Bort med skygglapparna i försvarsfrågan!

Sveriges försvar ligger i stöpsleven sedan det Kalla krigets slut. Den tongivande doktrinen har (alltför) länge varit, att vårt land inte är utsatt för något externt hot och att vi därför inte behöver något territorial- eller invasionsförsvar. Den traditionella hotbilden – att den lede fi kommer från öst – har fått ge vika för uppfattningen, att Ryssland till följd av en obönhörlig demokratisering och fredlig utveckling numera är vår vän och samarbetspartner på alla områden. Följaktligen behöver vi inte längre försvara vårt land, utan det som är kvar av vårt försvar bör användas för a) så kallade fredbevarande insatser i länder som Afghanistan och Kongo; och b) sociala experiment för att möjliggöra för exempelvis kvinnor, personer med invandrarbakgrund och homosexuella/transpersoner att ingå i försvaret.

Så var det i alla fall till sensommaren 2008. Det var då Ryssland invaderade Georgien under förevändningen, att georgierna var elaka mot ryska befolkningssegment i de omtvistade territorierna Sydossetien och Abchasien. Den ryska statsledningen med president Medvedev och premiärminister Putin i spetsen visade sig  fullständigt okänslig inför det faktum, att Georgien – Stalins och Berijas hemland – numera är en självständig statsbildning och inte en sovjetrepublik. Det ryska agerandet ligger väl i linje med den så kallade Karaganovdoktrinen från mitten av 1990-talet, enligt vilken Ryssland bör ta tillbaka så mycket som möjligt av det territorium som gick förlorat med Sovjetunionens upplösning 1991. Nästa land som eventuellt ligger i farozonen är  Ukraina, en tes som drivs av bland andra säkerhetsanalytikern Bertil Häggman (se artikel i kommande nummer,1/2009, av tidskriften Contra). En högt uppsatt rysk politiker som är en varm anhängare av rysk expansionspolitik är yttermera ultranationalisten Vladimir Zjirinovskij, i dag vice talman i det ryska parlamentet (Duman). Zjirinovskij har veterligen ej förordat en rysk invasion av Sverige, däremot av Baltikum och Finland.

Försvaret har länge varit en icke-fråga i svensk politik. Samtliga etablerade partier har sopat försvarsfrågan under mattan, samtidigt som försvaret fungerat som en budgetregulator – om det fattats pengar inom någon samhällssektor så har försvarsbudgeten varit en pålitlig mjölkkossa. Men så kom Georgien, och ungefär samtidigt publicerades militärhistorikern Lars Gyllenhaals bok ”Ryssland och den svenska nedrustningen” (Svenskt militärhistoriskt bibliotek) som för många  blivit en ögonöppnare beträffande svensk försvarspolitik och den östligt präglade hotbilden.

Så ser bakgrunden ut till den mediala uppmärksamhet som årets Folk & försvar-kongress i Sälen nyligen gav upphov till. Störst genomslag fick folkpartiledaren Jan Björklunds utspel om att vi varit naiva som trott att utvecklingen i Ryssland gått åt rätt håll när motsatsen varit fallet, samt att det var fel att lämna Gotland oförsvarat. Björklund fastslog att han ville se fler soldater och brigader, att det svenska luftvärnet bör bevaras och att Gotland bör återmilitariseras. Björklund varnade vidare för det europeiska beroendet av rysk gas; en rysk gasledning avses som bekant läggas i farlig närhet av Gotland i Östersjön. Detta kan göra Sverige särskilt känsligt för ryska påtryckningar.

Jan Björklund var emellertid inte ensam i Sälen om sin kritik av den under alltför lång tid förda svenska skygglappspolitiken när det gäller försvaret. Även den tidigare försvarsministern och riksdagstalmannen Björn von Sydow (s) ansåg att det var dags att stoppa nedrustningen och uppgradera det svenska försvaret, en hållning som också intas av den insiktsfulle överste Bo Pellnäs. I en debattartikel i Svenska Dagbladet skrev Pellnäs bland annat: ”Bara en villkorslös kapitulation efter ett förödande krig borde ha kunnat försätta vårt land i det läge där vi nu befinner oss. Men i Sverige har lokaliserings- och industripolitik visat sig kunna uppnå samma effekt.” Också Pellnäs är starkt kritisk till Gotlands försvarslösa status. Överbefälhavaren Håkan Syrén har förklarat sig i stort instämma med Pellnäs synpunkter.

Vid Folk & försvars uppmärksammade samling i Sälen låg även professor Wilhelm Agrell, flitig författare och debattör i försvars- och säkerhetspolitiska sammanhang, i selen (!). ”Man ser den värld man vill se och den hotbild man vill se. De senaste tio åren har vi hamnat i det här tänkandet”, citerades Agrell i tidningen Världen idag (21 januari 2009). Enligt Wilhelm Agrell har vi numera övergivit förutsättningen, att vårt försvar skall ha en avskräckande effekt med syftet att avhålla potentiella fiender från att angripa oss. ”Skrota Afghanistandoktrinen! Fokusera på Sveriges försvar i första hand”, citerades Agrell vidare.

I den fortgående försvarsdebatten spelar alliansregeringens försvarsminister Sten Tolgfors (m) en smått tragisk roll. Av malicen icke helt oförtjänt kallad ”Tomhylsan” (Tolgfors är gammal vapenvägrare) har Tolgfors hitills gjort sitt bästa för att, därtill uppenbarligen påhejad av statsminister Fredrik Reinfeldt och andra ledande allianspolitiker, bromsa de krav på svensk upprustning som talföra ”försvarskramare” med Jan Björklund i spetsen formulerat. Det är sant att Björklunds försvarsvänliga utspel saknar förankring i regeringsbudgeten. Det är också möjligt att hans utspel är ett desperat försök av ett undanskaffat parti att plocka poäng hos svenska försvarsvänner. Icke desto mindre är reservofficeren Björklunds inlägg välbehövligt i en försvarsdebatt, som alltför länge i stort varit icke-existerande!

Fredrik Reinfeldt har ett förflutet som elitsoldat (fjälljägare), varför det är ”förunderligt och märkligt” (för att apostrofera en gammal julsång) att han som ledande svensk politiker så här långt inte visat något som helst intresse för försvarsfrågor. Det är dock tydligt att Reinfeldt är pragmatiker i kvadrat, en som troligen kommer att gå till historien som den moderate partiledare som slutgiltigt kastade ut allt konservativt idégods ur den moderata kappsäcken. Sveket i försvarsfrågan är nu bara en del i Reinfeldts ideologiska förstörelseverk. En annan är hans avvisande av konservativa hjärtefrågor såsom stödet för familjens ställning i samhället och det traditionella äktenskapet mellan man och kvinna. För att inte tala om hans fientliga inställning till religionen.

Det är alldeles tydligt att Reinfeldt inte bryr sig ett dyft om att hans och alliansregeringens politik i väsentliga frågor stöter bort konservativt disponerade väljare och partimedlemmar. Det faktum att han själv och hans parti fortfar att uppbära betydande stöd i väljaropinionen kan också ögonskenligen ses som ett bevis för att han är på rätt väg. Men det är lång väg kvar till valet, och det faktum att regeringen i senaste SIFO-mätningen knappat in ännu en bit på sossarnas, miljönissarnas och kommunisternas försprång är inget fullgott fundament att bygga vidare på. Det finns således en uppenbar risk för att missnöjda konservativa i valmanskåren säger upp bekantskapen med både moderaterna och kristdemokraterna, de båda partier som vanligen främst anses ta tillvara det konservativa idégodset i svensk politik (möjligen tillsammans med centern).

Det parti som säkerligen många missnöjda borgerliga väljare överväger att stödja i kommande val är Sverigedemokraterna (SD), ett parti som sedan nationalistfalangens utbrytning i form av Nationaldemokraterna (ND) 2001 numera, och så vitt jag kan se med rätta, framstår som ett konventionellt och värdekonservativt parti utan extremistiska övertoner. Dagens SD är långt ifrån något enfrågeparti som blott och bart ondgör sig över den omfattande invandringen. På programmet finns exempelvis också upprustning av äldreomsorgen och sjukvården, ordning och reda i skolan, initiativ mot kvinnovåld samt lag och ordning på gator och torg. Och alltså ett förstärkt försvar, där utrymme enligt partiet måste ges för såväl en återuppbyggnad av värnpliktsväsendet som en återmilitarisering av Gotland.

Ty att vi behöver ett väl tilltaget och effektivt militärt försvar även efter det Kalla kriget står fullständigt klart med tanke på den accelererande ryska upprustningen, invasionen i Georgien och det skamlösa utnyttjandet av gasen som geopolitiskt påtryckningsmedel. Förutom att återbefästa Gotland brådskar det att återuppbygga territorialförsvaret, vilket tjänade Sverige väl både under Andra världskriget och Kalla kriget.

Det potentiella hotet från Ryssland är dock inte det enda utifrån kommande säkerhetshotet mot Sverige. Efter den islamistiska krigsförklaringen mot västvärlden i form av angrepp mot mål i USA den 11 september 2001 kan inget land i vår kultur- och intressessfär kosta på sig att negligera terroristhotet, ett hot som fordrar ett kreativt säkerhetstänkande och en vaksam beredskap inför det oväntade. Här har våra militära och civila säkerhetstjänster ett livsviktigt arbete att utföra. Uppgiften blir ju inte mindre komplicerad av att det här är nödvändigt att samarbeta med andra länders försvarsmakter och säkerhetstjänster, kanske också med Rysslands. En NATO-anslutning är för svenskt vidkommande definitivt en realistisk möjlighet och kanske en ofrånkomlig åtgärd.

Det allra viktigaste är under alla omständigheter att våra politiker skyndsamt avlägsnar de skygglappar som fått vara på plats alltför länge när det gäller försvars- och säkerhetsfrågor. En bred och förutsättningslös diskussion härvidlag kan bara rabiata pacifister som Miljöpartiets Lars Ångström och sossarnas Maj-Britt Theorin förlora på!

Explore posts in the same categories: Försvaret, Folk & försvar