MPLA kör Angola i botten

Med början 1984 och ungefär tio år framåt var jag ordförande i Svenska Angolagrupperna (SAG). Vi stödde befrielserörelsen UNITA i dess kamp mot det kommunistiska MPLAs diktaturregim och lyckades faktiskt rätt väl, trots blygsamma resurser, i vår strävan att få ut budskapet i media. Själv skrev jag ett otal debattartiklar i olika tidningar och tidskrifter, både i Sverige och utlandet. Det var en intressant tid i Kalla krigets avslutande fas, men tyvärr fick vi inte se våra förhoppningar infrias. MPLA klamrade sig fast vid makten med alla till buds stående medel inklusive våld och terror.

I september 1992 hölls äntligen val i Angola efter 17 års inbördeskrig. Vi som stödde UNITA och dess karismatiske ledare Jonas Savimbi – som 2002 sköts till döds i ett bakhåll i de fortgående stridigheterna – var övertygade om att UNITA skulle vinna och att UNITAs representant i Sverige och Skandinavien, doktor Luis M. Antunes, skulle bli ny angolansk ambassadör i Stockholm. Det gick nu inte så. MPLA vann en klar seger, dels beroende på att vi UNITA-anhängare hade överskattat rörelsens styrka, dels beroende på MPLAs blatanta valfusk. UNITA protesterade mot detta med påföljd att MPLA-juntan grep till vapen och massakrerade tusentals UNITA-anhängare och därmed inledde ett nytt inbördeskrig. Bland de högt uppsatta UNITA-medlemmar som mördades var vicepresident Jeremias Chitunda och general Elias Salupeto Pena. Jag hade träffat Chitunda vid mitt Angola-besök 1988 och Pena hemma i min bostad i Södertälje, där jag intervjuade honom för tidskriften Svensk Linjes räkning.

Efter valen 1992 följde fortsatta strider, och ett tag såg det ut som om UNITA på nytt skulle kunna bygga upp en styrkeposition och i bästa fall komma till regeringsmakten. Så blev det nu inte, utan MPLA förblev vid maktens köttgrytor utan några demokratiska val i ögnasikte. Efter massiva internationella påtryckningar, där bland andra privatpersonen Gustaf Silfverstolpe i Ystad med sina strategiska kontakter inom det internationella samfundet spelade en icke obetydlig roll, kände sig MPLA-regimen slutligen tvingad att hålla val för första gången på 16 år i september 2008.

Rutinerade Angola-observatörer – dit jag själv räknar mig – insåg emellertid tidigt vad som komma skulle. MPLA, alltjämt ett i grunden marxist-leninistiskt parti, inledde tidigt en kampanj i syfte att demonisera landets opposition, enkannerligen UNITA som numera leds av Isaias Samakuva. Det stod helt klart att det statsbärande partiet fruktade oppositionen, särskilt i beaktande av oppositionens framgångar i vårens val i Zimbabwe där Morgan Tsvangirai framstod som en allvarlig medtävlare till den galne geronten Mugabe om presidentämbetet. Således utformade det angolanska regeringsorganet SINFO en plan för hur oppositionen bäst skulle kunna smutskastas.

Enligt MPLAs handlingsplan skulle MPLAs propagandastrateger i samverkan med statliga media ”starta en omedelbar  propagandavåg mot UNITA och dess ledare.” UNITA-ledarna Isaias Samakuva, Abel Chivukuvuku, Alcides Sakala samt Carlos Morgado pekades särskilt ut; de skulle skandaliseras genom fabricerade nyhetsrapporter omfattande bland annat utländska bankkonton, kontakter med utländska säkerhetstjänster, illegal diamanthandel samt barn- och hustrumisshandel. Därjämte skulle övervakningen av UNITA-ledarna intensifieras med bland annat buggning och avlyssning.

Angolas korrupte diktator Dos Santos.

Det valresultat som slutligen offentliggjordes blev mot denna bakgrund helt logiskt: MPLA fick 82 procent av rösterna och kunde därmed besätta 181 av de 220 platserna i landets parlament. Genom att man på så sätt fick absolut majoritet blev det möjligt för regeringspartiet att skriva om konstitutionen efter gottfinnande och förlänga president José Eduardo dos Santos – vid makten sedan 1979 – mandat på obestämd tid framöver. UNITA fick endast elva procent av rösterna och minskade från 70 till 16 platser i nationalförsamlingen. Övriga partier fick dela på de resterande sju procenten.

När jag kontaktade Luis M. Antunes i dennes nuvarande hem i Lissabon sa han: ”MPLA är alltid MPLA. Med de ekonomiska resurser man har till sitt förfogande kan man köpa över vem som helst och göra vad man vill.” Antunes informerade mig vidare om att UNITA bjudit in 50 utländska valobservatörer, men att dessa nekades komma in i landet. MPLA hade vidare utestängt ett stort antal potentiellt MPLA-kritiska mediarepresentanter från utlandet, bland annat från den gamla kolonialmakten Portugal.

En internationellt välkänd forskare som kritiserade de av MPLA riggade valen i september förra året var Lara Pawson vid the Wits Institute of Social and Economic Research vid University of Witswatersrand i Sydafrika. Hon skrev bland annat följande: ”De (MPLA) har försett världen med ett skolexempel på hur man håller synbarligen demokratiska val, utplånar oppositionen och går tillbaka till en enpartistat – och fortfarande vinner det tysta godkännandet från väst, bland andra.”

Det angolanska fuskvalets store segerherre var president Dos Santos, som nu bland annat såg till att lirka in nära anförvanter i regeringsadministrationen. Hustrun Anna Paula Dos Santos och dennas dotter, Welwitchia (!) Dos Santos Pego, valdes exempelvis in i parlamentet. Uppräkningen av MPLAs maffiametoder skulle kunna fortsätta länge än, men det tänker jag bespara läsarna. Några exempel kan dock vara på sin plats. Av den nationella valkommisionens elva medlemmar hade åtta handplockats av president Dos Santos. Även andra valorgan dominerades av regeringspartiet. De penningsummor partierna fick till sitt förfogande av staten är ännu mer avslöjande. 14 oppositionspartier fick dela på motsvarande 17 miljoner US dollar för att bedriva valkampanjer. Pengarna delades ut tre dagar efter kampanjens officiella startdatum. Detta att jämföra med de 300 miljoner dollar MPLA spenderade – innan kampanjen startat!

Valet i Angola undgick inte internationell kritik. Den franska nyhetsbyrån AFP rapporterade sålunda att en EU-delegation konstaterat att valen saknade ”genomskinlighet” (transparency). Delegationsledaren, den italienska vicepresidenten i Europaparlamentet, Luisa Morgantini, citerades i ett uttalande: ”Det fanns en brist på genomskinlighet i tabelluppställningen av valets resultat.” Det förekom vidare en rad andra anmärkningar mot valprocessen, liksom av den oerhört snedvridna medierapporteringen i Angola.

Allt detta skedde i ett land där den förväntade livslängden ligger runt 40 år och 25 procent av alla barn inte överlever femårsdagen. Två tredjedelar av befolkningen lever under fattigdomsstecket. Detta trots att Angola är ett av Afrikas mest råvarurika länder samt kontinentens största oljeproducent.

Mitt huvudbudskap är att MPLAs Angola är en korrupt och ineffektiv diktatur och att partiet är i full färd med att köra landet ännu mer i botten än tidigare, vilket i sig skulle vara en prestation. Det är ingen tillfällighet att SVTs text-TV i går rapporterade om ett stort antal rabiesfall i huvudstaden Luanda, där 50 barn så långt hade dött i den fruktade sjukdomen (dödstalet lär stiga). Rabiesutbrottet uppges ha sitt ursprung i det stora antalet lösspringande hundar. Det skulle förvåna om president Dos Santos bryr sig det bittersta om detta. Han och andra MPLA-toppar är främst intresserade av att berika sig själva och sina familjer.

I Sverige har det varit så gott som fullständigt tyst om den agolanska katastrofen. Om utrikesminister Carl Bildt, alltid snar att fördöma Israel, har sagt något i ämnet så känner i alla fall inte jag till det. Möjligen i form av en bisats i Bildt-bloggen ”Alla dessa dagar”, men också det är tveksamt. Och i näringlivsbilagan i den eljest läsvärda tidningen Världen idag, har Siewert Öholm i två intervjuartiklar om en angolansk-svensk affärsman påstått att Angola ”anses ha en stabil demokrati.” Vilka som anser att Angola är en stabil demokrati uppger försiktigtvis inte redaktör Öholm. I alla fall kan det inte vara speciellt många…

Det vore välgörande om Siewert Öholm höjde blicken från kartbokens Mellanöstern-sidor nästa gång han till äventyrs skriver något utrikespolitiskt som inte handlar om Israel.

Saken är väl helt enkelt den, att intresset för vad som händer på den afrikanska kontinenten är minimalt på våra breddgrader. Här kan massmord och massakrer, som i Rwanda och Sudan, fortgå utan att många ögonbryn höjs i det så kallade civiliserade Europa. Annat är det i USA. Här har den så sönderkritiserade Bush-administrationen i tysthet gjort en betydande insats för att lindra nöden i Afrika. Efter 2001 fyrfaldigade exempelvis Bush biståndet till Afrika och satsade icke minst oerhörda summor på AIDS-bekämpning. Och USA har under George W. Bushs presidenttid tillhört de få länder som tagit större notis om den pågående mänskliga katastrofen i Sudan, där man skarpt kritiserat den omänskliga islamiska regimen och genomfört omfattande hjälpinsatser. USA har också aktivt medlat i konflikter i krigshärjade länder av typ Kongo, Sierra Leone, Burundi, Liberia och norra Uganda.

Det var med andra ord inte särskilt märkligt att president Bush blev mäkta beundrad och bejublad under sin Afrika-resa i fjol!

Explore posts in the same categories: Angola

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: