Farbror Flücht och den antisemitiska vänstern

Antisemitismen har alltid varit ett problem för den politiska vänstern och kommer, av den senaste tidens avslöjanden om antisemiter inom Vänsterpartiet att döma, att så förbli. Jag tänker här i första hand på avslöjandet om att partiledaren Lars Ohly listade jinge.se som en av sina favoritbloggar. Denna blogg drivs av vänsterpartisten Jan-Inge Flücht, som beskriver sig själv så: ”Bloggen drivs av en snäll och sansad äldre herre, bråkar aldrig med någon, klappar katten och skriver om politik mest varje dag.” En riktig mysfarbror, alltså – i varje fall är det uppenbarligen så Flücht vill att andra skall se på honom.

Inehållet i farbror Flüchts blogg talar emellertid ett annat språk. Det ger bilden av en kallhamrad polemiker som framförallt drivs av en föga tilltalande uppsättning rasfördomar gentemot det judiska folket, och som utan samvetsförebråelser släpper fram de mest bisarra antisemitiska kommentarer. Jag kunde för övrigt inte hitta en enda kommentar som på allvar utmanade Flüchts syn på Israel och judarna – han kallar dem naturligtvis ”sionister” – som respresentanter för allsköns ondska. Jag drar därför slutsatsen att den snälle farbror Flücht driver en hård censur med hänvisning till de så kallade kommentatorsreglerna – jag gjorde själv ett försök att få in ett tillspetsat genmäle till en av de värsta tokstollarna, men det raderades just av nämnda anledning. Kanske hade han läst ett inlägg på nazisajten nordisk.nu, som kallar mig ”fanatisk sionist”, vad vet jag.

Så här skriver Flücht exempelvis: ”Visserligen finns det antisemitism, men alltfler människor förstår att ordet i sig själv är ett vapen, ett vapen för att dölja Israels brott mot mänskligheten. Många hade säkerligen förväntat sig att nationen skulle bli en fridens stamort på jorden efter att man fått/tagit ‘det heliga landet’. Istället blev det tvärtom, och vapnet mot landets kritiker är det ständigt återkommande ordet, ja ni vet vilket.” Flüchts huvudargument är således att alla kritiker av Israel regelmässigt avfärdas som antisemiter, ett tröttsamt tema som går igen hos flera av de knappt litterata kommentatorer Flücht väljer att utan betänkligheter släppa fram. Kommentarerna skiljer sig i stort bara på en punkt från de som förekommer på nordisk.nu eller någon annan nassesajt: ”jude”/”judar” blir hos Flücht ”sionist”/”sionister”.

Bruket av ordet ”sionist” i olika former i syfte att misskreditera såväl inhemska judar som israeliska politiker och deras sympatisörer användes flitigt av Sovjetunionen på sin tid. Det låter liksom litet mera rumsrent än att, i efterkrigstidens politiska landskap, använda ”jude” eller ”judar”. Frågan är bara varför det skall betraktas som bättre att smutskasta sionister än judar. Den moderna sionistiska rörelsen, med Theodor Herzl som samlande kraft, drev mot bakgrund av de svåra judeförföljelserna i Ryssland och Östeuropa från senare hälften av 1800-talet visionen, att judarna världen över skulle kämpa för att få ett naturligt nationalhem i Palestina. Palestina lydde under denna tid under det Osmanska riket och var ett fattigt och underutvecklat område. Så småningom bar sionisternas ansträngningar frukt. Invandringen till Palestina tog fart genom flera så kallade aliyor, och 1917 förmådde den sionistiske centralgestalten Chaim Weissmann – som blev det moderna Israels förste president – den engelske premiärministern Lord Balfour att utfärda den så kallade Balfourdeklarationen, som gav världens judar rätten att emigrera till Israel för att i framtiden bygga upp en egen stat därstädes. Sju sorger och åtta bedrövelser följde innan staten Israel slutligen, under beskydd av FN och dess generalsekreterare Trygve Lie, kunde utropas den 14 maj 1948.

Den moderna sionismens grundare, Theodor Herzl.

Stefan Sturesson ger i sin bok ”Israel och dess hjältar, del 2” (SIR Publishing 2008) följande klargörande definition av sionismen: ”Den moderna sionismen är en judisk rörelse som syftar till att upprätta och vidmakthålla en judisk nationalstat.” Jan-Inge Flücht och hans socialistiska såväl som nationalsocialistiska meningsfränder visar med sitt språkbruk att de inte stöder en sådan målsättning. På vilka grunder? Den snälle farbror Flücht får gärna inkomma med en kommentar till detta inlägg för att klargöra sin inställning; jag lovar att inte censurera honom, förutsatt att han håller sig inom anständighetens gränser.

