Posted tagged ‘Kungsträdgården’

Sekteristgräl på vänsterkanten om Anna Lindh

6 augusti, 2013

mikael_wieheKommunisten/trubaduren Wiehe.

Ett gräl har utbrutit på vänsterkanten. Proggartisten och oreformerade kommunisten Mikael Wiehe tar i dagens Aftonbladet heder och ära av framlidna utrikesministern Anna Lindh (1957-2003), något som föranleder Mona Sahlin att gå till angrepp mot Wiehe. Sahlin kallar Wiehe för ”ynklig” och hotar sluta lyssna på hans låtar efter 40 år:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17252089.ab

Eftersom jag aldrig varit någon beundrare av vare sig Wiehe, Lindh eller Sahlin har jag svårt att ta entydigt parti i det här grälet. Några spridda anmärkningar tänker jag dock göra. Om inte annat i ren skadeglädje som ju (ehuru felaktigt enligt min mening) enligt ordspråket lär vara den enda sanna glädjen.

Bakgrunden till  Mikael Wiehes påhopp på Lindh är, att han nekat arrangörerna av en planerad minnesdag i syfte att hedra Anna Lindh på tioårsdagen av hennes död den 11 september i år att spela Wiehes låt ”En sång till modet”. Enligt Wiehe var Anna Lindh nämligen inte särskilt modig. Han menar att hon gick den amerikanska Bush-administrationens ärenden, när hon medverkade till att två terroranklagade egyptier på tillskyndan av den amerikanska underrättelsetjänsten CIA flögs från Bromma flygplats hösten 2001 till ett egyptiskt fängelse, där de skall ha utsatts för tortyr.

Därför får arrangörerna av minnesstunden inte spela ”En sång till modet” under ceremonin till Lindhs minne, som skall hållas i Kungsträdgården i Stockholm. I stället rekommenderar artisten att man spelar hans ”Just i den här sekunden”. Detta duger dock inte åt Sahlin, som nu alltså fortsättningsvis avser bojkotta proggfarfar Wiehe. Inte mig emot – låt envar bli salig på sin musikfason är min paroll.

imagesLindh samarbetade med USA.

Mikael Wiehe gör alltså stor sak av att Anna Lindh skall ha ”böjt sig” för USA i allmänhet och den för Wiehe så förhatliga Bush-administrationen i synnerhet. Jag hyser emellertid viss förståelse för beslutet att låta de terrormisstänkta – detta var bara någon månad efter terrorangreppen mot USA den 11 september 2001 – hämtas upp av CIA.

Kriget mot terrorismen hade just proklamerats och samarbete mellan västdemokratiska länder såsom USA och Sverige var en nödvändighet som låg i den fria världens intresse. Om sedan de misstänkta egyptierna var skyldiga till vad de anklagades för är en annan fråga som jag inte tänker gå in på här.

Det anmärkningsvärda med Wiehes reaktion är ju dess selektiva karaktär. Han uttalar ve och förbannelse över vänsterns eviga fiende USA och dess påstådda stöd för tortyr och tillämpande av så kallade okonventionella förhörsmetoder. När det gäller hans eget förlovade land, kommunistdiktaturen på Kuba, har vi dock inte hört tillstymmelse till kritik av dess politiska avrättningar, inspärrande av politiska fångar och godtyckliga tortyr mot oliktänkande.

cuba_73335120Wiehes idol Fidél Castro, Kubas slaktare.

Min helt personliga uppfattning om Mikael Wiehe, född i Stockholm 1946 men uppväxt i Köpenhamn, är att han är rätt odräglig både som person och sångare. Bara hans nasala sångsätt och olidliga dialekt räcker för att framkalla rysningar av obehag längs min ryggrad. Lägg därtill hans knastertorra och överreklamerade Dylan-tolkningar, hans storhetsvansinne och hans hopplösa och otidsenliga kommunism med Stalin-stuk.

Ändå har han naturligtvis all rätt att neka till att hans sång spelas till Anna Lindhs minne. I sak har han också rätt. Visst var mordet på henne hemskt, men särskilt modig eller nytänkande var nu inte Lindh. Särskilt i Mellanöstern-frågan, där hon körde på som vanligt i sosseriets uppkörda hjulspår i att ensidigt gynna palestinaaraberna och dess terroristiska Fatah-parti, har jag en gås oplockad med henne.

