Försvaret är en angelägenhet för oss alla!

Reinfeldt uppträder gärna som svensk patriot i idrottssammanhang. I försvarsfrågan tangerar hans inställning det landsförrädiska.

När jag anslöt mig till Sverigedemokraterna för ganska precis fem år sedan skedde det främst på grund av försvarsfrågan.

Jag hade 2006 röstat på ett alliansparti därför att jag ville ge den borgerliga konstellationen chansen att föra en bättre politik än den tidigare sosseregeringen förmått, inte minst då inom försvarspolitiken. Försvaret har alltid varit en av de absolut viktigaste inrikespolitiska frågorna för mig.

Sveriges försvar har länge befunnit sig i strykklass. Nedrustningen har i realiteten pågått ända sedan Olof Palme tillträdde som statsminister för drygt 40 år sedan, då Sveriges ekonomi började försvagas och samhällsekonomiska prioriteringar måste göras. Försvaret kom då att tjäna som en budgetregulator. När det behövde sparas så sparades det undantagslöst på försvaret.

Svenskt försvar – alltid i strykklass.

Till Palmes och sosseriets försvar måste ändå sägas att man såg till att hålla landets försvarsindustri och med denna intimt förknippade företag som Bofors, SAAB och Hägglunds i gång. Palme själv hade desslikes i egenskap av reservofficer viss inblick i försvarets realiteter.

När sedan Berlinmuren föll i slutet av 1989 och Sovjetunionen imploderade två år senare fick de som ville dra ned på försvarsutgifterna ytterligare råg i ryggen. Kalla kriget var slut och därmed troddes de militära hoten mot Sverige vara över. En majoritet politiker och även försvarsfolk i de högre rangerna syntes bergfast övertygade om detta.

Något invasionsförsvar behövdes inte längre – i stället skulle de bristfälliga resurser som återstod satsas på det så kallade cyberkriget, terrorism- och katastrofbekämpning och/eller utlandsinsatser. Försvarsmakten blev med tiden även ett slags catwalk, där politiskt korrekta soldatkategorier såsom invandrare, kvinnor och homosexuella visades upp.

Värnpliktsförsvaret befanns onödigt. Någon fara på taket var det dock absolut icke – o nej då, landets försvar var i stället vassare och effektivare än förut! Samtidigt skrotades regemente efter regemente och det militära kulturarvet lades i spillror.

På senare tid har såväl ÖB som försvarsminister konstaterat vad de flesta redan i princip visste, nämligen att det svenska försvarets resurser i dag endast räcker till för att försvara en del av landet i ungefär en vecka. Frågan är om den nuvarande kapaciteten förslår ens så långt. Detta i en tid då arvfienden Ryssland under den nye tsaren Vladimir Putin satsar hårt på militär upprustning och modernisering.

Ryska soldater på marsch som viktiga spelpjäser i Putins imperieambitioner.

I detta läge påstår statsminister Fredrik Reinfeldt att ”försvaret är ett särintresse” som snällt måste ställa sig med mössan i handen i den mån man befinner sig vara i behov av ytterligare medel. Det är ett helt otroligt uttalande, särskilt som det kommer från en man som fullgjorde sin värnplikt som fjälljägare. Jag skulle till och med vilja påstå att det tangerar det landsförrädiska.

Vårt militära försvar är ju så långt ifrån ett ”särintresse” man kan komma. Försvaret är vår nationella livförsäkring med uppgift att försvara vårt land, vårt folk och våra nationella värden inklusive demokrati och yttrandefrihet. Försvaret är en angelägenhet för oss alla. Det brukar med all rätt hävdas att varje land har en armé – sin egen eller någon annans. 

Om krig utbryter och Sverige ockuperas av främmande styrkor från andra sidan Östersjön har den sorgliga skepnad som i dag skall föreställa svensk regeringschef all anledning att se om sitt hus och förbereda sitt eget försvar. Risken är nämligen stor att han i en framtid kommer att ställas till rättsligt ansvar för sin och alliansregeringens möjligen brottsliga försummelse av Sveriges försvarsmakt.

Försvarsvännen Rolf K. Nilsson: snart före detta M?

Nya Moderaterna framstår tveklöst i dag som det mest försvarsnegativa partiet i regeringen, kanske i riksdagen. Från partitoppen utgår en värdenihilistisk röta som sprider sig neråt i partikadrerna. För Reinfeldt och hans vapendragare finns inte längre några ideologiska eller politiska sanningar, endast pragmatism, följsamhet och röstmaximering.

Försvaret är ett särintresse…

Kanske, kanske har dock Reinfeldt skjutit sig i foten den här gången med dessa fyra ord. Det är inte en dag för tidigt att det mullrar i de djupa moderatleden. Det förvånar inte alls att min gamle redaktionschef från min tid som utrikespolitisk medarbetare i Morgonposten i Göteborg, Rolf K. Nilsson, tidigare moderat riksdagsman och ledamot i försvarsutskottet, nu tar heder och ära av sin partiledare.

Rolf hör naturligtvis inte längre hemma i M utan snarare i det enda parti i riksdagen som faktiskt vill rusta upp vårt försvar – Sverigedemokraterna. Jag törs garantera att du är välkommen när du vill, Rolf!

Palmemordets fantasifoster

 Inga-Britt Ahlenius: bidrar till ytterligare dunkel i Palmeutredningen.

Jodå, jag har blivit förhörd om Palmemordet. Det skedde per telefon för i runda slängar tio år sedan.

Jag skriver detta i kölvattnet av dagens Expressen, som ägnar ett antal sidor åt mer eller fantasifulla teoribildningar om att ett militärt nätverk kan tänkas ligga bakom mordet.

Gamla FN-höjdaren Inga-Britt Ahlenius, som för ett par år sedan i en salvelsefull hatbok sågade FNs generalsekreterare Ban-ki Moon längs fotknölarna och har ett förflutet i den så kallade Palmekommissionen, citeras: ”Det är anmärkningsvärt att Sverige inte har kartlagt och utrett det här närverket.” Expressen, med en gedigen meritlista när det gäller att koka soppa på en spik, pekar på att Ahlenius på ”DN Debatt” ”kastade ljus över ett hittills outrett spår: att högerextremister inom en hemlig motståndsrörelse skulle ha mördat den svenske statsministern”.

Är det dock något som Ahlenius absolut inte gjort så är det att ha kastat ljus över något i sammanhanget. Vad hon är gjort är att ha försett den tragikomiska Palmeutredningen med ännu en vildvuxen konspirationsteori. Enligt Ahlenii teori skulle det ”hemliga” nätverket Stay behind – som det i själva verket skrivits spaltkilometer om redan - ligga bakom mordet. Det hör till saken att Palme själv var inblandad i Stay behind, som var en statlig organisation ämnad att träda i kraft för den händelse Sverige blev ockuperat av fientlig makt (läs: Sovjetunionen).

Jan Guillou: ”Lustiga fantastiska teorier”.

Ett annat Palme-spår som tidningen för fram är att en person som kallas ”Johan” skulle ha tillfrågats av en Palme-hatande polisman om han var villig att mörda Palme. Det kommer inte som någon sensation att den inbitne privatutredaren Gunnar Wall anser att ”Johan”, som han själv intervjuat, är ”trovärdig”. Lyckligtvis får ett antal bedömare, däribland de tidigare Palme-utredarna Ingemar Krusell och Thure Nässén, tillfälle att avfärda såväl Johan-spåret som den militära kopplingen och polisteorin som de rena fantasifoster de är.

Det är inte ofta jag får tillfälle att instämma i något av vad gamle KGB-agenten och ärkemarxisten Jan Guillou framför, men den här gången är jag helt överens med honom. Han citeras nämligen på följande sätt: ”Vi har alltför länge haft en inflation i lustiga fantastiska teorier om Palmemordet”.

Det som satt igång den här typen av vildvuxna spekulationer i Palmemordfallet är naturligtvis polis- och brottsgurun Leif G. W. Persson och TV-serien ”En pilgrims död” som G. W. genom ett par böcker givit upphov till. Detta praktpekoral lär väl få den nya Palmeutredningen flitigt sysselsatt för överskådlig tid framöver. Vem vet, kanske till och med denna bloggare kommer att kontaktas på ungefär samma sätt som skett tidigare och som jag berör inledningsvis?

En person som presenterade sig som kommissarie den-och-den ringde alltså upp mig för tiotalet år sedan och hävdade att en person hade angett att jag inte hade varit särskilt upprörd efter mordet på Palme 1986 och att han (kommissarien) därför tyckte han måste prata med mig om mitt alibi för mordnatten. Bakgrunden till detta märkliga samtal var att min kära framlidna hustru, som gärna pratade med alla möjliga personer om det mesta, halvt skämtsamt för ett par ytliga bekanta yppat ungefär att hennes make kanske  inte sörjt livet ur sig vid underrättelsen om Palmes öde.

Expressen har som synes tidigare varit inne på rätt spår om Palmemordet. Nu slår sensationsblaskan på stort med den ena fantasifulla hopkoket efter det andra.

Det hör till saken att en av dessa bekanta, som bodde i samma område som vi, råkade vara militant anhängare av en kommunistisk bokstavssekt och dessutom bror till samma sekts riksbekante ledare. Självklart måste denne man tipsa SÄPO om den fruktansvärde reaktionären Hansson, som varit med i både Demokratisk Allians, Contra och Ny Demokrati, som tänkbar Palme-mördare.

Den r-märkta sekten i fråga, så gott som icke existerande utanför Göteborg, hade för övrigt aldrig varit någon anhängare av Olof Palme så länge denne levde utan tvärtom avfärdat honom som ”kapitalets lakej” och liknande i sin statsunderstödda tidning. Efter mordet blev dock Palme upphöjd till helgon av nästan alla politiska schatteringar inklusive dem som tidigare gärna sett honom dingla i en galge efter det att proletariatets diktatur upprättats.

Nåväl, det är väl tveksamt om den uppringande kommissarien på allvar trodde att Hansson i Södertälje var en presumtiv gärningsman. Han lät sig också övertygas av mina försäkringar om att jag läst om mordet i morgontidningen vid 03.30-tiden dagen efter mordet. Jag kan inte påstå att jag vid tillfället klädde mig i säck och aska och väckte upp grannarna i höggljudda snyftningar, men inte heller hjulade jag runt och gjorde vågen på stan dagen därpå som ju var en lördag.

Vi får väl se om jag får en telefonpåringning från Palmeutredningen den här gången. Man vet aldrig, kanske någon sett mig prata med en eller annan medlem ur Stay behind eller den Palme-hatande gruppen vid Norrmalmspolisen på den tiden det begav sig. Faktum är att jag höll ett föredrag om vänstervridningen i massmedia i nämnda församling 1983. Visst fanns det en och annan egendomlig figur i det gänget, men statsministermördare?

Knappast. Jag upprepar vad jag framfört i dessa spalter nyligen: alla som har verklig inblick i Palmemordfallet är övertygade om att illdådet utfördes av Christer Pettersson. Basta.

Zlatan i Sven Rydells fotspår

Zlatan cykelsparkar in 4-2 på England. En prestation i yppersta världsklass.

När jag här om kvällen bänkade mig framför TVn för att beskåda Sveriges träningslandskamp mot England på den nya imposanta Friends Arena var det utan större förhoppningar jag gjorde detta. Föga anade jag att matchen skulle utveckla sig till att bli en stor idrottsupplevelse. Orsaken härtill kan uttryckas i sex bokstäver: ZLATAN.

Efter att ha svarat för sitt tredje mål och givit Sverige ledningen med 3-2 via en kraftfull frispark från 30 meter trodde man knappast det kunde bli så mycket bättre. Man bedrog sig. Ty några minuter senare, sedan Englands målvakt Joe Hart nickat bort bollen utanför straffområdet, fick Zlatan tag på lädret och skickade detsamma via en akrobatisk cykelspark i en mäktig lyra in i motståndarmålet och gjorde därmed sitt fjärde mål i matchen. Han kom då upp i 39 landslagsmål på sina hittills 85 matcher i den blågula tröjan och ligger numera på andra plats i skytteligan efter Sven Rydell..

Jag kommer i nuläget på ett enda svenskt landslagsmål som kan mäta sig med Zlatans häpnadsväckande bicycleta när det gäller finess, elegans och konstfärdighet. Det är Kurre Hamrins slalomlöpning genom Västtysklands försvar på högerkanten i VM-semifinalen på Nya Ullevi 1958, en soloprestation som resulterade i svenskt 3-1 och en plats i finalen mot Brasilien.

Det har diskuterats om Zlatan Ibrahimovic redan nu kan bedömas vara Sveriges bäste fotbollsspelare genom alla tider. Låt oss först titta litet på de lirare som kan anses göra honom äran stridig innan vi tar ställning till den frågan.

Sven Rydell höll världsklass på sin tid.

Den spelare som alltjämt innehar målrekordet i landslaget med 49 mål – på bara 43 landskamper – är Sven Rydell (1905-75) med smeknamnet ”Trollgubben” till följd av sin enastående tekniska färdighet.

Han spelade i det spelsystem praktiskt taget alla lag använde vid denna tid – 2-3-5 - inner i en femmannakedja. Sven Rydell spelade under merparten av sin aktiva karriär i en av landets anrikaste klubbar, Örgryte IS i Göteborg. Han svarade för 156 mål i allsvenskan.

Rydell var Sveriges dominerande spelare 1921-32 men tvingades lägga dobbskorna på hyllan redan vid 29 års ålder på grund av en efterhängsen knäskada. Hans mest minnesvärda insats kom vid en landskamp mot gamle trätobrodern Danmark 1931 som Sverige vann med 3-2 tack vare Rydells tre fullträffar. Denna avgörande insats renderade Rydell Svenska Dagbladets bragdguldmedalj.

Största internationella meriten var eljest OS-bronset i Paris 1924, där Sverige i första matchen besegrade regerande OS-mästarna Belgien med hela 8-1 i en av Sveriges mest legendariska matcher någonsin. I matchen om bronset besegrade blågult Nederländerna med 3-1. Rydell var för övrigt även svensk mästare i handboll representerande Redbergslids IK, en klubb han även en kort tid spelade fotboll för.

Efter den aktiva karrären blev Sven Rydell en uppskattad sportjournalist och skrev bland annat krönikor under signaturen ”Dribbler” i Göteborgstidningen (GT). Dottern Ewa Rydell blev elitgymnast och representerade Sverige i olympiska spel. Sven dog vid 70 års ålder 1975.

GreNoLi – från vänster Gunnar Gren, Gunnar Nordahl och Nils Liedholm.

Om vi botaniserar vidare bland svenska bolltrillare med stjärnglans finner vi i Gunnar Nordahl, Gunnar Gren och Nils Liedholm – vilka i italienska AC Milan bildade en innertrio med beteckningen GreNoLi – andra kandidater till titeln bästa svensk genom tiderna. Alla tre blev OS-guldmedaljörer i London 1948 och enrollerades strax därefter som proffs i Italien.

Därmed betraktades de som icke önskvärda personer i hemlandet enligt dåtidens inskränkta synsätt. De togs inte till nåder förrän vid fotbolls-VM i Sverige 1958, eller rättare sagt Gren och Liedholm. Dessa båda svarade för helt avgörande insatser när det gällde att föra Sverige till ett VM-silver.

Nordahl stannade i Italien för att vid hemkomsten 1960 bli spelande tränare i Karlstads BK. Han fortsatte som tränare och även fotbollskommentator efter sin aktiva karriär. Bland annat skrev han fotbollskrönikor i Idrottsbladet i början på 1980-.talet, där det var min uppgift att ringa upp honom och skriva ner krönikorna. Gunnar var alltid trevlig att ha att göra med.

Gunnar Nordahl krutar på i Norrköpings-tröjan på 1940-talet.

Åt suveräna Brasilien, där det då 17-åriga fenomenet Edson Arantes do Nascimento – han uppträdde under artistnamnet Pelé och anses av många vara världens bäste genom tiderna – gjorde sin internationella debut, fanns ingenting att göra. Det blev stryk med 5-2 i finalen på Råsunda sedan dock blågult tagit ledningen med 1-0 genom Liedholm.

Att avgöra vem som var bäst av trion GreNoLi är nära nog omöjligt. Gren var den borne teknikern men även en framstående målgörare. Han gjorde 32 mål på 57 landskamper och är därmed femte bäste landslagsskytt. Nordahl var den typiske ”centertanken” och en notorisk målspruta med 43 landslagsmål på 33 nationskamper. Liedholm var en lysande strateg på planen, och förre förbundskaptenen Rudolf ”Putte” Kock menade i ett känt yttrande att det bästa fotbollslag man kunde tänka sig var ett som bestod av elva Nils Liedholm. ”Lidas” blev efter spelarbanans slut en mycket framgångsrik tränare samt vingårdsägare.

Gren vann i början på 1980-talet en omröstning om vem som var vår bästa lirare genom tiderna och står mycket välförtjänt staty vid Gamla Ullevi i Göteborg. Han representerade under sin tid i Sverige bland annat göteborgsklubbarna Gårda BK, IFK Göteborg, Örgryte IS och GAIS. Han hoppade in som spelare så sent som vid 56 (!) års ålder vid en match med IK Oddevold, som Gren tränade, i division IV.

En klacksparkande Gunnar Gren som staty vid Gamla Ullevi.

När vi snackar VM 1958 kommer vi inte ifrån vänsteryttern Lennart ”Nacka” Skoglund som slog igenom i VM i Brasilien 1950, där Sverige lyckades erövra ett sensationellt brons. Han gjorde sig då känd som ”Den vajande majskolven” genom sitt blonda hårsvall och försvann liksom många andra i bronslaget till proffslivet i Italien. ”Nacka” levde högt på sin glimrande teknik och gjorde stor lycka i Sverige-VM.

Efter hemkomsten från Italien 1964 enrollerades ”Nacka” i sin gamla klubb Hammarby IF och svarade i debuten mot Karlstads BK i näst högsta serien division II för konststycket att skruva en hörna direkt i mål. Samma år togs han ut i landslaget i en match mot Polen. Det märktes dock att konditionen var för dålig för spel i högsta eliten. ”Nacka” avled tragiskt och svårt alkoholiserad i sitt hem på Södermalm i Stockholm 1975, bara 45 år gammal.

”Nacka” Skoglund hälsar på konung Gustaf VI Adolf före en match i VM 1958. Tittar på gör  i mitten lagkaptenen Nils Liedholm.

I så kallad modern tid framstår Henrik ”Henke”Larsson som en av de allra främsta. ”Henke” var andre bäste målgörare i landslaget med sina 37 mål före Zlatans urladdning mot England på Friends Arena. Genombrottet kom i VM i USA 1994, där ”Henke” ingick i det bejublade bronslaget. Under sin tid i skotska Celtic nådde Larsson sin höjdpunkt som spelare men hade även korta sejourer i Manchester United och Barcelona. Han röstades relativt nyligen fram som den bäste svenske fotbollsspelaren  genom tiderna.

Henrik Larsson i Celtic-tröjan. 37 mål i landslaget.

Vem är då den bäste svenske liraren någonsin? Talar vi i absoluta termer kan det nog inte råda någon tvekan. Zlatan ”Ibra” Ibrahimovic, 195 centimeter över havet och 100 kilo tung, är bättre tränad och har följaktligen mer tempo och styrka i kroppen än någon av föregångarna någonsin hade. Zlatan skulle få de andra att framstå som pojklagsspelare om de skulle mötas på planen i dag.

Så kan man naturligtvis dock inte räkna. Varje spelare måste bedömas enligt sin tids förutsättningar. Dessutom finns det all anledning förmoda, att Rydell med flera slocknade stjärnor skulle ha gjort Zlatan äran stridig om de varit aktiva i dag. Frågan  vem som är Sveriges bäste fotbollsspelare genom alla tider får därför lämnas öppen. Sven Rydell var aktiv under en tid då det internationella utbytet inte hade kommit igång på allvar men har ändå beskrivits som vår förste spelare med internationell lyskraft.

En sak är säker. Om Rydell hade levt i dag och som sportjournalist hade haft möjlighet att bedöma Zlatans insatser hade han varit full av lovord inför den nu 31-årige svensken med bosnisk-kroatisk bakgrund. Enligt min idrottsintresserade son kan Zlatan liknas vid ett ädelt vin som bara blir bättre med åren.

Ett ädelt vin som bara blir bättre med åren – det är karaktäristik så god som någon vad gäller Zlatan Ibrahimovic!

Svenska artister (VI): Thor Modéen

 Thor Modéen (1898-1950) – pilsnerfilmernas okrönte kung.

Man gör sig nog inte skyldig till någon större orättvisa om man frankt konstaterar, att det inte var något sofistikerat med Thor Modéens humor. Den var handfast och bullrig och passade utmärkt väl för de så kallade pilsnerfilmer vars okrönte kung Modéen var.

Hans mest bejublade film torde ha varit den på sin tid av kritikerna avskydda men av allmänheten så älskade ”Pensionat Paradiset”, pilsnerfilmernas pilsnerfilm i regi av Weyler Hildebrand. Thor spelar här skräddaren Julle Bergström vilken söker göra gällande att han är identisk med den exotiske operasångaren Don Carlos. Som sådan framför Modéen med bravur sången ”En äkta mexikanare”:

http://www.youtube.com/watch?v=oGQ6nzIfXDo

Thor Odert Folke Modéen föddes i västmanländska Kungsör den 22 januari 1898. Fadern Alfred var stins vid tågstationen i Kungsör under det att modern Anna var postföreståndarinna. Det gick si och så med studierna för unge ”Tosse”, som han ofta kallades, ty hans håg stod tidigt till teaterns och filmens värld. Så småningom lyckades han efter diverse turer ändå ta sin examen och arbetade en tid vid svenska konsulatet i Stettin (polska Szczecin) samt i Stockholm innan det blev teater och film för hela slanten med början i Göteborg.

Den unge Thor Modéen gjorde sina första lärospån hos regissören Muck Linder vid Lorensbergsteatern i Göteborg. Han fick sedermera engagemang vid Novilla, Folkets hus, Folkteatern, Södra Teatern, Oscarsteatern, Vasateatern samt Kungliga Teatern (Operan) i Stockholm. Mest hemma kände sig Modéen vid Södra Teatern i huvudstaden. För ett antal år sedan invigdes Thor Modéens trappor som går från Katarinavägen upp till Södra Teatern.

Modéen blev med tiden stor och kraftig men var som ung dansör, sångare och revycharmör synnerligen mager. Det kan nämnas att han i yngre dagar gjorde viss lycka som backkämpe i fotbollslaget IF Rune i Kungsör. Med tilltagande ålder och kroppshydda var ”Tosse” som gjuten för roller som cigarrbolmande grosshandlare, bastant polisman eller bekymmerslös lebeman alternativt rekryt. Han försökte sig ett tag på rollen som teaterdirektör, men det stupade på oförmågan att hantera pengar.

Det mått av glädje Thor Modéen spridit bland svenska folket via främst filmer och grammofonskivor är enormt. Han är ansvarig för ett 90-tal filmroller och gjorde 228 inspelningar för 78-varvig ”stenkaka”. En pålitlig parhäst i filmsammanhang var den diminutive Åke Söderblom och på skiva gjorde han ofta gemensam sak med Arthur Rolén, senare känd som Klabbarparn i ett antal Åsa-Nisse-filmer.

 Parhästarna Thor Modéen och Åke Söderblom.

En dråplig incident härrör från den 7 mars 1935, då Modéen jämte kollegan John Wilhelm Hagberg ådömdes 75 kronor i böter för ”opassande munterhet” enligt en paragraf i aktuell ordningsstadga i samband med en matinéföreställning – de ansågs enligt anmälaren ha varit för roliga! Bland annat skall Modéen ha burit en alltför burlesk hatt.

Bland filmtitlarna märks ”Andersson, Pettersson och Lundström” (1923), ”Skepp ohoj!” (1931), ”Kungliga Johansson” (1934), ”65, 66 och jag” (1936) ”Klart till drabbning” (1937), ”Pensionat Paradiset” (1937), ”Kustens glada kavaljerer” (1938), ”Landstormens lilla Lotta” (1939), ”Stackars Ferdinand” (1941), ”Lille Napoleon” (1943), ”I Roslagens famn” (1945), ”Kronblom” (1947) och ”Livat på luckan” (1951). Sistnämnda film gick upp på biograferna efter Modéens död.

”Kungliga Johansson” var en av våra första så kallade militärfarser och blev inte populär inom den dåvarande krigsmakten på grund av sitt respektlösa skämtlynne. Så småningom insåg de militära myndigheterna att den här sortens filmer faktiskt kunde fungera utmärkt som good-will, och många fler i denna genre skulle följa.

 Thor Modéen och Erik ”Bullen” Berglund i filmen ”Kungliga Johansson”.

Thor Modéen avled på pingstdagen den 28 maj 1950 i en ålder av 52 år. Han arbetade ofta kopiöst mycket med teater, film och skivinspelningar och spottade inte direkt i glaset – pilsner och så kallad lättgrogg hörde till favoritdryckerna. Han var därtill en ofta sedd och tillika glad gäst vid middagar, supéer och fester. Krogen var ett likaså ett älskat tillhåll.  Till slut orkade inte hjärtat mer.

Ta en sup och var som en människa – det kan anses vara en lämplig sammanfattning av Thor Modéens livsfilosofi:

http://www.youtube.com/watch?v=KsaBYgB3OXQ

Min morfar, som var målare, var en gång under sin yrkesutövning med om att måla om i Thor Modéens bostad i Stockholm. Enligt honom var Modéen precis lika glad och fryntlig som han framstod i sina filmer. Han var gift två gånger med Margareta Schönström men paret fick inga biologiska barn. De adopterade i stället sonen Lars Modéen (Lars Nils Erik Thorson) och dottern Margareta Perby (Karin Anita Margareta Thorsdotter).

Den goda staden Kungsör har hedrat sin store son med att uppkalla en teater och biograf efter honom. Mitt emot teatern står en staty som skulpterats av Birgitta Stenberg och hennes son Erik Stenberg. Bland de sentida komiker som haft Modéen som förebild kan nämnas den nu framlidne Ulf Larsson, vilken en tid bodde i Kungsör.

Här följer en resumé i ord, ton och bild av Thor Modéens karriär:

http://www.youtube.com/watch?v=kRQapW43Nl8

Modéen är begravd på Adolf Fredriks kyrkogård i Stockholm.

Eurovision i Malmö: En skam för Sverige

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=83&grupp=10974&artikel=5184256

Vanligen spelas ishockey i Malmö arena. Om ett knappt år blir det tävling i musik där.

Inte många har väl kunnat undgå att notera att nästa års Eurovision Song Contest kommer att hållas i Percy Nilssons Malmö arena. Stockholm och Solna med dess större anläggningar kom därmed på skam. Evenemanget planeras gå av stapeln 13 – 18 maj 2013.

Personligen tycker jag beslutet att hålla den prestigefyllda sångtävlingen i Malmö är en skam för Sverige. Malmö har under senare år, med kommunstyrelsens ordförande Ilmar Reepalu (S) i spetsen, gjort sig herostratiskt ryktbart som antisemitismens/judehatets starkaste fäste i Nordeuropa och som sådant ökänt i en betydande del av världen.

Malmö har haft en strid invadrarström av hårdfört radikala muslimer/islamister av vilka en betydande del sympatiserar med den blodbesudlade terroristorganisationen Hamas i det så kallade Palestina. Det är tack vare denna grupperings otaliga hot och våldshandlingar mot Malmös judiska befolkning som Malmö ”begåvats” med sitt rykte som ett antisemitiskt fäste.

Malmös chazzidiske rabbin Shneur Kesselman lever under ständigt dödshot.

Det tillhör vardagen i Malmö att såväl gamla som unga malmöbor av judisk härkomst trakasseras och förolämpas, att judiska gravar skändas och att judiska helgedomar angrips. Att visa sig öppet med den judiska huvudbonaden kippa eller davidsstjärnan är inte att tänka på för judiska malmöbor. Den judiska församlingens chazzidiske rabbin Shneur Kesselman har fått stora stenar kastade efter sig. Judiska affärsidkare, lärare med flera yrkesutövare har också råkat illa ut liksom skolelever.

Det är alltså inte vanliga infödda svenskar som beter sig på det här sättet mot Malmös judiska befolkning. Inte heller är det svenska extremistgrupper. Förövarna kommer i stället från Malmös muslimska befolkning. Därmed inte sagt att alla omkring 70 000 malmömuslimer missköter sig i sin hållning gentemot de kanske 2000 judarna. Långt därifrån.

Men det är uppenbarligen tillräckligt många, ty talrika judar har redan lämnat Malmö för att i stället bosätta sig i exempelvis Stockholm, Israel, Kanada eller USA. Andra funderar på att göra samma sak. Om Ilmar Reepalu får riktigt  som han vill kan Malmö  vara i praktiken judenrein lagom till Eurovision-evenemanget om knappt ett år.

Ilmar Reepalu (S) gnuggar händerna inför Eurovision 2013. Är Malmö judenrein då?

En sak som ingen i Malmö kommun eller på Sveriges television förmodligen ägnat en tanke är hur de israeliska tävlingsdeltagarnas säkerhet skall kunna garanteras. Kanske blir lösningen att göra ungefär som skedde vid tennismatchen Sverige-Israel härförleden. Då bestämde Reepalu att matchen skulle spelas utan publik. Det israeliska bidraget får kanske exekveras inför tomma läktare?

Såvida Israel nu alls väljer att komma till Malmö i maj nästa år. Inte för att många i Sverige lär bry sig – där spelar judars/israelers intressen och/eller behov av säkerhet en försvinnande liten roll.

Det är i sanning att beklaga alla gamla hederliga och laglydiga malmöbor att deras en gång fina stad så till den grad skall ha blivit förstörd av den vettlösa svenska invandringspolitiken och Malmös kommunalpolitiker. Jag förstår mycket väl att de lider varje gång Malmö omnämns såsom våldets, dödsskjutningarnas och antisemitismens stad par preference. Liksom jag själv gör när min hem- och födelsestad Södertälje förs på tal i liknande ordalag. Det är hemskt.

Islamist- och kommunistpöbeln regerade när Israel slog Sverige i tennis för något år sedan.

Likväl måste det sägas: att Eurovision Song Contest kommer att hållas i Malmö i maj 2013 är en skam för Sverige. Om det vore litet krut i alliansregeringen skulle den ingripa och flytta evenemanget till Stockholm, Solna eller kanske Göteborg. Men ett sådant kraftfullt agerande är naturligtvis  inte att vänta från det hållet.

Mer om SD och monarkin

Sedan jag skrev föregående inlägg om Sverigedemokraternas ställningstagande för ökad insyn i användandet av kungahusets apanage har jag fått en hel del både muntliga och skriftliga kommentarer.

Bland annat frågade KU-representanten, Jonas Åkerlund, i samband med landsdagarna i Göteborg härförleden om jag läst KUs protokoll innan jag skrev bloggtexten i fråga. Jag svarade att nej, det har jag inte gjort. Åkerlund hade då redan vänt på klacken innan jag hann avleverera ytterligare kommentarer.

Dessa hade gått ut på att man givetvis inte behöver läsa alla riksdagsprotokoll för att ha synpunkter på hur det ageras i kammare och utskott. Det viktigaste är förstås resultatet. Och det blev i den här frågan att det till monarkin positiva SD sällade sig till den kungafientliga vänsteroppsitionen, till de partier som vill avskaffa monarkin. Detta har i mina ögon enormt stor, principiell betydelse.

De republikanska krafterna jublar åt SDs ställningstagande i KU och nu senast i riksdagen.

Må så vara att det kanske finns viktigare frågor att orda om. Man skulle till exempel också kunna hävda, att om monarkin på sikt skall kunna bevaras så är det en god sak att kungahusets ekonomiska göranden och låtanden blir föremål för en ordentlig granskning. Jag påstår inte att detta är en orimlig tanke.

Man kan emellertid mycket väl också uppfatta KUs ställningstagande som, kanske inte ett knivhugg  men i alla fall ett nålstick i ryggen på vår konstitutionella monarki. Inom Republikanska föreningen jublar man säkert åt KU-omröstningen och alldeles särskilt åt SDs agerande, som fick det att tippa över i kungafiendernas favör.

En annan invändning jag hört är att det slutgiltiga beslutet i riksdagen ännu inte var taget. Detta har nu ändrats: riksdagen behandlade i dag frågan om ökad insyn i hovets ekonomi.

Min kanske alltför fromma förhoppning var att mitt kära parti faktiskt skulle ta sitt förnuft till fånga och rösta tvärtom när frågan skulle avgöras i riksdagskammaren. Så skedde emellertid icke, såg jag nyss på text-TV: kontrollen av hovets finanser skärps, troligen till följd av kungahatarnas idoga arbete under senare tid.

Återigen: Åkerlund och SD gjorde sig skyldiga till en blunder i KU, låt vara i vad man kanske felaktigt trodde var ett gott syfte. Blundern blev desto större när den följdes upp med likartat agerande i riksdagen. Vad som behövs för att monarkins ställning inte bara skall kunna bevaras utan också stärkas är inte nålstick i ryggen och/eller ständiga reträtter utan en offensiv inställning. Kungens makt behöver stärkas, inte försvagas.

Klåfingrarna i och utanför riksdagen – och i och utanför SD – skall hålla sig borta från kungahusets apanage!

SD ökar starkt – sossarna mot katastrof

Jens Leandersson, SDs regionråd i Skåne, som ”Superjens”. SD går under Jens förfarna ledning starkt framåt i Skåne-politiken. Teckning: Rickard Håkansson

Sverigedemokraternas 8,4 procent i Metro/YouGovs senaste opinionsmätning innebär redkordsympatier för vårt färskaste riksdagsparti. Dessa siffror bör jämföras med de 13 respektive 13,1 procent SD noterar vad beträffar partisympatierna i Skåne för region och rike:

http://www.sydsvenskan.se/sverige/article1573688/SD-och-MP-vinnare-nar-S-rasar-i-opinionen-43-8-6.html

De som förutspådde att SD skulle gå mot utplåning efter terrordåden i Norge den 22 juli har alltså kommit ordentligt på skam. I stället har partiet gnetat på med vardagspolitiken i riksdag, landsting och kommuner, ett oförtröttligt arbete som nu har burit rik frukt.

Ändå har SD skakats av missbrukande vindflöjeln William Petzälls beramade avhopp och en rad mer eller mindre uppmärksammade så kallade skandaler på olika håll i landet. Expo och andra sensationalistiska medier har inte legat på latsidan i syfte att klämma åt SD.

Det är nog inte fel att tolka de senaste succésiffrorna – som närmast föregicks av starka 6,7 procent hos SIFO – som ett tecken på att att den breda allmänheten inte ger mycket för gammelmedias vanliga hets mot SD.

I övrigt kan man konstatera att Socialdemokraterna befinner sig i stormiga farvatten på väg mot katastrof med Håkan Juholt som föga förtroendeingivande skeppare på S-skutan. Det blev 24,7 procent i Metro/YouGov-mätningen, ett fall på 5,4 procentenheter sedan förra mätningen. Vinnare på den röd-gröna sidan blir nu Vänsterpartiet med 7,1 och Miljöpartiet med 1o,7 procent – två regelrätta extremistpartier!

Frågan är inte längre om Juholt skall avgå utan när han kommer att göra det.

Personligen är jag övertygad om att Sverigedemokraterna nu är på väg mot sina ”rätta” opinionssiffror, där Skåne-noteringarna får bli ett riktmärke på väg mot vad partiet kan åstadkomma i riksdagsvalet 2014. Alltfler inser att den vitt spridda djävulsbilden av SD som höggradigt rasistiskt och extremistiskt är falsk och att belackare med vänsterextrema Expo i spetsen är ute i ogjort väder.

Räkna med ännu en uppgång i samband med Landsdagarna i Göteborg 25-27 november!

9/11: I dag är vi alla amerikaner!

Ground Zero i New York.

OK då. Jag kommer väl inte undan. Även jag får väl dra mitt strå till stacken och skriva något om dagens ödesmättade datum.

Nyheten om terrorattackerna fick jag av min son då jag kom hem från jobbet. Två flygplan hade flugit in i World Trade Centers tvillingtorn i New York. Även det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon hade angripits medan ytterligare ett plan hade kraschat på en åker i Pennsylvania. Al-Qaidas inblandning stod klar redan från början och alla konspirationsteorier om annat kan saklöst placeras där de hör hemma – på soptippen.

Nästa makabra intryck jag vill återberätta och som hade med de islamistiska terroristernas angreppskrig mot Förenta staterna att göra emanerar från Debatt i SVT den 12 september, alltså dagen efter angreppen. Här framträdde vänsterpersonligheter såsom Nordal Åkerman, Björn Kumm och Per Gahrton med hånfulla attacker mot USA och dess förhatlige president George W. Bush. Detsamma gjorde islamologiprofessorn Jan Hjärpe.

Det bärande temat var att USA fick skylla sig självt på grund av sin utrikespolitik och att man knappast hade rätt att ens försvara sig mot terroristerna. Kumm menade att president Bush var en ”pajas” som inte hade någon politik över huvud taget. Gahrton ansåg att allt USA gjorde för att försvara sig mot terrorangreppet måste inställas till förmån för en ”internationell rättsordning”. Och den ständigt hånflinande Hjärpe framförde mantrat att ”USA måste fråga sig varför man är så hatat”.

Gåsleverproletären och Saddam-vännen, förre landsförrädaren Jan Guillou.

I en krönika i Aftonbladet den 17 september skrev den bedagade marxist-leninisten Jan Guillou på sedvanligt uppblåst sätt att ”Vi blev tvångskommenderade att bli amerikaner…USA är den store massmördaren i vår tid…Flaggviftarna vill ha med oss i kriget på amerikansk sida. Det är vi i den rika världen mot den muslimska världen.” Det Guillou skrev var idiotiskt dumt men inte på något sätt överraskande.

Jan Guillou hade då han skrev detta under flera decennier oförtrutet predikat hat och förstörelse mot den judeo-kristna-demokratiska civilisationen och så vitt jag vet undantagslöst tagit parti för kommunister mot demokrater och muslimska terrorister mot judar. I slutet av 1970-talet hyllade han Saddam Hussein och Baath-partiet i Irak. När det på Bokmässan i Göteborg hölls en tyst minut för att hedra terroroffren i USA vägrade Guillou att delta. Den dömde landsförrädaren och överbevisade KGB-spionen Guillou visade med eftertryck varför han är en skam för Sverige.

Guillou backades givetvis upp av Aftonbladets dåvarande politiska chefredaktör Helle Klein. Klein talade om ”hetsjakt på oskyldiga” och ”rasistiska glåpord” men hade inte någon tröst till övers för terroroffrens efterlevande. Mycket bättre var heller inte den eljest utmärkte historieförfattaren Herman Lindqvist, som  tyvärr sällade sig till de vulgära USA- och Bush-kritikerna. Detsamma gällde krönikören Cecilia Hagen i Expressen.

George W. Bush: en amerikansk hjälte.

Naturligtvis ältades i kölvattnet efter 9/11 också den gamla skrönan om att det är fattiga och förtrampade personer i Tredje världen som blir terrorister. Det var förstås oerhört synd om stackars Usama bin Ladin som hade en förmögenhet om ynka 3,5 miljarder kronor. Sanningen är ju att politiska extremister och terrorister nästan alltid kommer från välbeställda, borgerliga miljöer – de tycks vara drivna av missriktad idealism i kombination med total empatilöshet.

Jag skrev i en artikel i tidskriften Contra 5/2001:

Terrorattackerna mot USA den 11 september blev en intäkt för en rad mer eller mindre bekanta svenska figurer – praktiskt taget alla hemmahörande på den politiska vänsterkanten – att manifestera sitt hat mot världens viktigaste demokrati. Dessa figurer anser helt enkelt att attackerna var rätt åt USA, som egentligen själv är skuld till terrorn…Hos vänstern finns en tydligen outsläcklig aversion mot världens för närvarande enda supermakt, Amerikas Förenta Stater. Denna aversion döljs inte sällan bakom en ordridå som för på tal USAs ”förtryck”, ”orättvisor”, ”imperialism”, ”orättfärdiga utrikespolitik” och så vidare.

Det brukar emellertid ske något märkligt med representanterna för USA-hatets vänner varje gång en demokratisk kandidat går segrande ur ett amerikanskat presidentval. Då sätts allt hopp till att vederbörande skall ”röja upp” efter den republikanske klantskalle som föregick honom. Som Carter 1976, Clinton 1992 och Obama 2008. Efter ett tag, när det visat sig – vilket det  undantagslöst brukar göra – att inte ens en demokratisk president räcker för att USA  skall bli vänsterns idealland återgår allt till det gamla igen.

President Barack Obama har gjort vänstern besviken.

Det är där vi står i dag. Vänstern fick i Barack Obama sin idealpresident: afro-amerikan, socialist, Israel-kritiker och en skarp vedersakare av Bushs krigspolitik. Smekmånaden mellan Obama och vänstern tog dock i stort slut, då det visade sig att han i Mellanöstern-frågan inte kunde driva den antiisraeliska politik han visat prov på som senator. Inte heller kunde han med omedelbar verkan dra tillbaka de amerikanska trupperna från Afghanistan och Irak, stänga Guantánamo-basen eller underlåta att skänka rebellerna i Libyen en hjälpande hand via NATO. Eller för den delen trumfa igenom sitt elefantiasiska förslag till sjukvårdsreform.

Efter att ha tittat på SVTs bevakning av det vackra och värdiga minnesprogrammet från Ground Zero i New York i dag är min spontana reaktion denna: i dag är vi alla amerikaner!

Ty det var vårt eget demokratiska statsskick de islamska terroristerna gav sig på den 11 september 2001, precis på samma sätt som när de attackerar Israel på fegast tänkbara sätt: genom angrepp på försvarslösa civila. Det var likaså våra värden president George W. Bush försvarade då han inledde Kriget mot terrorn, vilket lett till att två av världens värsta galningar gått till de sälla jaktmarkerna – jag syftar givetvis på Saddam Hussein och Usama bin Ladin. Snart är det dags för Moammar Ghaddafi.

Heder åt Bush och heder åt Obama, vilka båda höll gripande och minnesvärda tal vid Ground Zero i dag. Och icke minst heder åt alla oskyldiga terroroffer och deras efterlevande. Gud välsigne Amerika!

Nya höjder för Patrik Sjöberg

Tränaren och adepten.

Nej, Idrottsverige blir nog aldrig sig likt efter höjdhopparfenomenet Patrik Sjöbergs minst sagt välpublicerade avslöjanden om att han och andra friidrottare utsatts för sexuellt utnyttjande av pedofil karaktär. Pedofilen i fråga var hans egen tränare och styvfar Viljo Nousiainen (1944-99).

De skakande uppgifterna om Viljo Nousiainens sexuella övergrepp mot sina adepter kom fram i anledning av förhandspubliciteten kring Patrik Sjöbergs nya memoarbok Det du inte såg (Norsteds förlag 2011). Ett par andra mer eller mindre kända namn som hävdar att de råkade ut för liknande övergrepp som Sjöberg är hopptränaren Yannick Tregaro och höjdhopparen Christian Skaar Thomassen. Patrik själv har förutskickat att det inom kort kan komma fler avslöjanden.

Patrik Sjöbergs spektakulära avslöjanden berör i någon mån mig personligen. Jag arbetade nämligen som sportjournalist på tidningen Idrottsbladet 1979-86 med svensk friidrott som särskilt bevakningsuppdrag. 1981 hade jag förmånen att följa den då blott 16-årige Patrik Sjöberg på nära håll under en tävling i Idrottsparken i Södertälje, och jag vill minnas att det dåvarande superlöftet vann höjdhoppet på 2,22 (jag kan ta fel på resultatet).

Naturligtvis fanns Viljo Nousiainen med för att coacha det unga höjdhopparlöftet, och skulle man intervjua Patrik var det en självklarhet att prata också med Nousiainen. Denne var en ytterst särpräglad personlighet: dynamisk och talför som få hade han förmågan att ge en exakt analys av det som skedde på ansatsbanan och över ribban. Under själva tävlingen stod han strax utanför tävlingsbanan och levde sig in i hoppningen med, efter vad det tycktes, både kropp och själ. Samtidigt rökte han oavbrutet.

Viljo Nousiainen var utan tvivel ett geni inom sitt gebiet. Nousiainen hade enligt Wikipedia: ”…en stor förmåga att se och förstå rörelse, rytm och koordination hos en friidrottare” (läs: hoppare). Nousiainen, som föddes i Finland, har också tränat Christian Olsson, som vunnit allt som går att vinna i trestegshoppning: OS, VM, EM och SM. Genom att undervisa Johnny Holm i höjdhoppsträning ligger han också indirekt bakom den senares son Stefan Holms OS-guld i höjdhopp i Aten 2004.

Bara dopningsdömde Sotomayor har hoppat högre än Sjöberg.

Patrik Sjöbergs främsta mästerskapsmeriter är ett VM-guld, tre OS-medaljer samt därtill värlsdrekord på 2,42 satt på Stockholms stadion 1987. Han är den ende höjdhoppare som tagit medalj i tre olympiska spel och innehar fortfarande europarekordet; endast kubanen Javier Sotomayor har hoppat högre (2,45). Sjöberg höll också svensk mästerskapsklass i längd- och trestegshopp.

Min teori om varför Patrik Sjöberg förmådde låta sig fortsätta tränas av Nousiainen, trots övergreppen i den tidiga ungdomen, är Patriks oerhört starka psyke. Han hade gett sig fan på att bli världsbäst i höjdhopp och då fick ingenting stå i vägen. En annan, förvisso något plump, teori gör gällande att han blev så bra därför att han måste träna hårt för att komma över Viljo Nousiainens ribba.

Det var inte helt lätt att som journalist nalkas Patrik Sjöberg. Hade han inte lust att prata med en viss journalist, som  kanske  hade skrivit saker om honom som han inte gillade, så struntade han i det. Det drabbade mig någon gång. Han kunde lätt, och inte helt utan skäl, uppfattas som dryg. En som alltid ställde upp för pressen med ett till synes outsinligt gott humör var däremot Viljo Nousiainen.

Patrik Sjöberg var – och är – en särling. Just i detta oomtvistliga faktum ligger också hans storhet som idrottsman. Han har alltid kört sitt eget race och kunde exempelvis ses helt ogenerat stå och blossa på en cigarrett efter en tävling (om det var Viljo som lärde honom röka vet jag inte, men tanken ligger nära till hands). Patrik har som bekant heller inte varit främmande för värre droger än så.

Med sin nya memoarbok och de nya avslöjandena har Patrik Sjöberg nått nya höjder som går utöver det rent idrottsliga. Personligen finner jag ingen anledning tvivla på hans uppgifter, utan är full av beundran över det icke obetydliga moraliska mod som krävs för avslöjanden av denna speciella karaktär.

Om han kan få idrottsrörelsen att ta tag i den känsliga frågan om pedofili har han förvisso gjort en storartad insats. Mycket tyder på att uppgifterna om den tidigare närmast helgonförklarade Viljo Nousiainen bara är toppen på det bekanta isberget. Vad beträffar den gångväg i Göteborg som bär Nousiainens namn torde det bara vara en tidsfråga innan den namnändras; i så fall varför inte uppkalla den efter Patrik Sjöberg?

Sverigedemokraterna har instämt i Riksidrottsförbundets krav på att ge idrottsrörelsen samma rättigheter som förskolorna har när det gäller att tillgodogöra sig begränsade utdrag ur arbetssökandes belastningsregister. Ett ganska självklart krav i sammanhanget, kan tyckas.

 Mattias Karlsson (SD).

Sverigedemokraternas kulturpolitiske talesman Mattias Karlsson har framhållit:

Idrottsrörelsen måste få ökade möjligheter att förebygga att barn och ungdomar ungdomar blir utsatta för sexuella övergrepp. Jag ser det som självklart att idrottsrörelsen ska få tillgång till samma verktyg som förskolorna har i det förebyggande arbetet mot att barn utnyttjas sexuellt.

En ”Lex Sjöberg” ligger alldeles klart inom möjligheternas ram.

Håll er borta från crackpot-nationalisterna!

# En sverigedemokrat refererar till svarta afrikaner som en ”oförmögen svart massa.”

# En folkvald SDare i Katrineholm talar i ett Facebook-inlägg om olämpligheten av att blanda så kallade raser.

# En nämndeman för SD i Värmland länkar till ökända antisemitiska sajter och uttrycker sig allmänt förklenande om judar.

# En sverigedemokrat, tillika präst och frilansjournalist, besöker ett möte där beryktade representanter för crackpot-nationalismen under sajten Motpols paraply lägger ut texten om judarnas ondskefullhet.

# Ytterligare en sverigedemokrat länkar till den notoriskt obalanserade Demokratbloggen – eller Fascistbloggen som jag brukar kalla den – där det bres på om ”våldtäktsbenägna negrer” och annat i samma vämjeliga stil.

Suck.

Skall somliga aldrig lära sig? Eller, om nämnda exempel verkligen är uttryck för de aktuella individernas verkliga åsikter, inse att vederbörande bör söka sig till andra partier?

En scen ur filmen ”The Producers”. Ett stycke crackpot-nazist till höger.

Jag är inte ute efter att hänga ut enskilda individer. Men det måste äntligen vara dags för alla seriösa sverigedemokrater att inse, att det är förkastligt att a) uttrycka sig på ett rasistiskt sätt eller på ett sätt som Expo med flera kan tolka som rasistiskt; och b) länka till certifierade galenpannesidor.

Krönikören Gabriella tog upp just det här problemkonplexet i sin kolumn ”Gabriellas funderingar” i SD-Kuriren nummer 91 2011. Jag ber att få citera ett centralt avsnitt:

”Att få ur sig sin frustration över olika besvikelser i livet genom att spy ur sig hat och kränkande tillmälen om andra människor är inte ett seriöst sätt att bedriva politik. Vi representerar inte bara oss själva, ett parti eller 330 000 ansiktslösa personer.  Vi representerar varandra, alla kamrater med ansikten och namn, med barn och partners och jobb och hem. Och jag vill inte bli representerad av någon som tycker att afrikaner är en svart oförmögen massa.”

Som sagt, jag är inte ute efter att hänga ut, brännmärka eller utesluta. Däremot tycker jag man kan begära litet självdisciplin, självrannsakan och framförallt att man tänker efter före innan man breder ut sig i ett kontroversiellt ämne på Facebook eller sin blogg. Eller för den delen besöker ett visst möte.

Det är min bestämda åsikt att det måste vara högt i tak i ett politiskt parti. Och jag vågar påstå att så verkligen är fallet inom Sverigedemokraterna. Jag bekänner gärna att jag i enstaka fall själv avviker något från den officiella partilinjen.

Någon form av rättning i leden måste det dock vara för att partiet – och för övrigt vilket parti som helst – över huvud skall kunna fungera. När det sedan kommer till ren rasism av den typ som crackpot- eller avgrundsnationalisterna/nationalsocialisterna brukar excellera i måste det vara noll tolerans!