Sentio maj 2013: Näst bästa för SD

Sentio maj 2013: SD 13,6 procent och tredje största parti samt vågmästare.

Det var inga braskande sensationsrubriker på löpsedlarna då Sentio Research offentliggjorde sin majmätning den 14 maj. Inget märkligt alls: det brukar det sällan eller aldrig bli då Sverigedemokraterna (SD) noteras för rekordsiffror eller närapå, utan endast då partiet påstås ”sjunka som en sten” eller liknande.

SD får nu 13,6 procent av sympatierna hos de 1006 personer som på nätet tillfrågats om sina partipolitiska preferenser under perioden 2 – 9 maj. Det innebär näst högsta notering någonsin för partiet

Också i denna mätning har det så kallade rödgröna oppositionblocket ett solitt övertag med 46,1 procent, att jämföra med 35,8 för de regeringsbärande allianspartierna. Socialdemokraterna är största parti med 31,6 procent mot 27,2 för Moderaterna. Det rödgröna övertaget är egentligen större, då Centerpartiet når katastrofala 2,4 procent och hamnar utanför riksdagen. Något bättre för KD med 4,3 procent.

Den som letar efter en Sjöstedt-effekt får leta förgäves.

Sverigedemokraterna är i denna mätning med god marginal tredje största parti och vågmästare - Miljöpartiet noteras för 8,4 procent och V för måttliga 6,1 procent. De som letar efter en Sjöstedt-effekt får alltså fortsätta leta. I övrigt kan noteras 14,1 procent osäkra väljare samt att resultatet för ”övriga” blir 2,2 procent.

Värrt att notera är att Centerpartiet, där såväl moderpartiet som det haschdoftande och månggiftessugna ungdomsförbundet CUF tycks ha kidnappats av Stureplans-typerna, är på god väg att utplåna sig självt under Annie Lööfs ledarskap.

Läget är verkligt prekärt för det forna landsbygdspartiet, och det enda som enligt min tro skulle kunna rädda C  under galgen är om man slänger in landsbygdsminister Eskil Erlandsson som stark man eller åtminstone ”medledare”  jämte vackert leende Lööf.

Kan Eskil Erlandsson rädda C från utplåning?

Kanske är dock C inte moget för två smålänningar i toppen…risken är att det blir litet för mycket Karl-Oskar och Kristina över det hela.

I alla händelser tvingas de som räknat ut SD efter några mätningar med relativ tillbakagång bita i gräset den här gången.  Också i Metro/YouGovs (10,9) och Expressen/Demoskops (9,9) majmätningar gick det hyggligt bra för SD.

En viktig del av förklaringen till att det åter blåser förlig vind för Jimmie Åkessons skuta är att partiet synts mer i media under senare tid än i början av året. Jimmie har exempelvis debatterat med integrationsminister Erik Ullenhag, deltagit i en TV-sänd partiledardebatt samt hållit ett vårtal i Stockholm.

Fler scener jag skulle vilja se…

Det är inte bara inom filmens och televisionens värld det skulle vara uppfriskande om det klyschiga mönstret bröts. Sak samma beträffande politiken. Här några exempel på scener jag definitivt skulle vilja se:

Ullenhag ger Åkesson helt rätt.

SCEN I

Integrationsminister Erik Ullenhag (FP) i debatt med Jimmie Åkesson (SD).

Åkesson: – Den förda svenska invandringspolitiken har lett till utbredd ghettoisering, ökad kriminalitet, minskade resurser till skola och äldrevård, ökad arbetslöshet och obefogade anklagelser om rasism. När skall sjuklöverpartierna äntligen inse att den politiken varit katastrofal?

Ullenhag: – Jimmie Åkesson har helt rätt. Jag och alliansregeringen har nu insett detta – Sverigedemokraterna har haft rätt hela tiden. Jag kan redan nu avslöja att SD inom kort kommer att få en inbjudan att ingå i regeringen och ta över ansvaret för invandringspolitiken. Trots allt visar undersökning efter undersökning att en majoritet av Sveriges folk tycker att SD har den bästa immigrationspolitiken.

Åkesson tappar nästan hakan: – Är detta ditt allvar, Erik? Det låter litet för bra för att kunna vara sant.

Ullenhag: – Skriv upp det, kompis. Jag kommer att skicka in min medlemsansökan till SD i morgon dag!

Netanyahu inbjuds av Löfven.

SCEN II

Soccialdemokraternas partiledare Stefan Löfven håller presskonferens.

Fråga från en av de församlade journalisterna: – Hur kan ett parti som säger sig företräda demokratiska värderingar välja in en islamist och antisemit som Omar Mustafa i partystyrelsen?

Löfven: – Den frågan har jag själv ställt mig många gånger under senare tid. Jag kan nu berätta att Veronica Palm och Carin Jämtin, båda Hamas-anhängare och Israel-hatare, i dag ombetts lämna Socialdemokraterna med omedelbar verkan. Vi kan inte ha kvar sådana personer som företrädare för vårt parti.

Ny fråga: – Innebär detta att ni också kommer att ändra er Israel-politik?

Löfven:- Självklart. Vi har alltför länge varit bundna av det destruktiva arvet från Palme och Schori och helt orättmätigt sett Israel som hemvist för ondskan på jorden. Nu blir det ändring – när jag blir statsminister kommer vi att bjuda in Israels premiärminister Benjamin Netanyahu till Sverige och samtidigt be Israel och det judiska folket om ursäkt för vår beklämmande politik de senaste 45 åren.

Ännu en fråga: – Hur kommer ni i fortsättningen att se på Palestina?

Löfven: – Jag utgår ifrån att du menar ”det så kallade” Palestina. Någon sådan statsbildning finns ju inte i nuläget. Den dag Hamas och Fatah börjar respektera den judiska staten, upphöra med terrordåden och erkänna Israels rätt att existera inom säkra och erkända gränser kommer saken i ett annat läge. Innan så sker kommer jag och mitt parti att verka för att dessa organisationer inte får ett rött öre av de svenska skattebetalarnas pengar!

Reinfeldt avgår tillsammans med Anders Borg.

SCEN III

Statsminister och partiledare (M) Fredrik Reinfeldt på rundresa bland landets M-distrikt.

Kritisk fråga: – Var har det gamla konservativa arvet efter Jarl Hjalmarson och Gösta Bohman tagit vägen? Du och dina meningsfränder som Per Schlingmann och Anders Borg har förstört vårt gamla fina parti och ni har förstört vårt militära försvar - numera skäms jag över att behöva kalla mig moderat!

Reinfeldt: – Du har helt rätt. Vi offrade partiarvet på röstmaximeringens altare så till den grad att vi förlorade vår själ. De skyldiga till denna illgärning måste ta konsekvenserna och avgå – därför har Anders Borg och jag i dag lämnat in våra avskedsansökningar som gäller med omedelbar verkan. Ny partiledare blir veteranen Anders Björck. Borg och jag ber oförbehållsamt om ursäkt för vår fadäs.

Rungande applåder utbryter bland de församlade partimedlemmarna.

Ny energikälla för MP.

SCEN IV

Miljöpartiets språkrör Åsa Romson och Gustav Fridolin har utlyst en presskonferens om partiets framtid.

Romson: – Vi har haft fel i nästan allting. All satsning på vindkraft, solkraft och andra så kallade alternativa energikällor har inte lett till någonting. Dessa energikällor kommer aldrig att ge oss mer än några få procent av landets energibehov. I stället skall vi hädanefter helhjärtat backa upp kärnkraften – vår effektivaste och miljövänligaste energikälla.

Häpen tystnad bland journalisterna, som själva till mycket stor del röstar på MP.

Till slut en försynt fråga: – Men…detta innebär ju att ni överger allt vad ni tidigare stått för!

Fridolin: – Exakt. Och det är det som är meningen. Vi är inte sämre än att vi erkänner att vi haft radikalt fel. Och det här klimatevangeliet vi predikat, att jorden blivit varmare på grund av mänskliga aktiviteter…fel det också. Modern forskning har visat att jorden inte upphettats någonting på 15 år. De klimat- och tenperatursvängningar som skett sedan hedenhös har ju alla haft naturliga orsaker. Hädanefter kommer vår politik att bli helt och hållet realistisk.

De församlade journalisrerna skruvar oroligt på sig. Vilket parti skall de nu rösta på?

Mer realistisk politik för Sjöstedt.

SCEN V

Vänsterpartiledaren Jonas Sjöstedt intervjuas i en av TV-kanalerna.

Fråga: – Under lång tid stödde ditt parti den totalitära kommunistdiktaturen Sovjetunionen. Det gullades med diktatorer som Stalin, Brezjnev, Honecker, Castro, dos Santos med flera. Partiet har visserligen förändrats sedan dess. Men med det arvet, Jonas Sjöstedt: är det inte dags att upplösa partiet och bilda ett nytt?

Sjöstedt: – Visst är det så. Kommunismen av i dag är bara en museal företeelse som vi inte vill ha någonting med att göra. Så vi kommer, som du föreslår, att upplösa partiet eftersom det sedan länge spelat ut sin roll. Jo, vi är inte längre lika extrema som vi en gång var. Ändå kvarstår att det gamla kommunistpartiet av i dag är en angelägenhet för avundsjuka, klasshat och kultursnobberi. Vi står för en ekonomisk överbudspolitik utan verklighetsförankring. Våra kritiker har helt rätt och vi har helt fel.

Fråga: – Det var som fan…blir det ett nytt parti och vad kommer det i så fall att heta?

Sjöstedt: – Det blir det. Arbetsnanmnet är Demokratiska partiet realisterna.

Schyman tar sitt förnuft till fånga.

SCEN VI

Gudrun Schyman, talesperson för Feministiskt initiativ och kommunalpolitker i Simrishamn, har kommit på andra tankar. I en debatt om feminismen på Puclicistklubben gör hon följande utspel.

Schyman: – Det här duger inte längre, vi kan inte hålla på och fortsätta hata halva människosläktet. Alltså männen.

Fråga från moderatorn Stina Dabrowski:

- Det låter nästan som om Feministiskt initiativ skulle sluta vara ett feministiskt parti…

Schyman: – Det kan du hoppa upp och sätta dig på. Feminismen är en återvändsgränd som bara leder till onödig konflikt och missämja mellan könen. Bort med allt vad kvoteringar heter. Låt var och en använda sin egen skapande förmåga och framåtanda oavsett kön. Det är enda sättet att få ett fungerande samhälle. Vidare måste vi alla bidra till att stärka kärnfamiljen som den bärande pelaren i samhället, inte minst för de födda och ofödda barnens skull.

Dabrowski. – Det låter nästan som om du blivit frälst, Gudrun!

Schyman: – Kalla det vad du vill, Stina. Jag tog mig en rejäl fylla i går och ringde upp Alf Svensson. Jag  insåg då ett och annat som undgått mig tidigare. Nu är jag nykter igen men står fast vid insikterna jag vann.

Hur realistiskt är det då att vi får se dessa scener i verkligheten? Ungefär lika stora som att det ligger snödrivor kvar i juli, skulle jag tippa.

Islamismen vinner terräng i svensk politik

Omar Mustafa: antisemitismens ansikte i S partistyrelse.

När medlemmar i Sverigedemokraterna uttrycker sig antisemitiskt blir de, med all rätt, uteslutna ur partiet. Såvida de inte har den goda smaken att själva avgå dessförinnan. I Socialdemokraterna blir antisemitierna tvärtom invalda i partistyrelsen.

Nyligen invaldes Omar Mustafa, 27, i den socialdemokratiska partistyrelsen. Han är sedan 2010 ordförande i Islamska förbundet i Sverige där han efterträdde Abdirisak Waberi, som blev riksdagsledamot för Moderaterna. Den senare har gjort sig känd för att förespråka sharialagar och för att vilja förbjuda kvinnor att dansa och lyssna till musik. Waberi menar också att det är OK för en man att ha fyra fruar.

Omar Mustafa har som ordförande i Islamska förbundet vid ett flertal tillfällen bjudit in fradgatuggande antisemiter och Israel-hatare. Ett par av dessa är Yvonne Ridley, som uttalat att ”sionister har sina tentakler överallt” och att judar styr media, samt Azzam Tamimi, vilken sagt att ”Israel är en cancer” och som 2004 glorifierade en palestinsk självmordsbombare.

Mustafa har vidare på Facebook ”gillat” den islamistiske ideologen Yusuf al-Qaradawi från Muslimska brödraskapet i Egypten, som bland annat menat att den nazistiska judeutrotningen var ett ”gudomligt straff”. Enligt Mustafa i ett uttalande för Sveriges radio 2010 är samme Qaradawi ofta ”väldigt balanserad i sin retorik”.

Den islamistiske hatpredikanten Yusuf al-Qaradawi. ”Ofta balanserad i sin retorik” enligt Omar Mustafa.

Omar Mustafas bakgrund som antisemit och Israel-hatare är snarast en merit i socialdemokratiska sammanhang. Det var långt ifrån någon tillfällighet att partiledaren och trolige blivande statsministern Stefan Löfven vid partikongressen nyligen beskrev den palestinska terroristorganisationen Fatah som ”vår kära systerorganisation” i sina hälsningsord till gästen Husam Zomlot från Fatah.

Fatah är den lyckligtvis avsomnade terroristledaren Yassir Arafats gamla parti, som i alla år betraktat våldet som ett legitimt medel i politiken. Fatah kontrollerar i dag det område som brukar kallas Västbanken. Sossarna gick under partikongressen dessutom ut med kravet att Sverige skall inrätta en ambassad på palestinskt territorium fastän ”Palestina” inte är erkänt som statsbildning.

Det kan nämnas att Fatah den 29 mars 2013 hyllade en palestinsk självmordsmördarbombare som dödat tre och skadat 28 personer. Hyllningen här:

Fatahhyllning till självmordsmördare.

I den socialdemokratiska partitoppen vimlar det i själva verket av palestinasympatisörer och Israel-hatare. Carin Jämtin, i dag partisekreterare men förstanamn som påtänkt partiledare innan Löfven fick jobbet, är en av dessa. Hon väckte uppseende då hon den 17 augusti 2009 på Facebook ”gillade” den antisemitiske journalisten Donald Boströms skröna i Aftonbladet om att Israels armé stjäl organ från dödade palestinier och säljer dessa till högstbjudande. Jämtin kommenterade uppmuntrande:

Du har verkligen gjort ett viktigt arbete med detta.

En bloggares i sammanhanget mycket upplysande möte med Jämtin skildras här:

http://utkast.livejournal.com/16995.html

Även sossehöjdarna Veronica Palm och Urban Ahlin har givit uttryck för den rutinmässiga propalestinismen/antiisraelismen som varit tradition inom sosseriet sedan Olof Palmes och Sten Anderssons dagar, låt vara att Göran Persson stod för en viss tillnyktring under sin decennielånga statsministertid 1996-20006; Perssons utrikesminister Anna Lindh var dock en palestinavän av traditionellt snitt. Sedan palestinatjejen Mona Sahlin tagit över efter Persson återgick allt till det gamla.

Veronica Palm (S) vill se Jerusalem som ”Palestinas” huvudstad.

Palm och Ahlin krävde i ett debattinlägg i Aftonbladet den 27 november 2012 att produkter från de av Israel så kallade ockuperade områdena – de erövrades fair and square i samband med Sexdagarskriget 1967 och är vitala för den israeliska säkerheten - skulle ursprungsmärkas. Palm har därtill välkomnat ”Palestina” som FNs ”194e medlemsstat” – med Jerusalem som huvudstad (Jerusalem är i dag som bekant Israels huvudstad).

Tilläggas kan att Socialdemokraternas tidigare kristna organisation Broderskapsrörelsen för något år sedan bytte namn till Socialdemokrater för tro och solidaritet och numera mest är att betrakta som en muslimsk stödorganisation.  Organisationen tillhör de mest högljudda uppbackarna av det återkommande Israel-fientliga propagandajippot Ship to Gaza.

Av ovanstående torde mer än väl ha framgått att en antisemitisk inställning ingalunda är någon nackdel för den som vill göra karriär i sossepartiet. Snarare då en tillgång. Det blir tydligt när man tänker på hur Ilmar Reepalu fått hållas under så många år som Malmös starke man trots otaliga antisemitiska klavertramp.

Men inte alla merd anknytning till socialdemokratin är lyckliga över detta. Den muslimska feministen Bahareh Andersson skrev under rubriceringen ”Utnämningen av Omar Mustafa ett svek mot Sveriges kvinnor” följande på Newsmill den 9 april 2013:

Jag antar att varken moderaterna eller sossarna vill se eller inse vad det betyder att båda dessa herrar, Waberi och Omar, har goda relationer med Muslimska Brödraskapet som inte bara sprider medeltida kvinnosyn men också har fostrat terrorister.

Även Mona Sahlin har, lo and behold, kritiserat Omar Mustafa som ny styrelseledamot (S):

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16574835.ab

Den muslimska invandringen till Sverige fortsätter med oförminskad styrka. Det innebär rent matematiskt att kvantiteten islamistiskt sinnade antisemiter hela tiden fylls på, även om jag vill understryka att långt ifrån alla muslimska immigranter är islamister. Det innebär också att islamismen i svensk politik vinner terräng. Figurer som Abdirisak Waberi, Omar Mustafa och Mehmet Kaplan i Miljöpartiet är bara början.

Chadi Freigeh – skandinavisk talesman för Hizb-ut-Tahrir.

2018 eller 2022 kan vi  mycket väl ha islamismen representerad i Sveriges riksdag i form av shariapartiet Hizb-ut-Tahrir. I Belgiens huvudstad Bryssel finns partiet Islam redan representerat med två mandat sedan kommunalvalet i oktober 2012.

SD ångar på: bästa någonsin hos YouGov

SD – bästa någonsin i YouGovs marsmätning.

När YouGov i samarbete med Metro presenterade sin marsmätning noterade SD 12,6 procent. En ökning med 1,1 procentenheter jämfört med förra mättillfället och bäst någonsin hos detta mätinstitut. Därmed är partiet efter vanligheten riksdagens tredje största parti och vågmästare.

Den fråga som ställdes i YouGov-mätningen var: ”Hur skulle du rösta om det vore riksdagsval i dag?”

Räknar man samman mars månads hittills tre genomförda opinionsmätningar parkerar Sverigedemokraterna på 10,3 procent efter 11,0 hos Expressen/Demoskop (rekord) och 7,3 hos Skop. All time high för SD inföll i Sentios januarimätning, då partiet med 14,0 procent blev större än samtliga tre mindre borgerliga partier tillsammans.

Eljest kan från YouGov-mätningen noteras att KD noteras för katastrofala 2,6 procent. Det är en minskning  med 0,9 procentenheter. Mycket bättre gick det inte för C som med 3,4 procent ¨- en obetydlig ökning om 0.1 procentenheter – fortsätter att placera sig utanför riksdagen. Det enda som torde kunna rädda C men framförallt KD från att åka ur riksdagen är stödröster från M. FP ökade nu med 0,7 procentenheter och gick fram till 6,5 procent.

I analyserna har det bland annat talats om att KD nu knappast har råd att driva någon mer utpräglat egen politik, eftersom detta skulle kunna göra stödväljare från M mindre benägna att vilja rädda partiet kvar.  Personligen tror jag att en stor del av förklaringen till KDs kräftgång ligger i ett utslitet partiledarfejs. Är det inte dags för Göran Hägglund att äntligen ta konsekvenserna av partiets fiasko och avgå?

Möjligen skulle detsamma kunna sägas om Centerns Annie Lööf som framstår som alldeles för lättviktig. Om partiet hade begripit sitt eget bästa hade man valt Eskil Erlandsson efter Maud Olofsson. Han pratar och ser ut som en riktig centerpartiledare skall göra.Stefan Löfven får Ingvar Carlsson och Fredrik Reinfeldt att framstå som hejdlösa spexmakare. 

Jag undrar om inte Fredrik Reinfeldt redan nu kan börja studera de internationella platsannonserna för att vara väl förberedd inför den av allt att döma oundvikliga valförlusten i september 2014. Det verkar föga troligt att båda krisande allianspartier skulle klara riksdagsspärren, och därmed säckar alla förhoppningar om fortsatt regeringsinnehav för alliansen ihop som en gummimadrass som förre M-riksdagsmannen Rolf K. Nilsson (eller för den delen denna icke helt fjäderlätta bloggare) legat på.

I stället kommer vi sannolikt att begåvas med tidernas tråkigaste statsminister i Stefan Löfven, som närmast får Ingvar Carlsson och Fredrik Reinfeldt att framstå som obotliga spexmakare. Detta är dock att föredra framför en opålitlig clown som Håkan Julholt. S får hos YouGov 30,5 procent och blir därmed största parti före M på 28,7. De rödgröna stödpartierna MP (9,2) och V (6,7) visar i nuläget inga tecken på att bryta samman.

Två Expressen-medarbetare  kunde nyligen fröjda sig åt den journalistiska utmärkelsen Guldspaden till följd av sina så kallade avslöjanden i samband med ”järnrörsskandalen” för närmare tre år sedan. Jag unnar dem gärna att suga litet extra på den karamellen, ty journalisterna i gemen kan inte ha det för roligt i tider när inga skandaler, uteslutningar eller oenighet inom SD  tydligen biter på väljaropinionen.

Inget annat parti befinner sig i närheten av att vara i den avundsvärda sitsen.

SDs viktigaste valargument som Photo2be ser på saken…

Utopism är tradition hos Centern

Centerledaren Annie Lööf ler sitt vanliga tandrika leende. Frågan är hur länge till.

Det aktuella förslaget till nytt centerpartistiskt partiprogram upprör av naturliga skäl en hel del känslor. Åtskillga partimedlemmar och partiavdelningar undrar rent ut sagt vad i helvete partiet, med den nyliberala Ayn Rand-beundrarinnan Annie Lööf i spetsen, sysslar med.

Ty här har vi ett program – låt vara att Lööf menar att det snarare rör sig om en ”vision” än om ett sakpolitiskt handlingsprogram – som bland annat bryter en lans för fri invandring, månggifte, slopad skolplikt (till förmån för så kallad läroplikt) samt ett federalt Sverige. Det är mot den bakgrunden alls icke underligt att partiveteraner nu hötter med nävarna åt den nyliberala Stureplanscentern som tycks ha kidnappat moderpartiet.

Även om många för tillfället tycker att Centerpartiet med den nya programvisionen fått spader, trots partisymbolens fyrklöver, hade man nog inte behövt bli så förvånade. Centerpartiet, före 1957  Bondeförbundet, har en ganska lång tradition av utopism som rimmar illa eller inte alls med den agrarkonservatism och ideologiska pragmatism som präglat partiet sedan förra seklet var ungt och som tillåtit partiet att ingå i regeringskoalitioner med såväl socialdemokrater som borgare.

Slagordet ”decentralisering” blev aktuellt under Gunnar Hedlunds tid som centerledare.

När avfolkningen av landsbygden och inflyttningen till städerna kom igång på allvar i höjd med Andra världskriget insåg det parti som ansåg sig tillvarataga det jordbrukande folkets intressen att något borde göras. Uttrycket decentralisering myntades under den legendariske partiledaren Gunnar Hedlunds egid och gjorde Centern populärt hos ”gröna vågare”, vilka oftast kom från stostadsregionerna.

Från och med 1971 blev kärnkraftsmotståndet Centerpartiets främsta profilfråga. Det började med att nyvalda riksdagsledamoten Birgitta Hambraeus – i riksdagen 1971-98 – fick i uppdrag att se över skrivningen om användande av fredlig kärnkraft i Sverige med utgångspunkt från partiets avståndstagande från kärnvapen. Hambraeus landade i ett fanatiskt kärnkraftsmotstånd med pseudoreligiösa förtecken, vilket blev partiets politik sedan mångårige partisekreteraren och ”chefsideologen” Gustav Jonnergård (1918-85) insett vilken – ursäkta uttrycket – sprängkraft den frågan bar på.

Birgitta Hambraeus gick i bräschen för avskaffad kärnkraft.

Kärnkraftsmotståndet fick ökad tyngd  genom att det backades upp av vetenskapsmannen Hannes Alfvén (1908-95). vilken 1970 tilldelats Nobelpriset i fysik. Alfvén var på 1970-talet aktiv i Centerpartiet men gick senare över till Miljöpartiet, där han var aktiv till sin död. Tillkomsten av MP innebar att väljarunderlaget för C minskade avsevärt. I kärnkraftsomröstningen 1980 företrädde C linje 3, som pläderade för en avfasning av kärnkraften under en tjugoårsperiod. I kärnkraftens ställe skulle det satsas på ”sol, vind och vatten”.

Och det är väl enligt de riktlinjerna energidebatten fortfarande förs. Någon tillstymmelse till miljövänliga alternativ till kärnkraften finns lika litet i sikte nu som 1980. I stället ser verkligheten ut som den gjort tidigare – vill vi inte producera tillräckligt med kärnenergi själva får vi köpa in kärn- eller kolkraft från utlandet eller bygga ut våra älvar.

Samtidigt tillåts plåtschabraken till vindaggregat förfula landskapsbilden i allt högre utsträckning trots att de aldrig någonsin kommer att stå för mer än ett par procent av vår sammanlagda energiproduktion.

Nobelpristagaren och centerpartisten Hannes Afvéns ord vägde tungt.

Thorbjörn Fälldin, som tog över som partiledare efter Hedlund 1971, delade helt  uppfattningen om kärnkraftens förfärlighet och kunde 1976 väljas som statsminister för en borgerlig trepartiregering mycket tack vare kärnkraftsfrågan. Om det  var kärnkraftsmoståndet som förde fram C som ledande borgerliga parti var det emellertid samma fråga som splittrade borgerligheten – M och FP var nämligen utpräglade kärnkraftsanhängare.

Det var först under Maud Olofssons tid som partiledare som kärnkraftsmotståndet upphörde att vara en oomkullrunkelig trossats i centerideologin. Partiet blev dock knappast mer realistiskt för det – i stället fick den nyliberalt präglade så kallade Stureplanscentern ett allt fastare grepp om det forna landsbygdspartiet. Skepsisen mot kärnkraft har dessutom fortsatt, om än inte på ett lika fanatiskt sätt som en gång var fallet.

Thorbjörn Fälldin ledde C långt före Stureplanscenterns tid.

Vad denna partiförening, som ynglat av sig också i andra delar av landet, står för berättar dess ordförande Johanna Jönsson om här i en nyligen publicerad debattartikel:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/det-har-slass-stureplanscentern-for_7740718.svd

Många traditionalistiska centerpartister ogillar starkt det inflytande Stureplanscentern tillåts utöva på partiapparaten och över att en av dess favoriter, Annie Johansson, numera Lööf, blivit partiledare. C var illa ute opinionsmässigt redan mot slutet av Olofssons tid, men under Lööf har kräftgången accelererat och frågan är hur långlivad hon kommer att bli. I varje lär hon väl sitta någorlunda säkert i sadeln till partistämman i februari, då det utopiskt präglade förslaget till nytt partiprogram skall tas ställning till.

C-ideologen Per Ankersjö är arkitekten bakom projektet Framtidsbygget som bland annat pläderar för fri invandring.

Utopism av ett eller annat slag kan således sägas vara något av en tradition inom Centerpartiet. Den observante kunde se vartåt det barkade hän redan tidigt i våras. Per Ankersjö, projektledare för det så kallade Framtidsbygget som utvecklingen av ett nytt partiprogram kallades, intervjuades då av nätsajten Dagens Opinion (28/3).

På frågan om det nya programprojektet var en eftergift åt Stureplanscentern svarade Ankersjö på följande sätt:

Men nej, det är mer ett uttryck för att vi är öppna och beredda att lyssna på olika åsikter.

Och nog har det lyssnats på olika åsikter. Bland dem som inbjudits för att komma med idéer till Framtidsbygget märks exempelvis den något flamboyante nyliberale debattören och musikern Alexander Bard, liksom ett antal övriga aktörer hämtade utanför partigränserna. Bland dessa märks den svenska nyliberalismens omslagspojke Johan Norberg. I övrigt sägs 220 partiavdelningar och 10 000 (!) personer ha varit inblandade i projektet.

Alexander Bard har varit behjälplig vid framtagandet av C-programmet.

Artikeln i Dagens Opinion kan läsas här:

http://www.dagensopinion.se/centerpartiet-skriver-partiprogram-–-alexander-bard-kallas

Av senare tiders opinionsmätningar att döma hänger C jämte KD i alliansunderlaget på gärsgårn att åka ur riksdagen och därmed säkra ett rödgrönt maktövertagande i valet 2014. Oavsett hur det går ser framtiden för C bekymmersam ut. En partisprängning, där stureplanarna och traditionalisterna går skilda vägar, är långt ifrån utesluten.

En annan möjlighet är att C går ihop med FP, något som Fälldin föreslog borde ske redan i början på 1970-talet. Eller också gör man gemensam sak med lilleputtkollegan KD som man tidigare samarbetat med; minns att KDs första riksdagsplats tillföll Alf Svenssom genom valteknisk samverkan med C i valet 1985.

SD fortfarande tredje störst och vågmästare

Sverigedemokraterna får 11,6 procent i Sentios decembermätning. Det innebär att SD är landets tredje största parti samt vågmästare i riksdagen.

I går (17 december) stoltserade Aftonbladets löpsedel med rubriker i krigsformat om Sverigedemokraternas och Jimmie Åksessons ”ras” i järnrörsincidentens kölvatten. Vad nu då, tänkte jag i mitt stilla sinne och blev ett tag riktigt orolig, är vi nere runt fyraprocents-strecket nu?

Riktigt så illa var det nu inte. När man slog upp tidningen fick man reda på att det så kallade raset bestod i att SD ”bara” noterats för 9,7 procent hos Aftonbladet/United minds samt 11,6 procent i Sentios decembermätning. SD är alltjämt tredje största parti och vågmästare i båda mätningarna. Exempelvis är SD ungefär dubbelt så stort som FP och tre gånger så stort som KD om vi skall gå efter de senaste opinionssiffrorna.

Men visst – båda nämnda mätningar bjöd på marginella nedgångar. När United Minds opinionschef Carl Melin av Aftonbladet ombeds kommentera SDs så kallade ras citeras han:

Järnrören sänker SD.

Det står naturligtvis var och en fritt att tolka orsaken till att SD minskat med 1,5 procentenheter sedan novembermätningen. Om nedgången skulle bero på SD-trions filmade eskapader i centrala Stockholm för två och ett halvt år sedan måste det dock betecknas som märkligt att nedgången kom först nu och ej i samma mätinstituts novemberundersökning.

Partisekreterare Björn Söder väljer enligt tidningen att kommentera tillbakagången så:

Det var väntat med en mindre tillbakagång.

Söder menar också att det är alldeles för tidigt att dra några säkra slutsatser i vad mån järnrörsfilmen kan ha bidragit till de senaste resultaten. Björn har givetvis helt rätt. Det vore förvisso också konstigt om tiden fram till valet om knappt två år skulle bjuda på oavbrutna opinionsframgångar. Det är det nog ingen som väntar sig.

Söder: ”Väntat med tillbakagång.”

Nedgången hos Sentio är betydligt mindre, o,7 procentenheter från förra månadens all time high om 12,3 procent.

I båda mätningarna har den rödgröna oppositionen en stabil ledning i opinionen där Socialdemokraterna noteras för ungefär 32 procent, att jämföra med regeringsbärande Moderaterna som parkerar på 28 – 29 procent. Skillnaden mellan blocken är att sosse-Löfven har med sig stödpartierna MP och V klart över fyraprocents-spärren under det att moderat-Reinfeldt alltfort har problem med C och KD.

Bara ett smärre under torde kunna rädda kvar KD i riksdagen 2014, låt vara att detta parti faktiskt får sin bästa notering på mycket länge hos Sentio med 4,5 procent (en ökning med hela 1,5 procentenheter).

Vad SD beträffar är det ett faktum att partiet ökat med ungefär det dubbla i varje val från starten 1988. Inte mycket tyder på att nästa val blir något undantag från den regeln. Erkännas bör dock att det finns problem i partiet.

Nyligen bestämde sig exempelvis påläggskalven Stefan Lundkvist, en före detta centerpartist som anslöt sig till SD  före valet 2010, att lämna partiet. Lundkvist utmärkte sig vid senaste SDU-kongressen genom att tala om partiledningens ”slemmiga fingrar” och har sedan dess haft uteslutningshotet hängande över sig. Det uppges att Lundkvist ämnar fortsätta som politisk så kallad vilde i Uppsala kommunfullmäktige.

Mer om avhoppet här:

http://www.expressen.se/nyheter/sdu-topp-slutar—avfardar-sd-som-osund-sekt/

En tungt vägande förklaring till den relativa turbulensen inom Sverigedemokraterna är att partiet växer så det knakar. De senaste veckorna uppges partiets medlemsantal ha ökat med icke mindre än 1500 personer. Om en eller annan hoppar av är det, trots allt, mot den bakgrunden ingen större katastrof. Ingen är oersättlig. Det finns gott om duktigt folk redo att rycka in.

Inga drev här inte…

http://www.expressen.se/nyheter/fridolins-fylla-visas-pa-natet/

Länken ovan går till en artikel i Expressen den 20/2 2004 som berättar om den då purunge MP-politikern Gustav Fridolins eskapader på fyllan i Hultfredsfestivalen 2003, dit nuvarande språkröret enligt uppgift hade kommit för att prata om EU.

Gustav Fridolin med språkrörskollegan Åsa Romsson demonstrerar för gayrättigheter. Foto: Photo2be

Fridolin är att döma av de bilder som publicerades märkbart berusad av alkoholhaltiga drycker eller möjligen påverkad av droger av  annat slag. På en av bilderna är hans byxor uppfläkta och en hand som ej tillhör Fridolin trevar i skrevet. Enligt MP-politikern själv var det en ”definitionsfråga” om han skulle betraktas som full eller ej. Han ursäktade sig även med att det är så här man beter sig om man är i Hultsfred.

Jag kan bara uppmana mina läsare att studera bilderna och avgöra själva om Fridolin skall anses som påverkad/full/berusad eller ej.

I anslutning till Expressen-artikeln uttalar sig ett antal politiker om huruvida det är rätt att publicera material om politiker som skämmer ut sig. Samtliga är överens om att detta är fel. Dåvarande partisekreterare (S), Lars Stjernqvist, citeras exempelvis på följande sätt:

Ett angrepp på en politiker är ett angrepp på demokratin.

Det är helt uppenbart att någonting har hänt under de nästan tio år som gått sedan Gustav Fridolin ertappades med byxorna nere. Numera är det fritt fram att ge sig på politiker på det mest flagranta sätt, nota bene om politikerna representerar Sverigedemokraterna. Då finns inte utrymme för högstämt tal om ”angrepp på demokratin”.

Per Asklund (M) – dömd sexköpare som inte fick resning.

Visserligen hängdes Fridolin ut på ett par nätsajter och som synes vid ett tillfälle i den största skvallerblaskan, men något så kallat drev var det knappast frågan om. Expressen följde inte upp genom att i flera veckor ha sida upp och sida ner om hur vämjelig Fridolin och hans parti var. Den stora moralpaniken som i fallet SD infann sig aldrig.

Ett betydligt färskare exempel på politiker som figurerar i dubiösa sammanhang är en historia som först publicerades i nättidningen Realisten och som handlar om hur ingen mindre än statsminister Fredrik Reinfeldt förekommer i en prostituerads kundregister.

Reinfeldts namn upptäcktes i en anteckningsbok med kundnamn som beslagtogs i en kopplerihärva 2011, vilken ledde till att (M)-politikern Per Asklund i Laholm dömdes till dagsböter för köp av sexuella tjänster. Asklund betalade 1200 kronor till en prostituerad, låt vara att tjänsten aldrig kunde utföras då politikern inte skall ha fått erektion.

I den aktuella kundförteckningen finns enligt Realisten anteckningen ”Fredrik Reinfeldt Minister 1600:-”. Nättidningen publicerar i dag denna text inklusive den utskrivna domen om härvan:

http://www.realisten.se/2012/12/04/las-domen-i-fredrik-reinfeldt-malet/

Vi får väl se om det blir något drev i Reinfeldt-härvan eller icke. Eller om sådana är reserverade för SD-politiker.

 Fredrik Reinfeldt – i prostituerads kundregister.

 

Sverigedemokraterna mot nya höjder

 Jimmie Åkesson invigningstalar vid SD:s kommun- och landstingskonferens i Västerås 27-28 oktober. Jimmie själv betyder mycket för SD.s senaste framgångar. Foto: Robert Stenkvist

Det är inte lätt att hänga med i svängarna när mitt kära parti ständigt går mot nya höjder i opinionsmätningarna. Nu senast noterades Sverigedemokraterna för all time high med 11,2 procent i Aftonbladet/United Minds novembermätning 2012. SD cementerar därmed rangen som landets tredje största parti.

I övrigt behåller den rödgröna oppositionen sitt övertag gentemot alliansregeringen och får totalt 44,8 procent, att jämföra med regeringens 43,1. I den sistnämnda siffran har också KD, som än en gång hamnar utanför riksdagen med 3,9 procent, medräknats. Närmast efter SD kommer MP med 8,0 procent.

Läs mer här:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15758991.ab

Jimmie Åkesson konstaterar lågmält:

Vi har gått framåt i alla opinionsmätningar hos alla institut de senaste två månaderna. Det är en trevlig utveckling för oss. Det hänger ihop med samhällsutvecklingen där invandrarfrågan tar mer och mer plats.

Det visar sig att SD nu även ökar bland kvinnliga väljare och i storstäderna, vilket är synnerligen välkomna besked för partiets valstrateger. Dessa har tidigare lagt pannorna i djupa veck inför den dåliga feminina tillslutningen samt det bristande stödet i framförallt Stockholm, där SD i valet 2010 varken kom in i landstings- eller stadsfullmäktige.

Media har den senaste tiden närmast överflödat av mer eller mindre desperata analyser av de sverigedemokratiska framgångarna. Ett genomgående tema har varit att övriga partier ”överlåtit invandringsdebatten till SD” och att det måste bli en ändring på det. Ett ganska typiskt exempel på hur det kan låta var Expressens ledarartikel den 10 november.

”Fortfarande extremister”, utropar Expressens ledarrubrik därför att ”kärnidén” för SD  av tidningen alltjämt uppges vara ”att bevara Sverige svenskt”. I övrigt tänker jag förbigå Excessens bedrövliga aktstycke med barmhärtig tystnad men vill ändå säga följande. Längre än så har alltså inte en av de största och därtill mest sensationalistiska drakarna kommit när det gäller att analysera SD. Centrala delar av ledaren kunde lika gärna ha varit skrivna 1988, då SD bildades.

Så länge etablissemanget fortsätter att hävda att Sverigedemokraterna är ett extremparti kommer man ofrånkomligen att tappa mark. Denna analys är nämligen hårresande felaktig vilket så kallat vanligt folk inte har några problem att inse. Jag, som anslöt mig till SD 2008 i vredesmod över alliansregeringens nedrustningspolitik på försvarsområdet, kan gå med på att SD före utbrytningen 2001 av de element som senare blev Nationaldemokraterna – i dag ett diminutivt crackpot-parti som hänger på den så kallade gärsgårn – hade vissa extrema drag.

Men att år 2012 kalla Sverigedemokraterna för ”extremister” demonstrerar med önskvärd tydlighet att man inte längre deltar i en seriös debatt utan ägnar sig åt mer eller mindre vildsint pajkastning.

Utan att göra alltför mycket av de senaste mätningssiffrorna – valet äger som bekant rum om nästan två år och lägre siffror kommer ofelbart att dyka upp framdeles - vill jag ge följande förklaringar till våra framgångar:

 En överdimensionerad invandring upplevs av allt fler väljare som ett stort problem.

1. Samhällsutvecklingen talar för SD. Partiets hjärtefrågor – framförallt problemen med massinvandringen och den tilltagande brottsligheten men även den bristfälliga äldrevården – upplevs av allt fler svenskar som synnerligen angelägna.

2. SD har genom en stark och uttalad vilja att bli av med de enstaka extremister som trots allt funnits, och i sällsynta fall alltjämt gömmer sig i partileden, demonstrerat att man vill vara ett seriöst parti som är berett att ta sitt ansvar och tala med en gemensam röst. Till den ändan har partiledare Jimmie Åkesson sänt ut ett uppmärksammat medlemsbrev med uppmaningar till knäppskallarna att lämna partiet. En ny kommunikationsplan betitlad Vem talar vi till? har även framtagits.

3. Genom bland annat de ansträngningar som redovisas under punkt 2, och genom ett uppoffrande ideellt arbete i riksdag, kommuner, regioner och landsting, har SD cementerat sin ställning som ett seriöst och ansvarstagande parti med reell förmåga att påverka det som sker i samhället och människors vardag.

Det gör att allmänheten inte längre köper de djävulsbilder som företrädare för etablissemanget och den politiska korrektheten med flink hand målar upp. Folk skiter uppriktigt sagt i att Bengt ”Vet Bästerberg” Westerberg kallar SD för ”rasistiskt” därför att de numera vet att han har fel.

4. SD har i Jimmie Åkesson en skicklig och professionell partiledare som kan  mäta sig med vem som helst i partiledardebatter och andra sammanhang. Jimmies personliga betydelse för de för tillfället positiva mätningsresultaten – och bilden av SD som ett seriöst/ansvarstagande parti – kan inte nog uppskattas. Han har därtill till sitt förfogande ett antal duktiga och beprövade nära medarbetare.

Jag vill trots allt understryka att mätningssiffror skall tas för vad de är. De är just mätningssiffror vilka kan variera kraftigt från institut till institut beroende på mätmetoder och annat. Det som till syvende og sidst gäller är valresultatet i september 2014.

Ändå måste jag tillägga att de senaste SD-framgångarna i mina ögon ter sig helt logiska. Partiet har i princip fördubblats i varje riksdagsval sedan starten, och just nu finns det ingenting som tyder på att detta skulle förändras!

SD tredje störst – då skickar M fram Bildt

Demoskop/Expressen ger SD 9,0 procent och rangen som tredje största parti.

Enligt Demoskop/Expressen har Sverigedemokraterna nu stöd av 9,0 procent av väljarkåren. Undersökningen gjordes 30/10 – 7/11 och omfattade 1003 intervjupersoner. Det uppges att  att ökningen för SD – 1,9 procentenheter jämfört med förra undersökningen – är statistiskt säkerställd. SD är nu tredje största parti närmast före MP som noteras för 8,0 procent.

Totalt har den rödgröna oppositionen en knapp ledning: 45,7 mot 44,3 procent för alliansregeringen. I realiteten är ledningen större än så eftersom KD återigen misslyckas med att nå upp till det magiska fyraprocentsstrecket och alltså skulle hamna utanför riksdagen om det vore val i dag.

I mitt närmast föregående blogginlägg noterade jag att statsminister Fredrik Reinfeldt har ett särskilt emotionellt förhållande till Sverigedemokraterna och detta av såväl politiska som personliga skäl. Han förmår helt enkelt inte hålla huvudet kallt när SD kommer på tal och börjar mer eller mindre tala i tungor när så sker.

Naturligtvis måste detta problem vara välkänt inom moderatpartiet, så det överraskar ingalunda att man den här gången skickar fram utrikesministern och förre partiledaren Carl Bildt att angripa SD. Bildt har sannolikt inte samma känslomässiga låsning visavi SD som Reinfeldt, men inte heller den förre gör särskilt väl ifrån sig. Så här citeras han i Expressen (som ägnar tre sidor åt SD-uppgången):

Jag tror att detta kommer att korrigera sig framöver, när man ser helhetsbilden. De har inga andra lösningar än att isolera Sverige från omvärlden. De står för en renodlad isoleringspolitik som skulle skada Sverige rätt kraftfullt.

Bättre än så lyckas alltså inte utrikesministern när han försöker sig på att förklara vad SD ”egentligen” står för: isoleringspolitik. Bildt menar förmodligen att SD är isolationistiskt därför att vårt parti är djupt EU-kritiskt och vill att Sverige skall lämna en union som alltmer utvecklats till att bli en mäkta tungrodd superstat där ekonomisk katastrofpolitik, korruption och maktfullkomlighet är utmärkande drag.

 Bildt stirrar  med förfäran på SD:s nya opinionssiffror men misslyckas, precis som Reinfeldt, med att amalysera fenomenet SD.

Att vilja lämna EU är naturligtvis inte sak samma som att vilja ”isolera Sverige från omvärlden”. Om Carl Bildt hade brytt sig om att sätta sig någorlunda in i sverigedemokratisk politik mellan alla sina resor till jordens alla hörn hade han funnit att SD i princip vill gå samma väg som Norge: stå utanför EU men i övrigt ägna sig åt livligast tänkbara samverkan internationellt på bilateral basis.

Jag tror inte, och jag tror inte Carl Bildt tror det heller, att Norge är ett särdeles isolerat eller särdeles ekonomiskt efterblivet land.

De så kallade nya Moderaterna, som både Bildt och Reinfeldt bidragit till att framskapa, borde i ren självbevarelsedrift vinnlägga sig om att få en bättre och mer realistisk förståelse för Sverigedemokraterna och dess politik. Som så många andra moderathöjdare både nu och tidigare lider de emellertid av besvärliga handikapp som stavas arrogans och självtillräcklighet.

Jag bedömer därför inte oddsen som särskilt stora för att de, eller några andra inom moderatleden, inom överskådlig tid skall komma fram till en vettig analys av fenomenet SD. Det torde innebära att strömhoppen från M till SD kommer att fortsätta. Tilläggas kan att Socialdemokraternas bedömning av SD troligen inte är ett dugg bättre än Moderaternas, och även S tappar som bekant till SD.

Men det är för M som förhållandet till det blåsippsprydda uppstickarpartiet är särskilt känsligt. Sedan ”det nya arbetarpartiet” M lämpat allt konservativt idégods överbord och exempelvis kör precis samma militära nedrustningspolitik, samma familjefientliga politik och samma massinvandringspolitik som vänsterblocket har de ju lämnat spelplanen öppen för SD.

Det är väl det herrarna Reinfeldt och Bildt sent omsider börjar inse. Men de har än så länge inte en susning om hur de skall bära sig åt för att tackla problemet.

SD ångar på i opinionen: 8,7 hos Sentio

Sentio har publicerat sin mätning för juli 2012 baserat på 1022 intervjuer. 286 av de tillfrågade föredrog att ej ange partipreferenser.

Mätningen är angenäm läsning för Sverigedemokraterna och dess anhängare. 8,7 procent innebär en ökning med 0,8 procentenheter jämfört med förra mättillfället. Sentios undersökning cementerar intrycket att SD är på god väg att definitivt bli Sveriges tredje största parti efter S respektive M vad avser partisympatier.

Sentio bekräftar vänsterblockets solida övertag gentemot allianspartierna. Största parti är Socialdemokraterna med 34,1 procent, en ökning med 1,6 procentenheter. Löfveneffekten ser alltså ut att hålla i sig. Moderaternas 28,1 är en marginell minskning. V får 7,1 och MP 8,3 procent, stabilt för båda således.

På allianssidan noteras FP för all time low med 4,2 procent, samma som C får. Hyfsat för C, katastrofalt för FP. För KD är läget i stort alltid katastrofalt, nu med normala 3, 1 procent. Hägglundssyndromet håller i sig. KD betalar dyrt för att man inte hade kurage nog att avsätta den klart utdaterade KD-ledaren vid senaste partistämman.

 Poliskampanj i Norrtälje: SDs riksdagsmän Kent Ekeroth och Björn Söder flankerar SD Norrtäljes gruppledare Bernt Grönblad.

Som vanligt må man konstatera att det är långt kvar till valet, nästan två år. Och som vanligt må man lägga märke till att siffrorna kan skilja stort mellan olika mätningar och opinionsmätningsinstitut. Sentios siffror tycks dock ligga väl i fas med den övergripande partipolitiska utvecklingen i landet. Vänsterblocket får totalt 49,5 procent, alliansen blott 40,3.

Beträffande Sverigedemokraterna torde det höga mätresultatet bekräfta vad man redan haft på känn: att valmanskåren tar mycket liten om ens någon notis om skandalskriverier från Expo och därmed jämförbart håll. SD är dessutom på mycket god väg att etablera sig som det främsta partialternativet för alla dem som vill stärka rättsväsendets resurser i vårt land.

 Den rikstäckande kampanjen för ökade polisresurser ser ut att ha givit effekt!