Anna Lindh var i likhet med Mona Sahlin en typisk ”Palme-flicka” som neg och lydde inför allt som den ”store Olof” påbjöd och fortsatte vara hans minne undergivna efter hans tragiska död 1986.

imagesCAMRNC21Palmeflickan Mona Sahlin tar ett bloss.

Sammanfattningsvis. Egentligen bryr jag mig inte ett dyft om sekteristgrälet mellan Wiehe och Sahlin. Men litet kul är det likafullt.

Svenska artister (IXX): Einar Ekberg

28 juli, 2013

einar-ekberg-jag-har-hort-om-en-stad-hemmets-haroldEinar Ekberg (1905-61): en andlig sångarfurste.

Einar Ekberg står sig än i dag som Sveriges främste andlige sångare någonsin. Han är en oöverträffad förebild för efterföljare såsom Göran Stenlund och Jan Sparring.

Einar Efraim Ekberg föddes den 29 juli i Malmö och avled i min hemstad Södertälje den 5 augusti 1961. Han växte upp i en familj som var aktiv i pingströrelsen och verkade som solist och sångledare i församlingen i Malmö. Sång studerade han för Agnes Ekholm och Frey Lindblad, men rent musikaliskt anses han ha varit i det närmaste självlärd.

När Ekberg besökte USA för första gången som 19-åring 1924 kom han i kontakt med pingstpionjären Lewi Pethrus. Detta ledde till att han knöts till Filadelfiakyrkan i Stockholm, där han verkade 1925-48. 1948 emigrerade Ekberg till USA, där han bosatte sig i Kalifornien.

En av Einar Ekbergs mest älskade sånger var ”Jag är främling” (M. S. B. Dana/B. S. Lorentz), som för övrigt var min mormors älsklingssång vilken framfördes av kyrkosångare Lennart Sederholm från Frälsningsarmén på hennes begravning i Södertälje 1975 inte så långt från Einar Ekbergs gravsten på Södertälje kyrkogård:

http://www.youtube.com/watch?v=THFdfHcO8bQ

Ekberg fortsatte att turnera ymnigt i såväl USA som Sverige. 1954 knöts han till pingströrelsens radiostation IBRA Radio, vilket gjorde att människor i hela världen kunde lyssna till hans varma barytonstämma. Redan 1930 hade Ekberg startat tidskriften Sångens Härold. Han gav genom åren ut ett stort antal sånghäften vilka fick en stor spridning. Totalt beräknas Ekberg ha komponerat cirka 200 sånger och producerat ungefär lika många grammofonskivor.

9076_vl2005100506030

Sohlmans musiklexikon skriver följande om Einar Ekberg:

Einar Ekbergs stämma var varm och välljudande och hans sång präglades av djup musikalitet, stort tekniskt kunnande och kongenial texttolkning.

Enligt underhållningsoraklet Uno ”Myggan” Ericson förmådde Ekberg ge ”även den banalaste text och melodi ett djupare innehåll”.

Einar Ekberg uppskattades inte bara inom kristna kretsar utan drog stor publik överallt där han framträdde. När han sjöng i Kungsträdgården i samband med Stockholms stad 700-årsjubileum skall, enligt Dagens Nyheter, 30 000 – 35 000 personer ha kommit för att lyssna på honom.

Under tiden för Andra världskriget var Ekberg så kallad artistsoldat – han samlade även in pengar för Röda Korset –  och framförde då också fosterländska sånger och svenska folkvisor. Här Stenhammars/Heidenstams ”Sverige”:

http://www.youtube.com/watch?v=mG2qjiW4abg

Före sin bortgång vid 56 års ålder hann Einar Ekberg ge ut flera självbiografiska böcker, bland andra Han vård om mig tar (Filadelfia 1953).

Einar Ekberg har kallats ”den andliga sångens furste”. Här följer ytterligare några inspelningar:

”Hela vägen går Han med mig”:

http://www.youtube.com/watch?v=DO_UPRf6AzI

”Jag mig gömmer uti klippan”:

http://www.youtube.com/watch?v=at0i16W4yHU

”Jesus, o mitt hjärta längtar” (med Einar Wärmö):

http://www.youtube.com/watch?v=ZUW54c-914Y

Ljudkvaliteten på de inspelningar som bevarats är av naturliga skäl inte vad vi är vana vid i dag; ändå råder inga svårigheter att skönja att vi har att göra med en förstklassig röst som säkert hade gjort sig utmärkt på operascenen om Ekberg hade valt den karriärmöjligheten.

727PX-~1Einar Ekberg är begravd på Södertälje kyrkogård jämte makan Gunborg (1904-57).

73 år sedan Kristallnatten skakade världen

10 november, 2011

 Tysk mobb i form av SA-män i aktion i samband med Kristallnattens brutala excesser mot judarna.

Den 9-10 november 1938 inträffade den fruktansvärda historiska händelse som gått till eftervärlden som Kristallnatten. Namnet var en förskönande nazistisk omskrivning för vad som egentligen hände och kommer av, att fönsterrutorna till ett stort antal judiskägda butiker över hela Tyskland krossades med en mängd glassplitter som resultat.

Kristallnattens excesser i brutalitet hade sin upprinnelse i mordet på en tysk ambassadtjänsteman i Paris som hette Ernst vom Rath. Förövaren var den 17-årige juden Herschel Grynszpan. De tyska nationalsocialisterna tog mordet som förevändning för att starta en terrorvåg mot judarna i Tyskland. Kristallnatten kan ses som avstampet mot Förintelsen som tog livet av sex miljoner judar.

Jag har tidigare på denna blogg skrivit en utförlig text om Kristallnatten och dess betydelse i ett vidare historiskt perspektiv:

http://tommyhansson.wordpress.com/2010/11/07/kristallnatten-borjan-till-forintelsen/

Här har jag tänkt ge en personlig redogörelse för det minnesprogram för Kristallnatten som den 9 november 2011 arrangerades av Samarbetsrådet för judar och kristna i Stockholm.

 Interiör från Sankta Eugenia-kyrkan. Foto: Tommy Hansson

Kvällen inleddes med en sammankomst i den katolska kyrkan Sankta Eugenia vid Kungsträdgården. Här fick deltagarna, som inkluderade bland andra Judiska församlingens rabbin David Lazar, Tor Carlid från Betlehemskyrkans Israelgrupp, riksdagsledamoten Annelie Enochsson (KD) och Salomo Berlinger, före detta ordförande i Judiska församlingen, lyssna till förnämlig orgelmusik samt tal/uppläsningar.

En av talarna framhöll  att den nationalsocialistiska grymheten kunde komma till stånd först sedan den kärlek som endast religionen förmår frambringa – och som är direkt från Gud –  förlorat inflytande i det tyska samhället.

Stegen styrdes därefter till Sankt Jacobs protestantiska kyrka med för kvällen stämningsfull belysning. Domkyrkokaplanen Kristina Ljunggren samt ytterligare en kvinnlig representant för församlingen framförde textläsning – bland annat en bön av den omdiskuterade sydafrikanske pastorn Allan Boesak.

 Interiör från Sankt Jacobs kyrka. Foto: Tommy Hansson

Ljunggren underströk att ”Kristallnatten” egentligen är ett alldeles för vackert namn som beteckning för de obeskrivliga grymheter som utövades under denna tilldragelse.

Stora Synagogan på Wahrendorffsgatan var nästa mål för ”pilgrimerna” denna osedvanligt milda novemberkväll. Här hölls en ”Högtidsstund till minne av ‘Rikskristallnatten’ den 9 november 1938″.

Högtidligheterna inleddes med ett kort anförande av redaktör Willy Silberstein, ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA). Agneta Berliner, tidigare riksdagsledamot (FP) och ledamot av SKMAs arbetsutskott, höll härefter ett tal med temat ”Förtryck, förödelse och fasa” med det allvar stunden krävde. Möjligen bröt talarens röda glasögon det allvarliga mönstret något.

Monumentet över Förintelsens offer utanför Stora Synagogan. Foto: Tommy Hansson

Talet var väl framfört men tarvar enligt min mening viss kritik. Det var föga oväntat men icke desto mindre malplacerat att, som Berliner gjorde, dra in det demokratiska – och mig närstående – riksdagspartiet Sverigedemokraterna (SD) i retoriken.

SD är för det första inte ett spår antisemitiskt utan arbetar tvärtom synnerligen aktivt mot de krafter, vilka med det  judehat som alltmer sticker upp sitt fula tryne också i vårt land förpestar mångas tillvaro. SDs opinionsbildande arbete härvidlag är noga taget något som SKMA  och andra projudiska grupper har all anledning vara tacksamma för!

Berliner tog även upp den utbredda antisemitism inklusive våldshandlingar som gjort Malmö till en farlig stad för judar att vistas och bo i. Däremot nämnde hon av någon anledning inte vilka grupperingar det är som står för våldet och trakasserierna mot Malmös krympande judiska befolkning: muslimska invandrare, vilka av födsel och ohejdad vana hyser ett primitivt och oresonligt judehat. Däremot kritiserades, dock utan namns nämnande,  det beryktade kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) för sin uppenbart antijudiska hållning.

Kanske ansåg Berliner att det är uttryck för så kallad islamofobi att tala klarspråk i ämnet. Detta är i så fall en ytterligt beklaglig inställning vittnande om en närmast desperat politisk korrekthet. Jag hävdar kategoriskt att detta motverkar de svenska judarnas egna syften.

Fredrik Meyer, Anna Agoston, Ludvig Josephson och Stefan Böhm framförde härefter texter på temat ”Röster från ‘Rikskristallnatten’” alltmedan auditoriet i bakgrunden kunde studera bilder med anknytning till texterna. Sedan var det dags för Christer Mattsson, Kungälv från Forum för levande historia att hålla ett personligt och (väl) långt anförande.

Avslutning skedde i form av kaddish-bön exekverad av rabbi David Lazar och kantor Maynard Gerber. Willy Silberstein yttrade sist några avslutningsord. Det skall också nämnas att violinisten Kersti Dahlkvist framförde verk av Erwin Schulhoff och J. S. Bach.

 Salomo Berlinger berättade om Adat Jeschuruns fascinerande historia. Foto: Tommy Hansson

Kvällens i mitt tycke intressantaste pilgrimsmål var den ortodoxa synagogan Adat Jeschurun, som med adress Riddargatan 5 är inrymd i Judiskt center på Östermalm. Salomo Berlinger redovisade på ett levande och intresseväckande sätt denna judiska helgedoms minst sagt fascinerande historia.

Synagogans inventarier skeppades nämligen över till Sverige från Synagoge Bornstrasse i Hamburg efter att på ett mirakulöst sätt ha klarat sig undan Kristallnatten. Härefter har Torah-skåpet, bänkarna, pulpeterna, textilierna med flera attiraljer oundgängliga för den judiska gudstjänsten kommit i bruk i Adat Jeschurun. Det var den i Stockholm bosatte affärsmannen – och ortodoxe juden – Hans Lehmann som arrangerade överskeppningen.

Det var emellertid först nödvändigt med en grundlig renovering, eftersom nationalsocialistiska hamnarbetare i Tyskland gått löst på de för dem så förhatliga inventarierna. 1940 stod i alla fall den märkliga synagogan klar att användas.

Jeschurun-synagogan är vidare, berättade Berlinger om, ett omtyckt internationellt turistmål som attraherar icke minst amerikanska judar vilka kunnat läsa om den – och framförallt dess intressanta förhistoria – i exempelvis The New York Times. Den forne amerikanske utrikesministern Henry Kissingers bror besökte Jeschurun vid ett tillfälle, och på en vägg utanför synagogans ingång finns inom glas och ram ett brev från den berömde brodern.

Fram till Kristallnatten var det möjligt för tyska judar att ta sig ut ur Hitlers rike – nazisterna ville rentav bli av med dem – men därefter hårdnade inställningen. Judarna skulle nu utrotas, inte utvisas eller tillåtas flytta. Hitlers vision var ju att utplåna judenheten i hela världen.

Det har beräknats att omkring 1400 synagogor och andra judiska lokaler avsedda för gudstjänstbruk antändes eller brändes ner till grunden natten mellan den 9 och 10 november 1938. 7500 judiskägda butiker demolerades. 30 000 judar fördes bort till koncentrationsläger.

Dachau koncentrationsläger, där minst 185 judar mördades i anslutning till Kristallnatten.

Tusentals judar mördades eller skadades till följd av nazistmobbens övergrepp. Bara i koncentrationslägret Dachau utanför München dog 185 judar i samband med Kristallnatten.

Mänskligheten får aldrig tillåtas glömma dessa ominösa händelser som ledde fram till morden på sex miljoner judar, ungefär hälften av jordens judiska befolkning!


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 26 andra följare