Om den mänskliga andligheten
Sommartider. Därmed får man kanske litet mer tid över att gå på upptäcktsfärd i bloggriket.
Lliberalen, centerpartisten och bloggaren Fredrik Runebert.
Jag upptäckte i dag att min vän och kollega bland tidskriften Contras skribenter, liberalen och centerpartisten Fredrik Runebert, den 7 april 2009 skrivit ett tänkvärt inlägg på sin läsvärda blogg ”Skapandets moral” som delvis involverar mig. Inlägget är rubricerat ”Andlig mänsklighet” och tar upp väsentliga aspekter av det mänskliga skapandet:
http://metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.8527248
Fredrik säger sig, trots att han betecknar sig som liberal, civilekonom och vetenskapsintresserad, inte vara ointresserad av andlighet, utom när gäller ”gudar, tomtar och troll, spöken och övermänskliga krafter.” Det är en inställning jag kan respektera. Jag delar den dock inte, eftersom jag personligen är road av allt det han räknar upp – det torde vara ett naturligt synsätt om man som jag är religiöst orienterad och dessutom har ett förflutet som folklivsforskare.
Min tvåbetygsuppsats i etnologi vid Stockholms universitet vårterminen 1973 – som publicerades i Varbergs museums årsbok 1979 – med titeln ”Sägnerna om hallandsgasten Pål Rasmus” handlar sålunda om folkliga sägner om ett föregivet spöke som skall ha härjat i en del av Halland på sin tid (jag hade för övrigt den välkände auktoriteten på området Bengt af Klintberg som handledare). Länk:
http://www.pra-antikvariat.se/english/listor/etnologi.html
Ett på intet sätt ointressant ämne!
I alla fall. Efter nämnda reservation skriver Fredrik Runebert något i mina ögon oerhört viktigt:
”Men andlighet måste inte handla om kosmiskt flum. En tankeprocess är ju icke-materiell, ingen kirurg har någonsin sett en tanke, men ingen ifrågasätter väl om tankar existerar?”
I det perspektivet säger sig Fredrik Runebert på sin blogg hylla ”skaparna och idéerna bakom skapandets moral.” Det är i mitt tycke en vällovlig målsättning som Fredrik jämväl lyckas utmärkt med. I refererat inlägg menar han att det är andliga processer som styr det materiella:
”Det är inte tvärtom, de materiella processerna som styr de andliga och intellektuella processerna som vissa vänsterideologer har fått för sig. Här har vi en av de grundläggande skillnaderna mellan liberaler och marxister. ”
Så sant som det är sagt. Men sedan skriver Fredrik:
”Konservativa debattörer brukar ha svårt att se denna skillnad och likt Tommy Hansson och Roland Poirer Martinsson bunta ihop dessa ideologier som materialistiska, ekonomistiska och ateistiska ideologier som saknar andliga och sociala perspektiv. I marxismens fall stämmer denna bild, men för liberalen är det en vrångbild.”
Här gör sig Fredrik Runebert skyldig till det vanliga debattknepet att tillskriva meningsmotståndare en falsk åsikt som sedan angrips. Jag kan inte svara för Poirer Martinsson, men jag har i alla fall inte den synen på liberalism och liberaler. Jag kan nog i något sammanhang ha lyft fram liberalismens – särskilt nyliberlismens – materialistiska och ateistiska innehåll, men i stort har jag den största respekt för den liberala ideologins idéhistoriska insatser.
Det förtjänar här påpekas att den irländske politikern och skriftställaren Edmund Burke, vanligen ansedd såsom varande konservatismens andlige fader, hade ett i grunden liberalt sysnätt.
Såväl konservatismen, som jag bekänner mig till, som liberalismen sätter den individuella friheten i främsta rummet. En annan likhet är att ingendera av dessa ideologier ger någon heltäckande bild av verkligheten och har därför inte, till skillnad från den totalitära socialismen, några hegemoniska anspråk.
Den mest betydande skillnaden mellan konservatism och liberalism, som jag ser den, är väl att den klassiska konservatismen sätter in människan i ett andligt-hierarkiskt perspektiv och ser Gud som den absolut överordnade verkligheten. Liberalismen tenderar däremot att se människan som en atomistisk varelse utkastad i universum utan någon överordnad, andlig auktoritet.
Påpekas bör emellertid att det inte behöver råda någon motsättning mellan liberalism och ett religiöst synsätt, låt vara att det i praktiken nog så ofta gör det. Jag känner flera liberaler med ett sådant sysnsätt. En av dessa är Fredriks och min Contra-kollega, C. G. Holm, som förenar en liberal filosofi – C. G. anser sig ju vara ”liberal ut i fingerspetsarna” – med en kristen övertygelse.
Explore posts in the same categories: "Sägnerna om hallandsgasten Pål Rasmus", "Skapandets moral", andlighet, Bengt af Klintberg, C. G. Holm, Contra, Edmund Burke, Fredrik Runebert, Gud, Halland, konservatism, liberalism, marxism, materialism, Roland Poirer Martinsson, Socialism, Stockholms universitet, UncategorizedThis entry was posted on 7 juli, 2009 at 12:43 and is filed under "Sägnerna om hallandsgasten Pål Rasmus", "Skapandets moral", andlighet, Bengt af Klintberg, C. G. Holm, Contra, Edmund Burke, Fredrik Runebert, Gud, Halland, konservatism, liberalism, marxism, materialism, Roland Poirer Martinsson, Socialism, Stockholms universitet, Uncategorized. You can subscribe via RSS 2.0 feed to this post's comments. You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.
9 juli, 2009 den 8:07
Hej Tommy!
Tack för dina kommentarer. Men jag köper inte att jag använder några debattknep. Jag har med ärligt uppsåt uppfattat dina synpunkter på liberalismen på det sätt som jag beskriver dem. Det var någon artikel i Contra och ett inlägg på din blogg som jag reagerade på. Tyvärr har jag inte i minne vilka de är, men jag kollar gärna upp det när jag har lite mer tid över.
Till dess kan vi analysera följande text som du skriver här i detta inlägg: ”Liberalismen tenderar däremot att se människan som en atomistisk varelse utkastad i universum utan någon överordnad, andlig auktoritet.”
Här beskriver du liberalismen som atomistisk, dvs. frånskild från ett sammanhang och en gemenskap. Men varför kan man inte ha gemenskap utan hierarkier och fasta traditioner? (Därmed inte sagt att jag inte vill ha några traditioner, men jag vill inte bevara en tradition bara för att den är en tradition.)
Ordet atomistisk leder också tanken ganska snabbt till ett materialistiskt synsätt. Atomer är inget som bygger upp den andliga verksamheten, eller hur?
Så jag vet inte vad det är för debattknep som jag skulle gjort mig skyldig till. Du bekräftar ju min analys i samma inlägg. Låt vara med den lilla garderingen ”tenderar”.
10 juli, 2009 den 12:10
Hej Fredrik,
och tack för din kommentar!
Det är inte liberalismen jag beskriver som atomistisk, utan liberalismens syn på människan.
Jag menar att alla ideologier, som tror att det är möjligt att skapa en bättre värld utan att ta hänsyn till den högre verklighet vi kallar Gud, företräder ett atomistisk synsätt när det gäller människan och hennes plats i universum.
Mest uppenbart är ju detta i kommunismen. När det gäller icke-totalitär socialism och liberalism är det inte längre lika uppenbart, eftersom dessa ideologiers anhängare inte nödvändigtvis behöver vara ateister eller materialister. Och du själv, som är liberal, är ju en varm anhängare av den mänskliga skaparförmågan (som jag tror har ett gudomligt ursprung). Därför skrev jag också ”tenderar”.
Natyrligtvis kan man ha gemenskap utan hierarkier och fasta traditioner. Jag tänkte här dock närmast på människans gemenskap med Gud. Håller med dig om traditioner – traditioner utan innehåll är pest!
Ta det inte alltför hårt att jag skrev att du använde ”debattknep”. Vi har väl alla våra små debattknep (åtminstone jag)!
Vi ses väl på konferensen 5/9?
21 juli, 2009 den 6:17
Hej igen!
Jag har två frågor:
1. Är inte människosynen en viktig beståndsdel i en ideologi? Hur kan liberalismen vara icke-atomistisk samtidigt som dess människosyn är atomistisk. Jag får inte ihop det.
2. Vilka nyliberala tänkare är det som är atomistiska? Är det Johan Norberg, Johnny Munkhammar? Robert Nozick? Adam Smith? Jag har inte uppfattat någon känd nyliberal som atomistisk eftersom de inte har något emot ett levande civilsamhälle.
Är det inte mer atomistiskt att betrakta människan som en kugge i ett samhällsmaskineri som en renodlad konservatism tenderar att göra? Eller att betrakta människan som en beståndsdel i en andlig hierarki som du gör?
Och vi kommer nog att synas på konferensen. In piece, hoppas jag:).
21 juli, 2009 den 6:52
Jag hälsar dig, broder!
1. Det är inte en ideologisk fråga utan mest en språklig syftningsfråga. Kort: min uppfattning är att liberalismen är en ideologi vars människosyn tenderar att vara atomistisk.
2. Jag talar om den liberala ideologin som helhet, ställd mot konservatismen. Inte om skilda ideologer. Vad jag vet är att alla nyliberaler jag känner till ständigt tjatar om den individuella friheten per se, inte om människan som del i den mänskliga gemenskapen.
Detta kallar jag ”atomistiskt”.
Att se människan som en kugge i ett större sammanhang och inordnad i en naturlig andlig hierarki är väl motsatsen till atomistiskt?
Då ses vi 5/9. Både ”in peace” och i ”one piece”!
22 juli, 2009 den 11:12
Okey, jag tror jag börjar förstå hur du tänker. Men jag håller inte med… 🙂