Den irrationella rädslan för religion

David Lindén vill se Löfven ”förklara krig mot religion”.

I Länstidningen (Södertälje) den 8 maj 2013 finns en debattartikel av en ”gästtyckare” som heter David Lindén, doktorand i historia vid King´s College i London, som uppmanar S-ledaren Stefan Löfven att ”förklara krig mot religion”. Därmed skulle, menar debattören, Löfven kunna gå till historien som ”en av de stora socialdemokratiska statsmännen”.

Löfven skulle på så sätt, anser Lindén, gå i USA-presidenten Lyndon B. Johnsons fotspår, Johnson som på sin tid förklarade ”krig mot fattigdomen”. Jag vet inte vilken historiebok Lindén har läst, men att Lyndon Johnson skulle räknas till de stora statsmännen – annat än möjligen av den sociala ingenjörskonstens båldaste tillskyndare – har undgått mig. Johnson är och förblir mest känd som mannen som lade grunden för USAs nederlag i Vietnamkriget.

Den irrationella rädsla för aktiv religionsutövning som Lindén ådagalägger är ett återkommande tema i dagens åsiktsbildning. Det faktum att det finns galningar som påstår sig vara religiösa – jag kommer av naturliga skäl främst att tänka på våldsbejakande jihadister/islamister – tas av somliga till intäkt för att all religion är av ondo. Det är en inte särskilt begåvad utgångspunkt.

Om vi tittar på 1900-talets stora konflikter så hade ingen av dessa med religion att göra. Första världskriget med cirka 10 miljoner döda var ett utflöde av vapenskramlande nationalism av det obotligt chauvinistiska slaget, medan Andra världskriget med dess omkring 50 miljoner dödsoffer startades av Adolf Hitlers nationalsocialister. Inte heller någon av de mindre konflikterna, exempelvis Koreakriget eller Vietnamkriget, hade med religion att göra.

Några av dem som möjliggjorde den kommunistiska ideologins massmördande: från vänster Josef Stalin, Friedrich Engels, Pol Pot, Karl Marx och Mao Tse-tung. Samtliga var doktrinära ateister.

Det gångna seklets militära kraftmätningar med det omätliga lidande dessa medförde för civilbefolkningen var ett resultat av politik och ideologi. Märkligt nog hörs utomordentligt få röster som vill förbjuda politik eller ideologi. Bara den garanterat ateistiska ideologin kommunismen bär ansvaret för mellan 100 och 200 miljoner människors död, beroende på hur man räknar. Var finns ropen på förbud mot kommunismen?

Vidare existerar en betydande förvirring om sekularismen i samhället. David Lindén skriver:

På papperet är Sverige en sekulär stat, men samtidigt tycker många opinionsbildare och journalister att religion och främst religiositet är något som förtjänar både respekt och vördnad.

Lindén tycker sig uppenbarligen se en motsättning där ingen sådan finns. Det är riktigt att Sverige är en sekulär stat. Kyrkan är sedan ett antal år tillbaka skild från staten och ingen torde kunna anklaga eller, om man så vill, berömma vare sig regering eller opposition för att vara överdrivet religiösa. Däremot är Sverige inte ett sekulärt samhälle.

Religionsfrihet finns inskriven i grundlagen och alla som i övrigt följer våra lagar är tillförsäkrade frihet att utöva sin religion, hur förkastligt andra än må tycka att detta är. Det är sådant som kallas tolerans, vilket torde vara ett av de mest missbrukade orden i den samtida diskursen. Den intolerans som uppvisas av dem som jämt och ständigt predikar tolerans är stundom monumental.

Ett sekulärt samhälle skulle däremot med nödvändighet innebära en utbyggd kontrollapparat i syfte att övervaka att ingen ägnar sig åt gudstillbedjan eller annan form av religiositet. Ett sådant samhälle skulle vara outhärdligt intolerant och ogästvänligt att leva i, kanske då med undantag för våra mest insnöade ateister.

Albaniens kommunistiske diktator Enwer Hoxha försökte utrota religionen. Han lyckades inte särskilt bra.

Mig veterligt är den totalitära kommunistdiktaturen Albanien på 1960-talet, under ledning av den sinnesrubbade diktatorn Enwer Hoxha, den enda stat i världen som utropat sig som en ateistisk stat och ett ateistiskt samhälle. Dessa anspråk var inte med sanningen överensstämmande. Den som hyser en äkta religiös tro låter sig inte hindras av en förtryckande stat utan finner alltid, ibland med livet som insats, nya vägar att utöva sin religion och tillbe sin Gud. Så var fallet också i Albanien.

Nå, men terroristerna med anknytning till islam, då? Dessa mordiska våldsverkare är väl ett tecken på att religion kan vara destruktiv? Så är naturligtvis fallet. Jag hävdar emellertid att islamisterna/jihadisterna, vilka tycker det är fullt rimligt att döda såväl oskyldiga människor som sig själva i Allahs namn, har mer med vänsterextremistiska terrorrörelser av typ Baader-Meinhof-ligan i Tyskland och Röda brigaderna i Italien än med sann religion att göra. De har samma målsättning – att skapa kaos och osäkerhet i det västerländska samhället – och använder samma metoder.

Sann religion tar fram det bästa i människan. Alla högtstående religioner predikar kärlek, barmhärtighet, nåd och ödmjukhet. Sann religion förädlar människan. Sann religion lär att det finns en högre verklighet och en högre sanning än de förödande och av människor skapade ideologier och ismer som kastat mänskligheten in i två (tre om vi räknar in Kalla kriget) världskrig.

Ateistmaffian borde lära något av vår moderna historia, men det är troligen alldeles för mycket begärt. Det förvånar mig därför inte ett spår att David Lindén avslutningsvis i sin gästtyckarspalt i Länstidningen gillande citerar Karl Marx yttrande om att ”religion är ett opium för folket”. Marx som är den ideologiske fadern till den ideologi som mördat fler människor än någon annan ism. Icke alls underligt, då den marxistiska ideologin bygger på föreställningen om att det finns oönskade och skadliga människor och ”klasser” som måste bekämpas med våld och revolution.

Vad som behövs i dagens samhälle är snarast mer, inte mindre religion. Om alla jordens folk tillämpade Tio Guds bud och/eller de ideal som framställs i Jesu Bergspredikan skulle vi ha en helt igenom god värld.

En centerpartistisk Israel-hatare

lEn doldis bland Israel-hatare: Pär Granstedt (C).

Det har under den senaste tiden diskuterats mycket kring fallet Omar Mustafa, islamisten och antisemiten som nyligen tvingades avgå från Socialdemokraternas partistyrelse mindre en vecka efter det han invaldes.

Att vara antisemit och hata Israel har dock aldrig varit någon nackdel för den som vill göra karriär inom sosseriet – snarare tvärtom. Mustafas fall blev slutligen de kvinno- och HBTQ-fientliga skrivningarna i anslutning till Islamiska förbundets program. Mustafa tvingas således bort, men hans meningsfränder när det gäller Mellanöstern-frågan av typ Carin Jämtin och Veronica Palm sitter kvar i orubbat bo. Liksom givetvis Stefan Löfven, som bjöd in en representant för det ”kära systerpartiet” Fatah, svårt besudlat av terror genom åren, till den senaste partikongressen.

Men antisemitismen och antiisraelismen är definitivt icke begränsad till S-partiet i svensk politik. I Centerpartiet finns exempelvis en man som heter Pär Granstedt, född 1945 och 1973-94 riksdagsledamot samt bland annat ledamot i utrikesutskottet och utrikesnämnden. Denne var efter riksdagskarriären sakkunnig i regeringskansliet  1995-99 i säkerhets- och utrikespolitiska frågor. Därefter har han varit sysselsatt som omvärldsanalytiker och var 2006-2209 generalsekreterare i Association of European Parliamentarians for Africa (AWEPA).

Pär Granstedt har ytterligare en syssla. Han är utrikeskrönikör  för centerpressen. Ett av favoritämnena är Israel och situationen i Mellanöstern. Granstedt har genom åren gjort sig beryktad  som en rabiat Israel-hatare och en lika rabiat ”Palestina”-vän. Såvitt jag kan erinra mig har han aldrig någonsin haft ett enda positivt ord att säga om den judiska staten Israel. Att Israel skulle ha någon rätt att existera inom säkra och erkända gränser tycks inte finnas på utrikesexperten Pär Granstedts världskarta: allting är Israels fel.

Det israeliska parlamentet Knesset i huvudstaden Jerusalem - centrum för en vibrerande demokrati.

Det senaste exemplet på Granstedts antiisraeliska tirader kom i dag (15 april 2013) där hans alster i Länstidningen i Södertälje rubricerats ”Israels ödesdigra vägval”. Texten har tidigare bland annat publicerats i Hallands Nyheter. Som vanligt avlevererar han en bredsida mot staten Israels regering samt även den amerikanska Obama-administrationen, vilken verkligen inte kan berömma sig av att vara särdeles proisraelisk även om den officiellt nödgas stå bakom USAs traditionella stöd för Mellanösterns enda demokrati.

Bland Granstedts hårresande anklagelser mot Israel märks: ”Israel har bedrivit en kolonial erövringspolitik i Palestina i ett halvsekel” samt att ”ett Israel från Medelhavet till Jordanfloden ska förverkligas”. Vidare ordar Pär Granstedt bland annat om ”demokratiseringen” i ett land som Egypten. Alltså ett land där det islamistiska Muslimska brödraskapet kommit till makten och vars nuvarande president för något år sedan i ett tal hänvisade till judar (även om han använde termen ”sionister”) som apor och grisar.

Demokratisering, Pär Granstedt?

Hela texten här:

http://hn.se/asikter/kronikor/1.2080610-israels-odesdigra-vagval

Personer som Pär Granstedt, vilka snöat in på schablonbilden av Israel som stora stygga vargen i Mellanöstern, kan för sitt liv inte förstå att detta land med sitt för sin överlevnad kämpande folk, inte har råd att lita på de mer eller mindre extremistiska palestinaarabiska grupperingar som brukar varva fagert tal om fred med terror, självmordsbombningar och raketbeskjutningar mot civila mål i Israel. Och där en av grupperingarna, Hamas, inte gör någon hemlighet av att man önskar utplåna Israel från kartan och slänga judarna i havet.

När får vi höra Granstedt och hans meningsfränder bekymrat tala om det faktum, att inom de arabiskkontrollerade territorierna Västbanken och Gaza barnen från tidigaste år får lära sig att hata judar och hur ärorikt det är att spänna fast ett bälte med sprämgmedel runt livet och beröva ett antal människor livet samtidigt som de själva går samma väg?

Hamas-flicka med självmordsmördarbälte.

Sannolikt aldrig. Granstedt et consortes har redan bestämt sig för att allt elände i denna plågade del av världen emanerar ur den judiska staten Israel, en ö av demokrati, civilisation, välstånd och teknologiskt kunnande förutan vilken omgivande länder inte skulle klara sig särskilt länge. Ett land som slåss för våra frihetliga och demokratiska värden. Det är ingenting annat än skrämmande att det är personer som Pär Granstedt som har format Sveriges Mellanöstern-policy genom åren.

Pär Granstedt är en yngre bror till docenten i ekologiskt lantbruk Artur Granstedt och liksom denne född i Mölnbo i Södertälje kommun.

Borttapade pass: är irakier slarvigare än andra?

Ett irakiskt pass – snart borttappat?

http://www.sydsvenskan.se/ekonomi/pass-fran-sverige-het-handelsvara-bland-exilirakier/

Länken ovan går till en artikel som varit publicerad i Sydsvenskan 31 juli 2007. Den handlar om det blomstrande geschäftet med irakiska pass.

Det var när jag sedan åtskillig tid tillbaka i min lokaltidning Länstidningen nära nog dagligen kunnat läsa radannonser under ”Förlorat” om borttappade irakiska pass som jag kom att intressera mig för detta ämne. Denna typ av annonser kan lyda ungefär som så:

Irakiskt pass borttappat. Ahmad Yussuf El-Khatib. Tel: XXX XXXXXX.

Det rör sig alltså, såvitt jag kan förstå, nära nog uteslutande om just irakiska pass som tappas bort. Kan detta möjligen tolkas som att irakier är slarvigare än andra nationaliteter? Det har nämligen visat sig att samma person tydligen kan förora både ett,  två, tre, fyra och fler pass. Är dessa människors krigstrauman kanske så svåra att de inte ens förmår hålla reda på sina viktigaste personliga identitetshandlingar?

.Nej, troligen är ingen av dessa förklaringar med sanningen överensstämmande. Efter att ha googlat på ”borttappade irakiska pass” står det klart för mig att det hela bottnar i ett lönsamt geschäft med just irakiska pass där den irakiska ambassaden i Stockholm framstår som spindeln i nätet. Bedrövligt i sammanhanget är att svenska tidningar medvetet eller omedvetet deltar i skumraskeriet.

Vad som händer är mestadels följande. En person säljer sitt irakiska pass för en god slant för att förse en släkting eller annan person från Irak eller Mellanöstern i stort med en identitetshandling och ett skäl att söka asyl i landet. Ofta finns asylskäl och/eller uppehållstillstånd angivna i passet. Sedan annonserar vederbörande säljare om att han eller hon har ”förlorat” sitt pass. Därefter vänder sig personen i fråga till den irakiska ambassaden i Stockholm och begär officiellt att få ett nytt pass. Som i sin tur kan säljas vidare. Och så vidare, och så vidare.

Artikel i Göteborgsposten om försvunna irakiska pass.

Denna ljusskygga verksamhet har pågått i åtskilliga år, detta trots att polisen enligt Ekot redan den 12 november 2007 uppmanade Migrationsverket att sluta klistra uppehållstillstånd i passen, så kallade G-pass.  Oslopolisen sprängde enligt uppgifter i Dagens Nyheter den 31 januari 2007 vidare en förfalskarliga som ägnat sig åt att hjälpa insmugglade människor som saknade asylskäl att skaffa sig nya identiteter. Nya pass fick man från Iraks ambassad i Stockholm. Den svenska rikskriminalpolisen förklarade sig medveten om problemet. Ändå fortsätter uppenbarligen verksamhet av denna typ till dags dato.

Aktiviteten har även belysts i Göteborgsposten. En talesman för irakiska ambassaden i Stockholm gav då följande förklaring:

När du förlorat ditt irakiska pass ska du annonsera i en tidning. Både för att bevisa att du tappat passet och att det är ogiltigt. Det är en del av dokumentationen i din nya passansökan hos oss. Irakier tappar sina pass som vem som helst, men vi måste annonsera om det.

Det är upp till envar att bedöma trovärdigheten i denna förklaring. Enligt Sydsvenskan kallades Iraks ambassadör till UD redan för sex år sedan för att förklara varför han utfärdat 28 500 irakiska pass. Tydligen köpte UD hans förklaring eftersom verksamheten pågår fortfarande. Och jag vägrar tro att irakier skulle vara slarvigare än andra nationaliteter.

Människosmuggling kan ske på allehanda sätt.

Jag är benägen att gå på riksdagsman Kent Ekeroths (SD) linje att den som ertappas med falskt pass skall utvisas på livstid ur landet och att insmugglade personer inte skall få söka asyl i Sverige. Så kallade papperslösa är ingenting annat än illegala immigranter och skall förpassas ur riket.

Vi kan se och lära en hel del av Finland som har betydligt bättre koll på pass- och invandringssituationen i stort. Där medför ett förlorat pass automatiskt polisförhör, eftersom ett finskt pass anses vara en nationell värdehandling och inte en vara som kan handlas med för egen vinnings skull som tydligen är fallet i Sverige. Så uppges också att i Finland är bara 5000 pass på avvägar jämfört med 250 000 hos oss.

Till en början skulle naturligtvis Länstidningen, Göteborgsposten och alla andra tidningar sluta upp med att stödja denna illegala verksamhet genom att ta in annonser av ovan beskrivet slag. Hela saken är dock känslig. I Sverige blir som bekant alla som på något sätt ifrågasätter invandringen eller utlänningars rätt att uppehålla sig i Sverige anklagade för att lida av svårartad rasism och xenofobi.

När ledarsidan blir en hatsajt: förföljelsen av rökarna

Rökning som symbol för fred i indiansk kultur.

Det talas i dessa de yttersta av dagar mycket om så kallade hatsajter. Vanligen avses därmed politiskt inkorrekta sajter där väl Avpixlat är det typiska exemplet. Nätfora som främst tar upp massinvandringens avigsidor. Sådana finns ju inte enligt den politiska klokskapen, ty invandringen har endast och allena fördelar, halleluja och amen.

Visst kan det förekomma uttryck för rent och skärt hat på en del nätsajter, främst då i kommentatorsfälten. Sådant är alltid otrevligt. Hatet florerar dock även i papperstidningarna och till och med på ledarplats. Ett ganska skakande exempel på detta förekom i Länstidningen, Södertälje den 4 februari. Ledarskribenten Mathias Grimpe gav sig då i kast med rökningen utifrån en motion – lyckligtvis vann den ej fullt gehör i kommunstyrelsen- av Folkpartiets gruppledare i Södertälje, Mats Siljebrand. Denne hade motionerat om att alla rökpauser bland kommunanställda, bortsett från lunchrasten, skulle förbjudas. Hälsofascism i sin prydno.

Dock måste jag tillstå att Siljebrands motion säkerligen hade formulerats utifrån en ärlig omtanke om södertäljebornas hälsa och inte andades hat i någon form. Intolerans och hälsofascism, ja – men inte hat. Siljebrand är för övrigt en trevlig kille som jag inte tror om att kunna hata. Det kan man dessvärre inte säga om Mathias Grimpes ledartext. Jag citerar:

Rökarna, dessa ohälsans apostlar, sprider sjukdomar omkring sig och orsakar död och bedrövelse för andra oskyldiga icke-rökare. Rökning dödar, såväl aktivt som passivt.

Mats Siljebrand (FP): inget hat men väl hälsofascism.

Är det fler än jag som kan skönja intoleransens isande röst i redaktör Grimpes ord, så totalt renons på varje form av nyansering? Frågan är om Grimpe anser att människor som röker har samma människovärde som andra. Om hans tirader hade riktats mot andra än just rökarna, som kan behandlas i stort sett hur som helst, hade anmälningarna om hets mot folkgrupp stått som spön i backen. Med undantag då för etniska svenskar, som det är fritt fram att trakassera efter behag. Det hade talats om att ”göra skillnad på människor”, ”omänsklig människosyn” och det ena med det tredje.

Vi kan vara överens om att aktiv rökning inte är nyttigt. Trots allt drar du ner en massa ämnen som definitivt inte kan anses vara hälsosamma i lungorna och dessa sprider sig i hela din kropp via blodomloppet. Däremot råder inte lika stor samstämmighet om den passiva rökningens skadeverkningar. Den mig veterligt mest omfattande studien som gjorts i ämnet emanerar från den så kallade världshälsoorganisationen, WHO, och hävdar att 600 000 människor varje år avlider i följderna av passiv rökning.

Studien är dock inte oomstridd vilket framgår av ett kritiskt blogginlägg författat av Waldemar Ingdahl här:

http://waldemaringdahl.blogspot.se/2012/08/dor-600000-arligen-av-passiv-rokning.html

Dödsorsakerna  för dessa 600 000 skulle kunna förklaras genom en mängd andra faktorer varav hög ålder är en av de mest slående. Trots allt är just hög ålder den vanligaste dödsorsaken eftersom kroppen inte är någon evighetsmaskin. Om det bland alla som dör finns rökare alternativt passiva sådana - och det gör det ju – är många forskare benägna att isolera just rökningen som boven i dramat.

Dessutom florerar så många andra ohälsosamma ämnen i vår tillvaro, kanske främst från biltrafiken, som säkerligen är väl så hälsovådliga som så kallad passiv och även aktiv rökning. I en artikel i Aftonbladet (se nedan) den 18 august 2012 visades till yttermera visso att en forskarrapport kommit fram till att ägg kunde vara lika hälsovådliga som rökning under vissa omständigheter. Att konsumera ett ägg om dagen kunde jämställas med att röka ett paket cigarretter under samma tid.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15275293.ab

Det är med andra ord farligt att leva. På restauranger och i snabbköpen finns mycket gott om så kallad skräpmat som kan leda till fetma, hjärt- och kärlsjukdomar, förhöjt blodtryck och andra otrevligheter. Det finns därför, föga oväntat, klåfingriga politiker som talat om att införa en ”fettskatt”. Sätter du i dig en påse chips om dagen eller lever på hamburgare från MacDonald´s är intensivvården inte särskilt långt borta. Och innan du tas in där bör du betänka att man helst bör vara kärnfrisk för att klara någon längre tid på vilket som helst av våra sjukhus. Märk väl att jag nu inte ens har nämnt alkoholen, som kanske inte heller alltid leder till superhälsa, som hälsobov.

Bengt Öste tar sig ett bloss.

Men det är alltså just rökarna som skall isoleras och beskyllas för allt möjligt. De är ju apostlar för ohälsa, sjukdom och död. Litet märkligt, kanske, att Länstidningens ledarskribent inte vill göra det straffbart att röka över huvud taget eller koncentrera rökarna i särskilda läger, ja vad är det nu sådana brukar kallas…Men detta blir kanske nästa steg i den aktiva förföljelsen av rökarna.

För några år sedan fanns en organisation som hette Smokepeace. Den bildades 1989 och hade som kända affischnamn TV-profilerna Lars Orup (1918-2007) och Bengt Öste (1927-2004) samt förre statsministern Thorbjörn Fälldin, den senare känd för sin eviga pipa. Av dessa är Fälldin alltjämt med oss i en ålder av 87. Orup blev 88 och Öste 77.

Ingen av de uppräknade dog alltså i förtid till följd av just rökning. Smokepeace motarbetade den förbudsmentalitet som är så påtaglig när det gäller synen på rökare och försökte, till skillnad från Grimpe och hans fascistoida meningsfränder, hålla en anständig och nyanserad ton i debatten. Frågan är om en sådan alls längre är möjlig. Kanske skulle det behövas en rökarnas gerillaarmé.

Finns det då några fördelar med att röka? Inte om du ser till hälsan och kostnaderna. Vi som röker upplever dock den njutning och den avkoppling som vi erfar när vi tar ett bloss som så pass angenäma, att vi med berått mod väljer att bortse från de negativa konsekvenserna. Idiotiskt, kan tyckas, och självklart med viss rätt. Men det är vårt val och vi blir inte människor av sekunda klass för det hur mycket fanatiker av Grimpes kaliber än må sprida sitt hatbudskap.

En elegant dam tänder en cigarrett – det fulländade njutningsmedlet.

SD och media: sanningen bakom de avhoppade kaldéerna (S)

 Robert Stenkvist orienterade SD-medlemmar i mediehantering.

Den 30 oktober höll SD Stockholms län en synnerligen välbesökt mediaträff. Distriktsordförande Robert Stenkvist gav en orientering om hur vi som representanter för Sverigedemokraterna bör handskas med media. Det är ett ämne som börjar uppmärksammas alltmer inom partiet, och nyligen offentliggjorde SD riks en kommunikationsplan med titeln Vem talar vi till?

Det kan inte råda någon tvekan om att ämnet är högst aktuellt. Partiet växer så det knakar och alltfler nya medlemmar strömmar till i praktiskt taget alla kommuner och landsdelar. Detta sker samtidigt som opinionssiffrorna under senare tid har tett sig allt förmånligare. De senaste mätningarna visar att SD i praktiken är större än Centerpartiet och Kristdemokraterna tillsammans. Som partiordförande Jimmie Åkesson framhåller i förordet till ovannämnda kommunikationsplan:

Hur vi kommunicerar kommer att avgöra hur väl vi lyckas, om vi får uppleva stagnation eller tillsammans nå nya framgångar. Vi måste se över vår självbild, börja arbeta ännu mer professionellt och vinnlägga oss om att vi är överens om vart vi är på väg och hur vi ska ta oss dit.

 Jimmie Åkesson, ´papperspolisen Tryggve och en lokal SD-medlem i Partille.

Det var samme Åkesson som för en tid sedan i ett brev till samtliga SD-företrädare i kommuner och landsting framhöll vikten av att partiet håller element såsom rättshaverister, extremister och individer vilka endast är intresserade av att köra sin egen agenda inom partiets ram på betryggande avstånd. Sådana personer uppmanades dessutom självmant lämna partiet på det att de icke må bli uteslutna. Ord i precis rättan tid, enligt min enkla mening!

Ty självklart kan partiet inom sina led icke hysa individer vilka  förnekar den oerhört väldokumenterade Förintelsen av judar under Andra världskriget, uttrycker sig hatiskt mot homosexuella eller förnekar kvinnors rättigheter. Detta för att ta några få exempel. Därmed inte sagt att exempelvis samkönade äktenskap, homosexlobbyns oproportionerligt stora makt över media eller radikalfeminismen inte kan problematiseras. Så kan och bör enligt min mening göras när så kan anses påkallat. Det bör dock göras på ett sakligt och anständigt sätt.

Det passar i det här sammanhanget perfekt att komma in på ämnet kaldéiska medlemmar i SD, noga taget dem inom Södertälje-avdelningen. Som bekant innehöll Södertäljes kandidatlista till kommunfullmäktige i valet 2010 flera kaldéiska namn – kaldéer är katoliker med irakisk bakgrund – och ytterligare ett antal nominerades av partiet till kommunala nämnder och styrelser. Det bör här understrykas att dessa personer med ursprung i Mellanöstern själva sökte sig till partiet. I ett läge då det gick trögt att få folk att kandidera till kommunala uppdrag välkomnades kaldéerna med nära nog öppna armar.

 Entrén till Södertälje stadshus.

Södertäljeavdelningens inställning var – och är alltjämt - att så länge en person delar Sverigedemokraternas grundläggande värden och värderingar så spelar det ingen roll vilken etnicitet, religionstillhörighet eller för den delen sexuell läggning vederbörande har. Vi menade jämväl att det faktum att de personer vilka sökte sig till oss var kristna och, liksom SD, djupt kritiska till islamismen/jihadismen borde borga för att experimentet – om man kan kalla det så – skulle få en positiv effekt.

Utvecklingen under SDs första år i fullmäktige och nämnder/styrelser i Södertälje syntes också tala för en sådan utveckling. Inga problem av vikt tillstötte under denna tid, möjligen med undantag för att kunskaperna i det svenska språket överlag inte var de allra bästa inom den här gruppen. I stort sett flöt det dock på bra. Problemen började med att kaldéergruppens ”starke man”, bussföraren Nader Helawi, började ställa helt orimliga krav på anställningar och tjänster samt dessutom ertappades med att förfalska reseräkningar.

Han drev därtill olustiga förtalskampanjer mot SD-representanter han ogillade och gjorde stora ansträngningar i syfte att få bort dessa. När det sedan blev klart att hans kristna övertygelse inte spelade någon roll när det gällde äktenskaplig trohet och behandling av egna familjemedlemmar stod det klart att han var just en sådan person som Jimmie Åkesson hänvisade till i sitt medlemsutskick.

 Nader Helawi – med egen agenda.

Han hörde helt enkelt inte hemma i SD. När han i massmejl i hätska ordalag började kräva att partiet skulle kasta ut alla homosexuella och därtill gav partiledning, riksombudsmän och andra SDare otryckbara epitet  var måttet rågat och ett personärende med uteslutning ur partiet som ofrånkomlig följd var på väg att öppnas. I det läget insåg Helawi vartåt det barkade och utträdde därför själv ur partiet. Därefter har han följts av ett antal kaldéer/irakier vilka nu gått över till Socialdemokraterna.

Bloggaren ”Dissidenten Stenkvist” – som har mycket god insikt i problematiken – har följande att säga om kaldéerna i Södertälje i en nyskriven text:

http://stenkvist.wordpress.com/2012/10/31/historien-om-kaldeerna-och-sd-i-sodertalje/

I Länstidningen den 30 oktober berättade en kort artikel om att ”SD-vildar blir socialdemokrater” och att den så kallade Arbetarekommunens ordförande, riksdagsman Yilmaz Kerimo, välkomnade de forna sverigedemokraterna i partiet. Helawi passade även på att i artikeln hävda att SD är ”rasister” och ”inte står för alla människors lika värde”.

Detta alltså sagt av en person som i mejl till partiledning, riksombudsmän, parlamentariker och distriktsordförande – snart sagt till halva partiet – krävt uteslutning av homosexuella samt i vittnens närvaro upppgivit att han slagit sin hustru! Så mycket för alla människors lika värde. Som alla manipulerande personligheter har Helawi dock en driven förmåga att för en tid – innan bockfoten sticker fram – dupera människor med ett övertygande tonfall och ett tandrikt leende och tycks således ha slagit i sosseledningen i Södertälje att han är den sanne demokraten som blivit ack så illa behandlad av de hemska SDarna.

 Sosseledaren Yilmaz Kerimo i Södertälje önskas lycka till…

Nu är i alla fall avhoppen och faktum och så gott som alla kaldéer har lämnat både SD och de kommunala nämnder de ingick i. De kommer att ersättas av intresserade SD-medlemmar. Dock fortsätter de som så kallade vildar i fullmäktige trots att ingen av dessa personer tidigare sagt så mycket som ett knäpp i nämnda församling.

Länstidningen och en del andra media har tagit upp ämnet missnöjda kaldéer i SD Södertälje, och det har ankommit på mig i egenskap av gruppledare att svara på frågor och bemöta de absurt lögnaktiga påståenden/anklagelser Helawi och ett par av hans nickedockor framfört. Den 31 oktober intervjuades jag av TV4s reporter och kommentator Ulf Kristofferson om situationen. Vi samtalade i kanske  sju-åtta minuter varav ungefär tio sekunder visades i TV4-nyheterna.

Det som kom med var mitt konstaterande att irakierna, mycket långt ifrån att ha blivit diskriminerade, faktiskt behandlats med rena silkesvantarna och säkerligen bättre än etniskt svenska medlemmar. Detta med tanke på de svårigheter att sätta sig in i svenska politiska och andra traditioner de utan tvivel skulle ställas inför. Vi hyste stor förståelse för dessa svårigheter och ansträngde oss verkligen för att hjälpa dem till rätta.

Den som vill kan ta del av TV4- inslaget via denna länk:

http://www.friatider.se/avhoppade-sd-araber-till-s

Jag kan bara säga att vi i SD Södertälje är glada och lätttade över att slippa det här bråkiga gänget med den bisarre Nader Helawi i spetsen. Och jag önskar sossarna ”lycka till” – det torde de behöva.

Desperata åsikter kräver desperata invektiv

”Underlivshögern”. Det är en term som åtminstone jag inte hört förut. Förrän Länstidningens (LT) i Södertälje politiske redaktör Tomas Karlsson använde den dagens datum (5/3 2012) i syfte att smutskasta mig och alla andra som värnar den traditionella familjen.

Karlsson.

Orsaken till Karlssons utfall var ett debattinlägg av mig samma dag betitlat ”Det desperata motståndet mot familjen”. Jag utgår i inlägget från en tidigare ledartext där Karlsson (29/2) tar ställning för att ensamstående kvinnor skall tillåtas bli mödrar genom artificiell insemination där sperman hämtas från en anonym donator.

Hela inlägget här:

http://lt.se/asikter/debatt/1.1568867-det-desperata-motstandet-mot-familjen

Karlssons rubrikvis framförda huvudargument är att ”Ensamstående kvinnor skall få bli mammor”. Fast det var ju inte riktigt det frågan gällde. I alla fall inte enbart. Frågan var i stället huruvida de ensamstående kvinnorna skulle få bli mammor genom klinisk insemination, och då blir saken givetvis inte riktigt lika enkel.

Karlssons ledarkommentar här:

http://lt.se/asikter/2.13341/1.1568853-underlivshogern-ar-unken

Själv menar jag att föreliggande förslag om att tillåta klinisk insemination för  ensamstående kvinnor är det senaste i raden av politiska initiativ som syftar till att underminera familjens ställning i samhället. Det är, för att återknyta till den av Karlsson myntade termen ”underlivshögern”, det politiska etablissemanget som vill rota i kvinnors underliv. Inte de som motstätter sig klinisk insemination för ensamma kvinnor!

Huxley.

Tomas Karlssons retorik är ett typiskt exempel på den välkända tekniken att göra svart till vitt och förvandla lögn till sanning. Desperata åsikter kräver desperata invektiv. Ty det är ju inte minoritetens vilja att främja familjens ställning som kan betecknas som desperat eller extrem, utan tvärtom den politiskt korrekta majoritetens strävan att upplösa familjeidealet genom att framställa det som mossigt och hopplöst förlegat.

De politiker, redaktörer och andra opinionsbildare som nu sällat sig till radikalfeministerna väljer alltså att gå vidare på den väg av social experimentlusta som lett till så svåra och överhängande problem i våra urbana ghettoenklaver. En gemensam nämnare för flertalet unga män som ägnar sig åt skadegörelse och annan form av småbrottslighet i utsatta områden runt om i vårt land är frånvaron av fäder som hade kunnat utgöra goda manliga förebilder.

Det här har redaktör Karlsson och hans meningsfränder helt och hållet missat. De tror felaktigt att det är en mänsklig rättighet att få barn även om de naturliga förutsättningarna inte finns för handen. Ty i ett genomsekulariserat samhälle där människan är alltings mått är det i så fall bara att genom långtgående människoexperiment ändra på naturen.

Finns det ingen man tillstädes är det bara att inseminera kvinnan på artificiell väg – häpp! Finns det inget tredje kön utöver män och kvinnor är det bara att tillskapa ett på konstgjord väg – häpp! Är man inte nöjd med könet på eller något annat hos det barn som ännu befinner sig i moderlivet är det bara att döda barnet – häpp!

Orwell.

Och allt detta sker under den heliga ”samhällsförändringens” eller det knappast mindre heliga ”framstegets” eller möjligen ”jämställdhetens” täckmantel. Jag tror knappast ens de kritiska samhällsskildrarna Aldous Huxley (1894-1963) med Brave New World (Du sköna nya värld) eller George Orwell (1903-50) med Nineteen Eighty-Four (1984) förutsåg den groteska utveckling som under deras samtid låg åtskilliga år i framtiden.

I den sköna, nya värld som våra vanligaste politiker samt deras hejaklacksledare såsom Tomas Karlsson förespråkar existerar inte längre familjen som samhällets grundsten. Där råder en extrem individualism och atomism där alla individens – särskilt om denna råkar vara av kvinnligt kön – infall och nycker måste tillgoses under förevändning att något annat bara är reaktionära floskler.

Vi befinner oss i ett samhälle där extremisterna sitter i högsätet och begagnar sitt problemformuleringsprivilegium – ett uttryck myntat av Lars Gustafsson i en bok från 1989 – till att med ett hänsynslöst bruk av rabiata invektiv göra svart till vitt och lögn till sanning.

Och bakom kulisserna applåderar Orwells Storebror förnöjt.

Nu firas den bibliska synden igen

Årets så kallade Pridefestival i Stockholm har brutit ut. Och av skäl som framgår nedan skriver jag detta på fastande mage.

Huvudbegivenheten vid 2011 års Pridefestival – det årliga högtidlighållandet av den bibliska synden med ursprung i Sodom och Gomorra – lär nämligen bli ett framträdande av Thomas Beatie. Denne är en amerikansk transsexuell vilken föddes som kvinna men ändrat sitt ”juridiska kön” till man.

Beatie blev världskänd då han för några år sedan födde ett barn. Han har nämligen trots könsbytet och behandling i samband därmed valt att behålla sina så kallade reproduktiva organ. Nu kommer han således till Sverige och påstår sig vara ”chockad” över att könsbytare i vårt land enligt lag måste vara sterila och ogifta.

Den fråga som osökt inställer sig beträffande fallet Beatie är givetvis denna: varför valde han att byta kön till man om han ändå avsåg att föda barn i tidernas fullbordan? Möjligen var det en medveten strategi i syfte att förbättra de transsexuellas ”rättigheter” och att ställa hela könsproblemaktiken på huvudet. Beatie framstår som en revolutionär som bara bytt ut marxisternas ”klass” mot queerfilosofernas ”kön”. De som får lida är givetvis hans barn (han har fött två till efter förstlingen).

Vajar ej i Södertälje – däremot på SL:s bussar.

Personligen känner jag mig helt fed up med bögeriets och transsexualismens strupgrepp om opinionsbildningen i västerlandet (i andra delar av världen har detta oskick att leka Gud ännu inte slagit igenom). Frågan är vidare varför man fortfarande arrangerar dessa översexualiserade festivaler i Sverige, när den mäktiga och svårartat intoleranta böglobbyn ändå rimligen fått igenom alla sina krav i sin kamp mot det traditionella samhället. Det senaste var att föreningar mellan personer av samma kön får kallas äktenskap.

Politiska beslut och lagtexter är en sak. Det spelar emellertid ingen roll hur många gånger samkönade partnerskap kallas äktenskap – ett äktenskap kommer alltid enligt skapelseordningen att vara en förening mellan en man och en kvinna, icke mellan två personer av samma kön, icke mellan flera personer än två, icke mellan människa och djur.

Man kan fråga sig om nästa viktiga krav för bög- och transsexlobbyn blir att få föreningar mellan människa och djur klassificerade som äktenskap. Med den helige Darwin som ende Gud är människan som bekant endast den djurart som nått högst i näringskedjan, så varför skulle hon inte få para sig med andra arter?

Med Thomas Beatie som dragplåster torde årets Pride-jippo vara försäkrat om erforderlig uppmärksamhet och besöksfrekvens. I andra delar av landet ser det sämre ut. Länstidningen rapporterar exempelvis den 1/8 att ”regnbågsflaggan vajar allt svagare i Södertälje”: den lokala RFSL-avdelningen är på väg att läggas ned och Centerpartiets Tage Gripenstam har i år avstått från att föreslå fullmäktige att besluta om bögflaggning i Kringelstan.

Eftersom HBTQ-(fick jag med alla bokstäver nu?) rörelsen varit totalt framgångsrik över hela linjen förefaller detta vara en naturlig utveckling. Inte mycket återstår att slåss för. Kanske dags att lyssna på divergerande röster (min till exempel)?

Den destruktiva vindkraften

Vindkraften är en energikälla som till lika delar oförtjänt och ansvarslöst upphaussats till att framstå som lösningen på Sveriges energiproblem ända sedan kärnkraftsomröstningen 1980 beslutade om, att svensk kärnkraft skulle på sikt fasas ut och ersättas med, som det så vackert hette, ”alternativa energikällor.”

Att ifrågasätta vindkraftens påstådda välsignelser är inte tillrådligt, ty då blir man lätt varg i veum och utsatt för glåpord och spottloskor från klimatfanatikernas – det vill säga de som är så stenhårt övertygade om att mänsklig påverkan leder till långtgående klimatförändringar att de stänger ögon och öron för argument som skulle kunna kullkasta deras övertygelse – sida.

Jonny Fagerström, Svenskt Landskapsskydd.

Detta har inte minst Föreningen Svenskt Landskapsskydd (SLS) och dess företrädare Jonny Fagerström, som även är en av initiativtagarna till Stockholmsinitiativet vilket ställer sig skeptiskt till teorin om långtgående mänsklig klimatpåverkan, i hög grad råkat ut för. I ett inlägg i Länstidningen (Södertälje) den 26/3 – dagen för ”klimatmanifestationen” Earth Hour –  varnar så centerpartisterna Gustav Andersson och Tage Gripenstam för SLS, Stockholmsinitiativet och sagde Fagerström. I inlägget kräver man: Sätt ljus på klimatförnekarna.

Just det – det har nu gått så långt att klimatalarmisterna satt etiketten ”klimatförnekare”  på alla oss som ifrågasätter teorin – för det är faktiskt ingenting mer än en teori – om att mänskliga aktiviteter leder till en djupgående klimatförändring på jorden. (Eljest borde ju termen ”klimatförnekare” implicera att en sådan individ är någon som förnekar förekomsten av ett klimat över huvud taget). Det är inte svårt att se den cyniska tanken bakom termen i fråga: kritikerna av klimatalarmismen skall jämställas med förintelseförnekare och därmed bli omöjliggjorda i varje form av civiliserad debatt.

Hittills har klimatfanatikerna emellertid inte lyckats fullt ut i sin föresats. Oliktänkande hörs och ses fortfarande utmana klimatalarmismens politiska korrekthet, och det stundom med besked. Detta gäller i hög grad Jonny Fagerström, vars förening Svenskt Landskapsskydd håller en presskonferens i Stockholm nästa vecka. Mer härom på denna länk:

http://www.landskapsskydd.se/

I mina ögon kan det inte råda någon som helst tvekan om att de tusentals plåtschabrak, som i allt högre utsträckning tillåts förfula och förrycka den svenska landskapsbilden – och detta till utomordentligt tveksam nytta – är ett trist sidospår i den svenska energiproduktionen. Kommer därtill de tusentals fåglar som intet ont anande massakreras av de groteska vindsnurrorna varje år.

 Jag kan hålla med om att elproduktion medelst vindkraften bör få tjäna som ett marginellt komplement till exempelvis kärnkraft och vattenkraft, men alla idéer om att den på sikt skall kunna ersätta nämnda kraftkällor är mer än lovligt idiotiska.

Det torde förhålla sig som Jonny Fagerström framhåller i sitt svar på Gripenstams och Anderssons debattartikel i LT 29/3:

Centerns lobbyister vet mycket väl att vindkraften inte bidrar till sänkta koldioxidutsläpp. Svensk elproduktion är redan koldioxidfri: vindkraftssatsningen är i stället en skamlös förmögenhetsöverföring från vanliga svenska löntagare via elräkningar till rika markägare. En verksamhet som centerlobbyisterna och LRF ligger bakom. LRF gör i braskande annonser reklam för att arrendera ut mark till vindkraft och retoriskt frågar man sina markägare: ”Vill du tjäna 150 000/år utan arbetsinsats?” 

Det finns storslagna planer på att bygga ut vindkraften i bland annat Piteå.

Om Sverige skulle välja den väg som Centerpartiet anvisar, menar Fagerström – det vill säga att subventionera en utbyggnad av vindkraften till 30 TWh (terawatt-timmar) – kommer stödet för utbyggnaden att kosta elkunderna i runda tal 300 miljarder kronor fram till år 2035. Vilket befäster mig i min uppfattning om Centern som ett av Sveriges stora destruktörspartier i modern tid med avstamp i den kärnkraftsalarmism, som förde fram till den olycksaliga kärnkraftsomröstningen 1980 och därefter till dåvarande energiminister Birgitta Dahls (S) famösa ”tankeförbudslag”, som förbjöd varje form av strävan att utveckla kärnkraften.

Den groteska satsningen på en överdimensionerad svensk vindkraft har redan lett till tragedier för svenska jord- och skogsbrukare. Nyligen fick jag i min hand ett brev från ett förtvivlat par i Glommersträsk som skrev följande:

”Arvidsjaurs kommun sålt byar till Kraftö

Företaget, känt från viss brottslighet, har fått löfte av Arvidsjaurs kommun att bygga vindkraftverk i vissa småbyar utan samråd med markägare och fast boende. Kraftös handgångne man i bygden, mest känd som fd reservofficer som har haft som profession att åka land och rike runt och avskeda folk, har uppträtt hotfullt tillsammans med Kraftös presstalesman.

I vår by, Stöverberg, har vi inte hunnit lika långt ännu. Vi har vetat om att vi är sålda av kommunen och att vi inte kommer att kunna bo kvar när de har byggt sina 18-25 vindkraftverk mindre än 300 m från vår by och runt vår gård! Samt att vi inte kommer att kunna få någon ersättning. Vi har ett småskaligt skogsbruk med all miljöhänsyn som tänkas kan, hästar och hundar. Vi stör ingen människa och har lagfart på marken. Vi har 2 bostadshus, varav det äldsta till viss del är kommunens äldsta byggnad, två 1700-talsbodar och resterande 12 ekonomibyggnader helrenoverade eller nybyggda mellan 1980 och 2000, nu har kommunen tänkt att vi ska lämna allt utan ersättning!

Vi är 4e generationen på marken och hade hoppats på att bli minst en till, men så lär det inte bli om vi inte får hjälp någonstans ifrån. Vi vet att vi, enligt lag, ska räknas som sakägare men vår kommun vägrar erkänna sakägare. De har inhämtat företagarnas åsikter, samebyarnas, de markägare som är för – men inte våra åsikter. Alla dessa nämnda har hållit tyst, ända sedan 2009! Nu säger både kommunen och länsstyrelsen att vi borde protesterat då, när vi inte visste!

Vi har skrivit till Justitiekanslern och påtalat att kommunen inte vill svara. Länsstyrelsen har besvarat vårt brev med andemeningen ja, det får gå till så här, nej ni behöver inte bli informerade förrän grävskoporna står utanför huset. Tidningarna får inte skriva om vår situation, vårt enda hopp står till obundna media, hjälp oss någon!

Inger och Sixten Almström, Stöverberg 1, 930 81 Glommersträsk” 

Så kan det uppenbarligen gå till i ett Sverige där den politiska korrektheten och de affärsintressen som vet att betjäna sig därav får råda. Centern, och kanske särskilt Thorbjörn Fälldin som satte bollen i rullning, borde skämmas för sin destruktiva insats i sammanhanget.

Thorbjörn Fälldin (C) - mannen som förstörde den svenska energipolitiken.

Fotnot 1: LRF = Lantmännens Riksförbund.

Fotnot 2: Om miljardföretaget Kraftös satsning på vindkraft, se mer här:

http://www.krafto.se/

Fotnot 3: Sedan brevet från makarna Almström kom har Piteå-Tidningen skrivit om vindkraftssatsningen i Glommersträsk:

http://www.pitea-tidningen.se/arvidsjaur/artikel.aspx?ArticleId=5997438