Hög Fatah-man: ”Vi skulle använda kärnvapen mot Israel”

https://webmail2.sdnet.se/?_task=mail&_action=show&_uid=2751&_mbox=INBOX&_caps=pdf%3D1%2Cflash%3D1%2Ctif%3D1

Fatah brukar framställas som den mer måttfulla av de båda konkurrerande palestinska organisationerna. Det är troligt att så verkligen är fallet: islamistiska Hamas måste betecknas som den mest hårdföra med dess återkommande krigshandlingar mot Israel och nära förbindelser med värstingstaten Iran.

Fatahs Jibril Rajoub, Iran-vän och kärnvapenförespråkare.

Denna nyansering innebär inte att Fatah, som kontrollerar Västbanken, är freden inkarnerad. Nyligen framträdde Jibril Rajoub, vice sekreterare i Fatahs centralkommitté och ordförande i den Palestinska myndighetens olympiska kommitté, i palestinsk television och gjorde då följande uttalande:

Jag svär att om vi hade haft en atombomb så hade vi använt den denna morgon.

Delar av intervjun med Rajoub återges via länken överst.

Se där den inställning som ådagalagts av en hög representant för den myndighet med vilken Israels regering hoppas kunna förhandla om en framtida tvåstatslösning. Han är långt ifrån ensam om en sådan omedgörligt militant hållning inom den Palestinska myndigheten.

Uttalandet var ämnat som en förklaring till varför palestinierna kunde tänkas förhandla med Israel förutsatt att de får gehör för sina mer eller mindre orealistiska  krav på Jerusalem (som kallas Al-Quds, ”Den heliga”, på arabiska), den israeliska säkerhetsbarriären, bosättningar och fångar.

Jibril Rajoub har, informerar Palestinian Media Watch om, ett långt förflutet som terroristiskt verksam. Bland annat greps han på 1980-talet för att ha kastat handgranater mot israeliska försvarsstyrkor. Han släpptes 1985 i utbyte mot tre israeliska fångar. Därefter greps han ytterligare två gånger innan han den tredje gången utvisades till Libanon. 1993 tilläts han återvända till Israel efter Osloavtalet samma år.

Fatah är ”vårt kära systerparti” enligt Löfven.

Efter hand har Rajoub alltså stigit i graderna inom den Palestinska myndighetens hierarki. Han uppges vara en av få Fatah-ledare som förespråkar närmare förbindelser mellan Fatah och Iran. Rajoub skall nyligen ha träffat Irans ambassadör i Libanon. Kanske skall det krigiska uttalandet om kärnvapenbruk mot Israel tolkas som ett uttryck för närmandet till Iran.

Det är således samma Fatah som S-ledaren Stefan Löfven i samband med senaste sossekongressen utnämnde till ”vårt kära systerparti”. Han borde se denna korta video om 90 år av palestinskarabisk terror:

https://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=NHl7mF8IrHA

Palestinsk historik: Sanningen om Nakbadagen

Staten Israel utropas av David Ben-Gurion i Tel Avivs stadsmuseum den 14 maj 1948.

I år har palestinaaraberna den 15 maj högtidlighållit den 65e så kallade Nakbadagen. Nakba betyder ”katastrof”, och den katastrof som avses är proklamerandet av den judiska staten Israel. Det finns en utbredd mytbildning om händelserna i samband med Israels bildande, varför det kan finnas anledning att här kortfattat återge händelseförloppet och historiken bakom.

Först måste konstateras att Palestina aldrig har varit en statsbildning och naturligtvis i än mindre grad det paradis för palestinaaraber det tenderar att utmålas som i debatten om israeliska versus palestinska intressen. Det var en dammig och outvecklad avkrok i utkanten av det Ottomanska riket, befolkat av såväl judar som araber, innan det efter Första världskriget blev ett brittiskt mandatområde. Således är det  lika korrekt att tala om judar som ”palestinier” som om araber.

Utvecklingen i riktning mot upprättandet av en judisk statsbildning kan sägas ha inletts med den moderna sionismens tillkomst i slutet av 1800-talet. Den österrikisk-judiske journalisten Thedor Herzl (1860-1904) utkom 1896 med sin banbrytande bok Der Judenstaat (Judestaten), som pläderade för en judisk stat i Palestina. Vid den första judiska världskongressen, som Herzl sammankallat till schweiziska Basel 1897, slogs denna strävan fast. Vid denna kongress bildades också World Zionist Organization (WZO).

Thedor Herzl, den moderna sionismens grundare.

WZO inledde en intensiv lobbyverksamhet med målsättningen att förverkliga sina planer på ett judiskt nationalhem i Palestina. 1909 grundades staden Tel Aviv av sionistiska pionjärer från den historiska hamnstaden Jaffa vid Medelhavskusten; Jaffa är i dag inkorporerat i Tel Aviv. 1910 inrättades den första kibbutzen. 1917 kom ett stort genombrott i de sionistiska ansträngningarna, då Herzl efterträdare Chaim Weissman (1874-1952) lyckades få Storbritanniens regering att genom den så kallade Balfourdeklarationen acceptera sionismen.

Åren 1922-48 var Palestina ett brittiskt mandatområde sedan det Ottomanska riket kollapsat i Första världskrigets kölvatten. Britterna sökte förhindra en alltför ymnig judisk immigration till Palestina utan att lyckas särskilt bra, och slutligen tvingades man inse att det bästa var att dra sig tillbaka. En judisk terrorkampanj, där den mest militanta grupperingen var den så kallade Sternligan – uppkallad efter den polske juden Avraham Stern (1907-42) – påskyndade britternas beslut att dra sig tillbaka. Sternligan, eller Lehi, var en utbrytning ur Irgun.

Avraham Stern, grundaren av Lehi.

Sternligan mördade under pågående världskrig 1944 den högste brittiske representanten i Mellanöstern, Lord Moyne, i Kairo och i september 1948 föll den svenske FN-medlaren, greve Folke Bernadotte, offer för mördarkulor avlossade av Lehi-aktivister i Jerusalem. Det mest spektakulära av alla judiska terrordåd var dock Irguns sprängning av King David Hotel i Jerusalem den 22 juli 1946, då 91 människor av olika nationaliteter omkom och 46 skadades.

Den 2 oktober 1947 accepterar Jewish Agency formellt FNs rekommendation om att Palestina skall delas i en judisk och en arabisk stat och uppmanar till fredlig samexistens. Palestinaaraberna uppmanas av omkringliggande arabstater att vägra acceptera FNs delningsplan och i stället gripa till vapen. Ett palestinskt inbördeskrig tar sin början. I Palestina bildas Det heliga krigets armé under ledning av Abd al-Qadir al-Husayni (1908-48) och Hasan Salama. Detta rövarband har beskrivits som klanen Husseins privatarmé.

Det Heliga krigets armé redo för attacker mot judiska mål.

Den 14 maj 1948 utropas staten Israel av den i dåvarande tsarryska staden Plonsk födde David Ben-Gurion (1886-1973), som blir Israels förste premiärminister, på Tel Avivs stadsmuseum. Jerusalem är vid denna tid omringat av arabiska arméer. Historisk förste president blir Chaim Weissman, en kemist med rötter i Vitryssland. Israel erkänns på ett tidigt stadium av både USA och Sovjetunionen.

Den 15 maj  svarar de arabiska staterna Egypten, Irak, Libanon, Transjordanien och Syrien med att attackera det nybildade Israel. Araberna förlorar emellertid detta liksom alla efterföljande krig mot den för sin existens kämpande judiska staten. Strax före angreppet uppmanar angriparna palestinaaraberna att fly – de skulle ju, enligt de segervissa arabstaterna, ändå snart få återvända i triumf.

Israel vägrade efter sin seger 1949 låta arabflyktingarna återvända, då fienden inte erkände den egna statens existens. Det palestinska flyktingproblemet har alltså skapats av arabstaternas omedgörlighet, inte som en medveten judisk plan att utvisa araberna ur Israel.

De palestinaaraber som valde att stanna i Israel har absorberats i det israeliska samhället och fick en betydligt bättre tillvaro än de som rättade sig efter ordern att fly. Undersökningar har visat att 80 procent av de omkring en miljon israeliska araberna föredrar israeliskt framför arabiskt medborgarskap.

Ben-Gurion, till vänster, tillsammans med den israeliske nationalhjälten Abba Kovner under det första arabisk-israeliska kriget.

I dag använder de palestinska grupperingarna Hamas och Fatah, liksom omkringliggande arabstater,  palestinaflyktingarna som en cynisk politisk hävstång i opinionsbildningen mot Israel. Således har arabstaterna motsatt sig en assimilering av palestinierna i sina samhällen och nekar dem till och med grundläggande mänskliga rättigheter. FN-organet UNWRA, som ensamt ansvarar för de palestinska flyktingarna, har vidmakthållit flyktingstatus även för de palestinaaraber som blivit medborgare i omkringliggande arabstater.

I samband med krigsutbrottet den 15 maj 1948 utvisades uppemot en miljon judar ur arabländerna de var bosatta i. Dessa judar lyckades under svåra umbäranden etablera en ny tillvaro och har inte givit upphov till någon flyktingkatastrof. Israel är i dag en blomstrande demokrati – det kan nämnas att arabiska representanter invaldes redan i det första israeliska parlamentet 1949 – medan omgivande, muslimskt styrda  arabstater grovt räknat befinner sig i olika grader av förfall med florerande förtryck, extremism, inbördeskrig och kaos.

Den utbrända jeepen efter attacken under shavuot.

Föga oväntat förekom israelfientliga terrorhandlingar på Nakbadagen. Raketer avlossades och attacker genomfördes mot israeliska mål. I byn Hursa nära Hebron, den största staden på Västbanken, skadades fyra israeliska soldater då en brandbomb kastades mot och träffade deras jeep. Två av soldaterna fick brännskador av andra graden. Angriparna fortsatte att kasta sten på soldaterna när de försökte ta sig ur fordonet.

Attacken skedde under den judiska högtiden shavuot, som firas till minne av mottagandet av torah på berget Sinani.

Fatah: ”Israel bakom 9/11″

http://www.youtube.com/watch?v=j-AojmxgC9k

Länken ovan går till ett TV-framträdande signerat Abbas Zaki, ledamot i Centralkommittén för det palestinska partiet Fatah. I inslaget gör Zaki gällande att den förhatliga judiska staten Israel var inblandat i terrorattackerna mot USA den 11 september 2001.

Man tager sig för pannan. Det var alltså en israelisk attack som fick palestinaaraberna att dansa på gatorna av glädje över de 3000 amerikanska dödsoffren i anslutning till tvillingtornen ingående i World Trade Center. Låter ju väldigt sannolikt…

Fatahs Abbas Zaki, till vänster, är en av den palestinske ”presidenten” Mahmut Abbas (till höger) närmaste män.

Det islamistiska Hamas, som kontrollerar det palestinska territoriet Gaza, är den mer extremistiska av de båda palestinska huvudorganisationerna med sin benhårda inställning att den judiska staten skall krossas och judarna slängas i Medelhavet. Det mer sekulära Fatah på Västbanken brukar anses som mer måttfullt.

Vid den senaste så omdiskuterade socialdemokratiska partikongressen kallade till och med partiledaren Stefan Löfven Fatah för ”vårt kära systerparti” och välkomnade varmt Fatahs representant.

Man undrar om Löfven och hans tvivelaktiga partikamrater Carin Jämtin och Veronica Palm står bakom ”analysen” av Israel som ansvarigt för 9/11. Om inte borde man kanske ha ett allvarligt samtal med företrädare för det kära systerpartiet om olämpligheten av att torgföra vildsinta, antisemitiska konspirationsteorier.

En centerpartistisk Israel-hatare

lEn doldis bland Israel-hatare: Pär Granstedt (C).

Det har under den senaste tiden diskuterats mycket kring fallet Omar Mustafa, islamisten och antisemiten som nyligen tvingades avgå från Socialdemokraternas partistyrelse mindre en vecka efter det han invaldes.

Att vara antisemit och hata Israel har dock aldrig varit någon nackdel för den som vill göra karriär inom sosseriet – snarare tvärtom. Mustafas fall blev slutligen de kvinno- och HBTQ-fientliga skrivningarna i anslutning till Islamiska förbundets program. Mustafa tvingas således bort, men hans meningsfränder när det gäller Mellanöstern-frågan av typ Carin Jämtin och Veronica Palm sitter kvar i orubbat bo. Liksom givetvis Stefan Löfven, som bjöd in en representant för det ”kära systerpartiet” Fatah, svårt besudlat av terror genom åren, till den senaste partikongressen.

Men antisemitismen och antiisraelismen är definitivt icke begränsad till S-partiet i svensk politik. I Centerpartiet finns exempelvis en man som heter Pär Granstedt, född 1945 och 1973-94 riksdagsledamot samt bland annat ledamot i utrikesutskottet och utrikesnämnden. Denne var efter riksdagskarriären sakkunnig i regeringskansliet  1995-99 i säkerhets- och utrikespolitiska frågor. Därefter har han varit sysselsatt som omvärldsanalytiker och var 2006-2209 generalsekreterare i Association of European Parliamentarians for Africa (AWEPA).

Pär Granstedt har ytterligare en syssla. Han är utrikeskrönikör  för centerpressen. Ett av favoritämnena är Israel och situationen i Mellanöstern. Granstedt har genom åren gjort sig beryktad  som en rabiat Israel-hatare och en lika rabiat ”Palestina”-vän. Såvitt jag kan erinra mig har han aldrig någonsin haft ett enda positivt ord att säga om den judiska staten Israel. Att Israel skulle ha någon rätt att existera inom säkra och erkända gränser tycks inte finnas på utrikesexperten Pär Granstedts världskarta: allting är Israels fel.

Det israeliska parlamentet Knesset i huvudstaden Jerusalem - centrum för en vibrerande demokrati.

Det senaste exemplet på Granstedts antiisraeliska tirader kom i dag (15 april 2013) där hans alster i Länstidningen i Södertälje rubricerats ”Israels ödesdigra vägval”. Texten har tidigare bland annat publicerats i Hallands Nyheter. Som vanligt avlevererar han en bredsida mot staten Israels regering samt även den amerikanska Obama-administrationen, vilken verkligen inte kan berömma sig av att vara särdeles proisraelisk även om den officiellt nödgas stå bakom USAs traditionella stöd för Mellanösterns enda demokrati.

Bland Granstedts hårresande anklagelser mot Israel märks: ”Israel har bedrivit en kolonial erövringspolitik i Palestina i ett halvsekel” samt att ”ett Israel från Medelhavet till Jordanfloden ska förverkligas”. Vidare ordar Pär Granstedt bland annat om ”demokratiseringen” i ett land som Egypten. Alltså ett land där det islamistiska Muslimska brödraskapet kommit till makten och vars nuvarande president för något år sedan i ett tal hänvisade till judar (även om han använde termen ”sionister”) som apor och grisar.

Demokratisering, Pär Granstedt?

Hela texten här:

http://hn.se/asikter/kronikor/1.2080610-israels-odesdigra-vagval

Personer som Pär Granstedt, vilka snöat in på schablonbilden av Israel som stora stygga vargen i Mellanöstern, kan för sitt liv inte förstå att detta land med sitt för sin överlevnad kämpande folk, inte har råd att lita på de mer eller mindre extremistiska palestinaarabiska grupperingar som brukar varva fagert tal om fred med terror, självmordsbombningar och raketbeskjutningar mot civila mål i Israel. Och där en av grupperingarna, Hamas, inte gör någon hemlighet av att man önskar utplåna Israel från kartan och slänga judarna i havet.

När får vi höra Granstedt och hans meningsfränder bekymrat tala om det faktum, att inom de arabiskkontrollerade territorierna Västbanken och Gaza barnen från tidigaste år får lära sig att hata judar och hur ärorikt det är att spänna fast ett bälte med sprämgmedel runt livet och beröva ett antal människor livet samtidigt som de själva går samma väg?

Hamas-flicka med självmordsmördarbälte.

Sannolikt aldrig. Granstedt et consortes har redan bestämt sig för att allt elände i denna plågade del av världen emanerar ur den judiska staten Israel, en ö av demokrati, civilisation, välstånd och teknologiskt kunnande förutan vilken omgivande länder inte skulle klara sig särskilt länge. Ett land som slåss för våra frihetliga och demokratiska värden. Det är ingenting annat än skrämmande att det är personer som Pär Granstedt som har format Sveriges Mellanöstern-policy genom åren.

Pär Granstedt är en yngre bror till docenten i ekologiskt lantbruk Artur Granstedt och liksom denne född i Mölnbo i Södertälje kommun.

Islamismen vinner terräng i svensk politik

Omar Mustafa: antisemitismens ansikte i S partistyrelse.

När medlemmar i Sverigedemokraterna uttrycker sig antisemitiskt blir de, med all rätt, uteslutna ur partiet. Såvida de inte har den goda smaken att själva avgå dessförinnan. I Socialdemokraterna blir antisemitierna tvärtom invalda i partistyrelsen.

Nyligen invaldes Omar Mustafa, 27, i den socialdemokratiska partistyrelsen. Han är sedan 2010 ordförande i Islamska förbundet i Sverige där han efterträdde Abdirisak Waberi, som blev riksdagsledamot för Moderaterna. Den senare har gjort sig känd för att förespråka sharialagar och för att vilja förbjuda kvinnor att dansa och lyssna till musik. Waberi menar också att det är OK för en man att ha fyra fruar.

Omar Mustafa har som ordförande i Islamska förbundet vid ett flertal tillfällen bjudit in fradgatuggande antisemiter och Israel-hatare. Ett par av dessa är Yvonne Ridley, som uttalat att ”sionister har sina tentakler överallt” och att judar styr media, samt Azzam Tamimi, vilken sagt att ”Israel är en cancer” och som 2004 glorifierade en palestinsk självmordsbombare.

Mustafa har vidare på Facebook ”gillat” den islamistiske ideologen Yusuf al-Qaradawi från Muslimska brödraskapet i Egypten, som bland annat menat att den nazistiska judeutrotningen var ett ”gudomligt straff”. Enligt Mustafa i ett uttalande för Sveriges radio 2010 är samme Qaradawi ofta ”väldigt balanserad i sin retorik”.

Den islamistiske hatpredikanten Yusuf al-Qaradawi. ”Ofta balanserad i sin retorik” enligt Omar Mustafa.

Omar Mustafas bakgrund som antisemit och Israel-hatare är snarast en merit i socialdemokratiska sammanhang. Det var långt ifrån någon tillfällighet att partiledaren och trolige blivande statsministern Stefan Löfven vid partikongressen nyligen beskrev den palestinska terroristorganisationen Fatah som ”vår kära systerorganisation” i sina hälsningsord till gästen Husam Zomlot från Fatah.

Fatah är den lyckligtvis avsomnade terroristledaren Yassir Arafats gamla parti, som i alla år betraktat våldet som ett legitimt medel i politiken. Fatah kontrollerar i dag det område som brukar kallas Västbanken. Sossarna gick under partikongressen dessutom ut med kravet att Sverige skall inrätta en ambassad på palestinskt territorium fastän ”Palestina” inte är erkänt som statsbildning.

Det kan nämnas att Fatah den 29 mars 2013 hyllade en palestinsk självmordsmördarbombare som dödat tre och skadat 28 personer. Hyllningen här:

Fatahhyllning till självmordsmördare.

I den socialdemokratiska partitoppen vimlar det i själva verket av palestinasympatisörer och Israel-hatare. Carin Jämtin, i dag partisekreterare men förstanamn som påtänkt partiledare innan Löfven fick jobbet, är en av dessa. Hon väckte uppseende då hon den 17 augusti 2009 på Facebook ”gillade” den antisemitiske journalisten Donald Boströms skröna i Aftonbladet om att Israels armé stjäl organ från dödade palestinier och säljer dessa till högstbjudande. Jämtin kommenterade uppmuntrande:

Du har verkligen gjort ett viktigt arbete med detta.

En bloggares i sammanhanget mycket upplysande möte med Jämtin skildras här:

http://utkast.livejournal.com/16995.html

Även sossehöjdarna Veronica Palm och Urban Ahlin har givit uttryck för den rutinmässiga propalestinismen/antiisraelismen som varit tradition inom sosseriet sedan Olof Palmes och Sten Anderssons dagar, låt vara att Göran Persson stod för en viss tillnyktring under sin decennielånga statsministertid 1996-20006; Perssons utrikesminister Anna Lindh var dock en palestinavän av traditionellt snitt. Sedan palestinatjejen Mona Sahlin tagit över efter Persson återgick allt till det gamla.

Veronica Palm (S) vill se Jerusalem som ”Palestinas” huvudstad.

Palm och Ahlin krävde i ett debattinlägg i Aftonbladet den 27 november 2012 att produkter från de av Israel så kallade ockuperade områdena – de erövrades fair and square i samband med Sexdagarskriget 1967 och är vitala för den israeliska säkerheten - skulle ursprungsmärkas. Palm har därtill välkomnat ”Palestina” som FNs ”194e medlemsstat” – med Jerusalem som huvudstad (Jerusalem är i dag som bekant Israels huvudstad).

Tilläggas kan att Socialdemokraternas tidigare kristna organisation Broderskapsrörelsen för något år sedan bytte namn till Socialdemokrater för tro och solidaritet och numera mest är att betrakta som en muslimsk stödorganisation.  Organisationen tillhör de mest högljudda uppbackarna av det återkommande Israel-fientliga propagandajippot Ship to Gaza.

Av ovanstående torde mer än väl ha framgått att en antisemitisk inställning ingalunda är någon nackdel för den som vill göra karriär i sossepartiet. Snarare då en tillgång. Det blir tydligt när man tänker på hur Ilmar Reepalu fått hållas under så många år som Malmös starke man trots otaliga antisemitiska klavertramp.

Men inte alla merd anknytning till socialdemokratin är lyckliga över detta. Den muslimska feministen Bahareh Andersson skrev under rubriceringen ”Utnämningen av Omar Mustafa ett svek mot Sveriges kvinnor” följande på Newsmill den 9 april 2013:

Jag antar att varken moderaterna eller sossarna vill se eller inse vad det betyder att båda dessa herrar, Waberi och Omar, har goda relationer med Muslimska Brödraskapet som inte bara sprider medeltida kvinnosyn men också har fostrat terrorister.

Även Mona Sahlin har, lo and behold, kritiserat Omar Mustafa som ny styrelseledamot (S):

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16574835.ab

Den muslimska invandringen till Sverige fortsätter med oförminskad styrka. Det innebär rent matematiskt att kvantiteten islamistiskt sinnade antisemiter hela tiden fylls på, även om jag vill understryka att långt ifrån alla muslimska immigranter är islamister. Det innebär också att islamismen i svensk politik vinner terräng. Figurer som Abdirisak Waberi, Omar Mustafa och Mehmet Kaplan i Miljöpartiet är bara början.

Chadi Freigeh – skandinavisk talesman för Hizb-ut-Tahrir.

2018 eller 2022 kan vi  mycket väl ha islamismen representerad i Sveriges riksdag i form av shariapartiet Hizb-ut-Tahrir. I Belgiens huvudstad Bryssel finns partiet Islam redan representerat med två mandat sedan kommunalvalet i oktober 2012.

Islamonazistisk propaganda mot judar: jihadisterna laddar upp

Budskap av det här slaget är vanligt förekommande på islamska demonstrationer runt om i världen.

http://www.apg29.nu/index.php?artid=6700

Länken ovan går till en video,  som på ett instruktivt sätt belyser det som så lätt hamnar i skymundan hos de toleransens apostlar som inte vill se några fel hos islam: det hat mot judar och allt judiskt som finns som en mörk underström inom islam. Det är en utmaning för moderna och moderata muslimer att göra upp med detta fenomen.

Man kan spåra islams negativa inställning till judar tillbaka till profeten Muhammeds liv och verksamhet på 600-talet. Fenomenet får en belysning i Kader Abdolahs på historiska fakta baserade roman om Muhammed med titeln Sändebudet (2007, svensk upplaga Norstedts 2010, sidorna 220-221):

Mohammad hade börjat tycka illa om judarna på grund av deras sammansvärjning med Mekkas armé; han förstod att så länge judarna var i staden skulle han inte kunna vinna krigen. Han väntade på rätt tillfälle att definitivt lösa problemet med judarna…Mohammads tålamod började tryta och han fattade ett beslut som han längde hade velat ta. Han gav judarna en dag på sig att lämna staden. Varje familj fick ta med sig så mycket ägodelar som en kamel kunde bära och måste lämna kvar guld och pengar.

Medinas judar vägrade fräckt nog dock att hörsamma Muhammeds order. Då lät profeten bränna ner deras dadelpalmer och förstörde på så sätt deras odlingar. Muhammed uppmanade nu på nytt judarna att ge sig av, annars skulle han också bränna deras bostäder. Nu skulle de inte heller få ta med sig någonting, något Muhammed påstod Allah själv hade befallt. Judarna gav sig slutligen av men de brände själva sina bostäder och ägodelar så att inte Muhammed skulle kunna lägga beslag på dem för egen del.

Toleransens apostlar brukar betona att såväl kristna som judar i Koranen betecknas som ”bokens folk” och att judendom, kristendom och islam är så kallade abrahamitiska religioner efter den gemensamme stamfadern Abraham. Detta stämmer till en del. Men det stämmer också att judar i Koranen (exempelvis i surorna 2:61, 5:60 och 7:166) omnämns såsom bland annat apor och grisar. Visserligen står det inte att judar generellt är apor och grisar men däremot vissa judar som enligt Muhammed har brutit sabbaten.

Se här hur en imam försöker förklara saken:

http://fragaimamen.se/varfor-kallas-judar-for-grisar-i-koranen/

Faktum kvarstår dock. Muhammed skrev i Koranen att vissa judar kan jämföras med grisar/svin och apor. Just dessa tillmälen har sedan använts av otaliga muslimska hatpredikanter i syfte att brännmärka hela judenheten och Israel. Bland annat av Egyptens president Muhammad Mursi med hemvist i islamistiska Muslimska Brödraskapet i ett TV- framträdande innan han blev president:

Egyptens president Muhammad Mursi om judar innan han tillträdde sitt ämbete.

Mursi brännmärker i sin framställning även Israel och judarna – även om han föredrar att tala om ”sionister”, också om judar i historisk tid långt innan den sionistiska ideologin fanns – bland annat som ”blodsugare” och ”krigshetsare” samt förkastar en tvåstatslösning för israeler och palestinier i Mellanöstern; han tänker sig att araberna skall lägga beslag på hela det område som nu utgör staten Israel. En video från Mursis framträdande finns på bloggen Sapere Aude här:

http://www.sapereaude.se/blog/?p=9570

Det finns, som framgår av videon överst i det här inlägget, klara likheter mellan islamistisk och nationalsocialistisk propaganda avseende det judiska folket. Det är ingen tillfällighet att publikationer av typ Sions vises protokoll och Hitlers Mein Kampf är oföränderliga storsäljare i arabvärlden inklusive de palestinska områdena, där redan förskolebarn får lära sig hata judar och det eftersträvansvärda i att bli självmordsbombare.  För militanta muslimer tenderar Adolf Hitler att vara en stor hjälte vars enda misstag var att han inte lyckades utrota alla judar. Den inställningen mötte jag själv under ett besök på Västbanken 2005. Antisemitismen är i själva verket en integrerad del av vardagslivet i arabvärlden.

En av historiens mest beryktade muslimska antisemiter var Jerusalems stormufti Haj Amin al-Husseini (1895/97-1974) som hetsade araber mot judar vilket ledde till massakrer i Jerusalem före Andra världskrigets utbrott. Stormuftin mottogs 1941 i audiens av Tysklands då till synes obetvinglige diktator Adolf Hitler (1889-1945). Al-Husseini uppmanade Hitler att massutrota judarna och fick muslimska förband i Waffen-SS uppkallade efter sig.

Det tillhör rutinen att islamistiska demonstrationer världen över, exempelvis i Malmö, bär på nazi- och hitlervänliga plakat och skanderar slagord i samma riktning, ofta på arabiska.

Haj Amin al-Husseini inspekterar tyska vapen under Andra världskriget.

Det finns naturligtvis hyggliga och moderata muslimer som inte bekänner sig till hatbudskapet mot judarna och som tar avstånd från jihadistisk terrorism. Troligen hyser flertalet muslimer en sådan uppfattning. Det stora problemet är att det fortfarande är islamisterna som hörs mest med sitt hatbudskap och att de inte tvekar använda våld inte bara mot judar och kristna utan också mot muslimer som inte rättar in sig i de militanta leden. Ju större muslimsk invandring vi får till Sverige, desto fler hatpredikanter och jihadister får vi också in med påföljd att alltfler unga och lättledda muslimer beger sig utomlands för att genomgå terroristträning..

Vår tolerans och allmänna snällhet riskerar leda till att vi inte uppmärksammar det hot mot den västerländska civilisationen som det islamistiska hatbudskapet i så hög grad utgör. Lägg därtill att professionella så kallade antirasister i och utanför Expo är snara att brännmärka alla som uppfattar den islamistiska faran som ”rasister” och ”nazister”. Jag tänker icke minst på den utmärkta tidningen Dispatch International som är utomordentligt informativ när det gäller att belysa islamistiska krafter. Den kallas regelmässigt ”rasisttidning” i Expos spalter.

Hizbollahsoldater hyllar Hitler genom att göra romersk hälsning/nazihälsning.

Dispatch hade nu senast i sitt nummer den 28 februari en artikel av Jill Bellamy Van Aalst som visar hur terroristorganisationen Hizbollah har planer på att sätta upp en armé om 50 000 man och ta kontollen över vapenlagren i Syrien om Assad-regimen skulle falla, något som alltmer framstår som en tidsfråga. Om dessa planer realiserades skulle Hizbollah, som stöds av Iran och har sin bas i Libanon, få tillgång till biologiska stridmedel vilka kan sättas in mot mål i Europa.

Hizbollah ligger bakom flera av den senare tidens väpnade konflikter i Mellanöstern med sina återkommande raketbeskjutningar mot civila mål i Israel. Dessa raketbeskjutningar, vars precision hitintills varit rätt dålig, skulle framstå som rena söndagsskolan om man skulle få tillgång till biologiska, kemiska och kanske även nukleära vapen.

En hyllning till Israel – och Sabaton

http://www.youtube.com/watch?v=hGgCqdr2Qvc

När året nu lider mot sitt slut tycker jag det känns både naturligt och angeläget att hylla staten Israel. Det finns en mycket enkel anledning till denna hyllning: Israel är Mellanösterns enda fungerande demokrati som, omgiven av fientliga stater och rörelser, slåss för våra demokratiska och frihetliga värden.

De argument som man ofta hör i olika sammanhang – att vi svenskar inte skall lägga oss i vad som händer i Mellanöstern och inte ta parti för någondera sidan – håller helt enkelt inte. Vare sig i partipolitiska eller andra sammanhang. Den demokratiska solidariteten kräver att vi stöder Israel. Ett sådant stöd innebär givetvis inte att vi inte, vid behov, kan vara kritiska mot företeelser i det israeliska samhället inklusive dess regering.

Israel byggdes till största delen upp av judiska invandrare från Europa vilka blivit svårt förföljda på grund av sin etniska identitet. I Israel byggde de upp en judisk stat med ett fungerande samhälle med en fungerande demokrati till stor del baserad på den demokratiska arbetarrörelsens ideal.

 Sabaton med soldater ur Israeli Defence Forces (IDF) på en militärbas på Västbanken. 2012

När israelerna efter FNs utropande av staten Israel 1948 blev angripna av en samlad arabvärld tvekade de inte att försvara sitt land, sin frihet och sitt folk med vapen i hand. De slogs alltså för våra värden och har fortsatt göra så sedan dess, icke minst genom ett antal krig som utsatt befolkningen för svåra påfrestningar. Om Israel skulle falla innebär det också början till slutet för vår egen demokrati och en muslimsk offensiv över hela världen.

Den svenska hårdrockgruppen Sabaton, bildad i Falun 1999, har insett detta. Gruppen hämtar inspiration till sin musik från historiska slag, dels från Andra världskriget, dels från Sveriges stormaktstid, dels från Israels hittills segerrika frihetskamp. I låten ”Counterstrike” hyllar de de israeliska pansarstyrkornas insats under Sexdagarskriget (Junikriget) 1967, då hela Jerusalem befriades och strategiskt viktiga områden erövrades från fienden.

Här låten ”Carolus Rex” från albumet med samma namn med motiv från Carl XIIs fälttåg:

http://www.youtube.com/watch?v=ab2cXTLpe2I

Lyssna genom att klicka på länken överst i det här inlägget!

Sabaton har genomfört flera turnéer i Israel och bland annat hyllats som hjältar av soldater i de israeliska försvarsstyrkorna (IDF).

Shalom Israel! Och shalom Sabaton!

Bilder av Israel ni aldrig får se i svenska media…

Israels ambassadör har kallats till svenska UD och fått en avhyvling av utrikesminister Carl Bildt. Orsaken: Israels regering har deklarerat att man ämnar bygga 3000 nya bostäder på Västbanken och i östra Jerusalem.

Bildt har som bekant ett förflutet som kraftigt propalestinsk studentpolitiker och en lång rad klavertramp bakom sig när det gäller Mellanöstern.

Israels beslut kan naturligtvis diskuteras, men det kan i så fall även – och det i allra högsta grad – FNs ansvarslösa beslut att höja den icke-existerande palestinska statsbildningens FN-status. I stället för att förolämpa den högsta diplomatiske representanten för Mellanösterns enda demokrati borde naturligtvis Sveriges regering ställa sig bakom denna.

Bildt är en sorglig representant för den gamla svenska överklassens förakt för judar och allt judiskt. Är det någon som kommer ihåg när han senast fördömde Hamas-terroristernas raketbeskjutningar mot försvarslösa israeliska städer och byar? Nej, jag tänkte väl det.

Bildt är en skorrande anomali som det skall bli skönt att slippa som svensk regeringsrepresentant efter nästa val.

Det talas ofta om Israel som en hänsynslös och närmast fascistisk så kallad ockupationsmakt. Dessa bilder – och det heter ju att en bild säger mer än tusen ord och att kameran inte ljuger - talar emellertid ett väsentligt annorlunda språk:

 En liten flicka får hjälp av en snäll soldat…

…liksom en äldre kvinna.

 Litet fotboll hinns alltid med.

 Omänsklig behandling av fångar?

En äldre man bistås.

Det var nog länge sedan denna lilla kissemiss fick en så här öm behandling…

Inga sura miner här trots utsatt position. Bara en hjälpande hand.

 Officerare och gentlemän.

Jag är inte dummare än att jag inser att företrädare för den israeliska försvarsmakten inte alltid ägnar sig åt hjälpverksamhet. Att hjälpa civilbefolkningen på den så kallade fiendesidan ingår dock också som en självklar del av de israeliska soldaternas och officerarnas vardag. Bilder som dessa får ni heller garanterat aldrig se i svenska etablissemangsmedia.

Palme-Andersson-linjen övergiven: Bildt uppges ”olycklig”

http://www.youtube.com/watch?v=yUyt3oTNI90&feature=related

Även om den svenska regeringens beslut att rösta emot ”Palestinas” inträde i FNs kulturorgan UNESCO vid omröstningen i Paris den 31 oktober kanske inte var någon världssensation,så räckte det för att rädda min dag.

Varför inte fira genom att lyssna till Army of Lovers hitlåt ”Israelism” från 1993 (länk överst)?

Sverige var en av endast 14 nationer som nu gick emot den internationella klokskapen genom att rösta mot ett palestinskt UNESCO-inträde. 107 röstade för medan övriga lade ner sin röst. Följaktligen blev det så kallade Palestina för första gången med i ett FN-organ som land betraktat; man är redan medlem i FNs ekonomiska och sociala kommission för Västra Asien, UN-ESCWA.

UNESCO får en ny medlemsstat som inte är någon stat.

Det måste betonas att Palestinas medlemskap är helt och uteslutande en politisk gest utan reellt innehåll. Det finns nämligen ingen palestinsk stat och inte heller någon palestinsk regering som har kontroll över den. Såväl UNESCO-medlemskapet som ansökan att upptas som fullvärdig medlem i FN är helt och hållet ett resultat av Fatah-ledaren – och ”presidenten” – Mahmoud Abbas egensinniga politiserande.

Den palestinska motparten, det ännu mer extremistiska (och islamistiska) Hamas i Gaza, struntar i Abbas apspel, eftersom det enda man bryr sig om är att utplåna både judarna och deras land. Att vara en stat bredvid ett judiskt Israel som man inte erkänner fnyser Hamas föraktfullt åt.

Det verkligt intressanta med den svenska nejrösten är att den markerar ett övergivande av Palme-Andersson-linjen från 1980-talet, då det statsbärande sossepartiet valde att solidarisera sig med palestinaraberna och PLO, som då leddes av terrorns furste Yassir Arafat. Israel spottade både den adlige antisemiten Olof Palme och hans lakej, utrikesminister Sten Andersson, på.

Inte heller har någon borgerlig regering gjort något som ens liknar en ansats att göra upp med den skamliga palme-anderssonismen i Mellanöstern-politiken. Förrän nu. Enligt folkpartiledaren Jan Björklund snackade de fyra alliansledarna sig samman om att rösta nej och gick därmed emot UD:s avsikt att lägga ner Sveriges röst. Enligt uppgift skall utrikesminister Carl Bildt, med liknande typ av överklassbakgrund som Palme, vara ”olycklig” över hur det blev. Det förvånar mig inte – men gläder mig desto mera.

Jan Björklund bröt med palme-anderssonismen.

Det har enligt SVT framskymtat, att UD och Bildt känner sig överkörda och att ”felet” framförallt skulle vara Björklunds i dennes egenskap av utbildningsminister med självpåtagen rätt att bestämma över UNESCO-frågor. Det luktar väl mycket konspirationsteorier för att det skall vara riktigt trovärdigt, men osvuret är kanske bäst.

Klart är att Folkpartiet är Sveriges mest Israel-vänliga parti för tillfället. Förmodligen har Folkpartiets utrikespolitiske talesman sedan ett år tillbaka, Fredrik Malm, dragit sitt icke obetydliga strå till stacken för att få över sin partiboss på den rätta sidan.

Bland övriga länder som gick emot majoriteten i Paris märks USA, Kanada och Tyskland. Bland dem som stödde den palestinska ansökan finns Kina, Indien, Ryssland, Brasilien, Finland, Frankrike och Norge. Att de både sistnämnda skulle rösta emot israeliska intressen var naturligtvis väntat – antisemitiska strömningar skämmer för tillfället såväl Frankrike som Norge. Storbritannien och Danmark fanns bland dem som föredrog att lägga ner sina röster.

SVT uppger att en del palestinska politiker ”med bestörtning” reagerat inför Sveriges röstinsats samt att sossarnas utrikespolitiske talesman Urban Ahlin sagt att allt ”förtroende” Sverige byggt upp i ”Mellanöstern” nu är ”nedmonterat”.
Jaså. Vem orkar bry sig?

Israel har svarat som man kunde ha anat genom att speeda upp bosättningsbyggandet på Västbanken och kring Jerusalem och stoppa penningtransfereringar till den palestinska myndigheten.

Sanningen om ”fredens man” Abbas

Arafat och hans efterträdare Abbas.

Efter Mahmoud Abbas tal i FN om att världsorganisationen skulle erkänna ”Palestina” som en egen statsbildning sägs en ”ohelig allians” ha bildats mellan USA, Israel, Iran och Hamas. För samtliga dessa skulle ett självständigt ”Palestina” innefattande 1967 års gränser, av olika skäl, utgöra något av en katastrof. Samma gränser kallades av förre israeliske diplomaten och utrikesministern Abba Eban för ”Auschwits-gränserna”.

En händelse som illustrerar det terroristiska/islamistiska Hamas inställning inträffade under Abbas tal. En restaurangägare i Gaza City hade en TV, där talet direktsändes, påslagen. Två civilklädda Hamas-poliser tvingade honom att slå av TVn och förde därefter bort honom till en arrestlokal. Läs mer här:

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/ohelig-allians-efter-abbas-vadjan-i-fn_6503244.svd

Israels vägran att acceptera en palestinsk stat med 1967 års gränser är lätt att begripa. När dessa gränser rådde – det vill säga före 1967 – var det en enkel sak för invaderande fiendearméer att tränga sig in i landet via den smala remsan i Israels mittparti. Eftersom Israel inte ville vara med om detta igen annekterade man därför det som numera kallas Västbanken.

När det i dag talas om att Israel ”ockuperar” Västbanken bör man ha klart för sig, att detta gamla bibliska område ursprungligen hade reserverats för det judiska Palestina. Det kan därför med viss rätt hävdas, att det är palestinierna som i form av PLO/Fatah i dag ockuperar de områden på Västbanken som ligger under deras kontroll men som rätteligen borde tillhöra judarna.

Hamas för sin del har länge legat i luven på PLO/Fatah och har en minst sagt kylig inställning till PLO/Fathas och Abbas försök att via någon form av internationella  förhandlingar skapa en palestinsk stat. Det Hamas är allra mest intresserat av är att via en blodig, väpnad kamp utplåna Israel och slänga judarna i Medelhavet. Hamas uppbackare Iran stödjer självfallet sin vapenbroder.

”Storpalestina” enligt palestinsk geografi som Abbas ansluter sig till.

Mahmoud Abbas, även känd som Abu Mazen, är för sin del en föga trovärdig ”fredens man”. Född i Safed 1935 gick han tillsammans med sin familj i landsflykt till Syrien, då omkringliggande arabländer angrep den nybildade staten Israel i maj 1948. Arabländerna hade uppmanat de omkring en miljon araberna i Israel att fly för att sedan kunna återvända i triumf efter den arabiska segern. Vi vet hur det gick med denna förhoppning.Från Syrien flyttade Abbas till Qatar, där han 1957 var med om att bilda motståndsrörelsen al-Fatah.

Mahmoud Abbas/Abu Mazel disputerade i Moskva 1982 på avhandlingen Den hemliga kopplingen mellan nazisterna och ledarna för den sionistiska rörelsen, vilken senare gavs ut i engelsk översättning. Abbas har med visst fog beskrivits som förintelseförnekare. En mer korrekt term är kanske historierevisionist. Abbas har förvisso beskrivit Förintelsen av judarna som en tragisk händelse, men samtidigt förklarat sig ovillig att nämna siffror i sammanhanget. Snarare än den officiella siffran sex miljoner, menar Abbas, var det  ”något hundratusental” judar som mördades av nazisterna.

Mahmoud Abbas menar att ”något hundratusental” judar dog i Förintelsen.

Abbas var en av de drivande krafterna bakom tillkomsten av Oslofördraget 1993, vilket stipulerade att Israel skulle avträda mark åt PLO i utbyte mot att den palestinska organisationen erkände Israels rätt att existera, satte stopp för terrorismen, såg till att terroristerna avväpnades, samarbetade med israelerna för att gripa efterlysta terrorister samt införde fredsfostran i skolorna.

Omvärlden, och inte minst den norska regeringen, jublade när avtalet var i hamn – äntligen var freden i Mellanöstern säkrad. När det kom till kritan levde dock inte PLO upp till någon av sina utfästelser. Abbas  tillhör dem som varit mest vältalig i försvarandet av PLO:s avtalsbrott.

I mars 2003 utsågs Mahmoud Abbas/Abu Mazen till palestinsk premiärminister under ”presidenten” Yassir Arafat. Det skar sig emellertid dem emellan, då Abbas ville avväpna militanta grupper medan Arafat ville fortsätta den så kallade Al-Aqsa-intifadan. Abbas valde därför att avgå efter tre månader. I november 2004 avled Arafat och Abbas valdes året därpå till hans efterträdare.

Efter en kort smekmånad upphörde samarbetet mellan Hamas och PLO/Fatah, och det är symptomatiskt att militanta-religiösa Hamas mosätter sig det något mindre militanta och sekulariserade PLO/Fatahs strävan efter en palestinsk statsbildning via omöstning i FN. Det är i skrivande stund nästan omöjligt att tänka sig en återupptagen vänskap mellan de båda palestinska grenarna.

Mahmoud Abbas och hans anhängare vill gärna sprida föreställningen om honom som den kloke och fredlige äldre statsmannen, som ingenting hellre vill än att idka fredlig samlevnad med den judiska staten Israel. Det är dock ytterligt tveksamt om denna föreställning har något med verkligheten att göra.

Kommunisten och terroristen George Habash hyllades av Abbas.

När den ökände terroristledaren George Habash dog för några år sedan påbjöd exempelvis Abbas tre dagars landssorg med alla flaggor på halv stång. Han har också godkänt det officiella Fatah-plakatet med ett Storpalestina, där det israeliska territoriet ingår. Det vill säga samma typ av kartbild som förekommit på vänsterledaren Lars Ohlys slips!

I sitt beramade FN-tal, där Abbas pläderade för Jerusalem som den palestinska statens huvudstad, undvek vidare PLO-ledaren att nämna den icke helt oväsentliga judiska närvaron i Jerusalem. Abbas har i själva verket tidigare inför offentligheten påstått att Jerusalem aldrig varit judarnas huvudstad samt att judarna aldrig byggt något tempel!

De muslimska religiösa myndigheter som ansvarar för Tempelberget har yttermera gjort sitt bästa för att omintetgöra tusentals år av judisk historia i ett desperat försök att neka det judiska folket rätten till Jerusalem.