Posted tagged ‘Guy Burgess’

Fallet Manning: Bradley blir Chelsea

22 augusti, 2013

untitledBradley Manning utklädd till kvinna.

http://www.dr.dk/Nyheder/Udland/2013/08/22/0822141454.htm

Fallet Bradley Manning, den amerikanske soldat som nyligen dömdes till 35 års fängelse för att ha överlämnat över 700 000 hemliga dokument till Wikileaks, har tagit en ganska så bisarr vändning då Manning nu hävdar att han vill vara kvinna och kallas ”Chelsea”.

35 år måste väl sägas vara ett oväntat milt straff för den amerikanske förrädaren, emedan det tidigare tippats att han möjligen skulle få över 100 års fängelse och åklagarsidan uppmanat domaren att ge honom minst 60 år.

Det är känt sedan tidigare att den 25-årige Manning, som avslöjades ha stulit och utlämnat  hemliga dokument under sin tjänstgöring i Irak 2010, är homosexuell. Nu vill Manning, som bara är 157 centimeter lång, alltså bli kvinna. I ett uttalande undertecknat Chelsea E. Manning uttalar han bland annat:

Med bakgrund i mina känslor sedan barndomen har jag beslutat starta hormonbehandlingen så snart som möjligt.

Den amerikanska armén har tillgång till ett fotografi som visar en sminkad Manning iförd peruk. Han har tidigare kallat sig Breanna.

Exemplet Manning är en ovanligt tydlig illustration till det faktum att spioner ofta är udda individer som inte känner sig hemma i det samhälle och/eller det sammanhang de befinner sig. Det kan därför ligga nära till hands att de identifierar sig med länder och ideal som är rakt motsatta dem de lever i. De är ute efter att utkräva något slags hämnd på det etablerade samhället.

Guy BurgessDen homosexuelle brittiske spionen Guy Burgess tog sin tillflykt till Sovjetunionen.

Ett ganska stort antal brittiska spioner har således varit homosexuella eller haft homosexuella böjelser: Guy Burgess, Anthony Blunt och Donald Maclean är sådana exempel. I Sverige har vi diplomaten och KGB-agenten Sverker Åström, med det sovjetiska kodnamnet ”Getingen”, en promiskuös homosexuell som kom ut ur den så kallade garderoben några år före sin död i fjol.

Joe McCarthy – en av vår tids hjältar

12 februari, 2013

imagesSenator Joseph McCarthy hade rätt hela tiden.

Måndagen den 11 februari visade TV2 en dokumentär om senator Joseph McCarthy (1908-57). Den presenteras i TV-tablåerna enligt gängse mall: således ordas om  ”jakten på vänsteranhängare” och ”rädsla” för det kommunistiska hotet. Den vanliga bilden av McCarthy som oräddfärdig ledare av en lika orättfärdig så kallad häxjakt är emellertid falsk. I själva verket var McCarthy en av vår tids största hjältar ur den demokratiska västvärldens perspektiv. Senare forskning visar därtill att han i grunden hade rätt hela tiden.

Joseph Raymond McCarthy föddes på en bondgård i Wisconsin den 14 november 1908 med irländskt påbrå. 1930-35 bedrev han först ingenjörsvetenskapliga och därefter juridiska studier i Milwaukee, vilka renderade honom en advokatexamen vid Marquette University 1935 och en tjänst som tingsdomare 1939. Under Andra världskriget tjänstgjorde han vid marinkåren som underrättelseofficer vid Stillahavs-fronten och följde med som observatör på ett antal stridsflygningsuppdrag, vilket gav honom smeknamnet Tailgunner Joe. Han muckade som kapten och tilldelades 1952 utmärkelsen Distinguished Flying Cross.

JosephMcCarthyMilitaryJoe McCarthy i marinkårsuniform.

Efter kriget återgick han till sin syssla som tingsdomare och gjorde flera fruktlösa försök att etablera sig som politiker. Han började sin politiska bana i Demokratiska partiet men övergick till Grand Old Party (republikanerna) för vilket han blev invald i senaten i Washington, D. C. vid blott 38 års ålder 1947.

De första åren var han en tämligen obemärkt senatspolitiker på den republikanska högerkanten. Det stora genombrottet kom med ett tal inför det republikanska partiets kvinnoförbund i Wheeling i West Virginia den 9 februari 1950. McCarthy hävdade där att han hade tillgång till en lista omfattande 205 namn på personer vid det amerikanska utrikesdepartementet, State Department, av vilka många skulle ha varit kommunister. McCarthy tog upp en fråga som låg helt rätt i tiden, eftersom ett antal uppseendeväckande avslöjanden om spioneri för Sovjetunionens räkning skedde under slutet av 1940- och början av 1950-talet.

Sovjet sökte på ett hänsynslöst sätt slå mynt av den good-will landet fått efter besegrandet av Nazityskland. Att det var pakten Sovjetunionen-Tyskland från 1939 som utgjorde själva förutsättningen för kriget glömdes bort. Det finns gott om dokumentation om vilken skada sovjetstyrda kommunistagenter åstadkom i det amerikanska samhället. En av dessa var Harry Dexter White, verksam vid finansdepartementet och ansvarig för den amerikanska regeringens beslut att till sovjetiska myndigheter överantvarda finansdepartementets tryckplåtar för ockupationsvaluta. Detta kostade USAs skattebetalare 225 miljoner dollar.

433px-Elizabeth_BentleyElizabeth Bentley avslöjade namn på ett 80-tal sovjetiska medlöpare och säkerhetsrisker.

1945 hoppade sovjetspionen Elizabeth Bentley av och avslöjade för den amerikanska underrättelsetjänsten FBI  att det fanns två sovjetiska spionnät i USA. Det ena leddes av en ekonom vid finansdepartementet som hette Nathan Gregory Silvermaster och det andra av en tjänsteman i krigsproduktionsnämnden vid namn Victor Perlo. Sammanlagt namngav Bentley ett 80-tal personer som arbetade för ryssarna.

Störst uppmärksamhet bland alla kommunister och sovjetspioner tilldrog sig dock namnet Alger Hiss (1908-96). Hiss hade varit chef för det amerikanska utrikesdepartementets politiska avdelning och hade under Jalta-konferensen 1945 varit president Roosevelts högra hand och assistent till utrikesminister Edward Stettinius. Han spelade också en central roll vid FNs bildande. Whittaker Chambers, en redaktör vid tidskriften Time och tidigare medlem i det amerikanska kommunistpartiet, avslöjade att Hiss inte bara varit betalande medlem i kommunistpartiet utan även till honom överlämnat hemliga handlingar.

Alger_Hiss_(1950)Alger Hiss dömdes för mened men var i själva verket sovjetspion.

Avslöjandet av Hiss – han skulle sedan till sin död nästan ett halvsekel senare förneka att han varit sovjetspion – som var en liberal etablissemangsfigur ut i fingerspetsarna och vid tiden för avslöjandet VD för den ansedda Carnegiestiftelsen för internationell fred, slog ner som en bomb. Uppgifterna om spioneriet bemöttes först med skepsis, men Chambers kunde med hjälp av mikrofilmade dokument han gömt i en pumpa på sin gård visa att Hiss verkligen var skyldig.

Brottet spioneri var vid denna tid preskriberat, men Alger Hiss kunde den 25 januari 1950 dömas till fem års fängelse för mened för att han ljugit under ed inför sittande domstol om tidpunkten då han gjorde Chambers bekantskap. Drivande i målet mot Hiss var den unge medlemmen av representanthuset Richard M. Nixon. Denne gjorde sedan karriär som i tur och ordning senator, vicepresident samt president.

whittaker-chambers-340x264Redaktören vid Time och före detta kommunisten Whittaker Chambers avslöjade Hiss spioneri.

Ytterligare ett uppmärksammat avslöjande om sovjetryskt spioneri i Nordamerika kom då den sovjetiske underrättelsetjänstemannen Igor Gouzenko hoppade av till väst i Kanadas huvudstad Ottawa den 5 september 1945. När han överlämnade sig till de kanadensiska myndigheterna medförde han ett stort antal dokument som gav västvärlden en skrämmande bild av det sovjetiska spionaget mot sina forna allierade. Bland annat framkom att en doktor Alan Nunn May vid Cambridge University i England, som var verksam vid det topphemliga atombombsprojektet, hade försett Moskva  med atomhemligheter. Nunn dömdes till tio års fängelse.

e002712791-v3Igor Gouzenkos avhopp ledde till en rad spionavslöjanden.

Ett annat uppmärksammat fall gällde de kommunistiska makarna Julius och Ethel Rosenberg, vilka dömdes för högförräderi i USA och avrättades efter fyra uppskov den 20 juni 1953. Förhandlingarna mot makarna Rosenberg, liksom McCarthys undersökningar, ägde rum under det pågående Koreakriget (1950-53) vilket för de flesta amerikaner framstod som en rättfärdig uppgörelse med den internationella kommunismen. ”Bätttre bekämpa kommunisterna i Korea än i Kalifornien”, resonerades det.

Många andra spionfall kan nämnas i sammanhanget. I januari 1950 erkände atomfysikern Klaus Fuchs, en tysk socialdemokrat som flytt från Nazityskland till Storbritannien, att han arbetat för Sovjetunionen. Fuchs fråntogs sitt brittiska medborgsrskap och dömdes till 14 års fängelse. När han frigavs 1959 bosatte han sig i Östtyskland där han fortsatte sin tidigare verksamhet som atomforskare. I maj 1951 avslöjades vidare de brittiska diplomaterna Donald Maclean och Guy Burgess som sovjetspioner. De lyckades emellertid rymma till sitt ideologiska hemland innan de kunde ställas inför rätta. Detsamma gällde deras kamrat Kim Philby några år senare.

imagesCAV879NKKlaus Fuchs dömdes till 14 års fängelse för spioneri.

Den inhemska opinionen mot Sovjetunionen och dess amerikanska medlöpare hade fått ytterligare fart då president Harry S Truman den 29 september 1949 tillkännagivit att Sovjet provsprängt en atombomb. Bara ett par dagar därpå utropade den kinesiske kommunistledaren Mao Tse-tung Folkrepubliken Kina i Peking. Året innan hade Moskva genomfört en statskupp i Prag som fört kommunisterna till makten. Det var nu fullt klart att kommunismen hade ersatt nationalsocialismen som det största hotet mot fred och frihet i världen och att i stället för Andra världskriget mänskligheten hade begåvats med det Kalla kriget.

Joseph McCarthy var alltså ute i ett angeläget ärende när han drog igång sina spektakulära kommunistavslöjanden. Den skräck han själv och  andra amerikaner eventuellt kände inför det totalitära kommunistiska hotet var högst befogad. Sovjetunionen hade verkligen en hemlig agenda i syfte att först undergräva och därefter välta den bräckliga västerländska demokratin över ända.

Tidningen Dispatch Internationals medarbetare Diana West gör i en artikel om McCarthy den 24 januari 2013 med rubriceringen ”Joseph McCarthy hade rätt hela tiden” följande reflektion:

De senaste åren har häpnadsväckande avslöjanden från arkiven i Washington och Moskva bekräftat att McCarthys efterforskningar – och dem som utfördes av andra tjänstemän både före och efter - inte fångade in oskyldiga och påhittade ”häxor”, utan hemliga kadrer av hårdföra kommunistiska agenter som till varje pris ville sänka den amerikanska republiken. Givetvis gör detta Joe McCarty till en stor patriot, en som förtjänar ”beröm från en tacksam nation.”

Det är denna bild av McCarthy som presenteras i boken Blacklisted by History: the Untold Story of Senator Joe McCarthy and His Fight Against America´s Enemies (2007) av M. Stanton Evans, och det är den sanna bild som borde ersätta den bild av en fanatisk galning med passion för att sätta dit oskyldigt folk som vi så länge matats med och fortsätter att matas med. Evans förmedlar betydelsen av en sovjetisk underrättelseoperation som ägde rum kring 1945 vilken McCarthy och hans medarbetare drog fram i ljuset fem år senare.

300px-470600-amerasia-frontTidskriften Amerasia som också var en aktiv kommunistisk spioncell.

Denna spionoperation har kallats Amerasia-affären efter en kommunistvänlig tidskrift som hade Phillip Jaffe som chefredaktör. FBI hade under sina spaningar kommit fram till att Amerasia lagt vantarna på hundratals hemliga amerikanska regeringsdokument och således var en aktiv spioncell. Det visade sig att Jaffe hade tät kontakt med den amerikanske kommunistledaren Earl Browder, med sovjetiska så kallade diplomater, med ett framstående sändebud från Röda Kina samt med den amerikanske diplomaten John Stewart Service som haft nära kontakt med två ledande kommunistoperatörer.

Den 6 juni 1945 grep FBI sex personer inklusive Jaffe och Service samt kunde beslagta hundratals topphemliga dokument av bland annat militär natur. Det blev dock inget stort avslöjande av Amerasia-affären utan i stället en omfattande mörkläggning. Dispatch konstaterar:

Det som följde var mörkläggning, mened, riggade domstolsförhandlingar där bland andra högt uppsatta Washington-tjänstemän deltog. Några ville förhindra att en nationell säkerhetsskandal skulla glufsa i sig Trumans Vita hus. Andra agerade för att dölja en betydligt större kommunistledd konspiration, iscensatt av förtroendevalda i utrikesdepartementet, finansdepartementet, Vita huset och på andra ställen i den amerikanska regeringen.

En annan och större målsättning var att säkra ett kommunistiskt maktövertygande i Kina, där Chiang Kai-sheks nationalistiska styre skulle ersättas av ett kommuniskt under Mao Tse-tungs ledarskap. Historien visar att detta arbete bar riklig frukt. Fyra år senare var psykopaten och massmördaren Mao vid makten, vilket kunnat ske sedan USA slutat stödja Chiangs antikommunistiska kamp och i stället börjat favorisera Maos kommunister, vilka kommunistagenterna hade lyckats tuta i den amerikanska regeringen att de var i grunden ”bönder” och egentligen inte alls några farliga kommunister. Ungefär likadant sas det något årtionde senare om kommunistgerillan Viet Cong (FNL) i Sydvietnam.

tumblr_m2gcf629PL1qbrh9go1_400Psykopaten och massmördaren Mao Tse-tung hjälptes fram till makten av den amerikanska administrationen, som i sin tur var påverkad av kretsen kring Amerasia.

McCarthy och hans stab vid det kongressutskott han ledde från och med 1952 - Senate Permanent Subcommittee On Investigations – drog alltså igång en enorm undersökningsapparat för att röka ut landsförrädarna inom administrationen. All denna aktivitet ledde, framhåller Evans i sin bok, till 5000 senatsförhör, 1000 sidor med bevis och 24 000 sidor från FBI som inte längre bär hemligstämpeln. Materialet bär vittne om en enorm påverkansapparat i syfte att styra den amerikanska utrikespolitiken i Fjärran Östern i prokommunistisk riktning. Och det lyckades!

Men för den heroiske senatorn från det lantliga Wisconsin lyckades det inte så bra. Han hotade att avslöja alla mörkläggningar och allt mygel involverande inflytelserika och mäktiga män och måste därför elimineras: inte rent fysiskt utan genom ett karaktärsmord. McCarthy skulle demoniseras och smutskastas å det förfärligaste. Sedan skulle historien skrivas om. Den här beskrivna bilden bekräftas av de öppnade FBI-dokument och andra källor som M. Stanton Evans och andra forskare tagit del av.

McCarthy jagade inga spöken eller häxor eller var ute efter att förstöra oskyldiga människors liv. Han ville rädda USA och västvärlden undan ett högst reellt och överhängande hot som var desto allvarligare eftersom det kom inifrån.

Slutet för McCarthy kunde skönjas då han inledde televiserade förhör i senaten i syfte att ådagalägga påstådda hot mot USAs säkerhet inom armén. Arméns juridiska ombud, Joseph Welch, lyckades dels visa att McCarthys nära medarbetare Roy Cohn och David Schine missbrukat sina befogenheter, dels att en ung före detta juridisk medarbetare till Welch, Fred Fisher, blivit orättmätigt anklagad för att vara kommunist vilket skadat hans karriär. Welchs gråtmilda skådespeleri i domstolen och inför pressen gick hem. I december 1954 uttalade senaten med klar röstmajoritet ett fördömande över McCarthy.

Joe McCarthy, som redan tidigare hade hävt i sig ansenliga mängder bourbonwhiskey, gick efter det snöpliga karriärslutet ner sig i renodlad alkoholism och vidhängande sjukdomar. Slutet kom den 2 maj 1957 då han avled i hepatit endast 48 år gammal. Han begravdes i Appleton i sin hemstat Wisconsin. Utan tvivel var han värd ett bättre öde för sin kamp mot USAs och västvärldens fiender. Han och hans stab lyckades rensa ut drivor av kommunister och/eller landsförrädare ur viktiga amerikanska institutioner inklusive underhållningsindustrin, men själv föll han offer för den demonisering hans fiender utsatte honom för.

richard-nixon-hissRichard Nixon och en medarbetare studerar de mikrofilmer med hemliga dokument som blev Alger Hiss fall.

Lyckligtvis har nu hans minne börjat återupprättas genom modern forskning, även om det nog kommer att ta ansenlig tid innan detta har slagit igenom. Vänsteretablissemanget och dess medlöpare har alltid haft en tendens att se skurkar som Alger Hiss som hjältar, medan de verkliga – om än inte alltid helt felfria - hjältarna av typ Joe McCarthy och Richard Nixon demoniserats.

Lästips: William F. Buckley, Jr.: The Redhunter (1999), en roman baserad på Joseph McCarthys liv utgiven av Little, Brown and Company.

Åström inte den förste

30 juni, 2012

Mitt förra inlägg om den nyligen avlidne toppdiplomaten Sverker Åström rönte viss medial uppmärksamhet, främst beroende på att jag lyfte fram Åströms öppna homosexualitet. Jag hävdade bland annat att denna kan ha ha haft  betydelse för Åströms eventuella agentskap i Sovjetunionens sold.

Det är ett faktum att Sverker Åström (1915-2012) ofta nämndes som tänkbar sovjetspion inom utrikesförvaltningen. Själv avfärdade han, av naturliga skäl, sådant som nonsens. Han menade att hans homosexualitet hela tiden varit känd inom stats- och utrikesledningen och att den därför inte utgjorde någon anledning för ryssarna att tvinga honom utföra tjänster för deras räkning.

Detta anser jag vara ett irrelevant argument i sammanhanget. Åström kunde givetvis ha varit KGB- eller möjligen GRU-agent alldeles bortsett från sin sexuella läggning. Det är dock viktigt att komma ihåg att vid den tid Åström inledde sin yrkeskarriär vid UD 1939 så var homosexuella handlingar straffbara och ansågs dessutom allmänt sett skamliga. Så var fallet under hela Åströms aktiva diplomatbana, som sträckte sig till 1982.

Det är självklart att om sovjeterna hade läckt Åströms läggning till media så hade det inneburit slutet för Åströms diplomatiska karriär. En sak är att hans bögeri må ha varit känt för stats- och utrikesledningen. Varken Åström själv eller hans arbetsgivare var dock betjänta av att det hela kom till allmän kännedom. Så visst hade sovjeterna en kraftfull hållhake på Åström!

Sverker Åström har i själva verket mycket gemensamt med ett knippe i stort jämnåriga brittiska toppdiplomater vilka alla avslöjades vara agenter för den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB. Låt mig i korthet rekapitulera några av dessas välkända öden.

 Guy Burgess (1911-63). 

Guy Burgess (1911-63) var en brittisk spion och dubbelagent i Sovjetunionens sold. Han var medlem i den brittiska spionring som kallats ”The Cambridge Five” och vars övriga medlemmar var Donald Mclean, Kim Philby, Anthony Blunt och John Cairncross. Intressant vid en jämförelse med Sverker Åström är, att Burgess i likhet med svensken på 1930-taket anslöt sig till en pronazistisk grupp i syfte att dölja sina kommunistsympatier. Åström var å sin sida med i en nationell studentförening med sympatier för Tredje riket.

I likhet med Åström var Guy Burgess homosexuell med ett yvigt sexliv. Han drack dessutom som en svamp, klädde sig illa och var enligt samtida källor inte särskilt noggrann med hygienen. När Burgess var anställd vid brittiska Foreign Office i mitten på 1940-talet rekryterades han av KGB. Och när han tjänstgjorde som ambassadsekreterare i Washington, D. C. 1947  överlämnade han hemliga dokument till Sovjetunionen.

 Donald Mclean (1913-83). 

1951 avslöjades dock Guy Burgess och diplomatkollegan Donald Mclean (1913-83) som landsförrädare och fann för gott att fly till Moskva, där de givetvis hälsades som hjältar. Burgess fann sig aldrig till rätta i Moskva utan dog, bitter och olycklig, vid 52 års ålder 1963. Mclean, däremot, anpassade sig till livet under kommunismen, fick höga utmärkelser/grader och var respekterad i den sovjetiska kommuniteten. Mclean var gift och flerbarnsfar men hade även homosexuella böjelser.

Anthony Blunt (1907-83) umgicks i samma studentkretsar som Philby, Burgess, McLean och Cairncross. Han var en konsthistoriker som 1940-45 under en anställning inom den brittiska underrättelsetjänsten utifrån en ideologisk övertygelse överlämnat hemliga handlingar till Sovjet. Han hjälpte också Burgess och Mclean att fly 1951. Historien uppdagades redan 1964 men Blunt åtnjöt tills vidare immunitet.

 Anthony Blunt (1907-83). 

När saken nådde offentligheten 1979 blev det dock stor skandal och Blunt tvingades lämna alla uppdrag – bland annat var han chef för drottningens konstsamling – och avsäga sig sin adelstitel. Han sade sig ångra sitt spioneri och dog som en bruten man 1983.

Det kan tyckas märkligt att homosexuella som Åström, Burgess, Blunt och i någon mån Mclean sympatiserade med Sovjetunionen. Ty det gjorde Åström oavsett om han var sovjetagent eller ej. I början av 1940-talet träffade han inom parentes sagt, inom ramen för sin tjänstgöring i Moskva/Kujbysjev, den senare spiondömde översten Stig Wennerström, vilken då var militärattaché i Sovjetunionen. En homosexuell livsstil har ju  aldrig varit populär i Sovjetunionen, alldeles tvärtom.

Det är dock inte särskilt märkligt ur en psykologisk synvinkel. Som homosexuella kände de nämnda herrarna ett utanförskap gentemot det etablerade samhället, där deras läggning ansågs brottslig alternativt skamlig. Det föll sig då naturligt att solidarisera sig med ett synsätt och en nation som var raka motsatsen till vad det egna samhället stod för. Spioneriet/landsförräderiet blev ett sätt att ge igen för lidna oförrätter.

Den som vill läsa mer om de klassiska brittiska spionerna kan med fördel läsa John Costello: Förräderiets mask (Mask of Treachery), 1988 som utgår från fallet Blunt.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 26 andra följare