En socialist i Vita huset!

De av mina läsare som läser tidskriften Contras pappersupplaga vet att jag i nummer 4 2008 hade inne en längre artikel om demokraternas presidentkandidat Barack Obama med rubriken ”En socialist i Vita huset?” Efter Obamas valseger, och efter att denne varit president i drygt en månad, står det fullkomligt klart att vi nu med gott samvete kan förvandla frågetecknet till ett utropstecken. Därav rubriken ovan.

President Obamas gigantiska stimulanspaket, fullspäckat som det är med öronmärkningar till en mängd möjliga och omöjliga ändamål, får vid en jämförelse president Franklin D. Roosevelts New Deal att blekna. Vid the Conservative Political Action Conferences (CPAC) möte den 27 februari betecknade den republikanske senatorn Jim DeMint från South Carolina president Obama som ”the worlds´s best salesman of socialism.” (Citerat från CNNPolitics.com). Det skall tilläggas  att DeMint är den ende medlemmen av senaten som får en hundraprocentig klassificering av the American Conservative Union (ACU).

DeMints utspel kom dagen efter det att förre guvernören i Arkansas Mick Huckabee, tillika uppmärksammad republikansk presidentkandidat som dock till sist fick ge sig till förmån för John McCain i primärvalskampanjen, hade sagt att under Obama ”the Union of American Socialist Republics is being born.” Om Obamas stimulanspaket sade Huckabee: ”Lenin and Stalin would love this stuff.” Under presidentvalskampanjen förekom visserligen antydningar från McCain och dennes vicepresidentkandidat Sarah Palin om att Obama nog hade socialistiska böjelser, liksom att han upprätthöll skumma politiska kontakter med exempelvis den gamle Wheatherman-terroristen William Ayers, numera professor vid delstatsuniversitetet University of Illinois i Chicago. I det stora hela var dock McCain/Palins antydningar om Obamas socialism mycket diskreta.

I eftertankens kranka blekhet finns det anledning beklaga att man inte betydligt mer offensivt gick in för att stämpla Obama som den socialist han i verkligheten är och alltid har varit. Obama kommer från en rörig familjebakgrund där båda föräldrarna var vänsteraktivister. Som ung student hade Obama förebilder såsom den kommunistiske svarte författaren Frank Marshall Davis och den militante, muslimske negerledaren Malcolm X. I sin bok ”The Audacity of Hope” berömmer Obama den senares självbiografi. I sin ungdom arbetade vidare Obama som radikal samhällsorganisatör i Chicago enligt den så kallade Alinsky-modellen, enligt vilken betalda organisatörer med en aggressiv agitationsstil skulle förstärka missnöjet i främst svarta bostadsområden.

Fakta sådana som dessa kan inte avfärdas som försumbara ungdomssynder som Obama vuxit ifrån. Det finns nämligen inte några som helst tecken på att han skulle övergett sitt grundläggande socialistiska synsätt. Som mogen man har han däremot blivit en slipad politiker och retoriker med en icke obetydlig förmåga att dölja sin egentliga målsättning. Både som delstatspolitiker och senator förde Obama en aggresivt socialistisk politik, och när National Journal 2007  gjorde en studie av amerikanska politikers ”lifetime voting records” visade det sig att Obama var den mest vänstervridne av alla medlemmar i senaten. 2007 hade han röstat vänster till 95,5 procent medan det totala snittet var 88,0 procent. Han slår därmed klart exempelvis Hillary Clinton och den utpräglade vänsterpolitikern Dennis Kuchinich.

För den som mer ingående vill studera vilka frågor Obama som vänsterpolitiker valt att driva rekommenderas min ovan nämnda Contra-artikel. Låt mig här endast påminna om Barack Obamas extrema abortsyn, som enligt min mening bara kan beskrivas som skrämmande och blodig. Han har således aldrig vikit en tum från sitt stöd för abortmetoden ”partial birth abortion”, som sammanfattningsvis kan definieras som att abortläkaren framkallar en förlossning för att, när barnets huvud blir synligt, med en sax eller annat vasst föremål punktera detta.

Såvitt jag vet är Barack Obama fortfarande medlem i Chicago-avdelningen av Democratic Socialists of America, även om det inte kan uteslutas att han av taktiska skäl lämnat organisationen. I vilket fall som helst tyder allting på att Obama alltjämt är en övertygad socialist, och det vore naturligtvis närmast tjänstefel av honom att inte utnyttja presidentämbetet för att främja denna övertygelse. Med den så kallade ”Fairness Doctrine” vill till exempel Obama och de hårdhudade radikaler han förlitar sig på i Vita huset sätta stopp för den för vänsteranhängare så förhatliga konservativa pratradion (talk radio), som betytt så mycket för att mobilisera konservativa väljare i USA och som det inte finns någon motsvarighet till någon annanstans i världen. Återstår att se om de kommer att lyckas med censuråtgärder av detta slag.

Utrikespolitiskt har väl Obama ännu inte tvingats bekänna färg på allvar, men det är säkerligen bara en tidsfråga innan han ställs inför sitt första stora prov. Under sin resa till Ostasien nyligen försäkrade till exempel utrikesminister Hillary Clinton den högerinriktade regeringen i Sydkorea om sitt stöd och varnade samtidigt Nordkorea för att provocera fram en konflikt, men under sitt besök i det röda Kina framhöll Clinton hur viktigt det var med amerikansk-kinesisk samverkan.

Det långsiktigt stora test som väntar Obama-administrationen kommer med all sannolikhet att gälla Mellanöstern. Barack Obama har under sin politiska bana haft för vana att röra sig i utpräglat (ibland extremt) propalestinska och antiisraeliska kretsar, något som han nästan fullständigt lyckades dölja under valkampanjen, mycket beroende på republikanernas passivitet.

Explore posts in the same categories: Obama, Socialism, USA