Palestinsk historik: Sanningen om Nakbadagen

Staten Israel utropas av David Ben-Gurion i Tel Avivs stadsmuseum den 14 maj 1948.

I år har palestinaaraberna den 15 maj högtidlighållit den 65e så kallade Nakbadagen. Nakba betyder ”katastrof”, och den katastrof som avses är proklamerandet av den judiska staten Israel. Det finns en utbredd mytbildning om händelserna i samband med Israels bildande, varför det kan finnas anledning att här kortfattat återge händelseförloppet och historiken bakom.

Först måste konstateras att Palestina aldrig har varit en statsbildning och naturligtvis i än mindre grad det paradis för palestinaaraber det tenderar att utmålas som i debatten om israeliska versus palestinska intressen. Det var en dammig och outvecklad avkrok i utkanten av det Ottomanska riket, befolkat av såväl judar som araber, innan det efter Första världskriget blev ett brittiskt mandatområde. Således är det  lika korrekt att tala om judar som ”palestinier” som om araber.

Utvecklingen i riktning mot upprättandet av en judisk statsbildning kan sägas ha inletts med den moderna sionismens tillkomst i slutet av 1800-talet. Den österrikisk-judiske journalisten Thedor Herzl (1860-1904) utkom 1896 med sin banbrytande bok Der Judenstaat (Judestaten), som pläderade för en judisk stat i Palestina. Vid den första judiska världskongressen, som Herzl sammankallat till schweiziska Basel 1897, slogs denna strävan fast. Vid denna kongress bildades också World Zionist Organization (WZO).

Thedor Herzl, den moderna sionismens grundare.

WZO inledde en intensiv lobbyverksamhet med målsättningen att förverkliga sina planer på ett judiskt nationalhem i Palestina. 1909 grundades staden Tel Aviv av sionistiska pionjärer från den historiska hamnstaden Jaffa vid Medelhavskusten; Jaffa är i dag inkorporerat i Tel Aviv. 1910 inrättades den första kibbutzen. 1917 kom ett stort genombrott i de sionistiska ansträngningarna, då Herzl efterträdare Chaim Weissman (1874-1952) lyckades få Storbritanniens regering att genom den så kallade Balfourdeklarationen acceptera sionismen.

Åren 1922-48 var Palestina ett brittiskt mandatområde sedan det Ottomanska riket kollapsat i Första världskrigets kölvatten. Britterna sökte förhindra en alltför ymnig judisk immigration till Palestina utan att lyckas särskilt bra, och slutligen tvingades man inse att det bästa var att dra sig tillbaka. En judisk terrorkampanj, där den mest militanta grupperingen var den så kallade Sternligan – uppkallad efter den polske juden Avraham Stern (1907-42) – påskyndade britternas beslut att dra sig tillbaka. Sternligan, eller Lehi, var en utbrytning ur Irgun.

Avraham Stern, grundaren av Lehi.

Sternligan mördade under pågående världskrig 1944 den högste brittiske representanten i Mellanöstern, Lord Moyne, i Kairo och i september 1948 föll den svenske FN-medlaren, greve Folke Bernadotte, offer för mördarkulor avlossade av Lehi-aktivister i Jerusalem. Det mest spektakulära av alla judiska terrordåd var dock Irguns sprängning av King David Hotel i Jerusalem den 22 juli 1946, då 91 människor av olika nationaliteter omkom och 46 skadades.

Den 2 oktober 1947 accepterar Jewish Agency formellt FNs rekommendation om att Palestina skall delas i en judisk och en arabisk stat och uppmanar till fredlig samexistens. Palestinaaraberna uppmanas av omkringliggande arabstater att vägra acceptera FNs delningsplan och i stället gripa till vapen. Ett palestinskt inbördeskrig tar sin början. I Palestina bildas Det heliga krigets armé under ledning av Abd al-Qadir al-Husayni (1908-48) och Hasan Salama. Detta rövarband har beskrivits som klanen Husseins privatarmé.

Det Heliga krigets armé redo för attacker mot judiska mål.

Den 14 maj 1948 utropas staten Israel av den i dåvarande tsarryska staden Plonsk födde David Ben-Gurion (1886-1973), som blir Israels förste premiärminister, på Tel Avivs stadsmuseum. Jerusalem är vid denna tid omringat av arabiska arméer. Historisk förste president blir Chaim Weissman, en kemist med rötter i Vitryssland. Israel erkänns på ett tidigt stadium av både USA och Sovjetunionen.

Den 15 maj  svarar de arabiska staterna Egypten, Irak, Libanon, Transjordanien och Syrien med att attackera det nybildade Israel. Araberna förlorar emellertid detta liksom alla efterföljande krig mot den för sin existens kämpande judiska staten. Strax före angreppet uppmanar angriparna palestinaaraberna att fly – de skulle ju, enligt de segervissa arabstaterna, ändå snart få återvända i triumf.

Israel vägrade efter sin seger 1949 låta arabflyktingarna återvända, då fienden inte erkände den egna statens existens. Det palestinska flyktingproblemet har alltså skapats av arabstaternas omedgörlighet, inte som en medveten judisk plan att utvisa araberna ur Israel.

De palestinaaraber som valde att stanna i Israel har absorberats i det israeliska samhället och fick en betydligt bättre tillvaro än de som rättade sig efter ordern att fly. Undersökningar har visat att 80 procent av de omkring en miljon israeliska araberna föredrar israeliskt framför arabiskt medborgarskap.

Ben-Gurion, till vänster, tillsammans med den israeliske nationalhjälten Abba Kovner under det första arabisk-israeliska kriget.

I dag använder de palestinska grupperingarna Hamas och Fatah, liksom omkringliggande arabstater,  palestinaflyktingarna som en cynisk politisk hävstång i opinionsbildningen mot Israel. Således har arabstaterna motsatt sig en assimilering av palestinierna i sina samhällen och nekar dem till och med grundläggande mänskliga rättigheter. FN-organet UNWRA, som ensamt ansvarar för de palestinska flyktingarna, har vidmakthållit flyktingstatus även för de palestinaaraber som blivit medborgare i omkringliggande arabstater.

I samband med krigsutbrottet den 15 maj 1948 utvisades uppemot en miljon judar ur arabländerna de var bosatta i. Dessa judar lyckades under svåra umbäranden etablera en ny tillvaro och har inte givit upphov till någon flyktingkatastrof. Israel är i dag en blomstrande demokrati – det kan nämnas att arabiska representanter invaldes redan i det första israeliska parlamentet 1949 – medan omgivande, muslimskt styrda  arabstater grovt räknat befinner sig i olika grader av förfall med florerande förtryck, extremism, inbördeskrig och kaos.

Den utbrända jeepen efter attacken under shavuot.

Föga oväntat förekom israelfientliga terrorhandlingar på Nakbadagen. Raketer avlossades och attacker genomfördes mot israeliska mål. I byn Hursa nära Hebron, den största staden på Västbanken, skadades fyra israeliska soldater då en brandbomb kastades mot och träffade deras jeep. Två av soldaterna fick brännskador av andra graden. Angriparna fortsatte att kasta sten på soldaterna när de försökte ta sig ur fordonet.

Attacken skedde under den judiska högtiden shavuot, som firas till minne av mottagandet av torah på berget Sinani.

Fallet Assad: hur en tystlåten läkare kan bli diktator och massmördare

Bashar al-Assad ser med rätta bekymrad ut.

Det var inte tänkt att Bashar al-Assad, född 1965, skulle bli Syriens president. Han var i yngre dagar tystlåten, studieinriktad och så vitt känt ointresserad av politik. Efter medicinutbildning i Syrien begav han sig till Storbritannien för att förkovra sig vid Western Eye Hospital 1992. När den äldre brodern Basil dog i en bilolycka 1994 kallades unge Bashar hem till Syrien för att bli faderns, president Hafez al-Assad, efterträdare.

Hafez al-Assad (1930-2000) hade tagit makten i en oblodig statskupp 1970. Han upprättade en sekulär regim som i viss mån tolererade andra trosinriktningar än hans egen variant av islam – al-Assad tillhörde den alawitiska minoriteten – men styrde i övrigt landet med hård hand. De oroligheter som förekom innefattande både ett kuppförsök från brodern Riifat al-Assad och resningsförsök från Muslimska brödraskapet och andra islamistiska grupperingar.

Utrikespolitiskt bekämpade al-Assad-regimen Israel som man bekrigade i Oktoberkriget 1973 samt fick stöd från Sovjetunionen. 1976 intervenerade Syrien i Libanon som man mer eller mindre styrt efter behag sedan dess. I kriget i Persiska viken (Gulfkriget) 1991 deltog Syrien med en symbolisk styrka mot Saddam Hussein-regimen i Irak.

I februari 1982 beordrade president Hafez al-Assad ett flygangrepp mot den egna staden Hamah, där enligt en del uppgifter så många som 40 000 människor dödades.

Hafez al-Assad styrde Syrien med järnhand i 30 år.

När Bashar al-Assad efter faderns död 2000 övertog den äldre al-Assads roll dels som ledare för Bathpartiet, dels som Syriens president, var han egentligen för ung för den senare rollen. Det syriska parlamentet, Majlis Al Sha´ab, beordrades därför rösta igenom en sänkning av lägsta åldern för att bli president från 40 till 34 år. Bashar al-Assad råkade händelsevis vara just 34 år.

Den yngre al-Assad tillträdde som Syriens president den 17 juli 2000 efter att ha valts med 97,2 procent av rösterna. Några andra kandidater fanns händelsvis inte. 2007 återvaldes han för ännu en sjuårsperiod, nu med 97,6 procent. Nästa presidentval skall hållas 2014.

När Bashar blev president fanns, både i hemlandet och utomlands, vissa förhoppningar om att denne ögonskenligen blide, välutbildade och språkkunnige ögonläkare skulle genomföra demokratiska reformer. Dessa förhoppningar har eftertryckligt kommit på skam. Således har Assad-regimen av internationella människorättsorganisationer såsom Human Rights Watch och Amnesty International anklagats för ägna sig åt systematisk tortyr, fängslanden och mord på oliktänkande.

Sedan 2006 råder i Syrien utreseförbud för oppositionella och en mängd andra inskränkningar i de mänskliga fri- och rättigheterna. Demokrati och frihet står inte på agdendan trots upprepade men vaga löften från Assads sida. Utrikespolitiskt har Bashar al-Assad fullföljt traditionen från faderns sida genom att vara motståndare till Israel, västvärlden och USA och även genom att styra och ställa efter gottfinnande i Libanon, icke minst genom sin bundsförvant Hizbollah som vägrar erkänna Israel och ägnar sig åt regelmässig terror mot det södra grannlandet..

Goda vännerna al-Assad och Putin träffades i Moskva i december 2012.

2005 dödades den libanesiske premiärministern Rafik Hariri i ett mordanslag som bar den syriska regimens alla insignier. Bashar al-Assad har i en intervju med The Wall Street Journal uttryckligen sagt sig vara ”anti-Israel” och ”anti-väst”. I motsats härtill har han, liksom fadern, odlat vänskapsförbindelserna med Ryssland som bland annat satt stopp för planerade NATO-bombningar mot regeringsstyrkorna. Med mullornas Iran upprätthålls intima förbindelser. En trogen vän och uppbackare var vidare framlidne diktatorskollegan Hugo Chávez i Venezuela.

Det var i slutet på januari 2011 som den så kallade arabiska våren drabbade även Syrien. Oppositionen började nu kräva exotiska företeelser såsom politiska reformer, hävande av undantagstillståndet med anor från 1963 samt medborgerliga fri- och rättigheter. Assadregimen drabbades av panik och svarade med våld och krigshandlingar mot den egna befolkningen.

I augusti 2011 attackerade regimen landets främste politiske karikatyrtecknare, den internationellt inflytelserike Ali Farzat, som blev svårt skadad i ett rått överfall. Assads råskinn bröt sönder händerna på Fazsat för att han inte skulle kunna fortsätta driva med förtryckarregimen i Damaskus. Händelsen väckte bestörtning i omvärlden.

Ali Farzat vårdas på sjukhuset efter överfallet.

Krigstillståndet mellan regimen i Damaskus och den brokiga syriska oppositionen har därefter trappats upp och visar inga tendenser till att mattas av. Snarare tvärtom. Alla internationella medlingsförsök har misslyckats. Samtidigt fortsätter civilbefolkningens lidanden alltmedan flyktingströmmen tilltar.

Även om oppositionsstyrkorna, bland dem en hård kärna kompromisslösa jihadister med internationella inslag, inte är Guds bästa barn utan får uppbära sin del av ansvaret för den uppkomna situationen är det Baath-regimen under Bashar al-Assad som måste axla huvudansvaret. Detta genom sin förkärlek för excessivt våld, bland annat omfattande kemiska stridsmedel och bombningar av byar och städer och genom sin obefintliga flexibilitet.

Bashar al-Saddam är fången i det förtryckarsystem som skapades av fadern Hafez al-Assad. Den yngre Assad saknar uppenbarligen all förmåga att frångå sin roll som traditionell arabisk diktator, för vilken det egna folket endast är till nytta om det gagnar de egna maktambitionerna. Detta är den föga uppbyggliga  förklaringen till att en ursprungligen tystlåten ögonläkare utan politiska ambitioner blott alltför lätt kunde smälta in i rollen som diktator och massmördare.

lEn tecknares kommentar till Assad-regimens överfall på Ali Farzat…

Chávez död: det politiska helvetet får förstärkning

Hugo Chávez och Mahmud Ahmadinejad i Caracas.

En martyr har fallit offer för en misstänkt sjukdom. Venezuela förlorade sin modige, starke son och världen en vis och ren ledare.

Så lyder de mest översvallande kondoleanserna sedan Venezuelas diktator Hugo Chávez (1954-2013) avlidit på Stalins dödsdag den 5 mars, jämnt 60 år sedan den på sin tid så uppburne sovjetledaren gick ur tiden. De framfördes av Irans  president Mahmud Ahmadinejad. Tämligen ampla lovord till Chávez ära yttrades även av ledare såsom Raúl Castro (Kuba), Daniel Ortega (Nicaragua), Vladimir Putin (Ryssland) och Ban-ki Moon (FN). Det var emellertid endast den patetenterat debile Ahmadinejad som kom på den absurda tanken att beteckna Chávez som ”vis” och som antydde att han föll offer för en (utan tvivel USA-ledd) konspiration.

Hugo Chávez frånfälle innebär att det speciella helvete som inrättats för politiska diktatorer får förstärkning. Ty det var inte litet den forne militären och kuppmakaren hann med under sin tid vid makten 1999-2013, avbruten endast av ett missslyckat kuppförsök som varade i två dygn 2002. National Reviews Jim Geraghty skriver online:

By his second full time in office, the concentration of power and erosion of human rights had given the government free rein to intimidate, censor, and prosecute Venezuealans who criticized the president or thwart his political agenda.

Hugo Chávez led åtminstone sedan 2011 av cancer i underlivet, men när han slutligen avled i Caracas var det enligt uppgift till följd av en hjärtattack. Hans sista ord var inte av det mer heroiska slaget. Eftersom han var alltför svag för att tala formade han läpparna till följande budskap:

Jag vill inte dö. Snälla, låt mig inte dö.

Men dog, det gjorde han. Inte ens ”de bästa” läkarna på Kuba eller i Venezuela kunde rädda denne bisarre diktator som mest liknande en pajas och som hann bli 58 år innan hans Gud – Chávez var i likhet med de flesta andra latinamerikaner troende katolik – bestämde att det inte längre fanns plats på jorden för honom. Under den tid han fanns bland oss hann han dock med att göra åtskillig skada.

Hugo Chávez ledde till sin död Venezuelas förenade socialistiska parti. Han gjorde militär karriär 1970-89 och slutade i det militära som överstelöjtnant. Hans karriär mot den yttersta makten kan sägas ha tagit fart med El Carazco (ungefär kaoset i Caracas) 1989-92, då Venezuela och framförallt dess huvudstad Caracas drabbades av oroligheter som ett resultat av de marknadspolitiska reformer som företogs av president Carlos Andrés Perez efter internationella påtryckningar från bland andra Internationella valutafonden (/IMF).

Det Chávez-ledda kuppförsöket 1992 misslyckades.

Chávez ställdes i spetsen för ett militärt elitkommando med uppgift att störta den demokratiskt valda regeringen. Chávez ord efter det avvärjda kuppförsöket blev bevingade: ”Vi har misslyckats, tills vidare (por ahora)”. Chávez fängslades men släpptes efter två år 1994 som en hjälte för många av sina landsmän. Han inledde omedelbart en politisk kampanj genom att resa runt i alla landets delar , särskilt slumområdena. Detta bar frukt: i presidentvalet 1998 fick Hugo Chávez 56,2 procent av rösterna mot 39 procent för medtävlaren Henrique Salas Römer.

Den nyvalde presidenten sade sig ha som målsättning att eliminera fattigdomens strukturella rötter, få bukt med den utbredda korruptionen och att göra fattiga venezolaner delaktiga av den politiska processen. Han vände sig därtill med särskild kraft mot vad han och många kolleger på vänsterkanten kallade ”imperialismen”, det vill säga USA och västvärlden där nyliberala strömningar var starka. Det blev i det perspektivet självklart för honom att liera sig med den blodbesudlade Castro-regimen på Kuba som såg Chávez som sin speciella protegé.

Själv valde Chávez att benämna sin version av den saliggörande socialismen ”den bolivarianska revolutionen” efter den sydamerikanske frihetskämpen Simón Bolívar (1783-1830), som föddes i Caracas och som befriade Peru, Venezuela, Nya Granada (Colombia) och i någon mån även Ecuador från det spanska väldet. Bolivar planerade att samla alla forna spanska kolonier i Sydamerika i en union.

Simón Bolivar (1783-1830).

Liknande visioner hade även Chávez, och till en del kan han sägas ha lyckats: hans venezolanska revolution blev ett föredöme för ett antal länder i Latin- och Sydamerika. Ett utflöde av denna vänstergemenskap blev handelspakten ALBA med målsättningen att vara en motvikt mot handelsberoendet av USA och medverka till sydamerikansk integrering. På Kuba applåderade kommunistjuntan givetvis kraftigt. Enda dissonansen i den latinamerikanska hyllningskören är grannlandet Colombia, som anklagat Chávez-regimen för att stödja FARC-gerillan. Svenska vapen som exporterades till Venezuela 1985 har för övrigt hittats hos FARC.

I det presidentval som hölls 2000 valdes Chávez återigen efter att ha fått närmare 60 procent av rösterna. 2002 försökte så delar av den politiska oppositionen, delar av militären och ett antal privata radiostationer kuppa bort Hugo Chávez från presidentposten och ersätta honom med affärsmagnaten Pedro Carmona, men det hela var över redan efter 48 timmar. Carmona, som var president 12-13 april 2002, placerades i husarrest men lyckades fly till Colombia för att sedan dyka upp i Miami i USA.

2002-2003 ledde missnöje med Chavéz-styret till generalstrejker och oroligheter i Venezuela, och 2004 försökte oppositionen få bort vänsterpresidenten genom en folkomröstning men den vann Chávez-sidan klart. I presidentvalet 2006 fick Chávez 62,84 procent av rösterna mot endast 36,89 procent för utmanaren Manuel Rosales. Kraftig internationell kritik riktades dock mot det sätt på vilket valet genomfördes.

Pedro Carmona svär presidenteden i april 2002.

En grupp EU-observatörer skrev en rapport på 300 sidor där regimen anklagades bland annat för att offentliganställda tilläts verka för Chávez återval på arbetstid, att statliga media öppet stödde Chávez kandidatur, att valhemligheten bröts av valnämnder, samt att 15 procent av vallokalerna inte höll internationell standard.

2007 hölls i Venezuela en folkomröstning om ett kontroversiellt förslag till ny konstitution som framlagts av Chávez. Här föreslogs exempelvis förbud mot diskriminering på grund av sexuell läggning, sex timmars arbetsdag samt att Venezuela skulle fastslås vara en ”socialistisk stat”. För en gångs skull åkte dock Chávez på pumpen med röstningsprocenten 51-49.

Vid sitt frånfälle har Hugo Chavéz främst hyllats för att han förbättrat de fattigas situation, och en del ligger det i det – under hans styre har fattigdomsprocenten nedbringats från 48 till 28 procent. Med Kuba som förebild har fri sjukvård införts. Under Chávez-eran har dock brottsligheten i storstäderna ökat med 57 procent. Vidare har Venezuela sjunkit ner ända till 174e plats på det ekonomiska frihetsindexet och till 172a plats när det gäller korruption. Därmed är Venezuela klart sämst i hela regionen.

Den socialistiska regimen har vidare konfiskerat land och privatägda företag med varubrist, prisökningar och en krympande ekonomi som följd. Man har även höjt skatterna för utländska oljebolag, något som lett till minskad oljeproduktion – trots det har landets oljeinkomster trefaldigats. Pengarna har Chavéz delvis använt för att stärka sitt politiska grepp om landet.

Venezuela har fått utstå hård kritik från människorättsorganisationer som Amnesty International och Human Rights Watch för att grundläggande mänskliga fri- och rättigheter har hotats och kränkts under Hugo Chávez regim. 2010 kritiserade den Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter landet för brott mot de mänskliga rättigheterna. Bland annat konstaterades att domstolsväsendet inte kan anses vara oberoende och att rättssäkerheten därmed är hotad. Det är även klarlagt att tortyr förekommer och det har förekommit uppgifter om utomrättsliga avrättningar. Korruptionen är utbredd inom alla delar av samhället. Chávez svarade stilenligt med att kalla kommissionens ordförande för ”en skit” och hotade med att Venezuela skulle lämna kommissionen.

Tysklands väna förbundskansler Angela Merkel: ”nazist” enligt Chávez.

Man kan kalla Hugo Rafael Chávez för mycket, men att visdom skulle vara ett utmärkande drag hos honom – som Irans Ahmadinejad ville göra gällande – är bara skrattretande. Hans tid vid makten är belamrad av pinsamma, okunniga och klumpiga uttalanden. Tysklands förbundskansler Angela Merkel har han kallat ”nazist”. USAs president George W. Bush blev ”djävulen”, Spaniens premiärminister José Maria Aznar ”fascist”. Inför det amerikanska presidentvalet 2008 kallade Chávez Barack Obama för El Negro (den svarte). Colombias president har han bett ”dra åt helvete”. Och när ovannämnde Ahmadinejad kom på besök i Caracas sade Chávez att ”Israel är USAs mördarverktyg”.

Utrikespolitiskt har Hugo Chávez framförallt idealiserat Kuba. I samband med Libanonkriget 2006 lät Chávez kallas hem Venezuelas diplomatiske företrädare från Tel Aviv och påstod att Israel var i färd med att begå en ny ”Förintelse”. Israel svarade med att kalla hem sin ambassadör i Caracas. I samband med upproret i Syrien har Chávez och hans regim stått fast vid Baathpartiets och Bashir al-Assads sida.

Nicolas Maduro är tillförordnad president.

Om framtiden för den ideologi som kommit att kallas chavinismen efter sin upphovsman kan man bara spekulera. Vicepresidenten Nicolas Maduro har lovat att föra Chávez socialistiska politik vidare, men det är osäkert hur Maduro – som inte alls har samma lyskraft som den framlidne presidenten – kommer att lyckas med det. Han får nu tillfälligt ta över Chávez position tills presidentval skall utlysas inom en månad. Där kommer han att utmanas av högeroppositionens Henrique Capriles som förlorade till Chávez förra året, då Chávez omvaldes för en fjärde ämbetspertiod - 55 mot 44 procent.

Ett av de första besluten Maduro tagit som tillförordnad president uppges vara att låta Hugo Chávez kropp balsameras och visas upp för allmänheten – precis som skett med andra vänsterdiktatorer såsom Lenin, Stalin, Mao Tse-tung och Kim Il-sung.

I valet ställer oppositionen i Venezuela  återigen upp med Henrique Capriles.

Islamonazistisk propaganda mot judar: jihadisterna laddar upp

Budskap av det här slaget är vanligt förekommande på islamska demonstrationer runt om i världen.

http://www.apg29.nu/index.php?artid=6700

Länken ovan går till en video,  som på ett instruktivt sätt belyser det som så lätt hamnar i skymundan hos de toleransens apostlar som inte vill se några fel hos islam: det hat mot judar och allt judiskt som finns som en mörk underström inom islam. Det är en utmaning för moderna och moderata muslimer att göra upp med detta fenomen.

Man kan spåra islams negativa inställning till judar tillbaka till profeten Muhammeds liv och verksamhet på 600-talet. Fenomenet får en belysning i Kader Abdolahs på historiska fakta baserade roman om Muhammed med titeln Sändebudet (2007, svensk upplaga Norstedts 2010, sidorna 220-221):

Mohammad hade börjat tycka illa om judarna på grund av deras sammansvärjning med Mekkas armé; han förstod att så länge judarna var i staden skulle han inte kunna vinna krigen. Han väntade på rätt tillfälle att definitivt lösa problemet med judarna…Mohammads tålamod började tryta och han fattade ett beslut som han längde hade velat ta. Han gav judarna en dag på sig att lämna staden. Varje familj fick ta med sig så mycket ägodelar som en kamel kunde bära och måste lämna kvar guld och pengar.

Medinas judar vägrade fräckt nog dock att hörsamma Muhammeds order. Då lät profeten bränna ner deras dadelpalmer och förstörde på så sätt deras odlingar. Muhammed uppmanade nu på nytt judarna att ge sig av, annars skulle han också bränna deras bostäder. Nu skulle de inte heller få ta med sig någonting, något Muhammed påstod Allah själv hade befallt. Judarna gav sig slutligen av men de brände själva sina bostäder och ägodelar så att inte Muhammed skulle kunna lägga beslag på dem för egen del.

Toleransens apostlar brukar betona att såväl kristna som judar i Koranen betecknas som ”bokens folk” och att judendom, kristendom och islam är så kallade abrahamitiska religioner efter den gemensamme stamfadern Abraham. Detta stämmer till en del. Men det stämmer också att judar i Koranen (exempelvis i surorna 2:61, 5:60 och 7:166) omnämns såsom bland annat apor och grisar. Visserligen står det inte att judar generellt är apor och grisar men däremot vissa judar som enligt Muhammed har brutit sabbaten.

Se här hur en imam försöker förklara saken:

http://fragaimamen.se/varfor-kallas-judar-for-grisar-i-koranen/

Faktum kvarstår dock. Muhammed skrev i Koranen att vissa judar kan jämföras med grisar/svin och apor. Just dessa tillmälen har sedan använts av otaliga muslimska hatpredikanter i syfte att brännmärka hela judenheten och Israel. Bland annat av Egyptens president Muhammad Mursi med hemvist i islamistiska Muslimska Brödraskapet i ett TV- framträdande innan han blev president:

Egyptens president Muhammad Mursi om judar innan han tillträdde sitt ämbete.

Mursi brännmärker i sin framställning även Israel och judarna – även om han föredrar att tala om ”sionister”, också om judar i historisk tid långt innan den sionistiska ideologin fanns – bland annat som ”blodsugare” och ”krigshetsare” samt förkastar en tvåstatslösning för israeler och palestinier i Mellanöstern; han tänker sig att araberna skall lägga beslag på hela det område som nu utgör staten Israel. En video från Mursis framträdande finns på bloggen Sapere Aude här:

http://www.sapereaude.se/blog/?p=9570

Det finns, som framgår av videon överst i det här inlägget, klara likheter mellan islamistisk och nationalsocialistisk propaganda avseende det judiska folket. Det är ingen tillfällighet att publikationer av typ Sions vises protokoll och Hitlers Mein Kampf är oföränderliga storsäljare i arabvärlden inklusive de palestinska områdena, där redan förskolebarn får lära sig hata judar och det eftersträvansvärda i att bli självmordsbombare.  För militanta muslimer tenderar Adolf Hitler att vara en stor hjälte vars enda misstag var att han inte lyckades utrota alla judar. Den inställningen mötte jag själv under ett besök på Västbanken 2005. Antisemitismen är i själva verket en integrerad del av vardagslivet i arabvärlden.

En av historiens mest beryktade muslimska antisemiter var Jerusalems stormufti Haj Amin al-Husseini (1895/97-1974) som hetsade araber mot judar vilket ledde till massakrer i Jerusalem före Andra världskrigets utbrott. Stormuftin mottogs 1941 i audiens av Tysklands då till synes obetvinglige diktator Adolf Hitler (1889-1945). Al-Husseini uppmanade Hitler att massutrota judarna och fick muslimska förband i Waffen-SS uppkallade efter sig.

Det tillhör rutinen att islamistiska demonstrationer världen över, exempelvis i Malmö, bär på nazi- och hitlervänliga plakat och skanderar slagord i samma riktning, ofta på arabiska.

Haj Amin al-Husseini inspekterar tyska vapen under Andra världskriget.

Det finns naturligtvis hyggliga och moderata muslimer som inte bekänner sig till hatbudskapet mot judarna och som tar avstånd från jihadistisk terrorism. Troligen hyser flertalet muslimer en sådan uppfattning. Det stora problemet är att det fortfarande är islamisterna som hörs mest med sitt hatbudskap och att de inte tvekar använda våld inte bara mot judar och kristna utan också mot muslimer som inte rättar in sig i de militanta leden. Ju större muslimsk invandring vi får till Sverige, desto fler hatpredikanter och jihadister får vi också in med påföljd att alltfler unga och lättledda muslimer beger sig utomlands för att genomgå terroristträning..

Vår tolerans och allmänna snällhet riskerar leda till att vi inte uppmärksammar det hot mot den västerländska civilisationen som det islamistiska hatbudskapet i så hög grad utgör. Lägg därtill att professionella så kallade antirasister i och utanför Expo är snara att brännmärka alla som uppfattar den islamistiska faran som ”rasister” och ”nazister”. Jag tänker icke minst på den utmärkta tidningen Dispatch International som är utomordentligt informativ när det gäller att belysa islamistiska krafter. Den kallas regelmässigt ”rasisttidning” i Expos spalter.

Hizbollahsoldater hyllar Hitler genom att göra romersk hälsning/nazihälsning.

Dispatch hade nu senast i sitt nummer den 28 februari en artikel av Jill Bellamy Van Aalst som visar hur terroristorganisationen Hizbollah har planer på att sätta upp en armé om 50 000 man och ta kontollen över vapenlagren i Syrien om Assad-regimen skulle falla, något som alltmer framstår som en tidsfråga. Om dessa planer realiserades skulle Hizbollah, som stöds av Iran och har sin bas i Libanon, få tillgång till biologiska stridmedel vilka kan sättas in mot mål i Europa.

Hizbollah ligger bakom flera av den senare tidens väpnade konflikter i Mellanöstern med sina återkommande raketbeskjutningar mot civila mål i Israel. Dessa raketbeskjutningar, vars precision hitintills varit rätt dålig, skulle framstå som rena söndagsskolan om man skulle få tillgång till biologiska, kemiska och kanske även nukleära vapen.

Råare våld med massinvandring

Hasan Güven, 26.

När jag i fredags var nere i centrala Södertälje för att handla mat var den norra delen av Gågatan mellan Telgehuset och varuhuset Kringlan avspärrad av blåvit polistejp. Inuti avspärrningen fanns bland annat ett rutigt klädesplagg, något slags kasse samt ett antal mindre gula skyltar med siffrror på.

Orsaken var, fick jag höra, att det utbrutit skottväxling mellan polis och ett antal personer vilka genomfört ett våldsamt rån mot en guld- och juveleraraffär i Telgehusets galleria. Lyckligtvis var det en av the bad guys - vilka uppges ha varit beväpnade med AK47or (Kalasjnikovs) –  som hade träffats i huvudet. Själv fick jag lugna mig med en Guinness och en Jäger på en närbelägen pub.

Den skjutne mannen uppges vara en 26-åring från Norsborg med namnet Hasan Güven och av kurdisk härkomst. Han skall tidigare ha varit anhållen för förberedelse till grovt rån. Flera av de personer som greps i samband med rånet har identifierats med afrikanskt klingande namn.

En av följderna av massinvandringen till Södertälje och Sverige är en kraftigt accelererad brottslighet med maffialiknande karaktär och en allt råare typ av våld i samband med denna. Därom vittnar den pågående (omtagna) så kallade gangsterrättegången mot företrädare för Södertäljes kriminella nätverk. Det är inte lätt att hitta svenskklingande namn bland de lagförda brottslingarna med bland annat mord och utpressning på sina samveten.

En alltför vanlig syn i Södertälje.

Att en massiv invandring och grov brottslighet har ett tydligt samband är logiskt. Eftersom det för en nyanländ invandrare är mycket svårt att få jobb och därmed etablera sig i samhället är det inte överraskande att några ägnar sig åt en många gånger lukrativ brottslig verksamhet. Många av immigranterna kommer därtill från länder och områden där våldet är epidemiskt och dagligt förekommande typ som i Irak eller Syrien.

Irakierna har i dag gått om assyrierna/syrianerna som den största invandrargruppen i Södertälje. Det lär dock inte dröja särskilt länge innan syrierna tar över ledartröjan om situationen i Syrien fortsätter att vara bortom all kontroll, vilket allt tyder på. Inom bara något år kommer hälften av alla södertäljebor att vara av utländsk härkomst.

Det finns givetvis även svenskfödda grovt kriminella vilka inte är ett dugg bättre än sina utländska kolleger. Men det var med massinvandringen som maffiabrottsligheten började florera på allvar och våldet började bli allt mer brutalt. Jag tror inte man behöver vara sverigedemokrat för att konstatera detta.

Bara SD tycks dock vara villigt att göra något åt eländet. Företrädare för övriga partier fortsätter med en dåres envishet upprepa hur berikande mångkulturen är och tvekar inte, som i Centerpartiets fall, att föreslå fri invandring.

Guds ord i öknen

 Den helige Antonius (251 - 356) gav upphov till klosterväsendet.

Så har jag då besökt Betlehemskyrkans Israel-grupp igen. Sammankomsten den 11 maj ägnades åt ett anförande av Gertrud Lindby på temat ”Guds ord i öknen”. Efter vanligheten bjöds en hel del av intresse och inspiration.

Gertrud Lindby, tidigare verksam bland annat vid Svenska kyrkans teologiska institut i Jerusalem, använde ett bildspel för att göra anförandet mer levande. Hon inledde med att orientera om den främste och tidigaste av de så kallade ökenfäderna, den helige Antonius.

Antonius anses ha levt åren 251 – 356 och uppnådde om detta stämmer en minst sagt ansenlig ålder. Han sålde respektive gav bort allt han ägde till de fattiga och begav sig ut i den egyptiska öknen, där han slog sig ned i en övergiven försvarsanläggning. Allt detta skedde sedan han först ordnat med systerns försörjning.

Sålunda gav Antonius – som tillhörde den koptiska kyrkan – upphov till klosterväsendet. Sankt Antonius-klostret var därför det allra första klostret. Den bakomliggande idén var att en utvald skara män – kvinnor tillkom efter hand – skulle avsäga sig den syndfulla världen och i stället ägna sig åt fromma övningar i öknens avskildhet.

Gertrud Lindby menade att öknen verkligen är en utmärkt vistelseort för den som önskar begrunda tillvarons mysterier eller helt enkelt bara är ute efter en tids avstressande tillvaro. Hon redogjorde även för några personliga upplevelser i ökenmiljö, upplevelser av frid och ro.

Här syns den pelare på vilken Symeon styliten (388 – 459) satt uppflugen i tre decennier. Byggnaderna uppfördes senare.

Standardverket för den som vill veta mer om den helige Antonius och andra så kallade ökenfäder är Ökenfädernas tänkespråk. De heliga fädernas råd för den som söker fullkomlighet. Den utkom i nyöversättning 2009, och för den som är intresserad finns information här:

http://johannesakademin.wordpress.com/2009/11/11/okenfadernas-tankesprak/

Fullkomlighet anses vanligen vara ett mänskligt ideal som icke är möjligt eller ens önskvärt att uppnå för vanliga dödliga. Möjligen är det också så. Dock bör man betänka att Jesus faktiskt enligt Matteusevangeliet 5:48 anmanar:

Varen alltså I fullkomliga, såsom eder himmelske fader är fullkomlig (1917 års bibelöversättning).

Detta tog uppenbarligen ökenfäderna fasta på. En särskild typ av ökenlevande asketer eller eremiter som Gertrud Lindby berörde var de så kallade pelarhelgonen, styliterna. Dessa självplågare framlevde sin ensliga tillvaro uppflugna på höga pelare, vilka kunde vara allt från tre till 18 meter höga.

Det mest kända av alla pelarhelgon var Symeon styliten (omkring 388 – 459) vilken i cirka 30 år vistades på en pelare i Qalat as-Siman nära Aleppo i Syrien. Han uppmärksammas ännu med helgdagar i såväl den västliga som den ortodoxa kyrkan.

Det förekommer emellertid ännu denna dag som är att människor söker sig ut i öknen för att finna ro och vila. De nomadiserande beduinerna har som bekant öknen som naturlig omgivning.

Gertrud Lindby berättade att Israels turistministerium ordnar ökenturer på kamel alternativt jeep. Turister får därvid bo i särskilt anpassade beduintält.

 Jesus frestas av Djävulen enligt en konstnärs version.

Bibeln innehåller talrika ställen där olika slag av ökenanknutna aktiviteter berörs. Redan i Första Mosebok i den judiska bibeln (det så kallade gamla testamentet) berättas om hur det judiska folket tillbringade 40 år i öknen efter uttåget ur Egypten.

Och i den kristna delen av bibeln (”nya testamentet”) kan vi bland annat läsa om hur Jesus tillbringar 40 dagar i öknen och därefter frestas av Djävulen.

Syriens stormufti hotar Europa, USA och Israel

Syriens stormufti hotar Väst.

Syriens stormufti, doktor Ahmad Badr Al-Din Hassoun, har i hotfulla ordalag farit ut mot Europa, USA och Israel. I en utsändning på Syria News TV och i ett uttalande på Internet den 9 oktober lovar han släppa lös en hoper självmordsmördare ifall Västvärlden skulle komma på tanken att angripa Syrien.

Här följer, i översättning från engelskan av mig, delar av doktor Hassouns budskap:

I samma ögonblick som den första missilen träffar Syrien kommer alla Libanons och Syriens söner och döttrar att sträva efter att bli martyrskaps-sökare i Europa och på palestinsk jord. Jag säger till hela Europa och till USA: vi kommer att förbereda martyrskaps-sökare som redan finns ibland er om ni bombar Syrien eller Libanon. Från och med nu kommer det att bli ”öga för öga, tand för tand, och den som utdelade första slaget är mest orättfärdig”, och ni är dem som har gjort oss en orättvisa.

Jag säger till varje arab och till varje mänsklig varelse: tro inte att de människor som kommer att begå martyrskap i Frankrike, Storbritannien eller USA kommer att vara araber eller muslimer. De kommer att vara en ny Jules Jammal* eller en ny Muhammad Al-Durrah**. De kommer alla att vara som (forna tiders) rättfärdiga. Jag vädjar till er att inte komma nära vårt land.

Stormuftins hot gäller Sverige i lika hög grad som något annat europeiskt land. Kanske mer än så – Sverige står inte särskilt högt i kurs sedan ledare ur den syriska oppositionen träffats i Stockholm under UD:s beskydd.

 Jules Jammal offrade sig i Suezkriget.

* Jules Jammal (1934-56) var en officer i den syriska flottan som under Suezkriget den 29 oktober 1956 sänkte ett franskt linjefartyg genom att köra in en båt fylld med sprängämnen i det. Han har alltsedan dess hyllats som en odödlig hjälte i Syrien samt även Egypten.

** Muhammad Al-Durrah var en tolvårig arabisk pojke som den 30 september 2000, under Andra intifadans andra dag, med sin pappa Jamal hamnade mitt i en skottlossning i Gazaremsan mellan soldater ur israeliska armén och de palestinska säkerhetsstyrkorna. Pojken dödades medan fadern skottskadades. Händelsen filmades av fransk TV och spreds över världen, och först tycktes det stå klart att israelerna var de som skjutit de dödande skotten. Senare efterforskningar har dock visat att det är oklart vilka som sköt Muhammad- det kan lika gärna ha varit palestinierna.

Sanningen om ”fredens man” Abbas

Arafat och hans efterträdare Abbas.

Efter Mahmoud Abbas tal i FN om att världsorganisationen skulle erkänna ”Palestina” som en egen statsbildning sägs en ”ohelig allians” ha bildats mellan USA, Israel, Iran och Hamas. För samtliga dessa skulle ett självständigt ”Palestina” innefattande 1967 års gränser, av olika skäl, utgöra något av en katastrof. Samma gränser kallades av förre israeliske diplomaten och utrikesministern Abba Eban för ”Auschwits-gränserna”.

En händelse som illustrerar det terroristiska/islamistiska Hamas inställning inträffade under Abbas tal. En restaurangägare i Gaza City hade en TV, där talet direktsändes, påslagen. Två civilklädda Hamas-poliser tvingade honom att slå av TVn och förde därefter bort honom till en arrestlokal. Läs mer här:

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/ohelig-allians-efter-abbas-vadjan-i-fn_6503244.svd

Israels vägran att acceptera en palestinsk stat med 1967 års gränser är lätt att begripa. När dessa gränser rådde – det vill säga före 1967 – var det en enkel sak för invaderande fiendearméer att tränga sig in i landet via den smala remsan i Israels mittparti. Eftersom Israel inte ville vara med om detta igen annekterade man därför det som numera kallas Västbanken.

När det i dag talas om att Israel ”ockuperar” Västbanken bör man ha klart för sig, att detta gamla bibliska område ursprungligen hade reserverats för det judiska Palestina. Det kan därför med viss rätt hävdas, att det är palestinierna som i form av PLO/Fatah i dag ockuperar de områden på Västbanken som ligger under deras kontroll men som rätteligen borde tillhöra judarna.

Hamas för sin del har länge legat i luven på PLO/Fatah och har en minst sagt kylig inställning till PLO/Fathas och Abbas försök att via någon form av internationella  förhandlingar skapa en palestinsk stat. Det Hamas är allra mest intresserat av är att via en blodig, väpnad kamp utplåna Israel och slänga judarna i Medelhavet. Hamas uppbackare Iran stödjer självfallet sin vapenbroder.

”Storpalestina” enligt palestinsk geografi som Abbas ansluter sig till.

Mahmoud Abbas, även känd som Abu Mazen, är för sin del en föga trovärdig ”fredens man”. Född i Safed 1935 gick han tillsammans med sin familj i landsflykt till Syrien, då omkringliggande arabländer angrep den nybildade staten Israel i maj 1948. Arabländerna hade uppmanat de omkring en miljon araberna i Israel att fly för att sedan kunna återvända i triumf efter den arabiska segern. Vi vet hur det gick med denna förhoppning.Från Syrien flyttade Abbas till Qatar, där han 1957 var med om att bilda motståndsrörelsen al-Fatah.

Mahmoud Abbas/Abu Mazel disputerade i Moskva 1982 på avhandlingen Den hemliga kopplingen mellan nazisterna och ledarna för den sionistiska rörelsen, vilken senare gavs ut i engelsk översättning. Abbas har med visst fog beskrivits som förintelseförnekare. En mer korrekt term är kanske historierevisionist. Abbas har förvisso beskrivit Förintelsen av judarna som en tragisk händelse, men samtidigt förklarat sig ovillig att nämna siffror i sammanhanget. Snarare än den officiella siffran sex miljoner, menar Abbas, var det  ”något hundratusental” judar som mördades av nazisterna.

Mahmoud Abbas menar att ”något hundratusental” judar dog i Förintelsen.

Abbas var en av de drivande krafterna bakom tillkomsten av Oslofördraget 1993, vilket stipulerade att Israel skulle avträda mark åt PLO i utbyte mot att den palestinska organisationen erkände Israels rätt att existera, satte stopp för terrorismen, såg till att terroristerna avväpnades, samarbetade med israelerna för att gripa efterlysta terrorister samt införde fredsfostran i skolorna.

Omvärlden, och inte minst den norska regeringen, jublade när avtalet var i hamn – äntligen var freden i Mellanöstern säkrad. När det kom till kritan levde dock inte PLO upp till någon av sina utfästelser. Abbas  tillhör dem som varit mest vältalig i försvarandet av PLO:s avtalsbrott.

I mars 2003 utsågs Mahmoud Abbas/Abu Mazen till palestinsk premiärminister under ”presidenten” Yassir Arafat. Det skar sig emellertid dem emellan, då Abbas ville avväpna militanta grupper medan Arafat ville fortsätta den så kallade Al-Aqsa-intifadan. Abbas valde därför att avgå efter tre månader. I november 2004 avled Arafat och Abbas valdes året därpå till hans efterträdare.

Efter en kort smekmånad upphörde samarbetet mellan Hamas och PLO/Fatah, och det är symptomatiskt att militanta-religiösa Hamas mosätter sig det något mindre militanta och sekulariserade PLO/Fatahs strävan efter en palestinsk statsbildning via omöstning i FN. Det är i skrivande stund nästan omöjligt att tänka sig en återupptagen vänskap mellan de båda palestinska grenarna.

Mahmoud Abbas och hans anhängare vill gärna sprida föreställningen om honom som den kloke och fredlige äldre statsmannen, som ingenting hellre vill än att idka fredlig samlevnad med den judiska staten Israel. Det är dock ytterligt tveksamt om denna föreställning har något med verkligheten att göra.

Kommunisten och terroristen George Habash hyllades av Abbas.

När den ökände terroristledaren George Habash dog för några år sedan påbjöd exempelvis Abbas tre dagars landssorg med alla flaggor på halv stång. Han har också godkänt det officiella Fatah-plakatet med ett Storpalestina, där det israeliska territoriet ingår. Det vill säga samma typ av kartbild som förekommit på vänsterledaren Lars Ohlys slips!

I sitt beramade FN-tal, där Abbas pläderade för Jerusalem som den palestinska statens huvudstad, undvek vidare PLO-ledaren att nämna den icke helt oväsentliga judiska närvaron i Jerusalem. Abbas har i själva verket tidigare inför offentligheten påstått att Jerusalem aldrig varit judarnas huvudstad samt att judarna aldrig byggt något tempel!

De muslimska religiösa myndigheter som ansvarar för Tempelberget har yttermera gjort sitt bästa för att omintetgöra tusentals år av judisk historia i ett desperat försök att neka det judiska folket rätten till Jerusalem.

Turkiet: vapenskramlande halvdiktatur

Turkiets islamistiske premiärminister Erdogan.

Den turkiske premiärministern Recep Tayyip Erdogan och hans styrande parti AKP (Rättvise- och utvecklingspartiet) har länge framstått som något av västvärldens älsklingar. Trots en i grunden islamistisk utsyn har partiet ibland beskrivits som ett slags motsvarighet till svenska Kristdemokraterna. Det synsättet kommer dock med all säkerhet att förändras som en följd av den turkiska regimens vapenskrammel under senare tid.

Recep Tayyip Erdogan föddes i Istanbul 1954 i en släkt med sina rötter i Georgien. Erdogan blev 1994 borgmästare i Istanbul och effektiviserade under sitt styre stadens transportsystem samt genomförde populära stadsförnyelseprogram. 1998 tvingades dock Erdogan avgå, då han anklagades för uppvigling till religiöst hat. Han satt fängslad mellan maj och juli 1999.

Erdogan, som tidigare tillhört Välfärdspartiet respektive Dygdpartiet, var 1999 med och bildade Rättvise- och utvecklingspartiet (AKP), vilket sökte kombinera en islamsk ideologi med det sekulära samhällets krav. I valet 2002 fick det nybildade partiet 34,3 procent av rösterna vilket ledde till egen majoritet i nationalförsamlingen.

Recep Tayyip Erdogan utsågs den 14 mars 2003 till Turkiets premiärminister. Han är den förste turkiske regeringschef i historien som fört sitt parti till seger i tre på varandra följande val. Förhållandet till den inflytelserika militären, som förordar en benhårt sekularistisk politik i nationsgrundaren Atatürks anda, har städse varit ansträngt. Militären menar att Erdogan/AKP står för religiös islamism. I dag innehar Erdogans parti AKP 326 av nationalförsamlingens 550 platser.

Entusiastiska AKP-anhängare i traditionell klädsel.

Erdogans stora utrikespolitiska mål är att föra landet, som ligger på gränsen mellan Sydeuropa och Främre Asien, in i Europeiska Unionen (EU). Han har gjort sitt yttersta för att övertyga omvärlden om att Turkiet numera är en civiliserad nation som fullt ut anammat den västerländska demokratin. Han synes ha lyckats utmordentligt väl därmed vad beträffar det svenska etablissemanget med utrikesminister Carl Bildt i spetsen.

Man behöver emellertid bara skrapa litet på ytan för att finna, att Turkiet har mycket långt kvar för att kunna anses vara en modern nation av europeiskt snitt. Yttrandefrihet och mänskliga rättigheter finns exempelvis endast inom noggrant definierade gränser – de som överskrider dessa löper stora risker att råka illa ut.

Bland dem som drabbats av den turkiska regimens bannstråle återfinns den världsberömde författaren Orhan Pamuk, som 2006 erhöll Nobelpriset i litteratur. Pamuk, som är två år äldre än Erdogan och i likhet med denne född i Istanbul, åtalades 2005 för att ha ”kränkt nationens heder” efter ett kritiskt uttalande om Turkiets behandling av armenier och kurder. Åtalet lades emellertid ned men återupptogs efter en tid, och den 27 mars 2011 dömdes Pamuk att betala motsvarande 25 000 kronor i skadestånd till fem personer med motiveringen att han ”skändat deras heder”.

Nobelpristagaren Orhan Pamuks kritik av Turkiets behandling av armenier och kurder har lett till att han dömts i turkisk domstol.

Den omänskliga behandlingen av armenierna och kurderna har varit, är och förblir en öm punkt för den turkiska nationen som halsstarrigt vägrar erkänna massmordet på omkring 1,5 miljoner armenier, assyrier/syrianer, kaldéer med flera folkgrupper i anslutning till Första världskriget. Behandlingen av kurderna visar inga tecken på att förbättras, snarare tvärtom.

Den kurdisk-svenske författaren och debattören Kurdo Baksi uppmanade i ett debattinlägg på SVT Debatt den 3 september Carl Bildt att sluta hålla tyst om Turkiets övergrepp mot den kurdiska befolkningen. Baksi och den kurdiske journalisten Murat Kuseyri fastslog bland annat:

Medan omvärlden har blickarna riktade mot händelseutvecklingen i Libyen och Syrien bombarderar Iran och Turkiet den ena kurdiska byn efter den andra. I de militära angreppen har flera civila kurder, däribland barn, mist sina liv och bombningarna har gjort tusentals människor hemlösa.

Baksi/Kuseyri menar att de båda länderna har en ”dold agenda som bottnar i den politiska utvecklingen i Syrien som vilken dag som helst kan befrias från diktatorn Beshar al Esad (sic)”. Debattörerna hänvisar till att den syriska opposition, som snart kan ta makten, har lovat de fyra miljonerna kurder i Syrien en federal stat, ”något som retar de iranska och turkiska makthavarna enormt”:

Länderna fruktar nu att det kommer att bli svårt att tillbakavisa kurdernas krav på federalstat eller autonomi i Iran och Turkiet som hyser uppemot sjuttio procent av den kurdiska befolkningen på 40 miljoner invånare.

Turkiska tanks på plats på kurdiskt territorium.

Följden blir i detta perspektiv terrorangrepp mot kurderna, som skall bombas till underkastelse samtidigt som Syrien skräms upp, med legitim terrorbekämpning – återigen är det den marxistiska PKK-gerillan som spökar – som fasad.

Ett annat uttryck för den växande turkiska militansen är den nya konfrontationspolitiken gentemot Israel, som Turkiet under en följd av år odlat vänskapliga förbindelser med. Turkiet har under senare tid avbrutit allt militärt samarbete med Israel och utvisat den israeliske ambassadören. Dessutom vill turkarna hindra israelerna från att utvinna naturgas från Cypern, då man inte erkänner gasreserverna som cypriotiskt territorium.

Det senaste utspelet från Erdogan-regimen är att turkiska krigsfartyg fortsättningsvis skall eskortera turkiska ”biståndsfartyg” som far till Gaza med påstådda förnödenheter. Turkregimen gick nämligen i taket nyligen, då en FN-resolutionen visserligen kritiserade det israeliska bordandet av ”biståndsfartyget” Mavi Marmara i fjol – då nio till tänderna beväpnade turkiska terrorister omkom – men däremot erkände Israels rätt att upprätthålla blockaden mot det av den islamistiska  terrorrörelsen Hamas kontrollerade Gaza.

Turkiets försvarsminister Vecdi Gonult (till vänster) och hans israeliske kollega Ehud Barak under gemensam truppinspektion under en tid, då de båda länderna åtnjöt vänskapligare förbindelser än nu.

Erdogan och Turkiet har nu bestämt sig för att trotsa världssamfundet med alla till buds stående medel, och världen har all anledning hålla andan inför den urladdning som ligger inom möjligheternas gräns. Turkiets ökade militära aggressivitet, dels i behandlingen av kurderna, dels genom vapenskramlandet mot Israel, kommer nästan säkert att leda till att Turkiet saboterar sina möjligheter till EU-inträde för mycket lång tid framöver.

Mankellimang

- Så här synd är det om mig…

Jag – och många med mig – har blivit utsatt för att nätskojare skapat falska Facebook-sidor i mitt namn och därvid tillskrivit mig åsikter jag inte har. Det har också hänt att mitt lösenord till mejlboxen kapats, varvid för mig okända individer bland annat skickat oseriösa mejl i mitt namn.

Till skillnad från den icke obekante underhållningsförfattaren Henning Mankell har jag dock inte möjlighet att gråta ut på ett uppslag i Expressens kulturavdelning över tilltag av detta slag. Den 18 juni publicerades här en självömkande artikel av nämnde författare, möjligen utrustad med det största Messias-komplexet i Sverige, där det under rubriken ”Lögnagenter” snyftas och ojas om hur den renhjärtade demokraten Mankell å det grövsta förföljts och förtrampats. Och allt detta Mankellimang (!) har givetvis skapats av vad Mankell håller för troligt är israeliska agenter.

Bland annat påstås den falske Mankell ha försvarat terroristorganisationen Hizbollah. ”Jag måste göra någonting”, förkunnar kommissarie Wallanders skapare. ”Vad skulle hända med min trovärdighet om folk fick för sig att jag stödde Hizbollah?”

Jag kan ge ett klart svar på den frågan. Det lyder: absolut ingenting. Ty det spelar ingen som helst roll om herr gåsleverrevolutionären Henning Mankell stöder Hizbollah eller inte. Han är ändå i vilket fall som helst ohjälpligt stämplad som en fanatisk Israel-hatare. Det är visserligen inte han som laddar de kanonrör som skickar in projektiler över civila områden i Israel dagligdags, men han bryr sig inte ett vitten om att så sker;  med hans tvångsmässiga Israel-hat i åtanke misstänker jag att han i sitt stilla sinne applåderar det. Jag har åtminstone inte sett något djupt känt mankellskt avståndstagande därifrån.

Jag skall göra ännu ett nedslag i Mankells patetiska snyftartikel om hur synd det är om honom:

Om bara israelerna ville förstå att det jag gör är i linje med grundhandboken för all solidaritet. Ickevåld, sann humanism. Precis det som de själva, genom historien, har fått för egen del. Och fått – också av mig.

Sug litet på dessa ord. Betänk att de skrivits av en individ som för ett år sedan befann sig ombord på det turkiska skeppet Mavi Marmara, som bordades av israliska soldater med nio dödsoffer som följd. Inte därför att det var ett fartyg ute på en humanitär mission, utan därför att det ombord hade ett antal turkiska terrorister vilka vägrade lyssna till en israelisk befälhavare om att tillåta inspektion. I stället utsattes de israeliska soldaterna för beskjutning och attackerades med knivar, påkar och andra tillhyggen och var självfallet tvungna att försvara sig.

En tecknares syn på ”fredsskeppet” Mavi Marmara.

Jag tror inte att Henning Mankell är korkad. Han är medveten om allt detta och om det faktum, att det skepp han var ombord på tillhörde en turkisk islamistorganisation som svurit att den judiska staten Israel skall utplånas. Ändå kör han med snyftvalsen om att han är den sanne humanisten och demokraten. Det är så man kan bli kräkfärdig.

Om Henning Mankell var en så övertygad demokrat som han utger sig för att vara skulle han naturligtvis inte solidarisera sig med krafter och organisationer som vill se Israel utplånas och judarna söndersprängda eller kastade i Medelhavet. Han skulle i stället inse att Israel, som är Mellanösterns enda fungerande demokrati, i en fientlig omgivning kämpar för de värden som är självklara för oss. Kanske inte alla gånger med de upphöjt fredliga och humanitära metoder vi västerlänningar skulle önska oss, men det är motståndarna som väljer vapen.

Om någon vecka kommer Henning Mankell och en skara andra svenska kommunister och/eller militanta antisemiter att gå ombord på ett fartyg ingående i ”Ship to Gaza” trots att det inte föreligger några som helst behov för en dylik ”hjälpaktion”. Det palestinska folket i Gaza har alla förnödenheter det behöver. Ännu mer så sedan den nya egyptiska regimen öppnat gränsen mot Gaza. Och om man ändå skulle vilja tillsända Gaza-borna olika slags varor finns det enklare och alldeles tillåtna vägar att göra detta.

Det finns däremot två helt verkliga skäl till att spektaklet Ship to Gaza kommer att återupprepas. Det ena är att initiativtagarna hoppas kunna framprovocera någon militant motreaktion från Israels sida precis som i fjol, något som skulle leda till en våg av internationella fördömanden och högoktanig antiisraelisk retorik.

Det andra är att Ship to Gaza ger Henning Mankell och andra uppblåsta halvfigurer en möjlighet att framträda i rampljuset med sina tillkämpat ädla miner och sin förljugna propaganda.

En viktig sakupplysning är att Mankells aktstycke, innan det hamnade i Expressen ditredigerat av andäktiga redaktörer, först var publicerat i den israeliska tidningen Haaretz. Han har alltså inga problem att publicera sig i det land som han regelmässigt beljuger såsom varande den värsta formen av diktatorisk och folkförtryckande terrorstat.

Vad säger det om Henning Mankells demokratiska och humanitära trovärdighet? Jag skall svara själv: det säger att han inte har någon.

När tänker Mankell uppmana de här syriska soldaterna att inte skjuta på sitt eget folk?

Om han verkligen menade någonting med sitt högtravande tal om demokrati och humanism i en Mellanöstern-kontext kunde han lämpligen kedja fast sig utanför Saudiarabiens justitiedepartement (om det finns något) och protestera mot kvinnoförtrycket, eller kanske åka till Syrien och uppmana regimsoldaterna att sluta skjuta ihjäl de egna medborgarna. Eller åtminstone publicera en artikel i lämplig syrisk tidning till den ändan.

Visst, ja – Syrien är en diktatur som inte tillåter att sådant material publiceras…