Kulturskydda Pierre Schori!

I dag – och lägg märke till att i dag är Förintelsens minnesdag, jämnt 64 år sedan Röda armén befriade förintelselägret Auschwitz där omkring 1,5 miljoner judar dog – har förre kabinettssekreteraren med mera Pierre Schori en lång artikel i Aftonbladets kultursektion med rubriken ”5 sätt att stoppa Israel”.

Schori, en gång kallad ”den guldlockhårige”, har vid det här laget hunnit passera 70-årsstrecket. På porträttfotot som beledsagar artikeln ser den gamle kampsportutövaren Schori i sin nuvarande frisyr mest ut som ett något bedagat skinnhuvud. I likhet med vad skinnskallarna brukar vara är Schori mycket upprörd, inte bara på jud…förlåt israelerna. I artikelns inledning talar han exempelvis om George W Bushs ”brutala påtryckningar” för att få FNs säkerhetsråd att gå med i ett ”illegalt krig”. Det gällde det i Irak, om någon undrade.

Kan Schoris aversion mot Bush möjligen bero på att Bush-administrationen en gång stoppade Schori från att bli hög FN-representant i Kosovo, detta med hänvisning till Schoris notoriska anti-amerikanism? Frågan är öppen. I stället gick budet den gången till Finlands Harri Holkkeri. Det kan här inskjutas att amerikanska ambassaden i Stockholm säkerligen hade ett och annat att göra med USAs kalla hand, samma ambassad som finns på tidskriften Contras utskickslista. Och denna bloggare hade i det Contra-nummer som utkom strax före Bush-beslutet att nobba Schori publicerat en artikel just om Schoris utrikespolitiska utsyn inklusive hans faiblesse för ”renässansfursten” Fidél Castro…

Innehållet i Pierre Schoris litania om den judiska statens förfärlighet och Hamas relativa ofarlighet är i och för sig inte särskilt intressant. Det är ungefär vad man kunde vänta sig av ryggmärgsradikalen och forne regeringstjänstemannen, som numera uppges vara chef för en tankesmedja i Madrid av alla ställen: alltså fy på sig, stygga Israel och hurra för de snälla palestinierna! Ungefär som vad en Per Gahrton eller en Carl Bildt, om den senare haft ett annat jobb än det han har nu, kunde förväntas ha uttryckt sig. Och som Hamas-vännen Mona Sahlin i olika sammanhang brukar uttrycka sig, i ord eller handling.

På Schori-fronten intet nytt, således. Han konfirmerar därmed bilden av sig själv som den rutinmässige Radikalen, som flänger runt i världen och talar om för alla som vill höra på hur det förhåller sig med världspolitiken eller historien. Han som i begynnelsen av sin politiska karriär talade sig varm för att det var rätt av de marxistiska ”befrielseorganisationerna” i Tredje världen att göra väpnad revolution. Men som hävdade att det var fascistiskt av icke-kommunistiska rörelser att störta vänsterdiktatorerna. Som en gång tillsammans med dåvarande utrikesministern Sten Andersson framhöll att Baltikum inte var ockuperat av Sovjet, däremot ”annekterat”. Som hyllade det kommunistiska MPLA i Angola och stämplade befrielserörelsen UNITA som terroristisk. Och som, hör och häpna, påstod att USAs president Ronald Reagan inte hade något med sovjetblockets fall att göra, utan att det var ”duvor” (som han själv) som vann Kalla kriget.

Stolligheterna har som synes följt den före detta guldlockhårige Pierre Schori i spåren genom åren. Schori förnekar sig heller inte på äldre dar – det visar han eftertryckligt i Israel-artikeln i Aftonbladet. Vem vet, kanske är han på jakt efter en tjänst som FN- eller EU-emissarie i Gaza?  De i sammanhanget gångbara åsikterna har han bevisligen i behåll. Och Hamas lär han ju inte få några större svårigheter att komma till tals med.

Det har länge spekulerats i vem den hittills oavslöjade KGB-agenten inom det svenska utrikesväsendet egentligen är. Att det finns/funnits en sådan är de flesta insatta bedömare ense om. Åtminstone tre starka kandidater har hänvisats till: Sverker Åström, Bernt Carlsson och Pierre Schori. För den sistnämndes kandidatur talar för det första att han har/hade alla de rätta, vänsterradikala åsikterna. För det andra är det väl känt att Schori ofta umgicks med sovjetiska utrikestjänstemän, diplomater och KGB-officerare, något han också tillstår i sin memoarbok ”Dokument inifrån” (1992). För det tredje var Schori intim vän med den spiondömde norske partivännen Arne Treholt, vars storartade insatser för Greklands demokrati Schori berömt också efter dennes fängslande.

Oled Gordijevskij, den högst uppsatte KGB-mannen som hoppat av till Väst, har i en intervju med Bertil Wedin i Contra (2/1999) hävdat, att Pierre Schori var KGBs viktigaste informationskälla i Sverige. Gordijevskij talade om för Wedin att de samtal olika KGB-företrädare haft med Schori togs upp på band, för att man senare skulle kunna utvärdera vilken information som var av vikt. Därmed är inte sagt att Schori var betald KGB-agent och därmed landsförrädare. Därmed inte heller sagt att han inte var det.

Hur som helst. Aftonbladet-artikeln visar att Pierre Schori är ”alive and kicking”, så 70-årig han än må vara. Vi kanske inte skall bli alltför upprörda över det – KGB-agent är han bevisligen inte längre, och hur hans förbindelser med Putins och Medvedevs Ryssland ser ut vet väl (förhoppningsvis) bara SÄPO. Tvärtom kan vi välja att betrakta honom som ett levande museiföremål som visar hur palmeismen på utrikesområdet en gång såg ut.

Kulturskydda Pierre Schori!

Explore posts in the same categories: Israel, KGB-spioner, Pierre Schori