Gatans parlament i aktion

Lördagen den 7 februari misshandlades Vavra Suk, redaktör för Nationaldemokraternas tidning Nationell Idag, av ett gång våldsverkare från det så kallade Antifascistisk Aktion (AFA). Det var knappast oväntat, ty det är ju så här detta gatans parlament brukar uttrycka sina politiska åsikter.

För den som vill veta mera om hur våldsbrukande extremister brukar resonera och agera rekommenderas journalisten Magnus Sandelins klargörande bok ”Extremister. Människorna bakom attentaten” (Pocketförlaget 2007). Här beskrivs tre typer av politiska extremister, som anser att våldet är ett fullt legitimt medel i politiken: nazister, autonoma och jihadister. Berättelserna knyts upp till tre uppmärksammade attentat under senare år.

Avsnittet om de autonoma, det vill säga en gruppering som samlar anarkister, djurrättsaktivister, kommunister, antirasister och liknande, handlar om hur några ungdomar från väletablerade hemförhållanden försökte brandbomba en McDonald´s-restaurang i Nyköping för ett par år sedan. Attentatet misslyckades eftersom den hemmagjorda bomben, placerad ovanför takplattorna till en toalett, aldrig detonerade. Polisen kunde emellertid gripa de två huvudagerande, den ene från Lidköping, den andre från Södertälje. I den efterföljande rättegången, som renderade de dömda löjligt korta fängelsestraff, gjorde båda ynglingarna gällande att de medvetet hade gjort bomben funktionsoduglig i syfte att spara liv. Av polisen avlyssnad telefonkommunikation visade dock att detta inte stämde. I stället hade attentatsmännen varit fulla av förväntan inför bombsmällen och var märkbart frustrerade när den frös inne.

Ty det här skulle ju bli det stora slaget mot kapitalismen och imperialismen, var det tänkt.

Båda ynglingarna  – som i boken går under pseudonymerna Jonas Olsson respektive Martin Lundin – rörde sig i autonoma och anarkistiska miljöer där det politiska våldet ses som en självklarhet. Polis, myndighetspersoner, politiker och alltså även vuxna och barn som väljer att inmundiga ett mål på McDonald´s anses i sammanhanget vara legitima måltavlor för väpnade aktioner. Dock valde AFA i just det här fallet att ta avstånd från attentatsförsöket.

Det vänsterextrema våldet på våra gator och torg har varit en realitet åtminstone sedan början på 1990-talet, då en ekonomisk kris drog fram över västvärlden inklusive Sverige. De första uppmärksammade, väpnade aktionerna ägde rum i samband med 30-novemberföreningens manifestationer i Lund på Carl XIIs dödsdag.  Så kallade antirasister och anarkister, många av dem tillresta BZ-aktivister från Danmark, ställde då till kaos i form av skadegörelse och misshandel i centrala Lund med sina molotovcocktails, järnkedjor, påkar och stenar. Våldsverkarna var överlag försedda med balaklavor, populärt kallade rånarluvor.

Jag skrev en artikel om vänstervåldet med rubriceringen ”Den nya fascismens ansikten” i tidskriften Contra nummer 4 1997. Jag valde här att benämna extremvänsterns företrädare – vare sig de kallade sig antirasister, djurrätts- och miljöaktivister, antifascister eller något annat – för representanter för den nya fascismen. Detta med tanke på de metoder de använde sig av och det tydliga människoförakt de representerade. Detta föranledde den icke okände Stieg Larsson att i tidskriften Expo ge sig på artikelförfattaren och i en artikel tala om ”Contras falska debatt”.

Gamle trotskisten Stieg Larsson.

Framlidne Larssons attityd är symptomatisk för vissa representanter för den etablerade vänstern; Larsson hade för övrigt själv ett förflutet som kommunist av trotskistiskt snitt och hade säkert inga problem att identifiera sig med AFA-slöddret. Magnus Sandelin ger i sin utmärkta bok ett flertal exempel på undfallenheten gentemot extremvänstern. Ett sådant exempel utgör Nätverket mot rasism, där demokratiska organisationer samsas med AFA-grupperingar. Stundom samarbetar fackförbund, politiska partier och ungdomsförbund med detta dubiösa nätverk. Vidare har Centrum mot rasism och Ung vänster i Göteborg, genom Göteborgs nätverk mot rasism, arrangerat demonstrationer tillsammans med AFA samt den lika extrema och våldsförhärligande Revolutionära fronten. Och när kulturföreningen Glassfabriken i Malmö  hade ett arrangemang, lät de såväl AFA som det likvärdiga Osynliga partiet vara med. Det sistnämnda blev känt för ett par år sedan då man saboterade lokaler och valstugor för främst Centerpartiet.

Ett kapitel för sig är den ovan nämnda tidskriften Expo. Denna publikation, som fått något av helgonstatus i etablerade sammanhang, har en mycket lång och mycket solkig tradition av stöd för extrema vänstergrupper och deras publikationer enligt principen ”allt vänster är bra”. Bland alster Expo rekommenderat återfinns exempelvis syndikalistiska Arbetaren, känd för sitt stöd till islamistiska terrorgrupper och sitt rabiata Israel-hat, och trotskistblaskan Socialisten. Vidare har Expo nära samverkat med europeiska AFA-grupperingar. För den som vill läsa mer i ämnet rekommenderas den seriösa Expo-granskning som Mattias Karlsson svarar för i tidningen SD-Kurirens nätupplaga.

Ett stort antal  politiker och skribenter har på ett eller annat sätt uttryckt sina sympatier för vänsterslöddrets metoder, där även Reclaim the streets regelmässigt återkommande bärsärkargångar i samband med gatufestivaler måste räknas in. Mangnus Sandelin frågar sig med rätta varför och skriver (sidan 165):

”Bristen på klarsyn om demokratins motståndare handlar antagligen om naivitet, att låta sig duperas av vältaliga och engagerade ungdomar inom extremvänstern. Där enskilda sakfrågor döljer deras i grunden svarta och föraktfulla syn på samhället.”

Det är en vanlig missuppfattning att de vänxterextrema nyfascisterna är avsigkomna ungdomar från knepiga hemmiljöer. Så är det inte. Sandelins bok visar i stället att nästan alla AFA-aktivister och därmed jämförbara element kommer från ordnade och ibland rätt förmögna hemförhållanden. Dock har de det gemensamt, att deras föräldrar/målsmän oftast har noll koll på vad deras ungdomar sysslar med och att dessa inte fått lära sig skilja på rätt och fel under sin uppväxt. Denna släpphänta föräldraattityd kan sägas ha haft sitt ursprung med 1960- och 1970-talens ingång, då inte bara extremvänstern började förbanna USA och organisera sig i kommunistiska bokstavssekter, utan också tunga droger började flöda alltmer. Inga föräldrar fanns hemma när barnen och ungdomarna kom hem efter skolan, utan dessa lämnades vind för våg.

Jag har inte hört någon enda ledande politiker eller annan tongivande personlighet fördöma gängmisshandeln av Vavra Suk i Rågsved i södra Stockholm. Det hade alldeles säkert varit annorlunda om någon etablerad politiker och inte en företrädare för en extremnationalistisk sekt hade drabbats. Jag vill understryka att jag själv inte har något som helst till övers för Nationaldemokraterna. Men om  man drar gränsen för medmänsklighet och omtanke om demokratin vid vad som är politiskt korrekt eller inte – vilket uppenbarligen är fallet här – så är man inne på farliga vägar.

Här borde särskilt Mona Sahlin tänka sig för, folkliga Mona med sin breda stockholmsdialekt som brukar finnas med vid manifestationer där Hamas-flaggor vajar och israeliska fanor bränns eller förses med hakkors. Och där demonstranterna brukar skandera grova smädelser riktade mot judar. Fast vad bryr sig folkliga Mona om det – hon kan ju inte arabiska!

Det är just ett snyggt exempel hon förser det uppväxande släktet med.

Explore posts in the same categories: AFA, extremvänstern, Kommunism, Nationaldemokraterna