En hyllning till min favoritkommunist

”Alla hatade honom. Alla turades om att stå längst fram och spotta honom i ansiktet.”

Så skriver Marcus Birro i Expressen, dagens datum (19 augusti). Den som alla älskade att hata var sångaren Björn Afzelius (1947-99), död i lungcancer för drygt tio år sedan. Birro skriver vidare:

”Under hela nittiotalet kunde det ironiska, coola, skitnödigt trendkänsliga media- och kulturetablissemanget inte få nog av att avsky honom. Ett tag var Björn Afzelius hemskare än krig. Alla hatade honom.”

Inte vet jag om det stämmer, jag kommer bara ihåg att Magnus Uggla drev med honom och andra kändisar i en låt där Uggla bland annat sjöng något i stil med att ”Afzelius stuckit till Italien med alla pengar.” Ärligt talat var jag på den tiden inte speciellt intresserad av kommunisten Afzelius, som länge hyllade Castro-regimen på Kuba och andra diktatorer i främst Latinamerika.

Jag fick emellertid en annan bild av Afzelius genom en film som visades på SVT efter hans död. Bland annat framgick det att Afzelius några år innan han avled hade kommit på andra tankar om Castro och hans kommunism. Afzelius hade 1993 skrivit romanen En gång i Havanna, som sägs vara en uppgörelse med systemet på Kuba och som avslöjar Fidél Castro som en stalinistisk diktator. Jag kan naturligtvis tycka att den uppgörelsen kom väl sent – trots allt hade den kubanska diktaturen varit i full gång i 34 år redan då Afzelius skrev sin bok.

Men ändå. En kommunist som kommer på andra och bättre tankar får alla gånger en guldstjärna i min bok. Det sägs ju också att en syndare som likt den förlorade sonen i Jesu liknelse omvänder sig är värd mer än tio (eller var det hundra?) rättfärdiga.

Det här inlägget blir därför en hyllning till min favoritkommunist Björn Afzelius. Ty han skall mot slutet av sitt liv ha blivit medlem i Vänsterpartiet, så någon total omvändelse var det uppenbarligen inte fråga om.

Så här såg han ut, min favoritkommunist…

Björn Afzelius föddes i Huskvarna den 27 januari 1947 men flyttade med familjen till Hökarängen i Stockholm 1955. 1961 drog flyttlasset till Landskrona och 1963 till Malmö. Slutligen valde Björn att slå upp bopålarna i Göteborg. Enligt uppgift i Wikipedia blev han mobbad i Stockholm på grund av sin småländska dialekt och i Skåne på grund av sin stockholmska. Följderna av mobbningen blev att han lärde sig tala med såväl stockholmsk som skånsk dialekt, men det är den senare han sjunger på.

Detvar 1970 som Björn Afzelius tillsammans med Mikael Wiehe och Peter Clemmedson bildade det legendariska proggbandet Hoola Bandoola Band, uppkallat efter den myra som i den censurerade filmsnutten om kriget mellan Kalla Anka och myrorna i Disneys julaftonsfilm hojtar ”A-hoola-bandoola.” Hoola Bandoola förde onekligen proggmusiken till en ny och högre nivå med låtar som ”Cheops pyramid”:

http://www.youtube.com/watch?v=yFH_q7tEqdg

Björn Afzelius var emellertid inte bara kommunist utan också individualist, hur nu det gick ihop. 1974 gav han ut sitt första soloalbum i form av ”Vem är det som är rädd?” men fortsatte, parallellt med solokarriären, att vara med i Hoola. 1976 kom ”För kung och fosterland”. Jag är rätt säker på att Marcus Birro överdriver något när han påstår att Afzelius skulle ha varit så enormt hatad bland det fina folket på kulturredaktionerna, men i vilket fall som helst var han större i både Norge och Danmark än han var här hemma.

 Totalt sålde han intill sin död 2,5 miljoner album i Norden, mer än någon annan artist som sjungit på svenska!

I Norge slog Björn ihop sina påsar med den norske artisten och låtskrivaren Åge Aleksandersen, som han ofta framträdde tillsammans med. Aleksandersens sentimentala ”Lys og varme” blev, till kulturknuttarnas förfäran, en monsterhit i Norge. Här en duett med Afzelii ”Sång till friheten”:

http://www.youtube.com/watch?v=ORJICldJIOU

Och så ”Lys og varme” av Aleksandersen, den perfekta nordiska countrylåten:

http://www.youtube.com/watch?v=6loYxWmfzpM

För att inte tala om Afzelii ”Tusen bitar”:

http://www.youtube.com/watch?v=iByI8ilq8Ro

Skickligheten att skriva och sjunga om komplicerade mänskliga relationer kommer fram i ”Ett dockhem” och ”Fröken Julie”:

http://www.youtube.com/watch?v=1NCdO7CF9R8

Jag måste dock tillstå att Björn Afzelius spred en hel del dynga också. Som när han i en hyllningslåt till Kuba – ”Tankar i Havanna” – berättar om hur, när han befinner sig i Havanna och ser hur bra allting är där, tänker på ”hur vi har det därhemma” i det sossestyrt kapitalistiska Sverige…

http://www.youtube.com/watch?v=RMyXnd00Tl4

En naivare hyllning till kommunismen är i sanning svår att finna.

Björn Afzelius gjorde nu inte bara finstämda låtar med en dragning åt det sentimentala. Hans absolut råaste angrepp på de så kallade högerkrafterna torde väl vara ”Svarta gänget”, som skrevs till valet 1985 och framställde Ulf Adelsohns beskedliga moderater som fascister. Följande länk går till en ny videoversion av ”Svarta gänget”, framtagen till valet 2006; här är det Reinfeldts ännu beskedligare ”nya moderater”, svåra att skilja från socialdemokraterna, som blir piskade:

http://www.youtube.com/watch?v=bE57-6yr1JY

Det är dock inte som den fanatiske agitatorn jag vill minnas Björn Afzelius. Mina hågkomster gäller den finstämde och känslige trubaduren som stod på scen och framförde sina nummer med en cigarrett i handen och med lågmäld publikkontakt. Den idylliker som gärna reste till sitt hus i italienska Ligurien och drack vin och umgicks med goda vänner.

 (Foto: Aftonbladet)

Och inte minst den emotionelle kommunist som, långt om länge, fick upp ögonen för det stalinistiska förtrycket på Castros fängelseö, och som under sina fortsatta resor dit hade i hemlighet med sig gåvor och pengar till folk som hade det svårt.

Björn Afzelius är, tio år efter sin för tidiga död, en del av det svenska kulturarvet. Därför tvekar jag inte, som den sverigedemokrat jag är, att sända  en hyllning till honom var i världen efter denna han nu än råkar befinna sig. Det är säkert någonstans där han får röka sina cigarretter utan att behöva riskera att dö i lungcancer.

Explore posts in the same categories: "Cheops pyramid". Lys og varme", "En gång i Havanna", "Ett dockhem", "För kung och fosterland", "Fröken Julie", "Sång till friheten", "Svarta gänget", "Tankar i Havanna", "Tusen bitar", "Vem är det som är rädd?", Aftonbladet, Björn Afzelius, Danmark, Disney, Expressen, Fidél Castro, Fredrik Reinfeldt, Göteborg, Havanna, Hökarängen, Hoola Bandoola Band, Huskvarna, Italien, Kalle Anka, Kommunism, Kuba, Landskrona, Ligurien, Magnus Uggla, Marcus Birro, Mikael Wiehe, Moderata samlingspartiet, Norden, Norge, Peter Clemmedson, Skåne, Stockholm, SVT, Ulf Adelsohn, Uncategorized, Vänsterpartiet, Wikipedia

12 kommentarer på “En hyllning till min favoritkommunist”

  1. Jens Says:

    Björn Afzelius har alltid varit en väl spelad artist inom SD, iallafall i Helsingborg. Flera av hans låtar har en nationalistisk prägel och är oerhört finstämda. Ta till exempel ”Flickan från norr” eller ”sång till friheten” för att nämna två. Björn Afzelius är en del av det svenska kulturarvet oavsett hans politisk åskådning.

  2. Tommy Hansson Says:

    Exakt min tanke, Jens.

    Han berör mina hjärtesträngar, och att han tydligen var avskydd av kulturknuttarna gör att han växer i mina ögon!

  3. Richard Jomshof Says:

    Man kan säga mycket om Afzelius, men ingen kan ta ifrån honom att han hade förmågan att skriva mycket bra musik, även om det egentligen inte är vad jag själv lyssnar på.

    Det var en gång någon som sa att man ska se till konsten och inte konstnären. Tycker det är en devis värd att leva efter. Själv skulle jag behöva göra av med långt mer än hälften av min bok- och musiksamling om jag bara skulle ty mig till artister och författare som delar mina värderingar…

  4. Tommy Hansson Says:

    Det ligger mycket i det. Ars longa, vita brevis (Konsten är lång, livet är kort).


  5. He he, först Fredrik Malm, och nu Björn Afzelius, var skall detta sluta? 🙂

    Nej jag är inte här för att diskutera musiksmak. Men frågeställningen om favoritkommunist tyckte jag var intressant. Jag skulle välja George Orwell, och i den mån han inte räknas som kommunist så väljer jag Albert Camus som min favoritkommunist.

    Men om jag skall plocka någon från toppen av huvudet mer i Afzeluis’ kategori kanske det får bli Anders Linder. En skojig, reflekterande och också musikalisk kommunist.

    När det gäller kronologin för Afzelius i att först skriva en bok som är en uppgörelse med Catros Kuba och sen gå med i Vänsterpartiet, så är det ju så att för en gammal sekteristisk ytterkantskommunist som Afzelius som uppfattas det som ett jättekliv in i den mellanmjölksaktiga mitten att gå med i (v). Jo, så är det.

    Iallafall, Björn Afzeluis är såklart oerhört folkkär. Jag tror att Birro blandar ihop honom med Staffan Westerberg, någon som folk verkligen älskade att hata (sedermera med showen med den självironiska titeln ”Värre än Stalin”).

    Fast bäst, i mina öron, håller kanske banden från proggtiden som aldrig uttalade ett enda ord, som t.ex. Samla Mammas Manna. Men skall vi snacka folkkära musik-kommunister står naturligtvis Nationalteatern i särklass.

    Något bortglömda är tyvärr Nynningen, med kommunisten Totta Näslund på sång. Spana in den här låten, ”Vilda Strejker”:

    Den här låten har allt. En omistlig, om än lite bortglömd, del av vårt kulturarv. Svänger som bara den. Perfekt festmusik. Också en god konkurrent till Knutna Nävar med ”rockpoetiska” ordvändningar som ”hela fackföreningsapparaten har blivit en del av borgarstaten”, och så klämmer de i i refrängen med ”Vilda vilda strejker lönar sig!”. Passar f.ö. utmärkt till mogen dans, dvs bugg. Ja, kultur på så många sätt i samma paket! 🙂

    På samma platta ”För Full Hals” finns också låten ”Ingenting sker mekaniskt”. En låt i country & western stil där marxistisk teori och terminologi staplas på vartannat på imponerande manér. Passar utmärkt till allsång:

    ”När produktivkrafternas utveckling har nått en given nivå,
    och vi har lärt oss att fatta en smula mer än det var menat att vi skulle förstå.
    Då hotas dom produktionsförhållanden som utgör samhällets bas.
    Snart é det dags för dom där nere, att slå hela byggnaden i kras.”

    Och det är inte utan att man kan känna med i vissa av de revolutionärt laddade fraserna. Fast i så fall i form av kontrarevolution…

    • Mikael Katzeff Says:

      Påpekar bara att ”För FUll Hals” är Majakovskij tolkningar.
      Ingenting sker mekaniskt är skriven av Leif Nylén och finns bl.a. på Nynningens platta ”1974” där ett helt annat Nynningen lirar


  6. Rättelse:

    Nynningen-skivan med dessa två utmärkta party-låtar är inte ”För full hals” utan heter ”1974” och ser ut såhär:

    Jag tror att det är några fredliga anti-islamister vi ser längst fram på bilden.

  7. Tommy Hansson Says:

    Afzelii politiska åskådning var ju mest en följd av känslotänkande, därav inkonsekvenserna och naiviteten.

    Proggen betydde en hel del för mig under gymnasietiden, då jag lyssnade mycket på framförallt Gunder Hägg samt Träg, gräs & stenar.

    Tack för din egen ”föreläsning” i ämnet!


  8. Tommy,

    Afzelii politiska åskådning var ju mest en följd av känslotänkande, därav inkonsekvenserna och naiviteten.

    Folk kommer aldrig att lära sig tänka, speciellt inte artister. Det är därför så många av världens bästa författare och musiker är kommunister.

    De kommer aldrig lära sig att tänka. Det ett gott samhälle kan göra är att mata dem med kloka och konstruktiva myter istället, som de kan tillämpa sitt känslotänkande på. Det finns väl få som är så trendkänsliga, förutsägbara och lättledda som våra konstnärer av olika slag. Det finns gott om historiska exempel på detta f.ö.

    Proggen betydde en hel del för mig under gymnasietiden, då jag lyssnade mycket på framförallt Gunder Hägg samt Träd, gräs & stenar.

    Dina referenser säger att du var ute en bit före mig. Träd, Gräs & Stenar (liksom Samla Mammas Manna) var ju ”progressive” i internationell mening (som Pink Floyd eller Genesis) snarare än svensk progg.

    Och när Blå Tåget fortfarande hette Gunder Hägg hade inte den värsta formen av svensk pekpinne-progg ännu hunnit utvecklas. Gunder Hägg / Blå Tåget är f.ö. ett exempel på vad som blev så typiskt för svensk progg: hur briljans blandades med amatörmässighet. Det fanns ideologiska skäl till att det blev så.

    ”Inaveln” mellan progg-banden var mycket omfattande. Nynningen-låten jag nämner ovan var skriven av ingen annan än Leif Nylén från Blå Tåget (han skrev t.ex. ”Staten & Kapitalet”). Man kan lyssna på den i Spotify. Men eftersom Spotify är full av fel måste man söka på ”ingenting händer mekaniskt”. Men medan Staten & Kapitalet var just briljant är den här låten mer av en super-pekoral.

    Och ”Vilda Strejker” var ju faktiskt mer Nationalteatern än Nationalteatern själv varit sen 80-talet och framåt. Låten är skriven av Anders Melander (Bängen trålar, Jack the Ripper, Lägg av!, osv, osv.) Sjungen av Totta som gick raka vägen till Nationalteatern efter den här skivan. Och Nikke Ström på bas, som gick samma väg.

    En annan rolig koppling är att Afzeluis ”Tusen bitar” är en översättning av den danska låten ”Tusind stykker”. Skriven av Anne Linnet. Som åtminstone jag känner från Anne Linnet & Marquis de Sade. Som brukade uppträda sist på natten på Roskildefestivalen i läder och med S&M-inspirerad show, när det begav sig. En lite oväntad association till den sången.

    Jag håller med dig om hur musiken är betydelsefull för en ung man, man formligen suger i sig tidsandan genom den. För egen del gick Deep Purple, Nationalteatern, Genesis, Samla Mammas Manna och Kiss om vartannat på skivtallriken. Det blev många intryck att smälta, och jag är väl inte riktigt klar ännu.


  9. Här är ett bra exempel på Samla Mammas Mannas lekfullhet live:

    Sådär höll de på redan på 70-talet. Ett oerhört glädjefyllt och inspirerande sätt att hantera musiken.

    Lars Hollmer gick tyvärr bort förra året, så nu är det slut på det roliga.

  10. Jimmy Windeskog Says:

    I och med att du hyllar Exposkribenter så kommer denna kommunisthyllning inte som en överraskning direkt…

  11. Richard Jomshof Says:

    Ska jag tolka ditt inlägg Jimmy Windeskog som att du endast lyssnar på artister som delar dina politiska värderingar, endast läser böcker av författare som delar dina politiska värderingar, att du endast uppskattar konst av konstnärer som delar dina politiska värderingar, och så vidare. I så fall måste jag säga att du lever ett mycket andefattigt liv…


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: