Åström inte den förste

Mitt förra inlägg om den nyligen avlidne toppdiplomaten Sverker Åström rönte viss medial uppmärksamhet, främst beroende på att jag lyfte fram Åströms öppna homosexualitet. Jag hävdade bland annat att denna kan ha ha haft  betydelse för Åströms eventuella agentskap i Sovjetunionens sold.

Det är ett faktum att Sverker Åström (1915-2012) ofta nämndes som tänkbar sovjetspion inom utrikesförvaltningen. Själv avfärdade han, av naturliga skäl, sådant som nonsens. Han menade att hans homosexualitet hela tiden varit känd inom stats- och utrikesledningen och att den därför inte utgjorde någon anledning för ryssarna att tvinga honom utföra tjänster för deras räkning.

Detta anser jag vara ett irrelevant argument i sammanhang. Åström kunde givetvis ha varit KGB- eller möjligen GRU-agent alldeles bortsett från sin sexuella läggning. Det är dock viktigt att komma ihåg att vid den tid Åström inledde sin yrkeskarriär vid UD 1939 så var homosexuella handlingar straffbara och ansågs dessutom allmänt sett skamliga. Så var fallet under hela Åströms aktiva diplomatbana, som sträckte sig till 1982.

Det är självklart att om sovjeterna hade läckt Åströms läggning till media så hade det inneburit slutet för Åströms diplomatiska karriär. En sak är att hans bögeri må ha varit känt för stats- och utrikesledningen. Varken Åström själv eller hans arbetsgivare var dock betjänta av att det hela kom till allmän kännedom. Så visst hade sovjeterna en kraftfull hållhake på Åström!

Sverker Åström har i själva verket mycket gemensamt med ett knippe i stort jämnåriga brittiska toppdiplomater vilka alla avslöjades vara agenter för den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB. Låt mig i korthet rekapitulera några av dessas välkända öden.

 Guy Burgess (1911-63). 

Guy Burgess (1911-63) var en brittisk spion och dubbelagent i Sovjetunionens sold. Han var medlem i den brittiska spionring som kallats ”The Cambridge Five” och vars övriga medlemmar var Donald Mclean, Kim Philby, Anthony Blunt och John Cairncross. Intressant vid en jämförelse med Sverker Åström är, att Burgess i likhet med svensken på 1930-taket anslöt sig till en pronazistisk grupp i syfte att dölja sina kommunistsympatier. Åström var å sin sida med i en nationell studentförening med sympatier för Tredje riket.

I likhet med Åström var Guy Burgess homosexuell med ett yvigt sexliv. Han drack dessutom som en svamp, klädde sig illa och var enligt samtida källor inte särskilt noggrann med hygienen. När Burgess var anställd vid brittiska Foreign Office i mitten på 1940-talet rekryterades han av KGB. Och när han tjänstgjorde som ambassadsekreterare i Washington, D. C. 1947  överlämnade han hemliga dokument till Sovjetunionen.

 Donald Mclean (1913-83). 

1951 avslöjades dock Guy Burgess och diplomatkollegan Donald Mclean (1913-83) som landsförrädare och fann för gott att fly till Moskva, där de givetvis hälsades som hjältar. Burgess fann sig aldrig till rätta i Moskva utan dog, bitter och olycklig, vid 52 års ålder 1963. Mclean, däremot, anpassade sig till livet under kommunismen, fick höga utmärkelser/grader och var respekterad i den sovjetiska kommuniteten. Mclean var gift och flerbarnsfar men hade även homosexuella böjelser.

Anthony Blunt (1907-83) umgicks i samma studentkretsar som Philby, Burgess, McLean och Cairncross. Han var en konsthistoriker som 1940-45 under en anställning inom den brittiska underrättelsetjänsten utifrån en ideologisk övertygelse överlämnat hemliga handlingar till Sovjet. Han hjälpte också Burgess och Mclean att fly 1951. Historien uppdagades redan 1964 men Blunt åtnjöt tills vidare immunitet.

 Anthony Blunt (1907-83). 

När saken nådde offentligheten 1979 blev det dock stor skandal och Blunt tvingades lämna alla uppdrag – bland annat var han chef för drottningens konstsamling – och avsäga sig sin adelstitel. Han sade sig ångra sitt spioneri och dog som en bruten man 1983.

Det kan tyckas märkligt att homosexuella som Åström, Burgess, Blunt och i någon mån Mclean sympatiserade med Sovjetunionen. Ty det gjorde Åström oavsett om han var sovjetagent eller ej. I i början av 1940-talet träffade han inom parentes sagt, inom ramen för sin tjänstgöring i Moskva/Kujbysjev, den senare spiondömde översten Stig Wennerström, vilken då var militärattaché i Sovjetunionen. En homosexuell livsstil har ju  aldrig varit populär i Sovjetunionen, alldeles tvärtom.

Det är dock inte särskilt märkligt ur en psykologisk synvinkel. Som homosexuella kände de nämnda herrarna ett utanförskap gentemot det etablerade samhället, där deras läggning ansågs brottslig alternativt skamlig. Det föll sig då naturligt att solidarisera sig med ett synsätt och en nation som var raka motsatsen till vad det egna samhället stod för. Spioneriet/landsförräderiet blev ett sätt att ge igen för lidna oförrätter.

Den som vill läsa mer om de klassiska brittiska spionerna kan med fördel läsa John Costello: Förräderiets mask (Mask of Treachery), 1988 som utgår från fallet Blunt.

Sluta förfölja vårt kungahus!

Herr och fru Walther Sommerlath syns bakom kungaparet under prinsessan Victorias dop.

Efter slaskjournalisternas och kloakförfattarnas – ingen nämnd, ingen glömd -havererade försök att svärta ner konung Carl XVI Gustafs goda namn och rykte begås nu nya övergrepp mot vårt kungahus.

Jag syftar på framförallt TV4s och Aftonbladets ansträngningar att indirekt angripa drottning Silvia genom att stämpla hennes far, Walther Sommerlath (1901-90), som nazistisk krigsförbrytare.

Det är ju inte första gången frågan om drottningens far kommer upp. När dottern Silvia ingick äktenskap med Sveriges konung 1976 förnekade Walther Sommerlath att han varit med i det tyska, nationalsocialistiska partiet NSDAP.

Detta stämde ju inte. Det har senare visats att han var en av miljontals tyskar som gått med i det statsbärande partiet av opportunistiska skäl utan att nödvändigtvis ha haft några varmare sympatier för den nazistiska ideologin.

Därpå kom det fram att Sommerlath genom en affärstransaktion övertagit den judiske afärsmannen Efim Wechslers företag. Den sistnämnde kunde genom nämnda affärstransaktion fly undan judeförföljelserna och sätta sig i säkerhet i Brasilien. Denna slutsats har, å hovets vägnar, lagts fram av filosofie doktorn och förre riksarkivarien Erik Norberg.

Drottning Silvia – representativ drottning och landsmoder.

Nu har emellertid TV4 i programmet ”Kalla fakta” ifrågasatt Norbergs forskningsrön om Walther Sommerlaths göranden och låtanden i Tredje riket. Följden blir ett nytt stormangrepp mot hovet i skandal- och slaskmedia

Dessa känner säkerligen ett stort behov att rehabilitera sig, eftersom ”det rykande vapen” som skulle ha sänkt kungen och därmed monarkin i Sverige – påstådda foton som sades ertappa konungen i porrmiljö med byxorna bildligt talat nere – visade sig vara icke-existerande.

Det rörde sig noga taget om ett foto som fejkats av en ökänd skurkfigur med utländsk bakgrund i Stockholms undre värld. Jag är förvisso ingen jurist, men varför denne skurkfigur – och de medier som valt att publicera hans falsifikat – ännu icke dragits inför rätta för förtal och ärekränkning av vår statschef övergår mitt förstånd.

Har hovets jurister ingen stake, eller vad är eljest problemet?

När det gäller drottning Silvia lider jag i egenskap av övertygad rojalist givetvis med henne till följd av angreppen på hennes far. Ärligt talat bryr jag mig dock i detta speciella perspektiv i mycket ringa utsträckning om vad Walther Sommerlath sysslade med under åren i anslutning till kriget.

Oavsett vad Herr Sommerlath hade för sig är detta ingenting som vår drottning skall behöva klä skott för eller ens behöva försvara. Om han så hade varit kommendant i Auschwitz – vilket han bevisligen icke var – hade detta inte varit vår ytterst kompetenta och representativa drottnings fel.

Sluta förfölja vårt kungahus!

Quislings vålnad går igen i Norge

Quislings skugga vilar alltjämt tungt över Norge.

Att Norge genom sin utrikesminister Jonas Gahr Störe häromdagen deklarerade, att landet var berett att i FN att stödja den palestinske ledaren Mahmud Abbas propå om en palestinsk statsbildning var ingen tillfällighet. Norge har nämligen under en följd av år utmärkt sig för sin notoriska Israel-fientlighet.

Frågan är om inte Norge är Europas mest antiisraeliska land. Det hävdar i alla fall den israeliske statsvetaren Manfred Gerstenfeld:

Norge har varit en föregångare i motståndet mot Israel med klara tecken på antisemitism…Det är ingen tillfällighet att Norges enda bidrag till internationell statsvetenskap är namnet Quisling.

Läs mer här:

http://hanavihehadash.blogspot.com/2011/07/chockerande-rapport-om-norges.html

Gerstenfeld, som bland annat skrivit boken Antisemitism i Norge: Bakom den humanitära masken, är nog en aning orättvis i omdömet om Quisling. Norrmannen Trygve Lie var exempelvis FNs förste generalsekreterare, och det var under hans ledarskap som såväl Israel som Republiken Korea bildades genom världsorganisationens assistans. Norges anti-israelism låter sig dock knappast förnekas.

Israelerna är naturligtvis väl medvetna om den norska inställningen. När Norge 2009 gav sig till att inom ramen för ett storstilat projekt hylla den nobelprisade författaren Knut Hamsun (1859-1952) i anledning av 150-årsminnet av dennes födelsedag fick man utstå hård kritik av Israels utrikesminister Avigdor Lieberman. Den norske nationalskalden Hamsun var som bekant beryktad för sina nazistsympatier och för att 1943 ha skänkt sitt nobelpris till Tredje rikets propagandaminister Joseph Goebbels. Hamsun skrev också en svassande minnesruna över Hitler vid dennes död 1945.

Här kan man läsa mer om det norska Hamsun-projektet:

http://www.nb.no/hamsun2009/om-hamsun-2009

Den norska antisemitismen går emellertid betydligt längre tillbaka än tiden för Knut Hamsuns levnad. I likhet med vad som var fallet i andra kristna europeiska länder, icke minst Sverige, är i Norge den fientliga inställningen till judarna ett beryktat fenomen. Men medan judar fick rätt att invandra i Sverige utan att behöva konvertera till kristendomen redan i början på 1770-talet, skedde samma sak i Norge först 1842. Redan dessförinnan hade dock ett antal till kristendomen omvända judar, inte sällan med stor framgång, etablerat sig i Norge: Ludvig Mariboe, Edvard Isach Hambro och Heinrich Glogau var några sådana.

Henrik Wergeland slog ett slag för judarna i Norge.

Den som framförallt påverkade Stortinget att införa immigrationsrätt för judiska trosbekännare var skriftställaren och språkförnyaren Henrik Wergeland (1808-45), bland annat författare till boken Jödesagen i det norske Storting. Immigrationslagen liberaliserades ytterligare 1859 varvid många fruktade en störtflod av judiska invandrare. Dessa farhågor visade sig vara betydligt överdrivna, och år 1910 fanns endast omkring 1000 judar i Norge; många av dessa hade anlänt från Ryssland som en följd av tsarregimens pogrompolitik.

Den schabloniserade norska nidbilden av judar skilde sig inte nämnvärt från den som varit gängse över stora delar av Europa – judar utmålades som snikna penningutlånare och drivna affärsmän med anlag för svårartad sadism. De kunde också vid behov avkonterfejas såsom undergrävande bolsjevikagenter och fuskande bidragstagare.

Efter Första världskriget införde Norge en strikt immigrationspolitik som särskilt vände sig mot judarna. Som ett argument mot den judiska folkgruppen användes icke minst den traditionella slaktmetoden skäktning, vilken förbjöds i sin ursprungliga form 1929. Förbudet äger fortfarande bestånd. Liksom i det övriga Europa trängde nationalsocialistiska idéer även in i Norge på 1930-talet.

1933 bildade Vidkun Quisling (1887-1945) partiet Nasjonal Samling, som i början mest var kristet-konservativt men med tiden blev alltmer naziorienterat och i stort sett endast en norsk avläggare till det tyska nazistpartiet NSDAP under Hitlers ledning. Quisling var inte vem som helst. Han var en officer som med tiden blev både militärattaché med stationering i Moskva – Quisling krävde tidigt att Norge skulle erkänna Sovjetunionen – och försvarsminister. Han hade också idkat ett nära samarbete med den berömde polarforskaren Fridtjof Nansen när det gällde internationellt humanitärt hjälparbete.

1938 drog Halldis Neegaard Östbye upp riktlinjerna för den kommande norska judepolitiken genom sin bok Jödeproblemet og dets lösning, och när Tyskland invaderade Norge i april 194o var marken för judeförföljelserna redan beredd. Vidkun Quisling blev tyskarnas staffagefigur, och hans efternamn skulle snart bli synonymt med ”förrädare”. När den nazityska ockupationen inleddes 1940 fanns i Norge åtminstone 2173 judar. Minst 775 av dessa deporterades till nazistiska dödsläger varav bara en liten spillra överlevde.

230 hela hushåll utplånades genom den av tyskarna exekverade och Quisling stödda förintelsepolitiken. Av de norska judar som lyckades fly undan Förintelsen hamnade de flesta i Sverige och i någon mån Storbritannien. Quisling arkebuserades till slut på Akershus fästning i Oslo den 24 oktober 1945.

Fritz Clausen, nazistledare i Danmark.

Som en jämförelse kan nämnas att i det andra nordiska land Tyskland ockuperade den 9 april 1940, Danmark, var extremnationalismen i allmänhet och antisemitismen i synnerhet betydligt mindre utbredda. Det fanns visserligen ett nazistparti, men tyskarna ansåg att det och dess ledare Fritz Clausen var så inkompetenta att de i stället valde att samarbeta med den existerande danska regeringen.

Danskarna ville till skillnad från norrmännen inte veta av några judeförföljelser utan såg till att det stora flertalet danska judar – omkring 7000 – via Öresund undkom till Sverige i en mäktig räddningsaktion. Till följd härav undgick nästan alla danska judar Förintelsen.

Med ovan beskrivna historiska bakgrund tycker man kanske att Norge skulle ha lärt ett och annat av Quisling-tiden och den brutala tyska ockupationen. När man studerar dagens norska hållning gentemot judarna och Israel finns det emellertid anledning betvivla, att så är fallet. Den traditionella norska antisemitismen  finns kvar i nationalmedvetandets skrymslen som en ruttnande och  illaluktande varböld som aldrig läkt. Den bevaras av ett samhälleligt elitskikt dominerat av vänsterinriktade politiker, journalister, akademiker, präster och frivilligorganisationer vilka ser det som sin plikt att angripa den judiska staten Israel och hålla blodbesudlade, arabiska terrororganisationer av typ Hamas under armarna.

Det finns så många exempel på denna hållning att jag här inskränker mig till att redogöra för ett fåtal. Låt mig först säga, att det stora undantaget i norsk politik är det Israel-vänliga Fremskrittspartiet vars ledare Siv Jensen enligt uppgift skall ha en israelisk flagga och en byst av Ronald Reagan på sitt tjänsterum.

Oslo universitet nekade utan motivering Alan Dershowitz att föreläsa om konflikten Israel-Palestina.

Det mest spektakulära exemplet gäller den ryktbare judisk-amerikanske juristen, författaren och debattören Alan Dershowitz – som är professor vid Harvard och står till vänster politiskt – vilken i början av 2011 erbjöd sig att hålla gratis föreläsningar vid norska universitet över den internationella juridikens tillämpning på konflikten mellan Israel och Palestina.

Trondheim avböjde med motiveringen att ämnet var alltför kontroversiellt, medan Oslo tackade nej utan motivering. Bara Bergen-universitetet var villigt ta emot Dershowitz, men förutsättningen var då att han inte sade ett ljud om Israel utan i stället berörde sina erfarenheter som den mordåtalade O. J. Simpsons försvarare. I den norska akademiska världen är en pro-israelisk hållning något otänkbart – inte ens neutralt hållna föreläsningar om den israelisk-palestinska konflikten går för sig.

Den luttrade Dershowitz berättar om sina nedslående erfarenheter av Norge här:

http://online.wsj.com/article/SB10001424052748704474804576222561887244764.html

Expo refererade vidare den 17 juni 2011 till en undersökning som visade, att en tredjedel av Norges judiska skolungdomar har upplevt sig bli hetsade på grund av sin judiskhet. Det föranledde skolminister Kristin Halvorsen att lova anslå sex miljoner kronor att gå till utbildning av lärare med syftet att motverka rasism och antisemitism.

Mot den här anförda bakgrunden var det knappast ägnat att förvåna, att när Irans  president Mahmoud Ahmadinejad i april 2009 i FN höll ett rabiat tal – där han bland annat anklagade Israel för att vara en ”en grym rasiststat” och ifrågasatte Förintelsen – så avstod de norska delegaterna från  att resa sig och gå ut i protest. Därmed var norrmännen så gott som ensamma av de västliga delegaterna att stanna kvar.

Till och med den alls inte proisraeliske svenske utrikesministern Carl Bildt talade på sin blogg om att Ahmadinejad gjort sig skyldig till ”oacceptabla förlöpningar mot Israel som stat”. Samme Bildt har även varnat för att stödja Mahmud Abbas begäran om godkännandet av en palestinsk stat, då detta kan leda till katastrofala konsekvenser för en förhandlingsfred mellan Israel och palestinierna.

Norges antiisraeliske utrikesminister.

Detta bekommer inte Norges utrikesminister Jonas Gahr Störe ett spår. Han och hans socialdemokratiska regering framhärdar i en politik som nästan får Olof Palmes och Sten Anderssons Arafat-vänliga politik från 1980-talet att verka nyanserad. Det verkar som om Quislings vålnad går igen.