En historisk vändpunkt i Iran?

Nej, det här iranska presidentvalet gick inte riktigt som den Högste ledaren ayatollah Ali Khamenei och  hans ämbetsbröder i Väktarrådet hade tänkt sig. För att vara riktigt säkra på att den reaktionäre presidenten Mahmoud Ahmadinejad skulle bli omvald bestämde man sig för att mixtra med med valresultatet. Exakt i vilken utsträckning är det ingen som vet, men att det förekom fusk kan vi, med den erfarenhet vi har av diktaturers praxis, utgå ifrån.

Alla iranier är inte så jättepositiva till Högste ledaren, Ali Khamenei.

Det är fullt möjligt att det var en överloppsgärning och att Ahmadinejad, som är omvittnat populär på landsbygden och bland fattiga iranier, skulle ha vunnit i vilket fall som helst. Det lilla osäkerhetsmoment beträffande Ahmadinejads valseger som trots allt fanns där var emellertid tillräckligt för att de styrande ayatollorna inte skulle våga riskera något. Därefter förklarades det självklart dagen efter valet för en dryg vecka sedan att den sittande presidenten hade vunnit stort och fått så mycket som 62 procent av rösterna. Det borde man inte ha gjort.

Följden blev, som vi alla kunnat bevittna på våra TV-skärmar, att regimkritiker och/eller anhängare till den främste oppositionskandidaten, förre premiärministern Mir Hossein Mousavi, gav sig ut på gatorna för att skrika och agera ut sin frustration mot den iranska diktaturen. Regimens media erkänner att människor dödats av utkommenderad polis, milis och militär, men exakt hur många som dött för mördarkulor i Teheran och på andra platser runt om i det stora landet med dess omkring 70 miljoner människor vet vi inte. Troligen rör det sig om flera tusen.

Jag vill inte slå mig för bröstet och säga ”Vad var det jag sa?” (en anledning till detta är att jag faktiskt inte sagt något i frågan). Men att den 30-åriga revolutionsregimen som tog över efter den störtade shah Reza Pahlavi kanske inte satt fullt så bergfast vid makten som många inbillat sig gavs en fingervisning om för någon månad sedan, då Ahmadinejad ”skoades” (det vill säga någon kastade en sko mot honom) på känt manér under valkampanjen.

Jag såg härom dagen en diskussion om läget i Iran  i SVTs morgonsoffa mellan Thomas Idergaard, Birger Schlaug och Johan Ehrenberg. Idergaard, den tidigare MUF-ordföranden som för övrigt har konverterat till katolicismen under våren, hävdade då att ”Iran är en av världens hårdaste diktaturer.” Ingen av medkommentatorerna protesterade, så vitt jag minns.  En starkt bidragande orsak till den öppna, och av allt att döma växande, kritiken mot den reaktionära mördarregimen i Teheran torde dock vara att Iran faktiskt inte är en så hård diktatur som det funnits anledning att tro.

Det är sant att oppositionella studenter och andra regimkritiker har gripits av den fruktade hemliga polisen och torterats, i några fall till och med mördats. Men det är också sant att ayatollornas hårda grepp över det iranska samhället inte varit värre än att det faktiskt funnits lufthål för oppositionella krafter. Detta har att göra med den fortgående förändring som sköljt över landet under senare år och att regimen inte helt och hållet förmått rå på den moderna teknik som de yngre generationerna, särskilt dem som bor i Teheran och andra större städer, vetat att använda sig av.

Om det iranska samhällets karaktär skrev den liberala amerikanska tidskriften Newsweeks medarbetare Fareed Zakaria i tidkriftens Iran-special den 1 juni 2009:

”Det är förvisso inte en demokrati. Regimen fängslar opponenter, stänger ner tidskrifter och tolerar få utmaningar mot sin auktoritet. Men den är inte heller en monolitisk diktatur. Den skulle bäst kunna beskrivas som en oligarki, med ansenlig debatt och meningsskiljaktigheter inom eliterna. Också den så kallade Högste ledaren har en valmanskår, Väktarrådet, som valde honom och som han måste hålla på gott humör. Ahmadinejad ses vanligen som ‘den galne mullan’ som styr landet, men han är inte den chefstjänsteman som aldrig ifrågasätts och är i själva verket ett horn i sidan på det prästerliga etablissemanget. Han är en lekman utan några familjeförbindelser till de högre ayatollorna – vilket gör honom till en sällsam figur i den härskande klassen. Han var inte initialt den Högste ledarens favoritkandidat i valet 2005. Till och med nu ogillar mullorna honom tydligt, och han i sin tur gör medvetet saker för att underminera deras auktoritet.”

Även om alltså ayatollah Khamenei och det övriga högre prästerskapet inte nödvändigtvis älskar den bisarre Ahmadinejad, gjorde den Högste ledaren nyligen ett medvetet vägval då han entydigt tog ställning för den sittande presidenten och hotade med blodbad på Teherans gator om de protesterande massorna inte rättade in sig i ledet. Khamenei och andra inflytelserika prelater ser uppenbarligen sina positioner – och tillgångar – hotade. De mäktiga ayatollorna må bära prästerliga helskägg och klä sig i vördnadsbjuande svarta klädnader, men några asketer är de inte – det är en illa dold hemlighet att de lever lyxliv och att de har stuckit undan högst betydande summor på bakkonton i Schweiz och annorstädes.

Hur var det någon sade: ”Makt korrumperar. Absolut makt korrumperar absolut.”

Mir Hossein Mousavi med hustru under valkampanjen.

Den 68-årige Mir Hossein Mousavi är för övrigt en ganska osannolik utmanare till den högsta makten i Iran. Egentligen var det meningen att Ahmadinejads främste medtävlare om presidentmakten skulle bli den forne presidenten Mohammad Khatami, allmänt betraktad som reformsinnad, men denne valde att dra sig ur för att i stället ställa sig bakom Mousavis kandidatur. Många bedömare blev förvånade när Mousavi ställde upp i valet, eftersom han aldrig betraktats som någon nydanare.

Sedan ayatollah Ruhollah  Khomeini gripit makten i revolutionen mot shahen 1979 framstod Mousavi som en av de främsta revolutionsentusiasterna. Han tjänade som premiärminister (en post som numera är avskaffad) under större delen av 1980-talet och ansågs allmänt göra ett bra jobb med landets ekonomi trots det pågående kriget med Irak. Han lämnade politiken efter Khomeinis död 1989 för att ägna sig åt kulturlivet, som han har starka intressen i (han sägs vara särskilt road av abstrakt måleri).

Mir Hossein Mousavi må vidare vara politiskt något mer liberal än Ahmadinejad, men det är ett faktum att han ställer sig bakom det islamiska republikanska system som sedan 30 år styr Iran och är beredd att försvara detta system med alla tillgängliga medel. En gissning är att han är missnöjd med Ahmadinejads aggressiva utrikespolitik, som onekligen skadar Irans anseende i världen och gör att landet allmänt ses som en ”skurkstat” och då  inte bara  i Förenta staterna.

Endast Gud vet vad framtiden har i sitt sköte för Iran. Helt uppenbart är att tiden sprungit ifrån det regemente av reaktionära svartrockar som hållit landet i ett järngrepp under 30 års tid. Man skall i sammanhanget komma i håg att i runda slängar 75 procent av Irans befolkning består av människor som är under 30 år och alltså inte var födda när medeltidsgestalten Khomeini grep makten. Många av dessa unga människor är välutbildade, intelligenta och frihetstörstande.

En möjlighet är att den Högste ledaren Khamenei slutligen tvingas krypa till korset på något sätt, kanske genom att utse Mousavi till medlem av regeringen – kanske man rentav återinrättar premiärministerämbetet. En annan möjlighet, och den troligaste som det ser ut i skrivande stund, är att ledargarnityret gör som de kinesiska kommunistledarna gjorde för 20 år sedan och anställer en blodig massaker, något som givetvis skulle isolera regimen ännu mer än vad som nu är fallet.

En sista skrämmande möjlighet är att man försöker vända bort uppmärksamheten från de invärtes problemen genom att företa sig något spektakultärt utrikespolitiskt under förebärande att det är utländska krafter (läs: ”amerikanskt-brittiska-sionistiska” krafter) som ligger bakom de stormande protestaktionerna. Israel har all anledning att se om sitt hus.

Men kanske är det ännu inte läge att måla fan på väggen. Det som nu händer i Iran kan vara början på en ny, mer demokratisk era  i landet, en historisk vändpunkt som kan förändra situationen till det bättre i hela Mellanöstern.

Jag har slutligen roat mig med att ta reda på vad Mahmoud Ahmadinejads mest omskrivne svenske supporter skriver på sin blogg om de dramatiska skeendena i Iran. Jag talar naturligtvis om Mohamed Omar. Denne föredrar, klokt nog, att hålla tyst, kanske han väntar med sitt omdöme tills Khamenei och Ahmadinejad slagit ner upproret innan han tar bladet från munnen och anklagar Israel, USA och Storbritannien för att vara bovarna i dramat. Eller också söker han en utväg att lämna sin hastigt påkomna och mindre välbetänkta islamistiska övertygelse.

Omar skrev den 2o juni för övrigt om ayatollah Ruhollah Khomeinis poesi:

http://alazerius.wordpress.com/

Explore posts in the same categories: Ahmadinejad, Birger Schlaug, Fareed Zakaria, Irak, Iran, islam, Israel, Johan Ehrenberg, Khamenei, Khatami, Khomeini, Mohamed Omar, Mousavi, Newsweek, Reza Pahlavi, Storbritannien, Teheran, Thomas Idergaard, USA, Väktarrådet

7 kommentarer på “En historisk vändpunkt i Iran?”

  1. Jacob I Says:

    När Shah Reza Palahvi störtades 1979 var ju för många iranier ”alternativet” ayatollah Khomeini, som i flera år förberett denna organiserade revolution från sin bas i Paris. Otaliga är de iranier (man själv har träffat under årens lopp) som då välkomnade denna förändring, men efteråt erkänner att de blev lurade!
    Var finns dagens alternativ till det styrande väktarrådet? Finns det en sådan välorganiserad motståndsrörelse i Iran likt den som tog makten 1979? jag har i alla fall inte hört talas om någon sådan.
    Om så vore, hur att införa demokrati i ett land där diktatur är en del av dess tradition?
    Shah Reza Palahvi, som trots allt lyckades med konststycket att föra in sitt efterblivna land i modern tid, misslyckades dessvärre med att införa demokrati, vilket också blev hans fall.
    De senaste veckornas händelser i Iran ser jag som ett ”spel för gallerierna”. Huruvida det förekommit valfusk eller ej är det ett alibi för sittande religiösa väktarråd att hävda att visst har man demokrati i Iran, folket får ju trots allt välja sin president! Liknande skendemokrati förekom ju även i Sovjet (och andra kommunistparadis) när det begav sig.
    Att den s.k. oppositionen frontas av en medlöpare som Mousavi säger ju allt.
    Oavsett om presidenten heter Ahmadinejad, Mousavi, eller någon annan, kommer stanken av sharia att förpesta hela området för oförutsägbar framtid.
    Vad landet behöver är nog dessvärre en ny (organiserad, och dessvärre blodig) revolution, som förpassar detta korrupta muslimska prästerskap där det bäst hör hemma.

  2. Tommy Hansson Says:

    Det är svårt att sia, speciellt om framtiden…

    De omfattande protesterna visar i varje fall att många iranier är hjärtligt trötta på mullornas diktatur.

    Utifrån detta faktum borde något gott kunna komma, i alla fall på sikt.

    • Jacob I Says:

      Tommy! Hoppas verkligen att du har rätt, och att jag har fel! Perserna är värda ett bättre öde!
      Ser för närvarande fram emot din bok ”Destruktörerna”, som jag beställde i förra veckan. Gärna med hälsning och signering!

      • Tommy Hansson Says:

        Som sagt, man får nog se den eventuellt positiva utvecklingen på lite sikt. Kortsiktigt lär väl mullorna vinna det här slaget, men förhoppningsvis inte hela kriget.

        Om du beställde boken förra veckan är den kanske redan på väg, det är Geza Molnar som håller i distributionen. I så fall utan signering/hälsning.

        Men du kanske kan ta med den i samband med något SD-evenemang framöver (julfest?)så kan jag ordna det då.

  3. Robsten Says:

    ””“Iran är en av världens hårdaste diktaturer.” Ingen av medkommentatorerna protesterade, så vitt jag minns. ””

    Ääähh… men de har ju allmänna val i alla fall? Visserligen beskuren av väktarrådet, samt det numera konstaterade valfusket. Men värdens hårdaste diktatur? Inte är det väl jämförbart med t.ex. Nordkorea. Eller ett närmare exempel Jemen. Saudiarabien hur ser demokratin ut där? Dett fullkomligt vimmlar av diktaturer därnere, inte fan kan väl Iran vara den hårdaste diktaturen med allmänna val?

  4. Tommy Hansson Says:

    Nej, men det är ju det jag menar vilket framgår om du läser några meningar längre ner!

    Många unga iranier är välutbildade och händiga med Internet, mobiler och annat och skapar sig på så sätt sin egen frihet och demokrati.

    Dessutom tillät ju faktiskt Väktarrådet tre oppositionella kandidater att tävla med Ahmadinejad om presidentposrten. Visserligen accepterar alla, inklusive Mousavi, den islamska republikens spelregler, men ändå.

  5. Robsten Says:

    Jag reagerade på den ursprungliga textförattarens formuleringar, du Tommy modererar ju synen som sagt.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: