Palmemordet är löst – dags att gå vidare!

http://www.svt.se/en-pilgrims-dod/#./precis-sa-graslig-i-mina-bocker-som-han-verkar-i-filmen?&_suid=1357737638042048412534882234204

Länken ovan går till en TV-intervju med den rikskände kriminologiexperten och författaren Leif G. W. Persson. G. W. får här frågor om den aktuella TV-serien ”En pilgrims död”, kretsande kring mordet på Olof Palme 1986, som bygger på två av tre av av författarens böcker i romantrilogin Välfärdsstatens fall. Filmsnutten innehåller också scener ur serien.

Rolf Lassgård försöker lösa Palmemordet.

TV-serien med det något pretentiösa namnet, med Rolf Lassgård i rollen som den ambitiöse rikskriminalchefen, lanserar konspirationsteorin att Palmemordet utfördes av en högerextrem grupp inom SÄPO. I en sekvens syns några uniformerade polismän jämväl lyfta högerarmarna i en Hitler-hälsning. På mig verkar detta helt infantilt och föga trovärdigt. Min övertygelse är att om det över huvud taget låg någon sammansvärjning bakom mordfallet så hade denna nystats upp för länge sedan.

Professor Persson håller dock uppenbarligen inte med utan kör det gamla nattståndna SÄPO-spåret i en ny version. ”Jag är fri att spekulera”, säger han bland annat i en intervju i Aftonbladet den 6 januari 2013 och det stämmer förstås. Vem som helst kan och får  naturligtvis säga vad som helst om Palmemordet inbegripet att det genomfördes av utomjordningar, frimurare, sionister, vita sydafrikaner, KGB, CIA eller medlemmar av familjen Palme för att inte tala om den suspekte grannen i lägenheten intill som spelar tysk marschmusik till sent in på nätterna. Troligen är också TV-serien mycket underhållande.

Kanske mördades Palme av din marschälskande granne…

Intervjun här:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16025272.ab

Vad som för mig framstår som beklämmande är att så mycket energi och tankemöda, som annars kunde ha använts betydligt bättre, ägnas åt ett mordfall som redan är löst. Christer Pettersson, i trängre poliskretsar ibland kallad ”Bajonettmannen” efter ett dråp han fängelsedömdes för 1974, dömdes skyldig för mordet i Stockholms tingsrätt den 27 juli 1989. En dom som med stor sannolikhet hade stått sig i hovrätten om inte polisen och Lisbet Palme tillsammans hade klantat till det vid vittneskonfrontationen. Bajonettdråpet skedde för övrigt i samma kvarter som Palmemordet.

Christer Pettersson (1947-2004) är otvivelaktigt den mest kände skurken i Sveriges historia. Han var en stor skådespelarbegåvning och var elev vid Calle Flygares scenskola innan han relegerades på grund av tilltagande drogmissbruk. Enligt Flygare var Pettersson den bäste elev han någonsin haft. Man kan bara hålla med dåvarande statsministern Göran Persson i dennes uttalande efter Petterssons död - denne avled till följd av hjärnblödning efter en skallskada han ådrog sig vid ett fall – om att det var fråga om ett ”tragiskt människoöde”.

G. W. har tänkt till ordentligt och lastar SÄPO för Palmemordet.

Jag skall här inte gå in på alla omständigheter som kan anses tala för eller emot Pettersson som gärningsman, men ju längre tiden lider utan att några som helst framsteg görs i den alltjämt småputtrande Palmeutredningen, desto klarare framstår Petterssons skuld för mig. Utredningen är som jag ser det ett gigantiskt och helt onödigt slöseri med pengar och mänskliga resurser som hade kunnat användas betydligt bättre.

Jag måste slutligen säga att jag är litet besviken på Leif G. W. Persson, som jag hittills uppfattat som en både klok och mycket begåvad karl, för att han fortsätter älta konspirationsteorier om mordfallet. Men även solen har väl sina fläckar. Palmemordet är löst, G. W. – det är dags att gå vidare!

Statstelevisionen hyllar socialisten Palme

Palme, Schori och Palme kramas på Kuba sommaren 1975.

Innan den kommersiella mångfaldsrevolutionen försåg oss med ett rikhaltigt utbud av televisionskanaler fanns det endast två TV-kanaler i Sverige: TV1 och TV2. Tvåan kom dessutom först 1969.

Den ena av dessa var möjligen något mindre röd än den andra. På den tiden var det fritt fram att trumpeta ut vänstervriden politisk propaganda, och vi som var med på den tiden vet att så också skedde. Pamparna i Radio-TV-huset vid Ladugårdsgärde och på regeringskansliet brydde sig inte det minsta om vanligt folks protester.

När man tar del av SVTs nya hyllningsserie till Olof Palmes minne i tre delar tycker man sig vara förflyttad minst 25 år tillbaka i tiden. Det är som om kommunismen aldrig fallit som globalt frihetshot och som om kommunistdiktaturer som Kuba alltjämt hålles i allmän helgd och vördnad. Palme blir här föremål för ett hagiografiskt rövslickeri som man trodde var ett svunnet kapitel i svensk TV-historia. Den man som gjort mer än kanske någon annan för att förstöra Sverige avporträtteras här som en helgongestalt.

Intet under då att palmeiten Pierre Schori, före detta kabinettssekreterare, FN-ambassadör med mera, mysande förklarar att han trodde det var omöjligt att en person som Palme skulle kunna väljas till ledare för ett politiskt parti i Sverige. Schori, som stöttat flertalet av världens värsta diktatorer inklusive Fidél Castro, beledsagade Palme under dennes beryktade pusskalas med Castro på Kuba sommaren 1975.

Agostinho Neto, Angolas forne marxistledare: en av Olof Palmes och Pierre Schoris favoriter.

Det allra värsta var dock inte att den landfaderlige Tage Erlander lotsade fram Palme till posten som partiledare för Socialdemokratiska Arbetarepartiet (SAP). Det värsta var att väljarna valde det parti som hade Palme som partiledare i flera val med undantag för perioden 1976-82, då olika borgerliga konstellationer hade makten men föga avvek från den socialdemokratiska linjen..

Jag anklagar Olof Palme för bland annat följande:

1. OP suddade med sin utrikespolitik ut skillnaderna mellan västlig demokrati och frihetsfientlig kommunism. Han hyllade brutala despoter såsom Castro, Angolas Agostinho Neto, Nordvietnams Le Duc Tho och PLOs Yassir Arafat – andra ej att förglömma – och såg samtidigt till att svenska skattepengar gick till bistånd till deras länder och/eller organisationer. Pengar som till största delen gick till vapen. Han införde en helt ny, Israel-fientlig linje i svensk utrikespolitik.

Palme och hans anhang i regeringskansliet och på utrikesdepartementet backade vidare upp alla Sovjetunionens så kallade fredsinitiativ – som i verkligheten syftade till att försvaga västvärldens motståndsvilja – med betydande entusiasm. Palme ville också se ett nära samarbete mellan SÄPO och den sovjetiska underrättelseorganisationen KGB.

2. OP företrädde utåt en aggressivt antiamerikansk utrikespolitik med kulmen i den exempellösa jämförelsen mellan USAs Vietnam-politik och tyska nationalsocialistiska krigsförbrytelser under Andra världskriget. Det tog efterföljande svenska administrationer många år att fullt återupprätta de en gång vänskapliga förbindelserna med USA.

Samtidigt bedrev den svenska regeringen i hemlighet ett nära samarbete med USA på flera områden, vilket ytterligare underströk det svekfulla i den palmeska utrikespolitiken. På UD satt kommunister och halvkommunister som Pierre Schori – vilken den avhoppade sovjetiske spionöversten Oleg Gordiejevskij kallat KGBs främste medarbetare i Sverige – och den homosexuelle sovjetbeundraren Sverker Åström (också han bevisad KGB-medarbetare) och såg till att Palmes politik genomfördes till punkt och pricka.

Sverker Åström – med KGB-kodnamnet Getingen – var en av dem som såg till att genomföra den palmeistiska utrikespolitiken.

3. Med Olof Palmes uppdykande som en fixstjärna på den svenska politiska himlen förråades den politiska debatten i Sverige. Palme gjorde det till en princip att förnedra sina motståndare och avvek därmed från det tidigare respektfulla umgänget partiledare emellan, där man visserligen kunde vara bittra meningsmotståndare men ändå iakttog en gentlemannamässig ton i debatterna.

Tidigare var det lilla ordet ”herr” framför en politikers efternamn en artighet. Palme gjorde samma ”herr” till en spydighet. Palme brutaliserade och polariserade.

4. Det var under OPs egid som massinvandringen blev norm i Sverige. Den invandring som ägt rum tidigare var till allra största delen arbetsmarknadsrelaterad, och de flesta européer och nordbor som på den tiden anlände till vårt land för att jobba i den svenska industrin återvände till sina ursprungsländer efter avslutat värv i Sverige.

Palme upptäckte dock att han kunde ge sina socialistiska meningsfränder runtom i världen en fristad i Sverige och öppnade slussarna för greker, spanjorer, chilenare, jugoslaver med flera. Det är sant att en hel del av dem som kom hit varit förföljda i sina hemländer, men efter hand som åren gick fick vi ett allt större antal människor som mera var socialturister än politiska flyktingar.

5. Med hjälp av meningsfränder inom politiken och fackföreningsrörelsen syftade Palme-regimen till att steg för steg omvandla Sverige till ett rent socialistiskt samhälle utan den så kallade blandekonomi – kapitalism och socialdemokrati arm i arm – som gjort att ekonomin fungerade hyggligt. Det var det av Rudolf Meidner utarbetade förslaget om löntagarfonder som skulle åstadkomma den avsedda förändringen.

Med hjälp av Meidners löntagarfonder skulle sosseriet och facket göra Sverige renodlat socialistiskt.

Om den palmeska samhällsomvälvningen hade lyckats skulle vi ha fått en socialistisk halvdiktatur i Sverige med ett troligt ekonomiskt kaos liknande det som rådde i Allendes Chile strax före militärkuppen 1973. Nu blev det gudskelov inte så. Företagsledare och andra hårt arbetande människor - som Palme inte tvekat att kalla ”babianhannar” respektive ”hatets och illviljans kolportörer” – protesterade kraftfullt mot den förestående socialiseringen och hindrade därmed de värsta excesserna.

Nu får svenska folket genom den svenska statstelevisionens försorg veta vilken stor hjälte, ja vilken helgonlik figur, Olof Palme egentligen var. Det är till sådan osmaklig propaganda de svenska licenspengarna från dig och mig går. ”Fri television” – jo, tjena…

Åström inte den förste

Mitt förra inlägg om den nyligen avlidne toppdiplomaten Sverker Åström rönte viss medial uppmärksamhet, främst beroende på att jag lyfte fram Åströms öppna homosexualitet. Jag hävdade bland annat att denna kan ha ha haft  betydelse för Åströms eventuella agentskap i Sovjetunionens sold.

Det är ett faktum att Sverker Åström (1915-2012) ofta nämndes som tänkbar sovjetspion inom utrikesförvaltningen. Själv avfärdade han, av naturliga skäl, sådant som nonsens. Han menade att hans homosexualitet hela tiden varit känd inom stats- och utrikesledningen och att den därför inte utgjorde någon anledning för ryssarna att tvinga honom utföra tjänster för deras räkning.

Detta anser jag vara ett irrelevant argument i sammanhang. Åström kunde givetvis ha varit KGB- eller möjligen GRU-agent alldeles bortsett från sin sexuella läggning. Det är dock viktigt att komma ihåg att vid den tid Åström inledde sin yrkeskarriär vid UD 1939 så var homosexuella handlingar straffbara och ansågs dessutom allmänt sett skamliga. Så var fallet under hela Åströms aktiva diplomatbana, som sträckte sig till 1982.

Det är självklart att om sovjeterna hade läckt Åströms läggning till media så hade det inneburit slutet för Åströms diplomatiska karriär. En sak är att hans bögeri må ha varit känt för stats- och utrikesledningen. Varken Åström själv eller hans arbetsgivare var dock betjänta av att det hela kom till allmän kännedom. Så visst hade sovjeterna en kraftfull hållhake på Åström!

Sverker Åström har i själva verket mycket gemensamt med ett knippe i stort jämnåriga brittiska toppdiplomater vilka alla avslöjades vara agenter för den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB. Låt mig i korthet rekapitulera några av dessas välkända öden.

 Guy Burgess (1911-63). 

Guy Burgess (1911-63) var en brittisk spion och dubbelagent i Sovjetunionens sold. Han var medlem i den brittiska spionring som kallats ”The Cambridge Five” och vars övriga medlemmar var Donald Mclean, Kim Philby, Anthony Blunt och John Cairncross. Intressant vid en jämförelse med Sverker Åström är, att Burgess i likhet med svensken på 1930-taket anslöt sig till en pronazistisk grupp i syfte att dölja sina kommunistsympatier. Åström var å sin sida med i en nationell studentförening med sympatier för Tredje riket.

I likhet med Åström var Guy Burgess homosexuell med ett yvigt sexliv. Han drack dessutom som en svamp, klädde sig illa och var enligt samtida källor inte särskilt noggrann med hygienen. När Burgess var anställd vid brittiska Foreign Office i mitten på 1940-talet rekryterades han av KGB. Och när han tjänstgjorde som ambassadsekreterare i Washington, D. C. 1947  överlämnade han hemliga dokument till Sovjetunionen.

 Donald Mclean (1913-83). 

1951 avslöjades dock Guy Burgess och diplomatkollegan Donald Mclean (1913-83) som landsförrädare och fann för gott att fly till Moskva, där de givetvis hälsades som hjältar. Burgess fann sig aldrig till rätta i Moskva utan dog, bitter och olycklig, vid 52 års ålder 1963. Mclean, däremot, anpassade sig till livet under kommunismen, fick höga utmärkelser/grader och var respekterad i den sovjetiska kommuniteten. Mclean var gift och flerbarnsfar men hade även homosexuella böjelser.

Anthony Blunt (1907-83) umgicks i samma studentkretsar som Philby, Burgess, McLean och Cairncross. Han var en konsthistoriker som 1940-45 under en anställning inom den brittiska underrättelsetjänsten utifrån en ideologisk övertygelse överlämnat hemliga handlingar till Sovjet. Han hjälpte också Burgess och Mclean att fly 1951. Historien uppdagades redan 1964 men Blunt åtnjöt tills vidare immunitet.

 Anthony Blunt (1907-83). 

När saken nådde offentligheten 1979 blev det dock stor skandal och Blunt tvingades lämna alla uppdrag – bland annat var han chef för drottningens konstsamling – och avsäga sig sin adelstitel. Han sade sig ångra sitt spioneri och dog som en bruten man 1983.

Det kan tyckas märkligt att homosexuella som Åström, Burgess, Blunt och i någon mån Mclean sympatiserade med Sovjetunionen. Ty det gjorde Åström oavsett om han var sovjetagent eller ej. I i början av 1940-talet träffade han inom parentes sagt, inom ramen för sin tjänstgöring i Moskva/Kujbysjev, den senare spiondömde översten Stig Wennerström, vilken då var militärattaché i Sovjetunionen. En homosexuell livsstil har ju  aldrig varit populär i Sovjetunionen, alldeles tvärtom.

Det är dock inte särskilt märkligt ur en psykologisk synvinkel. Som homosexuella kände de nämnda herrarna ett utanförskap gentemot det etablerade samhället, där deras läggning ansågs brottslig alternativt skamlig. Det föll sig då naturligt att solidarisera sig med ett synsätt och en nation som var raka motsatsen till vad det egna samhället stod för. Spioneriet/landsförräderiet blev ett sätt att ge igen för lidna oförrätter.

Den som vill läsa mer om de klassiska brittiska spionerna kan med fördel läsa John Costello: Förräderiets mask (Mask of Treachery), 1988 som utgår från fallet Blunt.

Sverker Åström: mörk skugga i svensk utrikespolitik

 Sverker Åström (1915-2012). KGBs man i den svenska utrikesledningen?

Efter diplomaten och gayidolen Sverker Åströms (1915-2012) frånfälle i hög ålder har det skrivits förväntade och lämpliga hyllningsartiklar i svenska media. Tillåt mig avvika från hagiograferna för att i stället teckna en mer realistisk bild av Åström, som jag gott tycker kan kallas den svenska utrikespolitikens mörka skugga.

Advokatsonen Sverker Åström tog såväl fil.- som jur. kand. i hemstaden Uppsala i slutet av 1930-talet och blev efter studierna attaché vid utrikesdepartementet (UD) 1939. Härefter hamnade han i det dåtida Sovjetunionen mitt under brinnande krig. 1940-43 tjänstgjorde han på den svenska ambassaden  i Moskva och sedan i den under tyskinvasionen utlokaliserade beskickningen i Kujbysjev (Samara). Den prosovjetiska och proryska inställningen kom därefter att följa Åström genom hans fortsatta levnad.

Efter de innehållsrika åren i Sovjet kallades Åström tillbaka till UD i Stockholm för att därefter tjänstgöra i bland annat Washington, D. C. och London. Hans diplomatiska topposter innefattade tjänster som FN-ambassadör 1964-70, kabinetssekreterare i UD 1972-77 (det vill säga vice utrikesminister) samt ambassadör i Paris 1978-82. I en hyllningstext i Expressen den 26 juni påstås även Åström vara ”initiativtagare” till den stora miljökonferensen i FN-regi i Stockholm 1972. Detta stämmer inte. Initiativtagare var Inga Thorsson och Börje Billner. Åström endast presenterade förslaget inför FN samt inledde konferensens debatt.

Inga Thorsson fick idén till FNs miljökonferens i Stockholm 1972.

Sverker Åström har misstänkts för att vara sovjetrysk agent i spionorganisationen KGBs sold. Bland annat skulle han ha hjälpt spionen Stig Wennerström att i det längsta klara sig undan lagens långa arm. I sammanhanget har det talats om att hans homosexualitet skulle ha utgjort den hållhake, varmed ryssarna kunde städsla och behålla honom som agent under hela Kalla kriget. Åström har själv – av synnerligen uppenbara skäl – nekat till anklagelserna. Han har hävdat att han varit öppen om sin sexuella läggning för sina svenska arbetsgivare och att bögeriet därför aldrig varit någon hållhake för främmande makt.

Problemet med Åströms förnekanden är att de personer i den svenska regeringskretsen han skulle ha berättat om sin läggning för – exempelvis stats- och utrikesministrarna Per Albin Hansson, Christian Günther, Östen Undén, Tage Erlander, Torsten Nilsson, Krister Wickman med flera – i dag alla är döda och kan därför vare sig bekräfta eller förneka Åströms påstående. Någon ”löjlig” anklagelse, som Åström menat att det varit fråga om, är det i varje fall inte.

På bilden syns bland andra Stig Wennerström, Sven Andersson, Östen Undén och Tage Erlander, samtliga vänner till Sverker Åström.

Utpressning på sexuella grunder är gammal rutin inom sovjetisk – och annan – underrättelsetjänst, och även om Åström skulle ha berättat för sina chefer om saken är det inte säkert att han ville att informationen skulle nå en bredare allmänhet. Minns att han ”kom ut” som bög långt efter sin pensionering.

Jag håller emellertid inte för otroligt att den påstådda åströmska öppenhjärtigheten gentemot den svenska utrikesledningen i själva verket kan vara ett listigt försvarsdrag från den erkänt slipade veterandiplomaten. Genom att hävda att hans sexuella läggning saknar relevans i sammanhanget har han så att säga vridit vapnet ur händerna på kritikerna. Ty självfallet kan han ha fungerat som KGB-agent även om hans identitet som homosexuell varit känd i regeringskansliet och på UD.

Sverker Åström har nämligen gjort sig närmast herostratiskt ryktbar för att aldrig rikta kritik mot Sovjetunionen annat än då sådan påbjudits från högre ort – såsom exempelvis i samband med de sovjetiska invasionerna av Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968. Åströms inställning passade som hand i handske med den prosovjetiske utrikesministern Östen Undéns inställning. Undén vägrade ställa Moskva mot väggen i samband med Raoul Wallenbergs bortförande 1945 och Åström är (ö)känd för att aldrig ha dryftat fallet Wallenberg med sovjeterna.

När sedan statsminister Olof Palmes regering körde på i samma undfallenhetsstil gentemot Moskva var den erfarne Sverker Åström en idealisk företrädare för den hallstämplade svenska utrikeshållningen. Han var någon som oerfarna utrikesministrar av typ Torsten Nilsson, Sven Andersson, Krister Wickman och  även Karin Söder (C) under den borgerliga tiden kunde luta sig mot. Detta alldeles oavsett om de visste om att Åström var bög eller inte. Sverker Åström kan därför på goda grunder betecknas som den svenska utrikespolitikens mörka skugga eller onda genius.

Mycket tyder även på att Åström var en av dem som orkestrerade den antiamerikanska och antiisraeliska utlandspolitik som i så hög grad präglade Palmes regeringar. Efter sin pensionering fortsatte Åström att i stort uppslagna debattartiklar främst i Dagens Nyheter brännmärka USAs och Israels göranden och låtanden. Således kritiserade han USAs invasioner både i Afghanistan – vilket är rätt anmärkningsvärt – och Irak.

 Carl Bildt, Åströms devote beundrare. 

Den nuvarande utrikesministern Carl Bildt tillhör dem som nu sjunger Sverker Åströms lov på ett iögonenfallande sätt. I ett uttalande citeras Bildt på följande sätt: ”Det är svårt att överskatta den betydelse han hade. Hans tankar var centrala för den tidens neutralitetspolitiska doktrin, som tjänade vårt land väl under en viktig period av vår moderna historia.” Det är rätt anslående att dessa ord kommer från en av det borgerliga lägrets mest profilerade företrädare.

Å andra sidan har de icke-socialistiska svenska partierna mestadels traskat patrullo efter Socialdemokraterna och det gäller kanske särskilt på utrikespolitikens domäner. Någon kritik mot sossarnas stöd för allehanda kommunistiska upprorsrörelser i Tredje världen har näppeligen avhörts från borgerligt håll; snarare har de borgerliga partierna tidvis strävat efter att överträffa den socialdemokratiska promarxismen. Detta gällde särskilt den borgerliga regeringseran 1976-82.

Undéns respektive Åströms skuggor hängde då precis som både tidigare och senare som tunga moln över den svenska utrikesledningen, något som skapade bad will i den civiliserade delen av världen. Dåtida tongivande demokratier såsom USA, Storbritannien, Frankrike och Västtyskland ifrågasatte stundom Sveriges tillhörighet till den fria västvärlden vilket märktes särskilt under Vietnamkriget, då Sverige ensidigt och med svenska skattebetalares pengar  backade upp kommunisterna inom Hanoi-juntan i Nordvietnam och Viet Cong-gerillan (det så kallade FNL) i Sydvietnam.

Att palmeismen hyllades i diverse bananrepubliker och vänstervridna militärjuntor litet varstans i världen är definitivt inget vi har anledning vara stolta över!

Vad Carl Bildt beträffar har han sjäv ett förflutet som varm vän av Östtyskland, det så kallade DDR. Han lade vidare som studentpolitiker motioner om ett svenskt erkännande av ”Palestina” och brännmärkte gång efter annan den kämpande demokratin Israels politik. Kanske Bildt helt enkelt känner sig hemma med Åströms ställningstaganden.

Expressen den 27 juni innehåller en tvåsidig hyllningsartikel till Sverker Åströms minne. Åström beskrivs här som den färgstarke bögen som levde ett roligt och fartfyllt liv och vars många ”älskare” – sexpartners vore nog ett bättre uttryck – förblev hans goda vänner. ”Vänner beskriver honom som charmerande och fåfäng med ett knivskarpt intellekt”, heter det i hyllningsartikeln. ”Han samlade konst och älskade att dansa. Hans tebjudningar för den stora vänkretsen är legendariska.”

Sverker Åström tjänade genom sin verksamhet sovjetiska intressen.

Plötsligt slår det mig att en flamboyant figur som Sverker Åström – hur uppskattad och beundrad han än var bland sina sexpartners och vänner – aldrig hade accepterats som en officiell representant för Sverige vare sig i den svenska arbetarklassen, som Socialdemokraterna menade sig representera, eller i det svenska folkdjupet i stort.

Det är en sak att hans sodomitiska läggning måhända var känd i regerings- och UD-kretsar. En helt annan att under 40-årsperioden 1940-80, då Åström var aktiv diplomat, låta hans homosexualitet bli allmänt känd. Det tror jag både de svenska regeringarna och Åström själv var livrädda för skulle ske. Varav följer att Åströms sexuella läggning i högsta grad var något som skulle hemlighållas. Den kunde alltså mycket väl ha utnyttjas som hållhake av den sovjetiska underrättelsekommuniteten, om nu Åström fanns i dess tjänst.

Sverker Åström övergick från att vara utrikes- till att på äldre dagar alltmer bli gayikon. Det kunde han så långt efter den aktiva banans slut kosta på sig. Med sin fingerspetskänsla för tidsandan visste han naturligtvis också att han skulle hyllas av kultur- och mediaetablissemanget. Varav en del, förlåt uttrycket, slickade honom i arslet såväl bildligen som bokstavligen. Artikeln i Expressen är ett blott alltför uppebart exempel härvidlag.

Jag kan slutligen inte låta bli att göra reflektionen, att ett promiskuöst sexualliv så ofta förväxlas med kärlek. Sverker Åström avkonterfejas som en jättelajbans superdiplomat med en, som det brukar heta i sådana här sammanhang, ”glupande aptit på livet” (klichéförrådet är inte särskilt fantasirikt). I verkligheten torde han ha varit en diamanthård karriärist och sexmissbrukare med ett enda mål för ögonen – att tillförsäkra Sverker Åström så mycket personlig njutning som möjligt.

Jag såg honom själv i Stockholm vid något tillfälle. En lång person med snitsig hatt, skräddarsydd överrock och yvig halsduk och som hastade fram på Vasagatan i närheten av Ferdinad Bobergs posthus. Det man mest lade märke till var dock den iskallt genomborrande blicken som framkallade kalla kårar längs åtminstone min ryggrad.

Jag fick känslan av att det här var en man som bara tänkte på sig själv. Han skulle inte ha tvekat en sekund att sälja ut Sveriges intressen om det bara kunde ge honom mer personlig njutning. Troligen var det också precis det han gjorde. Frågan är dock om de UD-dokument som möjligen bekräftar detta någonsin kommer att göras tillgängliga för forskningen.

Frige Chodorkovskij!

Michail Chodorkovskij: snart fri?

I går meddelades att den fängslade ryske oljemagnaten, filantropen och politikern Michail Chodorkovskij av Europadomstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg tilldömts ett skadestånd om 25 000 euro samt rättegångskostnader, pengar som den ryska staten skall betala.

Orsaken är att domstolen funnit att den före detta chefen för Yukos, en gång Rysslands största oljebolag, utsatts för åtta olika övergrepp vid olika tillfällen under den rättsliga process som hållit honom i fängelse.

Däremot menade domstolen att det icke fanns ”oemotsägliga bevis” för att rättegången motiverats av politiska skäl, något som Chodorkovskij, hans anhängare, människorättsaktivister samt många oberoende bedömare hävdar. Ljudmila Aleksejeva, en erfaren förespråkare för mänskliga rättigheter i Ryssland, citerades på följande sätt av nyhetsbyrån Interfax:

- Vi ser de politiska motiven. De gör det inte. De borde sätta på sig glasögon eller använda förstoringsglas. Det här betyder, olyckligtvis, att även Europadomstolen böjer sig för tryck.

Det uppges emellertid att Chodorkovskij själv skall ha varit ”väldigt nöjd” med domen. Chodorkovskij avtjänar ett 13-årigt fängelsestraff efter att, under en starkt politiserad rättsprocess i Ryssland jämte kollegan Platon Lebedev, ha blivit dömd för skattefusk och bedrägerier.

Platon Lebedev håller modet uppe.

Michail Borisovitj Chodorkovskij, född den 26 juni 1963, är en rysk affärsman med judiskt ursprung. Han var på höjden av sin karriär Rysslands rikaste man och den 16e rikaste i världen. Den stora förmögenheten grundlades under Chodorkovskijs tid som chef för Yukos, Rysslands största oljeföretag. När Chodorkovskij 2003 fängslades av de ryska myndigheterna  för påstådd ekonomisk brottslighet och 2005 dömdes till ett långt fängelsestraff, konfiskerades Yukos av staten och såldes därefter, huvudsakligen till statliga oljebolag, i syfte att reglera påstådda skatteskulder.

Innan Yukos-chefen greps hade det pågått en segdragen juridisk tvist mellan bolaget och den ryska staten. Affären väckte stor och berättigad uppmärksamhet inom det internationella samfundet, och den allmänna meningen får sägas ha varit att  anklagelserna om ekonomisk brottslighet bara var svepskäl för att förstatliga Yukos och komma åt en besvärlig oppositionell aktör.

Att den före detta KGB-officeren Vladimir Putin skulle tillgripa metoder av ovan beskrivet slag mot den visonäre Chodorkovskij för att säkra den egna makten och behålla greppet över det ryska samhället var minst av allt oväntat. Inte heller var det på något sätt sensationellt, att det korrupta ryska så kallade rättsväsendet skulle utsätta Chodorkovskij och hans kollega Lebedev för en rad övergrepp under rättsprocessens gång.

Putin – Stalin.

Chodorkovskij gick i en tidningsartikel kring julen 2010, tre dagar innan en domare skulle avkunna en dom som skulle säkerställa att Yukos-magnaten kunde hållas i fängsligt förvar till 2017, till angrepp mot Putin. Chodorkovskij citerades på följande sätt i en artikel av Isabel Gorst i Financial Times:

”I suddenly realized I was sorry for this man – no longer young, but vigorous and horribly lonely in the face of a vast and unsympathetic country.”

Michail Chodorkovskij och hans vapendragare Platon Lebedev har nu inför en Moskva-domstol begärt att få bli frisläppta efter att ha avtjänat halva det ådömda fängelsestraffet, en rättighet fångar har i Ryssland. Det är naturligtvis högst osäkert om så kommer att ske med tanke på det politiska hot Chodorkovskij alltjämt uppfattas som i Kreml.

Europadomstolens dom innebär dock att Putin-regimen sätts under en betydande internationell press och får räkna med att omvärlden skärper sin vaksamhet gentemot bristen på mänskliga rättigheter i Ryssland, där exempelvis mord på kritiskt granskande journalister tillhör vardagen. Skulle dessutom Chodorkovskij av den notoriskt orädda norska Nobel-kommittén tilldelas 2011 års fredspris blir pressen etter värre.

En sak står enligt min mening fullständigt klar, och det är att omvärlden inte får förtröttas i sin granskning och kartläggning av brott mot de mänskliga rättigheterna i Ryssland med flera länder som tidigare ingick i det kommunistiska Sovjetunionen.

Vi har här att göra med universella värden och inte med några ”inre angelägenheter”, som odemokratiska härskare i alla länder brukar hänvisa till. Sverige och övriga europeiska demokratier bör gripa varje tillfälle att sätta tummen i ögat på Putin och Medvedev och kräva respekt för mänskliga rättigheter och vanlig mänsklig anständighet.

Då får ting som handelsavtal och geografisk storlek komma i andra hand. Men nu gäller först och främst: frige Michail Chodorkovskij!

Myrdals folkmördarpriser

Jan Myrdalsällskapets stora litterära pris, Leninpriset, har 2011 tilldelats filmaren Maj Wechselmann. Sällskapets lilla pris, Robespierrepriset, gick till  journalisten Martin Schibbye med ett förflutet i tidskriften Folket-i-Bild/Kulturfront.

 Myrdal.

Det ligger naturligtvis en glasklar logik i att de två priserna, uppkallade efter en stor och en något mindre politisk massmördare, går till två kommunister med stalinistiska förtecken.

Vladimir Illitj Lenin-Uljanov (1870-1924) räknas som grundare av Sovjetunionen, ett imperialistiskt-kommunistiskt rike som uppskattas ha tagit livet av omkring 60 miljoner människor. Det var Lenin själv som inrättade den fruktade Tjekan, den sovjetiska underrättelsetjänsten som i tidernas fullbordan ledde fram till KGB, i syfte att eliminera verkliga eller påhittade meningsmotståndare. Lenin avled i hjärnsyfilis 1924.

 Lenin.

Maximilien Robespierre (1758-94) var en av den Franska revolutionens förgrundsgestalter och en av Lenins politiska förebilder. Han initierade 1793 det så kallade skräckväldet i Frankrike men dödsdömdes och avrättades själv året därpå av sina forna vapenbröder. Skräckväldet skördade tiotusentals offer.

Att Lenin och Robespierre, jämte genocidkollegerna Mao Tse-tung och Pol Pot, tillhör Jan Myrdals idoler visste vi förstås  redan. Myrdal har alltid varit renons på allt som kan kallas politiskt omdöme, något som också demonstreras av hans stöd till förintelseförringarna/förnekarna Robert Faurisson och Mohamed Omar.

Att nu mer eller mindre framstående svenska kulturutövare önskar förknippas med Myrdal och hans tvivelaktiga idoler genom att acceptera sagda priser är möjligen litet mer överraskande men långt ifrån sensationellt för den som är underkunnig om den svenska kulturelitens ideologiska preferenser…

 Robespierre.

2010 års priser tillföll filmregissören Roy Andersson (Leninpriset) samt journalisten Kajsa ”Ekis” Ekman (Robespierrepriset). Religionshistorikern och Hamas-anhängaren Mattias Gardell (äldre bror till den mer kände Jonas) fick Leninpriset året dessförinnan.

Kort efter det att 2011 års pristagare tillkännagivits inleder Aftonbladet, en tidning som under krigsåren, under ledning av Torsten Krüger, utgjorde Nazitysklands mest pålitliga stöd i Sverige, en ”granskning” av Sverigedemokraterna genom att portionera ut gammal skåpmat från vänsterextrema Expo med gamle trotskisten Stieg Larsson och den brottsdömde vänsterextremisten Tobias Hübinette som ett par av initiativtagarna.

 Krüger.

En av höjdpunkterna i första granskningsavsnittet var ett 20 år gammalt citat av förre partiledaren Mikael Jansson. Tilläggas kan att Jan Myrdal är en gammal AB-medarbetare.

Redan Predikaren i den judiska bibeln framhöll att ”intet är nytt under solen”…

Historiskt viktig bok om KGB

Nära 20 år efter Sovjetunionens implosion och därmed kommunismens sammanbrott som globalt hot mot den fria världen är den brutala sovjetiska underrättelsetjänsten och spionorganisationen KGB (Komitet Gosudarstvennoj Bezopasnosti) alltjämt ett smärtsamt aktuellt begrepp. Detta icke minst med tanke på att den auktoritära halvdiktaturen Ryssland av i dag leds av en man – Vladimir Putin – med ett förflutet som KGB-officer.

Det spelar ingen roll att den moderna ryska motsvarigheten till denna organisation heter någonting annat – KGB består som ett symbolnamn för totalitär maktutövning och hänsynslös övervakning av såväl egna medborgare som fientliga och/eller obekväma utlänningar.

Ann-Mari Lahti berättar i en bok som fått titeln Mitt möte med KGB (Contra förlag 2010, 143 sidor) om sina personliga erfarenheter från möten med KGB under åren 1979-83. Upplevelserna blev verklighet under hennes ideella arbete med att smuggla biblar, fotografera fängelser och assistera motståndsmän i det sovjetockuperade Estland.

Bland annat smugglade hon med risk för egen säkerhet och kanske också eget liv ut hemliga dokument från den oppositionelle Robert Waitma till den i Sverige bosatte estniske dissidentmedhjälparen Ants Kippar (1912-87). Lahti skriver på följande sätt (sidan 132) om tillkomsten av boken:

Den modiga demokratiaktivisten och författarinnan Ann-Mari Lahti.
Människor jag mött har berört mig mycket djupt på ett själsligt och andligt plan. Att uppleva en diktatur inifrån gav mig den inre styrka jag behövde för att hjälpa dessa människor…Att skriva en bok så många år efter dessa händelser är inte lätt, man måste tänka igenom det hela och försöka hitta början på en tråd som blir mycket lång. Boken har känts viktig för mig att skriva, även om det är många år sen det hela hände. Jag vill med boken ge en röst till det folk som en gång i tiden var förtryckta. Detta folks kamp för sin frihet har också gällt oss, vår frihet och harmoni.

Det var i slutet på 1970-talet som Ann-Mari Lahti, då studerande vid Waldorfskolan i Järna, kom i kontakt med tidningen Ljus i Öster som gavs ut av missionsrörelsen Slaviska missionen. Unga Ann-Mari bestämde sig för att hjälpa  missionen smuggla biblar till kristna i det av Sovjet ockuperade Estland. Detta onekligen riskfyllda åtagande blev början till en rad resor till den estniska huvudstaden Tallinn. I samband med denna första resa till Tallinn lärde Ann-Mari bland annat känna en kvinna som i boken kallas Margit, som hon kom att träffa vid varje efterföljande resa under de närmaste åren.

Under samtliga resor till det sovjetiska Estland bestod det överlägset största faromomentet i att KGB skulle få upp ögonen för Ann-Maris verksamhet och kanske kasta henne i fängelse, kanske skicka henne – och de människor hon lärde känna – till något läger i Sibirien.

Under hela tiden bars Ann-Mari upp av två saker – hennes vänskap med de människor hon under resans gång kom i kontakt med samt hennes antroposofiskt kristna tro. I detta perspektiv kan det sägas att hennes resor var av dubbel karaktär – de var dels yttre/påtagliga och dels inre/andliga. Skildrandet härav är bokens i mitt tycke största behållning.

 Gamle KGB-chefen och sovjetdiktatorn Jurij Andropov.

Trots att Ann-Mari Lahti vid ett flertal tillfälle jagas och förföljs av KGB – till fots eller via bil – undgår hon som genom ett under att gripas och förpassas till ett läger eller fängelse. Däremot blir hon intagen till förhör, en som alla säkert förstår skakande upplevelse som satte djupa spår i hennes psyke. Den mest spektakulära händelse hon redovisar i boken består i utsmugglingen av känsliga dokument från den estniska motståndsrörelsen till den ovan nämnde Ants Kippar i Stockholm.

Hon lyckades få ut dokumenten genom att gömma dem under sulan till en sko. Precis när hon skulle passera genom den sovjetestniska tullen i Tallinns hamn på väg hem till Stockholm via Helsingfors råkade hon, ve och fasa, ut för ett missöde som kunde ha spolierat alla hennes ansträngningar. Hon skriver (sidorna 108-109):

Så kände jag plötsligt att remmen på höger sko släppte, jag blev iskall. Nej, nej, detta får inte ske, remmen satt löst och jag fick dra foten på något sätt mot golvet så skon inte skulle lossna helt, nu var jag illa ute. Jag gick mot pass- och visumkontroll och när jag kommit igenom denna kontroll, fick jag trycka foten mot golvet, samtidigt som jag gick. De sovjetiska soldaterna såg allt detta och började gapskratta…Jo skratta ni tänkte jag i mitt stilla sinne, ni skulle bara veta vad jag har under höger skon som gör att jag medvetet haltar!

Om anledningen till att Ann-Mari Lahti aldrig åkte fast trots ständig skuggning och ibland omild uppvaktning av KGB kan man bara spekulera. En orsak kan vara att KGB i stort lät henne vara i hopp om att kunna göra en ordentlig kartläggning av hennes estniska kontakter. Ett annat skäl kan helt enkelt vara att KGB, trots sitt skrämmande rykte, faktiskt var mindre kompetent än det kanske fanns anledning att befara.

Sammanfattningsvis har Ann-Mari Lahti skrivit en rak och rättfram berättelse om sina självupplevda erfarenheter av den kommunistiska sovjetmakten i ett land som, förutom våra nordiska grannländer, är vårt närmaste grannland.

Som hon själv säger: ”Jag har skrivit som det var och varken lagt till eller dragit ifrån något.” Däri ligger också bokens styrka, då överser man gärna med att texten kanske inte alltid håller nobelprisklass och de marginella korrekturfel som förekommer.   

 Heiki Ahonen, före detta dissident och numera chef för Ockupationsmuséet i Tallinn.

Det som hände det estniska folket kunde mycket väl ha hänt också oss om historien hade blivit något annorlunda. Lahti har därför helt rätt när hon framhåller att esternas kamp mot förtrycket också var vår kamp eller i varje fall kunde ha blivit det.  Estniska motståndskämpar såsom Heiki Ahonen, Kalju Mätik, Mart Niklus, Lagle Parek, Jüri Kukk, Enn Tarto och Robert Waitma kämpade och led  för de demokratiska och frihetliga värden som vi själva vid denna tid inte alla gånger rätt förstod att uppskatta.

Ann-Mari Lahtis bok är icke minst av stort intresse för den här bloggaren, som under just den tid berättelsen handlar om var engagerad för balternas sak. Jag var  bland annat medlem i styrelsen för Baltiska kommittén i Stockholm och deltagare i ett antal demonstrationståg från Stockholms centrum ut till den sovjetiska ambassaden i Marieberg. Jag träffade också exilkämpen Ants Kippar och en rad andra liknande personligheter och hade under ockupationsåren en stående inbjudan till firandet av Estlands nationaldag på Konserthuset i Stockholm.

Som jag ser det är boken oundgänglig för den som intresserar sig för modern historia med anknytning till Kalla kriget, Sovjetunionen och Baltikum. Självklart borde den vara obligatorisk kurslitteratur vid skolor och högskolor. Den beställes enklast direkt från Contra förlag:

http://contra.nu/