Nordirland, IRA och våldet

Efter terrordåden i Antrim och Belfast är det många som oroligt frågar sig om den dyrköpta fred och det försoningstänkande som ännu råder i Nordirland sedan ett par år tillbaka skall hålla i sig. Svaret på den frågan är med rätt stor säkerhet ”ja”. Regeringssamarbetet mellan det katolska vänsterpartiet Sinn Féin och det protestantiska DUP kommer med största sannolikhet att fortsätta. Däremot är de tre politiska morden ett stort säkerhetsproblem som får de polisiära och militära styrkor, vars uppgift det är att försvara lag och ordning, att skärpa upp sina säkerhetsrutiner.

Den senaste våldsutvecklingen började med att två unga brittiska soldater sköts till döds på ett synnerligen kallblodigt och grymt sätt – de ”avrättades” alltså ingalunda som det stått i vissa media – utanför sin militärbas i grevskapet Antrim i samband med att de skulle ta emot pizzor från ett pizzabud. Två dagar senare sköts en polisman i huvudet i Craigavon sydväst om Belfast sedan en kvinna ringt in ett larm, förmodligen för att locka polismannen i en fälla. Två utbrytargrupper ur det numera fredliga IRA – Real IRA respektive Continuity IRA – tog på sig ansvaret för de blodiga illdåden. Ett antal misstänkta personer i olika åldrar har gripits, misstänkta för dåden.

Irlands moderna och ofta blodiga historia började med Påskupproret 1916. Om man flanerar i centrala Dublin inser man hur levande denna historia ännu är. Den breda huvudgatan O´Connell Street, uppkallad efter den vältalige advokaten, politikern och självständighetskämpen Daniel O´Connell, är rik på minnesmärken över historiska gestalter såsom O´Connell själv, Stuart Parnell och Jim Larkin. Fram till 1966 fanns därtill en hög pelare, the Pillar, med en  staty av den brittiske sjöofficeren Horatio Nelson. Den sprängdes emellertid i bitar av en ännu oidentifierad medlem av en eller annan av IRAs talrika fraktioner.

Nelsonstatyn sörjs sannolikt av få irländare. Som det heter i en respektlös visa om sprängdådet: ”In Trafalgar Square it might be fair to leave old Nelson standing there, but no-one tells the Irish what they view.”

 http://www.youtube.com/watch?v=_hc7xulkfB4

Den som besöker Dublin måste naturligtvis göra ett besök i det ännu fungerande General Post Office (GPO), scenen för ett av de mest dramatiska skeendena under Påskupproret då omkring 2000 patriotiska irländare ockuperade postkontoret och andra centrala byggnader i den irländska huvudstad som ännu var under brittisk överhöghet. GPOs kraftiga, räfflade kolonner och det utvärtes murverket bär alltjämt tydliga spår efter engelsmännens artilleribeskjutning mot upprorsmännens fäste, och i det inre av byggnaden finns en permanent utställning som i monumentalmålningar berättar historien kring de dramatiska händelserna 1916.

Upprorsmännen av 1916 hade egentligen aldrig någon realistisk möjlighet att på allvar rubba den engelska överhögheten över den irländska ”Smaragdön” och var säkerligen smärtsamt medvetna därom – de ville ändå slå ett slag mot England i en tid – det Första världskriget pågick som bäst – när detta var som svagast. Upproret slogs ned med brutal hand av det hatade John Bull (England), som lät arkebusera följande upprorsmän i det gamla poltiska fängelset Kilmainham Gaol: upprorsledaren Patrick Pearse, hans bror William Pearse, den republikanska regeringens president Thomas J. Clarke, Thomas McDonagh, Edward Daly, Michael O´Hanrahan, rebellregeringens utrikesminister Joseph Mary Plunkett, John McBride, Sean Heuston, Michael Mallin, Eamonn Ceannt, Con Colbert, Sean MacDiarmada och fackföreningsledaren James Connolly; den sistnämnde hämtades från ett sjukhus, där han vårdades för svåra skador efter striderna, och fördes på en bår till fängelset för att han skulle kunna avrättas – han fick bindas fast i en stol för att kunna skjutas…Thomas Kent greps och avrättades i Cork, medan den framträdande upprorsledaren Roger Casement ställdes inför rätta i London, där han småningom hängdes.

1916 års män var tämligen osannolika i sina roller som väpnade rebeller. De flesta kan beskrivas som romantiskt idealistiska, katolska gentlemän med förkärlek för att skriva fosterländsk lyrik. Patrick Pearse framhöll i ett anfall av galghumor att världen med honom bara förlorade en dålig poet. Pearse skaldade förvisso om Irlands frihetskamp, men det var framförallt den sedermera nobelpristagaren William Butler Yeats som odödliggjorde Påskupproret i sin berömda dikt ”Easter, 1916” med dess berömda ord: ”A terrible beauty is born” (det vill säga det självständiga Irland). Pearse liksom övriga rebeller blev heliga martyrer för Irlands sak och har fått låna sina namn till en stor mängd gator och platser i Dublin. Men det var först efter det närmast patetiskt misslyckade upproret som rebellerna fick denna status; medan de var i livet hade de inte mycket stöd av de vanliga irländarna/dublinborna. Det var helt enkelt engelsmännens våldsamma överreaktion, där man särskilt kommer att tänka på den groteska avrättningen av den döende Connolly i sin stol, som gav den irländska självständighetsrörelsen vind i seglen. ”The Patriot Game” hade tagit sin begynnelse.

http://www.youtube.com/watch?v=izrygGt-6ZE&feature=related

De flesta bedömare är överens om att Påskupproret innebar startskottet för Irish Republican Army (IRA). IRA uppstod rent konkret ur Irish Volunteers, en av flera paramilitära frivilligstyrkor som tog del i resningen i Dublin och på andra platser 1916. Den republikanska saken stärktes sedan den engelske premiärministern David Lloyd George 1917 infört värnplikt för irländare till den brittiska atmén under Första världskriget. IRAs ledare under denna första tid var den legendariske Michael Collins (kallad ”The big fellow”), som lade upp ritningarna för en fullständigt hänsynslös gerillastrategi omfattande bland annat politiska mord på brittiska ledargestalter och probrittiska samarbetsmän. Britterna svarade med samma mynt, men kunde i längden inte värja sig mot Collins strategi utan bjöd in de irländska självständighetsivrarna till fredssamtal på 10 Downing Street i London 1921.

Collins och hans delegation valde att gå britterna till mötes genom att låta sex grevskap (på iriska currahs) i provinsen Ulster på norra Irland, i enlighet med majoritetsbefolkningens vilja, tills vidare  få fortsätta tillhöra England, medan återstoden av ön – omfattande 26 grevskap – blev till en så kallad fristat med självstyre. Efter uppgörelsen utbröt inbördeskrig mellan de irländare som stödde avtalet med England och dem som ville fortsätta kämpa för att befria Ulster. Bland de senare intog Eamon De Valera, som senare skulle bli både premiärminister och president, en framträdande roll. De Valera satt inspärrad i Kilmainham Gaol efter Påskupproret men undgick avrättning på grund av sitt amerikanska medborgarskap. En del tror att det var han som beordrade mordet på Michael Collins under inbördeskriget.

Eamon De Valera (i mitten) träffar Ronald och Nancy Reagan då dessa, medan Reagan var guvernör i Kalifornien, besökte sina fäders gröna ö.

1949 utropade irländska statsmän efter sju sorger och åtta bedrövelser Republiken Irland, Eire, och uteslöts därmed ur brittiska samväldet. De som ville se en återförening med Nordirland hade dock inte givit upp hoppet, och i slutet av det revolutionära 1960-talet inleddes den epok – kallad ”The Troubles” – som skulle få en ända först med den nordirländska koalitionsregeringens bildande 2007. Då valde det forna så militanta IRA, som på sin tid inte tvekat att ta emot både sovjetiskt och libyskt vapenstöd i sin blodiga terrorkamp mot de hatade britterna, att slutgiltigt (?) lägga ner vapnen. IRA-bossen Gerry Adams och och hans militäre befälhavare Martin McGuiness anses numera vara fridsamma och respekterade politiker. De har också med emfas fördömt de inledningsvis berörda politiska morden, utförda av vilsekomna vildhjärnor utan något som helst politiskt eller annat omdöme.

Om inget alldeles oförutsett och dramatiskt inträffar ser det alltså ut som om de bestialiska morden i Antrim och utanför Belfast inte kommeratt rubba den bland befolkningen oerhört uppskattade nordirländska freden, som nog måste räknas som ett av den internationella konfliktpolitikens största mirakler i modern tid.

Explore posts in the same categories: IRA, Nordirland, Påskupproret, Republiken Irland, terrorism