Nihilisten och populisten – och Åkesson

Enligt SIFOs senaste väljarundersökning har raset  för koalitionen socialdemokrater-kommunister-miljöpartister hejdats. Sossarna tappar visserligen 2,9 procent och landar på 34,6 procent, under det att Vänsterpartiet minskar marginellt och Miljöpartiet går upp med 2,o procent till 8,6. Samtidigt tappar moderaterna en halv procent, medan Folkpartiet och Kristdemokraterna ökar något; Centerpartiet minskar en halv procent. Endast miljöpartiets uppgång uppges vara statistiskt säkerställd.

Enligt SIFO behåller vänsteroppositionen således ett försprång med 1,2 procent över regeringsalliansen. Sverigedemokraterna ökar med 0,2 procent jämfört med tidigare SIFO-mätningen, men når ändå bara 2,8 procent.

SIFO-mätningen klargör under alla omständigheter att det fortfarande är oerhört jämnt mellan blocken, vilket är en helt annan situation än den som rådde bara för några månader sedan, då oppositionen hade ett enligt talrika bedömare ointagligt försprång. Vad ligger då bakom sossarnas-kommunisternas-miljönissarnas relativa störtdykning?

Låt oss börja med att titta en smula på ledarna för de båda huvudpartierna.

”Nihilisten” Fredrik Reinfeldt med beundrare på Pride-festvalen.

Att döma av de höga förtroendesiffrorna för statsminister Fredrik Reinfeldt (m) framstår denne som en högst kompetent politiker, uppenbarligen enligt mångas mening väl skickad att leda landets regering och folk. Annorlunda då för oppositionsledaren Mona Sahlin (s), som har rekordlåga förtroendesiffror. Det ligger onekligen något stabilt, för att inte säga statiskt, över Reinfeldts agerande. Han tycks alltid vara lika lågmält seriös och resonerande oavsett om det blåser för eller emot. Detsamma kan nog sägas om finansminister Anders Borg.

Med sossarnas frontfigurer är det annorlunda. Mona Sahlin saknar nästan helt pondus och initiativförmåga, samtidigt som hennes populism är närmast pinsamt övertydlig. Praktexemplet var väl hennes pusskalas med en företrädare för den homosexuella kommuniteten efter riksdagsbeslutet om könsneutral äktenskapslagstiftning. Tidigare har Sahlin utan betänkligheter fraterniserat med svenska anhängare till det blodbesudlade Hamas i sammanhang där israeliska flaggor brunnit eller försetts med hakkors.

Mona Sahlin har under hela sin offentliga politikerkarriär odlat imagen av inbiten söderböna. Det gjorde hon under 1990-talet mycket framgångsrikt, så framgångsrikt att hon ett tag såg ut att kunna bli statsminister Görans Perssons givna kronprinsessa. Men så kom ”affärerna”, inklusive den famösa Toblerone-biten, och en annan från det Palme-beundrande flickgänget tog över den titeln – Anna Lindh. Nu är Mona emellertid tillbaka, minst lika  populistisk men också mer erfaren än tidigare. Frågan är om det räcker för att vinna valet i september 2010. En av sossarnas stora svagheter är nämligen en eklatant brist på kunniga och/eller attraktiva toppolitiker.

Det sas en gång om moderaternas andreman, Lars Tobisson, att varje gång han visade sig i TV-rutan så förlorade moderaterna och därmed också det borgerliga regeringsalternativet några tusental väljare. Ingen ifrågasatte, så vitt jag kommer ihåg, Tobissons politiska kompetens – däremot framstod han i rutan som en dryg bolagschef som just stod i begrepp att, med stort välbehag dessutom, sparka några tusen arbetare. Socialdemokraterna har en alldeles egen ”Tobisson” i Tomas Östros, som att döma av nyligen timade uttalanden om Borgs budget utsetts till oppositionens attackhund nummer ett. I televisionen ter han sig som en iskall teknokrat med ytterligt begränsad förmåga till empati.

Med denna bakgrund ter sig valet om halvtannat år omöjligt att förutsäga. Vad som talar för alliansregeringen är tandemet Reinfeldt/Borg. Oppositionens stora fördel är givetvis, att i nuläget ingenting tyder på att vare sig det allmänna ekonomiska läget eller situationen på arbetsmarknaden kommer att förbättras fram till valet. Kommer väljarna verkligen att, i det läget, åter ge samma regering som haft fyra år sig på att ställa saker och ting till rätta förtroendet att regera?

”Populisten” Mona Sahlin med muslimsk vän.

Å andra sidan har sossarna i tandemet Sahlin/Östros en föga tilltalande parbildning som blir än mer tvivelaktig, om man betänker Sahlins allmänna skakighet och benägenhet att råka i större och mindre besvär. Om sossarna vill kunna stå bättre rustade ser man naturligtvis skyndsamt till att övertala Margot Wallström att göra en insats för Partiet. ”Pretty boy” Bodström tror jag inte riktigt håller måttet, men jag kan förstås ha fel.

För åtskilliga decennier sedan fanns i gamla ångradion, till och med före min tid, en komediserie som hette ”Optimisten och pessimisten”. Den får mig att anknyta till det omaka paret Renfeldt-Sahlin som ”Nihilisten och populisten”. Folkliga Monas populism har berörts. I mitt tycke är Fredrik Reinfeldt inte bara en pragmatiker utan till yttermera visso en värdenihilist, vars enda överordnade värde är röstmaximering för det egna partiet. Reinfeldt utmålades under maktkampen i MUF med Ulf Kristersson i början av 1990-talet som en konservativ, medan Kristersson fick rykte om sig att vara nyliberal. Reinfeldt gick med knapp nöd segrande ur den striden. Som partiledare har Reinfeldt dock helt obekymrat skjutit en rad konservativa kärnvärden i sank: familjen, försvaret, skepsis mot miljöalarmismen, motstånd mot fackföreningsmakten etcetera. Märkligt nog har det lyckats – moderaterna kan mycket väl snart bli landets största parti.

Reinfeldt och Sahlin är på många sätt ytterst olika som politiker, men i ett är de rörande överens: de homosexuellas ”rättigheter”, inklusive giftasrätt, skall stärkas över hela linjen. I likhet med så gott som alla ledande politiker med överlevnadsinstinkt har de också framträtt vid den så kallade Pridefestivalen i Stockholm. Vilket naturligtvis är ett bevis på att homosexlobbyn – som alltså representerar någonstans mellan 1 – 3 procent av befolkningen – varit osannolikt framgångsrik i sin verksamhet.

Över till Sverigedemokaterna (SD). SIFO-mätningen tyder på att all uppmärksamhet kring invandrarfientliga uttalanden och olämpliga snapsvisor inte betytt ett endaste dugg när det gäller sympatier i väljarkåren. Tvärtom går partiet upp 0,2 procent jämfört med tidigare SIFO-mätning. Det bekräftar vad jag trott hela tiden, nämligen att personer som kan tänka sig rösta på SD är rätt obekymrade om mediaframkallade ”skandaler” av detta slag.

Partiets styrka är, som jag ser det, att det – tvärtom mot många förståsigpåares ”analyser” – inte är det minsta populistiskt. Kärnvärdena ligger framförallt i den rena och oförfalskade – och i mitt tycke korrekta – övertygelsen om att den hittills, av både socialdemokratiska och borgerliga regeringar förda invandrings- och flyktingpolitiken, är katastrofal för Sverige. Denna politik, i kombination med det heliga mångkulturskonceptet, har lett till fragmentisering av det svenska samhället och följdverkningar som bland annat ökad och grövre kriminalitet, alienation, segregation och desperation. Bakom hörnet skymtar därtill risken för en alltmer långtgående islamisering, en risk som bland andra SDs internationelle sekreterare, Kent Ekeroth, lika vältaligt som befogat varnar för.

Jimmie Åkesson, Sveriges i särklass yngste partiledare.

Nu hänger det bara på om SD med duktige partiledaren Jimmie Åkesson i spetsen har förmågan att på ett effektivt sätt föra ut detta budskap i väljarkåren fram till valet nästa år. Dessutom har SD en för många attraktiv och genomtänkt politik på en rad andra områden: försvars- och säkerhetspolitik, sjukvård och äldreomsorg, lag och ordning, miljöpolitik. Arbetet med att utforma valplattformen till 2010 pågår för fullt, och det finns all anledning att förmoda att slutresultatet kommer att bli mycket gott.

Om man sedan inom miljöområdet går ut med en stenhårt positiv attityd till kärnkraften, som flertalet medlemmar enligt en nyligen företagen undersökning är mycket positiva till, samt eftertryckligt avvisar den politiskt korrekta klimatalarmismen, kan det rentav bli succé!

För övrigt är det mig tämligen egalt vilket av de stora blocken, vilka båda enligt min mening för en i stora drag socialdemokratisk politik, vinner valet 2010. Det väsentliga för mig som sverigedemokrat är givetvis att landets enda genuint värdekonservativa parti tar sig in i Sveriges riksdag!

Först gäller det dock för partiet att åstadkomma ett godtagbart resultat i EU-valet den 7 juni. Om så sker har detta alla förutsättningar att sätta skräck i etablissemangspartierna och den på intet sätt neutrala ”tredje statsmakten”. SD är i dagsläget det enda parti som förespråkar Sveriges utträde ur den europeiska unionen.

Explore posts in the same categories: Anders Borg, Anna Lindh, Centerpartiet, EU-valet, Folkpartiet, Fredrik Reinfeldt, Hamas, homosexualitet, Jimmie Åkesson, könsneutrala äktenskap, Kent Ekeroth, Kristdemokraterna, Lars Tobisson, Mångkultur, Miljöpartiet, Moderata samlingspartiet, Mona Sahlin, Pride-festivalen, socialdemokratin, Sverigedemokraterna, Thomas Bodström, Tomas Östros, Ulf Kristersson, Vänsterpartiet

11 kommentarer på “Nihilisten och populisten – och Åkesson”

  1. Robsten Says:

    ””I likhet med så gott som alla ledande politiker med överlevnadsinstinkt har de också framträtt vid den så kallade Pridefestivalen i Stockholm. ””

    Fast de förlorar bara enseende hos vanliga människor, det verkar som om de inte fattar det riktigt. De är väl för isolerade från det folk de så gärna vill styra.

    Förövrigt tror jag Bodström är bättre än Wallström, som framstår som lite väl egenkär. Hon sitter hellre i Bryssel än lägger två strän i kors hemma. Wallström är rätt ävervärderad, sedan hon åkte till Bryssel, hon avsade sig ett uppdrag i sthlm, tyckte det var för lång resväg, för att driva radio någonstans i Stilla havet, he, he. Jag tror hon är övervärderad denna Walltsröm. Att sossarna inte fick fram en partiledare beror också på att det tvunget skulle vara en kvinna, därigenom försvann den naturliga efterträdaren Nuder och Bodström som faktiskt är en smula folklig, det måste medges. Sahlin och andra kvinnliga representanter når inte upp til knäna på Bodtsröm eller Nuder, däri låg tragiken när de stupida sossarna tvunget skulle ha en kvinna på partiledarposten.

  2. Tommy Hansson Says:

    Jo, det ligger väl en hel del i det du säger, särskilt det om Sahlin.

    Tanken med att ställa upp i ”Pride” är väl att visa sig fördomsfri och ”i tiden”. Jag är inte säker på att folk i gemen reagerar så negativt som du tror, de flesta är nog rätt rejält hjärntvättade av böglobbyn. Däremot är det säkert inget som kniper röster – folk är förmodligen ganska likgiltiga.

    Jag kan i alla fall säga att den dag Jimmie syns på Pride-festivalen, så skickar jag tillbaka mitt medlemskort!

    Wallström må vara övervärderad, men jag tror hon går hem i stugorna rätt bra ändå.Fast det är nog riktigt att hon hellre sitter i Bryssel än kavlar upp skjortärmarna i Stockholm. Skulle nog göra samma sak om jag var i hennes sits…

    Bodström, tja… Min känsla är att han, trots sin kunnighet i juridik och så vidare, är rätt ytlig och lättviktig. Men kan man välja Sahlin så är det nog inga problem med Bodis, om (s) skulle vilja.

    Pär Nuder är säkert kunnig, men jag tror inte alls han är något partiledarämne.

  3. Robsten Says:

    Nja, Bodtsröm är väl den jag tror skulle bli den bästa partiledaren i S (varför vi nu skall spekulera i det ha, ha) Nuder…jag vet inte faktiskt, han är nog bättre än man tror, om man skrapar lite på ytan. Nej Jimmie har inget som helst mandat att beträda Pride, vilket han säkert aldrig kommer att göra heller.

  4. Tommy Hansson Says:

    Nu har jag uppdaterat inlägget med ett par nya meningar, kolla gärna!

    Jag tror inte heller Jimmie kommer att exponera sig på Pride – ville bara vara lite skämtsam.

  5. Fyrvaktaren Says:

    Läste om en opinionsundersökning som visade att en majoritet var för eller inte emot homoäktenskap.

    Så jag tror Tommy har mer rätt än Robsten rörande PRIDE.

    Problemet med böglobbyn är att den hycklar. Precis som alla ”rumsrena” intressegrupper.

    Jag har skrivit till RSFL och bett dem förklara varför de inte kräver homosexuella muslimer skall få viga sig i moskéer. Skall bli spännande att se vad de svarar. Om de svarar.

    Själv anser jag det faktum att hälften av alla tvåkönade äktenskap kraschar är ett större hot mot kärnfamiljen än homoäktenskap.

    Beträffande Sd som värdekonservativt, så uppskattar jag att partiet förespråkar en sänkning av övre abortgräns till vecka 12 och att man emotsätter sig
    legalisering av obedövad slakt. Judiska Centralrådet gillar det inte.

    Paradfrågan är förstås invandringen, som var enda anledningen till att jag röstade på partiet 2006.

    Tyvärr finns en märkbar opportunism i andra frågor.

    Till exempel bemöttes EU:s ministerråds ramlag för året, som förbjöd föruintelseförnekelse och förnekelse av HAAG domstolens uppfattning om krigsförbrytelser i inbördeskrigen i Ex-Jugoslavien,
    och antagligen även ifråga om händelserna i Armenien 1915, med tystnad.

    Trots att det var ett allvarligt angrepp på yttrandefriheten i EU.

    Misstänker att Sd fruktade att protestera mot förbud mot förintelseförnekelse. Sådan principlöshet är oförsvarlig.

    Beträffande FRA-lagen som är en storebrorslag, som vill kartlägga ”avvikande surfmönster”, så vacklade partiet, och jag har ingen aning om dess ståndpunkt idag.

    Kollade nyss på SD-Kuriren om man yttrar sig om telekompaketet, men inte ett ord. Förmodligen för att man tror, att potentiella väljare stöder inskränkningar av frihet på internet.

    Eftersom jag gärna vill protestera mot islamisering och fortsatt massinvandring, så kommer jag att rösta på Sd i riksdagvalet nästa år, men i valet till EU-parlamentet röstar jag nog på Piratpartiet.

    Jag hade ursprungligen tänkt påverka min far, min fru, söner och dotter och svärsöner och svärdöttrar att rösta på Sd, men på grund av partiets ointresse
    för angreppen mot friheten på internet, så kommer inte det att ske.

    Jag har försökt att väcka opinion i den här frågan även på Contras diskussionsforum, men ointresset är massivt. Uppenbarligen ett tecken på att contraiter i allmänhet gillar att underrättelsetjänsterna kartlägger medborgarnas politiska surfande.

    Undrar vad de drar för slutsatser av att jag har VDARE som startsida, surfar in på Infowars ibland, British National Partys hemsida, konspirationssidor av allehanda slag, och att jag via bokus.com beställt
    Diana Mosleys självbiografi.

    Kanske de granskat mig extra noga och kommit fram till att mitt surfande enbart är ett utslag av kunskapssökande, att jag alltså inte är en smygnazist.

    Men frågan är om de bör ägna sig åt sådana kartläggningar, om de nu gör det.

    Eventuella hämningar tror jag ibland brister. Tänk bara på folkpartiets dataintrång och spionera på sossarnas email!

    Problemet med contaiter är, att de stöder Irakkriget och därmed Patriot Act och annat för att förebygga terrorism. Därför hamnar de på fel sida i debatten om storebror, precis som Sd.

  6. Fyrvaktaren Says:

    Förlåt stavfel och andra slarvfel.

  7. Tommy Hansson Says:

    Kan dock nämna att CG Holm i Contra kommer att rösta på Piratpartiet i EU-valet.

    Kan inte påstå att jag är så över sig positiv till anstalter för ökad övervakning i olika avseenden, är till exempel emot FRA-lagen, men i ett land som befinner sig i krig kommer det av naturliga skäl alltid att finnas restriktioner och regleringar som annars inte skulle finnas där.

    Det måste nog, trots allt, till om man vill minska möjligheterna för den lede fi att agera!

  8. Fyrvaktaren Says:

    Tack för svar. Jag uppskattar respekten i att du svarar. Faktiskt.

    Glädjande om Holm. Vi träffades ju alla tre på Contras red. för några år sedan. Minns inte varför.
    Men som ni säkert förstår, i och med att vi delar en slags gemensam historia, beträffande kalla kriget och kärlek till USA, så gillar jag både dig och C G och Contra.

    Fast beträffande Contra är jag ambivalent.

    Botwyck och CC anger tonen för mycket på ert debattforum. De är otroligt politiskt inkorrekta, förvisso, men fast i ett slags ”invandringsproblemen handlar bara om brist på amerikanism och kapitalism”.
    Erixon-syndromet.

    Ditt stöd för Sd är överraskande och glädjande.

    Nästan som om du vore marxist, och anpassar dig till de historiska strömmarna/strömningarna! 🙂

  9. Tommy Hansson Says:

    Så det gjorde vi?! Vägar man fråga vad ditt riktiga namn är?

    Man tackar för berömmet. Jo, man tenderar att känna samhörighet med personer man hade något gemensamt med i gamla dar. Demokratisk Allians har på många sätt präglat min fortsatta levnad.

    Jag är inte inne på Contras debattforum så hemskt mycket, men när jag är det skriver jag dels under pseudonym, dels under eget namn. Har varken träffat Botwyck eller CC, bara pratat i telefon med den förre.

    Förstår att du inte är någon större anhängare av Dick Erixon. Jag har inte läst honom så mycket, men det krävs trots allt visst civilkurage att stå upp för George W.

    Jaså, du tycker det är överraskande att jag är med i SD? Tja, jag är ju inte direkt någon lågande nationalist men inser att massinvandringen (ett uttryck som trots propagandistiska associationer väl beskriver vad det är fråga om)ställt till det ordentligt för vårt kära fosterland och att det i det läget inte skadar att värna om det svenska och tillvarata svenska traditioner.

    Det sistnämnda är väl, av glada gubben att döma, menat som ett skämt. Kanske ligger något i det…

  10. Fyrvaktaren Says:

    Just nu väntar grillad mat. Och eftersom jag intagit diverse vätskor, så avvaktar jag med svar.

  11. Tommy Hansson Says:

    OK, Fyris. Det är måhända liknande vätskor som jag inmundigat. Kanske bäst att avvakta tills i morgon?


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: