Socialismens dödskult förr och nu

I boken ”Röster ur ruinerna” (1978), redigerad av Alexander Solzjenitsyn och Igor Sjafarevitj, argumenterar den senare för att socialismen i den mänskliga historien står för en fundamental strävan efter död och förintelse. Den påstår sig vilja avskaffa alla missförhållanden och med hjälp av politiska beslut och social ingenjörskonst skapa ett perfekt samhälle, men överallt där den omsätts i praktiken leder den till samma elände , död och pina. Detta har varit fallet i forntiden och är det i våra dagar.

Den totalitära socialismens postulat är att det är omgivningen som formar människan på gott och ont. För att få bättre människor, och skapa drägliga förutsättningar för dessa, gäller det alltså att ändra på de omgivande förhållandena till det bättre. Detta är raka motsatsen till den kristna och religiösa synen att förändringen först måste komma i människans hjärta för att därefter sprida sig vidare ut i samhället. I socialismen finns heller ingen överordnad verklighet, utan allting mäts med människans mått.

Socialismen är ingen ny företeelse. Sjafarevitj ger i sin uppsats två exempel på forntida samhällen vilka kan betecknas som totalitärt socialistiska. Det äldsta exemplet är hämtat från Mesopotamien (2200 – 2100 f. Kr.). Den akkadiske konungen Sargon enade Mesopotamien, Assyrien och Elam i ett rike med den urgamla staden Ur – födelseplats för Bibelns Abraham – som huvudstad. Arkeologer har hittat kilskriftstavlor som kunnat vitnna om dåtidens ekonomiska struktur. Före Sargons enande utgjorde  tempelenheterna statens ekonomiska grundval, men efter samhällsomvandlingen blev dessa kuggar i en centralstyrd ekonomi, ett slags forntida planhushållning. Det mesopotamiska samhället var strängt inrutat med minimal frihet för den enskilda medborgaren. Arbetarna hade inget att säga till om utan kunde godtyckligt överföras från fält till fält eller från verkstad till verkstad i enlighet med den statliga planeringen.

Sjafarevitjs andra exempel gäller Inkariket (1100 – 1532 AD), ett område som sträckte sig från vår tids Chile till Ecuador. Det erövrades från härskaren Atahualpa av en spansk styrka om blott 200 man, varefter huvudstaden Lima i Peru grundades. Hur detta indianrike styrdes vet vi genom de detaljerade beskrivningar som spanjorerna upprättade. I Inkariket var inte några privata produktionsmedel kända, utan de flesta medborgare levde i total egendomslöshet. Pengar fanns inte, och handel förekom knappast. Det står fullt klart att detta legendariska rike styrdes enligt socialistiska principer. Samhällseliten – ty en sådan finns i alla socialistiska samhällen – utgjordes av inkorna, som uppbar inkomsterna av allt land vilket odlades av bönderna. Varje bonde hade en liten jordplätt som han fick odla för egen räkning; när bonden dog tillföll jorden staten, det vill säga inkorna. Dessutom fanns land som ägdes direkt av staten respektive templen. Detta land odlades av bondelag som var föremål för sträng övervakning. Bondeklassen var därtill ålagd att utföra byggnadsarbeten och indelades för detta syfte i arbetsbrigader, som kunde omfatta ända upp till 20 000 personer. Den individuelle bonden liv, i den mån man kan tala om individualitet i detta sammanhang, var schemalagt in i minsta detalj. Bondeklassens äktenskap arrangerades årligen av en offentlig tjänsteman, och bonddöttrarna kunde offras i jättelika offerritualer. Stränga straff rådde, och uppfinningsrikedomen när det gällde att verkställa avrättningar var mycket stor.

Platon – socialismens skapare?

Förutom dessa praktiska exempel på forntida socialism existerar teoretiska koncept. Den första allmänt kända idéskissen till ett socialistiskt samhällssystem författades av den grekiske filosofen Platon, född 427 f. Kr. och heter ”Staten”. Den beskriver ett strängt inrutat och reglerat samhälle med filosofklassen som styrande samhällselit. Denna elit beskyddades av krigare eller väktare, varur filosoferna valdes. Dessa kategorier skulle viga sina liv åt staten. Första steget i att organisera det ideala samhället var enligt Platon att avskaffa privategendomen. Också den traditionella familjen skulle avskaffas, och män och kvinnor skulle fritt dela partners med varandra för att det sexuella behovet skulle tillfredsställas. Alla barn skulle omhändertas och ammas av de kvinnor som för tillfället producerade modersmjölk. Tanken var att barnen inte skulle känna sina föräldrar. Uppfostran var statens uppgift.

En annan berömd utopi var den engelske lordkanslern Thomas Mores ”Utopia” (varifrån själva ordet ”utopi” härleds), som utkom 1516 och liksom Platons ”Staten” beskriver ett noggrant reglerat samhälle där harmoni och endräkt för det gemensammas bästa råder. Egendom och produktionsmedel är socialiserade. Paradoxalt nog tänkte sig More att detta samhälle skulle kunna fungera utan en myckenhet av lagar och förordningar. More slutade sina dagar i stupstocken, halshuggen på konung Henrik VIIIs order därför att han vägrade böja sig för kungens vilja att avskaffa katolicismen som statsreligion. Nästan lika berömd som Mores ”Utopia” är den italienske munken Tommasso Campanellas ”Solstaten”, ett verk som skrevs under en 27-årig fägelsevistelse; Campanella hade lett en förbjuden organisation som kämpat för Italiens frigörelse från Spanien. Också Campanellas idéskiss förordar en kollektiv statsbildning där egendoms- och kvinnogemenskap råder. Den diktator som finns överst i hierarkin är en prästerlig person som kallas ”Sol”. Enligt Campanella skulle upprepad homosexualitet bestraffas med döden.

Den utveckling som i tidernas fullbordan skulle leda fram till vår tids socialism kan sägas ha inletts med kättarsocialismen under medeltiden och fortsatte med senare kristna typer av socialism, såsom Gerrard Winstanleys levellerrörelse i England på 1600-talet, innan den utopiskt-socialistiska idériktningen tog steget över till ateismen där den franske filosofen J. J. Rousseau (1712 – 78 ) är en förgrundsgestalt. Rousseau, mest känd för ett människoideal manifesterat i ”den ädle vilden”, var den stora inspirationskälla som vägledde tillskyndarna av den Franska revolutionen 1789. Kungen och de ledande aristokraterna avrättas och en terrorregim, som själv småningom går under, upprättas. De franska revolutionärerna, jakobinerna, var visserligen för ett fanatiskt jämlikhetsideal byggt på terror, men inte ens de kunde helt avsvära sig religionen utan tillbad ”ett högre väsende” (en term som för övrigt går igen i vår tids ordenväsende).

Det var först Karl Marx (1818-1883) bland socialistiska nydanare som tog steget över till den rena ateismen. Enligt Marx var de enda realiteterna sociala och ekonomiska, och religionen avfärdades som ”folkets opium” eller ”en suck från en varelse i trångmål”. Det socialistiska samhället skulle upprättas genom att samhällets ekonomiska grundvalar förändrades. Kapitalisterna skulle störtas och det väpnade proletariatet ta makten över produktionsmedlen och upprätta proletariatets diktatur, men endast som ett övergångsskede till det idealrike som enligt Marx kallades ”det klasslösa samhället”.

Den som först omsatte Marx (och i någon mån Engels) teorier i praktiken var V. I. Lenin, som kompletterade marxismen med tesen om den revolutionära förtruppen, som konkret skulle leda samhällsomvandlingen i kommunistisk riktning. Detta utförde Lenin med hjälp av Lev Trotskij-Bronstein i form av den statskupp i november 1917 som förde bolsjevikerna till makten i Ryssland, sedan först mensjevikerna störtat tsarväldet. Lenin lade grunden för det terrorvälde som skulle härska i Sovjetunionen fram till dess fall 1991, och som byggdes ut ytterligare av Josif Stalin. Man räknar med att omkring 50 miljoner människor dog som en följd av sovjetisk maktutövning, och ännu fler i Mao Tse-tungs Kina.

Även den ideologi – nationalsocialismen – som tillämpades i Hitlers Tredje rike (1933 – 45) var en sorts socialism, där allting skulle underordnas staten och där de som inte rättade in sig i ledet dödades eller spärrades in. Skillnaden mellan nationalsocialism och övrig socialism är att medan den senare är centrerad på klasstillhörighet – arbetarklassen skall vara styrande – så sätter nazismen den så kallade rasen i fokus. Germanerna, eller ”arierna”, skall utgöra härskarrasen, medan folkslag som judar, zigenare och slaver betraktas som mindervärdiga och skall utplånas. Som vi vet blev Förintelsen (Shoah) den slutgiltiga lösning varmed den nödvändiga elimineringen av mindervärdiga ”raser” skulle åvägabringas. 14 miljoner dog inklusive judar, zigenare, ryssar, polacker, psykiskt funktionshindrade etcetera.

Nazismen tillhör lyckligtvis en förgången tid, och jag vill hävda att våra dagars nazister snarare är ett psykatriskt än ett politiskt problem. Vilket i och för sig är illa nog. Kommunismen har dock ännu inte gått till de sälla jaktmarkerna trots Sovjetunionens kollaps 1991. Således existerar kommunismen alltjämt som statsbärande ideologi eller på annat sätt i en rad länder och regioner – exempelvis Kommunistkina, Nordkorea, Kuba, Angola, Vitryssland, Indokina, Nepal med flera. De muslimska diktaturer som råder i ett stort antal länder, främst i arabvärlden, är inte särskilt mycket bättre än de kommunistiska varianterna. I de mer renläriga exemplen, såsom Iran och Saudiarabien, saknar kvinnor i praktiken rättigheter, medan den stränga sharia-lagstiftningen gör att tjuvars händer och fötter kan amputeras och våldtagna eller otrogna kvinnor kan stenas till döds. Därtill kommer islamistiska terroriströrelser som Al Qaida, Hamas, Islamiska jihad och Hizbollah, som mer verkar drivas av hat till Israel och västvärlden än av kärlek till Allah. Ett mänskligt liv väger mycket lätt i denna tradition.

Gore det så gore det…

En sorts socialism, som i tidernas fullbordan mycket väl skulle kunna utvecklas till totalitarism, är den fanatiska miljö- och klimatfundamentalism som förefaller sätta djur och natur över människan. Denna politiska riktnings store profet är USAs förre vicepresident Al Gore, vars pseudodokumentära film ”En obekväm sanning” renderat upphovsmannen Nobels fredpris. En rad faktiska fel och oegentligheter har avslöjats i Gores film, men det har inte bekommit klimatalarmisterna ett dyft. Som till exempel påståendet att isbjörnarna är på väg att utrotas. En rad vetenskapliga undersökningar visar att isbjörnarna tvärtom lever och har hälsan, och att populationen av denna säregna djurart faktiskt har växt till sig under senare år!

Att många klimatfundamentalister värderar miljön högre än människan blir särskilt tydligt i det budskap som nu trumpetas ut av Jonathon Porritt, miljörådgivare åt den brittiska regeringen och ledare för påtryckningsgruppen Optimum Population Trust (OPT). Porritts tes är att en global tvåbarnspolitik måste införas i syfte att begränsa koldioxidutsläppen och därmed hejda den globala uppvärmningen. Man kan jämföra med den ettbarnspolitik som tillämpats av kommunisterna i Peking i många år, och som bland annat fått till följd att flickebarn mördas därför att kinesiska par i regel föredrar pojkar framför flickor. I en rapport som snart kommer att publiceras av Kommissionen för hållbar utveckling, knuten till Storbritanniens regering och ledd av Porritt, är budskapet till världens regeringar att de måste bli bättre på familjeplanering. Porritt menar att aborter och preventivmedel är oundgängliga medel i syfte att få till stånd ett hållbart samhälle.

Det blir här fullständigt klart att den typ av socialism som klimat- och miljöfundamentalismen måste räknas till menar att det är betydligt mer angeläget att utsläcka eller förhindra mänskligt liv än att bevara liv. Bakom hörnet är det inte svårt att se nästa steg i denna skrämmande utveckling: det medvetna nedrustandet av de läkande resurser som det tagit den medicinska forskningen hundratals år att bygga upp. Ty om inte de mänskliga farsoterna kan hejdas – dess offer kan ju snarast sättas upp på det naturliga urvalets konto – så blir det mycket lättare att hejda världens befolkningstillväxt. Kom i håg att 1300-talets ”digerdöd” – det vill säga böldpest – skördade omkring en tredjedel av Europas befolkning. Det är sannolikt bara en tidsfråga innan tänkare av typ Peter Singer och Torbjörn Tännsjö, båda upptagna med att formulera skäl för varför det under vissa omständigheter måste anses tillåtet att döda människor, särskilt barn, kommer in på linjen att massmord kan vara ursäktligt för att minska befolkningstillväxten i miljöns intresse.

Den socialistiska totalitarismens dödskult låter sig enkelt förklaras med att utan värden som har sitt ursprung utanför människan kan människan göra som hon vill. Det som är tillåtet och förbjudet styrs helt av politiskt filosoferande och vad som är politiskt korrekt i tiden.

Läs boken!

Den som vill veta mer om socialismens fundamenta kan lämpligen läsa min bok ”Slaveri i vår tid. En handbok i totalitär socialism” (247 sidor, Contra förlag 1989).

Explore posts in the same categories: Klimat, Kommunism, Socialism