Julens sanna budskap

Så här i julens sista skälvande minuter kan det väl vara befogat att skriva en personlig betraktelse över julen, som enligt Benjamin Syrsa ju är mycket större än oss själva. Jag syftar då på den jul som enligt kristen tradition firas till minne av Jesu födelse. Det mest uppmärksammade av årets julbudskap kommer från Irans president, Mahmoud Ahmadinejad, som inbjudits av engelska Channel 4 att offentliggöra sina tankar inför den kristna julen.

Enligt Ahmadinejad bottnar många av samhällsproblemen i att människor övergett religionen. Så långt är jag överens med den iranske presidenten. Jag skyndar mig dock att tillägga att detta kommer från en man som sagt att Israel bör utplånas från jordens yta och vars iranska säkerhetstjänst, samtidigt som Ahmadinejad talade, var i full gång med att spåra upp regimkritiker och oliktänkande i Iran för att kasta dem i mörka fängelsehålor och medelst tortyr få dem att erkänna än det ena, än det andra. Vad en sådan man anser om religionen är ungefär lika intressant som att ta del av Adolf Hitlers synpunkter i frågan.

Ahmadinejad övergick sedan till att förklara att Jesus, om han hade levt i dag, sannolikt hade kritiserat Israels och västvärldens politik. Den iranske presidenten har givetvis fel härvidlag. Jesus lever verkligen i den andliga världen, och om han hade haft något att invända mot Israel eller västvärlden hade han med all säkerhet använt ett annat språkrör än en diktator vars land måste anses vara det främsta hotet mot världsfreden i dag. Det krävs dock ingen större fantasi för att inse att Ahmadineajds utsaga om Jesu utrikespolitiska åsikter säkerligen inte skiljer sig alltför mycket från vad personer som, säg, förre ärkebiskopen K. G. Hammar eller nuvarande ärkebiskopen av Canterbury anser i frågan.

Jag är själv kristen, eftersom jag 1) tror på Gud och 2) erkänner Jesus som Messias, Guds son. Samfundsmässigt är jag sedan 1974 medlem i Unification Church, som grundades av pastor Sun Myung Moon i Sydkorea 1954. Min samfundstillhörighet gör att jag hyser respekt för alla religiösa trosuppfattningar som utgår från en ärlig övertygelse och som inte accepterar våldsmetoder. Den form av islam som Ahmadinejad representerar uppfyller uppenbarligen inte dessa kriterier. Som religiöst troende känner jag mig  besvärad när en person av hans kaliber försvarar religionens plats i världen. Det är därför välgörande när en riktig religiös ledare som påven Benedictus XVI (Joseph Ratzinger) i ett budskap i samband med julen hade kuraget att bryta en lans för en traditionell moralsyn, när han skarpt kritiserade homosexualitetens roll i dagens samhälle. Homosexualitet omnämns i Bibeln kanske på ett 40-tal ställen, alltid i mycket negativa ordlag. ”Det är en styggelse” är förmodligen det mest kända omdömet. Faktum är att det finns få frågor som det, i ett bibliskt perspektiv, råder större samstämmighet om.

Homosexualitet är ett brott mot Guds skapelseordning. Gud skapade människan till sin avbild, till man och kvinna skapade han dem, står det i Första Moseboken. Det vore därför tjänstefel av påven att inte påtala homosexualitetens verkliga innebörd. Däremot bör vi inte olagligförklara bögeriet, eftersom detta skulle ge oss ett antal oförtjänta martyrer. Envar myndig människa må ta ansvar för sina egna handlingar. Vi som tar Bibelns ord på allvar måste dock protestera mot att homosexuella, i enlighet med regeringen Reinfeldts intentioner, under året som kommer av allt att döma kommer att tillerkännas ”rätten” att ingå något som kallas äktenskap. Äktenskap för homosexuella är i verkligheten lika trovärdigt som cirkelns kvadratur: det är en nullitet, något som per definition inte kan existera.

Den föreslagna lagstiftningen avseende homosexuella utgår från ett politiskt-profant rättvisetänkande, där det anses att homosexuella människor – vilka kan beräknas uppgå till mellan 1 och 3 procent av en given population – bör tillerkännas ”rätten” att ingå ”äktenskap”. Det är underförstått att en homosexuell disposition inte är någonting man väljer utan någonting man föds med. Detta är dock högst tvivelaktigt. Läs till exempel boken ”Inte längre gay” av Richard Oostrum och Hans Frinsel (Gospel Media), som handlar om en ung man som förtvivlat söker sin sexuella identitet och som slutligen får kraft att överge sina destruktiva vägar. Män och kvinnor som i dag kämpar med sin sexualitet bör av samhälle och kyrka uppmuntras att vika av från syndens vägar i stället för att ständigt få höra att det inte finns någon synd och att homosexualitet är lika gott som heterosexualitet.

Jag har under alla år varit en stor vän av julen och har, utan närmare reflektioner, anammat dess svenska traditioner inklusive den mat och dryck som ”därtill hörer”. Så var fallet också julen 2008. Denna jul hade jag och min familj dessutom privilegiet att vara värdar för en julmiddag involverande nära anförvanter, vilket gjorde högtiden desto mer minnesvärd. För mig framstod julens sanna budskap dessutom mer levande än vanligt: julen firas till minne av Jesu födelse. Jag har därför, så gott jag kunnat, sökt sätta mig in i Guds förhoppningar inför julnattens mysterium: det var då, den första julen, som Guds son föddes, Messias, Israels konung och världens frälsare. Gud måste då ha känt en obeskrivlig glädje och förväntan över vad detta gossebarn skulle kunna komma att innebära för världen och skapelsen. Det är därför den kristna julen är en glädjens högtid.

Glad är också den högtid som ibland kallas den judiska julen, Chanukka, som firas från 25 Kislev och åtta dagar framåt. Chanukka firas till minne av tempelinvigningen, som skedde sedan mackabéerna eller hasmonéerna – med Judas Mackabeus i spetsen – besegrat den syriske konungen Antiochus Epifanes vilken härskade över Palestina och som ville tvinga judarna att överge sin flertusenåriga religion och som förorenade templet i Jerusalem genom avgudadyrkan. Detta skedde år 164 före Kristus. När jag har möjlighet försöker jag fira Chanukka på något sätt; i år blev det i form av en stämingsfull Chanukka-fest i regi av Samfundet Sverige-Israel i närvaro av Israels ambassadör Benny Dagan.

Strax före jul närvarade jag vidare vid en traditionell katolsk mässa i Stockholm som arrangerades av SSPX, The Society of St. Pius X (på latin Fraternitas Sacerdotalis Sancti Pii X), en konservativ katolsk organisation som grundades av Frankrikes ärkebiskop Marcel Lefevbre som protest mot de kyrkliga förändringar vilka Andra vatikankonciliet 1962-65 gav upphov till. Organisationen är tillägnad påven och helgonet Pius X (1835-1914, påve 1903-14). Jag skall villigt erkänna att jag var med vid denna latinska mässa inte så mycket därför att jag intresserar mig för den romersk-katolska kommunitetens hårklyverier utan på inbjudan av en god vän; dessutom är jag allmänt nyfiken på olika religiösa traditioner.

Kontentan av min medverkan vid Chanukka-festen, SSPX-mässan och mina egna reflektioner är att vi människor behöver traditioner för att kunna överleva i denna tillvaro där så många förvirrade och förvirrande budskap förekommer. Det är precis därför jag är konservativ. Mina egna religiösa traditioner står naturligtvis huvudsakligen att finna i Unification Church, men det fina är att denna rörelse – förutom att ha sina egna traditioner och högstidsdagar – respekterar alla andra traditioner som utgår från en ärligt känd övertygelse enligt principen ”Gud är en men vägarna för att nå Gud är många”.

Den 1 januari firar jag, förutom nyårsdagen, Guds Dag i enlighet med Unification Churchs traditioner. Ja, Gud har sedan ett antal år tillbaka en egen dag!

Annonser
Explore posts in the same categories: Julen, religion

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: