Shamefestivalen rullar igång

Jag medger att ovanstående rubrik är provokativ. Det är också meningen. Pridefestivalen har nämligen under en följd av år nu medvetet provocerat alla oss som bekänner oss till en traditionell moral vad avser sexualitet och familjebildning. Därför tycker jag gott att Pride-folket kan få stå ut med en tesked av samma beska medicin.

 Stockholmsbussarna flaggar regnbågsfärgat.

Dick Erixon har i ett blogginlägg den 28 juli egentligen sagt allt det jag vill säga i frågan, men eftersom jag har svårt att hålla fingrarna i styr kan jag inte låta bli att brodera ut temat en aning. Först en länk till Dicks blogg:

http://erixon.com/blogg/2009/07/pride-utnyttjar-minoriteter-i-syfte-att-predika-normloshet/

Dick Erixon inleder med att citera pålitliga Nya Wermlandstidningen:

”I själva verket är Pride ett maxat sexualiseringsjippo, där tre sociala minoritetsgrupper missbrukas som slagträ mot den borgerliga moralen, de traditionella familjevärderingarna och tvåsamhetsidealet. Syftet är att driva på sexualiseringen av det offentliga rummet och politiseringen av det allra innersta av privatlivets helgd, nämligen sexualiteten. Pride är således inte heller så mycket den påstådda frizonen för HBT-personer, som det är en tummelplats för allsköns kulturradikaler. Jämlikhetssträvandena har övergått i ren och skär queermarxism, komplett med en stenhård ‘den som inte är med oss är emot oss’-attityd.”

Dick Erixon fyller på med följande:

”Vänstern utnyttjar homosexuella för att driva sin politik som syftar till normlöshet, där alla traditioner och normer ersätts med relativismens anarkistiska ansvarslöshet. Synd att Pride låter sig kapas på det här sättet. Det gynnar inte den sak man säger sig stå för. Tvärtom förstärks bilden av homosexuella som en annan sorts människor, vilket faktiskt är tragiskt.”

Så sant som det är sagt av vår förmodligen mest skärpta borgerliga debattör. (Se för övrigt C. G. Holms intervju med Dick Erixon i tidskriften Contra nr. 2 2009). Shamefestivalen i Stockholm har i alla år framförallt utmärkts av en tydligen ohejdbar vulgaritet och extrem sexualfixering, som jag är säker på långt ifrån utmärker alla homosexuella. Det finns säkerligen otaliga homosexuella som aldrig i sitt liv skulle kunna tänka sig att stå och hångla på Sergels torg med vilt främmande människor, så som skedde i upptakten av årets Shame vilken som bekant har ”Hetero” som röd tråd.

Som Erixon så riktigt skriver: ”Man är inte sin sexuella läggning.” Få vågar dock påtala detta av rädsla för att framstå som intoleranta och bigotta. Dick Erixon, och även Nya Wermlandstidningen, är all heder värda för att de vågat gå mot den politiskt korrekta strömmen.

Det är jag också, om jag skall göra avkall på min naturliga blygsamhet för en stund. I min senaste bok Destruktörerna (Contra förlag 2008) berör jag i ett avsnitt som behandlar kulturvänsterns förstörelseverk bögeriets roll i det vänsterradikala projektet. Jag konstaterar i sammanhanget att den första mer bemärkta skribent som ifrågasatte den traditionella moralen var  Kristina Ahlmark-Michanek, som 1962 kom ut med boken Jungfrutro och dubbelmoral. 1964 publicerade så läkaren Lars Ullerstam boken De erotiska minoriteterna samt Henning Pallesen De avvikande. Enligt den begynnande radikala tidsandan skulle den gamla mossiga moralen rivas upp till förmån för en hejdlös tolerans gentemot det aparta. En annan tillskyndare av detta synsätt var Barbro Backberger, som gick till storms mot ”den heliga familjen” och bröt en lans för, bland andra ömkansvärda grupperingar, de homosexuella.

 Den trägne bordellkunden Lennart Geijer tog initiativet till sexualbrottsutredningen.

Ett tidstypiskt utflöde av den nya, promiskuösa och normbefriade sexualsynen blev ”sexualbrottsutredningen” som tillsattes 1972 av justitieminister Lennart Geijer, själv beryktad ”torsk”. Göran Hägg skriver följande om sexualbrottsutredningen i sin bok Välfärdsåren (2005 ):

”Tanken var att avkriminalisera incest, upphävda åldersgränser för sexualumgänge, tillåta blottare att följa sin böjelse utan påföljd samt mildra straffet för sexuella övergrepp och våldtäkt.”

Utredningens förslag presenterades i ett betänkande med titeln Sexuella övergrepp – förslag till ny lydelse av brottsbalkens bestämmelser om sedlighetsbrott (SOU 1976:2). Detta vämjeliga aktstycke blev emellertid nedsablat efter konstens alla regler, men det som lever kvar är romantiseringen av homosexualitet och avvisandet av sexuell avhållsamhet som medel för att exempelvis komma till rätta med könssjukdomar och tonårsaborter; i stället är det kondomevangeliet som gäller.

Jag var inne på detta tema redan i min bok Åter till det kalla kriget (Contra förlag 1993), där jag i avsnittet ”Vänsterns nya kläder” analyserar den moderna homosexrörelsen under rubriceringen ”Bögrevolten”. Jag ber att få citera härur:

”Den som nu vill jämställa en aktivt homosexuell livsstil med heterosexualitet har naturligtvis full frihet att göra det utifrån ett liberalt, sekulärt synsätt; därmed inte sagt att ett sådant synsätt är riktigt vilket jag snart skall belysa. Jesus uppmanar oss jämväl att iakttaga elementär tolerans och ej kasta första stenen mot de av våra medmänniskor som lever i olika grader av synd. Jag vill också gärna betona, att det inte är de homosexuella som individer jag vänder mig emot. Jag har aldrig gjort några stickprovskontroller i folks sovrum och tänker inte börja nu. Vad som intresserar mig är i stället den politiska homosexualiteten, den sexuella identiteten som revolutionärt projekt. Det är detta jag protesterar mot.”

Vidare i texten:

”Att vara för ökade rättigheter för bögar och lesbianer är en sak, och det skulle aldrig falla mig in att behandla en person på ett nedlåtande eller ohövligt sätt därför att vederbörande är homosexuell. Men det finns också en revolutionär strömning i den homosexuella befrielserörelsen som inte nöjer sig med att vara för ökade rättigheter och mot diskriminering, utan som är just – revolutionär. Denna strömning vill ingenting mindre än att omvandla själva den mänskliga naturen och ställer sig därmed på samma plan som kommunismen. Båda dessa inriktningar går därmed emot naturen: kommunismen därigenom att den via statlig centralism och ideologisk intolerans syftar till att snöpa den mänskliga kreativiteten; bögrevolutionismen på så sätt att den vill skapa en ny människotyp oberoende av könsidentitet.”

Om queeraktivisternas agenda kunde förverkligas fullt ut skulle detta leda till samhällets och dess normers totala upplösning. Familj och tvåsamhet mellan man och kvinna skulle hamna på historiens beryktade soptipp. Tyvärr är det ytterligt få politiker och samhällsdebattörer som inser detta, och de som till äventyrs gör det vågar  ändå inte tala ur skägget av fruktan för att bli utstötta och marginaliserade. I stället springer de benen av sig för att skymta i TV-rutan under den aidsdoftande Shamefestivalen och/eller hyllas som ”årets hetero” eller liknande av den mäktiga homosexlobbyn.

Det talas ofta om så kallade hatbrott, dit våld mot homosexuella hör. Sådant våld är avskyvärt och skall beivras på ett nitiskt sätt inom ramen för gällande lagstiftning. En annan intressant fråga är dock den verbala våldsutövning som alla vi som inte ställer upp på homosexromantiken ständigt utsätts för, där tillmälen som ”homofob” tillhör de mildaste varianterna. Vi som inte uppskattar att, bildligt talat, få läderpiskan uppkörd i röven varje år i slutet av juli. Vem tillvaratar våra intressen?

Dick Erixon tillhör undantagen och det är han värd allt tänkbart beröm för!

Explore posts in the same categories: Åter till det kalla kriget, böglobbyn, C. G. Holm, Contra, Contra förlag, De avvikande, De erotiska minoriteterna, Destruktörerna, Dick Erixon, Göran Hägg, Henning Pallesen, Jungfrutro och dubbelmoral, Kristina Ahlmark-Michanek, Lars Ullerstam, Lennart Geijer, Nya Wermlandstidningen, Pridefestivalen, Shamefestivalen, SOU 1976:2, Välfärdsåren

9 kommentarer på “Shamefestivalen rullar igång”

  1. Jacob I Says:

    Det hålls ju numera liknande Pk-festivaler på andra håll, bland annat i Danmark. Därav heder till de fyra danska politiker som nyligen avböjde inbjudan till en sådan festival, något som naturligtvis ej är att vänta av våra fega, naiva politiker. Dessa köar ju som bekant för att få vara med!
    På tal om den, minst sagt, motbjudande bordellkunden Lennart Geijer. Om dennes, och samtida politikers bravader i 1970-talets bordellhärva finns att läsa i boken ”Makten, männen, mörkläggningen” av Deanne Rauscher och Janne Mattsson (Vertigo Förlag), som varmt rekommenderas.

    • Tommy Hansson Says:

      Jo, våra vanligaste politiker viker sig dubbla för att få synas tio sekunder i TV-rutan under Pride.

      Motbjudande var ordet.

      • Mats Larsson Says:

        Åh Tommy min älskade. Är det här du håller hus? F-n ta dig. Nu blir det inget knulla av i natt.// Mats.

  2. Kritisk Says:

    Motbjudande var ordet. Och det gäller allt du skriver och allt du står för. Fientlighet mot andra, och deras etniska bakgrund, sexuella läggning och rätt till ett liv utan trakasserier. DET är motbjudande!
    Du försöker vara provokativ. Du är bara motbjudande.

    • Tommy Hansson Says:

      Du gör det väl lätt för dig – bara invektiv, inga argument. Men det behövs väl inte när man har PK-etablissemangets stöd i ryggen.

  3. Tommy Hansson Says:

    Tusan också, Mats…

  4. Pappan Says:

    @Kritisk:
    Hansson citerar dock sig själv, skrivandes:

    ”Att vara för ökade rättigheter för bögar och lesbianer är en sak, och det skulle aldrig falla mig in att behandla en person på ett nedlåtande eller ohövligt sätt därför att vederbörande är homosexuell.”

    Slutet på ett pappistiskt inlägg:

    ”Oj, nu har jag kränkt någon. Jag känner det på mig.

    Förlåt, du som tog illa upp, det var inte meningen! När jag säger ”jättebebis” så menar jag inte just dig eller dig eller dig eller dig som människor, som medmänniskor. Ni är säkert jättefina och med en intelligens och verbalitet över genomsnittet.

    Vi skulle säkert kunna bli goda vänner och ha många ömsesidigt berikande, spännande samtal nätterna igenom. Vi skulle prata om Focault och Andy Warhol och Baudelaire och sånt, och om medvetandets strukturförvandlingar i subspace och personans betydelse i olika sociala strukturer. Det är alltså inte det.

    Inte heller känner jag mig överlägsen på något vis — verkligen inte: Du och dina vänner överträffar mig på fler sätt än min begränsade föreställningsförmåga kan utröna. Så mycket förstår jag! Dessutom tror jag att vi egentligen är ganska lika. Det är inte det.

    Orsaken till att jag just kallade dig ”jättebebis” är att du är för intelligent för att göra dig till offer för könsmaktordningar, patriarkala strukturer, heteronormativitet och allt vad det heter. Du kan bättre än så!

    Och du vet egentligen om det. Du vet mycket väl att Marx hade FEL: det finns ingen ”befrielse”, det finns bara frihet. Och den har du redan. Så fort du identifierar dig med en grupp, ett kollektiv, en subkultur, så är du ofri — då offrar du din frihet för att få höra till, för att få sällskap. Platsa. Det är då du blir en jättebebis.

    Du förstår hur jag menar, eller hur? För det är först då du börjar tänka i termer av rättigheter som om sådana var någon typ av gudagivna, metafysiska storheter som någon har tagit ifrån dig, som en ond pappa som tar ifrån bebisen dess napp.

    Det är den där nappreaktionen jag opponerar mig mot.

    Om jag inte SÅG att du KAN bättre så hade jag inte gjort det. Du kan bättre. Du är fri. DOCK ICKE i din sexualitet! Men det gäller inte bara dig, inte bara de som har icke-heteronormativa böjelser, utan ALLA som ö h t HAR en sexualitet. Vi ÄR fria som väsen, men INTE just i sexualiteten. EFTERSOM den, som jag försökte förklara i inledningen, inte tillhör oss själva, utan framtidens människor. Eftersom jag menar att du egentligen fattar att det förhåller sig så, men tills vidare inte VILL fatta det, så tycker jag att du, kära medmänniska, i det avseendet tills vidare är en jättebebis.

    Sköter man sina parafilier — ja, till och med sin narcissism! — med tillbörlig finess och diskretion och social hänsyn så är det ingen i världen som kommer att förtrycka eller förnärma dig. Verkligen! Respekt får man genom att respektera. Man blir då respektabel. Och, som du säkert vet bättre än jag så är världshistorien full av respektabla parafiler och narcissister, varav en anmärkningsvärt stor del är skurkar och hjältar, misantroper och filantroper, galningar och snillen samt små och stora konstnärer.”

    http://murslev.blogspot.com/2010/08/barn-och-kon.html

    • Tommy Hansson Says:

      Tack för en seriös och välskriven kommentar.

      Jag antar att det här är en sådan här typisk fråga där vi måste enas om att vara oense.

      Vill bara säga att det som du uppfattar som en kapitulation för patriarkat och så vidare, och ett uttryck för ”nappmentalitet”, faktiskt är uttryck för en högst seriös konservativ och synnerligen genomtänkt utsyn.


  5. […] Ungefär samtidigt som Dick Erixon fällde ovanstående omdömen skrev jag en bloggtext där jag söker utreda och ge en bakgrund till Prides otvetydiga vänsterpolitisering. Vad som främst kommit uppmärksammas i bloggtexten är dock meningen ”den aidsdoftande Shamefestivalen” vilken ¨med åren fått närmast bevingad status. Den som vill kan läsa vad jag skrev för nio år sedan här: https://tommyhansson.wordpress.com/2009/07/28/shamefestivalen-rullar-igang/ […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: