Bröderna Tsarnajev: när ”djupt religiösa” bombar och mördar

Bomb mot de ”otrogna” i Boston.

Det påstås att den äldre av de båda Boston-bombarna, den 26-årige Tamerlan Tsarnajev, skulle ha blivit ”djupt religiös” för några år sedan. Han slutade röka, dricka, festa och idrotta (han ägnade sig åt boxning). Kulmen på denna ”religiösa” väckelse – det var islam det var fråga om - blev att han tillsammans med sin 19-årige bror Dzjochar placerade ut bomber bland åskadarleden i Boston Marathon vilket ledde till att tre människor dödades och närmare 200 skadades.

Jag är själv religiöst troende och studsar till varje gång religiös tro förknippas med våld, mord och terrordåd. Kopplingen är i mitt tycke  fullständig  absurd. Ordet ”religion” kommer från det latinska verbet religio vars infinitiva form är religare. Detta betyder ”återförknippa” eller ”återanknyta till”, i detta fall människans gudomliga ursprung. Som kristen tror jag på en kärleksfull, barmhärtig och förlåtande Gud vars kärlek var själva upphovet till världen och universum.

Om man således menar sig vara ”djupt religiös” borde detta i mitt perspektiv medföra, att man avsäger sig varje form av våld och hat. En sant religiös människa skulle givetvis aldrig komma på tanken att skada människor till liv och lem i syfte att föra ut ett religiöst budskap. Den som begår en sådan destruktiv handling skadar inte bara sina medmänniskor utan också sig själv och ytterst religionen och Gud. Jag skulle hellre beskriva den metamorfos som bröderna Tsarnajev genomgick som en radikalisering i fanatisk riktning. Religionen blev bara en täckmantel i detta sammanhang.

Bröderna Tsarnajev fångade av kameran i åskådarleden.

Efter hand som polisutredningen och pressbevakningen avseende terrordådet i Boston fortskrider kommer mer och mer fram kring familjen Tsarnajevs radikalisering. Den började med att den äldre brodern Tamerlan, ett av fyra barn till makarna Anzor och Zubeidat Tsarnajev, råkade in i en svår period av sitt liv. Han anklagades bland annat för hustrumisshandel. Modern rådde honom då att söka sin tillflykt i islam. Tamerlan i sin tur påverkade modern att börja beslöja sig enligt muslimsk sed, något som fadern avskydde: ”Du är tokig som täcker dig”, uppges han ha sagt till hustrun.

Tamerlan Tsarnajevs omvändelse ledde till en splittring i familjen, och för cirka två år sedan tog äktenskapet slut. De befinner sig nu båda åter i Dagestan, varifrån de inflyttade till Förenta staterna för omkring tio år sedan. Båda uppges hysa åsikten att de båda sönerna ”satts dit” för bombattentatet i Boston. Andra släktingar har emfatiskt tagit avstånd från deras nidingsdåd.

Här en länk till en informativ text i Wall Street Journal om dramat i familjen Tsarnajev:

http://online.wsj.com/article/SB10001424127887324235304578437131250259170.html?mod=wsj_share_tweet

Den mest normala personen i familjen förefaller ha varit fadern Anzor, vilken i likhet med äldste sonen höll på med boxning i sin ungdom. Han skall ha blivit mycket upprörd när Tamerlan, som var en lovande pugilist, slutade med sporten och blev fanatisk islamist. Anzors föräldrar deporterades på 1940-talet från ursprungslandet Tjetjenien till Kirgizistan inom ramen för Stalins deportationer, då hela folkslag omflyttades inom sovjetväldet på grund av påstådda nazistsympatier och regeringsfientlighet. Familjen hamnade omsider i Dagestan och i tidernas fullbordan alltså i USA.

Karl Marx tillåter vänsteranhängarna att hata och att stödja hat.

Media rapporterar i dag, den 22 april 2013, att den svårt skadade Dzjochar Tsarnajev vaknat ur sin medvetslöshet och börjat svara på frågor med hjälp av papper och penna. Han skall vara svårt skadad i tungan och försedd med andningsapparatur men kan se och höra. Så småningom kommer tvivelsutan den fullständiga bilden av bakgrunden till terrordådet att framtona. Det har bland annat rapporterats att det var Dzjochar som dödade sin bror genom att under polisjakten köra över honom med den stulna bil brödraparet färdades i. Om detta var en olyckshändelse eller en medveten gärning vet jag i skrivande stund inte.

En sak tycks stå klar: båda bröderna blev helgalna när de hemföll åt en radikal variant av islam. Kanske stödde de sig på Koranens uppmaning (sura 3:151) om att ”injaga skräck i de otrogna”, kanske på något annat koranord. Kanske var de så förblindade av hat och frustration att de gjorde vad de gjorde utan att bry sig om vad Koranen eller Profeten uppmanade dem till. Det får de fortsatta efterforskningarna utvisa.

I varje fall hade deras mordiska verksamhet ingenting med sann religion att göra. Hade de varit kristna skulle det ha varit helt omöjligt för bröderna Tsarnajev att stödja sig på något bibelord. Jesus Kristus uppmanar ju sina efterföljare både att ”älska sina fiender” och att ”vända andra kinden till” samt att göra mot andra vad vi vill att de skall göra mot oss, för övrigt en gammal judisk princip.

Jesus uppmuntrar till kärlek, inte hat.

Svenska media har  legat lågt med att belysa bombarbrödernas islamistiska överygelse; sådant skulle ju bevars kunde leda till ökad ”islamofobi” och ”främlingsfientlighet”.  Slutligen kan det spekuleras i vad som ligger bakom vänsterns kutym att ta parti för muslimer men aldrig för kristna. Min personliga gissning är att vänsterideologin, som ytterst bygger på  Karl Marx teser om klasshat, inte har några problem att godkänna politiskt och ideologiskt hat. Det kristna kärleksbudskapet anses däremot i ett strikt vänsterperspektiv vara uttryck för en ”slavmoral” som spelar borgar- och kapitalistklassen i händerna.

På goda grunder kan den revolutionära jidhadismen/islamismen anses ha betydliga likheter med marxism och marxistiska terrorrörelser. Islams förkämpar ägnar sig åt samma typ av verksamhet som exempelvis västtyska Baader-Meinhof-ligan (Rote Armee Fraktion), italienska Röda brigaderna och japanska Röda armén sysslade med på 1960- och 1970-talen. Det vill säga att skapa rädsla, osäkerhet och oordning i de västdemokratiska samhällena i syfte att bereda vägen för den saliggörande revolutionen.

Troligen är det också detta hatbejakande synsätt som ligger bakom den utveckling socialdemokratin genomgått i riktning mot växande sympatier för muslimsk fundamentalism och en antagonistisk inställning gentemot den judiska staten Israel. Det forna kristna sosseförbundet Broderskapsrörelsen har exempelvis under namnet Socialdemokrater för tro och solidaritet förvandlats till en renodlad stödorganisation för terroriströrelsen Hamas i Gaza.

Peter Weiderud – vänsterideolog och proislamist i kyrkliga kretsar.

Ordförande i Socialdemokrater för tro och solidaritet är journalisten Peter Weiderud, född 1957, som är ett stående inslag i det Israel-fientliga propagandajippot Ship to Gaza. Weideruds tentakler förgrenar sig djupt inom inte bara svensk socialdemokrati – förutom att leda Svenska kyrkans internationella arbete är han även utrikespolitisk chef hos den notoriskt vänstervridna, protestantiska organisationen Kyrkornas världsråd i Geneve. Svenska kyrkan i stort framstår allt mer som ett världsligt rättfärdighetsinstut och allt mindre som ett redskap för själarnas frälsning.

Bildt träffade representant för diktaturen Kazakstan

Kazakhstan is a country six times size of Sweden. Its GDP per capita has been tripling since  2005. Good talks with FM Erlan Idrissov.

Så twittrade Sverigeges utrikesminister Carl Bildt efter sitt möte med sin kazakiske kollega Erlan Idrissov i Stockholm i dag den 20 mars. Kazakstan ligger i Centralasien med en liten del i östra Europa. Dess mäktigaste grannar är Ryssland  i norr och Kina i öst. Det som imponerar på Bildt är uppenbarligen landets ekonomiska utveckling som baseras på dess oljetillgångar.

En vy från det höglänta Kazakstan.

Enligt UDs pressrelease skulle vid mötet mellan Bildt och Idrissov även den inrikespolitiska utvecklingen och inställningen till mänskliga fri- och rättigheter tas upp, men om jag känner Carl Bildt rätt berördes sannolikt dessa ämnen med lätt hand. Det moderna Kazakstan är sedan man utropade sig självständigt den 16 december 1991 en auktoritär stat med försumbar respekt för mänskliga fri- och rättigheter.

President Nursultan Nazarbajev, född 1940, har suttit vid makten från första början. Han valdes först för en fyraårsperiod men har förlängt denna upprepade gånger. Någon politisk eller religiös frihet existerar inte i detta sekulära land med 47 procent muslimer. För några år sedan antogs en omstridd lag som påbjöd att en religiös församling måste ha minst 50 medlemmar för att registreras av myndigheterna. Enligt människorättsgrupper har exempelvis baptister, Jehovas vittnen, Hare Krishna och representanter för andra minoritetsgrupper svårt att verka.

Kazakstans diktator Nazarbajev i samband med en lunch med kungaparet 2004.

Det väckte internationell uppmärksamhet då en rysk kvinnlig missionär från Unification Church vid namn Elizaveta  Drenitjeva dömdes .till två års fängelse i februari 2009. Det ”brott” hon anklagades för var att ha föreläst om rörelsens lära för fyra personer varav en var infiltratör från den kazakiska säkerhetstjänsten KNB. Mer om fallet på en video här:

http://www.youtube.com/watch?v=i1_xYWUAAYg

Kazakerna har funnits sedan 900-talet som ett turkiskt muslimfolk. Fram till 1456 levde de i ett självständigt khanat som 1731 blev ett tsarryskt protektorat. 1868 blev Kazakstan en del i det ryska riket vilket ledde till omfattande protester och resningar – 1916 dödades omkring 150 000 människor vid en revolt. Kazakerna lyckades sedan först hålla stånd mot den kommunistiska Röda armén men införlivades med Sovjetunionen 1920.

1936 blev området officiellt en sovjetrepublik med namnet Kazakiska SSR. Det kom sedan att nyttjas vid Stalins deportationer under Andra världskriget som avstjälpningsplats för bland annat krimtatarer, tjetjener, volgatyskar och polacker vilket lett till en mångfasetterad folksammansättning.

En omfattande rysk kolonisation har också skett och ryska är det dominerande språket. Kazaker och ryssar dominerar bland de etniska grupperna. Efter Josef Stalins död 1953 skickades en del stalintrogna politiker, bland dem Georgij Malenkov (1902-88), i exil till Kazakiska SSR. Den kazakiska sovjetrepubliken var viktig för makthavarna i Kreml främst på grund av sina oljetillgångar och som uppställningsplats för en betydande kärnvapenarsenal.

Malenkov deporterades till Kazakiska SSR efter Stalins död.

Kazakstan är fortfarande viktigt i kraft av sina oljetillgångar och sin växande ekonomi, vilket förklarar Carl Bildts uppskattande ord. Landet är på jakt efter Sveriges stöd för sin ansökan om inträde i den internationella handelsorganisationen WTO och behöver nog inte frukta alltför hård kritik från Sverige trots sin auktoritära politik och en president som bränt åtskilliga av oljemiljarderna på att flytta huvudstaden från det forna maktcentret Almaty (Alma-Ata) till den helt nybyggda staden Astana.

De mänskliga rättigheterna? De får vänta.

Lägg av med domedagsretoriken!

http://expo.se/2011/expo-slapper-rapport-om-muslimhatet_4352.html

Expo har, föga sensationellt, givit ut en rapport om ”muslimhatet”. Se länken ovan. Syftet är att granska antimuslimska miljöer i kölvattnet av terrordåden i Norge. Jag har inte läst rapporten men kan tänka mig att den innehåller en hel del överdrifter och ”guilt by association”-teoretiserande, stående inslag i Expos övergripande verksamhet.

Glöm och dröm – något världsomspännande kalifat kommer vi aldrig att få uppleva.

Att det i vissa kretsar finns ett hat, inte bara mot den utflipprade terrorvariant av islam som kallas islamism utan mot islam och muslimer i allmänhet, torde ingen kunna förneka. I nära samband därmed finns även en domedagsretorik kring islam och islamisering som jag menar måste motverkas, speciellt av alla oss – sverigedemokrater och andra – som tydligt ser riskerna med den pågående islamiseringen. Jag vet vad jag talar om eftersom jag själv är med i diskussionsfora – och det rör sig inte om några extremistiska sådana – där det ibland torgförs en obefogad rädsla för islam.

I vissa kretsar tas det för givet att Sverige och det övriga Europa i sinom tid kommer att tas över av den islamska religionen. I en diskussion jag deltog i menade några att vårt största och enda hopp vore om vi blev invaderade av Ryssland, vilka då skulle ”göra upp” med islam och typ skicka alla otrevliga mullor till Sibirien: hellre ryss än muslim.

Precis som om detta vore ett realistiskt val i en mer eller mindre avlägsen framtid. Domedagsretorikerna förefaller ha tagit ut förlusten i förväg och underkänner på så sätt sina egna möjligheter att motverka den nattsvarta framtid, där sharialag härskar och det medeltida mörkret alltmer lägrar sig över vårt arma land.

En misslyckad självmordsbombare gör ingen sommar.

Jag vet av erfarenhet att det kan vara lätt att överskatta sina motståndare. Vi som var aktiva antikommunister under det Kalla kriget hade en tendens att – i alla fall under den tid då sovjetkommunismen stod som starkast under Brezjnev-epoken på 1970-talet – utgå ifrån att vi med naturnödvändighet var på väg mot ett kommunistiskt maktövertagande i hela världen.

Och visst fanns det visst fog för sådan pessimism: Sovjet rustade hela tiden upp sin militärmakt; sovjetstödda gerillarörelser tog över makten i en ansenlig mängd länder i Tredje världen; medierna dominerades av vänstervridna journalister med marxist-leninismen som ledstjärna; sovjeterna var framgångsrika med sin påverkan och infiltration av den så kallade fredsrörelsen och andra institutioner; den demokratiska västvärlden framstod som svag och håglös.

Allt var således upplagt för ett kommunistiskt maktövertagande på bred front. Självklart var sovjetledarna själva övertygade om att så skulle ske. När Nikita Chrusjtjov besökte USA 1959 lovade han exempelvis att Sovjetunionen skulle ”begrava” USA och den övriga västvärlden. Enligt den marxist-leninistiska ideologi ”Krusse” stödde sig på ansågs det nämligen som en vetenskaplig självklarhet att så skulle ske. Proletariatets diktatur och därefter det fullkomliga kommunistiska samhället var helt enkelt mänsklighetens oundvikliga framtid.

Han som skulle begrava Väst blev själv begravd.

Vi vet alla hur det gick. Den marxistiska ”vetenskapen” visade sig vara rosenskimrande pipdrömmar utan något reellt innehåll (vilket inte hindrar att det fortfarande finns en tapper skara som tror därpå), och i år är det jämnt 20 år sedan Sovjetunionen gick under med en flämtning.

Nu är kanske inte jämförelsen mellan det Kalla krigets hotande kommunism – ty det var verkligen ett hot – och dagens islam/islamism helt klockren. Kommunismen var till exempel en materialistisk och ateistisk ideologi, medan islam är ett religiöst koncept som erkänner förekomsten av en mänskligheten oberoende gudomlig verklighet.

Ändå finns det klara likheter mellan dagens självmordsmördande terroristbombare och övriga fanatiker med muslimska förtecken och 1970-talets våldsbejakande vänsterextremister inom västtyska Rote Armee Fraktion, italienska Röda brigaderna, japanska Röda armén med flera terroristgrupperingar. Den extrema metodiken och den domedagsliknande eskatolgin är densamma, beredvilligheten att offra sig själva och oskyldiga civila likaså.

Och liksom Chrusjtjov talade om att begrava Väst under den politiskt och ekonomiskt överlägsna sovjetkommunismen, har muslimskt troende psykopater av en bin Ladins eller Khadaffis snitt ofta och gärna orerat om det kommande muslimska världherraväldet. Det gick emellertid inte så bra för bin Ladin och Khadaffi: den förstnämnde finns inte längre bland oss och Khadaffi har sparkats från makten på ett nesligt sätt. Nu är de inte så stora i orden längre.

Sic semper tyrannis…bye, bye, bin Ladin.

Vare därmed sagt att jag inte tror på tesen om ett förestående muslimskt maktövertagande, vare sig genom den muslimiska nativiteten, immigrationen eller självmordsmördandet. Visst, de islamistiska galningarna kan kanske skrämma skiten ur vissa av oss för en begränsad tidsperiod, vilket naturligtvis kan anses vara illa nog. Självfallet bör vi också motverka pågående anpassning till muslimska invandrares krav liksom vi bör begränsa invandringen i allmänhet.

Däremot törs jag förutspå att vi aldrig kommer att få uppleva ett muslimskt styre i vårt land eller ens vår del av världen. Allt ont är förutbestämt att förgå, precis som kommunismen som globalt hot gjorde det, och den extrema islamismen kommer förr eller senare också att tvingas skatta åt förgängelsen. Det världsvida kalifatet kommer aldrig att materialiseras.

Vad vi kan göra är att påskynda processen genom våra egna politiska initiativ och vår egen demokratiska opinionsbildning. Däremot måste vi naturligtvis acceptera islam som en religion bland andra i vårt samhälle. Ett civilserat samhälle förutsätter religionsfrihet.

Det absolut sämsta vi kan göra är att förfalla till ett deterministiskt domedagstänkande där vi redan från början erkänner oss besegrade. Detta kan i sin tur leda till en desperation vilken i värsta fall kan ge upphov till fruktansvärda terroraktioner liknande dem i Norge. Genom att låta  hatfylld retorik, rädsla och allmän desperation prägla oss låter vi också våra motståndare – icke minst Expo – få vatten på sin kvarn.