Vad sysslar Jan Gillberg/DSM egentligen med?

Jan Gillberg heter en svensk skribent som är utgivare av tidskriften DSM, tidigare utläst Den Svenska Marknaden men numera Debatt Sanningssökande Mediakritik. Gillberg är född 1935 och bosatt i Gränna. Han har ett förflutet som bland annat ordförande i Högerpartiets ungdomsdistrikt i Stockholm och talskrivare åt partiordföranden Jarl Hjalmarson, initiativtagare till Utredningsbyrån som senare blev Timbro samt VD i Marknadsförbundet. Jan Gillberg gav på 1960-talet ut tidskriften Origo.

Låt mig först slå fast att jag anser Jan Gillberg vara en utomordentligt skicklig stilist, som exempelvis myntat begrepp som ”Mediavänstern” och ”Gramscivänstern” (det senare efter den kommunistiske, italienske teoretikern Antonio Gramsci, 1891-1937). Det han är mest känd för i dag är den årligen publicerade listan över Sveriges 100 mest inflytelserika opinionsbildare. Det kan råda liten tvekan om att han under sin bana utfört betydande insatser i den icke-socialistiska åsiktsbildningens tjänst.

Det som ligger Gillberg i fatet är dock hans lätt skönjbara känsla av att vara förfördelad och utsatt för komplotter av olika slag, rentav förföljd, och det sannolikt därur emanerande konspirationstänkande som tyvärr i allt högre grad kommit att prägla DSM. Detta blir särskilt påtagligt med de senaste numren av tidskriften, vari denna bloggare haft det tvivelaktiga nöjet att schavottera. Det har fått mig – och andra med mig – att undra vad Jan Gillberg och DSM egentligen sysslar med.

Jag har en längre tid med viss oro noterat tidningens utveckling, där alltmer krut har lagts på att lägga fram olika konspirationsteorier – såsom att industrimagnaten Ivar Kreuger skulle ha blivit mördad, att fartyget Estonia skulle ha sprängts, dolska motiv bakom morden på Olof Palme och Anna Lindh samt även spekulationer bakom Palme-mördaren Christer Petterssons död. Så kallade privatspanare bereds, föga sensationellt, stort utrymme i den enligt min uppfattning alltmer urartade DSM (det skall dock sägas att mitt ibland denna bråte även insiktsfullt material förekommer).

Det var ovan beskrivna oro som fick mig att för en tid sedan fatta pennan och skriva ett kort privatbrev till Jan Gillberg. Denne hade nämligen i DSM 2/2008 upplåtit sina spalter åt antikommunisten, UFO-skådaren, konspirationsteoretikern och antisemiten Jüri Lina som skrev en lång drapa om Karl Marx förkastliga inflytande, ett förvisso vällovligt ämnesval. Men: som en obehaglig underton i Linas artikel låg de ökända konspirationsteorierna om att världens judenhet och frimurarsamfällighet ligger bakom en hel del av samtidens ondska, teorier som genomsyrar det mesta av vad Lina skriver och som gjort honom omöjlig i den svenska debattscenens möblerade rum. Eftersom ”min” egen tidskrift, Contra, på 1980-talet haft tråkiga erfarenheter av samme Lina ville jag i all välmening varna Gillberg för att ha alltför mycket med Jüri Lina att göra.

Jan Gillberg  lyssnade  inte på det örat. I stället valde han att publicera innehållet i mitt handskrivna brev i DSM 3-4/2008, åtföljt av ett cirka fyra gånger så långt svar i vilket Gillberg inte bara oreserverat tar Linas parti utan desslikes försvarar forskandet i konspirationer, ifrågasätter att Jüri Lina är antisemit och hävdar att jag skulle ”hindra Marx- och marxismkritiker från att komma till tals och att finna det förkastligt, när det ändå ibland sker.” Detta alltså sagt om en person som i 20 år medarbetat i den inte precis marxismvänliga tidskriften Contra och i sin första bok – ”Slaveri i vår tid” (1989) – brännmärker Karl Marx som, i stora drag, en Djävulens hantlangare och sågar marxismens ideologi jäms med fotknölarna!

Det hör till saken att Jüri Lina i sin drapa om Marx etcetera på ett ställe refererade till ”Slaveri i vår tid”, men då endast i negativa ordalag och med hänvisning till några rader i boken där jag omtalar judarna som ett kreativt, självständigt och innovativt folk; där hade jag minsann, enligt Lina, fel. Hur ser då Jan Gillberg själv på fenomenet antisemitism, enligt min uppfattning en synnerligen elakartad mänsklighetens cancer? Angående Lina säger han sig inte veta vilken inställning den senare har till ”judar i gemen”, alternativt saknar han förmåga ”att på ett seriöst sätt bedöma” det. Hur vore det, Gillberg, att börja med att läsa Jüri Linas böcker?

Det i mitt tycke mest illustrativa, och samtidigt mest graverande, med Gillbergs och DSMs utveckling är dock när han ger sig på uppgiften att söka analysera begreppet ”antisemitism”. Jag citerar: ”Låt vara att det är oklart vad som skall avses med att vara ‘antisemit’. Det finns många slags semiter. Palestinierna måste exempelvis räknas som semiter kanske med än större rätt än judarna.” Det är emellertid inte det minsta oklart med vad som avses med begreppen ”antisemit” eller ”antisemitism”. De har i alla tider använts just för att beteckna hatare/hat gentemot judar/judendomen. Ingenting annat! Sedan är det naturligtvis riktigt att såväl araber och palestinier som judar alla tillhör den semitiska folkgruppen såsom varande ättlingar till Noas son Sem.

Att som Gillberg här gör – blandar ihop begreppet antisemitism med den semitiska folkgruppens ursprung – är i sig en klassisk, antisemitisk debattfint. Och varför skulle palestinier ”kanske med än större rätt än judarna” anses vara semiter? Sanningen är naturligtvis, för den som kan sin historia, att både judar och araber har bebott samma hörn av vår planet sedan urminnes tider. I det så kallade Palestina, som namngavs av den romerske kejsaren Hadrianus för nära 2000 år sedan men aldrig varit en självständig stat, har judar och araber levt sida vid sida nästan lika lång tid varför båda dessa folkslag rätteligen borde ges samlingsbeteckningen ”palestinier”.

Alltnog. Sedan Gillberg publicerat mitt korta, personliga brev och sitt eget långa svar i DSM skickade Lina mig ett e-mejl, där han i svepande ordalag fördömer mig och tidskriften Contra för att med tillgripande av sovjetmetoder vilja ”censurera” honom; samtidigt begär han utrymme i Contra för dessa synpunkter. Jag svarade så vänligt jag förmådde, att jag inte kunde se någon skyldighet att upplåta utrymme i Contra för kritik av något som varit infört i en annan publikation (DSM). Detta föranledde Lina att i stället vända sig till fränden Jan Gillberg med sin kritik, och Gillberg valde även denna gång att i sin tidskrift trycka ett meddelande avsett för privat (Linas) bruk,  jämte Linas i mejlet framförda kritik mot Contra och mig.

När Gillberg (och Lina) anklagar oss för att undanhålla allmänheten obekvämt material, kan det kanske finnas skäl att erinra sig hur Jan Gillberg själv uppträdde för drygt tio år sedan. Gillberg skrev då en artikel i Contra under vinjetten ”Gästskribenten” och nämnde i kritiska ordalag någonstans i artikeln den inte okände Harry Schein, på sin tid inflytelserik socialemokrat, kulturpersonlighet och tennispartner till Olof Palme. Harry Schein skrev då ett svar på Gillbergs alster, vilket Contra avsåg att publicera med motiveringen att en kritiserad individ har rätt att komma till tals. Detta behagade nu ej den fria debattens vapendragare Jan Gillberg, som på inga villkors vis ville att Contras redaktion skulle ta in Scheins replik! Nå, det gjorde vi alla fall, och sedan dess har Gillberg blängt snett på oss. Vilket förmodligen är en av förklaringarna till de senaste utbrotten. Samma inställning har för övrigt Lina haft sedan Contra sade upp bekantskapen med honom för drygt 20 år sedan.

Det faktum att redaktör Gillberg nu valt att samarbeta med Jüri Lina och ta dennes yviga teoretiserande om judenheten och frimureriet under sina vingar gör att det finns anledning frukta, att han kommer att gå samma öde till mötes som så många andra före honom gjort. Nämligen att fastna i det revisionistiska-antisemitiska  träsket tillsammans med publicister såsom exepelvis Christopher Jolin och Jonas De Geer. Båda dessa inledde sina karriärer som skribenter med att vara anhängare av traditionell västerländsk demokrati men kom under hand under inflytande av diverse unket tankegods, syftande bland annat till att omvärdera de båda världskrigen. För De Geers del började förfallet när han i sin tidskrift Salt publicerade en intervju med revisionisten David Irving. Det vore tragiskt om Jan Gillberg och hans DSM gick samma öde till mötes.

För att avrunda det hela vill jag här komma med två välmenta (jo, så är det) rekommendationer till Jan Gillberg:

1. Visst förekommer det konspirationer, och det är inte oreserverat fel att ta upp sådana till behandling, men välj i så fall någorlunda trovärdiga konspirationer och inte trams om judar och frimurare med mera!

2. Sluta flirta med omöjliga figurer som Jüri Lina, som bara kan dra DSM ännu längre mer i dyn!

Explore posts in the same categories: Contra, DSM, Jan Gillberg