Svenska artister (XVI): Helmer Bryd´s Eminent Five Quartet

Helmer Bryd´s E. F. Q. till er tjänst!

Helmer Bryd´s Eminent Five Quartet (HBEFQ) var noga taget inte något riktigt seriöst band, men det bestod förvisso av skickliga musiker. Ensemblen hänger nära samman med humorprogrammet Mosebacke Monarki, som inledde sina sändningar i Sveriges Radio den 6 oktober 1958 efter en av Hasse Alfredson och Tage Danielsson från England hämtad idé och som från och med våren 1968 även fanns på TV. Den något absurda monarkin på Södermalm i Stockholm fortsatte sedan roa svenska TV-tittare i omgångar till och med 1983.

Helmer Bryd var en pseudonym för Gunnar Svensson (piano, sång). Övriga bandmedlemmar var Ove ”Gulan” Sector (Herbert Welander) på trumpet och sång; denne ersattes senare av trumpetaren/sångaren Lennart ”Leppe” Sundewall, ”Öset” Luhring (Sten Carlberg), gitarr, banjo, Lothar B. Jönsson (Folke Erbo), trummor, sång, Victor ”Vitan” Sector (Folke Eng), sång och bas, samt sångaren Melvin ”Bobo” Slacke (Moltas Erikson). Moltas var egentligen en högst seriös psykiatriker och samtidigt en av tidens mest uppmärksammade underhållare och mediepersonligheter.

Moltas Erikson (i mitten) deltar i ett debattprogram i televisionen.

Understundom framträdde även författarinnan Doris Lundin (Lena Hansson) som vokalissa i bandet, vars manliga medlemmar alla bar trenchcoats och hattar med 1940-talsstuk. Själv älskade jag bandet, som antagligen var världens enda kvartett bestående av fem fasta medlemmar.

Här ett urval av HBEFQs hitlåtar. Jag börjar med ”Norgevisan”, som så när hade lett till en kris i det mellanfolkliga umgänget med vårt västliga broderland. Sång av sångaren/boxaren ”Bobo” Slacke alias Jan Henning ”Moltas” Erikson (1932-88):

https://www.youtube.com/watch?v=m5bGaR2I4bI

Denna  nidvisa var tänkt som en ironisk protest mot de norska framgångarna i vinter-OS. Den storm av indignation den väckte i Norge är kanske inte helt smickrande för norrmännens sinne för humor…Rättvis var den ju inte. Det finns exempelvis betydligt fler framstående norska skalder än den i visan omnämnde Peter(Petter)  Dass…

Petter Dass (1647-1707) - ”Norges store, ende skald”?

”Madrassen” handlar om de minutiösa förberedelser- som alla skulle visa sig vara förgäves – en man hade gjort för att charma kläderna av en tillbedd kvinna: hon låg ju redan naken i tambur´n! Lothar Jönsson sjunger:

http://www.youtube.com/watch?v=ySy20LTFyuI

Att femmannakvartettens kvinnosyn kanske inte var helt up-to-date framgår av sången ”Kärringar skall hållas kort”. Sång Helmer Bryd:

http://www.youtube.com/watch?v=UyZ9A0Sgd_4

Ibland vankades dock romantik i den så kallade högre skolan (nåja…): ”Jag vill kyssa dina lappar Charlott” med sång av kapellmästaren själv:

http://www.youtube.com/watch?v=pngqeXUW_2w

I kärleksförklaringen till ”Doktor Sloans liniment” deltar alla bandmedlemmarna med sång:

http://www.youtube.com/watch?v=MevdG_8knS0

Hattarna av för världsunika Helmer Bryd´s Eminent Five Quartet!

Kapellmästaren Helmer Bryd (Gunnar Svensson, 1920-95).

Förändringshysteri contra konservatism

Två teman dominerade Barack Obamas valkampanj 2008: Yes, we can samt Change.

Det finns väl inget frekventare och samtidigt innehållslösare slagord än just ”förändring” (change). Det tas upp i precis alla möjliga och omöjliga sammanhang som ett universalmedel avsett att bota allt ont i världen. Av politiker, företag, samhällsdebattörer och motivationsprofeter. Allt skall röra sig om förändring, förändringsbenägenhet och förändringsarbete.

Förändring blir ett värde och ett mål i sig enligt receptet ”förändring för förändringens egen skull”. Allt skall omstöpas och omorganiseras och omflyttas.

Vi märker det i varuhuset där helt plötsligt hyllor och montrar omgrupperats så att det tar flera dagar, ibland veckor eller ännu längre att vänja sig vid det nya stuket.

Vi märker det på den dagliga tidningen som får nya typsnitt, större bilder, andra vinjetter och nya serier. De olika avdelningarna byter plats, korsorden stöps om. Ibland blir det bättre, ibland sämre. Om en ny chef bestämt sig för att sätta sin prägel på tidningen genom att förvandla den till oigenkännlighet så brukar det också bli så.

Vi märker det i den svenska skolans utveckling där förändringarna, den ena mer plågsam och destruktiv än den andra, har sköljt över de arma lärarna, eleverna och föräldrarna som flodvågor efter Andra världskrigets slut då Sverige fick en ny grundskola enlig östtysk modell. Följden har blivit att Sverige sackat efter alltmer i den internationella skolutvecklingen – eleverna får sämre och mer otillräckliga kunskaper för varje år som går.

I vårt land anses det nämligen fult att tillägna sig säkra kunskaper i olika ämnen – detta kallas ”korvstoppning” och menas vara uttryck för en ”förlegad pluggskola”.

Vi märker vidare förändringshysterin   på banken som plötsligt avskaffar kontanthanteringen, sak samma på bussen. Vi märker det på bilmodellerna som ser likadana ut allihop. På puben och restaurangen där vi inte får röka längre.

Det enda som aldrig förändras är det eviga tjatet om förändringar som löser alla problem. Och även om det snart blir uppenbart att de inte löser alla eller ibland ens några problem ses den heliga förändringen som ett självändamål.

AIDS – en frukt av den destruktiva sexuella revolutionen.

Därmed inte sagt att det inte behövs förändringar och omprövningar ibland. Många av historiens reformer och nyorienteringar har varit helt nödvändiga: kvinnans frigörelse, läkarvetenskapens utveckling, demokratiseringen i betydande delar av världen (även om diktatur och förtryck fortfarande plågar stora delar av mänskligheten), kommunikationernas utveckling inklusive IT-revolutionen, kommunismens respektive nationalsocialismens kollaps, handelns utveckling som gav upphov till kapitalismen vilket möjliggjort ett tidigare okänt välstånd. En lång rad uppfinningar och upptäckter vilka i grunden förändrat vårt sätt att leva. Etcetera, etcetera.

Som övertygad konservativ menar jag dock att mänskligheten i det stora hela mår bättre av att förändringarna sker som ett resultat av mogna överväganden och en smula eftertanke. Om det annalkande nya helt eller ganska säkert kan antas medföra förbättringar så skall det troligen prövas. Om inte är det bättre att avstå.

Bland alla oönskade så kallade revolutioner finns det en som enligt min mening enbart har medfört elände. Det är den sexuella revolutionen eller det så kallade ”fria sex” som kommit traditionella värden och värderingar såsom kyskhet, trohet, ömsesidig respekt mellan könen och familjebildning att tvingas stryka på foten. Följden har blivit bland annat galopperande ansvarslöshet, oönskade barn, abortkult och individualistisk njutningslystnad utan förpliktelser samt epidemiska könssjukdomar.

Sexkulten har, paradoxalt nog kan tyckas, gjort att den ömtåliga intimitet som tidigare var ett adelsmärke i umgänget mellan könen gått förlorad. Det sexuella har blivit något vulgärt och ett föremål för hejdlös exhibitionism. Det kan här vara lärorikt att studera de svängande löspenisarna på något lastflak i centrala Stockholm i samband med den årligen återkommande så kallade Pridefestivalen.

Jag är konservativ därför att jag, för att låna ett uttryck från den gamle fine konservative skribenten Gunnar Unger (1915-76) i debattboken Kämpande konservatism (Natur & Kultur 1971), önskar ”reformera det som behöver reformeras för att kunna konservera det som behöver konserveras”. En eftertänksam konservatism är alltså inte något projekt för att bevara status quo – förändringar kommer vare sig vi vill det eller inte och är ibland, som nämnts, både oundvikliga och nödvändiga.

Stundom är det emellertid, eller borde i alla fall vara, uppenbart att det gamla fungerar bättre än det tilltänkta nya. Ett enda exempel från vårt eget land: monarkin. En statsform som mestadels fungerat alldeles utmärkt i Sveriges land i ett årtusende. Monarkin har genom åren undergått sådana förändringare som gör att den i dag, i så kallad konstitutionell form, är väl anpassad till samtiden och ger Sverige ovärderlig PR utomlands såväl som medborgarna en känsla av festivitas och solennitet här hemma.

Marskalk Bernadotte: grundaren av dynastin Bernadotte.

Medan man i andra länder varit klåfingriga och avskaffat monarkin i en rad länder – och stundom har väl detta varit motiverat i det enskilda fallet - har vi svenskar, lite överraskande kanske, varit kloka nog att ha behållit den. Genidraget var att förändra inom ramen för det bestående genom att importera ett nytt kungahus från utlandet 1810 – hade det inte varit för de populära bernadotterna hade Sverige sannolikt varit republik i dag.

Förintelsens minnesdag i Israel och antisemitismen som fenomen

http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=OeozUSWdoQA

Länken ovan går till en video som belyser Yom Hashoah – Förintelsens minnesdag – som högtidlighålls i Israel 7 – 8 april. Denna minnesdag initierades 1953 av staten Israels förste premiärminister, David Ben-Gurion, i syfte att hedra de omkring sex miljoner judar som föll offer för den nationalsocialistiska Förintelsen i samband med Andra världskriget.

David Ben-Gurion initierade Yom Hashoah i Israel för 60 år sedan.

Högtidlighållandet av Yom Hashoah inleds på kvällen före själva minnesdagen vilken prägas av allvar och solennitet. Nöjesinrättningar såsom teatrar, biografer och pubar håller stängt och i TV och radio förekommer dokumentärer, minnesprogram och seriös musik. Klockan 10.00 hålls två minuter av stillhet då alla upphör att göra vad de håller på med och stannar upp för en kort stunds begrundan och reflektion. I skolor, på militärbaser, företag etcetera hålls högtidliga ceremonier för att hedra förintelseoffren.

The American Jewish Yearbook har angivit att 1933, det år Adolf Hitler och nationalsocialisterna kom till makten i Tyskland, uppgick Europas judiska befolkning till 9,5 miljoner. Detta utgjorde 60 procent av hela världens judiska befolkning som låg på 15,3 miljoner. De flesta europeiska judar levde i östra Europa, varav 5,3 miljoner i Polen och Sovjetunionen. Fram till 1933 hade Europa en dynamisk och välutvecklad judisk befolkning.

Inom loppet av tolv år skulle två av tre av de europeiska judarna ha dött som ett resultat av den nazityska utrotningspolitiken, vars riktlinjer utmejslades efter hand. Till en början var Hitler och nazisterna mer intresserade av att deportera judarna i Tyskland och närområdet till utlandet, men småningom växte beslutet att utrota denna folkgrupp – vilken enligt den förvirrade nazistiska världssynen ansågs stå bakom i stort sett allt ont i världen – fram.

På en konferens för nazihöjdare i en villa Berlin-förorten Wannsee i januari 1942, ledd av Reinhard Heydrich,  diskuterades massutrotning som det bästa sättet att definitivt bli av med judarna. Ett beslut i den riktningen hade fattats av Hermann Göring redan i juli 1941. De flesta judar dog efter 1940, då dödslägret Auschwitz i Polen kom i gång. En betydande del av Israels befolkning utgörs i dag av överlevare eller barn till överlevare från Förintelsen.

Det finns få om ens några historiska händelser som är mer sorgfälligt dokumenterade än just Förtintelsen. Merparten av den seriösa forskningen i ämnet visar att mellan 5,6 och 6,3 miljoner judar dog i Förintelsen. Därtill kommer tre miljoner polacker, två miljoner ryska krigsfångar, en halv miljon zigenare, 120 000 handikappade samt homosexuella och politiskt och religiöst oliktänkande. Medlemmar från ett 30-tal nationaliteter mördades i Förintelsen genom avrättningar, svält och sjukdomar i omänskliga döds- och arbetsläger eller på annat sätt. Sammanlagt beräknas minst 12 miljoner människor ha dött på detta sätt.

Arabisk invandring har medfört att antisemitismen sprider sig i Europa.

Ändå finns så kallade förintelseförnekare, ibland benämnda ”revisionister”, eller dem som söker förringa omfattningen och/eller betydelsen av det nationalsocialistiska massmördandet. Antisemitismen är en uråldrig företeelse som går tillbaka åtminstone till den judiska fångenskapen i Egypten för tusentals år sedan och den har tyvärr inte upphört efter Andra världskriget, vilket många trodde skulle förpassa judehatet till historiens soptipp.

Mer om antisemtism som företeelse här:

http://www.levandehistoria.se/taxonomy/term/36

Den antisemitiske svenske bokhandlaren Einar Åberg (1890-1970) förnekade Förintelsen redan 1945, vilket knappast var oväntat. När Åberg inköpt en bokhandel i Stockholm 1941 satte han upp ett anslag som tillkännagav att judar icke ägde tillträde. Samma år bildade han Sveriges antijudiska kampförbund. Han dömdes ett antal gånger för sin grovt judefientliga agitation, och när lagen om hets mot folkgrupp tillkom  1948 kallades den även Lex Åberg. En minnesfond bildades i Åbergs namn.

För mig har antisemitism och judehat alltid framstått som en gåta. Jag kan för mitt liv inte förstå vad det är hos denna etniska grupp som förmår väcka sådana irrationella antipatier hos vissa människor. Den traditionella arabisk-judiska konflikten är en sak, och genom importen av arabiska invandrare har vi dessvärre sett talrika exempel på en ökande antisemitism i Sverige.

Särskilt har detta skett i Malmö, där hatet mot judarna underblåsts av kommunstyrelsens ordförande Ilmar Reepalu (S). Men annan form av antisemitism? Personligen lutar jag åt att det mer är en fråga om ett psykiatriskt än ett politiskt fenomen.

Anne Frank (1929-45).

Personligen blev jag effektivt vaccinerad mot antisemitismen genom den historieundervisning jag erhöll i skolans mellanstadium och en skolresa till Stora synagogan i Stockholm, som även omfattade en föreställning av teaterpjäsen ”Anne Franks dagbok” på den närbelägna Chinateatern.

Slutligen ett belysande citat från den nyligen avlidne norske teologen, politikern och utbildaren Inge Lönning:

Det farligaste med antisemitismen är inte de bekännande antisemiterna, utan de andras villighet att tillerkänna delar av deras trosbekännelse ett visst mått av rimlighet och berättigande.

Långfredag till Gustaf IIIs minne

Gustaf IIIs dödsmask.

Långfredagen den 29 mars högtidlighölls icke endast minnet av Jesu Kristi offerdöd. I Riddarholmskyrkan i Stockholm hölls även en nattvardsgudstjänst i syfte att markera konung Gustaf IIIs tvåhundratjugoförsta dödsdag.

Stolarna som ställts fram i koret i den kungliga gravkyrkan var fullbesatta när hovpredikant Erland Ros inledde gudstjänsten, som innefattade en kort redogörelse för kungaattentatet den 16 mars (eller Martii som man skrev på den tiden) 1792 som resulterade i Gustaf IIIs frånfälle 13 dagar senare.

Bland de psalmer som framfördes märktes psalm 237, ”Vår Gud är oss en väldig borg”, författad av Martin Luther 1528, en gång i tiden Svea rikes inofficiella nationalsång som alltid sjöngs i korum då svenska trupper befann sig i fält. 

Den som höll i mordvapnet på den ödesdigra maskeradbalen i Gustaf IIIs operahus var kapten Jacob Johan Anckarström, vilken sedan gammalt hade ett horn i sidan till konungen. Mordanslaget var emellertid frukten av en omfattande konspiration i adelsståndet, som såg Gustaf III som en tyrann vilken kastat riket in i ett onödigt krig med Ryssland och inskränkt aristokratins hävdvunna privilegier. I stället hade bondeståndet gynnats.

Kungamördaren Anckarström sliter spö inför en stor publik framför Riddarhuset.

”Spindeln” i konspirationsnätet var general Carl Fredrik Pechlin, och bland de övriga sammansvurna märktes Adolf Ribbing, Claes Fredrik Horn och Pontus Lilliehorn. Ett antal av komplottdeltagarna sändes i landsflykt.

Fyra av konspiratörerna dömdes till döden, men det var endast den lågadlige Anckarström som slutligen avrättades på den gamla avrättsplatsen vid Skanstull efter att ha slitit spö tre dagar på olika platser i Stockholm. I arresten lät han undslippa, att han aldrig trodde att kung Gustaf var så älskad i folkdjupet som han uppenbarligen var. Anckarström trodde att han skulle hälsas som en hjälte, men i stället fick han utstå misshandel, spott och spe för sin illgärning.

Att mordkomplotten kunde nystas upp så snabbt var resultatet av synnerligen kompetent polisarbete anfört av Stockholms förste polismästare Henrik von Sivers Liljensparre (1738-1814). Sedan skottet mot konungen avlossats – det träffade ovanför midjan strax till vänster om ryggraden – spärrades utgångarna till operahuset omedelbart av, liksom även skedde med huvudstadens tullar. Snart hittades den vapensmed till vilken Anckarström lämnat in två pistoler två veckor tidigare. Mördaren erkände direkt.

Polismästare Liljensparre har med rätta berömts för sin ledning av det polisiära arbetet efter mordet på Gustaf III.

Gustaf III träffades av en skrotladdning som inte trängde in särdeles djupt i kroppen och inte heller träffade några vitala organ. Blodförgiftning och andra komplikationer tillstötte emellertid, och vid tiotiden på förmiddagen den 29 mars 1792 utandades den gode kungen sin sista suck efter att ha genomlidit obeskrivliga plågor. Hans sista ord blev:

   Jag känner mig sömnig. Några ögonblicks vila skulle göra mig gott.

Mordet på Gustaf III ledde till en kraftig omorientering av Sveriges inrikespolitiska ordning. Gustaf IIIs anhängare, de så kallade gustavianerna med kungens nära vän Gustaf Mauritz Armfelt i spetsen, blev föremål för en hänsynslös utrensning. Det styrande regementet övertogs av en förmyndarregering ledd av den bisarre Gustaf Adolf Reuterholm uppbackad av den avlidne konungens bror, hertig Carl, som spelade en dubiös roll under såväl mordkonspirationen som därefter.

Sedan Reuterholm avpolletterats, den skjutne kungens son Gustaf IV Adolf innehaft regeringsmakten till 1809 och därefter kuppats bort, blev hertigen som Carl XIII en av de odugligaste monarker som någonsin suttit på rikets tron. 1818 ersattes han av marskalk Benadotte, Carl XIV Johan, och Sverige fick en importerad kunglig dynasti vilken 2018 kan fira sitt 200-årsjubileum som statsbärande ätt.

Bernadotteska gravkoret i Riddarholmskyrkan.

Stämningen i den ouppvärmda Riddarholmskyrkan, dit Gustaf IIIs stoft en gång förts  för den sista vilan, långfredagen anno domini 2013, var förtätad. All belysning kom från levande ljus, vilka lyste upp sträckan från kyrkporten fram till koret så att de besökande skulle finna rätt väg. Bland gudstjänstdeltagarna märktes medlemmar ur föreningen Gustaf IIIs vänner, ett politiskt ungdomsförbund samt en riksdagsledamot. Många hade klätt sig i 1700-talsmunderingar.

Den som vill veta mer om händelserna kring och efter kungamordet 1792 rekommenderas läsa Christopher O´Reagan: Kärlekens krigare. (Forum 2012, 368 sidor).

Svenska artister (XIII): Ernst Rolf

Nordens elegante revykung Ernst Rolf.

Julaftonen 1932 inträffade ett sällsamt drama i anslutning till bryggan vid Mölna gård på södra Lidingön utanför Stockholm. Revykungen Ernst Rolf hade vid femtiden på eftermiddagen anlänt i en droskbil till gården, där han tidigare bott några somrar.

Rolf hade enligt ett ögonvittne som bodde på gården betett sig aningen underligt – gått omkring av och an och pratat för sig själv. Därefter gick han ut på bryggan och satte sig på en pållare. Så reste han sig plötsligt och hoppade ner i vattnet. Han hade varit högst en minut i det kalla vattnet, ropat på hjälp och tagit några simtag i riktning mot bryggan. Han fick hjälp av trädgårdsmästaren att kravla sig upp på bryggan.

Ernst Rolf hade troligen kunnat undkomma med livet i behåll från sitt misslyckade självmordsförsök om han tagits om hand omedelbart och körts till sjukhus. Nu blev det inte så. Om det som följde närmast efter det att Rolf tagit sig upp på bryggan står följande att läsa i Ny svensk historia: Gustaf V och hans tid 1928-1938. En bokfilm av Erik Lindorm (Wahlström & Widstrand 1940):

Rolfs stora hund – det var en Grand Danois – hade därunder stått stilla och sett på, men när hans husbonde väl var uppe på bryggan och sjunkit ihop där hade han ställt sig över Rolfs kropp och hindrat räddaren att närma sig. Hunden visade tänderna och var tydligen beredd att gå till anfall. Först sedan man anskaffat långa störar kunde man driva honom åt sidan. Därunder hade en halvtimme förflutit, och det troliga är väl att det var under denna halvtimme på bryggan Rolf ådrog sig sin lunginflammation, varvid man dock också får ta i betraktande att kraftiga veronaldoser kunna påskynda lunginflammationen. Det är nämligen nu bevisat att Rolf innan  han hoppade i vattnet förtärt åtskilligt veronal.

Sedan hunden motats bort fördes den svenske revycharmören i ilfart till Serafimerlasarettet i Stockholm, men med de medel läkarvetenskapen då förfogade över stod hans liv icke att rädda. Rolf avled således vid tolvtiden på natten mellan juldagen och annandagen 1932. Hans stoft jordfästes i Engelbrektskyrkan den 1 januari 1933.

Jordfästningen förrättades av komminister August Lindh under det att tonsättaren Oscar Lindberg på orgel framförde Beethovens sorgmarsch. Hovsångare David Stockman sjöng, passande nog, ”O, Herre, jeg er meget traet” av Melartin. Därpå kördes kistan från kyrkan till krematoriet på en öppen katafalkvagn framför vilken en trettiomannaorkester paraderade. Det har beräknats att omkring 60 000 människor följde den älskade underhållaren till den så kallade sista vilan på Norra begravningsplatsen.

Ernst Rolf var vid sitt frånfälle deprimerad till följd av såväl ekonomiska som äktenskapliga problem: han var jagad av långivare och den älskade (tredje) hustrun Tutta Rolf  hade förklarat att hon inte orkade med maken längre. Bara ett par dagar före sin död – dagen före julafton – hade Ernst Rolf spelat in en nyårshälsning, där han såg tillbaka på det gamla och framåt mot det nya året 1933 som han alltså aldrig fick uppleva:

http://www.youtube.com/watch?v=8RAJtqXmRrw

Sagan om Nordens revykung Ernst Rolf började den 20 januari 1891 då han föddes som Ernst Ragnar Rolf Johansson som ett av tre syskon på den lilla gården Elsborg nära Falu koppargruva. Fadern var skräddare. Unge Ernsts musikaliska begåvning upptäcktes tidigt, och han uppträdde i tidiga barnaår tillsammans med den äldre pianospelande brodern Birger på IOGT.

Loppis på Elsborg (Ernst Rolf-gården).

När han 1906 började arbetade på postorderfirman Åhlén & Holm i Insjön blev han bekant med den revyaktive föreståndaren Ragnar Åkerblom. Johansson och Åkerblom började snart uppträda som bondkomikerduon Hammarlund & Schröder.

Redan 1907 slutade den blivande revykungen på postorderfirman och tog sig artistnamnet Ernst Rolf. Han uppträdde som skådespelare och vissångare och visade sig vara en hejare på att till texterna plocka upp melodier som folk kom ihåg. Det är därför ingen tillfällighet att sånger såsom ”Mitt svärmeri är alltså här”, ”De´ä´grabben med chokla´i”, ”Ju mer vi är tillsammans”, ”Jag är ute när gumman min är inne” och icke minst ”Bättre och bättre dag för dag” fortfarande är högst gångbara när det vankas allsång. För texterna svarade låtskrivarsignaturer som Gösta Stevens, Dix Dennie, Herr Dardanell och Berco.

”Jag är ute när gumman min är inne”:

http://www.youtube.com/watch?v=rKuL1p6Qc4E

”Bättre och bättre dag för dag”:

http://www.youtube.com/watch?v=jNzhVwWoqGA

”Åh, i morgon kväll” samt ”Mitt svärmeri är alltså här” (med tal av Uno Myggan Ericson):

http://www.youtube.com/watch?v=WlYAQN54g_Y

Ernst Rolf begick sin skivdebut 1910 med tre titlar på bolaget Gramophone, en föregångare till His Master´s Voice (Husbondens röst). Han skulle bli otroligt produktiv genom åren och gjorde sammanlagt 851 skivinspelningar. Under senare år gjordes alla dessa på skivbolaget Odeon. Revykung kunde Rolf börja titulera sig efter revyn Lyckolandet som uruppfördes på Oscarsteatern i Stockholm 1 januari 1924. Enligt den välvilliga kritiken var detta en för Sverige helt ny teaterform som kombinerade kabaréteater med amerikanskt showande.

Under återstoden av Rolfs tragiskt korta revy- och levnadsbana kom Leve kvinnan (1925), Rolf-Revyn (1927), Rolfs Jubileumsrevy (1927-28), Rolfs Revy 1930 (1930), Rolfs Revy av Karl Gerhard (1931) samt Rolfsexpressen ut i det blå (1932). Fenixkabarén hade kommit redan 1917 och Kvinnan du gav mig 1920.

Ernst och Tutta Rolf i Hollywood 1930.

För Rolfsexpressen lät Rolf göra följande reklamfilm som visades i biosalongerna där bland andra artister märks den något överviktige Skåne-sångaren och aktören Edvard Persson:

http://www.youtube.com/watch?v=5XdeqkHVwdA

Rolfs filmer kan räknas på ena handens fingrar: Åh, i morron kväll (1919), Styrman Karlssons flammor (1925), Hans livs match (1932) och Rolfexpressen (1932).

Ernst Rolf var alltså gift tre gånger:

1916-23 med norskan Margit Strugstad (1881-1955). Barn: Sven-Erik Rolf (1917-88), Aniti Rolf (född 1919). Aktören Sven-Erik Rolf deltog i Andra världskriget på Tysklands sida i Waffen-SS och medverkade i tyska propagandasändningar i radion. Margit Strugstad var norsk generalsdotter.

1924-27 med konstnärinnan och kostymdesignern Margareta (Gueye) Rolf, född Wetterstrand (1902-73). Paret fick sonen Lars Rolf (1923-2001), som blev konstnär.

Oscarsbelönade filmredigerarenTom Rolf.

1930-32 med den norskfödda skådespelerskan och sångerskan Jenny (Tutta) Rolf, född Berntzen (1907-94). I äktenskapet föddes sonen Tommy Rolf, som föddes på nyårsafton 1931. Han skulle som Tom Rolf bli en förstklassig filmredigerare i USA med en Academy Award (Oscar) för bästa filmredigering i The Right Stuff 1983.

1985 öppnades i Falu kommun på Styraregatan 28 Ernst Rolfs barndomshem under namnet Ernst Rolf-gården. Här kan den intresserade insupa en tidstypisk miljö och beskåda en utställning med revykungens liv och gärning som tema. Kaffeservering finns.

Det kan avslutningsvis och utan någon som helst överdrift sägas att Ernst Rolf var en av Sveriges största underhållare och genuina glädjespridare genom alla tider. Som sådan har han en given plats i mitt artistgalleri. För den som vill läsa mer rekommenderas Uno Myggan Ericsons: Ernst Rolf (1968).

Bildt träffade representant för diktaturen Kazakstan

Kazakhstan is a country six times size of Sweden. Its GDP per capita has been tripling since  2005. Good talks with FM Erlan Idrissov.

Så twittrade Sverigeges utrikesminister Carl Bildt efter sitt möte med sin kazakiske kollega Erlan Idrissov i Stockholm i dag den 20 mars. Kazakstan ligger i Centralasien med en liten del i östra Europa. Dess mäktigaste grannar är Ryssland  i norr och Kina i öst. Det som imponerar på Bildt är uppenbarligen landets ekonomiska utveckling som baseras på dess oljetillgångar.

En vy från det höglänta Kazakstan.

Enligt UDs pressrelease skulle vid mötet mellan Bildt och Idrissov även den inrikespolitiska utvecklingen och inställningen till mänskliga fri- och rättigheter tas upp, men om jag känner Carl Bildt rätt berördes sannolikt dessa ämnen med lätt hand. Det moderna Kazakstan är sedan man utropade sig självständigt den 16 december 1991 en auktoritär stat med försumbar respekt för mänskliga fri- och rättigheter.

President Nursultan Nazarbajev, född 1940, har suttit vid makten från första början. Han valdes först för en fyraårsperiod men har förlängt denna upprepade gånger. Någon politisk eller religiös frihet existerar inte i detta sekulära land med 47 procent muslimer. För några år sedan antogs en omstridd lag som påbjöd att en religiös församling måste ha minst 50 medlemmar för att registreras av myndigheterna. Enligt människorättsgrupper har exempelvis baptister, Jehovas vittnen, Hare Krishna och representanter för andra minoritetsgrupper svårt att verka.

Kazakstans diktator Nazarbajev i samband med en lunch med kungaparet 2004.

Det väckte internationell uppmärksamhet då en rysk kvinnlig missionär från Unification Church vid namn Elizaveta  Drenitjeva dömdes .till två års fängelse i februari 2009. Det ”brott” hon anklagades för var att ha föreläst om rörelsens lära för fyra personer varav en var infiltratör från den kazakiska säkerhetstjänsten KNB. Mer om fallet på en video här:

http://www.youtube.com/watch?v=i1_xYWUAAYg

Kazakerna har funnits sedan 900-talet som ett turkiskt muslimfolk. Fram till 1456 levde de i ett självständigt khanat som 1731 blev ett tsarryskt protektorat. 1868 blev Kazakstan en del i det ryska riket vilket ledde till omfattande protester och resningar – 1916 dödades omkring 150 000 människor vid en revolt. Kazakerna lyckades sedan först hålla stånd mot den kommunistiska Röda armén men införlivades med Sovjetunionen 1920.

1936 blev området officiellt en sovjetrepublik med namnet Kazakiska SSR. Det kom sedan att nyttjas vid Stalins deportationer under Andra världskriget som avstjälpningsplats för bland annat krimtatarer, tjetjener, volgatyskar och polacker vilket lett till en mångfasetterad folksammansättning.

En omfattande rysk kolonisation har också skett och ryska är det dominerande språket. Kazaker och ryssar dominerar bland de etniska grupperna. Efter Josef Stalins död 1953 skickades en del stalintrogna politiker, bland dem Georgij Malenkov (1902-88), i exil till Kazakiska SSR. Den kazakiska sovjetrepubliken var viktig för makthavarna i Kreml främst på grund av sina oljetillgångar och som uppställningsplats för en betydande kärnvapenarsenal.

Malenkov deporterades till Kazakiska SSR efter Stalins död.

Kazakstan är fortfarande viktigt i kraft av sina oljetillgångar och sin växande ekonomi, vilket förklarar Carl Bildts uppskattande ord. Landet är på jakt efter Sveriges stöd för sin ansökan om inträde i den internationella handelsorganisationen WTO och behöver nog inte frukta alltför hård kritik från Sverige trots sin auktoritära politik och en president som bränt åtskilliga av oljemiljarderna på att flytta huvudstaden från det forna maktcentret Almaty (Alma-Ata) till den helt nybyggda staden Astana.

De mänskliga rättigheterna? De får vänta.

Krokodiltårar över drunknade bovar

Bovarna forcerade bommarna vid Hjulstabron.

Det har fällts talrika krokodiltårar över de två kriminella som omkom genom drunkning sedan deras bil i hög fart kört genom bommarna vid Hjulstabron på väg 55 mellan Enköping och Strängnäs. Bron hade fällts upp på order av polisen i syfte att stoppa bovarna som misstänktes ha tjuvtankat vid en bensinmack i Uppsala.

Några kriminologer med den oundviklige Leif G. W. Persson i spetsen har ondgjort sig över så kallad bristande proportionalitet i polisens åtgärd att öppna bron. Bensinsmitning är ett ringa brott och därför borde man inte utsätta bovarna för livsfara på detta sätt, har det hetat. Med facit i hand är det som bekant lätt att vara efterklok.

Efter smitningen valde bensintjuvarna att efter Enköping ta in på vägen söderut i riktning Strängnäs. Förvisso inte det allra klokaste vägvalet om man vill undkomma förföljande polisbilar, då det finns tre öppningsbara broar längs denna väg. 600 meter före bron finns varnande ljussignaler och 100 meter före varningsskyltar och bommar.

Den oundviklige professor Persson.

Polisen var intresserad av få stopp på bensintjuvarna – smitning av detta slag är ett stort problem i området liksom på många andra håll i landet – och kunde inte gärna utgå ifrån att dessa skulle ignorera ljussignaler och varningsskyltar samt forcera bommar i ett desperat försök att undkomma. Trots allt var det ju, som så ofta påtalats i sammanhanget, ett ringa brott. Det var inte alldeles självklart att tjuvarna var beredda att riskera liv och lem på sätt som skedde.

Upplysningsvis kan vidare nämnas att det rörde sig om två förhärdade individer varav åtminstone den ena titulerade sig ”yrkeskriminell” på Facebook. Båda hade ett förflutet som narkomaner och bilen de färdades i var därtill belagd med körförbud. Möjligen var de påverkade av droger under den fatala färden.

Det tillhör kutymen att polisen alltid skall kritiseras å det grövsta vid händelser av detta slag. Likadant med den rånare som avlidit sedan han skjutits ner av polisen i Södertälje under ett pågående rån av en guldsmedsbutik i det så kallade Telgehuset. Detta  sedan vederbörande riktat ett vapen mot polisen. Polisinsatsen friades till slut den gången – inblandade polismän hade handlat helt korrekt.

Det tycker jag man gjort även i det här fallet: heder åt polisen som gör sitt bästa för att värna laglydiga medborgare! Vill man inte råka ut för händelser av det här slaget bör man kanske överväga att hålla sig inom lagens hank och stör.

Därmed inte sagt att polisen inte kan göra fel. Det gjorde den polisman som sköt 21 skott rätt in i ett gymm i Stockholm för en tid sedan. Då skall händelsen utredas och polisen ifråga givetvis  ställas till svars om han/hon befinns skyldig, vilket efter vad jag förstår även skedde den gången.

Borttapade pass: är irakier slarvigare än andra?

Ett irakiskt pass – snart borttappat?

http://www.sydsvenskan.se/ekonomi/pass-fran-sverige-het-handelsvara-bland-exilirakier/

Länken ovan går till en artikel som varit publicerad i Sydsvenskan 31 juli 2007. Den handlar om det blomstrande geschäftet med irakiska pass.

Det var när jag sedan åtskillig tid tillbaka i min lokaltidning Länstidningen nära nog dagligen kunnat läsa radannonser under ”Förlorat” om borttappade irakiska pass som jag kom att intressera mig för detta ämne. Denna typ av annonser kan lyda ungefär som så:

Irakiskt pass borttappat. Ahmad Yussuf El-Khatib. Tel: XXX XXXXXX.

Det rör sig alltså, såvitt jag kan förstå, nära nog uteslutande om just irakiska pass som tappas bort. Kan detta möjligen tolkas som att irakier är slarvigare än andra nationaliteter? Det har nämligen visat sig att samma person tydligen kan förora både ett,  två, tre, fyra och fler pass. Är dessa människors krigstrauman kanske så svåra att de inte ens förmår hålla reda på sina viktigaste personliga identitetshandlingar?

.Nej, troligen är ingen av dessa förklaringar med sanningen överensstämmande. Efter att ha googlat på ”borttappade irakiska pass” står det klart för mig att det hela bottnar i ett lönsamt geschäft med just irakiska pass där den irakiska ambassaden i Stockholm framstår som spindeln i nätet. Bedrövligt i sammanhanget är att svenska tidningar medvetet eller omedvetet deltar i skumraskeriet.

Vad som händer är mestadels följande. En person säljer sitt irakiska pass för en god slant för att förse en släkting eller annan person från Irak eller Mellanöstern i stort med en identitetshandling och ett skäl att söka asyl i landet. Ofta finns asylskäl och/eller uppehållstillstånd angivna i passet. Sedan annonserar vederbörande säljare om att han eller hon har ”förlorat” sitt pass. Därefter vänder sig personen i fråga till den irakiska ambassaden i Stockholm och begär officiellt att få ett nytt pass. Som i sin tur kan säljas vidare. Och så vidare, och så vidare.

Artikel i Göteborgsposten om försvunna irakiska pass.

Denna ljusskygga verksamhet har pågått i åtskilliga år, detta trots att polisen enligt Ekot redan den 12 november 2007 uppmanade Migrationsverket att sluta klistra uppehållstillstånd i passen, så kallade G-pass.  Oslopolisen sprängde enligt uppgifter i Dagens Nyheter den 31 januari 2007 vidare en förfalskarliga som ägnat sig åt att hjälpa insmugglade människor som saknade asylskäl att skaffa sig nya identiteter. Nya pass fick man från Iraks ambassad i Stockholm. Den svenska rikskriminalpolisen förklarade sig medveten om problemet. Ändå fortsätter uppenbarligen verksamhet av denna typ till dags dato.

Aktiviteten har även belysts i Göteborgsposten. En talesman för irakiska ambassaden i Stockholm gav då följande förklaring:

När du förlorat ditt irakiska pass ska du annonsera i en tidning. Både för att bevisa att du tappat passet och att det är ogiltigt. Det är en del av dokumentationen i din nya passansökan hos oss. Irakier tappar sina pass som vem som helst, men vi måste annonsera om det.

Det är upp till envar att bedöma trovärdigheten i denna förklaring. Enligt Sydsvenskan kallades Iraks ambassadör till UD redan för sex år sedan för att förklara varför han utfärdat 28 500 irakiska pass. Tydligen köpte UD hans förklaring eftersom verksamheten pågår fortfarande. Och jag vägrar tro att irakier skulle vara slarvigare än andra nationaliteter.

Människosmuggling kan ske på allehanda sätt.

Jag är benägen att gå på riksdagsman Kent Ekeroths (SD) linje att den som ertappas med falskt pass skall utvisas på livstid ur landet och att insmugglade personer inte skall få söka asyl i Sverige. Så kallade papperslösa är ingenting annat än illegala immigranter och skall förpassas ur riket.

Vi kan se och lära en hel del av Finland som har betydligt bättre koll på pass- och invandringssituationen i stort. Där medför ett förlorat pass automatiskt polisförhör, eftersom ett finskt pass anses vara en nationell värdehandling och inte en vara som kan handlas med för egen vinnings skull som tydligen är fallet i Sverige. Så uppges också att i Finland är bara 5000 pass på avvägar jämfört med 250 000 hos oss.

Till en början skulle naturligtvis Länstidningen, Göteborgsposten och alla andra tidningar sluta upp med att stödja denna illegala verksamhet genom att ta in annonser av ovan beskrivet slag. Hela saken är dock känslig. I Sverige blir som bekant alla som på något sätt ifrågasätter invandringen eller utlänningars rätt att uppehålla sig i Sverige anklagade för att lida av svårartad rasism och xenofobi.

Svenska artister (XII): Turid

Turid på den tid det begav sig.

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/130097?programid=4384

Länken ovan går till ett radioprogram som sändes i P1 den 17 december 2012 där Sara Lundin intervjuar den forna så kallade proggdrottningen Turid. Tjejen med den underbart vackra och rena sopranrösten som spåddes en lysande internationell karriär. Hon berättar här om sin bana från första pris i Sveriges Radios (SR) vismästerskap 1966 till uppbrottet från proggrörelsen och avfasandet av den aktiva sångarbanan. Helt tystnat har hon dock inte.

Marit Turid Lundqvist föddes i Stockholm den 16 november 1949 och växte upp i söderförorten Gröndal. Musikaliskt påbrå hade hon från båda föräldrarna – mamman var som ung  konsertpianist men övergick till jazzmusiken där även pappan var fast förankrad med trumpet som instrument. Som flicka hade Turid hört den norska mormodern sjunga folksånger. Turid var mobbad under hela skoltiden men fann en tillflykt i musiken.

Genombrottet kom alltså med förstaplatsen i SRs vismästerskap, där Turid framförde Evert Taubes ”Byssan lull”.  Kort därpå fick 17-åringen medverka i Lennart Hylands ”Röda fjädern”-gala och blev rikskändis på kuppen. Därefter drabbades hon av hjärnhinneinflammation och fick under en lång konvalecens i den framlidna mormoderns stuga i Norge ett slags lidnersk knäpp. Hon skrev två-tre sånger om dagen samtidigt som hon lade linoleumgolv och målade i huset.

På så sätt fick Turid en repertoar som hon sedan använde sig av när hon spelade in sin första LP-skiva som hette ”Vittras visor” på proggbolaget Silence. Hon hade innan dess skickat in en demo till Anders Burman på det kommersiella skivbolaget Metronome och inlett inspelningar tillsammans med välkända musiker. Det blev dock ingen skiva den gången eftersom Turid inte ville ändra sin musik enligt bolagets önskemål. Detta till faderns förtret – han gav dottern en utskällning!

Proggrörelsens drottning…

I stället skulle Turid bli något av proggrörelsens drottning. Hon spelade på den andra Gärdesfestivalen i augusti 1970 tillsammans med artister som Gudibrallan, Samla mammas manna och Gunder Hägg. Jag lyssnade själv mycket på proggmusik vid denna tid och var närvarande vid den första Gärdesfesten i Stockholm. Självklart var jag – på mycket stort avstånd – förälskad i flickan med den undersköna, nästan förtrollande rösten. Liksom, föreställer jag mig, många andra.

Här sjunger hon ”Penelope” vid en TV-inspelning i Växjö:

http://www.youtube.com/watch?v=-VFGGWtd_i4

Anders Burman hade insett att Turid Lundqvist hade potential att bli internationell storstjärna. Hon kallades ibland Sveriges Joni Mitchell eller möjligen Melanie. Till den ändan gjorde Turid och skivbolagsfolk en resa till London 1972 för att om möjligt ordna ett skivkontrakt med det proggbetonade bolaget Dandelion. Turid backade dock ur eftersom hon trodde att hon inte skulle bli välkomnad inom proggrörelsen – där, som hon säger, hon ”trodde hon hörde hemma” – om hon gjorde verklighet av de internationella skivplanerna.

I stället blev det turnéer med bandet Kebnekaise runt hela Sverige. I turnébussen levde man på kokta morötter, kål och råris – så kallad makrobiologisk mat – som hon än i dag inte kan äta. Efter londonresan hämmades Turids kreativitet märkbart därför att hon kände att hon ”inte tagit nästa steg” i karriären. Hon började därtill känna att den en gång så tilltalande proggrörelsen blivit alltmer doktrinär. När hon i slutet av 1970-talet framträdde med några kärlekssånger på en spelning i Umeå till förmån för personer som var aktiva mot militärjuntan i Grekland blev hon utskälld av ett par ”biffiga killar” för att hon inte framfört tillräckligt politiskt medvetna låtar!

Följden blev att hon lämnade det till värmländska Koppom avflyttade proggbolaget Silence och återvände till Metronome, där hon 1977 spelade in LPn ”Selma världserövrare”. Året därpå kom en skiva tillsammans med den komiske finske artisten M. A. Numminen som kallades ”Fårskallevisor”. För proggrörelsen var nu varg i veum och kallades ”svikare” av tidningen Musikens makt. 1982 gav hon ut skivan ”Flow Soma” som ett samarbete med Thomas Wiehe. Hon var vid denna tid påverkad av Maharishi Mahesh Yogi och den meditativa TM-rörelsen.

På 1980-talet började Turids karriär fasas ut. Hon samarbetade en tid med den beryktade barnprogrammakaren Staffan Westerberg och jobbade extra på Pressbyrån. Hon sjöng även visor av bland andra Olle Adolphson på radio. 1984 slutade hon som soloartist men gjorde teatermusik. Hon började jobba heltid på Posten; jag hade äran att bli expedierad av henne på postkontoret på Fleminggatan i Stockholm, det kan ha varit kring mitten-slutet av 1990-talet.

I dag närmar sig Turid Lundqvist, som så många andra av oss gamla avdankade proggare,  pensionsåldern. I den inledningsvis nämnda intervjun säger hon följande:

Jag har blivit bedömd enligt mallar beroende på hur folk velat att jag ska vara.

För några år sedan intervjuades Turid i tidningen Vi.

I dag uppträder Turid typ vartannat år samt skriver dikter. Hon säger sig inte ha någon ”hunger” efter att stå på scen. Kvar finns emellertid hennes rika sångskatt som därtill finns förevigad på de båda retrospektiva CD-skivorna ”I retur” (2004) samt ”Stars and Angels: Songs 1971-75″. Här finns glansnummer som ”Den gamla vanliga historien”, ”Sometimes I Think Age Is A Treasure” och en som jag personligen har fastnat för, nämligen ”Välkomme-hus”.

Här några minnesvärda Turid-låtar:

Den gamla vanliga historien:

http://www.youtube.com/watch?v=ULzilyHeO_s

Sometimes I Think Age Is A Treasure:

http://www.youtube.com/watch?v=de_DfA_V4hM

Moder:

http://www.youtube.com/watch?v=AgtkFSqTe2s

Vargen:

http://www.youtube.com/watch?v=bayavtBuUqo

Välkomme-hus:

lhttp://www.youtube.com/watch?v=lbrpX_X0uxY

Turid var slutligen en politiskt medveten artist som engagerade sig i exempelvis kvinnofrågor och den så kallade kampen mot (väst)imperialismen.

Möte med Dennis

Beppe Wolgers i godnattagen…

Nyligen träffade jag Dennis på bussen hem från pendeltågsstationen.

Jag hade aldrig sett mannen förut men han visade sig vara en språksam och kanske inte helt nykter herre  i den yngre medelåldern. Såg bra ut på ett litet ostyrigt sätt och släpade på ett fiskspö modell större. Han var på väg hem till Ronna i Södertälje, där han uppgav sig ha bott i fyra år. Han  frågade ingående såväl busschauffören som mig var han skulle byta buss.

Dennis hade tydligtvis blivit en aning tilltufsad av livet. Han pratade mycket om en gammal kärlekshistoria med en dotter till en känd svensk artist. Jag fattade det som om båda varit bosatta på Södermalm i Stockholm. Genom kärleksrelationen hade han kommit i kontakt med delar av gräddan ur svensk underhållningsindustri, däribland skådespelaren Gösta Ekman.

Dennis sade sig vara mycket olycklig över det kraschade förhållandet och över att ha tvingats lämna jetset-livet. Eftersom händelserna han relaterade gick 20-talet år tillbaka i tiden får man utgå ifrån att min nya bekantskap hade haft vissa problem med att göra bokslut över ett avslutat kapitel och gå vidare i livet.

Det var inte första gången en okänd person tilltalat mig på allmänna kommunikationsmedel. Ibland när sådant skett har det hänt att personen i fråga helt plötsligt, utan synbar anledning, mitt i samtalet genomgått en påtaglig humörförändring åt det aggressiva hållet. Så icke med Dennis, som förblev vänlig och minst sagt öppenhjärtig om även relationsinslag av det intimare slaget som jag inte skall återge här. Möjligheten finns naturligtvis att det hela var en skröna, men vissa detaljer i berättelsen bar det genuinas prägel.

Gösta Ekman.

Jag måste tillstå att Dennis öde tog tag i mig. Exakt vad det var som fått honom att hänga kvar vid känslan för den forna kärleken vet jag inte. Jag inser dock att endast en mycket sensibel person kan gå omkring och älta en gammal sedan länge svunnen kärlek bortåt ett kvartssekel senare. Om det var kärleken själv eller den jetset-betonade omgivningen som drog mest kan jag heller inte bedöma.

Dennis tyckte för övrigt att jag påminde honom om förre TV-profilen, låtskrivaren med mera Beppe Wolgers (1926-86), vilket var menat som – och förvisso också av mig upptogs som – en komplimang.

Broder Dennis, om du läser det här hoppas jag inte du tar illa upp. Jag greps som sagt av din levnadsberättelse och hoppas du får rätsida på ditt liv. Och försök gå vidare – även om detta förstås är lättare sagt än gjort. Du ser fortfarande bra ut, har säkert goda egenskaper ut och kan troligen hitta en ny käresta när du vill, om du vill! Men du måste glömma det som varit så gott det nu går.

Slutligen en finstämd sång – ”Jag saknar dig mindre och mindre” – med Melissa Horn som jag tycker kan passa i sammanhanget:

http://www.youtube.com/watch?v=PjIV2OFoSXs

Kärleken är ingen lätt sak.