De autonoma rödfascisterna i Malmö

Den här eftermiddagen och kvällen har jag häckat framför TVn och sett Sverige förlora den omtalade Davis Cup-matchen mot Israel i Baltiska hallen i Malmö med 3-2. Det såg bra ut efter Simon Aspelins och Robert Lindstedts dubbelvinst på lördagen, men sedan Tomas Johansson och Andreas Vinciguerra förlorat sina singlar i hårda femsetare på söndagen var det god natt. Den sportsliga förlusten svider naturligtvis i skinnet på ett blågult fan som jag, men å andra sidan unnar jag innerligt israelerna segern efter det ohemula sätt de behandlats på i Sverige.

Det är dock en annan förlust som svider desto mer: den moraliska förlust det innebär för Sverige att låta den sossestyrda fritidsnämnden i Malmö, påhejad av det Israel-hatande kommunalrådet Ilmar Reepalu (s), stänga Baltiska hallen för allmänheten. Än en gång har alltså socialdemokraternas fientlighet mot Israel skämt ut Sverige, precis som skedde under Olof Palmes och Sten Anderssons dagar. Och det blir inte ett dugg bättre av att något hundratal autonoma våldsverkare gjorde sitt bästa för att ta kål på polisen på lördagen, drygt en vecka efter det att (nästan säkert) samma kategori busar satt eld på fyra varuhus i den goda staden Södertälje.

Det stod tidigt klart att arrangörerna av protestdemonstrationen mot DC-matchen Sverige-Israel, som kallade sig ”Stoppa matchen”, avsåg låta ett gäng så kallade autonoma gå med i marschen från Stortorget till Stadion-området i Malmö där talare som Lars Ohly och Per Gahrton hörde till attraktionerna. Detta trots att man mycket väl visste att de autonoma förklarat att man ”med alla till buds stående medel” skulle försöka stoppa matchen, och trots att man mycket väl vet att varje gång detta svartklädda spökpack finns med i bilden blir det ofelbart kravaller.

Per Gahrton, alltid en attraktion i antiisraeliska sammanhang.

Magnus Sandelin, författare till den omtalade boken ”Extremister” och expert på olika slags extremgrupper, citeras på följande sätt i Expressen den 8 mars: ”Om arrangörerna vill framstå som trovärdiga skulle de sagt rent ut att de autonoma nätverken inte är välkomna. Självklart var de medvetna om risken för kravaller, men de vill inte klippa banden till den vänsterextrema rörelsen. För att bekämpa extremismen måste alla ta avstånd från den. Det var oerhört naivt av arrangörerna att låta de autonoma gå med i tåget.”

Detta låter för alla vettiga människor som ett uttryck för vanligt sunt förnuft. Dock inte för ”Stoppa matchen”-arrangörerna.

Det omkring 6000 deltagare starka demonstrationståget utgick i, som det brukar heta, ”god ordning” från Stortorget. Längst bak i en grupp för sig marscherade de autonoma. När tåget når Åhléns varhus kastas färgbomber mot polisen, som av de autonoma nätverken principiellt ses som ”det kapitalistiska samhällets” stödtrupper. Därefter överöses polisen med slangbomber, färgbomber, smällare och raketer. Väl framme vid Baltiska hallen försöker några demonstranter göra olaga intrång genom att storma hallen. Flera polisfordon får däck punkterade och gatsten kastade mot rutorna. Flaskor kastas mot de tjänstgörande poliserna. En polisman drar sitt tjänstevapen sedan han känt sig hotad av vänsterpöbeln.

I det stora hela tycks den inkallade polisstyrkan – det talades om att ettusen poliser skulle ställas på benen – ha skött sina åligganden på ett förtjänstfullt sätt. Ett 90-tal individer omhändertogs och bussades till platser utanför staden. Vidare greps åtta personer, misstänkta för bland annat narkotikainnehav, våldsamt motstånd samt intrång. En kvinna greps för våld mot tjänsteman sedan hon kastat flaskor mot polisen.

Den våldsbenägna extremvänstern utgör tveklöst ett växande problem för vårt samhälle. Mest omtalat i sammanhanget är det så kallade Antifascistisk aktion (AFA), som har den egenartade metoden att bekämpa vad man kallar fascism genom att själv tillgripa fascistmetoder. AFA bildades 1993 och sägs i tidskriften Fokus (10/2009) ha 16 svenska lokalgrupper. AFA påstår sig vilja bekämpa kapitalism, rasism, sexism och homofobi. AFA har tagit på sig ansvaret för den grova misshandeln av nationaldemokraten Vavra Suk nyligen. Mycket omtalat i samband med södertäljebränderna var vidare Global intifada, som tidigare bland annat angripit ryska och polska beskickningar i Sverige samt Försvarets materielverk (FMV). Global intifada är, som namnet antyder, hätskt Israel-fientligt och oreflekterat arabvänligt. Revolutionära fronten bildades 2001 och finns i Stockholm, Göteborg och Uppsala. Vill med våldsamma metoder bekämpa kapitalism, rasism och högerextremism. Syndikalistiska ungdomsförbundet (SUF) bildades samma år som AFA och betonar, enligt Fokus, antifascism och klasskamp. Flera organisationer och/eller nätverk skulle kunna nämnas, men jag stoppar där.

Ovan nämnda företeelser har samma infantilt enkelspåriga ideologi som på sin tid uppbar europeiska metropolgerillor såsom västtyska Rote Armé Fraktion (RAF), franska Action Directe och italienska Brigate Rossi: ”kapitalismen” och ”imperialismen” skall bekämpas med våldsmetoder inklusive kidnappningar och bomber mot varuhus, flygplatser och andra offentliga platser. De mest kända kidnappningarna med dödlig utgång var RAFs tillfångatagande av den västtyske arbetsgivarchefen Hanns-Martin Schleyer samt Brigate Rossis motsvarande behandling av den italienske veteranpolitikern Aldo Moro. Ännu så länge har det svenska extremvåldet inte skördat några dödsoffer, men det är måhända bara en tidsfråga innan så sker.

Bo Cavefors bokförlag tog i slutet av 1970-talet det kontroversiella steget att ge ut boken ”RAF: texter”, en dokumentsamling som belyste Rote Armé Fraktions ideologiska synsätt. Det är onekligen fascinerande läsning, som kan rekommenderas för den som vill sätta sig in hur människor av det här slaget resonerar. Boken består av en samling svåruthärdligt svamliga och pseudointellektuella texter (som i den löpande texten inte innehåller några stora bokstäver) varav här ett centralt avsnitt citeras (sidan 236):

”ni talar inte om det politiska priset för den imperialistiska staten, för denna jakt på endast en liten enhet av raf. eftersom ett mål för den revolutionära aktionen – för dess taktik i denna utvecklingsfas – är att tvinga staten till öppet framträdande,  till en reaktion, där repressionens, repressionsapparatens struktur, blir synbar, fattbar och förmedlas som en kampbetingelse för det revolutionära initiativet.”

Genom sina terroraktioner ville alltså RAF framtvinga en våldsam reaktion från det etablerade samhällets sida på det att dess ”fascistoida” tendenser måtte blottläggas. Det är av samma anledning som dagens autonoma grupper i Sverige med förkärlek ger sig på polisen i dennas egenskap av det ”kapitalistiska” samhällets försvarsstyrkor. Det framgick med ovanlig tydlighet vid kravallerna i Göteborg 2001 och det framgick lika klart i samband med upploppen under demonstrationerna mot DC-matchen i Malmö. Polisen skall provoceras till överilat våld vilket anses gynna de autonomas sak.

Extremistvåldet borde vara en svår huvudvärk för de etablerade politiska partierna, men dessa har så här långt i stort förhållit sig uppseendeväckande passiva. Många politiker, framförallt på vänsterkanten, flirtar mer eller mindre öppet med grupper som AFA och SUF i syfte att själva framstå som radikala och lyhörda gentemot det ungdomliga engagemanget. Nästan säkert finns också föreställningen att det våldsamma engagemanget en dag skall ge vika, och då kommer de unga aktivisterna att söka sig till exempelvis socialdemokraterna, miljöpartiet eller vänsterpartiet. Men inte heller de borgerliga partierna är särskilt mycket bättre. Den enda reaktion från alliansregeringens håll som i alla fall jag noterat i samband med malmöhändelserna var folkpartiledaren Jan Björklunds kritik mot kommunalrådet Reepalu, för att med sina Israel-fientliga utspel ha hetsat mot de judiska tennisspelarna från Israel.

Då har Sverigedemokraterna (SD) varit betydligt mer på bettet. SD-gruppen i Malmö fullmäktige föreslog så, kort före matchen, att Malmö stad skulle inleda vänortssamarbete med en stad i Israel. Kommunalrådet (SD) Sten Andersson, tidigare riksdagsman för moderaterna, ilsknade vidare till ordentligt efter vänstervåldet utanför Baltiska hallen och krävde att alla vänsterorganisationer, inklusive SSU och Röd ungdom, skulle få sina kommunala stödpengar indragna.

Slutligen roade jag mig med att gå in på stiftelsen Expos hemsida sedan Harel Levy slagit in Israels matchboll mot Andreas Vinciguerra på söndagskvällen. Vid det laget borde man på Expo ha haft tid att formulera några kritiska kommentater om huliganfasonerna i Malmö. Men icke – den enda kommentar som anknöt till matchen var skriven den 5 mars och handlade om att en obskyr, nazianstucken grupp i Karlskrona ville ventilera sitt judehat genom att gå med i ”Stoppa matchens” demonstrationståg. Denna önskan avvisades (surprise!) av arrangörerna.

Som dock inte hade något att erinra mot att de autonoma rödfascisterna gjorde dem sällskap.

Explore posts in the same categories: AFA, DC-matchen, Expo, extremvänstern, Israel, RAF

One Comment på “De autonoma rödfascisterna i Malmö”

  1. Jens Says:

    Utomordentligt sammanfattat. Förresten så var det en trevlig och bra artikel i LT, det gav många nya röster. Antar utskicket nått hushållen nu.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: