Därför är jag konservativ (III)

I den konservatism jag bekänner mig till är utrikespolitik och internationella förhållanden en integrerad del. Härvidlag intar Förenta staterna (USA) en nyckelposition. Ty USA har som världens viktigaste demokrati och för tillfället enda supermakt en skyldighet att värna frihet och demokrati världen över. När jag, såsom aktiv i Demokratisk Allians i början på 1970-talet tog ställning för antikommunismen (som sedan dess varit en omistlig del i min konservatism), var det ofrånkomligt att också stödja USAs ansträngningar att bekämpa kommunismen inom ramen för  konflikten i Indokina och på andra ställen.

Efter att ha blivit konservativ under påverkan av främst SvD-skribenten Gunnar Unger (se mitt blogginlägg ”Därför är jag konservatism II”) föll det sig, mot denna internationella bakgrund, naturligt att jag intresserade mig för den amerikanska typen av konservatism. Det som gjorde att jag fick upp ögonen för den amerikanska konservatismen var boken ”The Conservative Intellectual Movement In America Since 1945” av George H. Nash (1975). Jag skrev bland annat följande i en recension av boken i Svensk Tidskrift (4/1976):

”Förutsättningarna för uppkomsten av en intellektuell högerrörelse i USA bottnar i den vänstervridning på universiteten och i massmedia, som upplevdes mycket starkt av främst konservativa akademiker i Förenta staterna i slutet av 40- och början av 50-talet. En av dessa akademiker var den unge William F. Buckley, Jr (1925-2008). Han pläderade för en samordning av de konservativa resurserna för att på ett effektivt sätt kunna bemöta vänsterdominansen.”

 

William F. Buckley, Jr. har kallats den amerikanska konservatismens gudfader.

Buckley slog igenom som skribent och debattör med boken ”God and Man at Yale” (som kom ut mitt födelseår 1951), vilken redogjorde för spridningen av ateism och vänsteridéer vid Buckleys alma mater, det berömda Yale-universitetet. Vid denna tid fanns redan ett antal högerinriktade tidskrifter i USA, men Buckley och ett flertal andra upplevde ett starkt behov av ett samlande organ som kunde fungera som huvudforum för den konservativa åsiktsbildningen i landet och nå inflytande i samhället. Ur detta behov föddes 1955 tidskriften National Review (NR), som alltfort är den intellektuella konservatismens flaggskepp i USA (och sedan länge mitt eget husorgan). NR samlade snart en rad viktiga konservativa skribenter såsom Whittaker Chambers, James Burnham, Frank Meyer, Willmore Kendall, William Rusher, Jeffrey Hart, L. Brent Bozell, ja till och med senator Joseph McCarthy medverkade då och då.

1950-talets amerikanska debatt ledde till att två konservativa tankeskolor utvecklades: den traditionalistiska skolan, främst företrädd av Russell Kirk, samt den libertarianska skolan, där Frank S. Meyer hade en ledande roll. Den förstnämnda varianten betonade tradition, auktoritet och norm och orienterade sig mot den europeiska konservatismen och dess ideologiske fader, Edmund Burke. Meyer vände sig mot detta ideologiska synsätt och menade att Kirk och hans meningsfränder bortsåg från individualismen. Det bör här erinras om att Meyer, efter ett förflutet som trotskist, hade blivit en extrem individualist.

Det blev dock libertarianen Frank Meyer som skulle söka vägar mot en syntes mellan traditionalismen och libertarianismen i det han myntade begreppet ”fusionism”, vilket kan sägas vara Meyers livsverk och den typ av konservatism som dominerat den amerikanska scenen alltsedan dess. Meyer blev en uppburen medarbetare i National Review, som också blev det viktigaste organet i syfte att föra fram fusionismen som ett fungerande verktyg när det gällde att föra ut konservatismens idéer i det amerikanska samhället. Meyer såg således med skepsis på Kirks auktoritetstro men förnekade inte att individens sanna värde emanerade ur ”Guds och sanningens auktoritet”.

National Reviews betydelse när det gällde att omvandla konservatismen från en marginell företeelse till en huvudfåra i det amerikanska politiska livet kan inte nog betonas. Det var William F. Buckley, Jr. som utmönstrade extrema företeelser såsom Ayn Rands så kallade objektivism med dess fanatiska ateism och den obalanserade antikommunism som representerades av John Birch Society ur den seriösa konservativa rörelsen; Buckley bannlyste också antisemitismen och såg till att NR blev en proisraelisk tidskrift. När senator Barry Goldwater utsågs till republikansk presidentkandidat 1964 var det i mångt och mycket NRs och Buckleys förtjänst. Goldwater förlorade visserligen stort till demokraternas sittande president Lyndon B. Johnson, som lyckades framställa Goldwater som extremist, men grunden för konservatismen som politisk rörelse var lagd.

James Burnham förutspådde kommunismens fall.

Bland National Reviews medarbetare fanns, som nämnts ovan, James Burnham, vilken i likhet med Frank Meyer hade varit trotskist. Burnhams grundläggande förtjänst bestod i att han försåg antikommunismen med den teoretiska formel som krävdes för seger i det Kalla kriget. Burnham, liksom så många andra vänsteranhängare, övergav sitt prokommunistiska engagemang i samband med Molotov-Ribbentroppakten mellan Nazityskland och Sovjetunionen i augusti 1939. Efter att i ett antal böcker ha dokumenterat sitt provästliga engagemang kom Burnham att dra slutsatsen, att kommunismens strävan efter världsherravälde tagit sin början i Andra världskrigets efterdyningar och att Tredje världskriget därmed hade inletts.

Enligt Burnham var det endast Förenta staterna i egenskap av ledande västmakt som kunde förhindra en kommunistisk triumf. Förlikning och overksamhet betydde nederlag. Det enda alternativet till kommunistiskt världsherravälde, menade Burnham, var ett amerikanskt imperium som med alla tillgängliga resurser – inklusive militära och underrättelsemässiga sådana – måste bemöta kommunistiska hot på olika håll i världen. Burnham förutsåg med boken ”The Coming Defeat of Communism” (1950) en lyckosam utgång av Tredje världskriget.

James Burnham tillhörde det relativa fåtal som blir profeter i sitt eget hemland, på vilket redan USAs engagemang i Koreakriget 1950-53 tydde. Det står alldeles klart att såväl Truman-administrationen som efterföljande amerikanska administrationer i hög grad hade påverkats av James Burnhams tankar. I en artikel om Burnham i tidskriften Contra (2/1999) skrev jag följande:

”James Burnham var sammanfattningsvis en av de röster som försåg den fria världen med viktiga argument i den ideologiska kampen mot den kommunistiska totalitarismen. När det Moskva-ledda kommunistväldet slutligen brakade ihop, så kunde detta ske därför att väst med USA i spetsen fört en politik som på ett väsentligt sätt hade påverkats av Burnhams tankar: Ronald Reagan och många av hans nära medarbetare var mycket väl orienterade i den burnhamska tankevärlden.”

Låt oss för ett ögonblick lämna den amerikanska scenen och i stället förflytta oss till Storbritannien, där Enoch Powell (1912-98) under några decennier under 1900-talets andra hälft tillhörde landets mest betydande konservativa politiker. Jag kan inte säga att Powell tillhörde mina idoler, men jag imponerades av hans vältalighet och insikter även om jag inte alltid drog samma slutsatser som honom. Powell har av britter kallats ”the best Prime Minister we never had” och var en ytterst begåvad man, som 1937 blev professor i grekiska vid universitetet i Sydney vid 25 års ålder; han hade då misslyckats med sin målsättning att slå Friedrich Nietzsches rekord att bli professor vid 24. Vid Andra världskrigets slut lyckades dock Powell med konststycket att bli den yngste brigadgeneralen i den brittiska armén (han avancerade till brigadgeneral efter att ha börjat som menig).

Enoch Powell varnade för massinvandringen i Storbritannien – och fick rätt.

Enoch Powell representerade Tories i underhuset 1950-74, därefter lämnade han det konservativa partiet till förmån för the Ulster Unionist Party i Nordirland, som han förblev troget till 1987. Han kom därmed aldrig att bli en del i Margaret Thatchers konservativa revolution. Powell väckte stor uppståndelse med ett tal som gått till historien som ”River of Blood” 1968, då han förutsåg att den accelererande invandringen till Storbritannien från det brittiska samväldet skulle leda till elände och blodsutgjutelse. Powell, som på 1950-talet innehaft en underordnad regeringspost, tvingades efter detta tal bort från sin post som försvarsminister i Edward Heaths ”skuggkabinett”. Tyvärr skulle han i tidernas fullbordan bli sannspådd.

Enoch Powell hade en djup klassisk bildning och översatte bland annat den grekiske historieskrivaren Herodotos till engelska. Han var en gång i tiden militant ateist men blev med tiden en övertygad anhängare av den anglikanska kyrkan.

Åter till USA. Här hade, efter det amerikanska debaclet i Indokina och Nixons avgång i samband med Watergate-affären, antikommunismen fått ett dåligt rykte. Detta ledde till att Sydvietnam, Kambodja och Laos lämnades åt sitt öde av Ford-administrationen, och med Jimmy Carter som president fortsatte den amerikanska passiviteten. Det var först med Ronald Reagans tillträde som USAs 39e president som Amerika återtog sin position som Västvärldens ledarnation, vilket ledde till den fria världens seger i det Kalla kriget (Tredje världskriget). Bakom den utvecklingen stod den intellektuella högerrörelse som initierats av William F. Buckley och National Review.

Många trodde efter Berlinmurens raserande, det sovjetiska uttåget ur Afghanistan och Sovjetunionens upplösning att världen stod inför en varaktig fredsera, rentav att historien hade nått sitt slut. Jag måste bekänna att jag själv ett tag tog intryck av sådana stämningar. Det kom emellertid ett ganska brutalt uppvaknande med Saddam Husseins aggression mot Kuwait 1990, något som resulterade i Gulfkriget som dock slutade utan ett riktigt avgörande i form av Saddams detronisering.

Under 1990-talet byggde islamska extremister, sporrade av segern över ryssarna i Afghanistan och ursinniga över Saudiarabiens uppslutning på anti-Saddam-krafternas sida, upp en styrkeposition och genomförde en rad terrorattentat riktade i första hand mot amerikanska och israeliska mål. 2001 fick denna utveckling sin kulmen med attackerna i USA den 11 september, en händelse som därefter kommit att prägla världspolitiken. President George W. Bush fattade rätt beslut med invasionerna av Afghanistan 2001 och Irak 2003, och slutligen kunde de allierade styrkorna under USAs ledning slutföra det ofullbordade jobbet från 1991 genom att gripa och avrätta Iraks blodbesudlade diktator Saddam Hussein. USAs framgångsrika krig mot terrorismen gjorde att det till dags dato aldrig inträffat några fler terrorattacker på amerikansk mark.

Bush den yngre insåg att USA även efter Kalla krigets segerrika slut hade en skyldighet att värna frihetens och demokratins värden runt om i världen, även om det ibland kostar på. Med Bushs avgång efter två mandatperioder, den inträdande ekonomiska recessionen och socialisten Barack Obamas tillträde som USAs 44e president har dock en ny global situation uppstått som gör framtiden osäker.

Också den amerikanska konservatismens framtid ser i hög grad osäker ut för tillfället, och någon tänkbar konservativ utmanare till Obama är det i nuläget svårt att se. Dock finns tidskriften National Review kvar som konservativt flaggskepp, och den kan sägas kompletteras av den konservativa dagstidningen The Washington Times som grundades av Reverend Sun Myung Moon i mitten på 1980-talet.

I nästa artikel om min konservativa utveckling och mina konservativa förebilder avser jag att sammanfatta mina erfarenheter och peka på de värderingar en kraftfull konservativ ideologi enligt min mening måste omfatta.

Explore posts in the same categories: "River of Blood", Andra världskriget, Ayn Rand, Berlinmuren, Contra, Demokratisk Allians, Enoch Powell, Frank Meyer, Friedrich Nietzsche, fusionism, George H. Nash, George W. Bush, Gerald Ford, Gulfkriget, Gunnar Unger, Harry Truman, Indokina, Islamism, James Burnham, Jeffrey Hart, Jimmy Carter, John Birch Society, Kambodja, Kommunism, konservatismen, Koreakriget, Kuwait, L. Brent Bozell, Laos, Lyndon B. Johnson, Margaret Thatcher, Molotov-Ribbentroppakten, National Review, Nazityskland, Nordirland, Obama, Richard Nixon, Ronald Reagan, Russell Kirk, Saddam Hussein, Saudiarabien, Sovjetunionen, Storbritannien, Sun Myung Moon, Sydvietnam, The Washington Times, Tories, Tredje världskriget, Ulster Unionist Party, USA, William F. Buckley, Willmore Kendall

23 kommentarer på “Därför är jag konservativ (III)”

  1. Robsten Says:

    ””President George W. Bush fattade rätt beslut med invasionerna av Afghanistan 2001 och Irak 2003,
    ””

    Fösrt var väl invasionen av Afghanistan ett FN beslut? I alla fall var det rätt bslut att invadera Afghnistan, det var en central bas för talibanerna och islamska terroroster.

    Att invadera Irak var ett felaktigt beslut. Det fanns inga terrororganisationer i Irak när Saddam höll sitt grepp om landet, enväldiga diktaturer tillåter inte sådant helt enkelt. Läs gärna Ahmed Rashids böcker. Han är den mest erkände experten på islamsk terrorism, han har aldrig påstått att det fanns islamiska terrorgrupper i Irak, tvärtom. NU finns det massvis. Dessutom kan vi ju räkna på flyktingvågen Sverige fick ta emot när USA invaderade landet. Enbart Södertälje fick ta emot fletr flyktingar därifrån än hela Nordamerika. Säg inte att du är glad för det Tommy.

    ””slutföra det ofullbordade jobbet från 1991 genom att gripa och avrätta Iraks blodbesudlade diktator Saddam Hussein. USAs framgångsrika krig mot terrorismen gjorde att det till dags dato aldrig inträffat några fler terrorattacker på amerikansk mark.
    ””

    Ja Saddam var Iraks blodbesudlade diktator, men han hyste inga terrorister, du blandar äpplen och päron här Tommy. Terrorattackerna flyttade över till Europa, jag är ju emot EU och så, men inte fan tycker jag det är en framgång att Europa blir utsatt i stället. Vi bor faktiskt i Europa och inte i USA. var förresten i USAQ för 1.5 år sedan, skulle aldrig flytta dit på heltid, Sverige är bättre att leva, bo och arbeta i, utan tvekan.

  2. Tommy Hansson Says:

    Nej, jag håller inte med om att det var fel att invadera Irak.

    Sannolikt var påståendena om att Saddam samarbetade med al-Qaida och att Irak hyste massförstörelsevapen överdrivna eller felaktiga. Dock har det övetygande visats att Saddam och hans mannar hade resurser att utveckla sådana vapen – genom invasionen kunde USA och dess allierade förhindra att dessa resurser inte kom till användning.

    Självklart välkomnar jag varken terrordåd i Europa eller massinvandring av irakier till Södertälje. Men likaväl som USA har ett ansvar att skydda sina egna institutioner och sin egen befolkning så har Europa det – det går inte att skylla på USA här. Efter attackerna i Madrid och London tycks Europa dessutom ha skött sig rätt väl härvidlag.

    När det gäller irakierna i Södertälje, så är det upplysningsvis till stor majoritet fråga om kristna sådana. Vilket förstås inte hindrar att det blivit problem, ibland mycket stora och beklagliga sådana (se exempelvis mitt blogginlägg ”Mångkultur och gångvåldtäkter”).Dessutom har ett antal av dessa irakier återvänt hem, och fler blir det förhoppningsvis.

    Jag är slutligen medveten om att jag lever i Sverige och Europa. Min utsyn i det här fallet är dock internationell, jag är inte eurocentrist och inser därför att USA har en avgörande roll att spela globalt.

    Återstår att se hur det blir med Obama!

  3. Robsten Says:

    ”” Men likaväl som USA har ett ansvar att skydda sina egna institutioner och sin egen befolkning så har Europa det – det går inte att skylla på USA här.”

    Först så var aldrig USA hotad av Irak, hade USA invaderat Irak under invasionen av Quwait hade jag kunnat smälta det lättare, nu blir det omöjligt. Det fanns inga massförstörelsevapen (vilket jag inte ens nände) det fanns absolut inga terrorgrupper i Irak, inte ens Bush påstod det faktiskt.

    Mitt och vårt ansvar är i första hand Sverige, vi drabbades oerhört hårt av krisen i Irak, vi tog emot en enorm flyktingström (som direkt efter åkte på semester till sitt hemland). Vi tog emot hälften av alla Irakflyktingar som flydde till väst, det är sinnesjukt. Jag tycker det var en sann katastrof för vårt land med invasionen av Irak.

    Saddam var en odemokratisk diktator, men han kunde konsten att hålla islamisterna kort.

  4. Tommy Hansson Says:

    Jag kan mycket väl förstå varför man är emot invasionen i Irak, Buckley från mitt inlägg var exempelvis det.

    För mig räcker det dock med att man störtade Saddam, oavsett massförstörelsevapen (som Irak hade kapacitet att tillverka) och annat.

    Flyktingarna till Sverige var förvisso en ovälkommen bieffekt för oss, men det är väl inget som säger att just Sverige hade måst ta emot dem? Det är ju knappast USAs fel.

  5. Mikael Gustafsson, Säffle Says:

    Kommer ihåg när jag skulle försöka få tag på Burnhams ”Suicide of the West” via universitetsdatabasen på 90-talet. Det var inte lätt. Det fanns ett enda ex i hela Sverige. Den har jag en kopia av nu.

    Hade lite förutfattade meningar om Tommy H i SD. Inser nu hur felaktiga de var. En klar bingo för Sd att få med denna klarsynte och ideologiskt tränade filur i gänget!

  6. Mikael Gustafsson, Säffle Says:

    Måste erkänna att även jag var entusiasmerad över Irakkriget. Även jag förvandlades tillfälligtvis – som många andra – från realist till neocon under Bush första år. Jag trodde också att projektet att göra Irak till fungerande reklamstat för demokratin mitt i det diktaturpräglade mellanöstern, skulle kunna lyckas.

    Men vem kunde ana de sinnessjuka självmordsbombarkampanjerna som skulle komma? Ingen, vill jag påstå, så något som helst dåligt samvete för mitt Bushstöd känner jag inte. Projektet var välmenande. I efterhand kan man konstatera att Irakäventyret blivit för dyrt för USA. Den demokratiska världens godartade polis USA, har blivit väldigt sliten, vilket bekymrar mig, eftersom nya kriser väntar. Det är det värsta med Irak. Sålunda borde vi, anser jag idag, ha svikit irakierna, och låtit Saddams terrorstat fortleva.

    Robsten invänder med att Sverige fick ta emot tidernas flyktingvåg. Detta håller jag med Tommy om, att Sveriges skyldigheter att ta emot flest irakier i världen, existerar helt enkelt inte. Vi har den precis den flyktingpolitik vi själva bestämmer över. I detta är USA fullständigt oskyldiga.

    Apropå om ”terrorattackerna flyttade över till Europa” (robsten igen). Det kan väl knappast USA heller klandras för? Dessa religiösa galenpannor har slagit till över hela planeten där islam möter andra kulturer. Attackerna i Europa är helt förväntade, och har inget med USAs äventyr att göra. Detta är ett tröttsamt islamistiska svepskäl. Theo van Gogh mördades knappast pga USA:s invasion i Afghanistan och Irak?

    Det ska bli mycket intressant att se vad som nu kommer att ske i Afghanistan och Pakistan. Tveklöst är det förstaprioriteringen för den utrikesintresserade under 2009.

  7. Tommy Hansson Says:

    Du är alltför vänlig, Mikael. Men jag försöker göra vad jag kan!

    Det var intressant att höra om Burnhams bok. Jag har faktiskt inte läst någon av hans böcker, bara om dem och honom.

    Om självmordsmördartyperna från 11/9 kan man väl tillägga att många av dem faktiskt förberedde sig och drog upp riktlinjerna för sitt dåd i Europa (främst Tyskland och Hamburg, tror jag).

  8. Robsten Says:

    ”” I efterhand kan man konstatera att Irakäventyret blivit för dyrt för USA.”

    Än Sverige då?? Vi har de facto fått ett antal Rosengård som en direkt följd av Irakinvasionen. Dessutom, dessutom mina herrar, har muslimska fundamentalister och terrororganisationer nu gjort Irak till sin bas, något de inte kunde under saddam, han kokade dem i olja nämligen.

    Flyktingströmmen var inte USA:s fel, men det blev ju effekten. Vi har en stor muslimsk population p.g.a. denna invasion oavsett vems fel det var. Någonstans räknas effekten oavsett vems fel det var. Det var ju våra politiskt korrekta politiker som bjöd in denna flyktingström, men de sitter juu på makten just nu antingen vi vill det eller inte. Alla sådana krig just nu, som genererar flyktingströmmar riskerar att sänka vår nation. Så ÄR det. Jag hoppas vid Tor att USA inte invaderar något mer land, som skapar flyktingströmmar, som våra landsförrädare till politiker skall ta emot. Fattar ni inte? Sverige går under för att ni har någon princip om rättvisa, som ändå inte fungerar i praktiken. Nä, här lägger jag in mitt absoluta veto. Vi skall väl inte offra vårt eget land i någon barnslig beundran för USA som värdspolis. Den formen av beundran trodde jag raggare med stora jänkarbilar höll sig med, inte ansvariga politiker.

  9. Tommy Hansson Says:

    Underskatta inte raggarna som potentiella SD-röstare, Robsten!

    Bifogar länk med raggarrockaren Eddie Meduzas (salig i åminnelse) politiska budskap.

    Jag hyser för min del ingen barnslig vördnad för USA, men har man den ställningen som det landet har så följer ett internationellt ansvar att spöa skiten ur skurkarna.

    Men det är nog ingen risk att sosse-Obama invaderar någonstans. Dde enda flyktingströmmar som kan komma hit, som ett resultat av hans maktutövning, är väl från USA…

    • Mikael Gustafsson, Säffle Says:

      Robsten

      Så du är pacifist? Det tror jag inte på. Ponera att Iran får atombomber och direkt hotar den civiliserade världens befolkningscentra med undergång. Skall USA, NATO, FN, EU, etc, undvika ett kanske helt korrekt och nödvändigt förebyggande anfall, pga något så märkligt till argument som att detta skulle kunna orsaka nya flyktingströmmar – tex till Sverige? Det kan du inte mena?! Nej, jag vidhåller nog att Sverige dessvärre men oundvikligen, har ansvar för sin egna oansvariga invandringspolitik. Anders Lago är ju något av kung av detta argument om USAs skuld i Södertäljehaveriet i Sverige, om jag fattat rätt.

      Nej inte heller jag hyser någon större rosa beundran för USA. Det är ett hårt land på många sätt. Men glöm aldrig, att världen ALLTID kommer att ha en eller flera poliser. 21:a århundradet kommer att se kineserna ta plats vid sidan av USA i sheriffstolen. Kommer det att göra världen säkrare och bättre, utifrån vår moralkodex? I fråga om världspoliser kommer vi bara att kunna hoppas på det minst dåliga alternativet, tyvärr.

      Och Eddie, Eddie… Mannen, myten, brännvinet… Det får vi ta en annan gång.

  10. benke Says:

    Vad många inte tycks förstå är att Irak är EN front i kriget emot terrorismen bland alla andra. I alla fall var. Med den nye Presidenten så är det nya spelregler som gäller som inte kommer att gynna västvärlden, demokratin eller friheten. Det är tragiskt att säga detta men så är det nog tyvärr.

    Tommy; en utomordentlig redogörelse. Vi har mycket att tacka William F. Buckley, Jr för. Jag är helt enig!

    Robsten har fel i det han/hon skriver. Det fanns mängder av kontakter mellan terrorister och Irak. Robsten tror att Saddam höll Irak fritt från terrorister. Ett otroligt naivt och faktamässigt feltänk.

    Naturligtvis höll Saddam hårt i piskan vad gäller terrorister som ev hotade Irak! Men det är ju inte samma sak som att Saddam ogillade terrororganisationer som hotade väst och framförallt USA. Många av dessa organisationer frodades i Irak.

    Glöm dessutom inte att Saddam gav 25.000 dollar till de familjer vilka hade ett barn som mördade andra människor. Hur dessa familjer tänker vet jag inte.

    I en perfekt värld så hade tyranner tagit lärdom av det som skett. Men då USA har en marxist i Vita Huset så kommer vi nog att se tyrannerna spänna musklerna. Kina och Ryssland kommer att fylla det maktvaccum som USA kommer att lämna pga Obama.

  11. Tommy Hansson Says:

    Tack, Benke. Om Robsten kan jag säga att han är en utmärkt person och en engagerad SD-skribent. Men man kan ju inte ha rätt i allt…

    Apropå GWBs insatser för friheten i världen följer här ett illustrativt klipp:

  12. Fyrvaktaren Says:

    Gunnar Unger citerade en gång den gamla nedlåtande klyschan om att den som inte varit radikal som ung saknar hjärta och att den som inte är konservativ som gammal saknar hjärna.

    Jag hatar den där klyschan, eftersom jag alltid varit konservativ (dvs. till höger om moderata samlingspartiet). Uppenbarligen hade jag hjärna redan som femtonåring!

    Jag träffade Robert Welch i USA 1967 och gick med i John Birch Society (JBS), men ur året efter, när jag ansåg att de insinuerade att Reagan var en ”insider”.

    På senare år – med hotet om The North American Union i tankarna – och ett alltmer utvidgat och Sovjetliknande EU, så har jag precis som Lou Dobbs ändrat uppfattning om JBS, och börjat misstänka att de haft rätt hela tiden.

    Jag hoppades Bush skulle vinna 2000, men när jag senare fick klart för mig, att han ville driva igenom
    en generell amnesti för USA:s minst 12 miljoner illegala invandrare, så började jag betrakta honom som en landsförrädare.

    Jag var emot Irakkriget innan det bröt ut. Jag gick alltså från interventionism till non-interventionism.
    Dels under inverkan av min egen europeiska verklighet, dels min kärlek till USA som det var.

    Steve Sailer har genialt sammanfattat den neokonservativa, interventionistiska politiken:
    invade the world, invite the world. Dvs. invadera först muslimska länder, inbjud sedan till muslimsk massinvandring.

    William Buckley, som ursprungligen stödde Irak-invasionen, ändrade sig och sade i en intervju att om han vetat vad han nu visste, så skulle han inte ha stött den.

    2004 hoppades jag Kerry skulle vinna – enbart p g a Irakkriget. 2008 hoppades jag på ingen – valet stod mellan pest och kolera.

    McCain har ju i lika hög grad som den motbjudande Ted ”Chappaquddick” Kennedy drivit på för en amnesti för illegala invandrare under det nyspråkliga comprehensive immigration reform.

    Vilket påminner mig om hur trött jag är på alla svenskar invandringskritiker, som framhåller USA som en förebild.

    Det var en förebild i invandringshänseende fram tills
    Ted Kennedy genomdriv sin förra invandringsreform 1965.

    1955 grundade William F Buckley Jr (för övrigt CIA-agent) National Review (som jag prenumererade på 1967-73 och 1999-2000) under devisen ”standing athwart history yelling Stop”.

    Jag var tidigare stor Buckley-beundrare, men sedan tidningens förfall i invandringsfrågan under 90-talet, så har min beundran svalnat.

    Den ende politiker som jag fortfarande beundrar är Enoch Powell, som verkligen levde upp till Buckleys devis: Standing athwart history yelling Stop!

    http://fyrvaktaren-fyrtornet.blogspot.com/2009/04/standing-athwart-history-yelling-stop.html

  13. Robsten Says:

    Jag är ingen pacifist Säffle, det borde du veta. Men Saddam höll islamisterna kort, ja, han vad en diktator, men är det bättre nu?

    Då fanns inga terrorgrupper i Irak, den enda fördelen med diktatorer är att de inte gillar att dela med sig av makten nämligen. jag har svårt, oerhört svårt, att se fördelar med invansionen för svenskt vidkommande faktiskt.

    ””Robsten har fel i det han/hon skriver. Det fanns mängder av kontakter mellan terrorister och Irak. Robsten tror att Saddam höll Irak fritt från terrorister. Ett otroligt naivt och faktamässigt feltänk.””

    Inte bara av mig i sådana fall, utan även av Ahmed Rashid. Han är betraktad som den främsta experten på muslimsk terror. Han påstår motsatsen i ”Jihad” isnb: 91-86936-09-3, samt ”Talibanerna” isbn: 91-86936-07-7. var har du, som inte är så naiv som jag är, hämtat dina faktauppgifter Benke?

  14. Tommy Hansson Says:

    Till Fyrvaktaren vill jag säga att jag har viss förståelse för klyschan i fråga, eftersom jag själv var röd radikal i yngre dar. GU var den som gjorde att jag blev konservativ.

    Det finns väl ingen politiker man ställer upp hundraprocentigt för, mer än Jimmie då. Trots alla deras tillkortakommanden har jag en viss förkärlek för Bush och McCain. Powell var förstås en konservativ hjältegestalt – och profet!

    Jag har läst NR sedan slutet av 70-talet och håller inte med om att tidskriften förfallit i invandrarfrågan i dess helhet. De har funnits synpunkter pro et con. Mest con, faktiskt!

  15. Fyrvaktaren Says:

    Roligt att du – av alla! – varit röd. Fantastiskt. Lite som James Burnham då, Frank Meyer och en verkligt fascinerande figur i amerikansk politik, eller snarare politisk historia: Whittaker Chambers.

    Har hans brev till Buckley i ”Odyssey of a friend”:

    http://www.amazon.com/Odyssey-Friend-Letters-F-Buckley-1954-1961/dp/0895265672

    Klart läsvärda.

    Han beskrev sig förresten inte som konservativ. Han skrev till Buckley att denne var en konservativ, men att han själv var ”a man of the Right”.

    Det kan jag identifiera mig med. Har brottats med den konservativa etiketten i decennier. Ett klart libertarianskt drag har jag, och jag vill verkligen bevara den liberala demokratin och den västerländska civilisationen, men hur mycket finns kvar av den?

    Det krävs ganska radikala åtgärder för att rekonstruera den. Inte bara ett invandringsstopp, utan en strävan att medels höjda återvandringsbidrag och en extremt strikt tillämpning av principen om likhet inför lagen, även då mellan män och kvinnor, göra ett renlärigt muslimskt levene omöjligt via förbud mot omskärelse och halal- (och koscher-) slakt.

    Ett problem med en sådan linje är förstås att även många rättrogna judar kommer att få anpassningsproblem och i extrema fall anse sig tvungna att emigrera till Israel. Mer moderata kan antagligen symbolisk slakt och symbolisk omskärelse efter mönster av den kristna nattvarden.

    Finns det inget annat sätt?

    Lawrence Auster, en traditionalist, och en av vår tids intressantaste konservativa tänkare, skulle inte välja den linjen utan driva, om jag inte feltolkar honom, en diskrimineringslinje utifrån argumentet att det finns bra och dålig diskriminering.

    Jag tror en sådan linje är svår att vinna debatter med, emedan en i grunden liberalistisk, egalitär linje möjliggör att besegra vänsterliberalerna och feministerna samt mångkulturalisterna på deras egen planhalva, av den enkla anledningen att de är sådana dubbelmoralister, som hela tiden hävdar allas lika värde samtidigt som de accepterar diskriminering av män och vita samt kristna.

    Beträffande National Review, här lite läsning:

    http://www.amnation.com/vfr/archives/010017.html

  16. Tommy Hansson Says:

    Tack för länkarna! Jag tycker dock att runan över WFB är orättvis mot både honom och Lowry – liknar mest paleokonservativa uppstötningar, om jag så får säga…

    Chambers tillhör mina absoluta favoriter, konservativ eller bara höger. Hans memoarbok ”Witness” är ett mästerverk. Både Chambers och Burnham var ju organiserade kommunister, det var aldrig jag (jag skriver om min utveckling i inlägget ”Därför är jag konservativ I”).

    Själv anser jag mig vara konservativ såväl traditionalist som proamerikansk antikommunist med liberala inslag (plus proisraelisk). Gillar skarpt Meyers och Buckleys ”fusionism” som vi tillämpat i praktiken på tidskriften Contra sedan länge.

    Nej, det är nog omöjligt att gå ut med att man inte är för allas lika värde – inte minst för att det är fel.Dock bör man som konservativ någonstans vara medveten om fördomens nytta i ett ideologiskt perspektiv.


  17. Kommer in i debatten lite sent då jag inte uppmärksammat Tommys senaste blogginlägg (känns förövrigt lite missvisande att kalla en genomarbetad artikel för blogginlägg) förrän sent igår kväll. Något förvånad över dom entusiastiska tongångarna över det Irakiska debaclet och den i grunden liberala interventionism som präglat amerikansk utrikespolitik under lång tid. Håller med Robsten beträffande invasionsbeslutet. Att det republikanska partiet i så stor utsträckning anammat den neokonservativa agendan har fått mycket långtgående negativa konsekvenser i konstitutionellt hänseende. Tommy låter närmast so ett eko av dom mest hänförda amerikanska imperiebyggarna. Religiöst, moraliskt, kulturellt och socialt är konservatismen hårt trängd i USA. GWB:s presidentskap har gjort ont värre och kan knappast betecknas som annat än en katastrof. En framgångsrik kamp mot islamism och kulturradikalism kräver ett amerikanskt ledarskap av helt annan dignitet än det Bush förmådde eller Obama kommer att visa sig kapabel till. Utopiska demokratiseringsprojekt eller närmast oansvarigt tal om moraliska förpliktelser ”att spöa skiten ur skurkarna” bör avfärdas med bestämdhet. En kallhamrad men genomtänkt realpolitik är en nåd att stilla bedja om. Iran, Pakistan, Nordkorea samt ett antal andra säkerhetspolitiska utmaningar kräver ett helt annat, och rätt igenom seriöst förhållningssätt och agerande än det som karakteriserade och fortsättningsvis i stor utsträckning kännetecknar USA:s uppträdande i Irak. För övrigt anser jag att situationen i Europa är föga uppmuntrande, för att uttrycka sig milt.

  18. Tommy Hansson Says:

    Tack för dina, som vanligt, väl övervägda synpunkter, Krister.

    Ja, jag erkänner, och du får gärna kalla mig både naiv demokratianhängare och liberal: jag anser att USA, såsom varande världens mest betydande demokrati, har en skyldighet att ingripa när frihetliga värden hotas på strategiskt betydelsefulla platser.Detta kan mycket väl vara en del av en ”kallhamrad realpolitik”, men vi bör därmed inte glömma den idealistiska sidan av myntet.

    Det är min oomkullrunkeliga åsikt att utan denna har USA inte något existensberättigande och hade över huvud taget aldrig kommit till!

    Mitt uttryck i en kommentar här ovan om att ”spöa skiten ur skurkarna” är måhända en smula respeklöst men, menar jag likväl, beskriver rätt väl vad det är fråga om. Jag kan vidare, som nämnts, förstå bedömare som anser att det var fel att intervenera i Irak.

    Det var ändå, menar jag, nödvändigt att bli av med Saddam, annars vete tusan vad denna psykopat och massmördare i förlängningen hade hittat på. Jag instämmer därför helt i Dick Erixons positiva omdömen om honom, se t ex senaste upplagan av papperstidningen Contra (2/09).

    Sedan kan man naturligtvis beklaga att Bush som president inte ägde den ideologiska medvetenhet man kunde ha begärt och som Reagan i så rikt mått besatt.

    Ändå: GWB var en av ”the good guys”, och att den amerikanska konservatismen är i kris är knappast bara hans fel.

  19. Tommy Hansson Says:

    P. S. Ursäkta syftningsfelet i min senaste kommentar ovan. Med ”honom” i tredje stycket nerifrån avses förstås George W. Bush och ingen annan! D. S.

  20. Fyrvaktaren Says:

    Eftersom migrationsfrågan är lackmustestet, som Tommy klarar, men inte Erixon, så skulle jag kunna slå mina politiska påsar ihop med Tommy, men inte med Dick och knappast med GWB. Även om vi inrikespolitiskt skulle behöva ett konservativt parti med Erixons övriga åsikter. Det vill säga ett mer intellektuellt och kultiverat parti än Sd, som jag för övrigt röstade på i senaste valet.

    Håller med Kristers ord om realpolitik.

    Paleos som Buchanan har en tendens att utnyttja Irakkriget mot en attack på Iran och Nordkorea, precis som Livetsordare utnyttjar abortfrågan för att komma åt föräktenskapligt sex och porr, och vita separatister invandringen för att föra ut sitt övriga budskap.

    Detta kan man inte klandra Buchanan för, eller Livets Ord, eller de vita separatisterna för, utan felet ligger hos sådana som Dick Erixon och George Bush.

    Två pseudo-konservativa. De har svikit i viktiga frågor, framför allt i invandringsfrågan.

    Hade jag stött Irakinvasionen om Bush inte svikit sitt land i fråga om gränsbevakning och amnesti för illegala invandrare?

    Det kommer jag aldrig att få veta. Minns bara att jag cirka 2001 mejlade David Horowitz och vädjade om Frontpages stöd för en tuffare politik mot den illegala invandringen, annars riskerade jag att drivas i armarna på paleos, vilket väl kan sägas ha skett – delvis.

    Bushs svek är oförlåtligt.

    Inte minst om man betänker hans agerande för att gynna framväxten av ett mer ”integrerat” Nordamerika (läs: ett nordamerikanskt EU).

  21. Fyrvaktaren Says:

    Här en intressant grej från View From the Right.

    Lite väl optimistisk rapport från en amerikan som jobbat i Frankrike ett halvår, men tja, kanske intressant ändå:

    http://www.amnation.com/vfr/archives/013119.html


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: