Propagandan slår mot Israel
Vi har alla kunnat konstatera, att medierapporteringen från Gaza-konflikten – som nu verkar blossa upp igen tack vare Hamas fortsatta raketterror mot Israels civilbefolkning – varit synnerligen ensidig och vinklad till förmån för den palestinska sidan. Tidningen Världen idag konstaterar i dag (2/2), att Granskningsnämnden fått in ett stort antal anmälningar om ensidighet i främst Sveriges television och Sveriges radio. En anmälare från föreningen Fred i Mellanöstern menar, att arabiska Al Jazeera är mer nyanserad än svensk television!
Ett eklatant uttryck för den många gånger propagandistiskt färgade Gaza-rapporteringen var uppgifterna om att Israels armé dödade 43 personer i den FN-stödda Ibn Rushds pojkskola i Jabalya. Dessa uppgifter har nu tillbakavisats av tidningen Globe and Mail, som citerar direktorn för FN-organisationen UNRWA i Gaza, John Ging, vilken i en intervju i förra veckan fastslog att ingen i själva verket dödats i skolan.
Bakgrunden är att Israel besvarat beskjutning från Hamas, som likt så många gånger tidigare monterat upp sina avfyringsramper för raketer och andra militärobjekt i direkt anslutning till civila installationer såsom skolor, sjukhus och bostadsanläggningar. Då israelerna besvarade beskjutningen dödades visserligen 43 personer, vilket måste djupt beklagas, men ingen av dessa befann sig inne i skolan. En av lärarna på skolan har berättat, att hon hörde tre kraftiga smällar efter detonationer på gatan utanför samt därefter höga skrik. Enligt läraren fanns tolv skadade på skolgården, dock ingen död.
Rapporteringen om beskjutningen av FN-skolan i Gaza påminner en hel del om vad som rapporterades i svenska media i samband med USAs bombningar av Bach Mai-sjukhuset i Nordvietnam i början på 1970-talet. De feta tidningsrubrikerna skrek den gången ut att amerikanerna, ve och fasa, genom sina bombningar totalförstört sjukhuset. Flygfoton visade senare att bara en mindre del i sjukhusets periferi kommit till skada, resten var intakt. Ett foto som publicerades i den svenska bildtidningen Se demonstrerade detta klart och tydligt.
Nordvietnameserna hade exakt samma taktik som Hamas-terroristerna: man anlade militära installationer i direkt anslutning till civila anläggningar, kallt kalkylerande med att världsopinionen med avsky skulle fördöma motparten för den händelse de civila anläggningarna träffades. I fallet Bach Mai hade de nordvietnamesiska kommunisterna anlagt en flygbas ett stenkast från sjukhuset.
Det är naturligtvis för mycket begärt att regeringen Reinfeldt med den dubiöse herr Bildt som utrikesminister – lika litet som Palme-regeringen gjorde i början på 1970-talet – skall förstå eller i varje fall reagera inför nämnda taktik. Således har både Reinfeldt och Bildt torgfört standardfrasen om ”oproportionerligt våld” när det gäller Israels militära svar på terroristangreppen. Allt vore ju så mycket bättre om den judiska staten avhöll sig från kraftfulla försvarsåtgärder och i stället lade sig platt inför våldet och omvärldens krav, ty då skulle det vara så mycket lättare för Sverige och övriga delar av omvärlden att tycka synd om Israel.
Det är också i det perspektivet man måste se på det faktum, att Israel sedan den förkrossande segern över arabnationerna i Sexdagarskriget 1967 varit en av den internationella politikens paria. Som Ulf Nilson träffande skriver i Världen idag dagens datum:
”Kort sagt: Israel vann militära konfrontationer – annars skulle man ha fått uppleva en ny förintelse – men förlorade propagandakriget. Inte minst i Sverige.”
Explore posts in the same categories: Bach Mai, Gaza, Israel, judar
Tommy Hanssons Blogg 
3 februari, 2009 den 2:47
Det skrämmande med den här konflikten har visat att Joseph Goebbels tes om att ”när en lögn får upprepas tillräckligt många gånger blir den en sanning”. Propagandan om att det före statens Israels tillblivelse skulle ha funnits en arabisk palestinastat på samma plats, vilket vi som kan vår historia vet är lögn och f-bannad dikt. När de omstridda områdena Judeen-Samara (Västbanken) och Gaza verkligen var ockuperade 1949-67 av Jordanien respektive Egypten flyttades massor av araber från respektive ockuperade länder in i dessa områden. Det är dessa ockupanter och deras ättlingar som kallar sig palestinier. Den s.k. palestinastaten kom ju på tal först efter nederlaget i 1967 års sexdagarskrig. Man frågar sig, om det nu var så angeläget att ge ”palestinierna” ett hemland, varför gjordes inga försök då bägge arabländerna ockuperade ovan nämnda områden: Nej, vi vet att det hela är en taktik från arabernas sida att utplåna Israel från världskartan, och att islamisera hela området. Beklämmande att de styrande i västvärlden slutligen köpt denna falska historieskrivning. I samband med terrorattacken i Müchen tillfrågades Golda Meir om det ”palestinska” folkets situation. Hennes svar blev kort och gott: ”Det finns inga palestinier”. Hon hade så rätt. Anser därav att när man talar om den här konflikten borde man tala om israeler och araber, och inget annat!
3 februari, 2009 den 4:06
Tillägg: Den s.k. palestinastaten finns ju egentligen. Den kom till 1921 då brittiska palestinamandatet styckades i en arabisk resp. judisk del. Den arabiska delen blev så småningom Jordanien.
Själv är jag för en tvåstatslösning av konflikten. Vill man upprätta en palestina-stat i ex. Jordanien, Irak, Syrien eller Saudi-Arabien, så inte mej emot.
3 februari, 2009 den 6:53
Egentligen är ju både judar och araber ”palestinier” i den meningen att de bebodde samma Palestina. Men Palestina har aldrig existerat som en självständig stat, som du riktigt påpekar.