En centerpartistisk Israel-hatare

lEn doldis bland Israel-hatare: Pär Granstedt (C).

Det har under den senaste tiden diskuterats mycket kring fallet Omar Mustafa, islamisten och antisemiten som nyligen tvingades avgå från Socialdemokraternas partistyrelse mindre en vecka efter det han invaldes.

Att vara antisemit och hata Israel har dock aldrig varit någon nackdel för den som vill göra karriär inom sosseriet – snarare tvärtom. Mustafas fall blev slutligen de kvinno- och HBTQ-fientliga skrivningarna i anslutning till Islamiska förbundets program. Mustafa tvingas således bort, men hans meningsfränder när det gäller Mellanöstern-frågan av typ Carin Jämtin och Veronica Palm sitter kvar i orubbat bo. Liksom givetvis Stefan Löfven, som bjöd in en representant för det ”kära systerpartiet” Fatah, svårt besudlat av terror genom åren, till den senaste partikongressen.

Men antisemitismen och antiisraelismen är definitivt icke begränsad till S-partiet i svensk politik. I Centerpartiet finns exempelvis en man som heter Pär Granstedt, född 1945 och 1973-94 riksdagsledamot samt bland annat ledamot i utrikesutskottet och utrikesnämnden. Denne var efter riksdagskarriären sakkunnig i regeringskansliet  1995-99 i säkerhets- och utrikespolitiska frågor. Därefter har han varit sysselsatt som omvärldsanalytiker och var 2006-2209 generalsekreterare i Association of European Parliamentarians for Africa (AWEPA).

Pär Granstedt har ytterligare en syssla. Han är utrikeskrönikör  för centerpressen. Ett av favoritämnena är Israel och situationen i Mellanöstern. Granstedt har genom åren gjort sig beryktad  som en rabiat Israel-hatare och en lika rabiat ”Palestina”-vän. Såvitt jag kan erinra mig har han aldrig någonsin haft ett enda positivt ord att säga om den judiska staten Israel. Att Israel skulle ha någon rätt att existera inom säkra och erkända gränser tycks inte finnas på utrikesexperten Pär Granstedts världskarta: allting är Israels fel.

Det israeliska parlamentet Knesset i huvudstaden Jerusalem - centrum för en vibrerande demokrati.

Det senaste exemplet på Granstedts antiisraeliska tirader kom i dag (15 april 2013) där hans alster i Länstidningen i Södertälje rubricerats ”Israels ödesdigra vägval”. Texten har tidigare bland annat publicerats i Hallands Nyheter. Som vanligt avlevererar han en bredsida mot staten Israels regering samt även den amerikanska Obama-administrationen, vilken verkligen inte kan berömma sig av att vara särdeles proisraelisk även om den officiellt nödgas stå bakom USAs traditionella stöd för Mellanösterns enda demokrati.

Bland Granstedts hårresande anklagelser mot Israel märks: ”Israel har bedrivit en kolonial erövringspolitik i Palestina i ett halvsekel” samt att ”ett Israel från Medelhavet till Jordanfloden ska förverkligas”. Vidare ordar Pär Granstedt bland annat om ”demokratiseringen” i ett land som Egypten. Alltså ett land där det islamistiska Muslimska brödraskapet kommit till makten och vars nuvarande president för något år sedan i ett tal hänvisade till judar (även om han använde termen ”sionister”) som apor och grisar.

Demokratisering, Pär Granstedt?

Hela texten här:

http://hn.se/asikter/kronikor/1.2080610-israels-odesdigra-vagval

Personer som Pär Granstedt, vilka snöat in på schablonbilden av Israel som stora stygga vargen i Mellanöstern, kan för sitt liv inte förstå att detta land med sitt för sin överlevnad kämpande folk, inte har råd att lita på de mer eller mindre extremistiska palestinaarabiska grupperingar som brukar varva fagert tal om fred med terror, självmordsbombningar och raketbeskjutningar mot civila mål i Israel. Och där en av grupperingarna, Hamas, inte gör någon hemlighet av att man önskar utplåna Israel från kartan och slänga judarna i havet.

När får vi höra Granstedt och hans meningsfränder bekymrat tala om det faktum, att inom de arabiskkontrollerade territorierna Västbanken och Gaza barnen från tidigaste år får lära sig att hata judar och hur ärorikt det är att spänna fast ett bälte med sprämgmedel runt livet och beröva ett antal människor livet samtidigt som de själva går samma väg?

Hamas-flicka med självmordsmördarbälte.

Sannolikt aldrig. Granstedt et consortes har redan bestämt sig för att allt elände i denna plågade del av världen emanerar ur den judiska staten Israel, en ö av demokrati, civilisation, välstånd och teknologiskt kunnande förutan vilken omgivande länder inte skulle klara sig särskilt länge. Ett land som slåss för våra frihetliga och demokratiska värden. Det är ingenting annat än skrämmande att det är personer som Pär Granstedt som har format Sveriges Mellanöstern-policy genom åren.

Pär Granstedt är en yngre bror till docenten i ekologiskt lantbruk Artur Granstedt och liksom denne född i Mölnbo i Södertälje kommun.

Det offentliga språkets förfall enligt Bengt Göransson

Bengt Göransson oroas med rätta  över det språkliga förfallet.

Den 6 mars lyssnade jag på ett intressant föredrag om det offentliga språkets förfall som hölls av gamla socialdemokratiska statsrådet Bengt Göransson. Föredraget hölls inför en fullsatt sal i ABF-huset i Södertälje och hade som paroll att man inte bör säga ”Tyck till”, ett uttryck som högeligen ogillas av Göransson.

Bengt Göransson var ledamot av Sveriges riksdag 1985-91, kultur- och skolminister 1982-89 samt utbildningsminister 1989-91. 2010 innehade han gästprofessuren till Torgny Segerstedts minne vid Göteborgs universitet och kom samma år ut med boken Tankar om politik. Göransson, född 1932, har ett gediget och långt förflutet inom socialdemokratin och har en särskild förkärlek för kultur och folkbildning. Han är även ansluten till nykterhetsrörelsen IOGT-NTO.

Det var alltså en riktig sosseräv som bjöd ABF-auditoriet på väl genomtänkta och hörvärda åsikter om det offentliga språket. Orsaken till att han avskyr uttrycket ”tyck till” förklarade han ungefär så här:

Om man ”tycker till” behöver man inte ta ansvar. De som lyssnar tar åsikterna mer på allvar om de är väl genomtänkta och inte bara uttryck för tyckande.

Enligt Göransson har såväl politiken som språket förtunnats och förflackats. Talaren citerade partibrodern Göran Persson, som vid något tillfälle undsluppit sig att politikens uppgift är att rätta till misstag. Så är det inte alls, menade Göransson:

Politiken är till för att utforma samhället, inte bara att rätta till det som blivit fel. Kommunerna har förvandlats till något slags serviceverksamhet snarare än att vara politiska organisationer.

Högt upp på Bengt Göranssons prioritetslista står att ”återerövra språket”. Han menar att det finns en rad termer som är mer tillkomna för att dölja än att förklara, vilket man bör vara observant på. Såsom ordet ”läkarintyg” som han förklarade ej längre finns – i stället heter det numera ”medicinsk utvärdering”. Göransson uppmanade vidare auditoriet att använda ordet ”medborgare” och ej ”skattebetalare”.

Fredrik Reinfeldt manipulerar språket.

Det är viktigt att fundera över det manipulativa språket, ansåg Göransson. Som exempel anförde han Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring 2011. Göransson konstaterade att Reinfeldt här kommit med en språklig innovation: i stället för ”utegångsförbud” för stökig förortsungdom talas det om ”helgavskiljning”. Ord som ”mattelyft” och ”fikabordet” vann inte heller förra statsrådets gillande – de är inte värdiga en regeringsförklaring som skall ha en mer högtidlig språkdräkt.

Göransson:

Förmodligen ville Reinfeldt ”göra sig gemen”, som min farmor brukade säga. Men det är allvarligt när orden inte får betyda något, när orden skall dölja.

Jag skulle vilja bidraga med ett exempel beträffande statsministern som Bengt Göransson avstod från att ta upp. Det gäller det ständigt återkommande mantrat ”invandring berikar”. Detta om något är ägnat att dölja alla de problem som svensk immigrationspolitik för med sig oavsett om den exekveras av borgare eller sossar.

Bengt Göransson uppmanade åhörarna att särskilt lyssna på metaforer, språkliga bilder, och gav några ganska dråpliga exempel – till exempel ”oro som äter sig in” och ”öppenhet som omfamnar”. Alltså rena floskler som saknar innehåll om man begrundar uttryckens (brist på)  innebörd. Ord och uttryck av detta slag var ingenting annat än ”sjölsjukeprosa”, enligt Göransson.

I slutet av föredraget citerade Göransson det strävsamma komikerparet Hasse & Tages lustmord på den svenska sjömansvisan med titeln ”Salta biten”. Detta som exempel på tomt och innehållslöst språkbruk, kan man tänka.Hasse & Tage lustmördade den svenska sjömansvisan.

http://www.youtube.com/watch?v=14l5pdArzyc

Länken ovan går till Sigge Fürsts obetalbara tolkning av Hasse & Tages visa.

Jag uppskattar i hög grad Bengt Göranssons traditionella syn på språk, utbildning och kultur, även om jag kanske inte håller med honom i varje stycke. Den kan i mina ögon betecknas som ett fint exempel på konservativt tänkande när det är som bäst!

Hyresgästföreningen struntar i SD

Hyresgästbasen Barbro Engman vill inte försöka påverka SD.

Enligt många opinionsmätningar är Sverigedemokraterna (SD) riksdagens tredje största parti. Det imponerar dock inte på Hyresgästföreningens ledning. Trots att man planerar att satsa mer än 50 miljoner kronor på lobbyverksamhet för att göra bostadsfrågan till en av de fem största valfrågorna 2014 avser man enligt förbundsordförande Barbro Engman, som också sitter i projektets styrgrupp, inte att uppvakta SD i bostadsfrågan.

Engman citeras på följande sätt i Hyresgästföreningens medlemsblad Hem & Hyra:

Vad man än gör där Sverigedemokraterna är inblandade så fjärmar man sig från sakfrågorna. Bostadslyftet gynnas inte av det…

Barbro Engman, född 1948, kommer från en släkt med stark socialdemokratisk tradition. Hon var 1974-79 riksdagsledamot för S och statsrådsersättare till 1976. Hon har även suttit i Dalarnas landstingsfullmäktige. Tidigare har hon varit fackligt aktiv inom Försäkringsanställdas förbund och sysslat med missbruksvård. Sedan 2000 är hon förbundsordförande i Hyresgästföreningen.

Engman får dock mothugg inom det egna förbundet. Georg Hardt, verksam som utredare inom Hyresgästföreningen i Uppsala, citeras på följande sätt om Engmans och projektledningens inställning till SD:

Förr eller senare tror jag att vi måste kontakta dem. Sverigedemokraterna har stor makt. Hyresgästföreningen är bra på att lösa problem ute i bostadsområdena. Vi skulle kunna påverka Sverigedemokraterna i en positiv riktning eftersom deras bostadspolitik inte är färdigtänkt.

SD agerade vågmästare i riksdagen för en tid sedan när regeringens förslag till ändrade regler för andrahandsuthyrning av bostadsrätter behandlades i kammaren. På grund av SDs ställningstagande fick regeringen bara igenom en del av sitt förslag. Hyresgästföreningen uppges inte ha sökt påverka partiet inför omröstningen.

Georg Hardt, utredare vid Hyresgästföreningen i Uppsala, anser att SD bör kontaktas ”förr eller senare”.

Barbro Engmans uttalande vittnar om den utbredda och föga rationella beröringsskräck som florerar när det gäller inställningen till Sverigedemokraterna. Några brukar tala om att inte ta i partiet ”med tång”. Utredaren Georg Hardt vid Hyresgästföreningen i Uppsala tillhör en yngre generation än Engman, och om sunda förnuftet får råda är det hans linje som slutligen kommer att vinna gehör.

Osvuret är dock bäst. Sunt förnuft och socialdemokratiskt färgad intressepolitik går knappast alltid hand i hand.

Försvaret är en angelägenhet för oss alla!

Reinfeldt uppträder gärna som svensk patriot i idrottssammanhang. I försvarsfrågan tangerar hans inställning det landsförrädiska.

När jag anslöt mig till Sverigedemokraterna för ganska precis fem år sedan skedde det främst på grund av försvarsfrågan.

Jag hade 2006 röstat på ett alliansparti därför att jag ville ge den borgerliga konstellationen chansen att föra en bättre politik än den tidigare sosseregeringen förmått, inte minst då inom försvarspolitiken. Försvaret har alltid varit en av de absolut viktigaste inrikespolitiska frågorna för mig.

Sveriges försvar har länge befunnit sig i strykklass. Nedrustningen har i realiteten pågått ända sedan Olof Palme tillträdde som statsminister för drygt 40 år sedan, då Sveriges ekonomi började försvagas och samhällsekonomiska prioriteringar måste göras. Försvaret kom då att tjäna som en budgetregulator. När det behövde sparas så sparades det undantagslöst på försvaret.

Svenskt försvar – alltid i strykklass.

Till Palmes och sosseriets försvar måste ändå sägas att man såg till att hålla landets försvarsindustri och med denna intimt förknippade företag som Bofors, SAAB och Hägglunds i gång. Palme själv hade desslikes i egenskap av reservofficer viss inblick i försvarets realiteter.

När sedan Berlinmuren föll i slutet av 1989 och Sovjetunionen imploderade två år senare fick de som ville dra ned på försvarsutgifterna ytterligare råg i ryggen. Kalla kriget var slut och därmed troddes de militära hoten mot Sverige vara över. En majoritet politiker och även försvarsfolk i de högre rangerna syntes bergfast övertygade om detta.

Något invasionsförsvar behövdes inte längre – i stället skulle de bristfälliga resurser som återstod satsas på det så kallade cyberkriget, terrorism- och katastrofbekämpning och/eller utlandsinsatser. Försvarsmakten blev med tiden även ett slags catwalk, där politiskt korrekta soldatkategorier såsom invandrare, kvinnor och homosexuella visades upp.

Värnpliktsförsvaret befanns onödigt. Någon fara på taket var det dock absolut icke – o nej då, landets försvar var i stället vassare och effektivare än förut! Samtidigt skrotades regemente efter regemente och det militära kulturarvet lades i spillror.

På senare tid har såväl ÖB som försvarsminister konstaterat vad de flesta redan i princip visste, nämligen att det svenska försvarets resurser i dag endast räcker till för att försvara en del av landet i ungefär en vecka. Frågan är om den nuvarande kapaciteten förslår ens så långt. Detta i en tid då arvfienden Ryssland under den nye tsaren Vladimir Putin satsar hårt på militär upprustning och modernisering.

Ryska soldater på marsch som viktiga spelpjäser i Putins imperieambitioner.

I detta läge påstår statsminister Fredrik Reinfeldt att ”försvaret är ett särintresse” som snällt måste ställa sig med mössan i handen i den mån man befinner sig vara i behov av ytterligare medel. Det är ett helt otroligt uttalande, särskilt som det kommer från en man som fullgjorde sin värnplikt som fjälljägare. Jag skulle till och med vilja påstå att det tangerar det landsförrädiska.

Vårt militära försvar är ju så långt ifrån ett ”särintresse” man kan komma. Försvaret är vår nationella livförsäkring med uppgift att försvara vårt land, vårt folk och våra nationella värden inklusive demokrati och yttrandefrihet. Försvaret är en angelägenhet för oss alla. Det brukar med all rätt hävdas att varje land har en armé – sin egen eller någon annans. 

Om krig utbryter och Sverige ockuperas av främmande styrkor från andra sidan Östersjön har den sorgliga skepnad som i dag skall föreställa svensk regeringschef all anledning att se om sitt hus och förbereda sitt eget försvar. Risken är nämligen stor att han i en framtid kommer att ställas till rättsligt ansvar för sin och alliansregeringens möjligen brottsliga försummelse av Sveriges försvarsmakt.

Försvarsvännen Rolf K. Nilsson: snart före detta M?

Nya Moderaterna framstår tveklöst i dag som det mest försvarsnegativa partiet i regeringen, kanske i riksdagen. Från partitoppen utgår en värdenihilistisk röta som sprider sig neråt i partikadrerna. För Reinfeldt och hans vapendragare finns inte längre några ideologiska eller politiska sanningar, endast pragmatism, följsamhet och röstmaximering.

Försvaret är ett särintresse…

Kanske, kanske har dock Reinfeldt skjutit sig i foten den här gången med dessa fyra ord. Det är inte en dag för tidigt att det mullrar i de djupa moderatleden. Det förvånar inte alls att min gamle redaktionschef från min tid som utrikespolitisk medarbetare i Morgonposten i Göteborg, Rolf K. Nilsson, tidigare moderat riksdagsman och ledamot i försvarsutskottet, nu tar heder och ära av sin partiledare.

Rolf hör naturligtvis inte längre hemma i M utan snarare i det enda parti i riksdagen som faktiskt vill rusta upp vårt försvar – Sverigedemokraterna. Jag törs garantera att du är välkommen när du vill, Rolf!

SD fortfarande tredje störst och vågmästare

Sverigedemokraterna får 11,6 procent i Sentios decembermätning. Det innebär att SD är landets tredje största parti samt vågmästare i riksdagen.

I går (17 december) stoltserade Aftonbladets löpsedel med rubriker i krigsformat om Sverigedemokraternas och Jimmie Åksessons ”ras” i järnrörsincidentens kölvatten. Vad nu då, tänkte jag i mitt stilla sinne och blev ett tag riktigt orolig, är vi nere runt fyraprocents-strecket nu?

Riktigt så illa var det nu inte. När man slog upp tidningen fick man reda på att det så kallade raset bestod i att SD ”bara” noterats för 9,7 procent hos Aftonbladet/United minds samt 11,6 procent i Sentios decembermätning. SD är alltjämt tredje största parti och vågmästare i båda mätningarna. Exempelvis är SD ungefär dubbelt så stort som FP och tre gånger så stort som KD om vi skall gå efter de senaste opinionssiffrorna.

Men visst – båda nämnda mätningar bjöd på marginella nedgångar. När United Minds opinionschef Carl Melin av Aftonbladet ombeds kommentera SDs så kallade ras citeras han:

Järnrören sänker SD.

Det står naturligtvis var och en fritt att tolka orsaken till att SD minskat med 1,5 procentenheter sedan novembermätningen. Om nedgången skulle bero på SD-trions filmade eskapader i centrala Stockholm för två och ett halvt år sedan måste det dock betecknas som märkligt att nedgången kom först nu och ej i samma mätinstituts novemberundersökning.

Partisekreterare Björn Söder väljer enligt tidningen att kommentera tillbakagången så:

Det var väntat med en mindre tillbakagång.

Söder menar också att det är alldeles för tidigt att dra några säkra slutsatser i vad mån järnrörsfilmen kan ha bidragit till de senaste resultaten. Björn har givetvis helt rätt. Det vore förvisso också konstigt om tiden fram till valet om knappt två år skulle bjuda på oavbrutna opinionsframgångar. Det är det nog ingen som väntar sig.

Söder: ”Väntat med tillbakagång.”

Nedgången hos Sentio är betydligt mindre, o,7 procentenheter från förra månadens all time high om 12,3 procent.

I båda mätningarna har den rödgröna oppositionen en stabil ledning i opinionen där Socialdemokraterna noteras för ungefär 32 procent, att jämföra med regeringsbärande Moderaterna som parkerar på 28 – 29 procent. Skillnaden mellan blocken är att sosse-Löfven har med sig stödpartierna MP och V klart över fyraprocents-spärren under det att moderat-Reinfeldt alltfort har problem med C och KD.

Bara ett smärre under torde kunna rädda kvar KD i riksdagen 2014, låt vara att detta parti faktiskt får sin bästa notering på mycket länge hos Sentio med 4,5 procent (en ökning med hela 1,5 procentenheter).

Vad SD beträffar är det ett faktum att partiet ökat med ungefär det dubbla i varje val från starten 1988. Inte mycket tyder på att nästa val blir något undantag från den regeln. Erkännas bör dock att det finns problem i partiet.

Nyligen bestämde sig exempelvis påläggskalven Stefan Lundkvist, en före detta centerpartist som anslöt sig till SD  före valet 2010, att lämna partiet. Lundkvist utmärkte sig vid senaste SDU-kongressen genom att tala om partiledningens ”slemmiga fingrar” och har sedan dess haft uteslutningshotet hängande över sig. Det uppges att Lundkvist ämnar fortsätta som politisk så kallad vilde i Uppsala kommunfullmäktige.

Mer om avhoppet här:

http://www.expressen.se/nyheter/sdu-topp-slutar—avfardar-sd-som-osund-sekt/

En tungt vägande förklaring till den relativa turbulensen inom Sverigedemokraterna är att partiet växer så det knakar. De senaste veckorna uppges partiets medlemsantal ha ökat med icke mindre än 1500 personer. Om en eller annan hoppar av är det, trots allt, mot den bakgrunden ingen större katastrof. Ingen är oersättlig. Det finns gott om duktigt folk redo att rycka in.

För ett fritt Västsahara!

SDaren Mona Erichsén på plats i Västsahara.

Riksdagen uppmanar regeringen att erkänna Sahariska arabiska demokratiska republiken, Västsahara. Dessutom vill man att Sverige ska verka för detta i EU. (Riksdag & Departement 34/2012)

Detta blev resultatet av ett riksdagsbeslut som fattades i kammaren utan votering. Beslutet kunde gå igenom sedan Sverigedemokraterna (SD) röstat med de rödgröna oppositionspartierna. Alliansregeringen menade att frågan måste avgöras i en inhemsk folkomröstning. Riksdagsmajoriteten innebär inte med nödvändighet att Sverige kommer att verka för västsaharisk självsändighet – i praktiken är det regeringen som bestämmer.

Vänsterpartiets utrikespolitiske talesman Hans Linde citeras dock i Riksdag & Departement:

Jag förutsätter att detta nu blir regeringens politik. En majoritet i Sveriges riksdag har nu sagt sitt. Detta är historiskt, vi är ju det första EU-land som fattar detta beslut.

Från moderat håll ifrågasätts om den västsahariska  befrielserörelsen Polisario – som måste anses vara klart vänsterinriktad – har någon kontroll över territoriet Västsahara. Sverigedemokraternas Julia Kronlid respekterar regeringens rätt att fatta beslut i frågan men menar ändå:

Om inte vi kan få ta beslut i kammaren även vad gäller utrikespolitik kan vi ju lägga ned debatterna och beslutsärendena i utrikesutskottet helt och hållet.

Jag brukar normalt förhålla mig skeptisk gentemot krav från vänsterinriktade så kallade befrielserörelser om olika typer av självständighet. I fallet Västsahara gör jag emellertid ett undantag och det av goda skäl. Västsahara är Afrikas sista koloni och står på FNs lista över områden som skall avkoloniseras.

Regeringen hänvisar i sina argument mot självständighet till en folkomröstning som förhalats i många år och som kolonialmakten Marocko säkerligen kommer att förhala åtskillig tid till. Som jag ser det är det därför fullt berättigat med en västsaharisk självständighet. Att fortsätta den fåfänga väntan på en folkomröstning leder ändå ingen vart.

Vy från ett västsahariskt flyktingläger. Foto: Mona Erichsén

När SD:aren Mona Erichsén (SD Österlen) under en tid verkade som biståndsarbetare i Västsahara i början av 2012 sade folk hon träffade åt henne att den auktoritära muslimska staten Marocko vägrar gå med på självständighet på grund av Västsaharas rikliga naturtillgångar som man vill behålla helt för egen del. I området finns sålunda järn, koppar, fosfat, uran och sannolikt även olja. Utanför Atlantkusten finns rika fisketillgångar.

I den intervju jag gjorde med Mona Erichsén (SD-Kuriren 99/2012) sade Mona:

Motståndsrörelsen Polisario har gått med på olika fredsförslag, men Marocko förkastar allt. Marocko har också tecknat ett avtal med ett amerikanskt och ett franskt oljebolag om prospektering utanför Västsaharas kust. FN har dock fastslagit att man inte får utvinna olja mot västsahariernas vilja.

Marockos hänsynslösa exploatering av Västsahara har lett till en betydande fattigdom. För sitt uppehälle är västsaharierna helt beroende av utländskt bistånd och de insatser som utförs av Mona Erichsén och andra ideella hjälparbetare. Det beräknas att uppemot hälften av hela befolkningen om uppskattningsvis en halv miljon människor lever i flyktingläger vilka administreras av Algeriet.

I Västsahara är en moderat form av islam officiell religion men religionsfrihet råder.

Avslutningsvis uppmanar jag den svenska regeringen att sätta ner foten i Västsahara-frågan. Det västsahariska folket kan inte gå omkring och vänta på en folkomröstning som aldrig kommer utan har rätt till självständighet nu. När regeringen dessutom nyligen valt att i FN rösta för en uppgradering av det så kallade Palestinas status finns det ingen som helst anledning att neka västsaharierna deras hett emotsedda självständighet.

Megaskandal eller storm i vattenglas?

 Erik Almqvist under gladare dagar.

Avslöjandena om SDarna Erik Almqvists, Kent Ekeroths och Christian Westlings bravader i centrala Stockholm en sommarnatt för två och ett halvt år sedan kom i allra högsta grad som ett brev på posten. Ekeroths film från händelsen, innehållande tvivelaktiga kommentarer från Almqvists sida, offentliggjordes av patenterade slaskblaskan Expressen bara några dagar efter det att Sverigedemokraterna noterats för 11,2 procent i Aftonbladet/United Minds novembermätning.

Jag vill med en gång klart deklarera att jag tycker att Almqvists kommentarer om ”blattelover”, ”hora” etcetera är helt oacceptabla. Så uttrycker man sig inte i några som helst sammanhang. Att Almqvist var uppenbart onykter utgör ingen förmildrande omständighet. Det tyder desslikes enligt min mening på bristfälligt omdöme att över huvud taget vistas ute i centrala Stockholm fram på småtimmarna då det mesta kan hända.

Följaktligen har partiledningen med Jimmie Åkesson i spetsen mitt fulla stöd för beslutet att avlägsna Erik Almqvist från dennes toppuppdrag i partiet. Något annat hade nog varit i praktiken otänkbart. Jag anser också att Kent Ekeroth gör helt rätt som tar en så kallad time-out i den uppkomna situationen. För övrigt är det nog fler än jag som undrar hur en film som togs med Ekeroths mobiltelefon nådde Expressens redaktion. Finns det en mullvad i SDs riksdagskansli, eller vad är det frågan om?

Urban Ahlin (S) har blivit anklagad för sextrakasserier.

När detta är sagt finns det ändå en rad faktorer som kan förklara och problematisera - om än inte ursäkta - de tre SDarnas tvivelaktiga beteende den där olycksaliga sommarnatten.

1. Sällskapet blev uppenbart trakasserat och provocerat av några likaledes lindrigt nyktra, SD-fientliga personer. Man skall ha klart för sig att vid denna tid, då SD ännu inte blivit invalt i Sveriges riksdag, var stämningen mot partiet genomgående mycket mera hätsk än den är i skrivande stund då partiet är en del av det politiska etablissemanget. En rad partiföreträdare utsattes för grovt våld och/eller trakasserier.

Erik Almqvist hade tidigare blivit jagad med kniv av en vänsterextremist och även fått sin bostad demolerad. Att SD-trion därför upplevde situationen som hotfull behöver vi inte betvivla. Det beklagliga är givetvis att man överreagerade.

2. Incidenten inträffade alltså för två och ett halvt år sedan. När löpsedelsrubrikerna därför skriar om att ”SD-riksdagsman skriker rasistiska och sexistiska tillmälen” och liknande så är detta noga taget inte sant. Erik Almqvist var bevisligen inte, lika litet som Kent Ekeroth, riksdagsledamot då händelsen ägde rum.

3. Partiledningen vill, genom att sparka Almqvist från hans uppdrag och även be honom tänka över sin parlamentariska ställning, markera att det inte finns ”dubbla måttstockar” i partiet. Det vill säga en standard för partitoppen och en annan för ”fotfolket”. Jag tycker detta är bra. Ändå kan man ingalunda inrangera Erik Almqvist och Kent Ekeroth blande de rättshaverister, extremister och personer med en privat agenda som Åkesson i ett uppmärksammat medlemsutskick uppmanade lämna partiet om de inte ville bli uteslutna.

De är hårt arbetande, seriösa och i breda SD-lager uppskattade riksdagsledamöter som i ungdomligt oförstånd gjorde sig skyldiga till en visserligen icke obetydlig förlöpning men som i övrigt skött sig med den äran.

Att skandalen avslöjas nu efter SDs exempellösa opinionsframgångar är således minst av allt en tillfällighet. Expressen, Aftonbladet med flera representanter för mediaetablissemanget har gått samman i den för detta sakrosankta uppgiften att om möjligt krossa det enda parti som inte blundar för livsviktiga frågor som massinvandringen och den eskalerande kriminaliteten.

Per Svedberg (S): med byxorna nere.

Det är ju heller inte precis så att övriga partier bland sina riksdagsledamöter hyser idel oförvitliga personer och dygdemönster.

När S-ledaren Stefan Löfven tar munnen full med tillmälen om SDarnas hemska beteende kan man  gärna komma ihåg att socialdemokratiske tungviktaren Urban Ahlin relativt nyligen anklagades för sextrakasserier. Riksdagsledamoten sedan 2006 Per Svedberg (S) ertappades vidare för något år sedan i fyllan och villan bokstavligt talat med byxorna nere i färd med att högljutt kräva sexuella tjänster av en kvinnlig kollega.

Moderaterna å sin sida har en riksdagledamot som heter Abdirizak Waberi som inte bara är en islamistiskt betonad muslim utan jämväl förespråkar sharialag och av en del kritiker anklagats för att ”tänka som en taliban”, icke minst då det gäller hans syn på kvinnan.

Övriga partier borde nog därför rensa upp framför sina egna dörrar innan de hoppar på Sverigedemokraterna. Det skall också understrykas att ovanstående personer gjort vad de gjort respektive sagt vad de sagt som riksdagsledamöter – inte innan de blev sådana.

Abdirizak Waberi (M): ”Tänker som en taliban”.

Frågan är avslutningsvis hur man skall karaktärisera den där incidenten i Stockholm för dryga två år sedan. Var det en megaskandal eller en storm i ett vattenglas? Jag skulle vilja svara att det var ingetdera. Ingen megaskandal men heller inte något så obetydligt som en storm i ett vattenglas. Att Almqvist nu får lämna sina uppdrag och att Ekeroth tar time-out är väl rätt ofrånkomligt.

Däremot kan jag inte se att det finns någon som helst anledning för någondera av herrarna att avgå från sina riksdagsuppdrag. De är valda av folket och har därtill skött sig med den äran i debatter, motioner och på annat sätt. En bortom alla proportioner uppblåst incident som inträffade för ett par år sedan kan inte få spoliera två lovande politikerkarriärer.

Hur affären Almqvist slutligen kommer att påverka synen på SD är svårt att sia om. Sannolikt kommer siffrorna att gå ner i närmast följande opinionsmätningar. Till valet är det dock nästan två år kvar och mycket vatten hinner flyta under broarna fram till dess. Räkna dock med att media kommer att vända på varje sten och varje tuva för att om möjligt gräva fram fler skandaler.

Ord i rättan tid av Åkesson

 Jimmie håller sitt tredje sommartal i Sölvesborg i augusti. Foto: Therese Borg

Jimmie Åkessons öppna brev till sverigedemokratiska politiker över hela riket har väckt stor och berättigad uppmärksamhet. SD-ledaren riktar strålkastarljuset mot de ”undantagsfall” som skadar partiet genom idiotiska uttalanden i tid och otid. En del av dessa stolpskott har redan hunnit bli avförda ur partirullorna medan andra väntar på sin tur i de fall de inte självmant tar sin Mats ur skolan.

Ett centralt parti ur Åkesson-brevet lyder:

Sverigedemokraterna är ett demokratiskt, socialkonservativt parti med en nationalistisk grundsyn. I vårt parti finns inget utrymme för extremister, rättshaverister eller andra med ett personligt behov av politiska eller privata utsvävningar.

Samtidigt finns det skäl att recitera de berömmande och uppmuntrande ord Åkesson har för de SD-politiker vilka skött sig på ett utmärkt sätt i riksdag, kommuner och landsting men som tyvärr inte uppmärksammats över hövan:

Vårt parti består till allra största delen av engagerade, intelligenta och härliga människor och det går inte en dag utan att jag och alla andra har goda skäl att vara stolta över det fantastiska arbete vi tillsammans utför i varje kommunfullmäktigeförsamling, i varje landsting och i Sveriges riksdag.

Jimmie Åkesson har alltid visat prov på gott omdöme i alla sammanhang och gör det även denna gång. Hans ord kommer i rättan tid. Sverigedemokraterna har inte råd med företrädare som gör rasistiska och/eller andra oacceptabla uttalanden. Så kallade crackpots göre sig icke besvär i vårt parti. Samtidigt är det en grannlaga uppgift att avgöra vilka företrädare som bör avaktualiseras.

Kontroversiella uttalanden är inte alltid detsamma som oacceptabla uttalanden. Det vore tvivelsutan väldigt trist om SD blev ännu ett ängsligt politiskt korrekt parti som ej tillåter minsta avvikelse från den hallstämplade partilinjen eller några som helst kontroversiella uttalanden. Det må gälla invandringspolitik eller andra ämnesområden.

Att döma av utsagor från såväl Jimmie som pressekreterare Martin Kinnunen – den senare har bland annat citerats som att varje uppkommet ärende får avgöras från fall till fall – tror jag dock inte vi behöver vara alltför oroliga för att SD ska gå en sådan tråkig utveckling till mötes.

”Antirasismens” fula tryne

Det tycks som om den så kallade antirasismen för tillfället går fram som ett rytande lejon i en betydande del av samhället och skrämmer slag på vanligt folk. Man skulle också kunna säga att denna företeelse sticker upp sitt fula tryne litet överallt.

Observera att jag personligen inte är det minsta rasistisk och aldrig har varit det. Men när ”antirasismen” utvecklas till att bli en ideologi med anspråk på att alltid ha rätt, även i de mest triviala sammanhang, går det på tok för långt. Då hotas både sunt förnuft och yttrandefrihet. Några exempel under senare tid visar med all önskvärd tydlighet vad jag menar.

Det färskaste exemplet gäller den ärrade och ytterst kunnige, numera pensionerade sportreportern Bo Hansson, som under Sportradions radiosändning från den allsvenska fotbollsmatchen AIK-Gefle på Råsunda sistlidna helg sade: ”Inte en svarting till som ska in”. Hansson syftade uppenbarligen på AIKs färgade spelare. Det kan nämnas att Hansson själv är AIKare i själ och hjärta.

 Bo Hansson sa fel ord…

Men det var inte som reporter Bosse Hansson fällde sitt kanske mindre väl genomtänkta yttrande. Nej, han utsade orden i bakgrunden av reportern Mats Strandbergs referat och hade naturligtvis inte tänkt sig att de skulle gå ut i etern och ställa till sådant rabalder som de gjorde. Läs/hör mer här:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1646&artikel=5299763

Ty ett väldigt rabalder blev det med svarta löpsedlar och helsidor i skandalpressen. Följden blev att Hansson portades från AIKs hemmamatcher resten av säsongen. Samt att Mats Strandberg – som hade släppt in Hansson i radiohytten på Råsunda för att denne skulle få värma sig – fick sparken från Sportradion!

Helt sanslösa reaktioner om ni frågar mig. Jag håller helt med Arne Hegerfors och andra kolleger som uttryckt sina sympatier för den häpnadsväckande behandlingen av Hansson och Strandberg om att uttalandet är en skitsak och att hela historien är en storm i ett vattenglas.

Bo Hansson har själv sagt att ordet ”svartingar” inte är uttryck för en nedvärderande inställning från hans sida och jag tror honom.

För en tid sedan försökte en fanatiker på Kulturhuset i Stockholm få bort Tintin-böckerna från barnbibliotekets hyllor med motiveringen att de var ”rasistiska” därför att de uttryckte forna tiders syn på svarta afrikaner, även kallade ”negrer”. Dessbättre insåg vederbörandes chef att det här var vansinne och stoppade tilltaget.

Ett annat nyligen inträffat exempel rör ett antal bensinstationer vilka vägrat hyra ut bilar till romer, även kallade ”zigenare”. Orsaken uppges vara att bensinstationerna i fråga hade dåliga erfarenheter av uthyrning till representanter för nämnda folkgrupp. Det blev ett liv och ett kiv i tidningar och TV och naturligtvis gapades det om ”rasism” i alla tänkbara tonarter.

Det är dock ett välkänt om än icke allmänt accepterat faktum att stölder och diverse andra olagligheter i ett historiskt perspektiv varit en integrerad del i den zigenska – förlåt romska – kulturen. Inte så konstigt, kanske, med tanke på att nämnda folkgrupp under hundratals år valt att leva utanför det etablerade samhället var helst man slagit upp sina bopålar. Man har ansett att samhällets normala normer, regler och värderingar inte gäller dem.

De flesta nutida svenskar vet att det är på det viset, men det är ingenting som får sägas öppet om man inte vill riskera löpa gatlopp i press och etermedier.

 Björn Söder håller sig stundom med ett icke politiskt korrekt språkbruk.

En som vet vad det senare vill säga är Sverigedemokraternas partisekreterare, riksdagsledamoten Björn Söder. Denne får ordentligt på skallen i Expressen av den alltid ängsligt politiskt korrekte krönikören Lars Lindström (8/10), vilken bland annat menar att det är ”en skam för Sverige att en så fördomsfull politiker sitter i riksdagen”.

Varför? Jo, därför att den ofta uppfriskande frispråkige Söder kallat romer för ”zigenare” samt visat en faiblesse för det numera förbjudna ordet ”negerboll” som numera bara får omnämnas såsom ”chokladboll”.

Det här är naturligtvis rena tramset. Lindström och andra besserwissrande förstå-sig-påare borde enligt min enkla mening ägna sig åt viktigare saker än att granska det skäligen oskyldiga språkbruket hos en Bo Hansson eller en Björn Söder. Eller för den delen hos en Janne Gunnarsson, tennisreportern som för en tid sedan jämförde kostnaderna för invandrade somalier med regeringsstödet till idrotten.

Och när en radioreporter får sparken för att ha släppt in en välrenommerad men språkligt inkorrekt kollega i hytten har det gått långt över alla förnuftets och toleransens gränser. Då löper fanatismen och censurmentaliteten amok så det står mindre härligt till. Det är en mindre trevlig och för yttrandefriheten negativ följd av en kollektiv överkänslighet som tangerar det löjligas gräns.

Två år efter valet: SD har vind i seglen

United Minds/Aftonbladet september 2012.

I dag den 19 september 2012 är det på dagen två år sedan riksdagsvalet 2010 gav Sverigedemokraterna (SD) en plats i riksdagen med 5,7 procent av rösterna. När man studerar de senaste opinionsmätningarna kan man konstatera att partiet har vind i seglen.

I SIFOs mätning noteras SD för 7,2 procent vilket är tangerat all time high från december 2010. Mätningen ger de röd-gröna oppositionspartierna en ledning med 4,2 procentenheter före regeringsalliansen, vilket innebär att gapet mellan blocken minskat den senaste månaden. Kristdemokraterna (KD) hamnar dock utanför riksdagen med 3,8 perocent vilket ger en reell blockskillnad på 8 procentenheter.

Om KDs predikament citeras SIFOs Toivo Sjörén i Svenska Dagbladet den 16/9 på följande sätt:

Man behöver en tydlig fråga som är viktig för väljarna och som bryter av mot Moderaterna, men man ser inga tendenser till att de ska hitta det. Man ger ett för snällt intryck, helt enkelt…

United Minds/Aftonbladet ett par dagar senare ger SD 8,8 procent, upp 0,9 procentenheter sedan senaste mätningen och bästa någonsin hos detta mätinstitut. SD går därmed om MP med knapp marginal och blir tredje största parti. Här skiljer det sju procentenheter mellan blocken. Notabelt är att KD denna gång når sitt bästa mätresultatet på länge med 4,7 procent.

Katastrof dock för Centerpartiet (C) som halkar ner till 3,3 procent. Inte en tillstymmelse till Lööf-effekt således. Det reella gapet stiger därmed till närmare 11 procentenheter.

 Lööfs leende ger inte C många röster.

Troligen är det avslöjandena kring den vidlyftiga representationen på näringsdepartementet – som ju Annie Lööf basar över – som sänker C den här gången.

Att Sverigedemokraterna får betydande sympatier är knappast märkligt när de etablerade partierna för många väljare framstår som gamla och trötta och när massinvandringen fortsätter att välla in över landets gränser. Ett antal exempel på grova brott förövade av personer med utländsk bakgrund – där den omänsklige så kallade tunnelbanerånaren står i en viss särklass – bidrar sannolikt till ökade SD-sympatier.

Sverigedemokraterna har sedan sitt grundande 1988 i stora drag fördubblat sina valresultat. Det vore ingen jättesensation om så skulle ske också i valet 2014.