Landet med den fria världens sämsta journalistik

Janne Josefsson: mediaetablissemangets senaste hatobjekt.

SVTs Uppdrag granskning (UG) med Janne Josefsson och Magnus Wennerholm skrapade litet på mediaytan med programmet ”Den goda viljan” för ett par dagar sedan. Här framgick med önskvärd tydlighet att Sverige är landet med den fria världens troligen sämsta journalistik.

På en timmes tid hinns naturligtvis inte med att göra en uttömmande redovisning av hur illa det egentligen är ställt med mainstreammedias taffliga försök att bedriva seriös journalistik. Ändå är UG värt beröm för sin ansats att titta litet närmare på ett fåtal av de mediala skandaler som skämt ut vårt land under senare år.

Jag berördes mest av fallet Amun Abdullahi, radioreportern med somalisk bakgrund som 2010 tilldelades Publicistklubbens yttrande- och tryckfrihetspris till Anna Politkovskajas minne. Abdullahi, som arbetat på Sveriges Radio (SR) International, hade svarat för flera berömvärda avslöjanden vilka även sänts i Ekot.

När Abdullahi, som verkligen brann för sitt uppdrag som journalist i sitt nya hemland, fick fatt på ett världsscoop – en ungdomsledare i Rinkeby hade rekryterat somaliska unga män till terrorrörelsen al-Shabaabs så kallade heliga krig i Somalia – blev det dock för mycket för vissa andra inom SR. I programmet Konflikt ifrågasattes uppgifterna genom försåtliga antydningar byggda på otillräckligt förarbete och, låt oss vara ärliga, ren illvilja. Uppgifter från SÄPO har sedan bekräftat uppgifterna. Konflikt-representantens valhänta försök att urskulda sig i UG var bara patetiska i sin karaktäristiska svamlighet.

Amun Abdullahi – drabbad av SR-kollegernas illvilja.

Amun Abdullahi tog mycket illa vid sig och beslutade sig för att lämna journalistiken bakom sig och i stället arbeta med barnhemsbarn i födelselandet Somalia. Så kan det gå när det politiskt korrekta drevet går mot obekväma journalistkolleger. Det kan också nämnas att Amun å det starkaste avråddes från att intervjua SD-ledaren Jimmie Åkesson.

Ett okänt antal journalister verkar ha mementot ”Skriv eller prata inte så att det kan gynna SD” fastnålade på sina anslagstavlor. Att en av dessa är Aftonbladets kulturskribent Martin Aagård framgick med närmast skrattretande pregnans i Magnus Wennerholms reportage.

Aagård, som inte vill låta sig intervjuas öga mot öga utan endast via telefon, avslöjades ha trixat med siffror om somaliska analfabeter i syfte att ”sätta dit” förre kollegan Per Brinkemo som rasist, Avpixlare och SD-anhängare. Han påkoms helt enkelt med brallorna nere och gjorde pinsamt dåliga försök att få på sig dem igen i telefonintervjun.

PK-media har översvämmats av indignerade kommentarer som går till rätta med främst Janne Josefsson. Några har kallat honom ”fascist”(vad annat var att vänta?), andra undrar vad som ”hänt med honom”. Därom tror jag mig veta besked: vad som hänt är att Josefsson upptäckt att några eller rätt många av hans kolleger inte är förutsättningslöst undersökande journalister utan åsiktsmegafoner för vänstern och/eller den politiska korrektheten.

Inom denna snävt avgränsade parameter är det strängeligen förbjudet att problematisera allting som har med invandringsrelaterade frågor att göra, eftersom detta skulle kunna gynna Sverigedemokraterna och ge uppkäftiga sajter som Avpixlat vatten på sin kvarn. Att sedan precis denna sinnessvaga inställning faktiskt gynnar SD/Avpixlat lär de ljusskygga mediesnubbarna omsider bli varse.

Den enda etablerade skribent som vad jag vet skrivit några erkännsamma ord om Uppdrag  gransknings senaste bedrift är Expressen-kolumnisten Britta Svensson (16/5), som lyfter fram exemplet Amun Abdullahi. Frågan är hur länge den följsamma Expressen-redaktionen låter henne vara kvar.

Reklamblad för Jolins banbrytande bok.

Slutligen passar det i sammanhanget bra att påminna om att redaktören och författaren Christopher Jolin (1925-99) svarade för en hjältemodig insats – enligt SvD-kommentatorn Gunnar Unger (Sagittarius) var Jolin förtjänt av ”hela nationens tacksamhet” – när han redan 1972 gav ut boken Vänstervridningen: hot mot demokratin i Sverige på Mamö-förlaget VOX/Bernces.

Den följdes två år senare upp med Sverige nästa?, där Jolin varnar för Sovjetunionens planer för Sverige. Jolin förvillade sig senare ut i nationalextremismens träskmarker, men dit hade han ännu inte kommit då han skrev nämnda böcker. En bidragande orsak till Jolins trista utveckling var att han behandlades mycket illa av det politiska och mediala etablissemanget och framställdes som en farlig extremist.

I verkligheten var han vid denna tid västerländsk liberal, USA- och Israel-vän. Allt skit han fick blev till en självuppfyllande profetia. En av dem som beljög och smutskastade Jolin den gången var Carl Bildt, då handsekreterare åt M-ledaren Gösta Bohman. Jolin utsattes helt enkelt för ett regelrätt karaktärsmord.

För mig är Christopher Jolin – nota bene i sin liberala, mediagranskande skepnad - fortfarande förtjänt av hela nationens tacksamhet. Äras den som äras bör.

Sentio maj 2013: Näst bästa för SD

Sentio maj 2013: SD 13,6 procent och tredje största parti samt vågmästare.

Det var inga braskande sensationsrubriker på löpsedlarna då Sentio Research offentliggjorde sin majmätning den 14 maj. Inget märkligt alls: det brukar det sällan eller aldrig bli då Sverigedemokraterna (SD) noteras för rekordsiffror eller närapå, utan endast då partiet påstås ”sjunka som en sten” eller liknande.

SD får nu 13,6 procent av sympatierna hos de 1006 personer som på nätet tillfrågats om sina partipolitiska preferenser under perioden 2 – 9 maj. Det innebär näst högsta notering någonsin för partiet

Också i denna mätning har det så kallade rödgröna oppositionblocket ett solitt övertag med 46,1 procent, att jämföra med 35,8 för de regeringsbärande allianspartierna. Socialdemokraterna är största parti med 31,6 procent mot 27,2 för Moderaterna. Det rödgröna övertaget är egentligen större, då Centerpartiet når katastrofala 2,4 procent och hamnar utanför riksdagen. Något bättre för KD med 4,3 procent.

Den som letar efter en Sjöstedt-effekt får leta förgäves.

Sverigedemokraterna är i denna mätning med god marginal tredje största parti och vågmästare - Miljöpartiet noteras för 8,4 procent och V för måttliga 6,1 procent. De som letar efter en Sjöstedt-effekt får alltså fortsätta leta. I övrigt kan noteras 14,1 procent osäkra väljare samt att resultatet för ”övriga” blir 2,2 procent.

Värrt att notera är att Centerpartiet, där såväl moderpartiet som det haschdoftande och månggiftessugna ungdomsförbundet CUF tycks ha kidnappats av Stureplans-typerna, är på god väg att utplåna sig självt under Annie Lööfs ledarskap.

Läget är verkligt prekärt för det forna landsbygdspartiet, och det enda som enligt min tro skulle kunna rädda C  under galgen är om man slänger in landsbygdsminister Eskil Erlandsson som stark man eller åtminstone ”medledare”  jämte vackert leende Lööf.

Kan Eskil Erlandsson rädda C från utplåning?

Kanske är dock C inte moget för två smålänningar i toppen…risken är att det blir litet för mycket Karl-Oskar och Kristina över det hela.

I alla händelser tvingas de som räknat ut SD efter några mätningar med relativ tillbakagång bita i gräset den här gången.  Också i Metro/YouGovs (10,9) och Expressen/Demoskops (9,9) majmätningar gick det hyggligt bra för SD.

En viktig del av förklaringen till att det åter blåser förlig vind för Jimmie Åkessons skuta är att partiet synts mer i media under senare tid än i början av året. Jimmie har exempelvis debatterat med integrationsminister Erik Ullenhag, deltagit i en TV-sänd partiledardebatt samt hållit ett vårtal i Stockholm.

Politiskt övertramp i gamla fina Kvällsstunden

En anrik tidning som börjar bli alltmer politiskt korrekt?

Nyligen anmälde jag mig som prenumerant till tidningen Kvällsstunden, som grundades 1938 och alltså firar 75-årsjubileum innevarande år. Detta efter en prenumerationsdrive med utskick i brevlådorna. Jag skickade efter provnummer och blev så nöjd med tidningen att jag beställde en årsprenumeration. Tidningen innehåller normalt en skön blandning av samtidsreportage, essäer med kulturellt och historiskt innehåll samt en mängd intressant kuriosa. Dessutom ett uppslag med läsarbrev samt kontaktspalter, skämtteckningar och korsord med gammeldags stuk.

Jag har med andra ord varit helnöjd med den Västerås-baserade Kvällsstunden. Fram till nu. I nummer 19/2013 finns nämligen olyckligtvis längst ner på sistasidan en kolumn av den rutinerade journalisten Christina Falkengård. Jag citerar följande avslutande passus:

För övrigt har Sverigedemokraterna kommit med ett program där dom vill skapa jobb med en satsning på glesbygden, vägar, järnvägar och Inlandsbanan. Dom har väl tittat sej omkring och hittat något som dom tycker andra slarvar med. Låt inte lura er – i den förpackningen finns mycket annat som riktiga människor inte alls ska befatta sig med.

Jag studsar vid detta ordval, som skulle gjort en Himmler eller en Goebbels avundsjuk. Man kommer även att tänka på de rashygienistiskt orienterade makarna Myrdal som kallade människor ”toppvärdiga” och ”icke toppvärdiga”; de senare ansågs inte riktigt lämpliga som föräldrar. Så alla Sverigedemokraternas 10 000 medlemmar, 400 000 väljare och kanske dubbelt så många som inte är främmande för att rösta på detta parti är inte ”riktiga människor”.

SD brukar, naturligtvis helt felaktigt, beskyllas för att ha en förkastlig människosyn. Här har vi emellertid en kolumnist – hon tillhör dessutom de svåruthärdliga skribenter som skriver ”dom” i stället för de och ”dej” och ”sej” i stället för dig och mig - som hyser en människosyn som gjorde företeelser som Förintelsen möjlig.

Christina Falkengård anser att en del människor är ”riktigare” än andra.

Hon delar in människor i ”riktiga”  och sådana untermenschen som inte anses vara det. Nu väntar jag på förslag från Falkengårds sida om vad man bör göra med alla de ”oriktiga” eller olämpliga människor som är medlemmar i, sympatiserar med eller kan tänka sig rösta på Sverigedemokraterna. Skall de fråntas rösträtten? Kanske skickas på statligt subventionerad omskolningskurs hos Expo? Göras tvål eller lampskärmar av?

Jag vet inte vad Christina Falkengård hade tänkt sig. Vad jag vet är att jag är djupt besviken på Kvällsstundens redaktion som släpper fram en sådan harang från en av sina medarbetare. Därtill är jag övertygad om att många fler läsare än denna bloggare blev upprörda över Falkengårds obalanserade ställningstagande. Kanske anser hon sig med sin bakgrund – hon fick bland annat Stora journalistpriset 1984 – kunna skriva vilken rappakalja som helst.

Bland tidningens läsare och prenumeranter torde finnas ett betydande antal SD-medlemmar eller -sympatisörer som känner sig hemma med Kvällsstundens mix av nytt och gammalt, som kan föra tankarna till ett Sverige som inte längre är. Då Sverige ännu inte hade ”berikats” med den ström av illegala immigranter och bidragsturister som gör att bland annat våra skolor, vårdinrättningar, boststadsbestånd och försörjningsmöjligheter allvarligt naggats i kanterna. Då svenska seder och bruk ännu av ledande politiker inte hade förklarats vara ”töntiga” eller uttryck för ”rent barbari”. Då Sverige fortfarande kunde försvara sig mot främmande angrepp och våra skolor gav nöjaktig undervisning icke minst i historia.

Kvällsstunden påstår sig i sin redaktionsruta vara ”politiskt och religiöst obunden” och har en svensk flagga i loggan på förstasidan. Den menar sig även vara ”veckotidningen för hela Sverige”. Är det bara ett olycksfall i arbetet att man släpper fram en skribent som inte vill tillåta ett Sverige-vänligt parti som hon själv ogillar att ta ställning för den svenska glesbygden? Som med grötmyndiga formuleringar talar om för läsekretsen vad man inte får befatta sig med om man vill räknas som en ”riktig människa”.

Jag hoppas det. Misstag kan vem som helst göra. Jag kommer dock fortsättningsvis att studera Kvällsstundens innehåll ännu mer noggrant än tidigare (och jag brukar läsa det allra mesta). Skulle det visa sig att även denna anrika publikation för gott valt att ansluta sig till den programmatiskt politiska korrekthet som har förstört våra medier och vårt samhälle i stort, kommer jag dock betacka mig för fler nummer hem i brevlådan. Dessa kommer jag med varm hand att överlåta till alla dem som, uppenbarligen i motsats till mig själv, anses vara”riktiga” människor.

Dessutom förväntar jag mig en ursäkt från redaktionsledningen och/eller skribenten själv över det orimliga ordvalet: att utnämna vissa människor till ”riktiga” människor och därmed utesluta andra från denna kategori på politiska eller andra grunder är både stötande och häpnadsväckande korkat.

Inga krigsrubriker när V tappar 2,0 procent

United Minds/Aftonbladet april 2013: SD 10,1 procent och tredje största parti.

I opinionsinstitutet Ipsos senaste  mätning backar Sverigedemokraterna med 1,3 procentenheter till 6,7 procent. SD är därmed fjärde största parti knappt före Folkpartiet på 6,6. Naturligtvis blir det krigsrubriker på löpsedlarna.

När samma SD ungefär samtidigt noteras för 10,1 procent i United Minds/Aftonbladets väljarbarometer för april 2013, som omfattar tiden 18 mars till 21 april, och åter seglar upp som tredje största parti, är det så gott som tyst. Med undantag för att partiet faktiskt går tillbaka med ”hela” 0,2 procentenheter jämfört med föregående mätning…komik på hög nivå. Läs mer här:

http://www.politico.se/artikel/6250/sd-tredje-st%C3%B6rst-i-united-minds-f%C3%B6r-april/

De vill ju så förtvivlat väl att SD skall sjunka som en sten i opinionen, de kära etablissemangsjournalisterna. De slår nästan knut på sig själva för att få till det. Detsamma kan väl sägas gälla förgrämda SD-avhoppande twittrare av typ Dragan Klaric och Tommy Funebo.

En teori som omhuldas bland extremnationella SD-kritiker är vidare att den marginella tillbakagången beror på uteslutningen av Patrik Ehn med flera inte riktigt rumsrena tidigare SD-medlemmar, som brukar applåderas av denna typ av personer och sajter. De blir martyrer för SDs så kallade men icke-existerande PK-fiering.

En betydligt mer närliggande förklaring är att tillbakagången har att göra med att SD inte synts i rampljuset speciellt mycket under de senaste månaderna, då Socialdemokraterna hamnat i fokus genom den fortfarande pågående så kallade Omar Mustafa-affären. Noteras bör i det sammanhanget att S-debaclet inte verkar ha skadat det största oppositionspartiet i mätningarna. I United Minds går man således upp 0,2 procentenheter till 31,8. procent.

Jimmie Åkesson under sitt bejublade vårtal med nya partiloggan i bakgrunden. Foto: Photo2be

Efter Jimmie Åkessons av anhängarna bejublade vårtal den 27 april och uppmärksammade debatter mot integrationsminister Erik Ullenhag och jämställdshetsminister Maria Arnholm – den senare för övrigt en gång i tiden chef för rabiate SD-hataren Bengt Westerbergs stab - finns dock möjligheten att det börjar gå uppåt i SD-opinionen igen. Någon större dramatik har det för övrigt aldrig varit fråga om – i den nyligen offentliggjorda genomgången av de senaste åtta opinionsmätningarna är SD som vanligt tredje största parti.

Inte bara Sverigedemokraterna backar. I United Minds för april går exempelvis Vänsterpartiet bakåt med icke mindre än 2,0 procentenheter till 5,8 procent, vilket var ungefär vad detta gamla kommunistparti brukade parkera på före Gudrun Schymans partiledartillträde. Några krigsrubriker avseende V:s kräftgång har i alla fall jag inte sett till.

Kanske beror detta helt enkelt på att V inte är något särskilt spännande parti. Det är ett klassiskt, extremsocialistiskt betongparti vars bäst före-datum gick ut någonstans i höjd med Moltov-Ribbentroppakten 1939.

SKMA går i taket efter israelisk video

http://antisemitism.org.il/article/78664/muslim-socialist-leader-wants-swedish-defense-forces-%E2%80%9Cbomb-israel-and-exterminate-jews

Länken ovan går till en video offentliggjord av den israeliska organisationen the Coordination Forum for Countering Antisemitism (CFCA). I videon och i en vidhängande text nagelfars den från den socialdemokratiska partistyrelsen nyligen avgångne islamisten Omar Mustafa, ordförande i Islamiska förbundet, och Socialdemokraternas sätt att hantera denne och i ett vidare perspektiv frågor som rör islamismen och den judiska staten Israel.

Omar Mustafa ville se JAS-plan mot Israel.

Personligen tycker jag det är välgörande med det strålkastarljus CFCAs video riktar mot såväl Omar Mustafa som socialdemokratin, vilken ända sedan Olof Palmes och Sten Anderssons dagar har en mörk tradition av stöd för palestinskarabisk terrorism (läs: PLO/Fatah) och avståndstagande från den demokratiska staten Israel, en ö av demokrati och civilisation i en barbarisk omgivning.

Videon har fått den svenska organisationen Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) att gå i taket. Bland annat heter det på organisationens hemsida:

Videon på CFCAs hemsida för tankarna till liknande klipp på antimuslimska forum som Avpixlat, den SD-vänliga sajt som videon lyfter fram som ett av de ”fria” medier som påstås ha avslöjat Omar Mustafa.

CFCA gör enligt min uppfattning alldeles rätt som lyfter fram det orädda Avpixlat, som är ett välbehövligt salt i den svenska samhällsdebatten och tar tag i saker som andra inte vågar röra. Detta behagar dock inte ultraliberalerna i SKMA som nu mullrar om ”genomgripande motåtgärder”:

SKMA kommer också att tillskriva CFCA och samtliga dess samarbetspartners för att protestera mot denna form av ”antirasism” och kräva omedelbara och genomgripande motåtgärder.

Darra månde alltså CFCA och den israeliska regeringen, som nämnda organisation uppges stå nära, för SKMAs vrede…

Vad är det då som är så farligt med videon i fråga? Till att börja med får man väl konstatera att rubriceringen att Omar Mustafa vill ”utrota judar” är en långtgående tolkning av Mustafas göranden och låtanden så här långt. Vad som hänt är att han bevisligen twittrat om att Sverige borde sända JAS-plan mot Israel och på Facebook ”gillat” den islamistiske ideologen Yusuf al-Qaradawi, vilken i sin tur hävdat att nazisternas judeutrotning var ett ”gudomligt straff”. Islamiska förbundets hemsida har även svämmat över av antisemitiska stereotyper, vilka man nu av opportunistiska skäl börjat rensa bort.

Olof Palme hälsar varmt på terrorledaren Yassir Arafat från PLO.

Jag tror man kan känna sig ganska säker på att Mustafa inte avsett att de svenska planen skulle genomföra något slags flyguppvisning över Israel eller ens utföra icke-stridande uppdrag såsom skedde i Libyen. När han valde att uttrycka sin sympati för al-Qaradawi var han vidare säkerligen väl medveten om att denne prisat judeutrotningen.

Visst, man kan hävda att CFCAs rubricering var väl långtgående. Däremot kan jag inte se att den helt saknar fog.

En annan sak SKMA stött sig på är att videon utpekar den socialdemokratiska aktivisten och kurdiskan Nalin Pegkul som ”utbildad självmordsbombare”. Detta är dock alldeles sant: när Pegkul växte upp i Batman i Turkiet genomgick hon de facto en sådan utbildning och har i en intervju med Aftonbladet sagt att hon som ung var beredd att spränga sig själv och andra i luften i terrordåd riktade mot den turkiska centralmakten.

Pegkul har tagit avstånd från sin tid som presumtiv terrorist, något som givetvis länder henne till heder, men så vitt jag vet kvarstår hon fortfarande som medlem i den terrorstämplade kurdiska socialiströrelsen PKK. Att hävda att hon är ”utbildad självmordsbombare” är under alla omständigheter helt korrekt – det är ju faktiskt sant.

Intervjun i Aftonbladet här:

http://img372.imageshack.us/img372/8564/nalinaftonbladetfz4.jpg

Nalin Pegkul har berättat öppet att hon fostrades till självmordsbombare.

Noga taget synes SKMAs reaktion mot CFCAs video bottna i två ting: påståendet att Omar Mustafa önskar ”utrota judar” samt utpekandet av Nalin Pegkul som ”tränad självmordsbombare”. Det förstnämnda är visserligen ett diskutabelt påstående som bygger på en långtgående tolkning av Mustafas ställningstaganden men inte nödvändigtvis helt falskt; det senare om Pegkuls terroristbakgrund är emellertid alldeles och odelat sant.

Vad som verkligen irriterar liberalerna i Svenska kommittén mot antisemtism är nog i verkligheten det faktum att den kritiserade videon berömmer Avpixlat, som ju står det avskydda partiet Sverigedemokraterna tämligen nära. Och berömmer man en sådan i etablissemangsögon förskräcklig aktör blir man varg i veum, guilt by association i sin prydno.

Nu hoppas jag slutligen att CFCA står upp mot SKMAs anklagelser och fortsätter belysa den oroande antisemitismen i Sverige lika berömvärt inträngande som tidigare. Det är väl för övrigt också en sådan belysning som utgör SKMAs själva existensberättigande? Att gulla med muslimska extremister som vill utplåna Israel är det i alla fall definitivt inte.

Jag har en i grunden positiv uppfattning om Svenska kommittén mot antisemitism, som jag tycker i det stora hela uträttar ett berömvärt arbete. Jag deltog också i en mycket givande och informativ resa till Polen 2009 i arrangemang av organisationen efter att ha bidragit till en insamling till förmån för restaureringen av en judisk begravningsplats i den lilla staden Bodzentyn. Det påstods då – onekligen  en aning tragikomiskt - på nazianstuckna sajter att jag mottagit ”ett fint pris från mäktiga judar” i anledning av resan.

Sanningen var att jag, precis som alla andra bidragsgivare, fått ett enkelt men förvisso fint diplom för att ha medverkat till upprustningen av gravplatsen. Det hänger på hedersplats här hemma. Var ”de mäktiga judarna” kom ifrån vet jag fortfarande inte, det är väl knappast något man kan kalla SKMA i alla fall.

Ingången till den judiska begravningsplatsen i Bodzentyn.

När SKMA går i taket och börjar kalla  israeliska videor som informerar om antisemitismen i Sverige för ”rasistiska” bör man dock enligt min uppfattning fråga sig själva vad man egentligen sysslar med.

Islamismen vinner terräng i svensk politik

Omar Mustafa: antisemitismens ansikte i S partistyrelse.

När medlemmar i Sverigedemokraterna uttrycker sig antisemitiskt blir de, med all rätt, uteslutna ur partiet. Såvida de inte har den goda smaken att själva avgå dessförinnan. I Socialdemokraterna blir antisemitierna tvärtom invalda i partistyrelsen.

Nyligen invaldes Omar Mustafa, 27, i den socialdemokratiska partistyrelsen. Han är sedan 2010 ordförande i Islamska förbundet i Sverige där han efterträdde Abdirisak Waberi, som blev riksdagsledamot för Moderaterna. Den senare har gjort sig känd för att förespråka sharialagar och för att vilja förbjuda kvinnor att dansa och lyssna till musik. Waberi menar också att det är OK för en man att ha fyra fruar.

Omar Mustafa har som ordförande i Islamska förbundet vid ett flertal tillfällen bjudit in fradgatuggande antisemiter och Israel-hatare. Ett par av dessa är Yvonne Ridley, som uttalat att ”sionister har sina tentakler överallt” och att judar styr media, samt Azzam Tamimi, vilken sagt att ”Israel är en cancer” och som 2004 glorifierade en palestinsk självmordsbombare.

Mustafa har vidare på Facebook ”gillat” den islamistiske ideologen Yusuf al-Qaradawi från Muslimska brödraskapet i Egypten, som bland annat menat att den nazistiska judeutrotningen var ett ”gudomligt straff”. Enligt Mustafa i ett uttalande för Sveriges radio 2010 är samme Qaradawi ofta ”väldigt balanserad i sin retorik”.

Den islamistiske hatpredikanten Yusuf al-Qaradawi. ”Ofta balanserad i sin retorik” enligt Omar Mustafa.

Omar Mustafas bakgrund som antisemit och Israel-hatare är snarast en merit i socialdemokratiska sammanhang. Det var långt ifrån någon tillfällighet att partiledaren och trolige blivande statsministern Stefan Löfven vid partikongressen nyligen beskrev den palestinska terroristorganisationen Fatah som ”vår kära systerorganisation” i sina hälsningsord till gästen Husam Zomlot från Fatah.

Fatah är den lyckligtvis avsomnade terroristledaren Yassir Arafats gamla parti, som i alla år betraktat våldet som ett legitimt medel i politiken. Fatah kontrollerar i dag det område som brukar kallas Västbanken. Sossarna gick under partikongressen dessutom ut med kravet att Sverige skall inrätta en ambassad på palestinskt territorium fastän ”Palestina” inte är erkänt som statsbildning.

Det kan nämnas att Fatah den 29 mars 2013 hyllade en palestinsk självmordsmördarbombare som dödat tre och skadat 28 personer. Hyllningen här:

Fatahhyllning till självmordsmördare.

I den socialdemokratiska partitoppen vimlar det i själva verket av palestinasympatisörer och Israel-hatare. Carin Jämtin, i dag partisekreterare men förstanamn som påtänkt partiledare innan Löfven fick jobbet, är en av dessa. Hon väckte uppseende då hon den 17 augusti 2009 på Facebook ”gillade” den antisemitiske journalisten Donald Boströms skröna i Aftonbladet om att Israels armé stjäl organ från dödade palestinier och säljer dessa till högstbjudande. Jämtin kommenterade uppmuntrande:

Du har verkligen gjort ett viktigt arbete med detta.

En bloggares i sammanhanget mycket upplysande möte med Jämtin skildras här:

http://utkast.livejournal.com/16995.html

Även sossehöjdarna Veronica Palm och Urban Ahlin har givit uttryck för den rutinmässiga propalestinismen/antiisraelismen som varit tradition inom sosseriet sedan Olof Palmes och Sten Anderssons dagar, låt vara att Göran Persson stod för en viss tillnyktring under sin decennielånga statsministertid 1996-20006; Perssons utrikesminister Anna Lindh var dock en palestinavän av traditionellt snitt. Sedan palestinatjejen Mona Sahlin tagit över efter Persson återgick allt till det gamla.

Veronica Palm (S) vill se Jerusalem som ”Palestinas” huvudstad.

Palm och Ahlin krävde i ett debattinlägg i Aftonbladet den 27 november 2012 att produkter från de av Israel så kallade ockuperade områdena – de erövrades fair and square i samband med Sexdagarskriget 1967 och är vitala för den israeliska säkerheten - skulle ursprungsmärkas. Palm har därtill välkomnat ”Palestina” som FNs ”194e medlemsstat” – med Jerusalem som huvudstad (Jerusalem är i dag som bekant Israels huvudstad).

Tilläggas kan att Socialdemokraternas tidigare kristna organisation Broderskapsrörelsen för något år sedan bytte namn till Socialdemokrater för tro och solidaritet och numera mest är att betrakta som en muslimsk stödorganisation.  Organisationen tillhör de mest högljudda uppbackarna av det återkommande Israel-fientliga propagandajippot Ship to Gaza.

Av ovanstående torde mer än väl ha framgått att en antisemitisk inställning ingalunda är någon nackdel för den som vill göra karriär i sossepartiet. Snarare då en tillgång. Det blir tydligt när man tänker på hur Ilmar Reepalu fått hållas under så många år som Malmös starke man trots otaliga antisemitiska klavertramp.

Men inte alla merd anknytning till socialdemokratin är lyckliga över detta. Den muslimska feministen Bahareh Andersson skrev under rubriceringen ”Utnämningen av Omar Mustafa ett svek mot Sveriges kvinnor” följande på Newsmill den 9 april 2013:

Jag antar att varken moderaterna eller sossarna vill se eller inse vad det betyder att båda dessa herrar, Waberi och Omar, har goda relationer med Muslimska Brödraskapet som inte bara sprider medeltida kvinnosyn men också har fostrat terrorister.

Även Mona Sahlin har, lo and behold, kritiserat Omar Mustafa som ny styrelseledamot (S):

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16574835.ab

Den muslimska invandringen till Sverige fortsätter med oförminskad styrka. Det innebär rent matematiskt att kvantiteten islamistiskt sinnade antisemiter hela tiden fylls på, även om jag vill understryka att långt ifrån alla muslimska immigranter är islamister. Det innebär också att islamismen i svensk politik vinner terräng. Figurer som Abdirisak Waberi, Omar Mustafa och Mehmet Kaplan i Miljöpartiet är bara början.

Chadi Freigeh – skandinavisk talesman för Hizb-ut-Tahrir.

2018 eller 2022 kan vi  mycket väl ha islamismen representerad i Sveriges riksdag i form av shariapartiet Hizb-ut-Tahrir. I Belgiens huvudstad Bryssel finns partiet Islam redan representerat med två mandat sedan kommunalvalet i oktober 2012.

SD ångar på: bästa någonsin hos YouGov

SD – bästa någonsin i YouGovs marsmätning.

När YouGov i samarbete med Metro presenterade sin marsmätning noterade SD 12,6 procent. En ökning med 1,1 procentenheter jämfört med förra mättillfället och bäst någonsin hos detta mätinstitut. Därmed är partiet efter vanligheten riksdagens tredje största parti och vågmästare.

Den fråga som ställdes i YouGov-mätningen var: ”Hur skulle du rösta om det vore riksdagsval i dag?”

Räknar man samman mars månads hittills tre genomförda opinionsmätningar parkerar Sverigedemokraterna på 10,3 procent efter 11,0 hos Expressen/Demoskop (rekord) och 7,3 hos Skop. All time high för SD inföll i Sentios januarimätning, då partiet med 14,0 procent blev större än samtliga tre mindre borgerliga partier tillsammans.

Eljest kan från YouGov-mätningen noteras att KD noteras för katastrofala 2,6 procent. Det är en minskning  med 0,9 procentenheter. Mycket bättre gick det inte för C som med 3,4 procent ¨- en obetydlig ökning om 0.1 procentenheter – fortsätter att placera sig utanför riksdagen. Det enda som torde kunna rädda C men framförallt KD från att åka ur riksdagen är stödröster från M. FP ökade nu med 0,7 procentenheter och gick fram till 6,5 procent.

I analyserna har det bland annat talats om att KD nu knappast har råd att driva någon mer utpräglat egen politik, eftersom detta skulle kunna göra stödväljare från M mindre benägna att vilja rädda partiet kvar.  Personligen tror jag att en stor del av förklaringen till KDs kräftgång ligger i ett utslitet partiledarfejs. Är det inte dags för Göran Hägglund att äntligen ta konsekvenserna av partiets fiasko och avgå?

Möjligen skulle detsamma kunna sägas om Centerns Annie Lööf som framstår som alldeles för lättviktig. Om partiet hade begripit sitt eget bästa hade man valt Eskil Erlandsson efter Maud Olofsson. Han pratar och ser ut som en riktig centerpartiledare skall göra.Stefan Löfven får Ingvar Carlsson och Fredrik Reinfeldt att framstå som hejdlösa spexmakare. 

Jag undrar om inte Fredrik Reinfeldt redan nu kan börja studera de internationella platsannonserna för att vara väl förberedd inför den av allt att döma oundvikliga valförlusten i september 2014. Det verkar föga troligt att båda krisande allianspartier skulle klara riksdagsspärren, och därmed säckar alla förhoppningar om fortsatt regeringsinnehav för alliansen ihop som en gummimadrass som förre M-riksdagsmannen Rolf K. Nilsson (eller för den delen denna icke helt fjäderlätta bloggare) legat på.

I stället kommer vi sannolikt att begåvas med tidernas tråkigaste statsminister i Stefan Löfven, som närmast får Ingvar Carlsson och Fredrik Reinfeldt att framstå som obotliga spexmakare. Detta är dock att föredra framför en opålitlig clown som Håkan Julholt. S får hos YouGov 30,5 procent och blir därmed största parti före M på 28,7. De rödgröna stödpartierna MP (9,2) och V (6,7) visar i nuläget inga tecken på att bryta samman.

Två Expressen-medarbetare  kunde nyligen fröjda sig åt den journalistiska utmärkelsen Guldspaden till följd av sina så kallade avslöjanden i samband med ”järnrörsskandalen” för närmare tre år sedan. Jag unnar dem gärna att suga litet extra på den karamellen, ty journalisterna i gemen kan inte ha det för roligt i tider när inga skandaler, uteslutningar eller oenighet inom SD  tydligen biter på väljaropinionen.

Inget annat parti befinner sig i närheten av att vara i den avundsvärda sitsen.

SDs viktigaste valargument som Photo2be ser på saken…

Rosenbergs försvar för självcensur

Göran Rosenberg vill se en begränsad yttrandefrihet.

Skriftställaren och debattören Göran Rosenberg går i en artikel på Expressens kultursidor den 4 mars till angrepp mot vad han kallar ”idén om den kompromisslösa yttrandefriheten”.

Rosenberg försvarar ”informella regler” som han menar är en förutsättning för att yttrandefriheten skall fungera. Tyvärr, anser Rosenberg, har denna yttrandefrihet satts ur spel genom kompromisslösa skriverier av exempelvis sajten Avpixlat och Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson. Han är inte komfortabel med att debattklimatet förändrats mot en större öppenhet.

Rosenberg avslutar sin artikel på följande sätt:

Vad försvaret av yttrandefriheten i dag kräver är därför inte kompromisslöshet utan den politiska och sociala förmågan att ingå de nya kompromisser, formella och informella, som krävs för att säkra yttrandefriheten också i nätets och näthatetes tidevarv.

PFLP-ledaren George Habash. En av Göran Rosenbergs gamla idoler.

Vad Göran Rosenberg gör är egentligen att förespråka självcensur. Han är uppenbart irriterad över att under de senaste åren alltfler mediaaktörer, framförallt sådana som för inte särskilt länge sedan skulle ha varit hopplöst marginaliserade i det offentliga samtalet, aktivt börjat ifrågasätta den självcensur i den politiska korrekthetens tecken som ända sedan 1960-talet varit förhärskande i det svenska medielandskapet. Rosenberg använder det så kallade näthatet som slagträ.

Rosenberg, som på 1960- och 1970-talet stod på barrikaderna tillsammans med Jan Guillou och stödde palestinskarabiska terrorgrupper såsom PLO och PFLP och angrep den demokratiska staten Israel, känner sig obekväm med den nya öppenhet som tillskapats genom aktörer såsom Sverigedemokraterna, Avpixlat, Tryckfrihetssällskapet och Dispatch International. Han skruvar olustigt på sig när konstnären Lars Vilks utmanar självcensurens gränser genom att avbilda profeten Muhammed som rondellhund.

Göran Rosenberg är en kvarleva från en tid då vänstern kunde fröjda sig åt ett mer eller mindre uttalat åsiktsmonopol eller, för att tala med författaren Lars Gustafsson, problemformuleringsprivilegium. Och han har all rätt att vara orolig. Vi är många som inte tänker inlåta oss på de formella eller informella kompromisser han åsyftar.

Jimmie Åkesson skrev en banbrytande debattartikel.

Därmed inte sagt att man bör skriva eller säga vad som helst. Vulgärt och onyanserat hat med en myckenhet av svordomar och invektiv är aldrig rätt och bör enligt mitt förmenande inte förekomma någonstans. Det är emellertid inte detta Göran Rosenberg i första hand vill åt. Han är ute efter att censurera de åsikter han själv och hans meningsfränder inom den politiskt korrekta kommuniteten ogillar. Det är de åsikterna Rosenberg avser när han orerar om det han kallar ”näthat”.

Som exempel på åsikter som inte borde ha fått framföras nämner Rosenberg en uppmärksammad artikel av Jimmie Åkesson i Aftonbladet 2009 – den skrevs dock inte ”inför EU-valet” som Rosenberg påstår utan i samband med SDs landsdagar på hösten samma år som EU-valet ägde rum – som var försedd med en rubrik som utpekade islam som det största hotet sedan Andra världskriget. Med Rosenbergs ord:

Det som tidigare inte hade kunnat sägas offentligt, kunde nu det.

Ironiskt nog var det dock inte Åkesson som hade satt rubriken till artikeln utan Aftonbladets redaktion. I sak har emellertid Rosenberg rätt. Artikeln var verkligen banbrytande för en ny öppenhet och åsiktsfrihet i svenska media och för det är Åkesson förtjänt av hela nationens tacksamhet.

Borttapade pass: är irakier slarvigare än andra?

Ett irakiskt pass – snart borttappat?

http://www.sydsvenskan.se/ekonomi/pass-fran-sverige-het-handelsvara-bland-exilirakier/

Länken ovan går till en artikel som varit publicerad i Sydsvenskan 31 juli 2007. Den handlar om det blomstrande geschäftet med irakiska pass.

Det var när jag sedan åtskillig tid tillbaka i min lokaltidning Länstidningen nära nog dagligen kunnat läsa radannonser under ”Förlorat” om borttappade irakiska pass som jag kom att intressera mig för detta ämne. Denna typ av annonser kan lyda ungefär som så:

Irakiskt pass borttappat. Ahmad Yussuf El-Khatib. Tel: XXX XXXXXX.

Det rör sig alltså, såvitt jag kan förstå, nära nog uteslutande om just irakiska pass som tappas bort. Kan detta möjligen tolkas som att irakier är slarvigare än andra nationaliteter? Det har nämligen visat sig att samma person tydligen kan förora både ett,  två, tre, fyra och fler pass. Är dessa människors krigstrauman kanske så svåra att de inte ens förmår hålla reda på sina viktigaste personliga identitetshandlingar?

.Nej, troligen är ingen av dessa förklaringar med sanningen överensstämmande. Efter att ha googlat på ”borttappade irakiska pass” står det klart för mig att det hela bottnar i ett lönsamt geschäft med just irakiska pass där den irakiska ambassaden i Stockholm framstår som spindeln i nätet. Bedrövligt i sammanhanget är att svenska tidningar medvetet eller omedvetet deltar i skumraskeriet.

Vad som händer är mestadels följande. En person säljer sitt irakiska pass för en god slant för att förse en släkting eller annan person från Irak eller Mellanöstern i stort med en identitetshandling och ett skäl att söka asyl i landet. Ofta finns asylskäl och/eller uppehållstillstånd angivna i passet. Sedan annonserar vederbörande säljare om att han eller hon har ”förlorat” sitt pass. Därefter vänder sig personen i fråga till den irakiska ambassaden i Stockholm och begär officiellt att få ett nytt pass. Som i sin tur kan säljas vidare. Och så vidare, och så vidare.

Artikel i Göteborgsposten om försvunna irakiska pass.

Denna ljusskygga verksamhet har pågått i åtskilliga år, detta trots att polisen enligt Ekot redan den 12 november 2007 uppmanade Migrationsverket att sluta klistra uppehållstillstånd i passen, så kallade G-pass.  Oslopolisen sprängde enligt uppgifter i Dagens Nyheter den 31 januari 2007 vidare en förfalskarliga som ägnat sig åt att hjälpa insmugglade människor som saknade asylskäl att skaffa sig nya identiteter. Nya pass fick man från Iraks ambassad i Stockholm. Den svenska rikskriminalpolisen förklarade sig medveten om problemet. Ändå fortsätter uppenbarligen verksamhet av denna typ till dags dato.

Aktiviteten har även belysts i Göteborgsposten. En talesman för irakiska ambassaden i Stockholm gav då följande förklaring:

När du förlorat ditt irakiska pass ska du annonsera i en tidning. Både för att bevisa att du tappat passet och att det är ogiltigt. Det är en del av dokumentationen i din nya passansökan hos oss. Irakier tappar sina pass som vem som helst, men vi måste annonsera om det.

Det är upp till envar att bedöma trovärdigheten i denna förklaring. Enligt Sydsvenskan kallades Iraks ambassadör till UD redan för sex år sedan för att förklara varför han utfärdat 28 500 irakiska pass. Tydligen köpte UD hans förklaring eftersom verksamheten pågår fortfarande. Och jag vägrar tro att irakier skulle vara slarvigare än andra nationaliteter.

Människosmuggling kan ske på allehanda sätt.

Jag är benägen att gå på riksdagsman Kent Ekeroths (SD) linje att den som ertappas med falskt pass skall utvisas på livstid ur landet och att insmugglade personer inte skall få söka asyl i Sverige. Så kallade papperslösa är ingenting annat än illegala immigranter och skall förpassas ur riket.

Vi kan se och lära en hel del av Finland som har betydligt bättre koll på pass- och invandringssituationen i stort. Där medför ett förlorat pass automatiskt polisförhör, eftersom ett finskt pass anses vara en nationell värdehandling och inte en vara som kan handlas med för egen vinnings skull som tydligen är fallet i Sverige. Så uppges också att i Finland är bara 5000 pass på avvägar jämfört med 250 000 hos oss.

Till en början skulle naturligtvis Länstidningen, Göteborgsposten och alla andra tidningar sluta upp med att stödja denna illegala verksamhet genom att ta in annonser av ovan beskrivet slag. Hela saken är dock känslig. I Sverige blir som bekant alla som på något sätt ifrågasätter invandringen eller utlänningars rätt att uppehålla sig i Sverige anklagade för att lida av svårartad rasism och xenofobi.

Hyresgästföreningen struntar i SD

Hyresgästbasen Barbro Engman vill inte försöka påverka SD.

Enligt många opinionsmätningar är Sverigedemokraterna (SD) riksdagens tredje största parti. Det imponerar dock inte på Hyresgästföreningens ledning. Trots att man planerar att satsa mer än 50 miljoner kronor på lobbyverksamhet för att göra bostadsfrågan till en av de fem största valfrågorna 2014 avser man enligt förbundsordförande Barbro Engman, som också sitter i projektets styrgrupp, inte att uppvakta SD i bostadsfrågan.

Engman citeras på följande sätt i Hyresgästföreningens medlemsblad Hem & Hyra:

Vad man än gör där Sverigedemokraterna är inblandade så fjärmar man sig från sakfrågorna. Bostadslyftet gynnas inte av det…

Barbro Engman, född 1948, kommer från en släkt med stark socialdemokratisk tradition. Hon var 1974-79 riksdagsledamot för S och statsrådsersättare till 1976. Hon har även suttit i Dalarnas landstingsfullmäktige. Tidigare har hon varit fackligt aktiv inom Försäkringsanställdas förbund och sysslat med missbruksvård. Sedan 2000 är hon förbundsordförande i Hyresgästföreningen.

Engman får dock mothugg inom det egna förbundet. Georg Hardt, verksam som utredare inom Hyresgästföreningen i Uppsala, citeras på följande sätt om Engmans och projektledningens inställning till SD:

Förr eller senare tror jag att vi måste kontakta dem. Sverigedemokraterna har stor makt. Hyresgästföreningen är bra på att lösa problem ute i bostadsområdena. Vi skulle kunna påverka Sverigedemokraterna i en positiv riktning eftersom deras bostadspolitik inte är färdigtänkt.

SD agerade vågmästare i riksdagen för en tid sedan när regeringens förslag till ändrade regler för andrahandsuthyrning av bostadsrätter behandlades i kammaren. På grund av SDs ställningstagande fick regeringen bara igenom en del av sitt förslag. Hyresgästföreningen uppges inte ha sökt påverka partiet inför omröstningen.

Georg Hardt, utredare vid Hyresgästföreningen i Uppsala, anser att SD bör kontaktas ”förr eller senare”.

Barbro Engmans uttalande vittnar om den utbredda och föga rationella beröringsskräck som florerar när det gäller inställningen till Sverigedemokraterna. Några brukar tala om att inte ta i partiet ”med tång”. Utredaren Georg Hardt vid Hyresgästföreningen i Uppsala tillhör en yngre generation än Engman, och om sunda förnuftet får råda är det hans linje som slutligen kommer att vinna gehör.

Osvuret är dock bäst. Sunt förnuft och socialdemokratiskt färgad intressepolitik går knappast alltid hand i hand.