Det mesta tyder väl på att Flücht inte bara har fördomar mot judar – han har uppenbarligen heller inte läst sin historia. Om han hade det skulle han inte rimligen kunna skriva så här: ”Personligen tycker jag mig se tendenser till att världsopinionen har börjat få nog nu när Förintelsens offer alltmer ter sig som förövare.” En häpnadsväckande slapp och historielös kommentar som dessutom tyder på att kommentatorn inte har den minsta förmåga att leva sig in i det judiska folkets (förlåt, sionisternas) situation. Redan dagen efter utropandet av staten Israel gick omgivande arabstater till samlad attack för att ”kasta judarna i havet”. Därefter följde ett antal krig som alla syftade till att utplåna den styggelse som angriparna betraktade den judiska staten som. Ändå hade palestinaaraberna enligt FNs delningsplan erbjudits ett ungefär lika stort område som palestinajudarna.

Så är det så konstigt, Per-Inge Flücht, att Israel ännu inte blivit den ”fridens stamort på jorden” som du så totalt empatilöst raljerar om?

Mindre allvarlig än frågan om den judiska statens fortsatta existens är naturligtvis Davis Cup-matchen Sverige-Israel i Malmö förliden helg, där Israels 3-2 seger undanskymdes av de autonoma huliganernas krig mot polisen och allmänna pöbelfasoner. Naturligtvis är Flücht mäkta förtörnad över att matchen över huvud kom till stånd, eftersom han förespråkar totalbojkott av allt svenskt idrottsutbyte med Israel. När den ändå blev av, låt vara så gott som utan åskådare, ondgör han sig över israelernas ”osportsliga uppträdande”. Han hävdar, på fullt allvar får man förmoda, att matchen avgjordes till israelernas fördel genom att en man i den israeliska truppen bytt plats medan en singelmatch spelades.

Fy, fy, dumma sionister! Stackars arga farbror Flücht tycker uppenbarligen inte att en israel kan göra något rätt under några som helst omständigheter. Det är en inställning han delar med alla de han släpper fram på sin sajt. En sionist kan nog inte ens släppa en fjärt i riktning mot ett palestinskt område utan att göra sig skyldig till imperialistiska herrefolksfasoner…

Lars Ohly, inte heller han någon Israel-anhängare, har i eftertankens kranka blekhet tvingats ta avstånd från sin antisemitiske (låt gå då, antisionistiske) partikamrat. Det är ju en sak att själv skriva tvivelaktiga komentarer om Israel och situationen i Mellanöstern. När man dock släpper lös figurer som en anhängare till Radio islams grundare Ahmed Rami och en tecknare som vunnit andra pris i en tävling om bästa antisemitiska teckning i Iran, är det inte så konstigt att till och med myskommunisten Ohly drar öronen åt sig.

Några av kommentatorerna i jinge.se har varit uppriktigt skakade över att tidigare favoritblaskan Expo ”svikit” och sällat sig till ”sionisternas” skara. Expo har nämligen riktat kritik mot bloggen i fråga, bland annat på grund av Flüchts konspiratoriska rallarsvingar mot Bonnier-koncernen. Dessförinnan hade Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) anklagat jinge.se för antisemitism, och det var nog det som gjorde att Ohly tvingades göra sin brandkårsutryckning.

Jinge.se och den kattklappande farbror Flücht är emellertid inte Vänsterpartiets enda bekymmer i sammanhanget. Mitt under holmgången i Malmö kom nämligen Expo med ännu ett pinsamt avslöjande: vänsterpartistiske kommunalpolitikern Per Rehnberg i Helsingborg hade i ett par blogginlägg på partiets lokala hemsida förfäktat åsikter som går ut på att mäktiga judar styr USA, och att den judiska staten Israel driver jorden mot dess undergång. Rehnbergs försvar: ”Problemet är att så fort man nämner sionism eller judar i något sammanhang så kopplas det till antisemitism.” I det här fallet tydligtvis med all rätt!

Jag skrev inledningsvis att antisemitismen alltid varit ett problem för vänstern. En relevant sakupplysning är i sammanhanget att det var en socialist som myntade själva begreppet ”antisemitism”, och då i positiv bemärkelse. Det skedde omkring 1875 i form av tysken Wilhelm Marrs Antisemitiska häften. Det bör påpekas att ordet ”antisemitism” veterligen aldrig använts för att beteckna en avog inställning till alla semitiska folk, till exempel araberna. Det är alltid judarna som avses. En rad banbrytande socialistiska och kommunistiska ideologer och politiker har därtill varit övertygade antisemiter – Karl Marx (fastän själv sprungen från en judisk familj som omvände sig till kristendomen), Fourier, Saint-Simon, Blanqui, Buchez, Leroux, Proudhon, Cabet…you name them.

Min egen teori är att förespråkare för totalitära ideologier rent ryggmärgsmässigt måste ogilla ett kreativt, intelligent, egensinnigt och självständigt folk som det judiska, som inte tycks passa in någonstans. Därtill kommer avoghet och kanske avundsjuka mot judarnas anspråk på att vara ett av Gud utvalt folk; Gud brukar som bekant inte stå särskilt högt i kurs hos socialister av olika schatteringar.

För att runda av vill jag slutligen till Per-Inge Flücht säga: Klappa katten mer. Skriv mindre om politik!

Explore posts in the same categories: Antisemitism, Israel, jinge.se, judar, Per-Inge Flücht, Socialism

6 kommentarer på “Farbror Flücht och den antisemitiska vänstern”

  1. Jacob I Says:

    Hej, Tommy!
    Tack för ännu ett, som vanligt, sakligt inlägg (kunde knappast få till det bättre själv).
    Har själv varit inne på Jinges blogg och läst hans grodor. Bland kommentarerna finns endast sådana som stryker honom medhårs. Precis som Ahmed Rami som i sina telefonväkterier på 80-talet fick bråttom att lägga på luren så fort en kritiskt röst var på tråden, cencurerar Jinge alla kritiska inlägg.
    Jag förmodar att han läst din artikel och tuggar säkert fradga i frustration, men är alltför feg för att kommentera. Han är, som vänsterfolk i allmänhet, alltför dåligt påläst och har inga sakliga argument att sätta emot.
    Beträffande sionism, som är liktydigt med nationalism (judarnas rätt till en egen nation) är det för mig detsamma som vi svenskars självklara rätt till vårt fosterland. Betraktar man sig som svensk nationalist skulle man hårddraget kunna säga att man är svensk sionist, värre än så är det inte.
    Jag betraktar mig som svensk sionist (= nationalist, fosterlandsvän), utan några som helst judiska kopplingar (har aldrig ens varit inne i en synagoga, och kan också vara kritisk till vad staten Israel gör), och då handlar det om Sverige, mitt fosterland, ingenting annat.
    Anser därav det vara solidariskt att stödja staten Israel då vårt mål är detsamma. Rätten till vårt eget land och kultur. Vi sitter med andra ord i samma båt.
    Vad som därav stör mig är att det finns individer som utger sig för att vara svenska nationalister men, likt Jinge, spyr ut sin antisemitism.
    Därav tacknämligt att SD tagits över av klarsynta israelvänliga företrädare, och att nazianstrukna antisemiter, i den mån de dyker upp, förpassas dit de bäst hör hemma. Därav tacknämligt att ND finns till!

  2. Tommy Hansson Says:

    Det är nog ingenting i det du skriver jag inte instämmer i, Jacob. Jag har heller inget judiskt påbrå (åtminstone inte vad jag vet)men har däremot varit inne i en synagoga (men det var oerhört länge sedan).Är dock medlem i ett flertal proisraeliska/projudiska sammanslutningar och finner stor förnöjelse och glädje i detta.

    Jo, SDs utveckling mot ett Israel-vänligt parti sedan ND-gänget tackade för sig är mycket glädjande.Annars hade jag själv aldrig övervägt att ansluta mig till partiet!

  3. tommar Says:

    Förstår inte din inledning: ”Antisemitismen har alltid varit ett problem för den politiska vänstern ”

    Det är ju precis tvärtom. Antisemitism har ALDRIG varit ett problem för den politiska vänstern, eftersom den alltid välkomnat antisemitismen med öppen famn.

  4. Jonas Says:

    Tommy Hansson. Varför detta enorm intresse för judarna? Vi befinner oss idag i ett läge där det svenska folket lider av det mångkulturella helvete som breder ut sig. Och ni Sverigedemokrater tjatar om judar…

    Varför detta enorma intresse för ett annat folks välbefinnande? Vore det inte på sin plats att värna om svenskarna först?

  5. Tommy Hansson Says:

    Jag hyser dels ett stort utrikespolitiskt intresse, dels ett stort historiskt intresse för och en varm sympati gentemot det judiska folket. Därav min inställning till Israel och judarna.

    Kan inte se att detta skall behöva inkräkta på min fosterlandskärlek och speciella känsla för ”gamla Sverige” med dess särart. Tvärtom, tror jag nästan.

    När det gäller mångkulturens diktat är vi nog överens, Jonas.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: