Därför behövs waterboarding

CIA Director Michael Hayden vittnade i februari inför den amerikanska Kongressen om att den avancerade förhörsmetod som går under beteckningen waterboarding (ibland på svenska kallad ”skendränkning”) användes på tre högt uppsatta terroristledare med koppling till terrornätverket al-Qaida åren 2002-2003.

De tre terroristledarna var:

 – Khalid Sheikh Mohammad, som anses vara hjärnan bakom terrorattackerna i USA den 11 september 2001;

– Abd Al-Rahim al-Nashir, arkitekten bakom attacken på det amerikanska krigsfartyget USS Cole i Aden den 12 oktober 2000, vilken krävde 17 amerikanska besättningsmäns liv;

– Abu Zubaydah, högt uppsatt operativ befattningshavare inom al-Qaida.

Enligt Hayden var förhören med Sheikh Mohammad samt Zubaydah ”particularly fruitful”: ”The two suspects accounted for one fourth of the human intelligence reports on al Qaeda”, detta från den tid de greps 2002 respektive 2003 fram till dess de överantvardades till Guantanamo-fängelset på Kuba 2006.

Under senare år har tekniken med waterboarding utsatts för hård kritik, exempelvis från president Barack Obama och den republikanske presidentkandidaten senator John McCain. Waterboarding anses i sammanhanget vara en form av oacceptabel tortyr, och i ett exempel från 1947 dömdes en japansk officer som utsatt en amerikansk medborgare för waterboarding under Andra världskriget till 15 års straffarbete för krigsförbrytelser.

Det är fullt klart att tekniken i fråga är en mycket otrevlig innovativ förhörsmetod som det självfallet inte bör finnas något utrymme för under normala omständigheter. Problemet är att under tidsperioden närmast efter terrorattackerna den 11 september 2001 rådde inga ”normala omständigheter”. Det drabbade landet USA kämpade med näbbar och klor för att ställa de ansvariga till svars för de krigshandlingar som dödade mellan 3000 och 4000 personer. Min uppfattning är därför att waterboarding under dessa särskilda förhållanden inte bara kan försvaras utan också sannolikt var en nödvändighet.

Som framgår av statistiken ovan var tekniken även synnerligen effektiv och drabbade, som sagt, endast tre mycket högt rankade al-Qaida-operatörer.

Hur går då waterboarding till? Jag citerar ur den utmärkta politiska thrillern ”Spökskrivaren” (The Ghost) av Robert Harris, utkommen i pocketupplaga på Månpocket 2009 (sidorna 192-193):

”Waterboarding? Det hade jag aldrig hört talas om. Det lät ganska harmlöst, som något slags amerikansk nationalsport. Kanske ett mellanting mellan vindsurfing och forsränning. Jag fick fram det på en hemsida.

‘Waterboarding innebär att man binder en fånge hårt vid en lutande bräda på ett sådant sätt att offrets fötter befinner sig högre upp än huvudet och det blir omöjligt att röra sig. Därefter täcks fångens ansikte över med tyg eller cellofan, på vilket förhörsledaren oupphörligt häller vatten. Även om en del av vätskan kan hamna i offrets lungor, är det den psykologiska känslan  av att befinna sig under vatten som gör waterboarding så effektiv. En kväljningseffekt utlöses, fången känner sig bokstavligt talat som om han drunknar och tigger nästan omedelbart om att få bli släppt. CIA-agenter som har utsatts för waterboarding som en del av utbildningen har stått ut i genomsnitt 14 sekunder innan de givit upp. al-Qaidas tuffaste fånge, Khalid Sheik Mohammad – som påstås ha varit en av dem som planerade 11 september-attacken – blev föremål för beundran bland CIA-agenterna som förhörde honom när han stod ut i två och en halv minut innan han bad att få erkänna.'”

Knappast någon dans på rosor, således. Det bör tilläggas att waterboarding kan ge upphov till svår smärta, lungskador, hjärnskador till följd av syrebrist, stukningar, frakturer på armar och ben när fången försöker ta sig loss samt bestående psykologiskt trauma.

Under extrema förhållanden och under tidspress, när det gäller att så snabbt som möjligt få fram avgörande uppgifter, kan dock waterboarding enligt min mening försvaras. Jag delar denna uppfattning med fyra tidigare och en nuvarande CIA-chef. Det är sant att förhållandena avseende Kriget mot terrorismen i dag är annorlunda och något mindre desperata än i nämnda exempel från åren 2002 och 2003.

Anta dock att USA skulle lägga beslag på en högt uppsatt terrorledare såsom Ayman Zawahiri, och det kunde misstänkas att denne kände till var Usama bin Ladin befann sig. Avancerad förhörsmetodik skulle i ett sådant fall kunna spara tusentals liv världen över. Skulle man i ett sådant läge frivilligt avstå från att använda waterboarding på grund av någon form av missriktad humanism från ett antal blödande vänsterhjärtan?

Att göra detta, det vill säga avstå, menar jag vore inte bara ett grovt tjänstefel utan yttermera ett svek mot västvärlden.

Explore posts in the same categories: "Spökskrivaren", "The Ghost", 11 september, Abd Al-Rahim al-Nashiri, Abu Zubaydah, Aden, al-Qaida, Andra världskriget, Ayman Zawahiri, Barack Obama, CIA, Guantanamo, John McCain, Khalid Sheikh Mohammad, Kongressen, Michael Hayden, Robert Harris, Skendränkning, USA, Usama bin Ladin, USS Cole, waterboarding