för otroligt att de islamistiska Hamas-terroristerna ordnar den saken själva om det skulle behövas: allt för att få de antiisraeliska snyftarna runtom i världen på sin sida.

Ett hus i Sderot skadades under raketattackerna.

Just det – Hamas utnyttjar sitt eget folk som offer och sköldar i det heliga jihadkriget med syfte att utplåna Israel. Barnen i Gazas skolor och förskolor lär sig tidigt att hata judar och hur ärorikt det är att vara självmordsmördare med ett bombbälte virat runt midjan.

Det har spekulerats om orsaken till att Obama besöker USAs traditionella allierade Israel just nu och träffar president Shimon Peres, premiärminister Benjamin Netanyahu med flera israeliska höjdare. Det är nog inte alltför djärvt att dra slutsatsen, att ett av samtalsämnena kommer att vara Iran och dess kärnvapenprogram.

Obamas katastrofala val av försvarsminister

En brett leende Barack Obama träffar den palestinske ”presidenten” Mahmut Abbas. I bakgrunden Yassir Arafats porträtt.

USAs president Barack Hussein Obama har nyligen utsett en ny försvarsminister efter avgående Leon Panetta. Valet föll på Chuck Hagel, född 1946, senator för delstaten Nebraska 1997-2009. Hagel är också en dekorerad Vietnam-veteran samt har gjort karriär i det republikanska partiet.

Det finns flera orsaker till att valet av Hagel som ny försvarsminister måste anses vara mycket kontroversiellt. Dels har Chuck Hagel gjort sig känd för att förorda kraftiga nedskärningar i Förenta staternas försvarsbudget, dels har han inte, för att uttrycka sig milt, framstått som någon varm anhängare av staten Israel som sannolikt är USAs trognaste allierade.

En republikansk kollega till Hagel förklarade efter Hagels utnämning att detta var ”Det värsta tänkbara budskap vi kunde skicka till vår vän Israel”.

Chuck Hagel: kommer hans nominering att godkännas av kongressen?

Man behöver knappast vara rabiat Israel-anhängare för att hålla med om detta omdöme. Chuck Hagel, som är av tysk-polsk härkomst, har förespråkat direkta samtal med den islamistiska terrorrörelsen Hamas som kontrollerar Gaza. Han har vägrat kalla den terroristiska Hizbollah-rörelsen i Libanon för terrorister. Det ville inte heller Obama göra inför en omröstning i senaten 2007. Dock missade han omröstningen ifråga. Hagel  har inte ens velat förse Irans Revolutionära garde med terrorstämpeln.

Innan Barack Obama valdes till USAs president hade han gjort sig känd för att omge sig med Israel-fientliga rådgivare och medarbetare. En av dessa var Rashid Khalidi, professor i arabiska studier vid Columbia-universitetet, som tidigare arbetat för den palestinska rörelsen PLOs informationsavdelning.  Khalidi väckte uppseende då han 2005 förklarade att palestinierna hade rätt att bekämpa staten Israel med våld.

En annan av Obamas medarbetare inför valet 2008 som var en uttalad fiende till Israel var hans militäre chefsrådgivare och vice kampanjledare, general Merril McPeak. Denne anklagade judiska och evangelikala väljare för att sätta staten Israel före USAs nationella säkerhet. Obama försökte distansera sig från McPeaks uttalanden men behöll honom i sin stab genom hela valrörelsen. McPeak skapade även rubriker när han kallade president George W. Bush för ”kriminell” och att hans misstag orsakat USA skada för hundratals år framåt.

Obamas förre rådgivare, gamle PLO-medarbetaren Rashid Khalidi, professor vid Columbia-universitetet i New York.

På plats i Vita huset har väl Obama inte gjort några uppseendeväckande anti-israeliska utspel. Nu när han är inne på sin andra ämbetsperiod och   inte behöver tänka på att bli återvald ser han dock kanske en möjlighet att visa sitt sanna jag. Något som för övrigt kan komma att ske på flera områden. Obama är den förste USA-president som öppet kallat sig ”socialist” och var åtminstone tidigare associerad medlem av Chicago-avdelningen av organisationen Democratic Socialists of America.

Det var dåliga nyheter för det för sin existens ständigt kämpande Israel att Obama vann presidentvalet i november 2012 över Mitt Romney vilken alltid stått vid Israels sida. Att den förre nu utsett en Israels fiende och ursäktare av anti-judisk terror till försvarsminister måste anses vara katastrofala nyheter för den judiska staten. Många israeler kommer att sova dåligt om nätterna den närmaste tiden.

Ännu är dock inte sista ordet sagt. Hagel måste först godkännas av den amerikanska kongressen som kommer att utsättas för starka påtryckningar att inte godkänna presidentens omdiskuterade val av försvarsminister.

Israel slåss för våra värden

http://www.youtube.com/watch?feature=player_detailpage&v=hs8EwKjCKwQ#t=98s

Ovanstående länk går till en israelisk video som visar hur den oskyldiga civilbefolkningen i Israel drabbas av skoningslösa raketbeskjutningar från det av den islamistiska terroriströrelsen Hamas kontrollerade Gaza.

Dessa attacker utförs numera med hjälp av moderna missiler med ursprung i Iran. Det är tacken för att staten Israel för några år sedan  gav självstyre åt Gaza. Inom Hamas betraktas dock inte israelisk civilbefolkning som ”oskyldiga” – de är judar och är därför enligt Hamas och andra islamisters måttstockar per defintion fullt legitima måltavlor.

Militanta Hamas-krigare paraderar i Gaza.

Jag vill minnas att utrikesminister Carl Bildt vid det val som gav Hamas majoritet i Gaza talade om valprocessen som ett föredöme avseende demokrati. Han hade rätt i så måtto att själva valet så vitt jag förstår var förhållandevis demokratiskt. Det förde dock ett omdemokratiskt extremistparti till makten, något som på ett ovanligt tydligt sätt demonstrerar en av demokratins svagheter.

Jag tror det var Winston Churchill som en gång framhöll att demokratin är ett uselt politiskt system. Han tillade dock att alla andra alternativ är så mycket sämre att man ändå måste föredra demokratin.

Hamas utnyttjade sin nyvunna maktställning till att inte bara angripa Israel och judarna utan även på ett brutalt sätt göra upp med sina palestinska konkurrenter inom Fatah och PLO, som Hamas på 1980-talet bröt sig loss från. Fatah/PLO har makten inom det andra palestinska territoriet, nämligen Västbanken. Dess så kallade president, Mahmut Abbas, har tillkännagivit sin avsikt att ”Palestina” skall bli en stat med FN-status.

Hatpropaganda mot judar är ett obligatoriskt inslag i Hamas skolor och förskolor. Karikatyrteckningen är tyvärr inte alltför långt från verkligheten.

En stat bestående av två separat liggande områden styrda av organisationer – partier i någon meningsfull betydelse av detta ord är det ju inte fråga om, partier brukar vanligen inte förfoga över egna militära arméer - vilka bekämpar varandra med alla till buds stående medel. Om ämnet inte vore så allvarligt vore det skrattretande att ens komma på tanken att försöka göra en statsbildning av detta. Särskilt som Hamas-sidan inte är ett dugg intresserad av en sådan stat. Hamas målsättning är ju att skapa en enda palestinsk-arabisk stat i det område som nu utgör Israel.

Dessbättre har nu Israels regering, ledd av den anmärkningsvärt måttfulle premiärministern Benjamin Netanyahu, insett att Hamas hänsynslösa terror inte längre kan tolereras. Luftangrepp har utförts och marktrupper kan bli nästa steg om inte en bestående vapenvila inträffar. Flera bemärkta Hamas-ledare har kunnat oskadliggöras. Jag kan inte bedöma vilka stridsåtgärder som bör användas, men en sak är klar: Hamas-skurkarnas terror måste stoppas!

Amos Oz förordar en tvåstatslösning byggd på eftergifter från båda håll.

Terrorister av alla schatteringar måste inse att brott inte lönar sig. I alla fall inte i längden. Låt mig påminna om att Israel är Mellanösterns enda verkliga demokrati, en stat skapad av förföljda människor huvudsakligen från Europa och influerad av europeiska/västliga värderingar.

Det borde vara en obligatorisk skyldighet för alla européer och övriga anhängare av demokrati att sluta upp bakom Israel i dess kamp mot terrorism och den variant av rasism som kallas antisemitism, alltså judehat. Israel slåss för våra värden, och om Israel faller kommer det sannolikt att innebära början till slutet för den övriga västvärlden som vi känner den.

Som alla vet får inte Israel det stöd från den demokratiska västvärlden som jag menar borde vara obligatoriskt. Sverige räknas exempelvis, möjligen tillsammans med Norge, som ett av Europas mest Israel-fientliga länder och den nuvarande alliansregeringen har inte gjort något väsentligt för att förändra detta sakernas tillstånd.

Tvärtom bör regeringen Reinfeldt, med gamle Palestina-vännen och Israel-skeptikern Carl Bildt som utrikesminister, räknas som betydligt mer Israel-fientlig än den föregående regeringen Persson. Göran Persson var som bekant den förste svenske statsminister som besökte Israel sedan Tage Erlander var där för 40 år sedan.

Israeliska soldater visar stolt upp nationsflaggan.

När det gäller svenska förhållanden kan man göra tankeexperimentet att det inom Smålands gränser – Israel är ungefär lika stort som detta svenska landskap – fanns ett område som tidgare varit en del av Småland men som begåvats med självstyre. Detta område, låt oss säga att det rörde sig om Ydre härad, satte igång med raketbeskjutningar mot det övriga Småland. Jag är rätt säker på att det senare inte skulle tolerera detta utan tvärtom göra något för att stoppa beskjutningarna.

Videon ovan ger en antydan om hur oskyldiga israeler drabbas av terrorn. I svenska media lär vi dock inte få se sådana scener – svenska reportrar kunde inte bry sig mindre om israelernas lidanden och den psykiska påfrestning det innebär att vara omgiven av besinningslösa fanatiker som inget hellre vill än kasta alla judar i Medelhavet. I TV-rutan får vi således enbart se sekvenser från de förvisso ofta beklagliga resultaten av de israeliska flygangreppen, vilka alltså är svar på Hamas raketbeskjutningar.

Partitagandet för de palestinaarabiska terroristerna kan jämföras med den brutala ensidighet som rådde i svenska media under Vietnamkriget, då vi som var med på den tiden hjärntvättades med inslag som alla hade budskapet att världens ledande demokrati USA var Djävulens hemvist på jorden och att den kommunistiska motståndarsidan – Nordvietnam och den sydvietnamesiska gerillarörelsen Viet Cong (FNL) – var rena små lamm. De talrika kommunistiska grymheterna fick vi som var tillräckligt intresserade läsa om i utländsk press.

Offer för Viet Congs terror i Sydvietnam.

Låt oss hoppas att den krigiska utvecklingen i området inte kommer att eskalera bortom all kontroll. Alla är betjänta av fred och fredlig samlevnad. Enligt den israeliske författaren och permanente Nobel-priskandidaten Amos Oz måste båda sidor göra kännbara och i de egna leden impopulära eftergifter för  att en varaktig fred skall komma till stånd inom ramen för en tvåstatslösning.

Jag tror också att det är den bästa – faktiskt den enda – lösningen på sikt. Kortsiktigt är det dock nödvändigt att få stopp på Hamas raketbeskjutningar mot Israel som ju är upphovet till den nuvarande konflikten. Även om det skulle innebära att Israel måste gå in med militär och avlägsna Hamas från makten och temporärt återta kontrollen över Gaza.

Därför hatar svenskarna Israel

Enligt den obundna organisationen Freedom House får den judiska staten Israel högst poäng avseende politisk frihet på organisationens skala från 1 - 7. När det gäller medborgerliga rättigheter får Israel näst högst poäng. Israel kan mot den bakgrunden sägas vara en ö av frihet och demokrati i en omgivning bestående av mer eller mindre primitiva diktaturstater.

Detta tycks dock inte ha gjort något som helst intryck på svenskarna. I den internationella opinionsmätningen International Trends säger sig 68 procent av de tillfrågade svenskarna ha en negativ inställning till Israel. 24 procent av dessa menar sig vara ”starkt negativa”. Bara 19 procent anser sig vara positiva under det att endast 2 procent förklarar sig vara ”starkt positiva”.

De angivna resultaten innebär att Sverige har den mest negativa inställningen till den judiska staten av alla de tolv EU-stater som deltog i undersökningen. Svensken i gemen bryr sig uppenbarligen inte om att Israel är Mellanösterns enda demokrati och omges av fientliga grannar. Därtill har israelerna sedan 1990-talet fått till stånd en positiv ekonomisk utveckling samt omtalas ofta som ett högteknologiskt under.

 Ilmar Reepalu – antisemit eller bara dum?

Den svenska inställningen understryks av den katastrofala och skrämmande utvecklingen i det muslimtäta Malmö, där det väckt uppmärksamhet över hela världen att många judar flyr staden till följd av att de känner sig hotade och förföljda. Attentat mot judisk egendom och judiska befattningshavare tillhör ordningen för dagen.

Malmö har dessutom i Ilmar Reepalu ett socialdemokratiskt kommunalråd som genom en rad idiotiska och oinformerade uttalanden med önskvärd tydlighet visat att han inte begriper någonting över huvud taget av den judiska verkligheten. Bland annat har Reepalu givit judarna själva en del av skulden till att de förföljts samt anklagat Sverigedemokraterna för att ha infiltrerat Malmö judiska församling.

Om Reepalu är medvetet antisemitisk eller bara dum är en öppen fråga. Att han alltjämt hålls om ryggen av den socialdemokratiska ledningen är varken mer eller mindre än en skandal.

Frågan är naturligtvis varför det finns en så pass utvecklad avsky för Israel i  just Sverige. Svenska Dagbladets Claes Arvidsson ger i en ledarblogg den 28/9 följande förklaring:

Svaret bottnar i att Israel ses genom en enda prisma, konfliktperspektivet. Och utifrån ett klart ställningstagande mot Israel.

Detta är är säkert nog så sant men räcker inte som förklaring. Den negativa inställningen till Israel tar i Sverige, och en stor del av den övriga världen, avstamp med den vänstervåg som bryter igenom från mitten av 1960-talet. Det blir på modet att betrakta Israel som ett imperialistiskt – ”sionistiskt” – land förvisso nära lierat med USA.

Den snedvridna propagandan om sionismen, som egentligen bara innebär en strävan att bevara och stärka den judiska staten, är ett reellt återupplivande av den nattståndna antisemitismen men med ett mer godtagbart språkbruk. Förhärdade terroristledare såsom PLOs Yassir Arafat (1929-2004) och PFLPs George Habash (1926-2008) förvandlas till frihetskämpar.

 Palme och Arafat trivdes tillsammans.

I Sverige genomför Olof Palme, sannolikt med baktanken att detta skall gynna hans internationella aspirationer, en helomvändning visavi socialdemokratins traditionellt positiva inställning till Israel vars förste premiärminister var den socialdemokratiske arbetarledaren David Ben Gurion. Palme och hans devote vapendragare Sten Andersson satsar i stället på Arafat och PLO. Trots en viss tillnyktring på senare tid intar antiisraelismen alltjämt en grundmurad ställning i svensk utrikespolitik.

Lägg därtill det faktum att Sverige förmodligen har Europas sämsta historieundervisning där den nazityska judeförintelsen alltmer faller i glömska eller åtminstone hamnar i bakvattnet. Den forna och självklara entusiasmen för den judiska staten som en tillflyktsort och säker hamn för judar över hela världen är i stort bortblåst med undantag för de fåtaliga Israel-vänner, ofta med hemvist inom kristenheten, som ännu finns kvar.

Det ibland hätska ställningstagandet mot Israel kan inte helt förstås om man inte tar med den tilltagande muslimska invandringen i ekvationen. Det skall understrykas att det inte är etniska svenskar som ligger bakom judetrakasserierna i Malmö – det är uteslutande personer med islamsk/islamistisk bakgrund. Inte för inte kallas Malmö stundom för ”Sveriges Gaza”.

 Synagogan i Malmö – omtyckt mål för våldsbenägna islamister.

Fallet Ingmar Karlsson: antisemitism med akademisk fasad

 Med starka Israel-antipatier: Ingmar Karlsson.

Det finns antisemiter och antisemiter. Inte alla vrålar ”heil Hitler”, gör romersk hälsning, citerar falsifikatet Sions vises protokoll eller tar  en tur med Ship to Gaza. Somliga nöjer sig med att kräva erkännande av det så kallade Palestina, som inte ens är en statsbildning. Andra gör som ambassadör Ingmar Karlsson: döljer sin antisemitism bakom en akademisk fasad.

Civilekonomen, diplomaten och författaren Axel Ingmar Karlsson föddes i småländska Burseryd 1942. Karlsson har skrivit ett stort antal böcker om främst utrikespolitik, olika minoritetsfolk samt religionsfrågor. Hans ställningstaganden är ibland uppseendeväckande ensidiga, enkannerligen när ämnesvalet har med Mellanöstern att göra.

Ingmar Karlsson anställdes vid utrikesdepartementet (UD) 1967. Hans stationeringsorter har omfattat exempelvis Bogotá, Wien, Damaskus, Peking och det forna Västtysklands huvudstad Bonn. Diplomatkarriären avrundades med poster som ambassadör i Prag med sidoackreditering i Bratislava 1996-2001 samt som generalkonsul i Istanbul 2001-2008. 2002 utsågs Karlsson till teologie hedersdoktor i Lund.

Ingmar Karlsson har gjort sig känd som en stridbar anhängare av den turkiska halvdiktaturen och har på ett oförblommerat sätt tagit ställning för Turkiets strävanden att vinna medlemskap i EU. Han väckte visst uppseende då han 2008 gav ut boken Kurdistan: landet som icke är och ådrog sig skarp kritik från svensktalande kurder såsom debattören Dilsa Demirbag-Sten.

Denna kritik gick Karlssons ära för när. Den diplomatiska och akademiska fernissan flagnade betänkligt när han for ut i obalanserade personangrepp mot Demirbag-Sten och bland annat i ett radioinslag utlät sig: ”Denna människa sitter i Röda Korsets styrelse, Svenska Institutets styrelse – för att hon är invandrare och tjej.” Karlsson bad senare om ursäkt för detta uttalande. Det skall inskjutas att vänsterkurder av typ Kurdo Baksi och Nalin Pegkul backade upp Karlsson. Sedan 2009 är ambassadör Karlsson forskare vid Centrum för Mellanösternstudier vid Lunds universitet och uppbär även en forskartjänst vid Global Political Trends Center i anslutning till Istanbul Kültür University.

 Karlsson har bland annat skrivit en bok om Tyskland.

Bland Karlssons böcker genom åren kan nämnas De obotfärdigas förhinder: myter i kampen om Palestina (1987), Kina i våra hjärtan: betraktelser kring Mittens rike inför nittiotalet (1987), Landet i mitten: Tyskland och det nya Europa (1990), Korset och halvmånen (1991), Islam och Europa: samlevnad eller konfrontation? (1994), Europas styvbarn: minoritetsfolk utan egen stat (2003) samt Vårt arabiska arv (2007).

Karlssons senaste bokbedrift har fått titeln Bruden är vacker men har redan en man. Sionismen: en ideologi vid vägs ände (2012). Redan titeln är avslöjande emedan den demonstrerar att ambassadör Karlsson antingen inte har förstått eller medvetet far med osanning om sionismens natur. Sionismen är nämligen inte en ideologi. Det är en strävan som kan ta sig olika uttryck men bottnar i övertygelsen, att det judiska folket har rätt till ett eget hemland. Den som tar avstånd från sionismen förnekar således defintionsmässigt att judarna har en sådan rätt.

Karlssons bok har diskuterats flitigt sedan den gavs ut av Walhlström & Widstrands förlag i våras. Den har fått en del uppskattande recensioner men även skarp kritik. Bland de mest positiva bedömarna märks Per Jönsson, vilken i Dagens Nyheter den 26 april 2012 menar att boken är ”ett gediget och välbalanserat bidrag”. Svante Lundgren anser i Svenska Dagbladet samma datum att Karlssons kritik av sionismen är ”kunnig men ensidig”.

 Lisa Abramowicz anklagar Ingmar Karlsson för lögner och halvsanningar.

Den judiska debattören Lisa Abramowicz uttrycker på debattsajten Newsmill den 30 april 2012 helt andra synpunkter. Hon konstaterar inledningsvis, att ambassadör Karlsson inte erkänner det väldokumenterade turkiska folkmordet på armenier och andra folkslag i samband med Första världskriget. Abramowicz deklarerar att alla hennes farhågor beträffande Karlssons senaste bok besannats - efter att ha lyssnat på författaren i ett radoprogram och på ett seminarium drar hon följande slutsats:

Inte en enda lögn, halvsanning eller myt om sionismen utelämnades under dessa två presentationer, de refererades i stället av Karlsson som om de vore dagsens sanning…Karlsson verkar inte ens förstå att sionismen var och är en nationell rörelse för judiskt självbestämmande, en överlevnadsstrategi, och att den finns i många olika varianter. Den är ingen ideologi.

Enligt Ingmar Karlsson, menar Abramowicz, är den arabiska sidan i Mellanöstern-konflikten kompromissvillig och fridsam under det att Israel är ett aggressivt land som inte vill ha fred utan endast behålla erövrade områden:

Han tycks ha glömt Sinai, södra Libanon, Gaza – alla områden som har evakuerats av Israel.

Lisa Abramowicz påpekar att Karlsson icke ens förmår erkänna att det var PLO-ledaren Yassir Arafats fel att fredsförhandlingarna i Camp David bröt samman 2000-2001, trots att detta väl dokumenterats av dem som satt med Arafat vid förhandlingsbordet. Arafats orimliga krav och omedgörlighet omintetgjorde freden den gången och ledde fram till ett nytt palestinskt uppror – den andra så kallade andra intifadan – som kastade regionen in i en fullskalig kris.

Slutligen framhåller Abramowicz att Karlssons ensidiga debattinlägg till förmån för arabsidan och mot Israel/judarna är bemängt med en mängd sakfel, obestyrkta påståenden, halvsanningar samt rena lögner. Den brister därtill när det gäller källhänvisningar. Abramowicz drar slutsatsen att Centrum för Mellanösternstudier i Lund troligen delar Ingmar Karlssons partiskhet och obalans.

 Torbjörn Jerlerup demonstrerar Karlssons falska citeringsteknik.

Ett annat kritiskt inlägg har författats av bloggaren Torbjörn Jerlerup på Newsmill den 5 augusti 2012. Jerlerup visar på ett såväl väldokumenterat som effektivt sätt hur Ingmar Karlsson, vilken i egenskap av akademiker naturligtvis borde veta bättre, inte drar sig för att använda sig av falska citat i syfte att backa upp sina teser. Jerlerup framhåller bland annat:

Men värst av allt är att boken radar upp en lång rad citat av kända sionister varav flera av citaten uppenbart är falska…hade han varit student hade det han skrivit refuserats och han hade avstängts från universitetet. Hur Wahlström och Widstrand kunnat publicera hans bok är för mig ett mysterium.

Icke minst demonstrerar Jerlerup med all önskvärd tydlighet hur Karlsson förfalskat citat av sionismens grundare, den österrikisk-judiske journalisten Theodor Herzl. Jerlrerup menar:

Att publicera förfalskade antisemitiska citat är värre än att publicera förfalskade Dylancitat, anser jag. Citaten i Karlssons bok kommer nu att valsa omkring och spridas som äkta i åratal, eftersom Karlsson är en ”auktoritet”.

Jerlreups inlägg är så pass intressant att jag här bifogar en länk där den som så önskar kan läsa det i sin helhet:

http://www.newsmill.se/artikel/2012/08/04/grova-antisemitiska-citat-i-ingmar-karlssons-bok

Nåja, det är faktiskt känt sedan länge att Ingmar Karlsson är en auktoritet med betydande skavanker. Själv har jag med viss behållning läst några av Karlssons böcker – bland annat hans insiktsfulla Kina-skildring från slutet av 1980-talet – och även hört honom analysera utvecklingen i samband med Tysklands enande 1990. Vid dessa tillfällen gjorde han på mig ett tämligen balanserat och samtidigt engagerat intryck. När det emellertid kommer till Mellanöstern verkar all diplomatisk och akademisk saklighet fara all världens väg.

 Är fred mellan israeler och palestinier tänkbar?

Då förvandlas den balanserade Karlsson till en partisk propagandist vilken – liksom så många andra gjort både förr och senare- nödtorftigt men inte särskilt framgångsrikt söker dölja sin antisemitism/antijudiskhet bakom den litet finare ”antisionismen”. Att inte fler fått upp ögonen för hans partiskhet/ensidighet i Sverige har med all sannolikhet att göra med den halvsekellånga och vitt spridda tradition av att racka ner på Israel och backa upp palestinaaraberna som alltfort florerar i vårt land.

Den som slutligen vill få en kort och rättvisande sammanfattning av konflikten i Mellanöstern gör väl i att ta del av denna föreläsning av Dennis Prager:

http://www.youtube.com/watch?v=iTKh5szd0y8&feature=player_embedded

Palme-Andersson-linjen övergiven: Bildt uppges ”olycklig”

http://www.youtube.com/watch?v=yUyt3oTNI90&feature=related

Även om den svenska regeringens beslut att rösta emot ”Palestinas” inträde i FNs kulturorgan UNESCO vid omröstningen i Paris den 31 oktober kanske inte var någon världssensation,så räckte det för att rädda min dag.

Varför inte fira genom att lyssna till Army of Lovers hitlåt ”Israelism” från 1993 (länk överst)?

Sverige var en av endast 14 nationer som nu gick emot den internationella klokskapen genom att rösta mot ett palestinskt UNESCO-inträde. 107 röstade för medan övriga lade ner sin röst. Följaktligen blev det så kallade Palestina för första gången med i ett FN-organ som land betraktat; man är redan medlem i FNs ekonomiska och sociala kommission för Västra Asien, UN-ESCWA.

UNESCO får en ny medlemsstat som inte är någon stat.

Det måste betonas att Palestinas medlemskap är helt och uteslutande en politisk gest utan reellt innehåll. Det finns nämligen ingen palestinsk stat och inte heller någon palestinsk regering som har kontroll över den. Såväl UNESCO-medlemskapet som ansökan att upptas som fullvärdig medlem i FN är helt och hållet ett resultat av Fatah-ledaren – och ”presidenten” – Mahmoud Abbas egensinniga politiserande.

Den palestinska motparten, det ännu mer extremistiska (och islamistiska) Hamas i Gaza, struntar i Abbas apspel, eftersom det enda man bryr sig om är att utplåna både judarna och deras land. Att vara en stat bredvid ett judiskt Israel som man inte erkänner fnyser Hamas föraktfullt åt.

Det verkligt intressanta med den svenska nejrösten är att den markerar ett övergivande av Palme-Andersson-linjen från 1980-talet, då det statsbärande sossepartiet valde att solidarisera sig med palestinaraberna och PLO, som då leddes av terrorns furste Yassir Arafat. Israel spottade både den adlige antisemiten Olof Palme och hans lakej, utrikesminister Sten Andersson, på.

Inte heller har någon borgerlig regering gjort något som ens liknar en ansats att göra upp med den skamliga palme-anderssonismen i Mellanöstern-politiken. Förrän nu. Enligt folkpartiledaren Jan Björklund snackade de fyra alliansledarna sig samman om att rösta nej och gick därmed emot UD:s avsikt att lägga ner Sveriges röst. Enligt uppgift skall utrikesminister Carl Bildt, med liknande typ av överklassbakgrund som Palme, vara ”olycklig” över hur det blev. Det förvånar mig inte – men gläder mig desto mera.

Jan Björklund bröt med palme-anderssonismen.

Det har enligt SVT framskymtat, att UD och Bildt känner sig överkörda och att ”felet” framförallt skulle vara Björklunds i dennes egenskap av utbildningsminister med självpåtagen rätt att bestämma över UNESCO-frågor. Det luktar väl mycket konspirationsteorier för att det skall vara riktigt trovärdigt, men osvuret är kanske bäst.

Klart är att Folkpartiet är Sveriges mest Israel-vänliga parti för tillfället. Förmodligen har Folkpartiets utrikespolitiske talesman sedan ett år tillbaka, Fredrik Malm, dragit sitt icke obetydliga strå till stacken för att få över sin partiboss på den rätta sidan.

Bland övriga länder som gick emot majoriteten i Paris märks USA, Kanada och Tyskland. Bland dem som stödde den palestinska ansökan finns Kina, Indien, Ryssland, Brasilien, Finland, Frankrike och Norge. Att de både sistnämnda skulle rösta emot israeliska intressen var naturligtvis väntat – antisemitiska strömningar skämmer för tillfället såväl Frankrike som Norge. Storbritannien och Danmark fanns bland dem som föredrog att lägga ner sina röster.

SVT uppger att en del palestinska politiker ”med bestörtning” reagerat inför Sveriges röstinsats samt att sossarnas utrikespolitiske talesman Urban Ahlin sagt att allt ”förtroende” Sverige byggt upp i ”Mellanöstern” nu är ”nedmonterat”.
Jaså. Vem orkar bry sig?

Israel har svarat som man kunde ha anat genom att speeda upp bosättningsbyggandet på Västbanken och kring Jerusalem och stoppa penningtransfereringar till den palestinska myndigheten.

Sanningen om ”fredens man” Abbas

Arafat och hans efterträdare Abbas.

Efter Mahmoud Abbas tal i FN om att världsorganisationen skulle erkänna ”Palestina” som en egen statsbildning sägs en ”ohelig allians” ha bildats mellan USA, Israel, Iran och Hamas. För samtliga dessa skulle ett självständigt ”Palestina” innefattande 1967 års gränser, av olika skäl, utgöra något av en katastrof. Samma gränser kallades av förre israeliske diplomaten och utrikesministern Abba Eban för ”Auschwits-gränserna”.

En händelse som illustrerar det terroristiska/islamistiska Hamas inställning inträffade under Abbas tal. En restaurangägare i Gaza City hade en TV, där talet direktsändes, påslagen. Två civilklädda Hamas-poliser tvingade honom att slå av TVn och förde därefter bort honom till en arrestlokal. Läs mer här:

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/ohelig-allians-efter-abbas-vadjan-i-fn_6503244.svd

Israels vägran att acceptera en palestinsk stat med 1967 års gränser är lätt att begripa. När dessa gränser rådde – det vill säga före 1967 – var det en enkel sak för invaderande fiendearméer att tränga sig in i landet via den smala remsan i Israels mittparti. Eftersom Israel inte ville vara med om detta igen annekterade man därför det som numera kallas Västbanken.

När det i dag talas om att Israel ”ockuperar” Västbanken bör man ha klart för sig, att detta gamla bibliska område ursprungligen hade reserverats för det judiska Palestina. Det kan därför med viss rätt hävdas, att det är palestinierna som i form av PLO/Fatah i dag ockuperar de områden på Västbanken som ligger under deras kontroll men som rätteligen borde tillhöra judarna.

Hamas för sin del har länge legat i luven på PLO/Fatah och har en minst sagt kylig inställning till PLO/Fathas och Abbas försök att via någon form av internationella  förhandlingar skapa en palestinsk stat. Det Hamas är allra mest intresserat av är att via en blodig, väpnad kamp utplåna Israel och slänga judarna i Medelhavet. Hamas uppbackare Iran stödjer självfallet sin vapenbroder.

”Storpalestina” enligt palestinsk geografi som Abbas ansluter sig till.

Mahmoud Abbas, även känd som Abu Mazen, är för sin del en föga trovärdig ”fredens man”. Född i Safed 1935 gick han tillsammans med sin familj i landsflykt till Syrien, då omkringliggande arabländer angrep den nybildade staten Israel i maj 1948. Arabländerna hade uppmanat de omkring en miljon araberna i Israel att fly för att sedan kunna återvända i triumf efter den arabiska segern. Vi vet hur det gick med denna förhoppning.Från Syrien flyttade Abbas till Qatar, där han 1957 var med om att bilda motståndsrörelsen al-Fatah.

Mahmoud Abbas/Abu Mazel disputerade i Moskva 1982 på avhandlingen Den hemliga kopplingen mellan nazisterna och ledarna för den sionistiska rörelsen, vilken senare gavs ut i engelsk översättning. Abbas har med visst fog beskrivits som förintelseförnekare. En mer korrekt term är kanske historierevisionist. Abbas har förvisso beskrivit Förintelsen av judarna som en tragisk händelse, men samtidigt förklarat sig ovillig att nämna siffror i sammanhanget. Snarare än den officiella siffran sex miljoner, menar Abbas, var det  ”något hundratusental” judar som mördades av nazisterna.

Mahmoud Abbas menar att ”något hundratusental” judar dog i Förintelsen.

Abbas var en av de drivande krafterna bakom tillkomsten av Oslofördraget 1993, vilket stipulerade att Israel skulle avträda mark åt PLO i utbyte mot att den palestinska organisationen erkände Israels rätt att existera, satte stopp för terrorismen, såg till att terroristerna avväpnades, samarbetade med israelerna för att gripa efterlysta terrorister samt införde fredsfostran i skolorna.

Omvärlden, och inte minst den norska regeringen, jublade när avtalet var i hamn – äntligen var freden i Mellanöstern säkrad. När det kom till kritan levde dock inte PLO upp till någon av sina utfästelser. Abbas  tillhör dem som varit mest vältalig i försvarandet av PLO:s avtalsbrott.

I mars 2003 utsågs Mahmoud Abbas/Abu Mazen till palestinsk premiärminister under ”presidenten” Yassir Arafat. Det skar sig emellertid dem emellan, då Abbas ville avväpna militanta grupper medan Arafat ville fortsätta den så kallade Al-Aqsa-intifadan. Abbas valde därför att avgå efter tre månader. I november 2004 avled Arafat och Abbas valdes året därpå till hans efterträdare.

Efter en kort smekmånad upphörde samarbetet mellan Hamas och PLO/Fatah, och det är symptomatiskt att militanta-religiösa Hamas mosätter sig det något mindre militanta och sekulariserade PLO/Fatahs strävan efter en palestinsk statsbildning via omöstning i FN. Det är i skrivande stund nästan omöjligt att tänka sig en återupptagen vänskap mellan de båda palestinska grenarna.

Mahmoud Abbas och hans anhängare vill gärna sprida föreställningen om honom som den kloke och fredlige äldre statsmannen, som ingenting hellre vill än att idka fredlig samlevnad med den judiska staten Israel. Det är dock ytterligt tveksamt om denna föreställning har något med verkligheten att göra.

Kommunisten och terroristen George Habash hyllades av Abbas.

När den ökände terroristledaren George Habash dog för några år sedan påbjöd exempelvis Abbas tre dagars landssorg med alla flaggor på halv stång. Han har också godkänt det officiella Fatah-plakatet med ett Storpalestina, där det israeliska territoriet ingår. Det vill säga samma typ av kartbild som förekommit på vänsterledaren Lars Ohlys slips!

I sitt beramade FN-tal, där Abbas pläderade för Jerusalem som den palestinska statens huvudstad, undvek vidare PLO-ledaren att nämna den icke helt oväsentliga judiska närvaron i Jerusalem. Abbas har i själva verket tidigare inför offentligheten påstått att Jerusalem aldrig varit judarnas huvudstad samt att judarna aldrig byggt något tempel!

De muslimska religiösa myndigheter som ansvarar för Tempelberget har yttermera gjort sitt bästa för att omintetgöra tusentals år av judisk historia i ett desperat försök att neka det judiska folket rätten till Jerusalem.